Uplands Nation 1800–1914/Kapitel 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Inledning
Uplands Nation 1800–1914
av Isidor Carlsson

Kapitel I. Det nya århundradet.
Kapitel II. Nationernas sammanslagning. Eget hem.  →


[ 5 ]

Kap. I. Det nya århundradet.

Om de uppländska studentnationernas lif vid sekelskiftet och några årtionden framåt får man, tack vare landskapsprotokollen och öfriga handlingar, en synnerligen konkret och liffull före­ställning. Särskildt gäller detta Uplands nation, som vid denna tidpunkt synes ha lefvat ett friskt och rörligt lif, ehuru formerna här som annorstädes voro de gamla, seklernas arf.

Medlemsantalet i de uppländska nationerna framgår af följande tabell, som vi sammanställt efter uppgifter, hämtade i Upsala tidning för vårterminen 1800.

Af närvarande — frånvarande — och samtliga med­lemmar ägde:

  Närv. Frånv. Summa.
Uplands nation 42 10 52
Fjerdhundra » 16 11 27
Roslags » 16 8 24

Uplands nation hade den sällsporda lyckan att under den långa tiden af nära 30 år äga en och samma inspektor, teologie professorn och domprosten Johan Winbom, som mellan åren 1797—1826 med varmt nit och intresse ledde nationens öden. Sällan eller aldrig saknades Winbom

vid något af nationens landskap och öfriga [ 6 ]
Joh. Winbom.

sammankomster, hvari han alltid tog aktiv del. Öfver dessa tiders nationslif hvilar onekligen ett skimmer af vacker patriarkalisk anda. Ett typiskt exempel härpå är, att nationens enligt konstitutionerna lagstadgade rätt all välja sina seniorer under denna tid mer och mer höll på att komma ur bruk. Det var oftast inspektor, som föreslog eller rent af utan votering bland landsmän­nen utnämnde till senior. Äfven vid kuratorsval och stipendietillsättningar synes Winbom ha spelat en allt annat än passiv roll. Men något missljud eller knot häröfver för­märkes icke. Nationens medlemmar ha tydligen alla utan undantag funnit sig väl i detta faderliga regemente, lastade som de voro vid sin inspektor med vördnadens och tillgifvenhetens band. Nationens lif flyter ännu stilla och lugnt i gamla fåror. Vid landskapen, som hållas flera gånger i terminen, oftast hemma hos inspektor, är programmet nästan till tröttnad detsamma. Man må komma ihåg, att denna tids nationslif hade sin främsta uppgift, icke i att roa eller förströ, utan att vid sidan af den undervisning, som universitetet skänkte, också befordra landsmännens bildning och kunskaper. För det enskilda studieinitiativet fanns under dessa och äldre tider ytterst ringa plats. Därför voro också nationens sammankomster hufvudsakligen ägnade åt dylika uppgifter och måste som sådana haft en synnerligen stor betydelse för studenterna. Disputationerna på latin omväxla med de alltmer i bruk komna orationerna på svenska. Det ålåg enligt stadgarna af d. 4 november 1809, sedermera förnyade den 28 maj 1817, hvarje nationen tillhörande junior att terminligen åtaga sig partes efter tur och ordning, och den som sådant uraktlät [ 7 ]skulle till bibliotekskassan erlägga en pliktsumma. Enligt stadgeförändringen af 1817 synes emellertid en förmildring i dessa kraf så till vida ha inträdt, att en junior för sådana ändamål kunde skaffa sig en ersättare i någon af de andra landsmännen. Men att detta ytterst sällan inträffade, anse vi troligt, då ju en väl skött disputation eller oration var det enda, som öppnade utsikten till framtida befordran inom nationen. Disputationerna försiggingo nu som under föregående århundraden på latin, medan orationerna alltmer började hållas på svenska. Särskildt svårt ha de äldre protokollen att bemantla sin förvåning öfver, att äfven svenskan med fördel kunde användas för slika lärda ändamål. Ämnesvalet för dessa orationer bestämdes naturligen af oratorns egen studie­riktning. Det torde icke vara ur vägen att här göra en axplockning ur den rika mängd af ämnen, hvaröfver det orerades, helst som dessa i all sin nakenhet och utan några som helst kommentarer dock ge det tillförlitligaste och bästa intrycket af, om jag så får säga, innersidan af nationens lif, studierna, de andliga intressena, kanske också i någon mån de typiska tidsströmningarna. Präst­mannen Carl Fr. Östman orerade sålunda om »Religionens sälla inflytande på samhällen», s. m . adjunkten Vretberg om »Den fordna kristendomen» samt Carl Pousette om »Några anmärkningar om Muhammed, dess lefnad och lära». Men icke heller andra, mer profana ämnen saknas.

I dec. 1803 orerar med. lic. Samuel Valler »på obunden svenska» »om den chemiska Vetenskapens upphof, fort­gång och närvarande tillstånd».

Till samma ämnesgrupp hör phil. cand. Carl Gustaf Ahlbergs den 3 december 1820 hållna oration: »En kort framställning af astronomiens historiska utveckling med afseende på de män, som dertill bidragit under de tvenne [ 8 ]stora och motsatta tidehvarf i den mänskliga bildningens historia, barndomens och mandomens åldrar».

Öfver historiska ämnen orera Carl Emil Aurivillius: »Förhållandet mellan patricier och plebejer uti romerska statens äldre tider», Johan Henrik Horner: »Statsmi­nistern Baron Georg Heinrich Görtz försvar» och magister Johan Gustaf Höjer: »Om de germaniska folkstammarnas tillstånd i äldsta tider». Vitterheten saknar ej heller sina representanter. Johan Nyman orerar 1808 om de äldres och nyares vitterhet och Carl von Zeipel 1810 om det episka skaldeslaget. Nationens själfskrifne director musices Bror Gustaf Ekeberg håller 1821 en oration öfver ämnet: »En kort öfversikt af musikens historia ifrån dess första barndom till dess nuvarande höjd».

Öfver mera allmänna ämnen orera Johan Gustaf Elfsberg och Johan Mathias Apelqvist, den förre om »Luxens förderfliga inflytande på sederna» och den senare om själfbehärskning. En spjufver måtte landsmannen med. candidat Anders Alm ha varit, som den 6 december 1809 orerar om »Olägenheterna af ett stillasittande arbets­sätt». Om innehållet och tendensen af detta tal får man en ganska liflig föreställning genom inspektörs till lands­männen uttalade förhoppning, »att i synnerhet de yngre af landsmännen icke måtte misstaga sig om rätta meningen af den i dag hållna oration, emedan nämligen, det endast vore missbruket och ett öfverdrifvet stillasittande, som understundom kunde, efter en längre tids förlopp, skada». Ett vackert utslag af den pietetskänsla, hvaraf dessa tiders studentlif var mäktigt, är de minnesfester, som af Uplands nation anordnades för att hugfästa minnet af någon afliden bemärkt landsman. Många så­dana minnesfester höllos ock under den korta tidrymd, hvarom här är fråga. Så t. ex. den 4 juni 1805 öfver ny­ligen aflidne professorn Erik Prosperin, hvarvid [ 9 ]dåvarande kurator, docenten Jonas Brändström ristade den bort­gångnes runa. En liknande minnesfest hölls den 12 december samma år, då Olof Filip Utterström tecknade minnet af nationens nyligen aflidne ledamot och senior, konrektorn vid Upsala katedralskola, högädle och hög­lärde herr magistern Mathias Kihlmark. Likaledes höll Israel Hwasser parentation öfver framlidne laboratorn och akademiadjunkten Anders Gustaf Ekeberg i samband med öfverlämnandet af Ekebergs porträtt till nationen. Detta Hwassers tal vann i så hög grad nationens bifall, att denna på inspektörs förslag beslöt dess tryckning. 1819 hade nationen återigen sorg, i det den förlorat sin förra förste kurator, hedersledamoten, titulärprofessorn och akademiadjunkten Jonas Brändström. På landskapet i maj månad samma år uppdrog nationen åt sin förste kurator Carl von Zeipel att genom en af honom författad och på nationens bekostnad tryckt grafskrift tolka natio­nens känslor.

En af portalfigurerna i den uppländska nationens histo­ria vid denna tid är gifvetvis Israel Hwasser, ett af de vackraste och förnämligaste minnen, Upsala universitet och Uplands nation äger. Längre fram få vi tillfälle att mera utförligt stanna vid Israel Hwassers namn i hans egenskap af inspektor för nationen. Här skall endast i korthet erinras om hans insats som student och kurator i vår nations lif. 1804 inskrefs Hwasser som student i Uplands nation jämte den 3 år äldre brodern Emanuel. Den 4 december 1805 skedde presentationen inför natio­nen under de tydligen ganska högtidliga former, som då voro gängse. Det vill nämligen af flerfaldiga protokoll synas, som om de nyinskrifna recentiorerna infördes i nationens krets först efter de egentliga förhandlingarnas slut och då föreställdes för inspektor, kuratorer och öfriga landsmän. Obligatoriskt synes inspektörs hälsningstal ha [ 10 ]varit med dess dubbla förmaning till »dygd i lefvernet och flit i studier». Den 13 oktober 1810 blef Hwasser på inspektors förslag utan föregående omröstning nämnd till senior. Året därpå, den 7 december, valdes han till vice kurator och skulle jämlikt stadgarna[1] det följande året, 1812, inträda i tjänst som förste kurator. Däraf blef emellertid intet, enär Hwasser då icke vistades i Upsala.

De förhoppningar, man hade gjort sig att förvärfva Hwasser som nationens förste kurator, infriades först efter flera år. Ty sedan Hwasser 1813 vunnit medicine doktorsgraden följde han som sjukhusläkare arméen under fälttågen i Tyskland och Norge. Först den 2 december 1815 ha landsmännen återigen glädjen att i sin krets se Hwasser och lyssna till hans förut omnämnda parentation öfver Anders G. Ekeberg.

Vid samma landskap åtager sig Hwasser på inspektörs och landsmännens enhälliga begäran vice kuratelet. Och den 3 december 1816 bekläddes första kuratorsposten med Isr. Hwasser. Kanske får man i ett vid samma landskap fattat beslut att höja kuratorslönen från 5 Rdr. riksgäld till samma summa i bancomynt se ett uttryck för den glädje, som nationen erfor öfver detta val. Men [ 11 ]fröjden blef kort. Endast vid ett därpå följande landskap fick Hwasser tjänstgöra som Uplands nations förste kurator, och då var han redan utnämnd till professor vid kejserliga akademien i Åbo. Detta landskap, som hölls den 28 maj 1817, torde väl ha varit ett af de egen­domligaste, som nationen haft under sin långa historia. Knappast torde det ha händt förr, alt en kurator suttit som utnämnd professor och ledt ett landskaps förhand­lingar inom vår nation, näppeligen ej heller, att han i samma stund, han frånträder denna befattning, utnämnes till senior honorarius. Men det skedde nu. Detta land­skap har tydligen helt och hållet fått karaktären af afskedsfest för Hwasser. Efter ett af Hwasser hållet före­drag om »Några anmärkningar om atmosferiska luftens natur», tolkade Hwasser i afskedsstunden sina varma känslor för den nation, han i nära tretton år tillhört, och bringade den sitt tack och farväl. Å nationens vägnar tog inspektor till orda, uttalande sin förvissning om att nationens ledamöter alltid skulle följa sin frejdade lands­man med det varmaste intresse. Härutinnan fick inspek­tor också rätt. Ty att landsmännen med tacksamhet och stolthet allt framgent mindes sin förre kurator framgår bland annat af den landsmannahälsning, som Carl von Zeipel å nationens vägnar bringade Hwasser vid ett till­fälligt besök den 7 september 1820, och till hvilken den outtröttlige B. G. Ekeberg komponerat en lättsjungen melodi.[2] Dikten trycktes på nationens bekostnad och utdelades bland landsmännen. Den lyder som följer:

[ 12 ]
1.

»Hvi klingar så herrligt
som blanka metallen
den fyllda kristallen?
Hvi vinkar oss kärligt
de gladlynta tonernas lekande makt?
Församlade vänner,
dem lifvet försprider!
Månn’ framfarna tider,
dem här hvar en känner
oss alla till drömmarnas rymder förlagt?

2.

För hvem höjer bålen
sin doftande anda;
åt hvem vill han blanda
sin nektar i skålen?
Hvart hjerta, hvart öga de svara för sig:
kom älskade Broder!
Hör glasen de klinga,
se drufvorna bringa
i perlande floder
ett offer af trofasta vänner åt dig!

[3] [ 13 ]
3.

Snart ungdomen flyktat —
som våren förflutit —
de drömmar vi njutit
har tiden snart lyktat.
Och minnet står ensamt och bleknande qvar:
Men vakar vid flamman
i redliga hjertan
förjagande smärtan
och binder tillsamman
I kransar de blommor dem vänskapen spar.

4.

Dig kunna vi kalla
en dröm om vår ära:
Nu är du oss nära
snart sakna dig alla:
Om dig drömde vänner och fädernesland!
Men fritt må du fara,
Vår skall du dock blifva:
din kärlek oss gifva,
den varmt vi besvara —
två skingrade lågor i broderlig brand.»

Att författaren till denna tidstypiska dikt, Carl von Zeipel, spelade en synnerligen framskjuten roll inom Uplands nation vid denna tid framgår klart af ofvanstående. Lika obestridligt är, att han inom studentcorpsen i dess helhet var en framskjuten och mångbetrodd man. Huru isolerade de studerande nationerna i Upsala än voro under en tid, då ännu icke tanken på en allmän studentförening uppkommit, så måste de ju ändock [ 14 ]ibland, t. ex. vid vissa festliga hyllningar och akademiska fester uppträda gemensamt som en enhet. Den själfskrifne oratorn vid sådana tillfallen var upplänningen Carl von Zeipel. Han var därför, kan man säga, studentkårens själf­skrifne ordförande, innan ännu någon kår fanns; och hade den vid denna tid hunnit konstituera sig, så lider det intet tvifvel om, att just Carl von Zeipel blifvit dess förste ordförande. I denna egenskap representerade han emellertid studentcorpsen vid flera tillfällen. Bekant, särskildt genom Atterboms vackra skildring[4] är hans uppträdande vid studenternas fest för Kronprins Oscar på Oscarsdagen 1819. För Uplands nation var Carl von Zeipel, äfven »Lingonbackus» kallad, dess allt i alla under hela sin Upsalatid. Osjälfvisk och uppoffrande gaf han den mycket af sin bästa tid och sina krafter; dess outtröttlige poet, som vid alla upptänkliga tillfällen strängade sin lyra till dess tjänst. Zeipel gaf oss vår första nationssång: »Marche för de studerande af Uplands nation vid Upsala Kongl. Academi» (»Hur skön kommer aftonen, molnfri och glad») med musik af Ekeberg.[5] Zeipel inleder sångens århundrade i Uplands nation, och bakom honom skymta redan Johan Nybom, C. R. Nyblom, Tycho Tullberg och många andra. Äfven sedan Zeipel lämnat Upsala och etablerat sig som jorddrott på den i Järlåsa socken belägna gården Lingonbacka underhöll han med nationen lifliga förbindelser. Som senior kvarstod han ännu länge i studentkatalogen och uppflyttades år 1826 i hedersledamöternas rad. Sällan försummade han de festliga samkvämen på vår nation, och han blef med tiden en traditionell figur på majfesterna. »Hans själ hade ett skaplynne, hvars ungdomlighet innehöll [ 15 ]någonting outplånligen studentiskt, och derföre alltid, hos den ena studentgenerationen efter den andra, gjorde hans närvaro kärkommen.[6]

Den inre utvecklingen inom nationen, som här ofvan skisserats, äger naturligtvis sin motsvarighet i en yttre sådan. Medlemsantalet inom nationen är i ständigt sti­gande. Den ekonomiska ställningen är god. Det för­höjda kuratorsarfvodet liksom den ökade lönen åt nationsvaktmästaren äro vittnesbörd därom. Genom frivillig insamling åstadkommes redan den 4 april 1821 en bygg­nadsfond, som på kort tid uppvisar en vacker summa. Flera nya stipendier tillkomma, däribland det Simlinska.

Under denna tidsperiod lägges ock genom gåfvor af inspektor och landsmän grunden till nationens tafveloch konstsamling, hvarom mera sedan.

Biblioteket är af frikostiga gynnare särskildt ihågkommet och ökas alltjämt med nya skatter. Framför allt märkes den af förre landsmannen, kyrkoherden och Teol. Doktorn Nils Collin i Amerika gjorda donationen till biblioteket.

Då denna gifvares minnesgodhet i hög grad synes hafva slagit an på landsmännen, »hvilka med synnerligt nöje och tillfredsställelse funno sig vara omfattade med liflig hugkomst och välvilja af en på så långt håll boende Landsman — — — som för mera än 60 år sedan inskrefs såsom studerande i nationens album och för omkring 50 år sedan lämnade fäderneslandet», så finner jag det vara af intresse att här meddela gåfvobrefvet, hvilket äfven som tidsdokument torde förtjäna bevaras åt efter­världen. Brefvet, som föredrogs på landskapet den 7 oktober 1820 lyder in extenso sålunda:

[ 16 ]

Philadelphia d. 2 juni 1820.

Högtärade Herre!

För många år sedan fick jag en catalog på Uplands nations Bibliotek af dåvarande Curator Herr Brändström. Jag har ännu ett kärt åminne af detta mitt fordna Sällskap och anser betyg däraf såsom en pligt. Mitt löfte att med några böcker tjena, har länge varit overksam; men deruti och i flera mig nära mål i Fäderneslandet har jag blifvit hindrad af tidens förbistring — krigen, flera års här grasserande sjukdomar, följaktligen brist af någorlunda goda till­fällen från detta vidt aflägsna land. Ganska sällan hitkomma svenska fartyg och intet har på flera år gått hem directe. Om friden continuerar blir kanske bättre lägenhet, särdeles från Nya York. Dock är betydelig risque både land och sjövägen, ty forman och skeppare vilja ej ansvara. Nu sänder jag dock böcker till Academiens bibliotheque, till Uplands Nations Bibliothek i samma låda; och den sättes i en annan til Vetensk. Academien jemte böcker, att under dess vård skickas till Upsala. Den sändes till GeneralConsuln Gahn i N. York, att af honom befordras med ett till Stockholm gående svenskt Fartyg.

Engelska böcker af alla sorter importeras hit, och tämmeligt förråd af Franske; men af Tyska litet, ty språket förfaller alt mer, och mängden af Tyska folket bryr sig här ej om lärdom. Ännu är landets egna litteraira producter ringa, som orsakas dels af den lätta tillgång af de Engelska, både genom införsel och ny upplaga här, dels ock af den rådande penningehågen och ej litet af politiska föremål, som i en republique occupera många af alla partier. Veten­skaper tillväxa dock efter hand med civilisation, ty det blir mera skönjbart att präster, läkare, lagstiftare, embetsmän, krigare och sjömän hehöfva kunskaper. Academierna kunna ej jämföras med våra. De hafva icke professorer i alla vettenskaper och somliga af dem få ingen lön utan betalas af dem, som åhöra deras föreläsningar. Den bästa är i Cambridge, nära till Boston. Allmänna Bibliothequer äro rätt goda i de [ 17 ]stora Städer och prisvärda i de smärre, ehuru små. Många af Prästerna hafva ringa Lärdom, emedan hvar och en kan predika och formera en församling; och deras uppehälle är på flera ställen så knapt, att de icke kunna förvärfva nödig uppfostran eller med läsning förkofra sig; orsaken är dels folkets ovilja, dels deras fördom att lärare icke behöfva kunskap och förmö­genhet, där många secter bo tillsammans och ej äro talrike.

Om Tit. behagar underrätta mig hvad slags böcker vore nyttigast, vill jag med första lägenhet skaffa några. Förmodligen förstå nu flera Engelska. Jag skulle sända mera denna gång, om ej de till Acad. Bibl. och Vett. Acad. upptoge mycket rum och passagen till N. York vore svår. Anmäl min respect och kärliga hälsning till samteliga Nationens Herrar Ledamöter.

Min Herres
Ödmj. tj:re
Nils Collin.

Det förtjänar omnämnas, att landsmännen genast beslöto, »ej blott till bibehållande i framtiden af ett kärt och förelysande landsmansminne, skrifvelsen skulle ibland Nationens acta intagas, utan ock att ett lämpeligt svar, hvilket förklarade Landsmännens tacksamhet för gåfvan, skulle af Curator uppsättas, af Landsmän underskrifvas och till gifvaren i America afsändas». — I en not till protokollet meddelas också: »Detta skedde genom bref dat. d. 12 dec. 1820, hvilket H. Doct. och Erkebiskopen gunstigt emottog att öfverlemna till amerikanske ministern i Stockholm».

Angående författningar och konstitutioner torde det vara tillräckligt att här erinra om de förändrade bestäm­melser, som under denna tid träffades med afseende på juniorsexamen. Den första ändringen vidtogs redan den 4 nov. 1809 enligt följande paragraf 2.

[ 18 ]
»Hvar och en i nationen härefter inskrefven är Recentior, till dess han tagit Juniorsexamen. Denna skall anställas mot slutet af hvarje Termin med dem, som sig dertill anmäla, af Seniorerna i Herr inspectors närvaro. För att blifva gillad i denna examen bör en Recentior kunna Latin någorlunda, kunna explicera något i en Poet, kunna och förstå 3 eller 4 böcker af Euclidis Elementa, samt förstå litet Tyska och Franska. Dessutom böra de före Examen hos någon af Curatorerna skrifva Profchrior, eller de, som det ej kunna, Themata. Alla dessa scripta skola censureras af Seniorerna.»

Värdet af sådan juniorsexamen inses af den därpå följande paragrafen, som stadgar:

»Innan en Recentior genom denna Examen blifvit Junior, har han ingen rätt att votera i Nationens angelägenheter, att få disputationer m. m . eller söka något af Nationens stipendier. Först genom Juniorsexamens undergående förvärfvas dessa rättigheter.»

Att juniorsexamen icke var någon proformasak utan vållade de unga recentiorerna rätt mycken ansträngning och arbete, inses bland annat däraf, att våra protokoll understundom förtälja om en och annan landsman, som fallit igenom i examen. Så skedde t. ex. den 27 oktober 1813 med en viss Bergvall, hvars »kunskaper ej voro så försvarliga, att Nationens seniorer därmed kunde finna sig nöjda eller honom denna gång för junior förklara, utan tillsades han omtaga examen, till hvars beredande honom, i matematiken och språken, lofvades biträde».

[ 19 ]De ofvannämnda bestämmelserna angående juniors­examen ersattes och kompletterades med nya sådana af den 28 maj 1817, i hvilka det bland annat stadgas, att juniorsexamen icke finge afläggas förrän vid andra ter­minens slut efter inskrifningen eller efter ett års förlopp, vidare att sådan examen endast i maj och november månader aflägges, sedan examinand hos Curator skrifvit en latinsk profchria. Från denna profskrifning vore dock den befriad, som redan förut vid akademien aflagt något specimen stili.

Juniorsexamen innefattar nu tvänne grader. »Första graden innefattar pröfning i ämnena: 1) Christendom och biblisk historia, 2) Hebreiskan: Grammatiken och de tio första af K. Davids psalmer eller ett deremot svarande pensum, 3) i Grekiskan: Språkets grammatik, 2:ne afdelningar af Dahls Chrestomatie samt 2 rapsodier af Homerus, Iliaden eller Odysséen; 4) i latin: Grammatik och det allmännaste af Retorik och Prosodia; hela Virgilii Æneid samt 4 böcker i Livius eller ett motsvarande pen­sum; 5) i Matematik: sex eller allraminst fyra böcker af Euclidis Elementa jemte allmän Aritmetik; 6) Fädernes­landets hela historia och statistik efter Wåhlins lärobok, samt Geographie och det hufvudsakligaste af allmänna historien och europeiska Geographien, efter Regnérs och Fants mindre läroböcker; 7) i Franska och Tyska språken, någon af dessa språks lättare prosaister, såsom t. ex. Numa Pompilius, Telemach, Schillers Geschichte des dreissigjährigen Krieges, Engels Lorenz Stark eller något dylikt.» Som man ser, ingalunda några lätta fordringar.

För juristerna och dem som vistades vid Academien, »ej för att egenteligen undergå något offenteligt förhör, utan blott i ändamål att ernå en allmän intellectuel bildning», var juniorsexamens andra grad inrättad. Dess fordringar voro betydligt nedsatta. »I latin 2:ne [ 20 ]böcker i Virgilii Æneid och Cornelius Nepos, såsom minsta pensum samt i mathematiken 3 eller allraminst 2 böcker af Euclidis Elementa och vanlig Arithmetik, men i språken och de öfriga ämnena samma fordringar som för första graden». Skulle nu någon, som un­dergått juniorsexamens andra grad, ändra vitae genus, så var han ovill­korligt förbunden att ånyo undergå examen enligt första gradens for­dringar. Denna juniorsexamens andra grad afskaffades dock snart härefter eller 1821 och ersattes med den enligt de nya constitutionerna nyinrättade recentiorsexamen.

Asterisk.svg
E. J. Almquist

Om lifvet inom Uplands nation under 1800-talets första decennier sålunda företer en vacker bild af inre och yttre utveckling, så erbjuder däremot Roslags nations historia, till hvilken vi nu öfvergå, under samma tidsperiod en mindre ljus och lofvande anblick. Både Roslags och Fjerdhundra nationer synas nämligen vid sekelskiftet ha befunnit sig i en ganska svår nedgångstid.

Anledningarna härtill torde vara många. Först och främst de täta inspektorsbytena. Vid seklets början var skytteanska professorn Johan Fredrik Neikter Roslags nations inspektor. Hans intresse för nationens angelä­genheter tycks ha varit minimalt.

Efter hans år 1803 timade frånfälle valde nationen en man efter sitt hjärta till inspektor nämligen teologie professorn Erik Jonas Almquist. Under hans ledning syntes nationen gå en ljusare tid till mötes, men så rycktes han redan 1808 bort, och nationen stod återigen utan [ 21 ]inspektor. Det därpå följande inspektorsvalet gaf anled­ning till förvecklingar, som icke voro ägnade att trygga nationens bestånd och öka trefnaden bland landsmännen. Nationens val föll nämligen enhäl­ligt på sin förre älskade inspektörs son, likaledes teologie professorn Erik Abraham Almquist, men uni­versitetets rektor åberopade ett cancellersutlåtande från äldre tid och förklarade sig icke kunna godkän­na ett inspektorsval, som föll på en extra ordinarie professor. Det hjälpte föga, att kurator modigt och bestämdt häfdade nationens rätt och uppvisade, att undantag från de af rektor åberopade bestämmelserna redan medgifvits för Fjerdhundra nation.

Rektor förklarade härvid kort och godt, »att han utan afseende på hvad någon af hans företrädare i ämbetet kunnat tillåta Fjerdhundra nation, hvarom han för öfrigt icke ville inlåta sig i någon undersökning, ansåg sig pliktig att till underdånig lydnad tillhålla nationen att välja en consistorieledamot bland professorerna».

Vid en sådan utomordentlig arrogance från höga vederbörandes sida att behandla en fråga, som tydligen för nationen var en hjärteangelägenhet, fanns ingenting att göra. Med tungt hjärta — protokollet lägger icke döljsmål härpå — måste nationen skrida till nytt val, och denna gång blef det juris professorn Joh. Dan. Drissel. För denne var det naturligtvis ingen lätt uppgift att under dylika förhållanden träda in som inspektor för Roslags nation. Slitningar synas icke ha saknats; också var prof. Drissel redan efter några år 1814 betänkt på att afgå, men kvarstod på landsmännens begäran sedan till sin död 1823.

[ 22 ]Förhållandet mellan inspektor och landsmän blef väl, i samma mån som de senares harm öfver den olyckliga utgången af förra inspektorsvalet lagt sig, allt bättre, men till någon djupare förståelse kom det nog aldrig. Märkligt nog har också inspektörs död fått passera utan de sedvanliga hjärtliga minnesorden i nationens protokoll. Efter Drissel valdes teologie professorn, sedermera biskopen i Skara, Sven Lundblad, som var Roslags nations inspektor mellan åren 1823—1829. Hans inspektorat hälsades med synnerlig glädje af landsmännen, och under denna korta period synes nationen verkligen hafva uppleft en ny blomstringstid. Om man under sådana för­hållanden, åtminstone under vissa perioder, med fog emel­lanåt kan tala om en fullt märkbar »olust» inom nationen, så är det mindre underligt. Det är en ständig klagan i protokollen öfver att nationskonventerna voro så fåta­ligt besökta. Särskildt har detta varit fallet under Drissels inspektorat, då stränga bestämmelser upprepade gånger utfärdades mot dem, som utan giltigt skäl uteblefvo från konventen. 1813 går man t. o. m . så långt i sin rigorism, att man beslutar, det landsmän, som utan orsak tvänne gånger bortovarit från landskap, skulle ur nationen strykas. Vid samma landskap — den 10 april 1813 — då den kritiska spänningen i förhållandet mellan inspek­tor och landsmännen synes hafva nått sin höjdpunkt, anser sig inspektor »till ordningens vidare befästande» nödsakad att föredraga vissa capita ur nationens constitutioner, nämligen sådana, »som ansågos mest nödiga för Nationen att känna, neml. innehållande Nationens pligter emot Inspektor, böter utsatte för begångne oartigheter mot Högst densamme, Curators skyldighet att föregå med godt exempel, juniorernas pligt all hålla sig inne om nätterna m. m . hvilket alt Nationen i allvarligt betänkan­de tog för att hafva det i beständig åtanka».

[ 23 ]En andra omständighet, som man också får taga med i räkningen, då det gäller orsakerna till den nämnda »olusten» inom nationen, är dess kroniska kassabrist. Måhända är Roslags den enda[7] af de tre uppländska studentnationerna, som till denna tid hade sin gamla fiscus i behåll, men denna fiscus var för det mesta tom på pängar. Landsmännen tyckas ej heller visa någon större beredvillighet att uppfylla sina förbindelser till nationen.

Den 10 december 1819 klagas det öfver, att åtskilliga landsmän under flera år försummat att inbetala de vanliga terminsafgifterna och bibliotekspengarna, hvadan natio­nen beslutar, att sådana skulder skulle till nationskassan inbetalas senast d. 1 mars det följande året. Det oefter­rättliga i sådana förhållanden fortsatte emellertid, så att nationen 1824 ser sig nödsakad att t. o. m . på laglig väg indrifva sina fordringar.

En omständighet, som ytterligare förvärrade den dåliga ekonomien, var de ständiga honorariigåfvorna till inspektor, hvilka togo djupa tag i nationskassan såväl som i de fåtaliga landsmännens börsar. Den 13 oktober 1802 uppdrog nationen åt sin kurator att hos guldsmeden Yttreus inköpa några silfverpersedlar till ett ungefärligt värde af 70 Riksdaler att tillställas inspektor. 1803 beslutas åter om ett honorarium till inspektor Almquist, till hvilket landsmännen skulle betala en summa af 2 Riksdaler hvar.

Professor Drissel erhöll under sin inspektorstid vid tvänne olika tillfällen sådana gåfvor, ehuru han vid mot­tagandet af sitt inspektorat bestämdt afsagt sig hvarje honorarium. 1814 förärades han af nationen en [ 24 ]silfverkaffekanna om 70 lods vikt och en silfvergräddskål om 20 lod, och 1817 mottog han ånyo en gåfva af nationen, denna gång bestående af ett sockerskrin om 64 ½ lod och en thekanna om 48 ½ lod. Åt professor Lundblad för­ärades 1824 två dussin silfvergafflar och 1827 ytterligare en present af 1 ½ dussin matskedar och tvänne såsskedar. Därtill kommo nationens utgifter för eget behof. 1825 förmäles sålunda om inköp af ett halft dussin malmstakar jämte tvänne ljussaxar. 1826 företas en insamling till grekerna. Komma så härtill de ej obetydliga utgifter, som nationen gemensamt med öfriga student­nationer i Upsala under denna tid hade att bestrida för särskilda ändamål, som t. ex. Oscarsfestens firande 1819, studentcorpsens Linnébyst o. s. v., så förstår man, att nationen måste dragas med en allt annat än lofvande ekonomi.

En tredje omständighet får icke heller glömmas. Roslags nation företer — och detsamma torde väl äfven i viss mån ha gällt Fjerdhundra — äfven med afseende på sin inre utveckling en vida ålderdomligare prägel än Uplands nation. Det lifstillskott, som nationen så väl kunnat behöfva och med lätthet kunnat förskaffa sig i dessa nya tider med dess friskt pulserande andliga lif, stängdes nu ute genom nationens och inspektörs envisa konserva­tism af de urmodigaste formerna för ett nationslif. Vid akademien stod ju romantiken i vårlig blom, men af dess krafter synes icke ringaste spår inom nationen. Typisk för nationens hållning till de nya rörelserna är ju den nobla gest, hvarmed man i oktober 1810 ansåg sig kunna tillbakavisa ett inom nationen väckt förslag om prenu­meration å Polyphem. Det resolverades nämligen, »att Nationen vore helt och hållet belåten med de tidningar, den redan ägde, och att denna tidning, såsom blott ett organ för det allmänna ovettet, ej af Nationen kunde [ 25 ]begagnas». Ändock var vid denna tid Atterbom ordinarie medarbetare i tidningen.[8]

Det officiella språket inom nationen var fortfarande latinet. Äfven inspektorstalen synas ha hållits på latin. De under samma tid så yppigt florerande svenska talöfningarna inom Uplands nation saknas här fullständigt. Först 1828 beslutar nationen, att stud. Gustaf Anjou skulle uppträda som orator vid nästa landskap »i hvilket ämne som helst». Orationen gick af stapeln den 5 juni 1829 »i ett ämne ur svenska historien, hvarför 'talaren’ erhöll en utmärkt men ock ärligt förtjent tacksägelse af Inspector». De latinska disputationerna drefvos desto mer, hvarje lördags eftermiddag, men tydligen utan att om­fattas med någon större sympati från landsmännens sida. Att utsedde respondenter och opponenter skolkade hörde ingalunda till sällsyntheterna. Juniorsexamen företogs här på enahanda sätt som i de tidigare bestämmelserna för samma examens undergående i Uplands nation, endast med den skillnaden, att den latinska kriaskrifningen först senare infördes. Att en nation med en så exklusivt antik karaktär som Roslags skulle, enligt tidens fordringar, med största beredvillighet afleverera de nödiga hyllningar­na för »tronen och altaret», är ju klart. Också får ingen tilldragelse, vare sig väntad eller faktisk, inom konunga­huset passera, utan att också Roslags nation presterar sin tribut till det allmänna rökoffret. Sålunda håller en landsman Collnér den 9 april 1800 »en ganska vacker oration» med anledning af konungaparets kröning och på landskapet den 10 nov. 1802 utsågs en annan landsman att vid nästa landskap »orera i anledning af det tillkom­mande kungliga barnets födelse». Äfven till de i univer­sitetsstadens lif djupt ingripande händelser, då en ärke­biskop blifvit utnämnd eller med döden afgått, utsträckte [ 26 ]nationen denna sin undersåtliga välvilja. Den floskulösa retorik, med hvilken t. ex. aflidne ärkebiskop Jakob Lindbloms minne hugfästes i nationens protokoll den 17 februari 1819, lämnar ingenting öfrigt att önska.

Nationen beslöt nämligen uppdraga åt sin kurator att underteckna den klagoskrift, »som i hela studentcorpsens namn skulle öfverbringas ärkebiskopinnan, till betygande af den sorg som den studerande ungdomen så innerligen delade med henne sedan den 15 öfver förlusten af sin så allmänt älskade och vördade styresman, — — — som sedan Han med sitt anseende skyddat, med sitt exempel föregått, med sin erfarenhet ledsagat, med sina upp­muntringar lifvat den studerande ungdomen på sina mödors väg, nu mera icke fanns, utom i glansen af sitt namn och äran af sitt minne». Under professor Lund­blads inspektorat synes, som förut är antydt, nationen i någon mån hafva lyckas komma upp ur sin mångåriga försumpning. Lundblad själf deltager med lust och nöje i nationskonventen och uppmuntrar — som det heter i ett protokoll af den 6 juni 1825 — Nationen i sånggudin­nornas dyrkan. »Hela nationen lifvades af den innerligaste tacksamhet, och Curator sökte i ett kort tal skildra ej de känslor, af hvilka alla voro uppfyllda, men deras för­bindelse till sin Inspector och deras rena tacksamhet för en så lifvande uppmuntran.» Särskildt förefaller det, som om sången varit föremål för inspektörs intresse. Vid ett landskap den 6 dec. 1826 heter det, att nationen åtskildes under sång. Och den 3 mars 1827 har man kommit så långt, att det bestämdes, att regelbundna sångöfningar skola hållas hvarje onsdagseftermiddag.

Det var i denna icke alltför gynnsamma jordmån, som den sällsamma planta växte och mognade, hvilken sedan bar törnrosdiktaren Carl Jonas Love Almquists namn. Hans vistelse vid universitetet som studerande af [ 27 ]Roslags nation mellan åren 1808—1815 sammanfaller sålunda med nationens hårdaste järnår. Det torde icke sakna sitt intresse alt rådfråga våra källor, hvilken roll Almquist till äfventyrs spelat inom Roslags nations lif. Kanske kunde också en undersökning häraf lämna ett, om också ringa, bidrag till kännedomen om den geniale diktarens relativt obekanta ungdomslif.[9]

Enligt hvad redan i Lewenhaupts Anteckningar om Uplands nation blifvit omnämndt, inskrefs Almquist i Roslags nation den 11 juli 1808. I nationens stora ännu bevarade medlemsmatrikel har han själf med vacker och prydlig handstil skrifvit in sitt namn den ofvannämnda dagen samt uppgifvit sig vara född i Stockholm den 28 november 1793 och antecknat sin fader som krigskom­missarie. Så långt Almquist själf. Af annan hand ha sedermera uppgifterna kompletterats med följande.

»Disp. pro Exercitio vårt. Examinatur et cum laude approbatur 1810. Senior vårterm. 1813. Filosofie ma­gister 1815. Engagerad vid Store Cancelliet. Regements­pastor». Härunder står, ytterligare af en annan hand, föl­jande nedskrift: »Utmärkt litteratör och författare i flera vetenskapsgrenar, men rymde misstänkt för och sannolikt skyldig till mordförsök mot en ryttmästare von Schewen, till America 1851». Hvem som nedskrifvit dessa sista upplysningar är oss okändt; icke heller är här platsen att diskutera deras riktighet, men helt visst ha de tillkom­mit under intryck af den allmänna opinion, som särskildt i pressen dömde Almquist skyldig till det honom pådiktade brottet.[10] Det gör emellertid ett vemodigt intryck att [ 28 ]äfven här se skuggan af Almquists tragiska lifsöde falla öfver bladen i den bok, som täljer oss om hans första inträde i den akademiska ungdomens värld. På land­skapet den 8 oktober 1808 infördes Almquist för första gången i nationens krets. Jämte 15-åringen Almquist föreställdes vid detta tillfälle äfven de i nationens historia välbekanta bröderna Wijkman, samt en Montelius och en Ahlner. Den 19 november samma år genomgick C. J. L . Almquist jämte sju andra, jämnåriga och äldre landsmän juniorsexamen och blef som junior hälsad af nationens kurator. Den unge Love var tydligen icke hågad att sätta sitt ljus under skäppan, ty redan den 18 maj följande år, 1809, finna vi i landskapsprotokollet antecknadt, att han uppträdde som extra opponent, då »strödde theser, till landsmännens granskning utgifne, ventilerades».

I nations- och studentlifvet synes för öfrigt icke Alm­quist ha tagit någon verksammare del. Från andra källor veta vi ju, att han ocksa drog sig undan de mera lössläppta och ystra studentupptågen. Han gör i själfva verket intrycket af en vek och skygg natur, en tidigt mognad drömmare, som i kamratlifvet hufvudsakligen spelade iakttagarens och åskådarens roll. Man kan ju äfven af några hans samtida bref till morfadern Gjörwell få det intrycket, att Gjörwell nere i Stockholm ofta nog bättre kände till upsaliensiska förhållanden än dotterso­nen, den unge studenten, som dock lefde midt oppe i dem. Det gällde t. ex. en i bref af den 3 april och 12 juni afhandlad händelse angående något uppträde i Upsala, hvari den studerande ungdomen tagit del. Gjör­well är mycket intresserad och vill ha reda på saken, hvadan Love lofvar att »bjuda till att samla underrättelser därom hos alla bekanta, som i den vägen kunna skänka någon upplysning». Det tycks ha varit en ganska [ 29 ]vidlyftig historia att döma af dels att såväl Consistorium som magistraten i Upsala måst taga saken om hand, dels att Gjörwell nere i Stockholm redan är underrättad härom, men Love vet ingenting. De senare brefven lämna heller ingen upplysning härom.

Alldeles främmande för sin nations angelägenheter tycks han emellertid icke ha varit, ty på landskapet den 1 juni 1812 utsågs L. Almquist att jämte den förut nämnde Ahlner verkställa revision af afgående kurators f örvalt­ning. I matrikeln uppgafs, att Almquist blifvit vald till senior i nationen vårterm. 1813. Visserligen finns icke något landskapsprotokoll i behåll, som bekräftar denna uppgift, men att så verkligen var fallet framgår af en uppbördslängd för vårterm. 1815, som upptager Phil. cand. C. L. Almquist bland seniorerna. Från samma termin föreligger i ett protokoll från 29 maj 1815, att Almquist till nationen insändt sina tvänne röster i ett hårddraget stipendiemål till förmån för vännen Casper Wijkman. Ännu en uppgift af intresse kan ur landskapsprotokollen hämtas, nämligen den, att nationen den 3 mars 1814 antog »Landsman Herr L. Almquisfs anbud åt Nation, som var utan samlingsrum, af sitt rum till nationslokal.» Den möjligheten föreligger alltså, att Roslags nation under året 1814 samlades till landskap och öfriga sammankomster på Carl Jonas Love Almquists studentrum.

Hans enskilda studier, hvarom andra bevarade hand­lingar visa oss, att de bedrefvos både i omfattning och djup[11], lämna naturligtvis icke nationsarkivets handlingar några uppgifter om. Dock, ett aktstycke torde icke vara ur vägen att med afseende härpå rådfråga. Det är för­teckningen på de af Almquist ur nationsbiblioteket lånade böckerna. 1809 Sartorii, Statshushållning; 1810 [ 30 ]Föreläsningar i fysiken, (troligen prof. Nordmarks föreläs­ningar i fysiken efter anteckningar af Mag. Anjou), 1810 Riemers Grekiska lexicon, 1811 samma bok bägge banden samt lliaden, 1814 Kants Kritik der reinen Vernunft. Våren 1815 är Almquists sista studenttermin i Upsala. Men en liten omständighet gör, att hans namn ännu flera år framåt möter oss i ett aktstycke, nämligen i Roslags nations kassaräkning, där en skuldsumma af 1,44 Banco påförd Magister Almquist figurerar i räkenskaperna från 1815 till vårterminen 1824, då skulden afskrefs.


  1. Angående kuratorsval heter det nämligen i Uplands nations stadgar af den 4 november 1809.
    §1.

    Skall nationen hafva tvenne Curatorer: En ordi­narie och en Vice, som biträder den förra, samt utan val efterträder honom så snart han tjänt ut sitt år; då blifver Vice curatorn ordinarie Curator; och natio­nen väljer hvilken af seniorerna den har förtroende för, till vice Curator, för det följande året. Skulle Nationen återigen med sitt förtroende falla på den afgående Curatorn, så ankommer det på honom sjelf, om han detsamma vill emottaga.

  2. Kallstenius, Blad ur Upsalasångens historia s. 33 f. Denne Bror Gustaf Ekeberg är densamme, om hvilken förut är talat. Han har utfört flera af kompositionerna, som vid denna tid sjöngos bland studenterna i Upsala. Särskildt populär synes hans beväringsvisa: »Vi famna den sköldmö, som Nordan står», — ha blifvit. Angående Uplands nations insats i dessa tiders musiklif,
  3. hvarpå vi här icke kunna inlåta oss, så hänvisas de intresserade till Kallstenius ypperliga skildring. Att Uplands nation redan vid denna tid haft en särskild kör synes bl. a. framgå däraf, att man i landskapsprotokollet den 11 oktober 1819 får läsa om att lands­männen förberedde sig till mottagandet af H. K. H . Kronprinsen medelst afsjungande af verser, hvilka på samteliga curatorers begäran, blifvit för detta ändamål författade af nationens ledamot Carl von Zeipel».
  4. K. Lewenhaupt, Anteckningar om Uplands nation s. 147 f.
  5. Kallstenius, a. a. s. 33.
  6. Atterbom P. D. A. Förord och lefnadsteckning till Zeipels Samlade skrifter.
  7. Post tot discrimina rerum har denna fiscus återigen hamnat i nationens ägo 1914.
  8. Gustaf Ljunggren, Svenska Vitterhetens häfder IV, s. 93 f.
  9. Ruben G:son Berg, Litteraturbilder, Stockholm 1912, sid. 31. »Troligen ingen af våra stora författare är omgifven af en så total biografisk natt under sina utvecklingsår som Almquist, hvarför äfven småting från detta skede ha betydelse.»
  10. Se härom Ernst Almquists bok, C. J. L. Almquist, Sthlm 1914.
  11. Ruben G:son Berg a. a. sid. 49 f.