Taheiti

←  Andersson, N. J.

Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer Taheiti

Kræmer, Robert von  →

TAHEITI.

---

Ändtligen morgonen den 14 September uppsköt vid horisonten en mörk punkt, och «land» ropades från utkiken. Vi närmade oss i rask fart, punkten växte ut, och snart sågo vi dyka upp ur hafvet denna «Stilla Hafvets stjerna», detta härliga, mångbesjungna Taheiti (Otaheiti, Tahiti), som ända från barndomen, då jag redan, ledd af reseberättares skildringar, drömde mig i fantasien svärma kring jorden och njuta af det osägligt myckna stora och underbara, stått för mig såsom ett jordiskt paradis och skimrat såsom en lycksalighetens ö, och som jag omklädt med allt hvad fantasien förmår skapa färgrikast och formskönast. Nu låg hon framför mig denna hafvens drottning; jag skulle inom kort ila omkring i dess lundar, dem jag tänkt mig så doftande och blomsterhöljda; jag skulle jubla i dessa dalar, der allt hvad jordisk sällhet kunde önska sig mest eftersträfvansvärdt tagit sitt hem, bestiga dessa berg, hvarifrån ögat ej uppfångar annat än storhet och skönhet och sväfvar ut öfver lycksaliga nejder till det omätliga hafvet, och i en enda blick sammanfattar bilden af både timlig njutning och oändligheten. Men ack! Hvart hafva barnets leende drömbilder tagit vägen? hvarföre antager klippan derborta icke de tjusande färger och former, som den hade i min fordna aning? hvarföre kännas icke alla de, jag må väl säga, heliga rörelser, som förr kommo hjertat att svälla vid blotta tanken på detta Guds härliga och sköna verk? O! «Tiderna förändras och vi förändras med dem!»

Men om också ej de gamla känslorna återvakna med all sin fordna friskhet och glans, om jag än ej mera kan röras såsom vore det vid sjelfva inträdet till paradiset, när jag seglar förbi dessa stränder af det ryktbara Taheiti, så måste man vid åsynen deraf erfara en sann och stor njutning, förutsatt att det stora i naturen ännu har någon makt att väcka våra renaste känslor. Ty skön är hon i sanning, denna ö, täck och storartad på en gång; och ögat, som hvilar sig till frid på de gröna löfmassorna, tröttnar icke att löpa från dal till klippspets, och ånyo igen från höjd till slätt, och, som de gamle sade, beta af de tjusande bilderna.

Lik en ofantlig buckla på en blänkande sköld låg ön der, simmande på hafvets yta. Vid ena (den östra) sidan sammanhänger den genom ett litet, lågt, af hafvet stundom öfversvalladt näs med en annan lika hög men betydligt mindre klippa, Taiaralu, och sjelf uppbär den på midten en gigantisk, vid pass 7000 fot hög, bergtopp, från hvilken åt alla kanter löpa smala, nästan knifhvassa åsar, liksom stelnade lavaströmmar, mellan hvilka afgrundslikt djupa, smala dalar gapa och i hvilkas fond resa sig vidunderligt formade, sylhvassa söndergnagade klippmassor, liksom oöfverstigliga murar. Men alla dessa dalar och dessa vid första påseendet skrofligt nakna berg äro icke kala, förete icke någon förtorkad, röd jordyta eller afbränd gräsmatta, såsom många af de Oceaniens härligheter, vi hittills skådat. Ända upp till toppen hafva bergen insvept sig i en tät, grön mantel, och i dalarne tyckes växtligheten bära en så yppig prägel, att endast tropikernas urskogar skulle dermed kunna jemföras. Längs stranden och nedanför dessa höga bergkammar breder sig en jemn och slät landremsa, der gröna odlingar, bambuhus, kokospalm- och brödfruktträds-lundar framskymta och tyda på menniskans idoghet och trefnad. Och ytterst, rundt kring denna praktfulla tafla af den högste konstnären, omfattas allt af en ram af låga korallref; emot hvilka böljornas skum häfver sig med aldrig hvilande, aldrig tystnande bränningar, och som här bildar ett värn, emot hvilket hvarje af menniskohänder uppförd hamnbyggnad förblir en lumpen obetydlighet, och i hvars skygd den stilla lagunens yta troget afspeglar strandens, dalarnes och bergens sköna former.

Framgungade af en ypperlig bris, beundrade vi efter hvartannat dessa storartade, praktfulla syner, som de långsträckta djupa dalarne liksom i ett ständigt skiftande kaleidoskop företedde. Vi kringseglade denna ryktbara Point Venus, som Cook förevigat genom sina verldsbekanta observationer på planeten Venus, och inträngde inom kort genom en i korallrefvet befintlig smal öppning, och snart fälldes ankaret i den lugna lagunen framför Papieti (Papeete). En fransk korvett, ett ångfartyg och en krigsbrigg voro der stationerade, och sedan vi saluterat franska flaggan med 15 skott, som besvarades från korvetten, helsades den så kallade protektoratflaggan med 21 skott, som återgåfvos från ett landbatteri.

Omöjligt kan man tänka sig en mera pittoresk tafla, än den vi nu började taga i närmare betraktande. Hamnen utgöres af en halfcirkelformig bugt, skyddad medelst bågformig fördämning, uppförd af dessa konstfärdiga, beundransvärda byggmästare, dem vi kalla koralldjur, och som afhålla oceanens stormvindar och svallvågor. Inne i sjelfva den stilla bassin, som häraf bildas och hvars botten skimrar af de i djupet upptornade féslotten uti de mest glänsande färger, har här och der ett korallref höjt sig, och ett af dem, Motua, är en liten, af palmer och andra träd lummig, obeskrifligt täck ö, der fordom drottning Pomaré älskade att hvila sig, men der fransmännens närvaro och intrång nu antydes af en jordförskansning. Amfiteatraliskt sträckte sig framför oss på en kabellängds afstånd stranden, bevuxen af kokospalmer och brödfruktträd, mellan hvilka husen, i en visserligen ej omsorgsfull ordning eller stadslik regelbundenhet, grupperade sig, men der de få europeiskt konstruerade husen bland de talrikare kanakhyddorna lågo strödda i denna sjelfsvåldiga naturfrihet, som just öfverensstämmer med naturlig skönhet och främst bildar denna pittoreska ledighet, som i en målares tycke utgör ett landskaps karakter. Hela denna smala slätt, som till stor del upptages af staden Papieti, visade för öfrigt dessa täta planteringar och vårdade odlingar, som äro ojäfaktiga bevis på markens outtömliga fruktbarhet; och öfver allt detta, ända in i de högt sväfvande molnen, reste sig dessa berg af ojemna, åsformiga kammar, utgående från en 7500 fot hög centralmassa, hvilka, täckte af en frisk grönska, utgjorde den värdigaste förgrund till den obeskrifligt angenäma tafla stranden och dess närhet erbjöd.

Och denna skönhet, denna rikedom är icke af det slaget, som förflygtigar, när man betraktar den på nära håll. Att en månljus afton vandra mellan dessa hussamlingar, som bilda den så kallade hufvudstaden, att se det bleka ljuset dallra mellan de gröna och täta löfhvalfven och med sitt skimmer öfvergjuta lundarne och hyddorna, att smekas af denna luftens oändliga mildhet, nog ljum för att på en gång svalka och värma, bådadera utan öfverdrift, att sälla sig till de glada grupperna af infödingar framför bambuboningarne och lyssna till deras okonstlade skrattsalfvor, muntra kackel och alla välvilliga upptåg — allt detta skänker en njutning, som man ingenstädes har så som här.

Längs stranden, litet ofvanför den hvita sandkanten, radar sig den mest sammanhängande delen af staden. En del hus äro, såsom jag redan sagt, någorlunda i europeisk stil, ehuru af trä samt låga och små; ett undantag gör en stor, kyrklig byggnad i midten af hamnen, innehållande bageri och magasiner för den franska garnisonen, dernäst densammas kasern och ännu en annan, som tillhör det inhemska regementet, samt slutligen guvernementshuset och drottningens bostad.

Men största delen af husen tillhöra kanakerna och ligga bland palm- och brödfruktträd-lunderna, utan synnerlig qvarterordning, i gårdlag af 8 till 10 hus inom samma omhägnad. De äro byggda af 2 till 3 alnar höga och 2 tum tjocka bambukäppar, hvilka äro nedstuckna i jorden till en oval ring på ett afstånd af en tum från hvarandra, hvarigenom de lemna ett svalkande luftdrag till hyddans inre, så vida de ej utanpå äro täckta af en tätt flätad matta af kokosblad, såsom vanligen fallet är i trakten af sängstället. Det hela har till stomme större bamburör eller smala stockar af brödfruktträd och sammanbindes med rep af bast. Huset täckes af ett prydligt och omsorgsfullt hopfogadt tak af Panduanusblad, som är lika tätt som varaktigt och riktigt vackert. Till följe häraf hafva icke husen denna tunga, höstack-lika form, som på Sandwichsöarne, utan en mera lätt och luftig, ja man kan väl i många fall säga elegant, och när man ser dem utan stel regelbundenhet strödda bland de resliga brödfruktträden med den mörka skuggan och de täcka findelade bladen och de höga, smärta kokospalmerna med sina svajande, sköna bladkronor samt omgifne af skönblommande, höga buskar af flera slag, så finner man sig förflyttad till ett land, som med rätta blifvit ansedt såsom ett af de mest lyckligt lottade på jorden, och der man i fulla drag kan njuta af ett sorgfritt lifs dolce far niente, aflägsnad från dessa behof och omsorger, som annorstädes äro så beredda att öfverflygla oss och nedtrycka sinnet, på samma gång de döda kroppen. Men här, der allt är en evig sommar, der lifvet aldrig upphör att ständigt nyskapas i tusende tjusande former, der visserligen allt är «ett ljuft, ett evigt enahanda», men af samma slag som mången tänker sig salighetens enformighet, der känner man, hvad det är att frossa af naturens outtömliga rikedomar och ej begära något annat eller mera.

Inne i dessa hus märker man icke något stort öfverflöd af dessa lyxartiklar, hvilka den under ett mindre välsignadt klimat lefvande menniskan anser sig behöfva till framkallandet af denna trefnad och komfort, som gör hemmet så vigtigt och kärt. Golfvet är i de vanligaste fall beströdt mod blad och blommor, som fylla huset med doftande vällukter, eller ock belagdt med mattor, hvarpå de temligen sysslolösa invånarne makligt hänslumra sin dag och sitt lif; putor af temligen ansenliga dimensioner, pallar med låga fötter, några högst enkla kärl, talrika koffertar och kistor af kinesisk prydlighet, och ganska snygga sängar med veckiga sparrlakan och brokiga täcken — se der allt det bohag, som fyller husen. Och man behöfver ju ej mycket mera för att i maklighet äta och sofva, mellan hvilka föga tröttande sysselsättningar deras lif delas. Man steker några som potates smakande vilda bananer, brödfrukt och svinkött öfver en eldstad af några cirkelformigt, ofta under bar himmel framför hyddan placerade stenar; man nedhukar sig under måltiden på sina extremiteter och de låga pallarne, och man vräker sig under matsmältningen i sängafrne eller på mattorna — voilà tout.

Papieti saknar hvarken bodar eller hoteller, men ingendera af dem äro ansenliga, ingen af de förra tyder på någon synnerlig stor handel eller rikedom på varor, och intet af de sednare äger denna elegans och utvidgning, som angifver, att man befinner sig i ett konungarikes hufvudstad. Tvärtom; allt är i en så liten skala som möjligt, och man har svårt att vid en blick på dessa och andra en stad utmärkande inrättningar kalla Papieti för annat än en ansenlig by. Att den emellertid har en större betydenhet, derom påminnes man af ett så att säga qvarter, som innesluter den franska guvernörens och drottningens bostäder. Detta qvarter är åtminstone på två sidor omgifvet af vallar och grafvar; på den tredje gränsa fransmännens kasern derintill och på den fjerde, invid hamnen, äro diverse militär-etablissementer, såsom artilleriets depôter m. m. Poster stå vid sina skyllerkurar, man hör ljudet af trummor och hela den öfriga krigiska musiken, man ser hela soldat-afdelningar marschera och exercera i de fredliga lunderne, uniformer blänka fram mellan de gröna träden, och man finner sig vara uppe i ett af soldatesken ockuperadt land, der sabeln tagit spirans plats och trumhvirflar äro kungsord.

Guvernörens boning ligger på en vidlyftig esplanad, som också begagnas till exercisplats. En vacker allé förer upp till huset, som är en prydlig, temligen hög villa med en treflig balkong, allt hitfördt från Frankrike, och framför hvilken i en liten blomsteranläggning en svalkande vattenkonst sorlar. Guvernörens salonger, som med fransysk artighet stodo oss öppna, äro möblerade med den måttliga lyx, som endast synes beräknad på att förhöja njutningen af detta härliga klimat, och när man såg posterna i korridoren och guvernören, mr Page, framskridande i lugn värdighet bland sina gäster, så låg den tanken ej fjerran, att här var den verklige herrskaren öfver «oceanens perla.»

Gick man då ett litet stycke till venster om guvernörhuset, så stod man, ännu liksom i skyddet af detsamma, på en stor fyrkantig och ful gård med några skugglösa kokospalmer i ena hörnet, och framför sig hade man ett temligen långt och lågt envåningshus med ett tak af alldeles samma byggnadsart som de verkliga kanakhusen. Detta var drottningens residens. Här bodde denna Pomaré, som, huru obetydlig denna kungliga värdighet än må vara, huru snarare likt en fånge än en suverän furstinna hennes person aktas och vaktas, likvisst just genom sina olyckor och de förföljelser hon lidit af fransmännen vunnit en ryktbarhet i Europa, hvaraf få potentater kunna skryta.

Vid det företräde drottning Pomaré lemnade vår chef och hans följe hade jag, då stadd på exkursion, ej tillfälle att vara närvarande. Men denna högtidlighet lärer försiggått utan några synnerliga ceremonier. Sittande på en soffa i ett medelmåttigt möbleradt rum, omgifven af sin man, en rätt ståtlig kanak af ett behagligt yttre, och sina fyra söner, klädde i blå vapenrockar, var hennes majestät iförd en kanakklädning, sådan hennes feminina undersåter allmänt nyttja, och presenterade för öfrigt detta bekymmerslösa, ointresserade yttre, som synes böra uttrycka kungavärdigheten, åtminstone härute. Vår emable chef hade den artigheten att, då hennes majestät förklarade sig vara en passionerad musikälskarinna, ett par qvällar å rad låta fregattens musikkår spela utanför hennes quasi-palats, och vid ett af dessa tillfällen försummade jag ej att äfven taga majestätet i ögnasigte, för att icke sakna hennes bild i mitt hjerta, när jag snart åter skulle afsegla från Taheiti.

Det var en af dessa milda sommarqvällar, som endast kunna upplefvas på dessa paradisiska öar. Från alla håll hade till platsen tillströmmat Papietier, efter musik lystna karlar och qvinnor af alla åldrar, och på planen framföre drottningens boning svängde man sig i den lifligaste och mest ogenerade yra, uti valser, polka, galopp o. s. v., kanaker och europeer om hvarandra; och nedhukade eller utsträckte på marken, hade de dansande icke mindre muntert i sina föga stela grupper. Det var lif och rörelse i hvarenda lem, och luften genljöd af glädjeuttryck i alla möjliga tonarter. Pomaré sjelf jemte sin man och uppvaktning tröttnade att från en soffa under verandan utanför sitt hus vara blott åskådare af glädjen; hon drog icke i betänkande att visa sig såsom en annan menniska, och bland sina trogna undersåter äfven sjelf taga sig en hurtig, konstlös sväng. Som hon var klädd i en vidlyftig gul blusklädning, kunde jag ej närmare följa hennes kroppsformer. Men utan att vara ytterligt groteska, syntes de dock temligen fylliga och berättiga henne till en eminent plats bland storartade fruntimmer. Hennes anletsdrag hade intet utmärkt, voro snarare godmodiga och vulgära än något annat, och på det hela taget tycktes hon hvarken vara tryckt af sina regeringsomsorger — dem nog den franska guvernören öfvertagit på sina starkare skuldror — eller öfverlycklig af sin upphöjda samhällsställning — hvilken samme fransman nu i så lång tid bortåt haft all möda ospard att för henne göra så föga angenäm som möjligt. Vanligen vistas ej Pomaré i Papieti, utan på ett ställe några mil derifrån, men nu qvarhölls hon der, troligen mot sin vilja, af en egen affär med fransmännen. En hennes son, som blifvit uppfostrad hos en kung på en af de närliggande öarne, hade af denne blifvit utsedd till hans efterträdare; men detta ville fransmännen förhindra, bortförde gossen, och lågo nu i ett slags tvist derom med modren.

Hvad kanakerna — så kalla sig infödingarne äfven här — beträffar, så gäller äfven om dem mycket af det som blifvit yttradt om Sandwichsöboerna. De äro ståtliga, godsinnade, välvilliga och gladlynta menniskor, dem man ej kan se utan att tycka om, och på hvilka man tyckes kunna lämpa den satsen, att en skön natur afspeglar sig i goda sinnen. Männerna äro kraftfulla gestalter, af en präktig kroppsbyggnad, riktigt rörliga bronsgestalter, hvilkas muskelbyggnad man ej kan upphöra att beundra och hvilkas liflighet man ständigt finner outtröttlig, då det är fråga om något annat än att ligga i hyddan utsträckt på sin matta. Man bör se dem löpande bland de täta skogssnåren, se dem viga som vilddjur klättra uppföre bergklintarne eller trädstammarne, se dem, på ändarne af en lång stång, hvilande på axeln, bära sina enorma bördor, och höra dem under det sakta trafvande loppet gnola sina entoniga sånger, och man skall då finna sig betrakta ett skådespel af friskhet och kraft, hvartill få motstycken kunna uppvisas. I staden finner man dem vanligen klädda i lätta sommarkläder, nämligen ett par linnekalsonger och en hvit eller kulört skjorta; men annars gå de helt nakna och vira blott kring höfterna och låren ett stycke färgadt tyg, hvars lätta draperier ingalunda misskläda de vackra och fasta lemmarne, utan snarare upphöja deras af en ståtlig hållning ännu mera utmärkta kroppsformer.

Qvinnorna äro betydligt mindre och yppigt utvecklade till denna formens fullhet, som icke hämmas af något tvång och derföre är i så hög grad egnad att visa, huru «skapelsens mästerstycken» skola se ut för att förtjena detta namn. Det vänliga, oftast behagliga ansigtet med de gnistrande svarta ögonen, omskuggadt af ett antingen tvåflätadt eller ännu vanligare i ohämmade lockar fladdrande hår, hvars blåsvarta glans skulle utgöra mången veritabel skönhets afund och hvars behag ännu mera upphöjes af en kokett omvirad grön krans af fint formade blad, eller täcka ormbunkar, och deribland i öronhålen instucken en och annan blomma, än af en ljuft doftande hvit Morinda citrifolia, än af en högrödt strålande Hibiscus Rosa sinensis, än af en gul Malva eller annan från Flora ryckt prydnad, som på det mest eleganta sätt placeras just der, hvarest den bäst skall försköna — allt är förtjusande. Iklädd en enkel blusklädning, som nedfaller i lediga veck ända till de bara fötterna, framställer hela denna gestalt en bild af denna fria ledighet, som är ett så fullt uttryck af naturpoesi och så gerna trifves i sällskap med okonstlad grace och instinktartad täckhet. Lägg nu dertill en aldrig afbruten glädtighet, en ständig, öppenhjertig vänlighet, en total frånvaro af pryderi — och man skall medgifva, att dessa Taheitskor verkligen äro små förtjusande varelser, hvilka kanske just derigenom ej blifvit fullt så farliga, att de äro så föga afundsjuka om sina behag.

Man kan verkligen ej hafva något nöjsammare, än att helt ogeneradt träda inom deras enkla boningar, slå sig ned på de mjuka mattorna och börja underhålla en konversation, som visserligen å ömse sidor ej är fullt fattad, hvad beträffar ordalydelsen, men deremot i fullaste mått genom sin liflighet och åtbördernas uttrycksfullhet bidrager att öka det goda förståndet och höja njutningen af så angenämt tillbragta stunder. Det är en visserligen obestridlig sanning, att mycket som här går an, ja till och med är alldeles comme il faut, skulle hemma få en annan benämning; men i ett land, der intet skapadt känner till tvång eller ängslig möda, får man förlåta menniskorna, om de ej trifvas bland en rigorös konvenans’ fordringar på stel ordning utan lif, om de värma hvarandra i kapp med den ständigt strålande solen, qvittra gladt såsom fåglarne, och, milda och ljufva såsom vindarne här, täfla med blommorna att ständigt lysa med nya behag.

Som vårt vistande härstädes skulle inskränka sig till fyra dagar, ehuru det blef fem till följe af vindstilla den dagen vi skulle afsegla, var jag ifrig att derunder göra en utflygt till det inre af ön och taga en närmare kännedom af landet, med dess folk och natur. Jag hyrde mig derföre en kanak till bärande af mitt pappersförråd och till vägvisare, samt begaf mig, åtföljd af mina van- liga följeslagare, min fyrmörsare och två trotjenare bland besättningen, till centralpunkten för öns bergssystem. Man finner häraf, att jag egentligen blott sett en liten del af Taheiti, och här, liksom allestädes dit vi kommit och gått, blott kan redogöra för litet af dess beskaffenhet. Men detta lilla kan dock tjena som en profbit på det hela och lemna ett ungefärligt begrepp om dess egendomligheter.

Var väg gick i början bredvid hafsstranden, der bland täta busksnår, som dolde en någorlunda sumpig mark, mera enstaka kanakhus lågo strödda i midten af små planteringar af diverse grönsaker, hvilka syntes trifvas utmärkt väl. Gångstigen slingrade sig sedermera genom den mellan bergen och stranden utbredda släta jordremsan, som nästan ända till ogenomtränglighet var öfvervuxen af guavebuskar, en trädart, hvilken för icke mera än 40 år sedan blifvit hit införd och nu till den grad förökat sig, att den förqväft all annan vegetation. Man söker nu på alla möjliga sätt utrota den, för att få plats åt nyttigare odlingar, men förgäfves. Ett skäl till fransmännens fiendtlighet mot dessa täta guavesnår är ock det, att under kriget mot inkräktarne kanakerne fingo i deras täta gömsel ett skyddande tillhåll, bakom hvilket krypskytteriet med fördel öfvades och inuti hvilkas labyrintiska massor de med trakten obekanta soldaterna ej vågade sig. Emellertid är guave, utom det att det framalstrar ytterst välsmakande frukter i stor ymnighet alla tider af året, ett ypperligt bränsle och kolmaterial, och afverkas nu för tiden med betydlig vinst. — Snart nådde vi «broomroad», en magnifik landsväg, som nu ormar sig kring hela ön och utgör den pulsådra, hvarigenom alla de aflägsne delarne kommunicera med hufvudorten och dess handel.

Denna broomroad torde bland landsvägar hafva få sina likar, ej blott derföre att den längs hafsstranden förer till de mest underbart sköna trakter ett jordiskt öga kan skåda, utan äfven genom sin uppkomst. Genom missionärernas lagstiftning bestämdes det nämligen, att hvarje brott mot nykterhet eller kyskhet skulle bestraffas med att lägga ett visst stycke väg, och ehuru den således bokstafligen kan kallas en «brottets väg», vandrar man den nu med icke allenast lugn och beqvämlighet, utan verklig förtjusning. Å ömse sidor utbreda skuggande palmer och träd sina rika löfmassor och sin svalka öfver vandraren; af frukter tyngde bananer och brödfruktträd, bland yppiga och bördiga planteringar och blomsterhäckar, förnöja hans ögon; och allestädes, hvart han vänder sig, utbreder sig det rika landskapet, höja sig de majestätiska bergen, medan den höga och klara himmelen hvälfver sig öfver en jord, der allt andas lycka och sällhet.

Sedan vi följt denna väg ett stycke, bröto vi åter in i guavemassorna, och följde nu en något smalare, men ej mindre god väg, tills vi efter en timmes vandring befunno oss i öppningen af en dal invid en rasslande bergström. Vegetationen började nu antaga en mera storartad prägel; väldiga stammar af den från Oahu bekanta Åleuritis triloba (hvars valnötlika frukter begagnas både som purgativ och surrogat för lampa, emedan deras rikliga olja orsakar att de gifva en klar och långvarig låga) och af Hibiscus tiliaceus (hvars öfvermåttan lätta träd brukas till käppar att bära bördor på och att upptända eld med) blanda sig med de mera mörkskuggiga citron- och apelsinträden; lastade af sina gyllene frukter, samt den storbladiga Barringtonia och Ficus, hvilkas grenar nedfalla lodrätt och slå rot, samt på detta sätt betäcka långa sträckor. Under dessa och flera andra märkvärdiga träd bekläda finformade ormbunkar af en mängd arter samt andra skönblommande örter hela marken, som prunkar af en obeskrifligt yppig och praktfull växtlighet. Dalen smalnar alltmer, höjderna draga sig allt närmare ihop tills de, höga och dystert hotande, tyckas hänga alldeles öfver hufvudet och knappast lemna så mycket rum mellan sig, som behöfves för att den snabba floden skall mellan stenarne framvältra sitt klara och friska vatten. Vi fortsatte marschen, öfvervadade bäcken ett par gånger, tills vi plötsligen nödgades stanna, fängslade af en syn, hvarvid en tysk sannerligen med skäl skulle hafva utropat sitt eljest så ofta missbrukade »göttlich! wunderschön!»

I skuggan af dessa träd, som höjde sina resliga stammar högt upp och der utbredde sina mörka täta löfhvalf, var uppslagen en rad af dessa hus, som genom det improviserade af sitt yttre, genom mångfalden af sin byggnadsform, och rörligheten och färgrikheten af sin befolkning ovilkorligen kommo tanken att föras tillbaka på ziguenarhorderna, sådane de måtte hafva kamperat i sitt hemland, frie och lycklige under den sol, af hvars strålar de fått sin mörka kolorit och sitt brännande blod. Än hopfogade af bambuknippor med ett riktigt tak, än sockertopplikt upptornade af stora Arumblad, hvilka man bredt utanpå i hast nedfästade pinnar, än blott liknande en enda lutande vägg, som åt alla de andra tre sidorna lemnade öppningen obetäckt, hade dessa byggnader hela utseendet af det mest tillfälliga skydd mot dagens hetta eller nattens regn som man kan tänka sig. Ja', man såg små råtthålslika skjul af gröna blad uppresta för barn, i kanten af busksnår, och en sammandragen massa af löf var ej sällan tillräcklig att få passera för boning. Män, qvinnor och barn i brokig blandning, nakna och klädde, sofvande eller dansande, snarkande eller skrikande, allt om hvartannat, fyllde den idylliska platsen, der allt syntes sola sig i den mest obegränsade frihet. Man ref ner gamla förfallna nästen, byggde upp nya, fällde träd, bröt löf och stora blad, kokte en doftande soppa och stekte vilda bananer, lekte, sof och åt — med ett ord: det var ett läger af menniskor, som lefde för dagen och der voro sysselsatte med tillfredsställandet af sina få behof.

Jag kan knappast tänka mig någon tafla, som mera än denna förtjent en målares pensel. De höga, tätt skogbeväxta bergen, den forsande, brusande och hvitskummiga strömmen, de lummiga träden och de täta busksnåren — och deribland de små mångformade kojorna, de bruna halfnakna menniskorna med sina lifliga åtbörder, och allt detta huller om buller, rörlighet och lif midt upp i stillheten af en majestätisk natur; och der bredvid några hvita tält tillhöriga ett detachement franska soldater med sin befälhafvare, sysselsatte att här anlägga en bred, ypperlig väg, och undansprängande de hindrande stenarne, fällande de stora träden och undanrödjande de täta snåren. Yxans slag bredvid kettilns porlande, bergsprängningens knallar bredvid fräsandet af stekta svin och bananer, brokiga uniformer bredvid nakna gestalter, franska utrop blandade med kanakspråkets kackel! — Hvilken sammansättning!

En stund stannade vi för att beundra denna färgrika tafla och tömma ett glas hos den unge franske officeren, och fortsatte derpå vägen i den djupa, trånga dalen, öfvervadande floden flera gånger. Ändteligen befunno vi oss vid foten af de höga bergen, och nu bar det uppåt i zigzag uppefter afsatserna vid kanten af de gapande afgrunderna och nedanför lodräta klippväggar. Hvad skulle man här mest beundra: menniskans ihärdighet, som här banat en verkligen god ridväg, eller den outsägligt rika och yppiga naturen, som uppe bland molnen beklädde bergtopparne, eller nere i djupet fyllde dalarne? Ack! huru mycket än menniskan utför, huru underbar dess kraft än är att öfvervinna mäktiga hinder och skapa det snart sagdt omöjliga, så är dock Gud ändå större, och den stolthet man känner vid betraktandet af den förres arbeten och verk nedslås dock af den förtjusning man måste känna vid besinnandet af hans storhet och under.

När jag stod vid Undercliff på Wight och omgafs af dess leende ställen, eller på branterna öfver Funchal och blickade ut öfver Madeiras raviner och hafvet, som badar dess klippiga stränder, när jag från toppen af Corcovado såg bort emot Cap Frio, och nedanför mig låg Brasiliens urskogar och detta sagolikt sköna Rio de Janeiro, när från de snöklädda fjälltopparne jag lät ögat ila hän öfver de ödsligt tysta, evigt gröna bokskogarne vid det smala och kalla Magalhaens-sundet, när jag från S:t Lorenzo skönjde Callao och detta Lima, der Solguden ej utan skäl fästat sätet för sin dyrkan, när Panamas höjder, Perlöarnes färg- och doftrika skogmassor, Galapagos-öarnes vulkantoppar och Kaliforniens ek-kullar förtjuste mig, och slutligen när jag från Pali i en enda blick uppfångade bakom bråddjupet den täcka dalen, den bördiga slätten, Honolulu med sitt buller, korallrefven med sina bränningar och hafvet med sitt dån — då, på alla dessa ställen har jag utropat: här är det skönaste jag sett! Oändligt mycket skönt har gått förbi min syn, ständigt nya taflor af storhet och prakt hafva upprullats, allt härligare och ljufvare nejder har jag fått beskåda. Derföre skall jag vakta mig för att nu säga: Taheiti är det praktfullaste jag sett; men jag kan säga: intet lof, som hembäres dess natur, ingen skildring, som förhärligar dess klimat och dess alster, kan vara öfverdrifven; den mest lågande fantasi igenfinner här sina djerfvaste drömmar, blott sinne och hjerta äro öppna att känna.

Så tänkte jag, der jag i midten af den branta uppgången flämtande nedkastade mig under de höga trädens skugga, vid kanten af en bambu-dunge, och skyddad af slingrande pandaner, som uppklättrade på yfviga banianträd, njöt af alla de tusende onämnbara härligheter, som i outsägliga färger och former skiftade på alla kanter. Men ändå väntade mig det skönaste, det mest storartade.

Nästan drypande af svett och upptröttade ända till utmattning hade vi arbetat oss upp till högsta branten af vägen, då plötsligt våra ögon träffades af en utsigt, så underbart hög, att man ovilkorligen frågade sig sjelf, om skönheten eller det märkvärdiga i sammansättningen af naturens alla produkter var det, som frambragte denna förvånande verkan. Längst bort stängdes utsigten af en bergkam (Diademet) från hvilken utgingo tvenne smala, höga och hvassa armar, instängande mellan sig tvenne djupa, slingrande dalar. Plötsligt upphör den medlersta af dessa; en tvärbrant, eller rättare vid basen inböjd bergvägg, bildad af bågformigt böjda, svartpolerade åttkantiga basaltpelare, lik en ofantligt konstfull byggnad, störtade sig ner i en af sitt djup nästan mörk dal, hvari från basaltväggens öfversta kant nedhoppade ett säkert 400 fot högt vattenfall, hvars två alnars breda stråle, i början sammanhängande såsom ett bredt glänsande silfverbälte på den svarta grunden midt bland den gröna infattningen, snart på sin halfva väg upplöste sig i en fin hvit slöja af vattenångor, som duggade ner i djupet och försvunno der som lätta ångande moln. Solen stod i zenith och kastade sina lodräta strålar på dess fallande droppar, och i dess fulla, klara ljus målade sig den ena regnbågen öfver den andra till ett färgspel, så skiftande och dock beständigt, att djupet syntes låga af ljusa flammor. Rundt omkring de gigantiska bergväggarne, den stora tysta naturen med sitt allvarliga majestät, och här denna bild af det rörliga vexlande och dock sig ständigt lika lifvet! Och högst upp på bergspetsen ett af fransmännen besatt fäste! Lutad mot sitt gevär stod der i den blåa och röda uniformen en soldat; och skulle en målare, för att höja effekten af detta landskap, på sin tafla hafva velat placera en pittoresk punkt, så hade han icke kunnat utvälja något mera passande.

Slukande med våra ögon alla dessa härligheter, dessa väldiga fjällmassor, dessa täta, evigt lefvande och blommande skogar, dessa djupa, smala, rysligt sköna dalar, detta vattenfall och de derofvan belägna husen för den lilla garnisonen af ungefär 50 man, begåfvo vi oss ändtligen upp till Fatuahua (så heter stationen här uppe), och emottogos der med fransysk hjertlighet af soldaterna och deras löjtnant, som inlogerade oss under fyra dagar i sina rymliga och beqväma boningar, der dock dagarne hastigt försvunno, dels under lönande exkursioner och betraktande af den omgifvande naturen, dels med muntert glam och glädtiga upptåg hos våra lustigt och lätt sinnade värdar.

Den ena dagen besteg jag ett öfver fästet uppskjutande berg, på hvars topp en liten platå blifvit planerad och der från en flaggstång den fransyska protektoratflaggan vid högtidliga tillfällen svajade. Härifrån drog sig berget framåt i en smal kam, så smal att man stundom nästan måste krypa på alla fyra för att ej nedstörta i bråddjupen på ömse sidor. Hvilken gudomlig utsigt härifrån! Rundtom reste sig dessa förfärliga höjder och det nära 8000 fot höga Ruana, hvars af många moln inhöljda topp ännu ingen menniskofot bestigit, oaktadt det derför utsatta pris, derinvid de nakna fjällspetsarne, som af sin tretaggiga öfver skyarne skjutande djerfva topp, lik en väldig krona, blifvit benämda diademet, och i rad med dessa enorma bergmassor, för hvilkas kolossala storhet allt annat, äfven tusendetals fot höga bergklinter, försjunker till en liten obetydlighet. Nedanför i det svindlande djupet, den smala mellan dessa bergmassor inklämda dalen med sin hvitskummande, i ständiga vattenfall hoppande fjällström, derborta den vänligt leende bördiga och smala slätten med sina hyddor och plantager, Papieti med sina hopträngda qvarter och skuggrika lunder, hamnen med skeppen och sin lilla täcka ö, korallrefven, hvita af de skummande bränningarne, och slutligen det omätliga blåa hafvet, bort emot horisonten afbrutet af svaga förtoningar till de närliggande »Sällskaps-öarne». Denna vy var så omätlig, så obeskriflig och skön, att, en gång sedd, fästes den outplånligt i minnet med alla de intryck af förvåning och njutning, som det är en menniska gifvet att erfara och känna.

Vegetationen häruppe var mycket olika den i lägre trakter. Parasiter, särdeles orchideer, voro mera allmänna, och ormbunkarne voro ytterst talrika. Särdeles ståtliga voro de här uppträdande trädartade ormbunkarne, med sina 20—30 alnar höga, ärriga stammar, i hvilkas spets liksom på en palm den täckt fördelade bladkronan svajade. För öfrigt rådde i alla naturens skapelser en lika yppig som skön karakter, samt harmonierade på det innerligaste med det ovanliga och praktfulla i hela landskapets underbart ljufva fysionomi.

En annan dag följde jag bäcken i dalen från det stora vattenfallet ända bort till foten af de obestigliga berg, hvilkas yttersta kam bildas af det nyss nämda diademet. Innan vattenmassan nedstörtar i det omtalade stora vattenfallet, bildar den i basaltklippan tvenne djupa hålor och deri tvenne djupa bassiner med öfverhängande pelarstyckena till ett magnifikt tak. Den ena af dessa bassiner, med sitt friska och klara vatten, ligger högre än den andra, och båda kommunicera genom en sluttande ränna i klippan, hvars botten är öfvervuxen af gröna alger, så att man beqvämt kan åka i denna ränna med det deri forsande vattnet, från den högre till den lägre bassinen, ett nöje, som fordom mer än nu af kanakerna älskades. Fransmännen hafva drifvit bort dem. — Litet längre upp i dalen hafva soldaterna anlagt en liten täck trädgård, der, till följe af det kyligare och mera fuktiga klimatet häruppe, de odla nästan alla europeiska grönsaker, och med en egen hemlands-entusiasm visa på några små ekar, kastanjer, vindrufvor, askar, rosor och smultron, hemifrån hitflyttade, och hvilka här borta i Stilla Hafvet äro dem lefvande minnen från det kära hemlandet »la belle France». Hvad jag ofvan sagt om naturen, finner här ännu mera sin fulla tillämpning, ja här i dalens svalka och fuktighet var den om möjligt ännu mera yppig.

Jag kan icke tänka mig något ljufligare än när jag, trött af bergbestigandet, ström-öfvervadandet och genomträngandet af dessa täta busksnår, slog mig ned i en tät lund af bergbananer. Solen bröt med möda mellan de 2 till 3 alnar långa bladen, på hvilkas sammetsfina, saftfulla grönska och längs hvilkas kastanjebrunt glattade stammar dess ljus lekte i tusende färgskiftningar. Den ena kanaken efter den andra skymtade förbi, och upplifvade med sina ohöljdt vackra lemmar och sin tunga börda af röda fruktknippor på axeln den tropiska scenen. Min vägvisare gned hastigt eld genom att i ett stycke af den lätta Hibiscus tiliaceus idkeligt rifva fram och tillbaka med en pinne, tills en gnista flammade upp i det deraf bildade spånet; elden förökades genom torra blad, och nu stekte han åt oss bergbananer, som nedbrötos från klasarne öfver våra hufvuden. Dessa bananer äro nämligen en annan art än de söta nere på slätten odlade; de växa här alldeles vilda och bilda en alldeles egen region, vid 4—6000 fots höjd. Deras fruktsamlingar växa alldeles upprätta och sjelfva frukterna hafva en kortare, knubbigare form med rödt kött, och kunna endast ätas stekta, då de smaka såsom potates, och med en sås af salt vatten och kokosmjölk eller pomeranssaft ej äro att förakta, äfven af en äkta läckermun. Nu åt jag dem, doppade i saften af den här ymnigt växande ingefäran, som vår kanak afskaft och pressat genom ett vissnadt bananasblad, och sålunda fann jag anrättningen rätt välsmaklig. Till desert upprycktes några präktiga ananas; i den förbiflytande floden fångades några fiskar, och för en angenäm siesta kunde intet härligare gemak upptänkas, än det jag hade.

En tredje dag nedsteg jag till bottnen af den dal, hvari vattenfallet nedstörtar. Lika omättlig man är att njuta, lika ifrigt man slukar i sig allt det sköna som naturen utvecklar, och finner dess skapelser alltid nya, alltid beundransvärda, lika tröttsamt blir det i längden att omtala, att man alltid njuter, att man alltid finner dessa rikedomar outtömliga. Jag bör således icke nämna mera om min vistelse härnere, än att den var en enda fortsättning af dessa frosserier, som icke trötta, icke försvaga sinnet, en oafbruten kedja af dessa sinnets nyktra utsväfningar, då man visserligen fäster sitt öga på de synliga undren, men omedvetet dväljes hos det högre ursprunget.