Swenska Sprätthöken/III. Acten
| ← II. Acten |
|
IV. Acten → |
| På Wikipedia finns en artikel om Svenska Sprätthöken. |
III. ACTEN,
Första Inträdet.
CHAMPAGNE i sina gamla och wanliga kläder.
Lät mig si, hwem skulle jag wäl wara nu. (Slänger benen åt den ena sidan af Theatren, och förställer sin röst något groft.) utan twifwel Lars Lustig. (Slänger benen åt den andra sidan och förställer sin röst annorledes.) Min Herre Lustig, ni a juga som en skälm ma foi. (Slår sig sielf en örfil, och slänger straxt derpå åter benen til den andra sidan.) Hör Monsieur Champagne, fast du är Fransos, så får du wäl weta hut för alt det, där har du din örfil igen, (Slår sig en örfil på andra kinbenet, slänger åter benen åt andra sidan och grinar illa.) ai ai du wara förbannat tunghänt, din grymma Swenska du; (Sätter sig mitt för Theatren, och talar med sin wanliga röst.) Men hör du Munser Lustig, och du Munser Champagne, jag will intet weta af något slikt krakel, hör I det, I måste förlikas Era bälghundar, embrassez vous cocquins, (Lägger bägge armarne i kors om hwarandra.) fort bien, (Springer up igen.)
Ni sku weta kiära wänner, at desse twå tokar, träta och slåss om min hederwärda Person, och om hwilcken deras namn jag skall bära, men jag fäller en högrättwis dom i saken, och förklarar, det jag will hellre wara en Swensk narr, än en utländsk Pickelhähring, samt at hädanefter och i ewärdeliga tider, mitt namn, är blir, och wara skall, Lars Larsson Lustig, hwar med Parterne kunna taga deras afträde, (Springer så åt den ena sidan och bugar sig, och sedan åt den andra sidan, samt ställer sig sist mitt för Theatren.) gå nu Era färde Era Slynglar. Men jag står så länge och processar här jag, at jag lär få huden full af bannor, och ett kok stryk på kiöpet af min Grefwe, efter gamla wanan, och à la mode de Paris, så kan han intet se ett nytt Flickeansichte, för än hugen leker efter den samma, då ska weta Lasse får ränna til at efterspana hwar den skiöna bor, samt giöra bekantskap med hennes pigor och drängar, til at utforska hwem hon är, gift eller ogift, rik eller fattig, ja snart sagt hela hennes Slächt-register, och när jag således satt min Grefwe på spåret, då kan tro det blir jacht utaf, åh huru han löper, huru han fiker, men jag wet intet huru raggen det kommer til, antingen förstår han intet handtwärcket, eller duga ej hans redskap, wi jaga förbannade ofta fåfängt, och komma med lång näsa tilbakars; ja jag mins ännu intet at han fångat något lif, om icke någre små diur som sielf sprungit på nätet; När wi sidst wore hos Fru Lotta Enterfelt, såg han der en wacker Fröken, knapt woro wi utkomne för än det hette Lasse Lasse, du måste skaffa mig straxt at weta hwem denne hiertungen är, löp eller - - - jag wiste, det eller betydde du skall få stryk, ty tog jag min Person i säkerhet, och språng som jag warit willer kring gator och gränder, til dess jag omsider kommit i tilstånd, at på sätt och wis som fölljer, förnöija min Grefwes nyfikenhet, nemligen. Den Fröken, som war hos Fru Lotta Enterfelt, heter Sophia Gladlynt, är General Gladlynts endaste Dotter, med Baron Stadigs moder, af andra giftet, en mycket rik och lustig Flicka, Baron Stadigs half-Syster, och min Grefwes kiötzlige Cousin, på mödernet, ja men är hon så.
Alt detta har jag nu berättat min Grefwe, men måste nu stå här på skylt-wacht, til at se när Fröken Gladlynt skall komma tilbakars til Fru Enterfelt, det har iag ock nu så wida efterkommit, at jag wärkeligen och sanfärdeligen sedt samma Fröken i egen Person gå in uti detta huset, jag skall nu löpa alt det jag hinner at gifwa min Grefwe en så hugnelig tiende, då han utan twifwel lärer straxt infinna sig, (Löper til wägs.) men hålt Lasse, tänck litet efter huru din Grefwe bär sig åt, ja har man wäl någonsin sedt maken, han inbillar den wackra änkan at han är kiär åt henne, han är ock säker at hon håller af honom, och med alt det så skall han ändå fiäska efter denna Fröken, Grefwe Grefwe, achta Er, I tör på sidstone sättja Er emillan twå stohlar, sitter I nu miste så mins min ord, I tager en siu fanners stöt, fast det ej just blir i ansichtet. Ha ha - - - (will gå, men ser Ammiral Enterfelt och stannar.)
Andra Inträdet.
LARS LUSTIG, AMMIRAL ENTERFELT.
Hå hå, (Står och pustar.) jag kiänner at jag blir gammal, tänck, jag lämnade min wagn i Norr-malms Tull, at låta visitera mina Cofertar, och har intet gådt längre än der ifrån hit, och likwäl är jag trötter, ja det är så, mycket trälande och släpande i Ungdomen, långa siöresor och swåra blessurer, men himmelen ware tack, inga odygder, komma nu efter på min ålderdom, märker jag, det är wäl, det är wäl; men här träffar jag en, som tör kunna säija mig hwar min Dotter Lotta bor, hör min wän, får jag fråga om I til äfwentyrs skulle bo på denna gatan, jag menar de kalla henne Nygatan, giöra de icke så min wän?
Jo men min kiära Herre, Gatan heter Ny-gatan hon, och jag och min Grefwe har bodt här, lät mig si, jo alt sedan i Går.
Det är wäl, det är wäl, men hwem skulle wäl wara Er Grefwe min wän?
Grefwe Wilhelm Hurtig heter han, Herre.
Så tienar I hos honom, det är wäl, det är wäl, han hade en hederlig och wacker Herre til Fader, min mycket goda wän, han har ock haft hederliga och stolta Förfäder, som alla giordt Swerige stora tienster, alla gamla uprichtiga Swenska Män, Er Grefwe kiänner jag intet, min wän, men jag hoppas han wanslächtas intet!
Jag hoppas så ock, kiära Herre, jag önskar wårt hopp slår oss intet bägges felt.
Det är wäl, det är wäl, de ha sagt mig, at han är nyss hemkommen ifrån sina resor, utan twifwel måste han hafwa lärt mycket godt, under den tiden, hans slächt har så giordt för honom. Åh jag mins hans Farbror Grefwe Claes Hurtig i werlden, wi woro Skieps-Capiteiner tilhopa i wår ungdom, han wardt slagen som vice Ammiral i en siö-bataille. Det war en man det, kiäckare drog aldrig wärja, och en Förståndigare eller ärligare har aldrig trädt på denna gröna jord, ja säger iag mins när han kom hem från sina resor, lät mig si, ja ja, det kan fuller wara några och Förtie år sedan det, han förde ett wäl upstädat förstånd, och en sund och i alla ridderliga öfningar tilöfwad kropp, samt en makalös höflighet hem med sig, men inga nya moder, flychtiga och wisputa åthäfwor, narrachtiga Discourser och intet ett Frächt upförande, det wore skada min wän, om ej Er Grefwe fölgde sin Farbrors exempel, heller huru hwa säger I?
Wet I Herre, det står intet fattigt folck an at döma om Fogde karar, men som jag hör af andra, så skall min Grefwe mycket berömmas. Liuger du intet Lasse?
Det är wäl, det är wäl, han har mycket godt at brås på, skammen blir honom så mycket större, om han upför sig annars, än at Folck ha orsak at berömma honom.
Men min kiära Herre, tag intet illa up at jag frågar om I har något mer at befalla, jag står här som på nålar, efter jag måste gifwa min Grefwe swar om ett ährende, som han sändt mig på.
I giör berömligt, min wän, at I lyder Er Grefwes befallning, det är wäl, det är wäl; men om I ei har alt för brått om, skulle jag giärna willa fråga Er, om intet Öfwerste-Enkia, Fru Lotta Enterfelt bor här på gatan, och hwarest hon Logerar?
Jo hon logerar i det röda huset där, om Herren klappar på Porten så lärer straxt någon komma och föra honom in.
Det är wäl, det är wäl.
Alt är wäl och wäl igen för dig gubbe, men wass famikatter det lärer blifwa fanders illa för min rygg, om jag dröjer längre. (Til Ammiralen.) Farwäl kiära Herre.
Farwäl min wän. Jag tackar Er mycket för Er tienstfärdighet, det är wäl, det är wäl.
Tredie Inträdet.
AMMIRALEN, SARA.
God dag, god dag, Jungfru Sara, jag hoppas Er Fru mår wäl.
Ja giör hon så Ers Nåd, hon lärer hierteligen fägna sig öfwer Er ankomst.
Det är wäl, det är wäl, men hur står det til med dig, min Flicka, har du fådt någon Friare här i Stockholm, heller huru?
Friare hänga intet på hwar buska, Ers Nåd, hwem wil hafwa en så fattig flicka, som jag är?
Om du är dygdig, så är du rik, min Dotter, din t id tör komma när du det minst förmodar, haf tålamod haf tålamod min Dotter, det är wäl, det är wäl.
Det wore ändå bättre, Ers Nåd, om jag intet behöfde hafwa tålamod. Men här kommer min Fru.
Fierde Inträdet.
AMMIRALEN, SARA, FRU LOT. ENTERFELT, FRÖKEN SOPHIA GLADLYNT.
I är hierteligen wälkommen, min kiära Far, jag hoppas I mår wäl, och har haft en lyckelig resa.
Det gläder mig, min Lotta, at jag finner dig wid en god hälsa i dessa siukliga tiderna. Min resa har gådt lyckelig och wäl, och jag är så frisk och sund, som en man wid mina år det kan förwänta. Men huru har du mått sedan wi skildes åt?
Wäl nog, min Far, undantagandes min hufwudwärck, som jag nu är så wan wid, at jag ej räknar den mer för någon siukdom.
Skall jag säga Ammiralen hwad för siuka som nu plågar dig mäst min Lotta?
Jag täncker du är galen Flicka.
Ja, ja, mitt barn, wi måste alla hafwa något at blåsa uppå, den ena det, den andra det, det är wäl, det är wäl, men si är icke men Gu-Doter Fröken Gladlynt här?
Äfwen hon i lefwandes lifwet, Gu-Far, äfwen så galen, och äfwen så yr, som när I såg henne sidst.
Det är wäl, det är wäl, det fägnar mig at se twenne så såta wänner tilsammans, som I min Fröken, och min Doter.
Kiära Gu-Far, kalla mig Gu-Doter, jag tycker det namnet är mig så kiärt, och Fröken låter så flatt, tyckes mig i Er mun.
Nå nå, Gu-Doter, när I flickor komma til wisse år, så börjar Frökne-namnet låta så flatt så flatt, at I gifwa Er ingen ro, för än I fått byta bårt det samma, är icke det så min Fiken? men det lärer fuller intet bli långt til för än det blir bestält också, jag önskar i en lyckelig stund; En så ung, täck och dygdig Flicka, och ändå här i Stockholm!
Fy, fy, Gu-Far, jag hoppas I kommer intet at sielf fria til mig, efter I börjar med ingången af alla Friare tal, ung, täck och wacker, säg bara därtil at I dör af kiärlek, och jag måste blifwa wunnen, om jag icke wore willer.
Hade jag några är tilbakars, din skalcker du, hwem wet, hwad jag wågade, men som jag nu är, kommer jag altid ihog, at Ålderdomen och Ungdomen dra ingalunda wäl i ett och tilhopa, gammalt Folck ha sina krämpor, bli ock gierna knarruge, och unga Flickor willja hafwa de nöijen som äro deras ålder anständige, mins min kiära Gu-Doter, tag dig aldrig en gammal Man, kom ihog, at din Gu-Far rådde dig så.
Men hwarföre så, Gu-Far? Er doter stötte sig intet derpå, hon är därigenom blefwen en rik änkia, en mycket låckande egenskap, min san, til at sedan få en ung Man.
Det är wäl, och det lyckades så för min Lotta stackare, jag så godt som nödgade henne til det giftet hon giorde, jag har sedt huru litet nöije hon däri fan, och det har gifwit mig mången sömlös natt, hon är nu fuller blefwen fri och der med satt i förmöget tilstånd, men lita intet derpå, Gu-Doter, somliga gubbar äro segslitna.
Får jag en ibland dem, få se om jag icke skall weta at slita ut honom, Gu-Far.
Det är wäl, det är wäl, du ser då så skalckachtig ut, Fiken lilla, tänck huru lik du är din Far, Gladlynt hette han, och gladlynt war han så länge han lefde, han war min trogna wän, wi hade ett lika öde här i werlden, wåra Föräldrar brackte sig up med ähra, förstånd och mandom, til Adelståndet, han och jag hafwa tient oss up ifrån det aldraringaste, han til General Major af Cavalleriet, och jag til Ammiral. Wi hafwa bägge warit lyckelige i wåra giften, begge lyckelige i wåra barn, och begge så lyckelige at lemna dem i gådt tilstånd efter oss, han fick wäl intet lefwa så länge som jag, men när han dog, så dog ock en så ärlig och redlig Patriot, en så brave Officerare, en så god och uprichtig wän, samt en så lustig och angenäm sällskaps Bror, som någon i hela Swerige, ta’n hwar man will.
Min Fars endaste Doter, tackar Er mycket, Gu-Far, för det I talar så wäl om honom.
Det är wäl, det är wäl, jag mins jag war på hans bröllop med Er Mor, Gu-Doter, som då war Gouverneur Baron Stadigs änka, där war fnysande och snorckande skall I weta, fast i miugg. Några af brudens Slächt tyckte giftermålet olikt, Gladlynt förstod saken orätt, han satte näsan rätt så högt i wädret som de, kallsinnigheten emellan honom och dem, warade i några år, men när de sågo huru han på alt sätt giorde Er Mor lycklig, hwad noga omsorg han tog om sin Styf-Sons upfostring och egendom, och huru han i alla måtto älskade honom som sitt egit Barn, då wart alt wäl igen, Er goda Mor lefde intet så många år, som hennes fromhet och dygdiga lefwerne, hade warit nödigt til ett exempel för andra här i werlden, och hennes död war orsaken at min goda Bror och wän, Er Far, utaf sorg snart fölgde efter.
Men min Gu-Far, har intet Fru Lotta orsak at wara swartsiuk, I talar så mycket med mig, och intet med henne. (Til Fru Lotta.) Tänck om Grefwe Hurtig, giorde så min Lotta lilla!
Tig din Fiolla. (Til Ammiralen.) Ja min Far, Fiken tyckes ha rätt, jag har min san ordsak at wara litet misslynt.
Det är wäl, det är wäl, jag är gammal, Flickor, och har sedt samt öfwerlefwat mycket här i werlden, derföre berättar jag ock gierna hwad i förra tider sig tildragit, jag har giordt det til at roa Er bägge.
Men hwad är det för en friare som min Far har sändt sin Doter neder ifrån landet?
Hwem, Juncker Torbiörn? hans Fader hette som han, Torbiörn, jag wet intet hwad tienst han hade där ute i Polen, wid Commissariatet, men det wet jag at han brackte en otrolig Summa penningar med sig dädan, med desse, och dem han sedan fick igenom hwad del han hade i Caperierne i Giötheborg, kiöpte han sig ett af de största Godzen i Riket, som denna hans Son nu besitter, och som han hade hördt at samma Godz i gamla tider tilhört en hos oss nu utgången Familia, som kallade sig Ränte-Rike, så anwände han så wäl sine Penningar, at han fick någras förbön til at blifwa adlad, och at få uptaga detta aldeles bortglömda Familie Namnet, han gifte sig därpå med Fru Barbro Getuklöf, och wille sedan inbilla alla menniskior at han war af den gamla Ränte-Rike Familien, upsatte ock uti sin Mat-Sahl, til bewis deraf ett långt Slächte-Register, som han låtit ihopflicka: Ja at så mycket mer wisa sig gammal-modig, har han aldrig welat låta kalla sig annat än Juncker Torbiörn, och äfwen förbudit älsta Sonen i sin Familia man efter man at bära annat namn, wid förlust af hela hans efterlemnade ägendom: Denne glopen hans Son är upfödd endast med högfärg och inbillningar, utan at hafwa lärdt något annat hwarken i wett eller lefwerne, han har satt sig i hufwudet at wilja ha dig til hustru, och at du intet skulle kunna neka ett sådant tilbud; Jag slapp honom altså intet för än jag skulle skrifwa med honom det bref, som han gaf dig, men hwad tycker du om honom?
Det hände sig så lyckligt at hans tölper af en dräng misstog Sara för mig, hwilcket jag nyttjade så wäl, at hon äfwen fick agera min Person emot honom sielf, och således emottaga både hans visite och Frieri, men huru kunde min Far sända mig ett sådant Creatur?
Huru bar han sig åt då?
Jag war så nyfiken at lemna dörren på glint, så at jag kunde höra och se alt hwad som giordes och sades, jag kan intet just minnas alt, men det mins jag at han rökte tobak, orenade mitt rum, och bar sig åt just som ett Swin.
Gaf Sara honom då korgen?
Nei hon torde intet giöra det eller utan min befallning, hon begiärade tid til betänckande, och gaf honom något litet hopp, i morgon skall han få swar.
Det är wäl, det är wäl, hwad swar will du då gifwa honom, min Lotta?
At han må gå och hänga up sig sielf, om han will, den besten.
Men han är en Riker man, min Dotter!
Ja jag tror, wi hörde fuller det, han tog ut sin Jordbok, och wille änteligen Sara skulle se efter by och bonde, och alla Ränte-Perzedlar, som han sade.
Det är wäl, det är wäl; men min Lotta, dåliga hästar kommer man ock til byte med.
Men skinkmärrar, Gu-Far, duga til intet annat än at skiäncka en kula åt, och sedan til warge-mat.
Men utan skiämt, Far, jag hoppas, det war allenast at roa Er, at I sände en sådan Fåne til mig?
Jag will intet giärna roa mig min Dotter, til at begabba andra, derföre så böd jag ock til, alt det jag kunde, at afråda Juncker Torbiörn från sin resa, men som han war enwis, gaf jag honom det Brefwet, som han trägit bedt om: lofwade honom ock, at om han kunde få dit ja, skulle ock mitt föllja, jag war säker at han intet skulle få det förra, ty wågade jag intet mycket med min lofwen, men min Lotta jag har en annan ting at säga dig.
Hwad då min Far?
Din Gu-Mor Grefwinnan Lotta Hurtig, som hade fådt weta at jag skulle resa hit up til Stockholm, sände bod til mig, och begiärade jag wille i wägen besöka henne, det jag ock så mycket hällre giorde, som hon är en Fru, den der förtienar allas wördnad, och altid plägat en oafbruten wänskap med mitt hus. Jag will wara kort, mitt barn, at säija dig hennes och mitt samtal, ty jag kiänner at jag behöfwer hwila mig, det gick derpå ut, at hon begiärade dig til Hustru för sin Bror-son, Grefwe Wilhelm Hurtig, och bad at jag skulle söka at öfwertala dig der til, när jag kom til Stockholm, hwilken hennes begiäran jag ej kunde afslå och framställer den nu som en huld Far, som wäl skulle önska denne alliancen, hwilken jag ock anser som både mycket hederlig och fördehlachtig, men dock lemnar det i ditt egit wahl, kiänner du Grefwen mitt barn?
Ja giör jag så min Far.
Fy fy min Lotta, swäfwa intet så på målet, tala dristigt min docka, wil du jag skall tala för dig?
Will du intet en gång låta mig wara tilfreds din leda Flicka du.
Hwad säger min Lotta?
Jag säger, min kiära Far, at jag har sedt Grefwe Hurtig; han hafwer ock giordt mig den ähran, at en eller annan gång besöka mig, jag finner intet obehageligit i hans wäsende. För det öfriga lemnar jag alt i min Fars behag, och skall med hörsamhet ställa mig hans befallning til efterrättelse.
Tänk likwäl hwad lydigt barn du är.
Fiken, Fiken, trå som icke rätt nu slår dig.
Det är wäl, det är wäl, jag gläder mig af alt hierta, at jag just får en Måg utur den Familien, som jag altid haft en särdeles respect före, om du då will som jag min Lotta, så, der Grefwen skulle frambringa sitt ärende, lärer du gifwa honom derpå ett nöjachtigt swar, jag will i morgon med Posten, berätta hans goda Faster därom.
Min Fars befallning, skall med all lydnad blifwa efterkommen.
Det är wäl, det är wäl, men kiära Barn, Gubben behöfwer hwila sig litet, sedan will jag gå på Cafféhuset, innan aftonmåltiden, min Lotta får jag gå i den kammaren du ämnat mig.
Jag har sielf tilsedt at alt är uti god ordning. Jag önskar min kiära Far en god roo.
Det är wäl, det är wäl.
Femte Inträdet.
FRU LOTTA, FRÖKEN GLADLYNT, SARA.
Jag tror du är från wettet Fiken, til at bry en som du giör, jag blir min san ond med alfware.
Lät mig se huru du ser ut när du är ond, jo just som då du sist sände den stackars Grefwe Hurtig från dig.
Kom du Fiolla lät oss blifwa litet alfwarsamma, jag skall säga dig en underlig sak, tror du at rätt så pickhågad som jag war, för än jag wiste om min Far wille samtycka til mitt giftermål med Grefwe Hurtig, rätt så indifferent kommer mig nu den saken före.
Griller, griller, min wän.
Grefwen är der ute Ers Nåd.
Bed honom komma in; (Til Fröken Fiken.) Jag tilstår min Ängel, at när jag hör Grefwen skall komma, jag wäl kiänner återkomsten af min swaghet, men ei på långt när så häftigt som tilförende, jag swär dig at det är sant, men kan ei utgrunda hwad sådant kan betyda, om icke det som jag hört, at wi naturligen längta efter, hwad wi tro swårt at bekomma, men at när swårigheten är borta, längtan minskas, ja omsider stannar, jag, säger intet mer, men få si hur det går.
Siette Inträdet.
FRU LOTTA, FRÖKEN GLADLYNT, GREFWE HURTIG.
Ma charmante Cousine, jag beder om förlåtelse, at jag intet kiände Er, sist jag hade den ähran at se Er, eller wiste den lyckan jag hade at wara Er så när skyld, jag kiände dock, at det war något i blodet som kom mig at kiänna ett je ne sçais quoi, som man säger i Frankriket.
Åh här i Swerige säger man Grefwe, at när man kommer i ett huus, så wiser man första höfligheten åt Frun deraf, för det öfriga så har jag altid wetat, at som mig bordt sätta wärde på den lyckan, at wara Ert Syskone-Barn.
Jag ser min Ängel, at Grefwe Hurtigs visite war denna gången ämnad först til Er, och sedan til min Spegel.
Fru Lotta! min Cousine! twå emot en är för mycket; Jag hoppas min wackra Fru kan intet taga illa up om min agreabla Surprise, at hafwa en så wacker, och af mig här tils okiänd Cousine, samt at par hazard träffa henne här, kom mig at manquera i de manieres de vivre, som jag elljest är så lagran uti, men min Fru, hwarföre war I så otålig sist, när I så godt som wisade mig dören?
Examinera Ert egit hierta, Grefwe, och Er egen tunga, tror I, at fast ett dygdigt fruntimmer haft den swagheten at tilstå, det hon hade något tycke för en Cavallier, hon derföre utan förtret kan höra at sådant allestädes uttrumlas, ja torde äfwen snart komma i avisorne.
Min Fru, min Cousin Stadig, war min Confident, och den endaste jag förtrodt mig til, någon måste jag ju hafwa til at öpna mitt hierta före, om han warit indiscret, är det mitt fel?
Grefwe, Grefwe, om I har så många Cousiner som jag wet at I hafwer Confidenter, i detta målet, så har Er Slächt wackert tagit til och förökat sig på desse Fiorton dagar. Min Bror Stadig wet at tiga och tala med, det försäkrar jag Er på.
Åter twå emot en igen, ma foi il n’y a pas moyen. (Kastar ögonen åt Fröken Sophia.
Dess utan så skulle iag tro, Grefwe Hurtig, at wissa Samqwämen, som I frequenterar, och wissa nöijen som I tager, ej wore anständige för en Person af Ert stånd, och som pretenderar så mycket som I giör at älska ett Fruentimmer, som i alt håller sig så god som I.
Jalousie ma foi. Men huru har hon kunnat få weta sådant, Min Fru? Jag ser Stockholm är fullt med afwund och baktahl, tacka wil jag Paris, där frågar intet den ena efter den andra, Folcket löpa intet där med sqwaller, til at skillja twenne älskande hiertan ifrån hwarandra, men det må wara huru det will, min skiönaste Fru, om jag något felat, hwilcket jag dock intet wet, så beder jag här på knä om förlåtelse.
Grefwe, Grefwe, I glömmer Er, Fru Lotta står intet bak om Spegelen, wänd Er hit, om I skall be henne om förlåtelse.
Kom, kom, Grefwe, det ser så ut som wore Spegelen, eller snarare I sielf som I ser uti Spegelen, hwad I älskar mäst, jag will dock wara så charitable, at tro det wara mer en owana än egen kiärlek hos Er, jag är fromsint, och wil derföre, denna gången förlåta Er alt, men swär därjemte wid min ähra, at det skall blifwa sidsta gången; jag måste nu lemna Er, men I skall wara wälkommen hos mig til aftonmåltids.
Jag skall lyda Er befallning. (Bugar åter diupt för Fröken Sophia och går ut.)
Siunde Inträdet.
FRU LOTTA, FRÖKEN SOPHIA.
FRU LOTTA.
Det är så min Fiken, en stor ändring är skiedd i mitt sinne, tänck jag börjar nu alt mer och mer se Grefwe Hurtigs fel, som jag tilförene, dels intet märkte, dels tyckte wara behagelige, du mins ju hwad min Far gaf mig tilstånd at säija honom, jag hade thet samma åtskilliga gånger på tungan, men kunde intet ha hierta at gifwa honom det nöijet, ja, min hiertans Fiken, ännu ett starckare tecken, at jag ej älskar din Cousin, är det, at jag ej är jalouse, fast än jag nogsamt märckte, at hans ögon mer luppo och fäste sig der du stod, än sågo mig an, tilförende hade sådant kunnat förstöra wår såta wänskap, min Ängel, men jag säger dig med min wanliga uprichtighet, at jag nu anser alt hwad Grefwen giör, talar eller täncker, med största kallsinnighet i werlden.
Ligger intet til äfwentyrs under denna lilla, och jag tör säga ogrundade misstancka, en hemlig kiärlek begrafwen, som snart torde tända sig igen?
Aldrig, aldrig, min wän.
Men hwarföre försäkrade min Lotta Grefwen då, at hon wille förlåta honom alt hwad han felat.
Jag giorde så, men mins min ed, at det skulle blifwa för sista gången, jag är så försäkrad at han lärer snart igen begå någon galenskap, at jag så godt redan håller mig wara befriad ifrån en tilsäijelse, som war så willkorlig; men min Fiken, wil du wara så god och gå litet i Mat-Salan, medan jag går at tilse om min Far hwilar sig ännu. (Är på wägen at gå, men stannar litet och säger.) Men min hiertans du, lär intet din bror komma hit i afton, i alt fall sänd straxt och bed honom på mina wägnar giöra oss sällskap.
Åttonde Inträdet.
FRÖKEN SOPHIA GLADLYNT.
Jag har lust at se huru detta lyckas, Fru Lotta Enterfelt är som hennes Far uprichtig i alt sitt wäsende, hwad hon menar så säger hon, och när hon beslutit något så ändrar hon sig icke gärna, så at Grefwe Hurtig är ofelbart slagen utur Scholan där, det är jag försäkrad om, men huruwida min bror deraf kan profitera står därhän, nog tyckte jag at Fru Lotta rördes något af de ord han sade, när han sist gick bort ifrån henne, den enständighet, hwar med hon och begiärade just nu af mig at jag skulle i hennes namn sända efter honom, skulle ock synas gifwa något hopp, men huru hon lärer på godt maner bringa Gubben at komma på andra tanckar, i anseende til Grefwe Hurtig, det wet jag intet, han är äfwen så beständig i sina Resolutioner som hon, och måste, hafwa goda skiäl innan han dem ändrar, men hwad nya skiäl kan Fru Lotta anföra, som skulle hafwa bracht henne, sedan hon sist talte med Gubben och wiste sig så lydig at efterkomma hans befallning, at aldeles afslå Grefwe Hurtigs frijeri, där ligger knuten. Men ändå ni skal weta, wår Lotta lilla, Fars endaste dotter, och ögnasten på kiöpet, har intet så särdeles swårt före heller at inbilla den goda Gubben hwad hon will, om hon tar sig det före: Med alt det så säijer jag än en gång, at jag undrar huru detta lärer lycktas, emedlertid så har jag intet warit så blind, at jag ju sedt Grefwens åtbörder i anseende til mig, jag tilräknar dem ungdomens men besynnerligen wår bereste ungdoms wanliga ostadighet, men hade de ock gådt uprichtigt af hiertat, så är jag ändå alt förmycket Fru Lottas trogna wän, til at söka förleda ett hierta, som hon åstundar at äga; doch jag tilstår därjemte, at oachtat alla Grefwe Hurtigs fehl, hwilcka äro i sanning, mera affecterade än honom medfödde, jag nogsamt kan märka alla de egenskaper, som ifrån så långliga tider har giordt hans Familie älskad och wördad i Riket, några flera år, bättre omgänge och mognare eftertancka, ja kanskie ock en försichtig hustru, lära utan stor swårighet sättia alt til rätta hos honom: Blefwe jag den samma, så tör jag swärja på, jag skulle reüsera, iag skulle så hyfla dig, så hyfla dig, Grefwe, at du skulle - - - hwad då? jo älska mig så mycket, som jag fruchtar at jag redan finner hos mig böijelse at älska dig. Men jag skulle bygga Slått i wädret nu, och det skulle blåsa bort, Pytt, hwad då igen, jo trå den Fiken, som derföre skulle sörja sig ihiäl, säger jag, och däri skall jag wara Far lik, hoppas jag, så länge jag lefwer; En ung och wacker Flicka, som Gu-Far min kallade mig rättnunas, och rik på kiöpet, sans vanité, måste wara en förbannad toka, om hon intet kan wällja sig en man, just som hon will ha’n.