Svenska teatern/Spelåret 1839-1840

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Spelåret 1838—1839
Svenska teatern : några anteckningar
8. Under Karl Johanstiden : 1838-1842
av Nils Personne

Spelåret 1839—1840
Spelåret 1840—1841  →


[ 82 ]Till teaterhistorien hör måhända äfven den lilla notisen att hofkonditor Johan Fredrik Pohl, som i tjugutvå och ett halft år besörjt serveringen inom operahuset, fick från 1 oktober 1839 till 1 juli 1854, således en tid af fjorton och trekvarts år, sitt kontrakt med kungliga teaterdirektionen förnyadt, att vid spektakler och maskerader inom operahuset hålla rafräschissemanger och konfektyrer allmänheten tillhanda. Hans arrendesumma höjdes samtidigt till sexhundra rdr bko.

*              *
*

Under sommaren blef teatersalongen upputsad och undergick en ändamålsenlig förändring i så måtto, att den sittande parterren förvandlades till en nedre amfiteater med numrerade platser och ryggstöd på bänkarna, men med 8 sk. bkos förhöjning i inträdespriset, så att detta då belöpte sig till 1 rdr 24 sk. bko. Dessutom hade den ökats med tre bänkrader från öfre amfiteatern, så att den inalles bestod af sex bänkar. Öfre amfiteatern hade fått ersättning därför genom lika många bänkrader från den stora kungliga logen. Dessutom hade de hinderliga klaffplatserna borttagits. Biljetterna till öfre amfiteatern samt till de tre nedersta raderna jämte dithörande oxögon försåldes därefter i kontoret vid Arsenalsgatan, men till alla öfriga platser inom teatersalongen i kontoret vid Gustaf Adolfs torg. Under augusti månad begynte spektaklerna kl. 7 e. m., men från 1 september en halftimme tidigare.

[ 83 ]Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1839—1840 Repertoaren under spelåret 1839—1840 upptog följande pjäser och baletter i bokstafsordning med nyheterna kursiverade. — Afsked och återseende (1 gång), Alphyddan (2), Angelo Malipieri (2), Ariadne på Naxos (1), Armide (3), Barberaren, scener (3), Begge döttrarne (10), Begge svartsjuke (2), Bekännelserna (8), Bildhuggaren (1), Brodertvisten (2), Bryggaren i Preston (6), la Cachucha (5), Califen i Bagdad (6), Dansvurmen (1), Debutanten o. h. far (4), Don Juan (5), Don Juan af Österrike (6), Elake husbonden (1), En duell under Richelieu (1), Ett besök på dårhuset (1), Ett divertiss. af dans (1), Ett maskeraddivertissement (1), Eugène Aram (5), Euryanthe, scen (1), Falkland (5), Familjen Riquebourg (1), Farliga tanten (5), Faust, scen (1), Felsheims husar (2), Figaros bröllop, scen (1), Fra Diavolo (6), Fra Diavolo, scen (1), Friskytten (6), Friskytten scen o. aria (3), Frontin gift ungkarl (4), Fästmön från hufvudstaden (2), Fästningen i Boston (2), Förmente prinsen (3), Förställda enfaldigheten (2), de Förtrogne (2), de Gifta (2), Giftermålet på befallning (2), den Girige (4), Grefvarne Klingsberg (2), Griselda (2), Gunstlingen (11), Hamlet (1), Hedvig (1), Hemkomsten (3), Hernani (2), Hvarföre? (4), Häftige friaren (4), Juden (2), Kabal och kärlek (1), Kapten Puff (2), Korsfararne (1), Konung Edvards söner (1), Kärleksdrycken, scener (5), Lilla matrosen (4), Louise de Lignerolles (1), Lucie (13), Lucie, akt 3 (1), Lägret för Montauban (2), Löjliga mötena (5), Mannen och älskaren (2), Marie, scen (1), Marie de Sivry (1), Min fars värja (2), Misstroende och list (3), Namnsdagsfesten (6), Nattäfventyret (1), Numro 777 (1), Nya [ 84 ]garnisonen (1), Orleanska jungfrun (3), Pariserpojken (4), Pas de deux (2), Pas de trois (2), Plånboken (1), Porträttet (7), Postiljonen (1), Preciosa (2), Qväkaren och dansösen (3), Robert (22), Robert, scen (1), Rosenbuketten (3), Rådgifvaren (2), Röfvarebandet (4), Sannljugaren (1), Sedan solen gått ned (1), Sen er i spegeln (1), Shakspeare kär (2), Silkesstegen (2), Sjöfröken, scen (3), Slottet Montenero (2), Smekmånaden (2), Småstadsfruntimren (1), Sonetten (5), Studenten och grefvinnan (5), den Stumma (3), Sylla, scen (1), Tillfälle gör tjufven (1), Tre hustrurs man (8), Trollflöjten (3), Tvillingbröderne (4), Två unga fruar (9), Två års giftermål (3), Unga gifta mannen (1), Ungdomsminnen (4), Universalarfvingen (2), Valerie (2), Vattendragaren (1), Vestalen (4), Vestalen, scen (2); Zampa (2), Zampa, scen, (2); Ålderdom och dårskap (1); Öfverraskningen (1). Af dessa voro 26 musikpjäser, hvaraf 2 nyheter, 78 talpjäser, hvaraf 11 nyheter, och 8 baletter, hvaraf 2 nya. Dessutom gåfvos 8 konserter, men endast en maskeradbal.

Teatern öppnades 23 augusti med den lilla nätta komedien »De gifta», där publiken hade ett ogement nöje af att se det nygifta paret Almlöf på scenen agera man och hustru. Efteråt gafs »Alphyddan». Alla artisterna, Nils och Charlotte Almlöf, Charlotte Erikson, Fanny Hjortsberg, Per Sällström och Lars Kinmanson välkomnades vid inträdet med lifliga applåder. — Representationerna fortgingo sedan under hela september månad med de sedvanliga af småpjäser sammansatta programmen för högst medelmåttiga recetter, ibland för endast ett par hundra riksdaler. De enda ljuspunkterna voro fyra [ 85 ]framföranden af »Robert» och två af »Fra Diavolo». Slutligen blef den sista dagen i månaden teaterns första nyhet färdig, treaktskomedien »Bekännelserna» af von Bauernfeld. Den har en ledig och liflig dialog, men saknar all originalitet såväl i intrig som karaktärsteckning och kan således räknas till dussinfarserna. Stjernström var utmärkt som den unge baronen och kunde nog taga åt sig hela äran af att man åtta gånger kunde ge detta stycke, som borde varit en enaktspjäs i stället för att ha blifvit uttänjdt i hela tre akter.

Georg Dahlqvists reengagemangUnder oktober månad inträffade ett par märkliga händelser. Dahlqvists engagemang hade icke blifvit förnyadt för spelåret på grund af meningsskiljaktigheter rörande hans appointements. Han hade blifvit klent ersatt af Stjernström i »Lignerolles» och af Forssberg i »Griselda». Under tiden arrangerade han en soaré åt sig i f. d. Kirsteinska huset, hvarvid han visade förvånande framsteg. Han deklamerade Roscius' förbön för Claudius i »Sylla», där han framträdde som den ädle romaren; Hamlets monolog »Vara eller icke vara» och den följande scenen med Ofelia utan någon representant, där han utfyllde hennes repliker genom sitt stumma spel; Jaromirs monolog, då han mördat sin fader, som han löste högst tillfredsställande; och slutligen Mefistofeles' monolog, som väckte allmän entusiasm. Det enda man hade att anmärka var, att han i annonserna glömt sätta ut, när soarén började och slutade. Han hade emellertid fullt hus med ett entrépris af 1 rdr bko. Direktionen märkte nu, att den svårligen kunde undvara hans talang, och reengagerade honom från 1 [ 86 ]oktober mot ett arfvode af tio rdr pr akt. Redan fyra dagar därefter uppträdde han som don Carlos i »Hernani» och mottogs med applåd, gjorde sin stora monolog mästerligt samt inropades efter spektaklets slut. Stjernström spelade sin Hernani med känsla och eld, i mörka lockar, och Fanny Hjortsberg var lika ljuf och intagande som alltid, men man anmärkte på hennes ovana att alltid ställa sig en face mot publiken. Den ovanan hade nog litet hvar af scenens folk den tiden, och den hängde i ända in på 1880-talet hos artisterna »af den gamla skolan».Oskar Andersson — Dahlqvists återuppträdande som don Carlos förhindrade en tillämnad debut i den rollen af den unge Oskar Andersson, en son till den af Blanche skildrade spelhusvärden Arngren. Han fick i stället debutera som Rudolf i »Hedvig eller Banditbruden» 10 oktober och visade därvid ovanligt lyckliga anlag för scenen. En lagom lång och smärt figur, ett välbildadt ansikte med liflig mimik och ett ganska vackert organ; dessutom lefde han sig helt och hållet in i sin roll och sade sina repliker med värma och sanning.

Född 1813 tog han hofrättsexamen vid Uppsala akademi och tjänstgjorde flera år i K. M:ts kansli, men lämnade ämbetsmannabanan för att följa sin brinnande håg för den sceniska konsten. Redan 29 sept. 1837 försökte han sig som Filip i »Johanna af Montfaucon», en debut som Dahlgren förbisett i sina Anteckningar (se del VII sid. 122). Efter den senare debuten blef han anställd vid Torsslows sällskap, där han i början utmärkte sig i älskarfacket. 1850 öfvertog han Wallinska sällskapet och bereste med det under flera år Sverige och Finland; somrarna [ 87 ]1853—1862 spelade han på Humlegårdsteatern. Det var en utmärkt trupp, hvars förnämsta karaktärsskådespelare han själf var. Redan 1846 hade han som sådan dokumenterat sig, då han på Djurgårdsteatern kreerade titelrollen i Blanches »Jernbäraren», som där gick några och fyrtio gånger.Anm

Oscar Andersson. Efter fotografi.

Oscar Andersson. Efter fotografi.

Efter 1863 beträdde han icke mera scenen och dog 1866. Under sin krafts dagar var han högt uppburen af publiken, men han visste också sitt värde, hvarpå följande historia lämnar ett öfvertygande bevis. Han hade med sitt sällskap uppträdt i Falun, och då han en vacker augustidag efter en lysande sejour skulle lämna staden, ställde de förtjusta invånarna till en hejdundrande afskedsfrukost, som började med kräftor och slutade [ 88 ]med champagne, och där han vederbörligen hyllades med smickerfyllda tal och skålar. Han befann sig därför i ett strålande festhumör, då han direkte från frukosten begaf sig till landskansliet för att hos konungens höge befallningshafvande utfå det pass, utan hvilket man på den tiden icke kunde färdas på de usla landsvägarna i vårt aflånga land. »Tjo!» — skrek Andersson — »Hör hit någon! Ro hit med mitt pass och det på ögonblicket!» — En harmfylld min lägrade sig öfver de närvarande tjänstemännens drag, och själfvaste landshöfdingen, en aristokratisk och barsk gammal knekt, rusade ut från sitt rum och röt åt honom: »Hvad tjuter herrn för? Vet han inte hut! Vet herrn inte hvar han är? Hvem tusan är herrn?» — Andersson spände blicken i landshöfdingen och utropade: »Hvem jag är? Herre! Då edra ben för längesedan multnat i griften, och ingen människa ägnar herrns minne en tanke, då, herre! då lefver mitt namn ännu på folkets läppar, aktadt och äradt i häfderna och omstråladt af ryktets gloria!» — Landshöfdingen stirrade en stund i mållös häpnad på den djärfve talaren, tog därpå sitt parti och sprang in i sitt rum, hvars nyckel han vred om med dubbla slag. Andersson fick sitt pass och gick därifrån ännu mer strålande och själfmedveten än han var, då han kom dit.

K. G. Lindströms afskedsrecettKarl Gustaf Lindström beviljades afskedsrecett 15 oktober, oaktadt han ännu fem år kvarblef vid teatern. Man gaf en repris af »Vestalen» med Jenny Lind i titelrollen, hvilken hon sjöng ypperligt som alltid. Lindström utförde Licinius med en styrka och ett behag i rösten, som förvånade vid hans ålder. Nils Arfvidsson säger i sina reseminnen, att »hans [ 89 ]röst hade en timbre, hvars make han endast funnit hos Rubini»; och Du Puy lär ha yttrat: »Den karlen äger det vackraste instrument i världen, skada bara att han aldrig lärt sig spela på det!» — Körerna, det härligaste i hela operan, gingo däremot eländigt. Man ondgjordes öfver att de ej förstärkts af aktörspersonalen i likhet med hvad som skedde i »den Stumma» och i »Robert». — Under en af repetitionerna på Spontinis opera inträffade en händelse, som kom åtskilligt buller åstad. Då vestalerna defilerade förbi den äldsta vestalen, fru Enbom, tog hon sig det orådet före att i ett utbrott af moralisk ovilja låta sin saliv träffa en af de unga tärnorna. Denna råhet väckte naturligtvis den lifligaste harm, och det blef ett häftigt uppträde, på hvilket öfverstelöjtnant Backman gjorde ett slut genom att ådöma fru Enbom en plikt först och främst för tjugu minuters för sen ankomst till repetitionen och sedan för sitt skandalösa uppförande. Allehanda anmärker dock, »att vi aldrig kunna hoppas en verklig regeneration af scenen och dess upphöjelse till den plats den förtjänar inom konsten, så länge en person utan estetiska och litterära studier, utan allvar och själfständighet i karaktären finnes i spetsen för teaterns administration.»

Några dagar därefter gafs f. f. g. en fransk enaktsbagatell »Nattäfventyret» i öfversättning af teaterchefen Backman. En ungkarl ligger och sofver i sin säng, men blir störd genom bultande på en port midt emot. Han springer upp och kastar ned sin portnyckel till den bultande, men visade sig därvid i en negligé, som väckte skandal hos en publik, hvilken ej var van vid vår tids alla tunnklädda sängkammarfarser. [ 90 ]Man tyckte »att en kunglig scen borde anse sig för god att ge sådan smörja, som kan anstå en förstadsteater», och hvisslade ut pjäsen, som endast uppfördes denna gång. Den spelades emellertid icke illa af L. Kinmanson och V. Svensson, men Aft.-Bl. kallar den en uselhet, som det visar missaktning mot publiken att uppföra. Till råga på eländet var denna pjäs det enda synliga resultat af herr öfverstelöjtnantens studieresa till Paris, för hvilken han låtit utkvittera åt sig 500 rdr bko ur teaterns klena kassa.

Lars Kinmansons recett. »De begge döttrarne»Inför fullsatt salong uppfördes på L. Kinmansons recett 28 oktober f. f. g. »De begge döttrarne», en dramatisk skildring i fyra akter af m:me Ancelot, öfversatt efter Töpfers tyska bearbetning af V. Svensson. Änkefru von Lobeck (Ch. Erikson) har skänkt sin yngre dotter, den glada, muntra, lifliga Matilda (Ch. Almlöf) hela sin ömhet, hvaremot den äldre Klara (E. Högquist), en ljuf, stilla, svärmande varelse, bemötes af henne med en köld, som gör ett så smärtsamt intryck på hennes känsliga sinne, att det undergräfver hennes hälsa och hotar att förkorta hennes lif. Tvenne friare ha anmält sig. Den ene, en ung baron von Heeren (Stjernström) har ägnat Matilda sin uppmärksamhet och utses af modern till hennes make, medan hon lofvar Klaras hand åt en gammal landtjunkare von Götze (L. Kinmanson), som därvid blir så förtjust, att han omskapar sig till en fullkomlig dandy för att göra Klara sin kur. Emellertid upptäckes det, att Klara är den som baronen egentligen älskar och af henne älskas tillbaka, men hon besluter dock att uppoffra sin kärlek för att söka få ett insteg i moderns hjärta. I harmen förlofvar han [ 91 ]sig då med Matilda. Detta överväldigar Klara så, att hon nedfaller afdånad i samma ögonblick förlofningen skall försiggå. Nu uppträder farbrodern som hennes räddare, ett gammalt original, barsk och afgörande i sitt sätt att vara, men i grund och botten ädel och känslig (Svensson). Han öfvertalar Matilda att afstå från sin fästmans hand, då hennes giftermål skulle kosta systern lifvet, och hon samtycker så mycket hellre härtill, som hon mera för att göra sin mor till viljes än af verklig böjelse tagit baronen. Dessutom hugnas hon med utsikten att i ersättning för sin trumpne, allvarsamme friare få en liflig, vacker ryttmästare med prydliga mustascher. Vidare lyckas farbrodern öfvertala Götze att försaka Klaras hand. Värsta motståndet yppas hos Klara själf. Han inbillar henne då, att fru von Lobeck icke är hennes mor, och hon finner en tröst däri för den henne visade hårdheten. Hon ber henne förlåta, att hon misskänt hennes godhet och ansett henne orättvis. Modern förstår henne icke i början, men hennes hjärta vaknar. Hon inser sin obillighet, och hennes öppnade famn säger Klara, att hon är hennes verkliga mor, och att hon återvunnit hennes kärlek. Denna scen var en af de vackraste man dittills skådat på teatern och utfördes af bägge damerna på ett sätt, »som måste aflocka äfven den strängaste granskare beundran och hvarje känsligt sinne tårar af ljuf, innerlig rörelse», efter hvad Allehanda säger. Priset för aftonen tillföll onekligen Högquist, som spelade sin roll med en själfullhet och en värma, som man i likartade roller ofta haft tillfälle att beundra hos henne. Charlotte Almlöf visade som den andra [ 92 ]dottern en så behagfull liflighet och en så oskyldig skalkaktighet, att man sällan sett henne med så mycket nöje som här. Stjernström hade en otacksam roll, men hade därjämte styrt ut sig i ett bockskägg, som alls icke klädde honom. — Till efterpjäs gafs »Den lilla matrosen», där Kinmanson som den sträfve skeppskaptenen Sabord hade en af sina älsklingsuppgifter. Titelrollen utfördes f. f. g. af Fanny Hjortsberg, för hvilken den helt naturligt icke passade.Anm

Aftonbladet berättar 1 november, att basarbyggnaden å Norrbro nalkades sin fullbordan. »Någonting sådant som basarpaviljongen», utbrister tidningen, »äger verkligen hvarken Köpenhamn eller knappt Hamburg, och själfva Berlin har kanske intet öfverträffande.» Kungliga teaterns aktörer och hofkapellister trifdes utmärkt väl i den hemtrefliga lokalen, och i synnerhet blef den ett kärt tillhåll för Georg Dahlqvist, som där spelade schack både bittida och sent ännu under sina sista år.

Johanna von Schoultz’ konsertFröken Johanna von Schoultz, som på våren hade en fulltaligt besökt konsert i Ladugårdslandskyrkan, gaf 5 november å Kungliga teatern kl. 7—9 ännu en konsert inför en likaledes fullsatt och högst belåten salong. Minst tillfredsställd var den med »den beskedlige Beethoven», såsom Aft.-Bl. uttrycker sig, hvars härliga C-mollsymfoni hugnades med ett ganska svagt bifall, beroende på bristfälligt utförande. Och dock borde man varit tacksam mot hofkapellet, som med sina inskränkta tillgångar så pass bra utförde denna sublima skapelse. Mest applåderades fröken för arian ur »la Sonnambula». I röstens omfång, [ 93 ]styrka och framför allt i dess förvånande jämnhet öfverträffades hon af få. Men hennes föredrag föreföll något kallt, ehuru det var naturligt, flärdlöst, ärligt och sällsynt fini, och hon var en äfven af verkliga musiker ganska omtvistad artist.

Basaren å Norrbro.
Basaren å Norrbro.

Mycket bifall väckte en liten neapolitansk visa, som hon sjöng utom programmet och själf ackompanjerade på fortepianot. Normaduetten tillsammans med Jenny Lind mottogs med lifliga applåder. Verklig entusiasm väckte den då nyss hitkomne violoncellisten Kristian Kellerman, hvilken fullkomligt rättfärdigade det stora rykte, som föregått honom. Någonting så fulländadt i violoncellspel hade man aldrig [ 94 ]hos oss gjort sig en föreställning om. Den unge virtuosen stod i jämnbredd med de mest fulländade, som någonsin här uppträdt, och själfve Bernhard Romberg kunde icke anses ha öfverträffat honom. Publikens hänförelse var lika rättvis som allmän och afbröt flera gånger hans spel med entusiastiska bifallstecken.

Teaterns affärerI november vidtog regeringen en disposition, som framkallade liflig uppmärksamhet. Den befallde nämligen statskontoret att, oberoende af de anvisningar å extra utgiftsmedel (åttonde hufvudtiteln), som förut blifvit bestämda till betalning af teaterns äldre skulder, ytterligare för att gälda teaterns ofonderade skuld (utgörande 57,707 rdr 44 sk. 5 rst. bko) tillhandahålla teaterdirektionen i juli 1840, 1841 och 1842: 5,000 rdr bko, 1 juli 1843 och 1844: 8,000 rdr bko, 1 juli 1845: 11,000 rdr bko; 1 juli 1846 och 1847: 13,000 och 1848: 12,000 rdr bko (summa bko rdr 80,000). Det k. bref, som innehåller denna befallning, är dateradt 5 oktober 1839 och kontrasigneradt af t. f. statssekreteraren Munthe. Regeringen hade sålunda till ett ändamål, som icke finnes i budgeten omnämndt, och hvartill riksens ständer förut uttryckligen nekat allt anslag, förutom det som bestods i fri lokal och flera andra förmåner, dels anvisat för en tid af nio år ett högst betydligt statsbidrag, dels gifvit statskontoret order att utbetala penningarna, utan att den fond eller titel, därifrån de skulle tagas, ens omförmäldes. En gröfre öfverträdelse af regeringens dispositionsrätt kunde väl knappast tänkas, och detta skedde just då riksens ständers revisorer voro närvarande och anmält regeringen till ansvar inför de då [ 95 ]inom kort sammanträdande ständerna för dispositioner till enahanda ändamål. Det kom också surt efter i riksdagen.

20-Kristian Kellerman-Svenska Teatern 8.jpg

Kristian Kellerman.Anm Efter litografi af E. Bærentzen.

— Det kan förtjäna anmärkas att, medan regeringen på detta sätt assignerade på statsmedlen för framtiden för att betäcka teaterns förstörda finanser och därom förständigade statskontoret, satt dess egen chef såsom teaterns direktör under en långvarig tjänstledighet och, ehuru han under flera år icke på något verksamt sätt deltog i teaterns styrelse, bebodde en stor våning i teaterhuset samt disponerade en loge på första raden i teatersalongen.

[ 96 ]»Robert» uppfördes ånyo inför fullsatt salong på Fredrik Kinmansons recett 11 november. Han var själf vid utmärkt röst, Günther sjöng sin »Lycka! kom var mig bevågen» med verv och abandon, och Jenny Linds spel i femte akten och vid korset i den tredje samt kupletterna »Då jag drog bort från våra bygder» voro ställen, i hvilka sannolikt ingen konstnärinna på någon af Europas teatrar öfverträffade henne. Matilda Gelhaar sparade sig till fjärde aktens sköna cavatina, som hon sjöng med en så hänförande renhet och böjlighet, att hon framkallade stormande bifall. I baletten var Johansson ypperlig, liksom även Sophie Daguin och Karolina Granberg.

Kristian Kellermann’s konsertTill förmån för Kellerman gafs 16 november en stor konsert, till hvilken alla biljetter i förväg voro utsålda. I fyra nummer rättfärdigade han den väntan och det uppseende han väckte på fröken Schoultz' konsert. Sångbarheten i hans stråke var oöfverträfflig och hans adagio fullkomligt smältande. Den fantasi öfver schweiziska alpsånger, som han »på begäran» till sist utförde, väckte formlig sensation. Hans valthornstoner i den bekanta »Kuhreihen» voro förvillande lika de verkliga, och deras eko bland bergen ägde en ljufhet och ett bortdöende, som blåsinstrument svårligen kunna efterhärma. Jenny Lind, Johanna v. Schoultz och Julius Günther framkallade alla mycket bifall, och uvertyrerna till »Oberon» och »Trollflöjten» utfördes med förtjänstfull precision och ensemble af hofkapellet.

Ett par dagar därefter gafs ånyo »Robert» för nästan fullt hus. Efter den scen i femte akten, där Jenny Lind såsom Alice anropar Gud för Roberts [ 97 ]räddning, regnade formligt kransar och blommor från oxögonen ned öfver den älskliga sångerskan.

I slutet af månaden bjöd herr Backman publiken på en nyhet, en dramatisk skildring i fem tablåer benämnd »Rosenbuketten» af författaren till »Den farliga tanten» m. m. Grefve von Neuburgs dotter, den sköna Amalia (E. Högquist), omgifves af dussintals tillbedjare, bland hvilka den unge baron August von Felsen (Stjernström) i synnerhet utmärker sig genom våldsamheten af sin passion. Hon tappar sin handske i strömmen och, ehuru fullkomligt obekant med den ädla simkonsten, störtar han sig hufvudstupa i vattnet. Hon önskar äga en bukett af rosor ur en trädgård på flera mils afstånd, och knappt uppkommen ur sitt kalla bad, rider han efter dem som en galning och neddignar af utmattning vid återkomsten. Till lön för dessa utomordentliga bedrifter hugnas han med Amalias hand. De unga makarna föra ett muntert lif, som snart nog öfvergår till ett ursinnigt slöseri. Spel, hästar och, efter hvad man hviskar, äfven teaterdamer ruinera mannen, och hans hustru ger honom icke efter i spelpassionen. Plötsligt kommer underrättelsen, att en förhärjande eldsvåda förstört deras landtegendom. De bosätta sig i en småstad. Han skrifver noveller, hon säljer broderier, och nu först finna de den husliga lyckan. Det är mannens födelsedag. Frun räcker honom en blombukett, i hvilken han till sin outsägliga förvåning finner en massa stora bankosedlar. Det är de summor hans hustru föregifvit sig ha spelat bort, men som hon i själfva verket räddat undan det skeppsbrott hon fann hota deras förmögenhet. Han blir naturligtvis angenämt [ 98 ]öfverraskad, men har en icke mindre behaglig surpris åt sin hustru. Han bevisar henne, att han aldrig spelat, att han icke depenserat någonting på andra damer, och att allt detta endast varit ett försök att pröfva sin hustrus ömhet och förmåga att bära motgången. Den som blef angenämast öfverrraskad var publiken — ty därmed blef det ändtligen slut på stycket, som släpat sig dit så långsamt som möjligt med odrägligt långa mellanakter. Herr Habicht i skepnad af en engelsk lord bröt, så att man svårligen kunde fatta, hvad han hade att meddela, under det att de öfriga utlänningarna, tyskar, fransmän och italienare märkvärdigt nog icke bröto på något tungomål alls. Redan första kvällen var det icke mer än halft hus, och då bruttorecetten tredje gången icke blef större än ett par hundra riksdaler, försvann stycket från spellistan. »O teaterdirektion! Oefterrättliga teaterdirektion!!» utbrister Allehanda.

I början af följande månad hade herr Backman lyckats träffa på en fransk motsvarighet till den tyska rosenbuketten, enaktskomedien »Hvarföre?» Den handlar om två äkta par, som bo i samma hus. Det ena utgöres af en ung, elegant man (Hyckert) med en liflig, behagsjuk och kapriciös fru (E. Högquist), det andra af en föga älskvärd man (Svensson) med en god, söt, foglig och fromsint hustru, i allt fogande sig efter sin mans vilja (Ch. Almlöf). Det befinnes emellertid, att den senare bedrar sin äkta man, hvarom ett bref från en viss grefve, instucket i en modejournal, bär klart vittnesbörd. Den lilla pjäsen gaf damerna tillfälle att visa sig i fyra olika toaletter, under det att i »Rosenbuketten» de bägge [ 99 ]hufvudpersonerna uppträdde i icke mindre än fem olika kostymer. En lycka för teaterdirektionen var, att den i Emilie Högquist ägde en artist, hvars vackra utseende och ståtliga figur samt den smak och elegans hon alltid utvecklade i sina dräkter gjorde henne företrädesvis lämplig för dylika toalettroller, och om äfven den estetiska njutning stycket skänkte befanns tämligen minimal, kunde man likväl, då hon hade en roll däri, alltid vara säker om ögonfägnaden af en lefvande modejournal, lika tillförlitlig som den tryckta och vida intressantare att beskåda. — Efter ridåfallet hördes flera rätt starka hvisslingar.

Oskarsdagen var konsert på slottet, där Jenny Lind, Johanna von Schoultz och Kellerman uppträdde jämte direktör Addner, som lät höra sitt tjusande klarinettspel. — På grund af Sällströms sorgliga omständigheter kommo hans kamrater öfverens om att till hans förmån på Stora börssalen 17 december ge en soaré, som anordnades af Jenny Lind och Matilda Gelhaar. Den förra sjöng en aria ur »Tankred», den senare en aria ur »Lucie» och bägge duetten ur »Norma». Vidare utfördes Beethovens septett, Karl Bock spelade flöjt och Randel fiol; dessutom utförde E. Högquist och Stjernström i kostym en scen ur Fritiofs saga: »Afskedet», hvilken blef Sällströms sista hälsning till publiken, ty han dog ett par timmar senare. — Till följe af Günthers långvariga opasslighet blef Lindström anmodad att sjunga Masaniello 14 december. Kvällen förut fick han en anonym biljett, som uppmanade honom att med anledning af sin höga ålder afhålla sig från scenen. Den känslige Lindström ämnade sända återbud, men [ 100 ]öfvertalades dock att uppträda och mottogs vid sin entré med det lifligaste bifall. — K. teaterns pensionskassa fick ändtligen sin recett 19 december. Redan den 3 var »Trollflöjten» bestämd som recettspektakel, men på grund af Günthers sjukdom kunde den icke ges. Sedan anslogs »Robert», men då blef M. Gelhaar opasslig, och slutligen fick man nöja sig med en talpjäs, »Orleanska jungfrun».

Juldagarna voro mulna och ruskiga, och snöfallet på julaftonen gick i vatten. Så småningom utbröt den första af de fyra elakartade influensaepidemier, hvaraf vi varit hemsökta under de sista hundra åren (1839—40, 1847—48, 1889—90, 1918—19), och härjade hela vintern rätt svårt i Stockholm. Sjukligheten inom teatern var också ganska stor, och den nära femtioåriga Elise Frösslind måste sålunda rycka in och sjunga Anna i »Friskytten» ett par gånger samt utföra unga Fanchette i »Fästningen i Boston», där den tjuguårige Sundberg spelade hennes tillbedjare. För sin recett 28 december hade hon valt den gamla komedien »De begge svartsjuke» för att hennes dotter Emilie skulle få spela prefektens brorsdotter Lucie, och där hon själf uppträdde som tjänsteflickan Fanchette. Därefter gafs »Zampa» med Günther f. f. g. såsom den vilde sjöröfvaren och M. Gelhaar som Camille. Bägge två saknade dock den dramatiska glöd, som är nödvändig för dessa partier, och operan kunde ej ges mer än en gång till för tredjedels hus, hvarefter den aldrig återkommit på affischen. Recettagerskan var då som förut en förträfflig Ritta och hyllades af publiken.

*

[ 101 ]Per Sevelins återuppträdande jan. 1840 Per Sevelin, som i början af november återkommit till Stockholm från sitt framgångsrika gästspel hos Berggrenska landsortstruppen, fick man det stora nöjet att på nyåret 1840 återse i några af hans glansroller. Pressen omnämnde emellertid icke med ett ord tilldragelsen, och salongen var föga mer än till hälften fylld, då »Universalarfvingen» (se del VII sid. 98) 3 januari repriserades med honom såsom Geronte. I samma månad uppträdde han äfven som Harpagon i »Den girige», hvilken kunde gifvas fyra gånger under våren, och som baron Torrved i »Ålderdom och dårskap», hvilken gafs en gång för nästan fullt hus, men besynnerligt nog ej återkom på spellistan. Vidare spelade han i »Sannljugaren» den fintlige kammartjänaren Olive en gång och i »Numro 777» sin genomkomiske Pfefferkorn likaledes en gång för en dåligt besatt salong samt ett par gånger von Saar i »De förtrogne».

Söndagen 12 januari gaf drottningen på slottet en musikalisk soaré med supé, som bevistades af konungen och kronprinsparet, och där hofsångaren Berg och Jenny Lind uppträdde. Efter konsertens slut utnämndes hon till hofsångerska med lön och fick därjämte af drottningen ett dyrbart smycke i present. I sammanhang härmed kan omnämnas, att hon 29 samma månad kallades till hedersledamot af Musikaliska akademien.

»Robert», som under spelåret kunde uppföras icke mindre än tjugutvå gånger, gaf under januari fem fulla hus.Nils Almlöfs recett. »Två unga fruar» — Nils Almlöf hade sin recett 16 januari, då för utsåld salong femaktsdramen »Falkland» repriserades, följd af fyraktsdramen »Två unga fruar», [ 102 ]som då gafs för första gången. Nog fingo dramälskarna valuta den aftonen! Den senare pjäsen var tillägnad hertiginnan af Leuchtenberg och skrifven af de Saint-Hilaire, författare till den glada vådevillen »Felsheims husar». Öfversättningen af F. N. Berg tillägnades kronprinsessan Josefina i en kort, men högtrafvande versifierad hyllningsdikt. Dramens innehåll är i korthet, att den fattige Henri Lubert (Stjernström), son till fröken Julies forna amma (Kar. Bock), har blifvit uppfostrad i markisen de Roubignés hem såsom studiekamrat till sonen i huset. Han förälskar sig i dennes vackra syster Julie (E. Högquist) och beger sig i styckets början till Amerika för att där förvärfva rikedom. Innan han reser, får han visshet om, att hans kärlek är besvarad. Emellertid blir Julies far ruinerad, och för att rädda sina föräldrar från fattigdom och nöd offrar hon sig och gifter sig med en förnäm och rik spansk grefve (Almlöf), som friat till henne, men hvars hand hon förut vägrat mottaga. Henris kusin, den glada, lifliga Jeannette (Ch. Almlöf), gifter sig samtidigt med en rik uppkomling (Hyckert). Grefvens nevö Ferdinand (Dahlqvist), som skulle ärfva honom, om denne icke gifte om sig, gör allt för att hindra detta, men då det icke lyckas honom, vill han sedan misstänkliggöra Julies äktenskapliga trohet. Grefven lär ha stuckit ihjäl sin första hustru, som bedragit honom. Henri återkommer, men då han får veta hvad som händt, ämnar han åter resa sin väg, denna gång för alltid. Han begär dock af Jeannette att dessförinnan få ta farväl af Julie, och hon lofvar honom ett möte, som hon skall ställa till hemma hos sig. [ 103 ]Biljetten, som därom skulle underrätta Julie, uppsnappas af grefven, och han infinner sig på mötesplatsen beväpnad och döljer sig i rummet bredvid. Mötet äger rum, men då Julies oskuld därunder blir grefven uppenbar, dödar han sig själf, sedan han skriftligen skänkt henne hela sin förmögenhet. — Stycket spelades särdeles förträffligt af E. Högquist, Charlotte och Nils Almlöf samt Dahlqvist. De bägge sistnämnda lära ha sett mycket spanska ut i svarta polisonger och annat spanskt tillbehör. Framförandet af dessa bägge pjäser tog naturligtvis sin rundliga tid, och man begärde i Aft-Bl. dagen därpå, att direktionen icke skulle på affischerna annonsera representationens slut en hel timme tidigare än det ägde rum, emedan de som begagnade hyrvagn fingo betala dryga väntpengar.

Utom åt »Robert» fingo operavännerna under nyåret äfven fröjda sig åt några representationer af »Trollflöjten» och på fru Enboms recett 10 februari åt en repris af »Armide» för fullt hus. Men rollbesättningen i den sistnämnda operan var tyvärr sådan, att till och med de blygsammaste anspråk icke kunde känna sig belåtna. Det enda verkligt lyckade var eldregnet vid operans slut, och då fru Enbom inropades, utbredde sig ett så tjockt moln öfver scenen från de afbrända fyrverkeripjäserna, att man ej från amfiteatern kunde se, om hon verkligen framträdde, men att döma af hurraropen från de öfra regionerna måtte hon ha gjort det, säger referenten. — Såsom lever de rideau gafs en enaktare af Scribe benämnd »Rådgifvaren», som gick två gånger. Det var en liten [ 104 ]obetydlighet, af hvilken Charlotte Erikson förgäfves sökte åstadkomma något antagligt.

Anna Bishop’s gästuppträdandeUnder denna månad anlände till Sverige den sedermera världsberömda konsertsångerskan Anna Bishop. Född 1812 blef hon gift med en af Englands alsterrikaste kompositörer sir Henry, men lät 1839 enlevera sig af den utmärkte harpvirtuosen Nicolas Bochsa och reste sedan med honom i Europa, Amerika och 1855 i Australien, där han i januari året därpå afled. Sedan hennes man samtidigt dött, gifte hon om sig i Amerika 1858, men fortsatte sina konstresor ända till 1876 och dog i Newyork 1884. Bochsa var en förträfflig kompositör och en mycket skicklig harpist, af utländska kritiker kallad »harpans Paganini», en bland stiftarna af Royal academy of music i London 1822 och 1826—1832 direktör för Italienska operan (Kings theatre). Innan han reste sin väg, gaf han en konsert med biträde af sångerskorna Persiani, Pauline Garcia och Anna Bishop, sångarna Lablache, Rubini, Tamburini och Mario samt pianisterna Thalberg och Döhler m. fl. Konserten inbragte honom 1,200 pund sterl., d. v. s. 14,000 rdr bko. Han hade sålunda en välförsedd reskassa, då han gaf sig af. De bägge artisterna gåfvo under sin vistelse i Stockholm två konserter å K. teatern 14 och 18 februari till dubbla pris, fem representationer i förening med K. teaterns personal med 50 procents förhöjning och två konserter i Börssalen 11 februari och 18 mars, som inbringade dem omkring 1,000 rdr bko per afton. Då de uppträdde å K. teatern mellan pjäserna tog däremot direktionen endast vanliga biljettpris. Redan dagen före den första konserten voro alla biljetterna [ 105 ]slutsålda och alla antecknade till den följande. Hon väckte mycken entusiasm med sin härliga stämma. Utan att ha någon stor volym smekte den örat på ett intagande sätt med sina metalliskt klara och mjuka toner.

Anna Bishop. Efter teckning af Droinet.
Anna Bishop. Efter teckning af Droinet.

De skotska och irländska balladerna voro hennes glanspunkter, och hon föredrog dem med en fulländad skönhet, behag och känsla, som ovillkorligen trängde till hjärtat. I de operascener hon utförde kostymerad, fängslade hon med sitt lifliga spel, sin rena smak och sitt briljanta föredrag. I synnerhet var hon förträfflig i framställningen af Donizettis »Anna Bolena» och mycket pikant som Romeo i Zingarellis opera »Giulietta e Romeo». Verkligt jubel framkallade en af Bochsa komponerad chanzonetta »Je suis la Bayadère», som de bägge [ 106 ]artisterna utförde tillsammans. Vid deras afskedskonsert å Börsen, där en slutsång för tillfället, »les Adieux de la Bayadère», utförd med mycken känsla, gjorde ett lifligt intryck, öfverraskade hon äfven med några verser ur Geijers »Vikingen», där hon icke blott alldeles rent uttalade den svenska texten, utan äfven visade sig ha fullkomligt uppfattat andan af dess innehåll. — Från Stockholm begaf sig paret tillbaka till Köpenhamn med konserter under vägen i Nyköping, Norrköping, Linköping och Jönköping.

Då m:me Bishops operascener i kostym voro af publiken gärna sedda, lockades direktionen att söka åstadkomma något liknande och anordnade därför ett potpurriprogram 27 februari, bestående af 1:o) uvertyren till »Vestalen», följd af scener ur operans andra akt af Jenny Lind i kostym; 2:o) uvertyr till »Zampa» med scen och aria ur andra akten af Günther i kostym; 3:o) uvertyr till »le Siège de Corinthe» med scen och aria för Malcolm ur »Sjöfröken» af fru Enbom i kostym; 4:o) uvertyr till »Euryanthe» med scen och aria ur tredje akten af samma opera i kostym af Jenny Lind; samt 5:o) efter uvertyren till Aubers »le Bal masqué» ett »Pas de trois» af Sophie Daguin, Adolfina Fägerstedt och Kristian Johansson samt »la Cachucha» af Karolina Granberg. Denna underbara programkompott lyckades dock ej samla mer än halft hus. Måhända bidrog till det klena resultatet, att dagen därpå ägde Charlotte Eriksons recett rum för utsåldt hus, då f. f. g. gafs Kasimir Delavignes femaktsskådespel »Don Juan af Österrike». Därefter uppfördes »Kapten Puff» med Lars Hjortsberg i titelrollen, hvilket icke minst bidrog [ 107 ]till biljetternas hastiga åtgång. Recettagerskan spelade majorskan Pratmeyer och Malla Höök Lisa Spitsnas. Dessutom sjöng Jenny Lind mellan pjäserna en fransysk romans samt några svenska visor.

*

Delavigne’s »Don Juan af Österrike»Hippolyte Lucas anser i sin »Histoire phil. et litt. du théâtre français», att Delavignes bästa dramatiska arbete näst efter »Giftermål på gamla dagar» är »Don Juan af Österrike», som hade sin premiär på Théâtre français 18 oktober 1835. Framgången var utomordentlig, och hundra representationer följde hastigt på hvarandra, utan att publiktilloppet minskades. — Stycket spelar under de första åren af Filip II:s regering, och Karl V lefver ännu i klostret S:t Just. Don Juan, den sedermera så ryktbare segraren vid Lepanto, har blifvit uppfostrad såsom son af en gammal rådsherre och tror sig äfven vara det. Don Quexada, som med ynglingen bebor slottet Villa Garcia de Campos, söker vända hela hans håg åt det andliga ståndet, ty endast på detta villkor har Filip lofvat erkänna honom såsom sin bror och skaffa honom en plats i samhället, värdig hans kungliga börd. Så stå sakerna, då skådespelet börjar. I första akten hemkommer don Quexada från Madrid, där han påmint Filip om hans löfte och förklarat Juan färdig för dess uppfyllande. Tjänarna bedyra, att ynglingen nitälskar för den heliga kyrkan, och gubben drages vid näsan så fullständigt som möjligt. Don Juan för tvenne lif. Om dagen går han svartklädd från hufvud till fot, men om natten irrar han i riddardräkt från [ 108 ]äfventyr till äfventyr. Hela betjäningen är i hans sold. Knappt har den gamle gått till sängs, förrän nöjet vaknar i det klosterlika slottet och härskar där ända till solens uppgång. Midt i denna väl planlagda och särdeles lifligt fullföljda akt bultar det på slottsporten. Tvenne resande, grefven af Santa Fiora och hans vän Gomez, önska bli insläppta. Grefven är Filip II, som vill öfvertyga sig om broderns böjelse för det andliga ståndet. Quexada väckes och mottar i enrum sin höge gäst. Juan kallas och infinner sig svartklädd, men vid underrättelsen att han skall inträda i klostret, faller han ur sin roll. Han kastar sig till Quexadas fötter och bekänner allt. Därvid inträder Filip, och Quexada nödgas lämna dem ensamma. Den följande, mästerligt förberedda scenen hör till de yppersta den dåtida dramatiken kunde uppvisa. Öfvertygad att Juan är en gudfruktig, inskränkt yngling, frågar Filip honom, hvad han tror om lifvet, och hur det värdigast användes. Juan upptar frågan utan förlägenhet. Det finns blott tre ting, som äga värde här i lifvet, säger han, krig, fruntimmer och jakt, ordningen gör ingenting till saken. Filip harmas, bryter ut, hotar, men inseende att det ej är värdt att söka kufva detta stolta sinne, förändrar han ton, tillnarrar sig Juans förtroende och lofvar gynna hans kärlek, om den är honom värdig. Den redlige, öppne, omisstänksamme ynglingen faller i snaran och stämmer möte med honom hos sin älskarinna. I andra akten är scenen förflyttad till doña Florinda af Sandovals boning, eller rättare till en rik judinna, som under detta adliga namn döljer sitt rätta och sin religion. Filip kommer och igenkänner [ 109 ]i henne en flicka från Pradon, i vilken han förälskat sig. Han upptäcker sig och råder henne att afstå från Juans hand, om hon vill att han skall lefva. Quexada får i uppdrag att meddela Juan, det deras förening är bruten. Men denne intränger honom till trots hos Florinda. Filip befaller då Quexada att instänga Juan i ett kloster. Men i det kungliga reskriptet står ej hvilket kloster, och han väljer då — S:t Just. I följande akt skildras ypperligt klostret med sina munkars inbördes afund, spioneri och intriger. Exkejsaren är brodern Arsena och åt hans vård överlämnas den unge novisen, som är bragt till förtviflan. Karl V igenkänner sin son och ger honom det svärd, som han vid Pavia tog från Frans I, och skickar bort honom, utan att dock röja sig för honom. Detaljerna af de diplomatiska finter den kejserlige munken spelar för att utverka Juans befrielse utmärka sig genom den finaste och mest upphöjda komik. — Då don Juan flyr från klostret, beger han sig till doña Florinda, där vi återfinna honom i fjärde akten. Filip har gifvit sig sken af att beskydda henne och kommer nu för att få sin lön. Man afvisar honom med förakt och fasa, men han blir allt djärfvare. »Ni skall ropa förgäfves. Ingen kan komma till er hjälp.» — »Man skall komma, Sire. Jag svär det, man skall komma!» utropar hon. — Mer och mer uppeldad tar Filip henne i sina armar. Då återstår henne blott en utväg: »Jag är judinna!» Filip, träffad af detta i hans fanatiska öra gräsligt ljudande ord, stelnar af fasa. Don Juan störtar in, utmanar Filip och höjer armen för att slå honom med flata klingan, då Florinda utropar »Det är kungen!» [ 110 ]Svärdet faller ur hans hand, vakten kommer in, och Filip låter den bortföra Juan och Florinda. Sista akten är rätt svag, den utgör blott en förutsedd upplösning. Man är öfvertygad, att Karl V:s inflytande skall hindra Filip att ge vika för sina dåliga drifter och att hämnas på sin bror och doña Florinda. Han ger efter, utan att strida med sin far, och denna femte akt, som borde varit helgad åt Karl V och framställt honom i hela hans kejserliga storhet, vittnar allt för mycket om Delavignes otålighet att afsluta arbetet, hvartill han icke använde mer än två dagar, efter hvad hans broder intygar. Oaktadt detta fel är »Don Juan af Österrike» ett mycket förtjänstfullt stycke, som man alltid ser med nöje. Det är rikt på effektfulla scener och situationer, handlingen fortgår raskt och håller åskådarens uppmärksamhet i ständig spänning. Titelrollen är tecknad med mycken talang. Sundberg hade däri sin första stora uppgift och återgaf den på ett sådant sätt, att det berättigade till stora förhoppningar. För att Almlöf skulle kunna verkligt lyckas i en roll, måste den ligga för honom. Karl V gjorde det, och hans framträdande i sista akten blef därför en af pjäsens glanspunkter, ehuru han ej förmådde förläna figuren någon individualitet. Dahlqvist däremot ägde redan då förmågan att upplösa sitt eget jag i den karaktär han skulle framställa på scenen, och man kunde icke tänka sig Filip II annorlunda än Dahlqvist framställde honom, säger August Blanche. Hans spel i fjärde akten, då Florinda afslöjar sig som judinna, »var ett mästerstycke af dramatisk konst». Och dock gör Delavignes Filip icke samma djupa intryck på åskådaren som [ 111 ]

Karl Sundberg. Efter oljemålning af
J. G. Köhler 1845, tillhörig doktor
H. Sundberg.

Schillers, ehuru den förre står den historiska sanningen vida närmare. Charlotte Almlöf hade fått sig tilldelad doña Florinda, för hvilken hon hvarken i yttre eller inre hänseende passade. I en mörkögd, svartlockig andalusiska hade man kunnat ana den fördolda judinnan, men omöjligt i den täcka blondin som fru Almlöf framställde. Hennes genre var den muntra, skalkaktiga flickan, som man alltid såg med [ 112 ]nöje, men en roll, som fordrade en Florindas djupa känsla, öfversteg vida hennes krafter. Habicht var just icke heller lycklig som Quexada. Fanny Hjortsberg däremot väckte mycket bifall i den femtonårige novisen Peblos episodiska, men skickligt skrifna karaktärsroll, som med sin liflighet och sina upptåg muntrade upp publiken. — Hos oss blef detta stycke icke någon kassapjäs. Det gick ej mer än åtta gånger. Till den stora framgång det rönte i Paris bidrog utan tvifvel utom dess inre värde äfven författarens popularitet och det glänsande utförandet. Firmin (se del VI sid. 71) var en oöfverträfflig Juan, och Léontine Volnys en icke mindre utmärkt Florinda. Sitt »on viendra, Sire, je vous le jure, on viendra!» utropade hon ur sin själs innersta på ett sätt, som väckte den största beundran, och scenen afbröts af entusiastiska bifallsrop.

*

Lars Hjortsbergs återuppträdandeUnder mars månad uppträdde Lars Hjortsberg i några af sina glansroller, två gånger i »Grefvarne Klingsberg», »Juden» och »Kapten Puff» och en gång i »Kabal och kärlek», som besynnerligt nog ej lockade mer än halft hus. Men så var i stället hvarenda biljett såld till de två sista Bishopföreställningarna 3 (annonserad såsom sista gången) och 10 mars (»på flera musikälskares begäran»), oaktadt prisen voro förhöjda med 50 procent. Man fick där bl. a. höra Anna Bishop i kostym såsom Amina i andra akten af »Sömngångerskan», där Günther sjöng Elvino mot henne, hvilken scen ånyo gafs 10 mars liksom [ 113 ]Bayadèrevisan, som tycks ha varit stockholmarnas förtjusning.

Bröderna Berwalds konserterAugust Berwald hade söndagen 8 mars en som vanligt omsorgsfullt arrangerad konsert, där Belletti »öfverträffade sig själf» i en aria ur »Gazza ladra», och V. Fundin sjöng en romans af Bellini med obligatviolinackompanjemang af Berwald. Günther var opasslig, så att den tillämnade duetten med Jenny Lind ur Spohrs »Jessonda» uteblef, och hon sjöng i stället en fransk och två svenska sånger, öfverhöljd af bifall. En ung »musikälskarinna», dotter till den några år förut aflidne domprosten Bergström och utbildad i van Booms utmärkta skola, anslog lifligt publiken genom sitt utförande af Mendelssohns G-mollkonsert för pianoforte. Konsertgifvaren själf spelade diverse nummer, hvaraf ett par voro af honom komponerade liksom en ny uvertyr utförd af hofkapellet. — Hans broder Johan hade i november hos regeringen anhållit om en recett »på grund af ömmande förhållanden». I Aft.-Bl. syntes då en insändare som påpekade, att Du Puy på sin tid visserligen hade recetter, men att han endast hade 1,100 rdr i lön såsom aktör, under det att Berwald hade 3,000 rdr bko och därjämte gaf årliga konserter. Han beviljades emellertid sin recett, som gick af stapeln 13 mars och inleddes med en af honom komponerad uvertyr, utförd af hofkapellet, och några likaledes af honom komponerade och exekverade violinvariationer. Därefter kom en duett af Mercadante, sjungen af Belletti och »en musikälskarinna», som befanns vara recettagarens dotter Fredrika, hvars debut blef mycket fördelaktig, ty rösten hade en vacker [ 114 ]timbre i de högre tonerna, styrka och jämnhet. Recetten illustrerades av m:me Bishop med ett par nummer i kostym och afslöts med uppförandet af operan »Don Juan», där Jenny Lind på ett utomordentligt sätt f. f. g. utförde doña Annas parti, och äfven M. Gelhaar utmärkte sig som Zerlina. I öfrigt uppträdde Günther som Juan, Lindström som Ottavio, L. Kinmanson som Leporello och fru Enbom som Elvira. — Aftonen därpå hölls en talrikt besökt maskeradbal, som inbragte teaterkassan öfver 1,100 rdr bko. Kostymerna voro icke just så särdeles eleganta, men ekläreringen var så mycket rikare. Liljeholmens nya stearinljus brunno med klaraste låga och behöfde icke som de gamla talgljusen oupphörligt snoppas. Till och med vaxljusen måste krypa i skrinet inför detta nya belysningsmedel.

Adam’s »Bryggaren i Preston»En ny operett fingo teatervännerna glädja sig åt 25 mars, då f. f. g. uppfördes »Bryggaren i Preston», komisk opera i tre akter med musik af Adam, som 31 oktober 1838 haft sin premiär i Paris med lysande framgång, tack vare Jean Chollet (se del VII sid. 165), lika utmärkt både som aktör och sångare, och som af titelrollen skapade en verklig typ, samt m:lle Prévost, Madeleines förtjusande framställarinna i »Postiljonen», hvilka båda artister lifligt hyllades af publiken och åt operetten förskaffade en hel vinters odödlighet. Intrigen är byggd på likheten mellan två bröder, Robinson bryggaren och Robinson löjtnanten. Förväxlingen ger anledning till åtskilliga komiska situationer, hvaraf kompositören mästerligt förstått att draga fördel. Händelsen föregår i England under pretendentens infall därstädes 1745 och är i [ 115 ]korthet följande.

23-Mlle Prévost såsom Effie-Svenska Teatern 8.jpg

M:lle Prévost såsom Effie (Klara) i »Bryggaren i Preston».
Efter teckning af A. Lacauchie 1841.

Bryggaren skall hålla bröllop med sin utkorade Klara, då man underrättar honom, att hans bror försvunnit från det närbelägna lägret utan permission och skall efterspanas som rymmare, om han ej återkommer inom vissa timmar. Bryggaren rusar dit för att ställa till rätta, men blir tagen för sin bror och nödgas deltaga i en träffning, hvarvid han i ilskan slår omkring sig så ursinnigt, att han vinner [ 116 ]de största loford af generalen och befordras till kapten. Olyckan vill, att brodern också förlofvat sig, och hans fästmö kommer och gör anspråk på bryggaren, och denne är på vippen att bli hängd för tvegifte, då i grefvens tid hans bror återkommer från den fångenskap, i hvilken han råkat, och skyndar sig att frälsa brodern från hans nya fästmö, hvaremot han får kaptensfullmakten och bryggaren sin trogna Klara. — I Robinsons kupletter i första akten »Du tjusande herdinna, din brudgum här du ser», och i den vackra romansen i tredje akten »Att ditt lif bevara» uppenbarar sig ett mildt svärmande vemod, som gör ett angenämt intryck på åhöraren. Ett utmärkt nummer är äfven trion i andra akten mellan Robinson, Klara och Toby »En rask soldats manér ni bör nu skaffa er», hvilken är särdeles liflig och effektrik. Robinsons parti låg väl för Günthers röst, och han återgaf ledigt och naturligt den godmodighet, som utgör hufvuddraget i bryggarens karaktär, men han saknade den komiska verv, som behöfdes för att rätt kunna återge ett på dramatisk aktion så beräknadt nummer som den berömda arian i andra akten, där bryggaren beskrifver sina mandater i bataljen »Ja, ser du så är denna saks förlopp», pikant och kvickt tänkt, och hvilken aria i Paris ansågs för en af styckets glanspunkter, men här gjorde föga effekt. Däremot utförde han romansen i sista akten på ett sätt, som bort tillskynda honom ett långt lifligare bifall, än det han skördade. Charlotte Almlöf var i sitt spel som Klara ganska lycklig. I synnerhet gaf hon med mycken liflighet och naivitet scenen i andra akten, där hon skall lära sin man att svära och röka, men sången översteg icke [ 117 ]sällan hennes krafter. Lars Kinmanson var bra som sergeant Toby. Operetten gick icke mer än sex gånger och har icke återkommit på spellistan.

Den sista i månaden gav Johanna von Schoultz ånyo en konsert å K. teatern efter ett omväxlande program med lifligt bifall från en nästan utsåld salong. Efter uvertyren till »Schweiziska familjen» sjöng hon »der Schweizerbue» af Peter Pixis samt en scen i kostym, hvilket då tycks ha varit på högsta modet, ur första akten af »Sömngångerskan», hvarunder hon var så rädd att rösten därigenom led. Belletti sjöng en aria ur »Lucie», Dahlqvist deklamerade »Dödens ängel», direktör Schuncke spelade en af honom komponerad polonäs för valthorn, till och med en pantomimbalett uppfördes, och det hela afslutades med scen och final ur »Sömngångerskan» i kostym afkonsertgifverskan och Julius Günther.

2 april debuterade Belletti, då på italienska språket scener ur »Barberaren» gåfvos af honom, Matilda Gelhaar och Günther. Hans framträdande ansågs af den tidens musikkännare samstämmigt såsom särdeles lyckadt. Han ådagalade en lätthet och en säkerhet på scenen, som öfverraskade. Günther var vid förträfflig röst, och äfven Mathilda Gelhaar firade en musikalisk triumf.

Dahlqvist, som hade sådan framgång med sin soaré i september, anordnade en ny sådan 4 april i Börssalen, som blef talrikt besökt. Han deklamerade ur »Tasso», »Skulden», »Wallensteins död», där några kompetenta domare förklarade honom vara bättre än Almlöf, »Hamlet», där han verkligen öfverträffade nyssnämnde konstnär, och slutligen »Röfvarbandet», [ 118 ]där han lyckades åt Frans Moors scen förläna den hemska stämning den bör ingifva. Förargligt nog var scenen för litet upphöjd och rummet alldeles för mörkt.

Emilie Högquists recettEmilie Högquist hade 6 april sin recett, hvilken inleddes med en tämligen obetydlig, men långdragen lever de rideau, ett enaktslustspel af den skrifklådigaste bland alla då lefvande tyska författare, Ernst Raupach, benämndt »Sonetten», där Hyckert till publikens stora förlustelse förträffligt imiterade ett aktningsvärdt gammalt stockholmsoriginal, filosof och musikälskare. — »Gunstlingen»Aftonen fick sitt värde genom uppförandet af Charlotte Birch-Pfeiffers femaktsskådespel »Gunstlingen», där hon med lätt hand öfverhalkat det skabrösa och lagom idealiserat Katarinas (Ch. Erikson), Potemkins (Almlöf) och Agraffines (E. Högquist) karaktärer samt gifvit stycket en romantisk färg, som gör det ganska underhållande, ehuru slutet är något afhugget. Lanskoj är död och kejsarinnan otröstlig. Först ett år därefter kom Jermolof att bli den lycklige efterträdaren, men störtades efter sexton månader af Potemkin, som sände till henne Alexander Mamonof (Sundberg), hvilken dock tröttnade på sin sextitvååriga älskarinna och gjorde sin kur för prinsessan Agraffine. Katarina förlät dem emellertid och förlofvade dem, men förvisade dem till Moskwa, där han snart blef ganska olycklig med sin sköna, efter hvad professor Waliszewski berättar oss i sin af franska akademien prisbelönta Katarinamonografi. — Pjäsen var omsorgsfullt iscensatt med smak och verklig lyx. Såväl kostymer som dekorationer voro nya och praktfulla. Första aktens [ 119 ]park var särdeles artistiskt utförd, och från tredje aktens rikt eklärerade salong såg man genom trenne glasdörrar i fonden in i den icke mindre rikt upplysta danssalen, där hofvet dansade en polonäs i 1780-talets eleganta toaletter. Det hela gjorde en lysande effekt. Öfversättningen af krigsrådet Forsberg var väl utförd, och han tillvann sig allmänt bifall genom att anslå hela sitt arfvode åt Per Sällströms nödlidande familj. Charlotte Erikson var utmärkt som Katarina, ehuru scenen i fjärde akten, då hon varit vittne till de älskandes möte, är för våldsam för att riktigt ha kunnat passa in med hennes dramatiska skaplynne. Almlöf var en förträfflig Potemkin. Den stolta hållningen, fosterlandskärleken och det slipade intrigmakeriet framställdes högst lyckligt. E. Högquist förenade Agraffines skalkaktiga liflighet med denna varma och djupa känslighet, som hon så väl kunde återgifva. Sundberg slutligen var genom sitt fördelaktiga utseende särdeles lämplig till Mamonofs roll, som han spelade med ovanlig ledighet och säkerhet samt med en värma och ett minspel, som förtjänade de bästa loford. Alla biljetter voro i förväg utsålda, och recettagerskan hälsades vid inträdet och efter spektaklets slut på det allra lifligaste af sina många beundrare.

Andreas Randels konsertPalmsöndagen gaf A. Randel en utmärkt väl arrangerad konsert, där det fullsatta huset fick riklig valuta för sina penningar. Den inleddes med Lindblads förträffliga symfoni, hvars värde är erkändt äfven i Tyskland. Han är ju, som bekant, den förste efter Crusell, som lyckats göra svensk musik känd och uppskattad utomlands. Därefter spelade [ 120 ]Randel en violinkonsert af Baillot med sin behagliga och intagande stråke, som dock saknade erforderlig styrka. Jenny Lind sjöng oceanarian ur »Oberon», och m:ll Bergström föredrog Webers tacksamma F-mollkonsert på ett sedan Luise Dulckens dagar ohördt sätt. Matilda Gelhaar belönades med stormande bifall för sitt utförande af några variationer af Randel öfver ett schweiziskt tema, liksom Gehrman och Bock för samme kompositörs fantasier för violoncell och flöjt öfver melodier ur »Tell» och »den Stumma». Sedan Günther och Belletti sjungit en duett ur Bellinis »la Straniera» och Randel spelat sitt violinpotpurri öfver svenska folkvisor, uppfördes af E. Högquist och Almlöf enaktsmelodramen »Ariadne på Naxos», hvilken de spelat tre år förut likaledes på en palmsöndagskonsert å K. teatern. Emellertid måtte de bägge artisterna ej varit fullt disponerade, ty deras tolkning af Brandes' stycke blef ej hvad den borde blifvit. Almlöf liknade visserligen till gestalten en halfgud, men hans spel och deklamation voro denna afton föga gudomliga. Det förra var tungt och liflöst, den senare ojämn och onyanserad. Emilie Högquist var heller icke till sin fördel i denna uppgift. Man måtte ha repeterat för litet, ty hon föreföll att ha tagit sig vatten öfver hufvudet, då hon åtog sig denna roll. Ansträngningarna voro för synbara. — Ett par dagar därefter hade d'Aubert också konsert, hvilket icke kunde bli finansiellt fördelaktigt midt i påskveckan på olämplig dag. Det bästa var Jenny Linds aria ur »Tankred» med ackompanjemang af d'Auberts obligatviolin samt den vackra duetten ur »Jessonda», sjungen av henne och Günther. — Den [ 121 ]blott tjugusexårige Vilhelm Kobach skördades af döden påskaftonen. Han förde en stilla, ordentlig vandel; älskvärd i sitt umgänge, var han af alla omtyckt, och man saknade honom allmänt.

Under påskhelgen rådde det vackraste solskensväder, ehuru nordanvinden kändes kylig. Långfredagen gafs som vanligt Haydn's »Skapelsen» i Riddarhussalen, som var alldeles fullpackad af åhörare. Jenny Lind debuterade som Eva, och Günther sjöng tenorpartiet bra, ehuru man önskade, att hans stämma låtit starkare. — Tredjedag påsk hade M. Gelhaar sin recett, då man fick återhöra »Robert», där hon sjöng bättre än någonsin inför fullsatt salong, som slösade med sitt bifall. — För föga mer än halft hus spelade Lars Hjortsberg än en gång sin gamle grefve Klingsberg och bjöd ändå till efterrätt på slarfven Vinberg i »Bildhuggaren». Men det smakade inte mera. — Dagen därefter, 25 april, hade hofkapellet recett för sin pensionskassa. Uvertyren till »Egmont» inledde konsertafdelningen. Därefter spelade A. Berwald ett violinpotpurri af A. Romberg, Jenny Lind och Belletti sjöngo en duett af Mercadante, och hrr Böhme, Wiedemann och Heidenreich spelade Crusells concertante för klarinett, fagott och valthorn med orkester. Till sist uppfördes »Fra Diavolo» med Julius Günther, Matilda Gelhaar, Habicht och Charlotte Almlöf i hufvudrollerna.

En strålande första maj fingo stockholmarna fröjda sig åt 1840. Ekipagen på den stora promenaden kring Djurgården voro talrikare än föregående år, ehuru intet utmärkte sig för någon särdeles lyx. Det elegantaste var kronprinsens, som dock gick [ 122 ]tomt, emedan de åkte hos drottningen. Hästgardets officerskår med sin chef grefve Brahe i spetsen väckte som alltid berättigadt uppseende. Vid hans sida red grefve Gustaf Löwenhielm i frack och hvita pantalonger alldeles som en ung kornett. — På Vauxhallen (eller »vågsalen» som pigorna kallade den) var bal med några hundra manspersoner mot endast några få tiotal af kvinnokönet, hvadan det hela slutade med stort gräl och slagsmål.

*

Under vårmånaden kom teatern med åtskilliga nyheter. Ett divertissemang af Selinder »Namnsdagsfesten» gafs f. f. g. 4 maj, däri nästan hela balettpersonalen deltog, och på abonnemangsdagen 6 maj gick f. f. g. Bulwer’s »Eugène Aram»»Eugène Aram», en femaktsdram, indelad i tolf tablåer, efter Bulwers likanämnda mästerliga roman hopskrifven af den kände tyske musikkritikern och författaren Ludwig Kellstab. Bulwer säger själf i ett förord, att han först ämnat göra en tragedi af denna märkvärdiga engelska brottmålshistoria, men vid noggrannare eftertanke därifrån afstått. Trots denna Bulwers vink hade Rellstab försökt dramatisera ämnet och misslyckats, emedan det var omöjligt att inom fem akter inrymma en nödvändig motivering för rätta förståendet af ett så ovanligt psykologiskt fenomen som Arams brottslighet. Dahlqvist var rätt lycklig i sin framställning af den grubblande bokmalen, plågad af samvetsagg. Men en skam var det för vår kungliga scen, att där icke fanns någon bland de styrande, som hade så mycket [ 123 ]klassisk bildning, att han kunnat hindra Dahlqvist från att med ljudlig stämma utropa: »Jag är fjättrad som en annan Prometeus!» med samma tonvikt i namnet som i Bartolomeus, d. v. s. på penultima.

24-Gustaf Löwenhielm-Svenska Teatern 8.jpg
Gustaf Löwenhielm. Efter oljemålning af

O. Södermark 1837.

Almlöf hade af Houseman skapat en ny figur i rödt knollrigt hår och i en gammal luggsliten rock m. m. Fanny Hjortsberg och Charlotte Almlöf voro ett par intagande systrar. Däremot var Stjernström ej särdeles tillfredsställande som Walter Lester. Hans tilltagande korpulens började bli hinderlig för de [ 124 ]eleganta älskarrollerna. Stycket kunde ej gifvas mer än fem gånger under våren, och ett försök att återupptaga det på hösten misslyckades.

Det sällsynta nöjet af ett societetsspektakel fick man 11 maj, då i Kirsteinska huset i Klara diplomatiska kåren och la haute volée gåfvo en representation till förmån för pauvres honteux. Den bevistades af omkring fyrahundra åskådare med drottningen och kronprinsparet i spetsen. Efter en prolog spelades fyra franska pjäser: »le Mariage interrompu», »Moiraud et C:ie», »Madame Sorbet» och »Pécheret l'empailleur». Bland de medverkande märktes den oförbrännlige grefve Gustaf Löwenhielm.

Till representationerna å K. teatern såldes i biljettkontoren samt hos vaktmästarna å raderna från och med dessa dagar små program a 2 sk. bko, hvilka genast blefvo af spektatörerna mycket omtyckta.

Isak Bergs recettKungliga teaterns sånglärare I. A. Berg fick 16 maj sin recett, då f. f. g. gafs scener ur Donizettis opera »Kärleksdrycken», hvarvid Adina sjöngs af Matilda Gelhaar, Nemorino af J. Günther och Gianetta af Elise Frösslind. I sin helhet blef operan sedermera gifven på hösten. Därefter uppfördes f. f. g. samme kompositörs opera seria i fyra akter »Lucie»»Lucie eller Bruden från Lammermoor» , med text efter Walter Scotts berömda roman, hvilken därvid blifvit, som Heine säger, dramatiskt slaktad. Den ädle, högsinnade Edgar t. ex. är förvandlad till en högst sentimental älskare, och alla de engelska egendomligheterna ha fått en helt och hållet italiensk anstrykning. Vid sin italienska premiär i Neapel 1835 var den uppdelad i tre akter och i denna form gifven å Théâtre [ 125 ]italien i Paris, men blef sedan omarbetad i fyra akter och sålunda gifven å Renaissance hösten 1839. I den bearbetningen blef den af L. A. Weser öfversatt för K. teatern, och var den första opera seria i det nyare italienska manéret, som gifvits hos oss.

25-Gaetano Donizetti-Svenska Teatern 8.jpg
Gaëtano Donizetti. Efter litografi af Fr. Boye.

Innehållet är i största korthet, att lord Ashton (Belletti) har en syster Lucie (Jenny Lind), som älskas af familjens fiende Edgar (Günther). Denne irrar som en skugga omkring i parken till Henrik Ashtons slott för att söka ett gynnsamt tillfälle att få tala med sin älskade. Ashton ställer till en scen med systern och vill öfvertala henne att gifta sig med lord Arthur (Habicht). Hon lyssnar icke på broderns hotelser, utan skyndar [ 126 ]till Edgars möte, där de växla ringar och trolofva sig i himlens åsyn. I en följande akt samtycker emellertid Lucie, som blir bedragen af en falsk underrättelse, att gifta sig med lorden. Men i samma stund kontraktet underskrifves, inträder Edgar, öfverhopar Lucie med sin vrede och förebrår henne att ha bedragit honom. Lucie svimmar, och Edgar drar sig baklänges ut i fonden, försvarande sig med sitt svärd mot de anfallande fienderna. Lucie blir vansinnig och dödar sin man, och Edgar stöter dolken i sitt hjärta, då han hör begrafningsklockorna ringa öfver Lucie. —

»Lucie» är Donizettis mästerverk och är jämte »Regementets dotter» och »Lucretia Borgia» den af hans femtio operor, som ännu ges på en mängd teatrar jorden rundt.Anm Hufvudrollerna, Lucie och Edgar, erbjuda rika möjligheter för lysande talanger att göra sig gällande, och i synnerhet Lucie är en tragisk hjältinna af första rang. Musiken är som hos italienska operakompositörer i allmänhet endast beräknad efter röstens välljud, och om någon karakteristik eller musikalisk målning af det som föregår på scenen är ej minsta fråga. Endast genom sångare, som tillika äro skådespelare, kan detta missförhållande utjämnas. Hela operan är en följd af verkligt vackra nummer, framför allt Lucies aria i första akten, den effektfulla duetten i den följande mellan Ashton och Lucie samt finalen med den ypperliga sextetten, framställningen af Lucies vansinne och Edgars cavatina i sista akten. På sångarna beror i främsta rummet framgången af denna opera, och vi hade lyckligtvis för hufvudpartierna präktiga sådana. [ 127 ]Framför alla var Jenny Lind utomordentlig. Hvilken känsla i hennes blick, hvilken hänförande värma i alla hennes rörelser, hvilken uttrycksrikedom i hennes röst, som grep åhörarna i själen och smekte örat i ljufva, smältande toner. I vansinnighetsscenen i tredje akten var hon helt enkelt underbar, och i spel som sång torde hon ej öfverträffats på någon scen. Belletti sjöng Ashtons parti med säkerhet och energi och på en oklanderlig svenska. Äfven Günther förtjänade allt erkännande för sin Edgar, i synnerhet i sista akten. Oaktadt operan kom fram så sent på spelåret, kunde den gifvas tretton gånger för fullsatta salonger, som voro rentaf i extas till följe af Jenny Linds hänförande sång och spel.

Théophile Gautier skrifver i sin anmälan af operan på Italiens 12 december 1837, att han under hela kvällen var mycket nyfiken få veta, hvarför librettoförfattaren, signor Cammarano kallat pjäsen »Lucia di Lammermoor», ty i själfva verket återfinner man där ingenting annat af Walter Scotts roman än namnet. Hvad mise-en-scenen beträffar, fortfar Gautier, kan ingenting vara mer löjligt än koristernas klädsel. Händelsen tilldrar sig i Skottland, plädernas, de rutiga och brokiga tygernas land. Kostymordonnatören hade gräft upp, vi veta icke hvar, de mest otroliga paltor, i en misär utan like med mer eller mindre fyrkantiga mönster. I stället för örn- eller strutsfjädrar, som pryda högländarens toque, buro komparserna helt käckt små trefliga tuppfjädrar, utan tvifvel lösryckta från någon obrukbar dammvippa. M:me Persiani visade sig först i en rosafärgad klänning, med hvita rutor, kantad med svart sammet och [ 128 ]silfvergaloner, sedan i en svart klänning med himmelsblå rutor. Lord Arthur var insvept i en skarlakansröd jacka med gula rutor och hade en vidrig trubadurtoque.

26-Scen ur 'Lucie'-Svenska Teatern 8.jpg
Scen ur fjärde akten af »Lucie».
Efter teckning af J. Arsenius i författarens samlingar
(fr. v. Wennbom, Günther, Fr. Kinmanson, Belletti, Habicht).

Rubini bar en dräkt af en högst bisarr form i den färg som vi döpt till »raisin de Corinthe exorbitant», och som blott syns på Gaieté och Italiens. Vidare hade han ofantliga naturliga polisonger, som passade illa ihop med mustascher och pipskägg målade med tusch.

Det är icke utan att åtskilligt af, hvad Gautier där yttrar passar in på vår egen teaters utstyrsel, om man betraktar den bild John Arsenius lämnat af Lucies framförande hos oss på 1840-talet.

[ 129 ]August Pott’s konsertProfessor August Pott, som våren 1831 konserterade i Stockholm (se del V sid. 141), anlände med sin fru i midten af maj till hufvudstaden och fick i ordning en konsert å K. teatern 21 maj.

August Pott. Efter litografi af Henckel.

August Pott. Efter litografi af Henckel.

Första afdelningen inleddes med en uvertyr, komponerad af Pott, hvarefter han spelade en militärkonsert för violin af Lipinski. Günther sjöng tvenne »Posthornsklänge» med obligatvalthorn (A. Gürtler) och ackompanjemang af pianoforte, komponerade af Pott, och slutligen exekverade fru Pott Thalbergfantasier för pianoforte. Andra afdelningen började med Beethovens Coriolanus-uvertyr, hvarefter Pott spelade några af honom komponerade bravurvariationer öfver en holländsk folkvisa. Jenny Lind sjöng sedan två [ 130 ]sånger komponerade af Pott, och fru Pott spelade Liszt's arrangemang för pianoforte af Schubert's »Erlkönig» och Henzelt's variationer öfver ett tema ur »Kärleksdrycken», hvarefter konserten afslutades med François Prume's sedermera så omtyckta pastoral »la Mélancolie», hvilken Pott var den förste som i Sverige spelade. — Pott var en konstnär i detta ords sanna bemärkelse och vann det mest entusiastiska bifall. Ingen musikkännare tvekade att ställa honom i främsta ledet bland de violinspelare man dittills hört i Sverige. Hans stråke räckte till allt. Det mest förvånande han gjorde var, då han spelade temat med ren och full ton, under det att han ackompanjerade sig med dubbeldrill. Vid sitt föregående besök (1831) valdes han till ledamot af Musikaliska akademien. — De bägge konstnärerna gåfvo en afskedssoaré i Börssalen 2 juni, men läto än en gång höra sig på K. teatern 5 juni i en liten konsertafdelning. Pott spelade då en af honom komponerad ny violinkonsert samt »Hommage à la lune», likaledes egen komposition. Fru Pott utförde tvenne fantasier för pianoforte af Thalberg och Hummel. Till sist spelade Pott på begäran »la Mélancolie».

Fru Sällströms recettTill förmån för änkefru Sällström gafs 26 maj en representation, hvarvid »Lucie» uppfördes. Till förpjäs hade man valt enaktskomedien »Öfverraskningen»»Öfverraskningen», där både Lars Hjortsberg och Per Sevelin hade uppträdt 1833 (se del VI sid. 109) och nu bibehöllo sina roller. Karolina spelades af fru Sällström, systerdottern af V. Fundin och Heimfeld af Gustaf Kinmanson, hvilken i älskarens roll ådagalade en [ 131 ]värma och en ledighet, som lofvade godt för framtiden.

JunirepertoarenMan spelade i juni månad ett tiotal representationer ända framemot midsommar. — Pingsten i början af juni var den vackraste man kunde tänka sig. Ångfartygen voro fullpackade med lustresande. Jenny Lind sjöng annandag pingst i Uppsala för fullt hus, niohundra personer. Äfven Emilie Högquist besökte samtidigt lärdomsstaden och studenterna hyllade de bägge artisterna med sång. — »Lucie» kunde ges fem gånger för fullsatt eller nästan fullsatt salong, likaledes »Robert» ett par gånger, under det att Potts afskedskonsert icke förmådde samla mer än halft hus. — Kronprinsessans broder, hans kejserliga höghet prins Max kom på ett ryskt ångfartyg för att göra en veckas besök i Stockholm. På nådigste befallning gafs 4 juni »Lucie», då han infann sig i kungliga logen jämte drottningen och kronprinsparet och bekikades af en fulltalig publik. Anders Selinders recett— Spelåret afslutades 20 juni med en recett för balettmästaren. Först gafs »Ett divertissement af dans», hvaruti en spansk nationaldans utfördes af Selinder och Karolina Granberg, som tre dagar därefter blef fru Friebel. Därefter uppträdde Henriette Widerberg och sjöng i kostym Susannas scen och aria i fjärde akten af »Figaros bröllop». Selinder hade hittat på att uppträda som Mascarille i »Småstadsfruntimren», där han spelade mot ingen mindre än Emilie Högquist som Madelon och mot Sevelin som Jodelet. Det hela lär emellertid fått den fullständiga karaktären af sällskapsspektakel. Därefter gaf Jenny Lind tredje akten af »Lucie» och slutligen [ 132 ]uppfördes »Dansvurmen», där Selinder dansade officerens parti mot Sophie Daguin. Spektaklet räckte irån kl. 7 ända till kl. 10.45 e. m.

Minnesgåfvan till Jenny LindDå Jenny Lind kvällen förut hemkom från sista ordinarie föreställningen af »Lucie», öfverraskades hon af en present, bestående af ett utomordentligt väl arbetadt silfverfat med af en lagerkrans omgifven inskrift: »Till Jenny Lind vid slutet af spelåret 1840», hvarunder voro tecknade några takter ur »Lucie», kaffe- och tekanna, tvenne koppar, gräddskålar, ett dussin te- och ett dussin matskedar, ett dussin knifvar och gafflar m. m., allt af silfver med förgyllningar. Denna gåfva, som var värd 2,000 rdr bko, var tillkommen genom bidrag af flera, hvilka lika mycket värderade Jenny Linds utmärkta konstnärskap som hennes flärdfria och älskvärda karaktär. Medan hon tjänstgjorde på scenen, uppställdes gåfvan i hennes rum, som eklärerades. Hela teaterpersonalen, till hvilka många scenens vänner slöto sig, infunno sig nedanför hennes fönster samt gåfvo en serenad.

Per Westerstrand erhöll ändtligen afsked från sin befattning såsom förste direktör för K. M:ts spektakler och lämnade på hösten sin våning i operahuset. Krigsrådet Forsberg erhöll också begärdt afsked såsom direktör för teaterns ekonomiska afdelning, men fick tills vidare behålla sin boställsvåning. I hans ställe blef expeditionssekreteraren i K. M:ts kansli Sven Schyberg förordnad att fungera vid teatern.

Artisternas sommarvistelserUnder sommaren gaf Jenny Lind konserter i mellersta och södra Sverige och väckte den största hänförelse; likaledes Matilda Gelhaar. Dahlqvist och Stjernström gjorde en konstresa till Helsingfors och [ 133 ]sedan till tjugu af Sveriges städer, där de gåfvo scener ur Shaksperes, Schillers och Goethes skådespel.

28-Karl Forsberg-Svenska Teatern 8.jpg
Krigsrådet Karl Forsberg på gamla dagar.

Efter fotografi 1867 i förf. samling.

August Berwald, som begifvit sig till Tyskland, uppträdde där äfven i Berlin, hvarvid han enligt dess Theater Zeitung »genom sitt sköna, rena och högst gedigna spel bevisat sig vara en utmärkt konstnär». — Charlotte Erikson gjorde furor i Kalmar såsom Katarina II i »Gunstlingen», och herr och fru Pfeiffer, hrr Pettersson och Johansson gåfvo smärre komedier och dansnummer i Norrland och Finland. De enda, som stannade i hufvudstaden under sommaren, voro Emilie Högquist samt herr och fru Almlöf.

Slutligen kan antecknas, att Bellmans sekularfest firades 26 juli med P. B-middag i Vauxhallen, [ 134 ]varefter brikollisterna kl. ½ 7 sjöngo vid bysten och tal hölls af stormästaren Per Westerstrand. Konungen, drottningen och kronprinsparet passerade förbi bysten och stannade där en stund. Man sjöng folksången i ett par repriser och hurrade. Musik ljöd från orkestrarna, och Westerstrand deklamerade Carléns kväde »Bellmans skugga till svenska folket».