Ur samtiden (literaturstudier)/Alexander L. Kielland
| ← Kristian Elster |
|
J. P. Jacobsen → |
ALEXANDER L. KIELLAND.
Ma sensibilité est devenu trop vive;
ce qui ne fait que effleurer les autres
me blesse jusque au sang. — Mais j’ai
appris à cacher tout cela sous de l’ironie
imperceptible au vulgaire.
I.
Det, som lär våra nyare författare att skrifva, är lifvet. Den källa, ur hvilken de ösa, är lifvet. Kriteriet, om de hafva lyckats eller ej, blir då också lifvet.
Därför är det så vanskligt, vanskligare än förr, för en författare att debutera. Han behöfver erfarenhet, ej blott en rik känsloverld, klar uppfattning, ej blott liflig fantasi. Hans egen kritik bör räcka till för att säga honom, att när han ännu af lifvet blott känner spridda drag, kan han heller ej gifva stora taflor. När han ännu ej känner verlden, kan han heller ej måla den.
Hvad som då står honom öppet och till och med blir en nödvändighet, är att göra studier. För länge sedan insåg målaren eller bildhuggaren, att han behöfde i detalj känna sitt föremål, innan han vågade sig på att behandla det. Landskapsmålaren studerade naturen, färg, linier, perspektiv, dagrar och skuggor, genremålaren gick omkring ibland människor för att finna typer, och bildhuggaren måste lära anatomi för att kunna bilda en gestalt. I den mån en diktare vill gifva oss människor och ej drömda bilder, individer i stället för typer, har behofvet af förarbete för en förf. och i allmänhet af arbete gjort sig alt mera känbart. En begynnande författare gör därför korta utkast, han liksom griper i värkligheten för att känna sig för, om han förstår den, han tar kanske ett mycket ringa moment, men han gör alt för att framställa detta lefvande. Han minskar omfattningen, men skärper intensiteten.
Så framkomma skisser, utkast, novelletter, utdrag ur en förf:s studiebok, modeller i lera, som en gång utförda, kanske komma att mejslas i marmor.
Men följ detta utkast steg för steg, och när sedan ett fullfärdigt arbete kommer, då skall ni finna, ej något nytt, ej något oväntadt, utan utkastens lätta vinkar och antydningar, formade till klara och bestämda gestalter. Man kan känna igen dessa studier i det större arbetet, ungefär som zoologen vet, hvilken benbyggnad, som döljer sig under ett djurs kött och hud. Kiellands »studier» hafva varit af den art, att de själfva blifvit konstverk i miniatyr. Motivet att göra dem blir för deras förf. i alla fall det samma.
Kielland är icke den ende författare i vår tid, som arbetat så. Han var icke den förste och blir säkert ej heller den siste. Han började med en samling »Novelletter». Så kom hans roman »Garman & Worse», så dramatiska skisser »For scenen», så »Nye novelletter» Därefter » Arbejdsfolk,» »Else» och sist »Skipper Worse».
Redan vid första genomläsningen af »Novelletter» slogs man af den utomordentligt behandlade formen, den fina ironien och den ytterliga skärpa, som låg äfven i den vid första påseendet så glädtiga och uppsluppna humorn af »Haabet er lysegrønt» eller »Slaget ved Waterloo». Icke ens dessa kunde kallas harmlösa. Äfven här låg en dold udd. Det var något af Mussets behandlingssätt särskildt af kärleken, och bakom detta anade man redan då: »Det hele er ingenting.»
Man läste »en balstemning», och man hörde kommunens idéer blanda sig med orkesterns lättaste toner. Man var med på »en middag». En lycklig far höll en skål för ungdomen, med anledning af att hans son blifvit student. Men allt detta var blott till för att visa oss, att hvad som gälde vid glaset, gälde ej i värkligheten. Fadern skulle ej tåla ens en motsägelse af sin son, och hans ord vid skålen — »at Ungdomen, gaaende stadig fremad maa blive sine Fædre værdig, ja — lad os sige det! — voxe dem over Hovedet» — det var blott ord. Och sonen skulle i sin tur ej blifva bättre, när han blef en auktoritet. Adjunkten spådde honom det. Och adjunkten fick rätt.
Och kärleken! I ungdomen, när blott löftet kräfves, då är det »Idyl og Erotik», men när lifvet kommer med sitt mångahanda, då stryker en kall, förstörande vind öfver det hela och lemnar blott »Visne Blade».
Så talade Kielland, man visste det, redan innan man kom till Garman & Worse. Man visste också, om man eljest förstod att läsa, hvilken fond af sympati, som dolde sig under ironin, och man visste, att de, åt hvilka Kielland egnat sitt studium och sin kärlek, voro ej, vare sig genom ställning eller begåfning, samfundets högste. Det var hvardagsmänniskorna, hvilkas lif han ville teckna, och hvilkas lif han förstod.
Realismens författare lägga stor vigt vid skildringen af omgifningarna, af den sfer, hvari en person lefver. De låta hans karaktär bildas och påverkas häraf.
I Garman & Worse förnimmer man hela tiden, hur småstadslifvet, med dess trånga vyer och nivellerande inflytande på karaktärerna, för personerna med sig, antingen drager dem ned till sin egen nivå eller eggar dem till en irriterad och fruktlös, tyst eller öppen kamp mot omständigheterna, som de känna fjättra sig blytungt. Men utanför svallar hafvet, det stora, fria hafvet, »det sidste sunde i den store syge Verden». Hafvet har sjungit vid dessa människors vagga, det har sett deras lifsgärning, det har gifvit dem kraft i trötta stunder, och i förnedringens ögonblick låtit dem blygas öfver sig själfva. Hvarje lif har sina stora ögonblick. Då var det här hafvet, som talade, och småstadslifvet som teg.
Det är två skilda kretsar, kring hvilka berättelsen rör sig. Å ena sidan Garmans, unga och gamla, jämte Worses, å den andra kvartetten i Anders Begmands hydda och syflickan Marianne. Å ena sidan firman, å den andra firmans underhafvande.
Och ur dessa olika samhällslager har Kielland tecknat en hel mängd individer.
Först ha vi Christian Fredrik Garman, »unge konsulen», som han ännu kallas af folket, hvilket mindes hans fader. Han är sträf och korrekt, affärsman till och med i sin broderskärlek, är van vid det gamla och vill, att alt skall gå som i gamle konsulens, faderns, tid. Men bakom detta lefver en annan människa. Unge konsulen må sitta på den gamla gunghästen nere i källaren och profva vinet till middagen, gammalt vin i gamla, dammiga flaskor, i sällskap med sin bror, legationssekreteraren, och berätta gamla historier; han må bedra sin broder med låtsad affärsmässighet, som denne ej förstod sig på, för att få låna honom pengar; eller han må på dödsbädden, när samme broder gråtande lutar sitt hufvud mot kuddarna, i afvisande ton svara doktorn: »min broder skal ligge netop der, hvor han ligger» — i alt detta är det människan, som hos denne formernas man bryter formerna. Man förstår obetingadt Worses ord: »Gamle konsulen var en missfornøiet Mand. Hele hans Liv var en indestengt Kamp mellem det gamle og det nye. — — — Men han kunde ikke faa de uensartede Strømninger at forliges i sitt Liv. Det umodne, stormende, ukorrekte i den nyere Tid var ham aldeles modbydeligt; og naar hans store Retsindighet tvang til ham at erkjende Sandheden, som laae bag, saa var det ikke langt fra, at han ærgrede sig».
Jacob Worse är representanten för det nya, liksom konsul Garman för det gamla. Och det är egendomligt att iakttaga, hvilken skilnad det är mellan honom och den föregående diktarperiodens oroliga naturer. De drömde, de diktade, de kastade sitt lif öfver bord, när värkligheten ej motsvarade deras förhoppningar. Worse har varit i Paris, och han kommer hem med hufvudet fullt af nya idéer. Men han svärmar ej för dem, han söker en punkt, där han kan låta dem värka. Och han får i stånd en arbetareförening, där han särskildt lägger sig vinn om att meddela arbetarne, hvad som för dem kunde vara af praktisk nytta att veta. Men han är fritänkare, och ehuru man aldrig ens hört, att han i detta hänseende drifvit propaganda för sina idéer, är han dock snart nog utträngd från sin plats som föreningens ordförande. Och så är han satt i bann. Hans mor gråter öfver honom, och hela den lilla staden har på ett eller annat sätt att skaffa med fritänkaren. Då drog sig Worse till baka. När det var så stor skilnad på hans åsigter och deras, han ville gagna, var det ej värdt att börja om igen med onyttiga försök. Han arbetade utan mål, utan egentlig förhoppning, men han arbetade, träget, ihärdigt, om ock med en kväfd bitterhet, hvars enda bot dock var arbetet själft.
Härtill kommer nu fru Garman, som tyckte om teologer, god mat och mjuka länstolar, alt under en ständig klagan öfver lifvets tyngd; kandidat Johnsen, som, gripen at kärlek till fröken Rakel Garman, strax tror sig färdig som reformator, talar ut sina tankar från predikstolen och, »lugnad» af prosten Sparre, tre dagar där efter förnekar dem; samt fröken Rakel själf, den stolta fröken Rakel, som tror hvar man feg, när han tiger med sin mening, som tror sig älska kandidat Johnsen, därför att han vågar tala, men när hon ser, att han ej förmådde hålla ut, kallt vänder honom ryggen. Tag så prosten Sparre med sina hvita lockar, sitt evigt ljusa och fredsälla smil, sin glatta hand, med hvilken han sakta skjuter till sidan hvarje för hjorden farlig ulf; därefter pastor Martens, epigonen i jesuitism, som mild och instälsam vinner allas hjertan och af prosten Sparre lärt konsten att tysta ned i st. f. att strida emot — och ni har en föreställning om den värld, af hvilken Madeleine Garman så plötsligt blef en medlem.
Ty om någon hufvudperson finnes i denna roman utan hjelte, är det hon. Åtminstone synes hon ligga författaren närmast om hjertat, äfven när hon ej blef den hon bort, eller kanske allra mest just då.
När hennes far, legationssekreteraren Richard Garman, kom hem från utlandet efter ett förspildt lif och slog sig ner som fyrmästare i hemorten, förde han med sig en liten svarthårig flicka, enda återstoden från hans gamla lif. Vid hafvet och med hafvet till lekkamrat växte hon opp, med föga bildning, men sund till kropp och själ. Hennes vän är en ung fiskare, Vente-Per, och hennes nöje att sköta en båt. Men när fadern en gång blef rädd för att vänskapen mellan de båda unga kunde blifva väl varm, lät han henne flytta in i staden till sin broder, unge konsulen.
Alla de scener, som nu följa, äro interiörer ur familjen Garmans lif, och med beundransvärd . konst tecknas det hela så, att läsaren ständigt hänvisas till, hvad intryck alt detta skulle göra på Madeleine. När hon känner sig skygg för de stela människorna, pinad af det dämpade, reserverade i hela deras väsen, upprörd öfver falskhet eller rent af orätt, öfverflyttas alt detta också på läsaren, och intrycket blir ett dubbelt. Först är hon ängslig, skygg och försagd, men när den sköna, lättsinniga fru Fanny tog sig af henne, när den lätte, frivole kandidat Delphin gjorde henne sin kur, fick hon en viss böjelse för detta lif, och hon glömde hafvet, fyren och Vente-Per, hälst sedan fru Fanny sagt, att sådant kunde man ej ens tala om. Men tänka därpå kunde man som ett minne i melankoliska, svärmiska stunder. Det var dock poesi däri.
Pastor Martens friade och fick nej, ett klart, bestämdt nej. Men sedan kom upptäckten af fru Fannys och kandidat Delphins brottsliga förhållande, så unge konsulens död, och nu var Madeleine ensam, aldeles ensam, utpinad och tom. Pastor Martens friade på nytt, han fick ej ja, han tog det med lämpor. Så var hon hans. Hon formades om efter hans tankar sakta och omärkligt. Den friska, lifliga Madeleine blef den tysta, undergifna, resignerade »Lena», pastor Martens hustru. Och hvad pastor Martens i slutet säger om Vente-Pers stuga, som var timrad af ett skeppsvrak, det står som en dom öfver Madeleines lif. — » Hvad Stormen havde splintet til Vragstumper, det føiede ydmyge Hænder sammen til et nyt Hjem, saa spirer Livet av Døden, Haabet av Ødeleggelsen, Lykken av det knuste Vrag, og der leves et helt Liv paa lutter Vragstumper.»
»Det var med en sidste Levning av den gamle Trods, at Madeleine sagde: ’Saaledes leve vi alle’.»
Man känner, att detta är författarens innersta sorg. Ingens lif är helt, alla falla vi in under samma dom. Ej som skulle lifvet ej gömma en möjlighet till annat, lifvet är nog rikt, blott vi läte det blifva, hvad det kan blifva och ej fuskade bort det i egennytta och blindhet. Men största parten af människor, menar förf., hinner ej längre, och därför skärper han tonen, han vill väcka till besinning, och hans största kraft är allvaret. Han dissekerar skoningslöst, men han hånar aldrig, och om man undantar de båda presterna, fins det därtör ej häller någon af hans mera utförligt behandlade personer, som ej i något ögonblick har något tilldragande.
Skulle man då icke kunna tillgifva Kielland, hvad man dock så ofta förebrår honom? Det är, säger man, i hans bok ingen sympatetisk person, och emedan det låter så öfverlägset att tala i allmänhet, tillägger man, att realismen i det hela lider af den bristen. Förstår man nu härmed, att boken ej har någon »hjälte», med hvars hela karakter, hela lif man kan sympatisera, ja väl, då har boken ingen sympatetisk person. Men jag skulle vilja påstå att förf. i själfva värket gjort mer, än om han gifvit oss en sådan hjälte. Han har låtit oss stanna inför de mest tarfliga hvardagsmänniskor och se, att äfven hos dem kan det finnas en inre rikedom. Hvad mer, om allt detta sällan kommer till sin rätt, om förhoppningarna slockna, och lifvet blir tungt. Kielland skulle ej vara ironisk, i den mening han är, om han vore en pessimist, som trodde, att intet stode att hjälpa.
Romantikern och realisten anfalla lifvets banalitet på olika sätt. Den förre klagade däröfver som öfver något ohjälpligt. Idéen hade nu sin verld, värkligheten sin. Det låg något rörande i denna klagan, men att idealet skulle få någon uppgift i lifvet, det betonades ej. Realisten klagar mera sällan, men blottar bristerna. Men ju skoningslösare han därvid går till väga, ju närmare han kommer till att lära känna värkligheten, desto säkrare finner han, att bakom alt detta tomma, innehållslösa, intiga, rör sig ett människolif, och hvarje sådant har sin värld, som i någon mån är rik. Det hopp, som leder honom, när han för dissektionsknifven, är att finna något, som ej kan dissekeras, och då skall han med glädje medgifva, att i grunden är intet banalt. Men då skall också alt tåla att skärskådas, grundligt skärskådas.
Det är sant. Kielland har figurer, som han ej mäktat — eller kanske rättare ej velat — afvinna ens något grand tilldragande, som närma sig symbolen för en hel klass, och som han i enlighet med sina sympatier drifvit till karrikatyr. Jag syftar på de båda presterna, Sparre och Martens.
Härmed stå vi inför ett dubbelintresse hos Kielland. Å ena sidan vill han fullt och helt vara realist, d. v. s. lära känna lifvet och gifva människorna tillbaka i sanna bilder, hvad han lärt af dem. Å den andra vill han säga uttidens tankar, han lägger tendens i sina skildringar. Och när man med ironin vill angripa, hvad man anser för ett samhällsondt, då glömmer man gärna att teckna naturtroget, harmen talar, den inspirerade, våldsamma harmen, och man slår »med krigarens lofliga rätt att såra». Så sker, att realisten kommer i strid med reformvännen, och det är vanskligt att lyda två herrar.
Kielland hatar hvarje ens det ringaste försök att på krokvägar söka böja en menniskas individualitet, kväfva hennes natur och i st. f. en karaktär göra henne till, hvad Hostrup kallar för en tolftedel af ett dussin. Däraf denna bittra ironi öfver prosten Sparre, när han »lugnar» kandidat Johnsen. Däraf den genomgående hårdheten vid behandlandet af Martens förhållande till Madeleine, när han aldrig sade henne emot, utan blott strök henne sakta öfver skuldrorna.
Och i detta slags ironi, som gör Kielland oförmögen att af dessa båda göra annat än två karrikatyrer, ligger en ej ringa del, af hvad förf. hälst vill säga oss. Man hör detta, som en sakta, stundom händöende, stundom skarpare vibrerande ton i basen, hvilken stör värkets skönaste melodier, borrar sig in i vår erinring och står kvar starkare än något annat i hela boken. Ty detta, att vi ej våga låta en natur utveckla sig fritt i en riktning, som vi ej förstå, utan städse vilja spela försyn och, direkt eller indirekt, draga den öfver till oss, våra meningar, våra sträfvanden, det glömmer Kielland aldrig. Och för att få detta sagdt nog tydligt utsätter han sig för tillvitelsen att vara kärlekslös. Men det är ej personerna, han vill till lifs, det är den riktning, han i dem förkroppsligat.
Ty detta, att »være sig selv», att äga eller söka något att lefva för, det är Kiellands genomgående fordran på en människa, och här fortsättes ock Ibsens tanke af det yngre slägtet.
II.
Det ofvanstående är af gammalt datum. Det
härleder sig från den tid, då Kielland ej hade
skrifvit mer än sina tre småhäften och sin första roman.
Jag skall i det följande söka komplettera bilden.
Det, som då först bör beaktas, när man från Garman & Worse går öfver till Arbejdsfolk, är det samband, som förefinnes mellan dessa två böcker. Det fans en krets i den först nämda, som Kielland i trots af sitt fina, aristokratiska väsende visat sig förstå, mer och hjärtligare än de flesta, som tala högt om folket och berömma sig af att vara af dess män. Det var firmans underhafvande, den lilla kretsen i Anders Begmands hydda med syflickan Marianne som ett slags föreningslänk mellan de båda skilda samhällslagren.
Man har sagt — för att genom en enkel osanning söka förringa dessa arbetens värde — att Kiellands framställning af de båda olika samfundslager, som betecknas med namnen: fattiga och rika, helt enkelt är ett upprepande af romantikens gamla sätt att gå till väga, när den gent emot de förderfvade högre stånden satte sina ädla röfvare och galerslafvar, sina fromma tjänare och änglalika synderskor. Kielland skulle hafva idealiserat arbetsklassen för att få tillfälle att så mycket skarpare angripa de bättre lottade.
Påståendet låter mycket antagligt, hälst man gent emot ett nytt är mycket benägen att kalla det för ett gammalt i dålig förklädnad, när det alltid kräfves ett visst arbete för att förstå, hvari det nya och egendomliga består. Här är det dock lätt nog att finna.
Kielland har i sjelfva verket aldrig skildrat, hvad man med ett slagord kallat »den ädle arbetaren». Det fins i hela Kiellands diktning intet, som ens kan gifva anledning till en dylik förmodan. Tvärtom har han gjort alt för att skildra arbetaren sådan han är. Vi skola se till, hvad det är, som framkallat beskyllningen för idealisering.
Låt oss ett ögonblick dröja vid de figurer, han tecknat ur denna klass! Icke är väl just sällskapet i Anders Begmands hydda idealiseradt? Martin, som dricker, slåss och slår dank, emedan han aldrig dugat till något ordentligt, Gustaf Oskar Karl Johan Torpander, den svenske boktryckargesällen, som uppträder i den gripande scenen vid sin kärestas dödsbädd i lånade pantalonger och gråter i näsduken med Abraham Lincolns porträtt, eller Marianne själf, är kanske hon idealiserad? Ja, hon är det, ifall man inbillar sig, att hvarje kvinna, som fallit för en man, är dålig. Men eljest — hvad är hennes lif annat än den gamla vanliga historien? En lättsinnig pojke har förfört en flicka, hon får ett barn, familjen tystar ner saken genom att gifta henne med en kusk, som i rättan tid rymmer till Amerika, försedd med vederbörliga respenningar? Och hon lefver sedan kvar ensam. Är det så öfverdrifvet att skildra hennes lif som lidande? Är det osant, att det är som en mur, hvilken skiljer henne från dem, hon egentligen borde hafva rätt att nalkas? Förhållandet rangerar sig af sig själft, det sjunker i glömska, och ingen tänker vidare derpå. Det är det mäst hvardagliga i världen, förhållandet, händelsen och hon själf också. Och dock har Kielland gifvit oss den mest lefvande sympati för sin hjältinna. Är detta att idealisera, ja väl, då har Kielland idealiserat, men eljest icke.
Men det är ej mot detta, man egentligen vänder sig. Det är mot skildringen i »Arbejdsfolk» af, hur motsatsen gestaltar sig mellan fattiga och rika eller sparare af ämbetsklassens förhållande till de mindre bemedlade.
Kielland har sagt ganska skarpa saker, och medgifvas måste, att man borde vara norrman för att egentligen här kunna svara på, om han har haft rätt eller ej. Men om vi se närmare på, hvad han sagt, är detta då så aldeles obekant för oss här hemma? Kunna vi omöjligt instämma i det gamla Holbergska: Ligesaa akkurat er det hos os?
Han börjar med en litet och icke så litet elak skildring af ett departement i den norska hufvudstaden. Och nerven i satiren är den, att man under sken af en ofantlig brådska uträttar just ingenting. Det är det, som väckt så mycken förargelse. Men man behöfver ju bara höra tjänstemän skämta om sina sysselsättningar så där inter pocula, när det inte är någon risk, för att veta, huru stora skrymtare de ofta måste vara på förmiddagarna. Jag tror ej, det fins någon tjänsteman, som nekar, att vårt stora maskineri kunde gå med något mindre buller och något mindre apparat.
Så ha vi fått följa med till ett ting på landet. Ja, en stadsbo kan omöjligt sätta sig in i, hur sann denna skildring är. Hvarje landtbo vet det, så framt han ej har något intresse af att för neka fakta. Men ej häller där träffa vi på några ideala arbetare.
Njædel och hans dotter Kristine äro de af landtbefolkningen, som komma i beröring med världen i hufvudstaden. Detta är egentligen hela historien i »Arbejdsfolk». Hvad blir vinsten för dessa människor af att komma i beröring med en annan samhällsklass? Det är egentligen frågan, som hela boken värder sig om, och det är svaret på denna fråga, som framkallat så starka beskylningar mot Kielland för partiskhet och orättvisa.
Svaret har blifvit följande, framlagdt i fakta, utan kommentarier. Kristine flyttar in till staden, till sin farbror, som är departementets vaktmästare, och vållar oro i statsrådets familj, genom att dennes båda söner hvar på sitt sätt blifva förälskade i henne, den ene på det sätt, hvarpå de fleste unge män blifva förälskade i en bondflicka, den andre på ett sätt, som rent af hotar med att föra till äktenskap. Det är den senare kärleken, som föräldrarne frukta, och detta är orsaken, hvarför statsrådet ej »vill lägga sig i den värde vaktmästarens enskilda affärer,» när denne gifter sig med sin brorsdotter, och detta ehuru såväl statsrådet som hans fru veta, att Moe lider af en sjukdom, som borde hålla honom ifrån äktenskap. Att detta är sanning, har ingen försökt förneka. Hvar och en vet, hur få som skulle hafva mod att begagna sin ställning för att »lägga sig i» en sådan sak, hälst om man i likhet med statsrådet har sina skäl för att ej vilja afgifva något votum i frågan.
I parentes en anmärkning, som egentligen kunnat sparas till längre fram, men som också osökt kan komma med här. Man har talat om det oanständiga i att skildra en sak sådan som syfilis, och man har i samma andedrag försäkrat, att det hela dessutom är onaturligt, två anmärkningar, som egentligen hafva bra litet med hvarandra att göra.
Kristines historia är ett undantagsfall. Äfven om hon blifvit smittad, är det dock snart sagdt omöjligt, att hon kunnat dö så hastigt.
Den sista anmärkningen är ytterst betydelselös och borde minst af alt komma från dem, som eljest äro särdeles vältaliga, när det gäller att häfda skaldens rätt att idealisera naturen, som det så skönt heter. Vi äro ju ense om, att det är ett delikat ämne, Kielland företagit sig att behandla, och att den detaljeradt patologiska undersökningen här betyder mindre än de psykologiska motiv, som förenade åstadkommit detta resultat. Det är just detta, Kielland insett, och för att tala med Brandes (i ett bref till G. H. T.), Kielland har låtit Kristine dö för att slippa att skildra hennes lif. Det hade varit sannare, med det vanliga förloppet mera öfverensstämmande att låta henne lefva. Men Kielland har i hennes död sett ett försonande element, och han har också i den scen, där hon tager afsked af Johan, åstadkommit något, som står som en hvilopunkt i denna mörka tafla. Lycklig hon, som fick dö. Det är intrycket.
Vill man hålla på den omutliga sanningen, som allenaherskande i dikten, då har Kielland här gjort sig skyldig till en svaghet. Men ingalunda är det skäl att deklamera om någon öfverflödig råhet, därför att han för oss fram till dissektionsbordet. Det är i stället ett drag af finkänslighet. Värkligheten, sådan den vid slika fall vanligen ter sig, ett helt lif med en dylik tyngd att bära, är tusen gånger mörkare, ej blott genom sjukdomen, utan genom bedrägeriet, som blifvit begånget. En sådan skildring hade varit vida pinsammare att följa, och Kielland, som visat sig ej frukta det pinsamma, där det varit af nöden, har underlåtit det, när han på annat sätt kunnat nå ett resultat.
Men för att återkomma till utgångspunkten — är Kristine idealiserad? Hon är en hederlig, enkel, frisk och sund bondflicka, ingenting mer. Hon har intet, som ställer henne öfver hennes klass. Att hon lider oskyldigt, är väl ingen idealisering. Det gör hvarje kvinna i hennes ställning.
Är det då öfverdrift i skildringen af Njædels, fadrens, missöden med den där inlagan till kongl. majestät? Det skulle väl händelsevis inte vara osanning, att sådant ofta nog drager ut på tiden, när målsägarne ej förstå sig på att sköta saken?
Ty det är att märka, att det är ej illvilja mot menige man, som uppehåller saken så länge i departementet. Det är slarf af de underordnade, ett slarf, som ofelbart mycket förr skulle hafva blifvit rättadt, om denne stackars Njædel vetat, hur han vid en dylik affär skulle gå till väga. Men det vet han inte. Han har en mycket dimmig och mystisk uppfattning af kungen som den mäktigaste af alla människor och af »saken» som något högst inveckladt, hvilket han inte kan reda ut, men som han med ett barns hela naivitet litar på, att andra skola göra åt honom. Han är okunnig och obekant med världen. Kielland har här tecknat en af sina allra yppersta karaktärer. Något »förtryck» är han aldrig utsatt för, och ej häller gör hans enskilda lif intryck af, att Kielland i hans rena seder velat framhålla en motbild till de högre ståndens mera korrumperade. Men hvad Kielland velat framhålla, är det slags samband, han visat mellan stad och land. Amtmand Hjorth, hvilken uppträder på den stora middagen i ett af de sista kapitlen, är en gammal bekant från Garman & Worse. Hans son är extra ordinarie vid departementet, och expeditionschefen Delphin mötte vi i Garman & Worse som Fuldmægtig hos Amtmanden.
Det är det egna med Kiellands teckning af ämbetsmannaklassen, att han låter dem alla hafva sin egen karrier som det första mål, det i allmänhet kan vara fråga om. Man har tadlat äfven detta. Men hur mången kan med sanning säga, att han har ett annat?
⁎
Jag har uppehållit mig något länge vid anklagelsepunkterna mot »Arbejdsfolk», emedan jag ansett, att man där mer än eljest varit orättvis.
»Else» kom som ett fullständigande af »Arbejdsfolk», skulle man nästan kunna säga. Där finnas till en god del samma idéer om de bättre lottade klassernas skuld gent emot dem, som i lifvets kamp på ett eller anvat sätt gå under. Och äfven här, vid skildrandet af en ung flickas nedsjunkande till sköka, återfinner man hos Kielland samma fina återhållsamhet vid det detaljerade utmålandet af det stygga. Jag påstår ej, att ett annat behandlingssätt af ämnet varit oberättigadt eller onödigt. Jag anför det blott som ett betecknande drag i och för uppfattningen af Kiellands hela karaktär.
Han sparar ej på färgerna, när det gäller att visa, hur Else kommer så långt utför det sluttande planet, att en vidare skildring blott skulle gälla olika grader i resan utföre. Han gifver med en för honom egendomlig blandning af djärf sanning i skildringen och förnäm elegans i stilen både de vttre påvärkningarna och de olika stadier, hennes inre människa passerar, innan hon kommer fram till den punkt, från hvilken ingen återgång är möjlig. Särskildt ypperlig är hans psykologiska analys, när det gäller att framhålla den egendomliga samvärkan af omständigheternas inflytande och hennes egen inre drift, samt den olika karaktär, denna drift äger under de olika skeden af förfall, under hvilka vi följa Else.
Men när han kommit till denna punkt, efter hvilken alt motstånd är slut, då stannar Kjelland. Goncourt eller Zola skulle hafva följt henne äfven under den period af ett viljelöst nedglidande, som är den närmast efterföljande. Men Kielland stannar där. Han låter henne dö — tämligen omotiveradt — och han låter oss höra dissonansen af julpsalmen, som klingar bland dem, som kunna vara lyckliga och glada. Men han låter henne dö, af samma orsak som han lät Kristine dö — för att slippa följa henne vidare. Det har ej legat i Kiellands intresse att utreda de psykologiska trådar, som leda dessa kvinnors senare öden. Han har velat visa, hvad som fört dem in, den ena i olycka, och den andra, om man så vill, i brott. Och däri har han lyckats.
Skipper Worse är ännu en tämligen ensamt stående företeelse i Kiellands produktion. Ingen bok har han skrifvit med så mycken ro, ingen är häller med så mycken säkerhet utarbetad. Där finnes ej den lidelse, som gaf kraft åt skildringarna i »Arbejdsfolk», ej häller den skärpa, som utmärkte »Garman & Worse». Därför har han ock här mera än någonsin lagt i dagen den humor, som i enskilda drag förekommer nästan i alla hans arbeten. För att styrka detta senare påstående, att det nämligen här ej är första gången Kielland är humorist, en sak, som ofta blifvit tämligen ensidigt förbisedd, behöfver jag blott erinra om, när unge-konsuln och hans broder i »Garman & Worse» profva vinflaskorna, Njædels Sortie ur departementet i »Arbejdsfolk» eller »fætter Hans’» personlighet.
Det, som ger »Skipper Worse» ett särskildt värde, är sambandet mellan den och »Garman & Worse». Det är intressant att hafva blifvit bekant med de nutida förhållandena först och sedan få se sig om bland den närmast föregående generationens män. Det är aldeles, som när man blifvit bekant med en familj och sedan får höra berättas om de båda makarnas respektive hem och de förhållanden, under hvilka de uppväxt.
Jag erkänner, att detta intresserat mig mest i hela boken, mer än den för öfrigt både gripande och skarpsinniga skildringen af Haugianerne. Hur väl förstår man icke unge-konsuln i Garman & Worse, sedan man läst hans faders bref till honom i hans ungdom med dess pedantiska stil, saltad med franska glosor, och dess stränga, afsigtligt uppfostrande affärsmässighet. Och hur klart blir ej förhållandet mellan de båda bröderna, när man fått vara vitne till, hur den gamle fadern förtjust smyger sig från fönster till fönster för att uppfånga en sista skymt af sin tjufpojke till son — sedermera legationssekreteraren — hvilken mot skick och bruk rider ut på faderns ridhäst, som annars ingen vågade begagna. Som sagdt — man kände familjen förut, och man får här lära känna familjens föregåenden.
Det gifver mycken fasthet åt en värklighetsdiktare att bibehålla samma skådeplats för sina skildringar. Det första kapitel till Kiellands nya roman, som finnes i första häftet af »Nyt Tidskrift» för 1883, har visat oss, att han ej häller nu tänker ändra lokal. Och detta innehåller en icke obetydlig lärdom. Ty vi hafva alla mer än en gång vistats i en sådan liten småstad, som den Kielland i dessa böcker skildrat. Men vi hafva icke alla haft samma förmåga af att se, hvad som fins att se, eller att förstå, hur rikt ett sådant litet område är. Att läsa en dikt eller en roman och förstå den, det är föga konstigt. Ty där har författaren lagt allting till rätta för att underlätta vår uppfattning. Men att se ett stycke af lifvet och förstå, hvad det gömmer, därtill fordras mera. Man säger, att en ringa yta äng åt en botaniker kan lämna hundratals olika exemplar af växter, där en oöfvad betraktare kanske ej skulle finna mer än ett par tiotal. Förhållandet är ett likartadt, när det gäller iakttagande af människolifvet.
I skildringen af Haugianerne har Kielland gått till väga på ett sätt, som är mycket modernt. Han har främst af alt hållit fast vid, att människonaturen ej omdanas af någon som hälst tro eller åsigt, utan att de mänskliga lidelserna äro de samma och förekomma i samma skiftningar, vare sig dess representanter äro vanliga världsmänniskor, fanatiska muselmän, medlemmar af en frikyrka eller pietistiska Haugianer. Detta är i själfva värket grunduppfattningen, som ligger bakom och bestämmer framstälningen. Och det är denna uppfattning, som gjort framstälningen så lefvande. Författaren låter den mänskliga naturens egendomligheter sticka fram genom det pietistiska omhöljet här, liksom han på andra ställen låtit den taga ut sin rätt gent emot konventionela fordringar.
Haugianismen är en företeelse, som torde vara Kiellands karaktär tämligen främmande. Men att han, dock förstått göra den rättvisa, synes af en karaktär sådan som Fennefos.
⁎
Det kan vara på tiden att säga något om det, som är karaktäristiskt för Kielland själf och hans konst, att se till, hurudan mannen är, som skrifvit alt detta. Jag vet det, hvarken genom personlig bekantskap eller genom andras beskrifning. Återstår då att tillse, om hans arbeten säga något därom.
Det fins två karaktärer, som säga mera om Kielland själf än alla de andra, och det är Georg Delphin och Jakob Worse.
Georg Delphin är fin, kvick, spirituel, smidig, inställsam, bedårande, dubbel i hela sitt väsen, oroaride agacant, om jag så får säga, och full af inre motsägelser. Han förstår världen och har tillräckligt godt hufvud att genomskåda sig själf också. Därtill fordras som bekant mer än för att genomskåda andra. Men han har ej den inre energi, som är nödig för att begagna denna själfkännedom för ett starkt inre arbete, som skulle kunna räcka till att länka alla dessa härliga krafter han besitter, mot ett värkligt mål. Därtill är han för lättsinnig, för vek, för maklig, för egoistisk och kanske också för skeptisk. Han förför en gift kvinna. Han kommer till hufvudstaden och blir expeditionschef. Han har ett nästan nihilistiskt förakt för dessa »vældige Masser af langsomt roterende Papir, der lige som en Malstrøm dreje sig om et dybt Hul, hvori der ikke er noget, men hvori alt trækkes ned, hvirvles rundt, forsvinder og bliver borte uden Spor». Men han är så inne i det lif, som han ringaktar och blyges vid att ej kunna lösgöra sig ifrån, att han framför en brytning föredrager att fortsätta det dag ut och dag in, i samma kretsar, beundrad för sin kvickhet, fruktad för sin skarpa tunga, smidig, elegant, polerad och spirituel.
Jakob Worse är raka motsatsen. Det är en bottenhederlig, öppen, osammansatt natur (jag har ofvan skildrat hans lefnad), hängifven de idéer, som gå under namnet nya, och fyld af en energi, som låter honom taga i tu med ett ringa arbete blott för att gagna. När detta går honom ur händerna, gör han icke som Strindbergs Falk, hvilken i desperation slår sig på något onyttigt som numismatik. Han tager helt enkelt till det mäst närliggande, arbetet på moderns kontor, och det värkar på honom, ungefär som sysslandet med landtbruk värkade på Niels Lyhne. Men Worse har aldrig uppgifvit, hvad han hoppas på. Han arbetar blott med detta för att ej förspilla tiden och själf blifva slapp, under det han väntar.
Det är enligt min mening midt emellan dessa båda Kiellands egen karaktär bör sökas. Han har hela Delphins naturel, hans lifliga, lekande, bedårande kvickhet, och det är tvifvelsutan ett starkt inre arbete, som kräfts för att bevara den fasthet och den trots alt stolta framtidstro, som gifver Jakob Worse kraft att hålla ut med sin lifsgärning.
Men sådan Kielland visat sig vara, besitter han egenskaper från båda, och denna egendomliga dubbelhet är karaktärsmärket, som ger hans konst något så tilldragande.
Man skall bäst förstå, hvad jag menar, genom att tänka på hans novelletter. En konstnärsindividualitet utpräglar sig oftast lättare i de korta utkasten än i mera utförda arbeten. Tag t. ex. Siesta. Den är visst ej hans bästa novellett. Men den är bland dem, som karaktärisera honom bäst.
Man är inne i det lättsinniga parisersällskapet under och efter dinern. Herrarne äro af diverse art. Damerna äro alla lika. Man får denna tomma, lättsinniga konversation, och man får den, gifven med en lätthet och elegans, som gör, att den kan läsas högt i hvad sällskap som hälst. Det är Delphin, som berättar. Det är något pikant, något retande i tonen, som ibland får något så öfverdådigt, att man nästan frestas att göra sig den frågan: Är detta bara spirituelt? Är det ingenting mer? Och dock ligger det något i hela tonen och sättet att berätta, som låter en ana något annat.
Så frågar någon, om ingen kan göra litet musik. Man är just sysselsatt med matsmältningen, röken ringlar upp från cigarretterna mellan likörglasen. Det är för tidigt ännu att tända ljus. Och irländaren börjar att spela.
Ännu ser man något af Delphins leende. Men så kommer skildringen af konstnärens spel, och leendet stelnar allt mer och mer. Det går en iskall rysning öfver läsaren. Man vet ej hvarför. Det är hela hans sätt att röra tangenterna som man förstår. Det är Kielland, författaren själf, som talar genom de toner, han låter oss ana, och vi skakas upp så häftigt, emedan han förstått att insöfva oss så säkert.
»Han spiller fattigdomen».
Det kommer som ett anskri midt i all denna lyx och lättfärdighet. Och vi förstå det. På hela jordens vida rund fins ingen tanke, som här skulle så tala med röst af en domsbasun.
Men tonen klingar åter bort. Sällskapet återhämtar sig så småningom. Men en liten brodd sitter kvar, en brodd, som de ej kunna göra sig kvitt. Den lämnar dem icke, lika litet som den lämnar läsaren.
Eller Karen, slutraderna frånräknade det yppersta småstycke Kielland skrifvit. Ty den borde hafva slutat med: »undtagen Anders Postkarl og en til». De sista raderna se ut som koketteri. Men det öfriga! Han beskrifver. Han berättar icke. Han skildrar naturen, och han skildrar den som alltid i rörelse, aldrig som stillastående tafla. Det är räfven, som ute i ljungen, lurar på haren. Inne på krogen se vi den unga flickan. Han, som reser med posten, kommer dit, och man vet, att de träffats. Så har han rest igen, och hon står ute i skänkstugan och får höra ett par ord, som säga henne, hvem han var, hurudan han var. Och så få vi höra, att haren kom undan räfven, ty han blef skrämd af ett plaskande i vattnet bredvid. Och räfven kan inte begripa det, ty han gjorde intet buller.
Det är det bedårande i Kiellands konst detta, att han kan säga alt under sken af att säga intet. Det fins intet groft hos honom. Alt är lätt, elegant, fint. Och dock är det djupt allvar, och man kan aldrig misstaga sig på meningen. Men i »Karen» har han som aldrig lyckats i att få fram ett helt lif, utan att dock med orden vidröra annat än det rent yttre och tillfälliga.
Och ännu mer bedårande — jag begagnar ej ordet i dålig mening — är hans manér att oupphörligt kasta om från det lättaste skämt till det djupaste allvar. Tänk på den fattiga Mariannes dödsbädd, där han midt i den mest enkelt gripande skildring har sinne för en sådan detalj, som att hennes olycklige älskare gråter i Abraham Lincolns porträtt. Eller på den öfverdådigt ironiska Slaget vid Waterloo, där han flikat in den lilla stämningsrika skildringen af fröken Schrappe, som genom fönstret mellan två tak ser ut långt bort öfver sin lilla bit af fjorden, den väg, »hvor saa mange unge Ønskefugle har fløjet sin Vinge træt».
Det fins ingen egenskap, hvarigenom Kielland gjort sig så förstådd af det nu lefvande slägtet som genom denna förmåga af känslornas och stämningarnas snabba växling samt genom sin benägenhet att säga alt utan att vara patetisk. Ty med rätt eller orätt hafva vi ett slags fruktan för att visa oss alt för känsliga. Ett lätt markeradt uttryck, ett understucket litet ord, ett nästan omärkligt minspel, en blick eller en åtbörd få räcka till att säga, hvad en viss själens blygsel hindrar oss att kläda i altför vältaliga ord. De, om hvilkas mening vi äro måna, förstå oss ändå, och de, som ej förstå detta slags frimurarspråk, är det en vinst att ej hafva onödigtvis blottat sitt innersta för.
Det ligger möjligen någon grad af förnämitet i detta, men det är näppeligen grundmotivet. Man är i almänhet så rädd för den ohöljda hänförelsen. Hvarför? Ej därför att det är mera ondt om hänförelse nu än förr, ej häller därför att den nu är mindre äkta. Men den har på sitt sätt som vara sjunkit i pris, ty tillgången har en tid varit nästan för stark, så stark, att den äkta blifvit tämligen svår att skilja från den oäkta. Därför är man rädd för att blifva hänförd i otid. Ty man vill ej få ett större lass af krossade illusioner att draga på än nödvändigt, och man är misstrogen gent emot andras hänförelse, ty det är svårt att veta, hvad den kan gälla, när dess reela värde någon gång blifvit noggrannare undersökt. Man föredrager att låna mask och låta den, som har goda ögon och förmåga af urskilning, söka komma underfund med, hvad som döljes där bakom.
Kielland skrifver egentligen för sådana människor. Han själf är sådan. Därför blir han läst af alla, omtyckt af många och förstådd af några. Men de, som förstått honom, veta, att sällan en författare varit så ytterligt känslig, så vek och så rik på mildhet som Kielland. De, som ej förstå honom, tycka att han är rolig, men kall.
Det är kanske denna fruktan för kritik eller löje, som gjort, att Kielland så sent framträdt inom literaturen. Han lär hafva varit 29 år gammal, när han sände sin första bok ut i världen. Men redan den var ett fullt färdigt arbete. Den utveckling Kielland haft att genomgå, innan han kunde skrifva sådana saker som sina första novelletter eller »Garman & Worse», har almänheten aldrig fått vara med om. Och det egendomligaste af alt är, att Kielland aldrig har skrifvit några ungdomsarbeten. Han lär själf hafva yttrat, att han ej ens visste af, att han kunde skrifva, förr än han var närmare trettio år gammal.