Ur samtiden (literaturstudier)/J. P. Jacobsen

←  Alexander L. Kielland

Ur samtiden (literaturstudier) av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) J. P. Jacobsen

Holger Drachmann  →

J. P. JACOBSEN.

Det gifves författare, vid hvilkas arbeten man ovilkorligen kommer att tänka på författarna själfva. Det gifves andra, vid hvilka man mest tänker på arbetet, man har för händer, och till dessa hör obestridligen Jacobsen. Hela hans metod är också af den art, att författarens person mer eller mindre måste träda i bakgrunden. Jacobsen är nämligen här i Norden den ende egentliga representanten för den art af romanstil, som kallas den analyserande. Vill man söka förebilden till en bok sådan som »Marie Grubbe», må man gå till Flauberts »Madame Bovary». Man berättar om Flaubert, att han användt flere år på utarbetandet af denna enda bok, och man vet, att den framkom, när förf. var 35 år, och att den då var ett förstlingsarbete.

Jacobsen har, utom ett litet häfte »Mogens og andre Noveller», endast skrifvit två böcker »Marie Grubbe» och »Niels Lyhne», emellan dessa bådas författande ligger en tid af fyra år, och redan när den första utkom, fick Jacobsen plats bland sitt lands bäste, ja, hans arbete var i själfva värket sådant, att det ännu i dag bland hela den mängd böcker, hvilka i Danmark på sista tiden framkommit som en frukt af den moderna literära rörelsen, står skäligen ensamt i sitt slag. Detta är ett märkvärdigt nutidsdrag. Dels den sena mognaden. Det är, som om en skald i våra dagar behöfde lefva längre, innan han vågar sig fram, och skälet är lätt funnet. Låt oss taga ett exempel i stort! När Goethe var 19 år, tror jag, skref han sin Werther. Man har sagt, att äfven detta var en analys af ett själstillstånd, och i viss mån är detta sant. Men skilnaden låg däri, som man af Goethes egna själfbekännelser får veta, att det hela egentligen var en analys af honom själf under en viss period af hans lif, gjord med tillhjälp af ett timadt faktum, som slumpen samtidigt fört till skaldens kännedom. Det var en själfbekännelse och tillika en kraftansträngning för att göra sig fri från ett slags sjukligt patos, som liksom behöft ett afledningsrör. Men hur öfvervägande lyriskt är icke detta! Hvilken sjudande lidelse, hvilket svärmeri, hvilket känslosvall! Jag nämner det ej som ett fel, blott som ett faktum. Den analyserande romanen i våra dagar — det har blifvit sagdt ofta och med rätta — är rent vetenskaplig. Den kräfver därför nödvändigt en mogen man, om den skall gifva ett tillfredsställande resultat. Ty den nöjer sig aldrig med att enbart berätta, om än så genialt och tilltalande, den framställer aldrig ett själstillstånd, en händelse eller en fortlöpande utveckling helt reflexionslöst. Den har äfven påtagit sig vetenskapsmannens uppgift att förklara de fakta, den framställer, och den nöjer sig ej med att blifva förstådd af fantasin, på det sättet som man t. ex. blixtsnabbt förstår, att Clärchen i »Egmont» måste handla, som hon gör, när hon hör, att Egmont är fången och skall föras till döden. Den analyserande romanen vill förklara ett psykologiskt problem, gifva svaret på det hvarför, som uppställes af förståndet. Men härför fordras arbete och framför alt erfarenhet. Det är därför klart, att en författare som Jacobsen måste framträda sent och skrifva sällan.

Jag har en gång hört en originel grundtvigiansk utläggning af berättelsen om Moses. Det säges, att han var 40 år, när han oöfverlagdt slog ihjäl den egyptiske mannen. Då var han ej mogen att framträda, och sättet, på hvilket han framträdde, ådagalade det. Därför fick han också vänta i 40 år till, men när han då trädde i spetsen för Israels folk, då var det Herran, som kallade honom. Med en liten förändring gäller detta vid hvarje arbete, man vill göra i lifvet. För öfrigt må man fatta detta »kallande» hur man vill. Men konsten att vänta, är stor. Och när man vill gifva skildringar ur verkligheten, får man vara bättre beredd, än när man vill skrifva lyrik, och ännu alvarligare blir uppgiften, om man också åtager sig att vetenskapligt förklara, hvad man berättar. Nutidens styrka är den kritiska reflexionen. Och blott när man kan vända den mot sig själf, är man den egentligen mäktig. Jacobsen har kunnat vänta, har kunnat se tiden gå sig ur händerna, utan att ännu »vara med», har kunnat se andras eröfringar, viss att också hans dag en gång skulle komma. När den så till sist kom, var det första slag, han slog, en stor seger.

Det är om »Mogens» och »Marie Grubbe», sär- skildt den sist nämda, jag vill tala först. Mogens är liksom förspelet till »Marie Grubbe». Samma problem är antydt, stilens färg, prakt och rytmik äro gemensamma för båda. Och dock äro alla Jacobsens mindre noveller, trots att hvar och en bär tydlig prägel af sin författare, i jämförelse med hans båda hufvudarbeten af mera underordnad betydelse. En skildring af Jacobsen blir därför hufvudsakligen en skildring af Marie Grubbe och Niels Lyhne. Det man häraf kan gissa sig till om författaren, blir en fråga, som må gömmas till sist.

Berättelsen om »Fru Marie Grubbe» är ett historiskt faktum, som kräfver sin förklaring, och det är denna förklaring, Jacobsen velat gifva. Det är ju tillräckligt att höra berättelsen om henne, som var gift med en fursteson, och som slutade som hustru åt den fattige Søren Ladefoged, för att spörsmålet skall väckas: hur är detta möjligt? Hvad har hon, som var hofvets prydnad, sin konungs gunstling och en furstes brud, hvad har hon måst genomgå, innan hon sjönk ända därhän? Hvar går vägen, som bär dit? På hvad sätt är en människa anlagd och hvilka stadier passerar den, som gått den vägen? Svaret blir en hypotes, denna hypotes är egentligen hela uppfattningen af Marie Grubbes karaktär, och huruvida hypotesen är riktig eller ej, afgöres, ifall denna Marie Grubbe, såsom Jacobsen skildrar henne, naturenligt skall komma att hamna där, hvarest den värkliga Marie Grubbe hamnade. Författaren har åtagit sig att fylla historiens luckor, att låta oss se sammanhanget mellan de olika stadierna, de fina trådar som bilda öfvergångarna i ett intressant menniskolif.

»Fru Marie Grubbe» är emellertid ett intressant arbete, icke blott genom sin egenskap att i anförda riktning vara det första arbetet på nordiskt tungomål. Äfven i ett annat afseende är det epokgörande. Det är nämligen en historisk roman med verkliga ansatser att vara en tidsskildring, och detta är så mycket intressantare, som boken tillkommit i ett land, hvarest föregångarna på detta område — exempelvis Ewald och Ingemann — just ej gifvit någon illusorisk bild af förgångna tider. Det skulle vara af intresse att närmare undersöka, i hvad mån Jacobsen skiljer sig från föregångarne i sättet att handskas med en förgången tid. Här måste dock ett par ord räcka till för att antyda, hvad som eljest skulle behöfva ett helt kapitel för sig.

Det är sällsynt att träffa en behandling af forntiden, som ej på ett eller annat sätt bär spår af tendens. Så t. ex. tala personerna i Walter Scotts och Ingemanns romaner rätt ofta ett språk, som skulle klinga mycket bra i de respektive författarnes egna munnar, men som låter mycket egendomligt finslipadt högstämdt, när det kommer från medeltidens riddare och väpnare, hvilka knappast ens yttrade sig så städadt som nu för tiden ett sällskap herrar, när inga fruntimmer äro närvarande. Och särskildt hvad angår medeltiden, ger man oss ofta en förestälning om den, som om man då ej tänkte på annat än bragder och kärlek, jagt och torneringar Hjältarna äro för öfrigt nutidsmänniskor, klädda i forntidskostym, deras känslor, önskningar och framför alt deras kärleksförhållanden äro fullkomligt moderna. Af den förgångna tiden hafva de nästan ej fått mer än ett visst romantiskt skimmer, som visserligen bidrager att sätta läsarens fantasi i starkare spänning, men som dock vid hvarje kritiskt anlopp försvinner.

Det är visserligen sant, att ett och annat finnes i Jacobsens »Marie Grubbe», som starkt erinrar om de resonnemang, hvilka man skulle kunna tilltro den forne naturvetenskapsmannen och öfversättaren af Darwin snarare än den utsökta hofkrets, i hvilken Marie Grubbe en tid utgjorde medelpunkten. Och särskildt gör den starkt reflekterade analysen, att man gärna kommer att betrakta tidskostymen som något underordnadt. Men här är dock en stor skilnad. Man känner hela tiden, hur förtrogen författaren måste vara med den tid, han skildrar. Han skulle eljest ej hafva kunnat t. ex. på sätt som skett imitera den gängse brefstilen, ej häller gifvit samtalstonen sin ålderdomliga form eller med den sakkännedom han lagt i dagen, skildra scener ur 1600-talets privatlif. Man erinre sig scenen mellan Erik Grubbe och hans hushållerska, scenen mellan honom och presten, när de dricka öl och tala om det förestående kriget, hela det kapitel, som skildrar Köpenhamn, när kriget nyss brutit ut, eller värdshusscenen i slutet af boken, där Søren sitter i lag med sina värda stallbröder af landsstrykare och taskspelare. Ty här ligger det egentligen nya och märkvärdiga. Man får värkligen reda på den tidens hvardagslif och hvardagskänslor, när man läser Jacobsens skildring. Det är ej blott i högtidsdrägt hans figurer presentera sig för läsaren.

Men hur har han nu skildrat denna märkvärdiga kvinna? Vi gå till boken själf och följa i korthet hufvudskedena af Marie Grubbes lif.

Som fjortonårig flicka presenteras hon för läsaren i en af dessa mästerligt framkastade situationer, på hvilka Jacobsen är så rik, där man har en karaktär gifven redan i de yttre handlingar eller händelser, som få rum på ett par sidor. Hon går fram och åter i trädgården på Tjele, vankar omkring utan mål, till dess hon kommer in i ett litet lusthus, där det växer rosor utanför. Där satte hon sig, lutade sig tillbaka och lade armarne i kors. Så slöt hon ögonen och satt aldeles stilla; det kom fram ett par små rynkor i pannan, alt emellanåt rörde hon ögonbrynen och smålog. Och så skildrar Jacobsen hennes drömmår. En saga, som hon hört och nu fantiserar om, blandad med tankar på dagens mera triviala händelser. Det är en djärf, stolt fantasi och en för ett barn sällsamt utvecklad sinlighet. Men det är en flykt och en kraft i denna fantasins lätta lek, som är bedårande. Med ens springer hon upp, samlar ett helt fång af rosor, plockar upp dem en för en och lägger dem på bordets glatta, kalla stenyta. Hastigt strök hon undan ärmarna på sin klädning och lade de nakna armarna i rosornas milda, fuktiga kyla. Så sprang hon upp och strök med ett tag bort altsammans, som fans på bordet, och gick ut i trädgården, i det hon rättade på ärmarna. För öfrigt berättar Jacobsen ej mer om Marie Grubbe som barn, än att vi få höra om hennes motvilja, när hon blef vitne till, hur en af karlarne fick stryk, och att hennes fars frilla — hennes mor var död — säger om henne, att hon var elak mot sin oäkta halfsyster och ej ville lyda henne själf.

Hon var med ett ord ett begåfvadt, illa uppfostradt, trotsigt, försummadt barn, som i ensamheten fört ett kanske ej aldeles oskyldigt drömlif, ett barn med goda anlag och onda, men ingendera i vanliga små portioner, en af dem, som ej skulle stanna inom det hvardagligas sfer. Hemligheten i Marie Grubbes karaktär ligger däri, att där alltid lefver hos henne en viss äfventyrsaktig sträfvan efter något i lifvet, som är mer, än hvad i allmänhet komma dödliga till del. Hon är modig äfven efter nederlagen, och hennes läppar må aldrig så starkt tala misströstans ord, det, som äfven under hennes största förvillelser tyder på en lefvande kraft inom henne, är, att hon alltid äger energi nog att våga en brytning.

Emellertid blir Marie Grubbe sänd till fru Rigitze i Köpenhamn. Det är det stora krigsåret 1658 och 59. Köpenhamn belägras af svenskarna, och Marie Grubbe hör knappt talas om annat än om Köpenhamns ridderlige hjälte, den unge Ulrik Kristian Gyldenlöwe. Och det var ej underligt, att hon kom att älska honom. Men det, som kom henne att älska, det var, att »det store Navn, som Heltenavnet er, løftede ham ganske ud av de almindelige Menneskers Rækker. Hun havde egentlig aldrig tenkt sig Helte være til som andre Mennesker. — At man kunde mede en Helt, en virkelig Helt, møde ham ridende i store Færgestræde, saa vildt havde hun aldrig drømt. Livet saa pludseligt helt anderledes ud der var Andet till i Verden end det Dagligdags.» Och när hon sedan ser honom hemma hos fru Rigitze, när hon osedd af honom ser på honom, så som en kvinna kan låta sina ögon stråla mot sina drömmars hjälte, när hon tror sig obemärkt, och när han så blir varse blicken, som hvilar på honom och med en lättsinnig bonvivants djärfhet begagnar sig däraf för att kyssa henne, då fick hon för första gången denna förtryckta, bäfvande, lycksaliga känsla af att ej längre vara fri. Och när hon sedan hör honom ligga för döden — hans sjukdom var en följd af utsväfningar i förening med ansträngningar under försvaret af hufvudstaden — då fans det för henne blott ett. Hon måste se honom, måste tränga in till hans sjukbädd, endast och allenast för att se honom. Vi minnas den storartade teckningen af denna dödsbädd, den vilda, burleska kraften i skildringen, hånet, bespottelsen i samtalet med prästen, föraktet hos den döende libertinen, som viker för dödsångesten och tager sig luft i det förfärliga utbrottet, när den sjuke kastar sig på knä i sängen, bryter värjan i tu, håller stumparne upp i luften och ropar: Pardon Jesus. Strax efter kommer Marie in. Den sjuke ligger i feber och ångest efter den starka öfverretningen nyss förut. Han ber henne bedja. Ty det behöfves ord, många ord. Men i ett anfall af gamla tankar drar han henne till sig och sjunger en lättsinnig visa. Då vaknar den gamla sjuksköterskan, och vid hennes förskräckta tilltal tänker han åter på döden, han krymper samman af fruktan, och han ropar åt Marie att gå: »Vig bort Satan! ud! ud!» Och han slog kors på kors. Marie sprang förskräckt därifrån, och ett par timmar senare dog Ulrik Kristian.

Detta var ett nederlag för Marie Grubbe. Så hade hon ej tänkt sig en hjältes död. Hon hade tänkt sig, att han med klingande sporrar och högburet hufvud skulle rida in i det land, som döljer det stora obekanta. Hon var som bedöfvad at slaget, både af att han var död, och att han dött så. Det var den första illusionen, som brast, och det känner man starkast. Ej häller fans det något, som kunde förströ henne. Svensken låg ännu kvar utanför Köpenhamn, och alt lif, all rörelse voro som afstannade inom staden. Barnet gjorde, hvad hennes hjälte velat göra. Hon bad, hon gret, hon vakade. Hon fråssade i tanken på undret, på uppenbarelsen, på det öfversinliga. Hon flydde den värld, som hon tyckte bedragit henne, och sökte en annan, som kunde ersätta, hvad denna brutit.

Men det kom en annan tid. Belägringen upphäfdes. Det låg liksom i luften att vara glad, man andades ut öfver det långvariga tvånget, och Marie Grubbe kläddes i guld och siden för att upptagas i hofvets krets, bland dess nöjen. Nunneperioden var förbi.

Marie Grubbe blir nu gift med Ulrik Frederik Gyldenlöwe. Det är ett s. k. tillstäldt, godt parti, som Marie Grubbe tog emot, utan att hon älskade honom. Det var prakten och makten, som lockade, den stälning, som medföljde att vara en furstesons brud. För att förstå Marie Grubbe måste man här lägge märke till, att hela hennes giftermål nu lika väl som sedan, när hon är gift med Palle Dyre, är ett uppgifvande af hennes egentliga naturel. Hon slår sig till ro med det hvardagliga. Hennes fantastiska tro på lyckan i lifvet, särskildt på kärlekens lycka, hela hennes luftslott hade ramlat i stycken den där aftonen, när hon såg honom dö, som hon drömt sig så stor. Verlden hade krympt tillsammans för henne. Hon var trött och behöfde förströelse. Därför gifte hon sig med Ulrik Frederik. Under de första månaderna af deras äktenskap var det lidelsen, som kom henne att älska. Han var sedan borta ett helt år, och den ensamhet, i hvilken hon då lefde, förde henne åter in i drömmarnas värld, där hon då ej gjorde annat än att pryda sin man med fantasins fagraste smycken. När han så kom tillbaka och glömde henne för de sämsta skökor, då var det, hon lärde sig förakta honom och hata honom. Men den passivitet, som tillåtit henne ingå detta äktenskap, var bruten, och när äktenskapet lagligen blef upphäfdt, gjorde Marie Grubbe ännu ett försök att finna lyckans underbara ros och fästa den vid sitt hjärta.

Om det tillåtes mig ett yttrande, som möjligen för mången låter något paradoxt, ville jag säga, att Marie Grubbe, när hon gifte sig med Ulrik Frederik, begick det brott, till hvilket Faust ej fick förfalla, om hans själ skulle lefva. Hon tröttnade att kämpa emot och lät världen råda. Eller med andra ord. Det fans hos henne som hos så många ett starkt sinligt begärande element, och ett, som fordrade något mer. Hon var aldrig utan sinlighet, hennes önskningar aldrig som Fausts af rent ideal natur. Hon var en kvinna, som trodde på kärleken och sökte den. Hon ville, säger hon, »at Livet skulde tage mig så starkt at jeg nedbøjedes eller opløftedes, saa der intet var Tankerum i mitt Sind for Andet end som det, der løftede mig op, eller det, som der bøjed mig ned; jeg vilde smelte ned i min Kummer eller brænde sammen med min Glæde.» Det var detta, hon glömde, när hon gifte sig med Ulrik Frederik och nöjde sig med hvardagsträlens ljumma dryck.

Efter de skakningar, Marie hade genomlefvat under sitt äktenskap, vaknade hon emellertid upp ur den likgiltighet, som förmått henne att ingå det, och föremålet för hennes nästa kärlek blef nu hennes egen svåger, Sti Høg. Marie var ej längre ett barn eller en svärmande jungfru. Det, som nu skulle fästa henne vid en man, skulle också vara af annan art än det, som en gång hade fört henne till Ulrik Kristians dödsbädd.

Sti Høg var en man, som hade lefvat. Han hade ett slags erfarenhet, som för kvinnan innebär något retande, och vid ett tillfälle hade Marie sett, att han äfven besatt fysiskt mod och fysisk styrka. Han var alltid ny, alltid intressant, det var, som besatt han en alldeles egen färdighet att förstå menniskor och andra ting. Hans kritik var kall och skoningslös. »Det var med en frejdig Haan, syntes Marie, at han bekjendte sin Tro paa, hvor stærkt Dyret i Mennesket var, eller hvor lidt Guld der skjulte sig i dets Naturs Slakker — — hvor leddeløs og famlende og ganske i Tilfældets Vold det, der var ædelt og det, der var lavt, brødes i Ens Sjel.» Han vann Marie genom sin skenbara öfverlägsenhet. Men han var ej den, hvars kärlek kunde lefva. Den, som tviflar, kan ej älska, och Sti Høg var för stark tviflare, för att ej Marie och han skulle dragas från hvarandra. Det blef ett tomrum dem emellan, ingen visste, hvarifrån det kom, eller hur det kom, men kom gjorde det, och en vacker dag voro de främmande för hvarandra och skildes utan saknad, åtminstone från Maries sida.

Än en gång flammar emellertid lågan upp inom Marie Grubbe. Det är vid hennes förhållande till »den gyldne Remigius», den ljuslockige, adertonårige ynglingen i Nürnberg. Hon hade skilt sig från Ulrik Frederik mest därför, »at hun havde bevaret hine sin første Ungdoms Drømme om, at den, en Kvinde skulde følge, han skulde være hende som en Gud paa Jorden at hun med Kjærlighed og ydmygt kunde tage av hans Hænder Godt og Ondt.» Så hade hon i ett svagt ögonblick trott, att Sti Høg var denne gud, han, som icke en gång var en man. Och nu blygdes hon öfver sig själf och gaf sin kärlek de lägsta namn. Hennes lif var förbi, hennes lefnadslopp fulländadt, en lugn vrå, där hon kunde lägga sitt trötta hufvud till hvila för att aldrig lyfta det mera, det var hennes önskningars mål. Det var då, denna ynglingakärlek kom som ett friskt rägn. Hans ungdomliga afguderi, hans glada tro på henne och hans lycka i denna sin tro, det gaf henne nya krafter och liksom lyfte henne i hennes egna ögon.

Remigius dog hastigt, och nu var altsammans förbi. Marie for efter en mellantid af »slö, tårlös sorg» tillbaka till Tjele, och inom kort tid var hon gift med en af sin faders grannar, velb. hr Palle Dyre.

Det var ett sextonårigt, »aldeles begivenhedsløst» äktenskap, »i dagligdags Bekymringer, i smaalige Pligter og i sløvende Ensformighed, og intet Tillids- eller Fortrolighedsforhold til at give det Varme, ingen forsonende Hygge til at gjøre det lyst.» Under den första tiden hände det ofta, att hon vände åter till sina gamla skönhetsdrömmar, och det, som då oftast föresväfvade henne, det var sagan om det slumrande slottet, som var öfverväxt med rosor. Att kunna hvila, drömlöst, tårlöst, sorglöst. Men det blef annorlunda. »Som en skjøn og ædel Bygning i Barbarers Hænder forsømmes og forderves, i det de dristige Spir trykkes ner til plumpe Kuppelhatte, de knipplingsfine ornamenter brydes Led efter Led og den rige Billedpragt dækkes Lag paa Lag med dødende Kalk, saaledes forsømtes og fordærvedes Marie Grubbe i disse sexten Åar.»

Från detta äktenskap var det hon rymde med Søren, sin mans kusk. Man har påstått, att Jacobsen har gjort orätt, som ej här »sagt rent ut», att - Marie Grubbe började med att söka en man och slöt med att söka en kropp, och man har förebrått honom, att han äfven här antydt, att det hos henne fans kvar en viss själshöghet, ja, att detta steg till och med var en yttring deraf. Hade Jacobsen ej velat skildra något mer, än det ofvan antydda, då hade han kunnat taga sina typer från gatan, och han hade sannerligen ej behöft gripa till Marie Grubbe för att få fram något så simpelt. Jag tror gärna och vet äfven, att också ett slikt förhållande kan kräfva sin skald. Men här hade det varit att lägga plumpa barbarbänder på ett ädelt konstverk, om författaren hade stannat vid en så torftig förklaring af hennes sällsamma steg. Hade Marie varit sådan, då kunde hon väl hafva skänkt honom sin kärlek, men hade den en gång blifvit upptäckt, skulle hon otvifvelaktigt ha gjort något för att hindra en katastrof. Hon hade ej följt honom som en hund i alt hans elände.

Saken är den, att det gick, som Sti Høg spådde vid deras afsked. »Den vil komme en Gang, Marie,» sade han, »som er din Kjærlighed værd eller som du tror den værd og han vil intet tvivle, intet tygle eller skjælve, han vil bøje dig som lødigt Guld i sin Haand og sætte sin Fod paa din Villie, og du vil være ham følgagtig i Ydmyghed og Glæde; men det er intet fordi han elsker dig mere end som jeg, men for han har mer Tro til sig selv og mindre Öje for dit uskaterlige Værd.»

Att Marie kastade sina ögon på Søren, dertill bar hans fysiska kraft skulden. Men att hon följde honom som hans maka, det måste ha betydt något mer. Ty det ligger ofta i kvinnans natur samma längtan att få böja sig för någon, som det ligger i mannens att få herska. Det skulle kunna tänkas, att författaren tänkt sig en sådan absolut hängifven kärlek möjlig endast med en man, som det ej ett ögonblick kan falla in att tvifla på sig själf. Och derför blef detta Marie Grubbes tredje äktenskap det enda förhållande, under hvilket hon ej knotade, från hvilket hon ej drömde sig bort. Och dock var det en karrikatyrbild på den dröm, som en gång var hennes.

Man har riktat en annan förebråelse mot teckningen af Marie Grubbes karaktär, som skulle kunna tyckas vara af högst allvarsam natur. Man har sagt, och det tämligen allmänt, att Marie Grubbe under hvarje nytt stadium varit så olik sig själf, sådan hon var i ett föregående, att man står rådvill, om man värkligen har att göra med samma person. Och man bar noterat detta som en stor brist hos författaren. Men granskar man så slutet, där magister Holberg samtalar med Marie om hennes lefnads öden, så finner man ju, att just detta varit något författaren velat betona. Det är ett spörsmål, han uppställer.

Det fins säkert ingen, som ej lagt märke till så skarpt begränsade skeden i sitt lif, att när han jämfört sitt s. k. jag nu, med hvad det var då, han erfarit en känsla, som tänkte han på något aldeles främmande. Jag tror, att man knappast behöfver hafva genomgått så starka växlingar som Marie Grubbe, för att man vid tanken på sig själf under olika perioder af sitt lif på frågan: »Men de har jo kun havt een sjæl?» — skall instämma i hennes dröjande fråga: »Ja, har jeg?» Och hvad säkert är, det är just denna brist på enhet, eller kanske denna svårighet att se enheten, författaren velat hålla fram. Det är denna människonaturens underbara förmåga af förändring ända in i det oigenkänliga, som är en del af det problem, som här sysselsatt honom. Detta drag i teckningen kan altså knappast annat än af tanklöshet förevitas Jacobsen som ett fel.

⁎              ⁎
⁎

Författaren såger själf i fråga om Niels Lyhnes inre utveckling den tid, han ännu ville blifva skald: »Nu havde han endelig fattet at det ikke var nogen Naturnedvendighed at være enten oldnordisk eller romantisk og at det var simplere selv at sige sine Tvivl end at lægge dem i Munden paa Gorm Lokedyrker, rimeligere at finde Lyd før sit eget Væsens Mystik end at raabe mod Middelalderens Klostermure og faa det samme ekosvagt tillbage, han selv havde sendt».

Något dylikt erfor man, när man från Marie Grubbe kom till Niels Lyhne, det andra af Jacobsens hufvudarbeten. Och det var nog mången, som kände sig glad därvid. Ty hur det nu är, vår tid intresserar oss mera än andra tider. Och det är också ganska naturligt. Hvarje diktare, som på nämnvärdt sätt gripit in i sin tids lif, som åt sin tids människor gifvit mer än ett blott tidsfördrif på lediga stunder, har gjort detta genom att tala till denna tid ett språk, som den kan förstå, genom att lida dess lidanden, dela dess fröjder, lefva dess lif, eller kanske också omsätta dess dunkla aningar i en form, som låter dem i människornas själar taga gestalt af tankar. Det är nog godt och väl, att skalden skall tolka det eviga. Men så rent abstrakt är väl ändå ej fordran på en skald, ty då skulle en dikt från t. ex. 1500-talet ej blott till form, utan äfven till innehåll kunna vara precis lika med en dikt i våra dagar. Och så skulle det i själfva verket också vara, om ingen utveckling ägde rum, om människornas hjärtan vore sig lika, om tankarna vore lika, intressena desamma, om känslorna ej förändrades, och om aldrig en ny slägt med sin egendom ökat arfvet från den förgångna. Men så är det ej. Hvad af evigt, ständigt närvarande, lefvande, som kan spåras i människoslägtets historia, uppenbarar sig dock städse i ständigt nya former och på olika sätt. Det är för detta skalden måste hafva öra, om han skall tala till sin tid och förstås.

Det fins skalder, det är sant, som stått så långt framom sin tid, att först en eftervärld uppskattat dem. Men det är epigonernas stora slägte, som talar med missaktning om tiden, som kläder sig i det misskända geniets lånade fjäderprakt och klagar att vara missförstådt, då i stället faktum ofta är, att tiden lärt mer än de, som dock göra anspråk på att lära tiden. Ty diktaren lär själf af sin tid, men ger tiden tillbaka, hvad han lärt af den. Mer kan han ej gifva.

I våra dagar ser det ut, som om värklighetsdiktningen med personer och händelser ur själfva samtiden vore snart sagdt det enda, som intresserar diktarna själfva. Det är tvifvelsutan något, som förtjänar beaktas, att just Jacobsen, som trognare än någon i sitt hemland förstått tränga in i en förgången tid, påvärkad af den almänna strömningen inom literaturen, lämnade detta fält och genom en nutidsroman gjorde ett framsteg, som ej gärna kan misskännas eller förbises. Saken var den, att han till sin dikt valde ämnen ur det lif, som låg honom själf närmast.

Niels Lyhne är det ofullgångna geniets historia. Den är tillika en undersökning om, hvad en menniska kan bygga på i lifvet. En kort framställning af hufvudkaraktärens utveckling skall visa, hur nära han ligger vår egen tid. Och då denna bok är den mest pessimistiska, som utkommit i en tid, hvilken har rykte om sig att gärna se allting i svart, är det klart, att hvad den djupast och bäst skildrar, är den sorg, som är karaktäristisk för det nu lefvande slägtet. Ty hvarje tid har ett drag af sorg, vår som alla andra.

Niels Lyhne är frukten af två aldeles motsatta naturers förening. Hans moder är af ett drömmande, svärmiskt lynne, hans fader var en praktisk man, hvars tankar ej sträckte sig utom jorden och det jordens är. Och dessa två riktningar är det som strida om herraväldet i Niels Lyhnes själ. Men moderns natur är det, som från början har väldet öfver honom. Gången af hans utveckling betecknas deraf, att faderns blir den, som segrar.

Han hade stält sitt mål högt, Niels Lyhne. Han skulle ej blifva en af hvardagslifvets böjda trälar, som kappas om brödbiten och girigt sträcka sin hand efter alt, hvad de af jordens goda kunna göra till sitt. En af de utkårade skulle han bli, en af dem; »som äga sin egen himmel och sitt eget helvete», en af dem, som fara på strålande vägar i ärans gyllene vagn, högt öfver vanliga dödligas stigar. Och han säger det själf — det var sin moder han hade att tacka för, »at der var saa højt til Loftet i hans sjæl». Men redan i hans barndom ger man spirorna som skulle skjuta upp och göra vårbrådden om intet.

Hans barndom gick förbi i fantasiens gyllene drömmar, så som barn i almänhet kunna drömma sig in i lekar, der sagans och lektyrens hjältar äro med och de själfva bjuda och befalla öfver sagböckernas hela brokiga värld. Med en tolfårig pojkes hela brådmogna och oegennyttiga lidelse hade han förälskat sig i en tant, en ung 28-årig skönhet. Hon dog i lungsot, och det var då, han för första gången vaknade till tvifvel på den stora underbara Gud, som dittils hade herskat i hans verld. Ty han hade bedt till Guden, bedt honom om undret i skälfvande tro, bedt, att hon skulle få lefva. Han hade hört, att Gud hörer bön, och nu sade han sig själf i barnsligt trots, att det fans ingen Gud hvarken i himmel eller på jord, och han erfor en med rysningar blandad glädje vid tanken, att när andra vände sin fot till kyrkan eller lyfte sin själ i bön, var han den ende, »som ej knäppte sina händer, som nekade Gud sin hyllning.

Och detta är ett mycket riktigt drag af författaren. Där det religiösa tviflet finnes, där har det ofta vaknat långt förr, än man vanligen tror. Låt vara, att detta — vid 12 år — var barnslighet. Låt vara, att det hann glömmas bort, innan en mognare ålders reflexion kunde bemäktiga sig det. När sedan tviflet fullkomligt blef lefvande hos Lyhne, då var det dock blott en växt, som hade sin rot i detta frö. Ty orsakslöst finnes intet inom människan.

Men åren gingo, och Niels Lyhne kom till Köpenhamn som student. Han kom midt in i en stark jäsningsperiod. Det var förunderligt lockande att höra andra med klara ord uttala alt, som i aningsfull, tyst förbidan legat inom honom själf och aldrig helt vågat stiga fram i dagsljuset. Man vet, att Jacobsen här genom en anakronism — Lyhne dör ju i kriget 64 — tecknat någon af de kretsar, som under hans egen studenttid mottogs och hänfördes af de idéer, hvilkas förnämsta målsman inom Danmark Georg Brandes varit. Och det är hänförande skildradt detta ungdomens vaknande mod att kasta sig öfver all världens frågor, dess håg att tillegna sig alt, dess jublande öfvertygelse, att »det är lika skönt att lära som att lefva».

Men hos Lyhne var det dock mest fantasin, som tog fart och växte. Arbetet, som borde hafva kommit till och gifvit det anade stadga, fångat inbillningens foster, gifvit dem värklighet, som värklighet kunde få, hållit dem kvar och jagat de öfriga bort, arbetet uteblef, och i ett oarbetadt, löftesrikt kaos låg hans inre. Han gaf sig själf löften, men han höll dem ej. Han drömde sig diktare, men han diktade ej. Han gjorde utkast och planer, men fullbordade ej. Han svärmade och drömde, men älskade ej.

Ty i denna tid var Lyhne också förälskad. Det var i fru Boye, en ung änka, som lefde med bland hufvudstadens artister och literatörer, en ung fru, som satte sig öfver världens förtal, men hvilket världen också betalade henne med ränta.

Det var ett egendomligt, vagt kärleksförhållande, som knappast ens uttalades i ord, utan som kom af sig själft, och som båda parterna undveko att nämna vid namn. Det var ett slags öfversinlig sinlighet, som fängslade dem vid hvarandra, ett förhållande, så blekt, så värklighetslöst, så utan alt kött och blod, som ett förhållande kan vara, hvilket ej rent af är fantasteri. Man var bunden och dock icke bunden, fri och dock icke fri. Ett onaturligt, förslappande, löst förhållande. Hvarje annat skulle hafva varit bättre. Sådant det nu var, skildes de åt, när fru Boye till sist blef förlofvad »för att träda in i världen igen», utan att hafva vunnit något, utan att ens hafva älskat. Ty som sagdt, en enbart sinlig kärlek behöfver man just ej predika emot. Men detta är något, som saknar alt, hvilket skulle kunna gifva kontrahenterna lust att ens minnas hvarandra.

Och detta förhållande ingriper mäktigt i Niels Lyhnes utveckling. Ty det var efter dess upphörande, han började känna, hur marken liksom långsamt vek undan hans fötter, när han ville träda på den. Det var efter detta, modlösheten bemäktigade sig honom och stal den kraft, som skulle hafva gjort honom till bärare för de idéer, som voro hans.

Och hvilka voro dessa idéer? Hvad var det han trodde på, som han ville föra ut i verlden? Och hvarför blef denna hans tro blott en bubbla, som brast? Det var »ateismens hellige Sag», på hvilken Niels Lyhne trodde, och det, som i början gjorde denna tro så lefvande i honom, var tanken, att den skulle kunna omskapa jorden till ett paradis. Ty hvilken intensitet skulle det ej gifva åt lifvet, om det rymde alt, och intet funnes, som vore lagdt utanför det, ingen tanke på detta obekanta, som Hamlet talar om, intet hopp om, att hvad som försummades här, skulle bättras där! Och hvilken summa af kärlek sparades ej åt jorden, när alt som på bönens eller längtans vinge flöge uppåt, kunde riktas på medlidande med de olyckliga, och på försök att hjälpa, der hjälp vore af nöden!

Detta trodde Lyhne på, och tilläggas må, att han aldrig ändrade öfvertygelse. Men det fans dock ett något, som gjorde denna tro i honom svag, och det var ett slag af tvifvel, som är ytterst märkvärdigt, därför att det är så nytt och så uteslutande modernt. Det är icke blott vår hjärna, säger han, som behöfver öfvertygas. Det är ej blott vår tanke, som behöfver danas om för att en ny öfvertygelse skall blifva lefvande i oss. Våra känslor, våra drömmar, fantasier och önskningar skola alltid taga en annan väg. Ty vi hafva sjungit och läst därom i vår barndom, den har växt sig in med hela vår förestälningskrets, denna vår tro på en styrande Gud och en himmel efter döden, och skulle ateismens seger vara tänkbar, skulle den endast kunna vara en frukt af ett arbete, som sysselsatt generationer. Man må i religiösa frågor tänka, hvad man vill. Jag tror, att man alltid skall erkänna, att ett mera förtvifladt själstillstånd näppeligen är tänkbart, och att en sådan slags misstro är tillräcklig för att suga all märg ur äfven hvärje den mest glädjebringande öfvertygelse. Huru mycket mer då, när det gäller en, som redan i sig innebär något tröstlöst! »Det er paa det Sunde i dig, du skal leve, det er det Sunde, der bliver det Store», säger Jacobsen själf någonstädes. Men det var just det sunda i Lyhnes natur, som aldrig helt kom till sin rätt.

Med sin vän Erik Refstrup, målare, kom Lyhne efter en tid på ett feriebesök hos en familj i landsorten, och der såg han nu för första gången husets unga dotter Fennimore. Inom fjorton dagar blifva de unga vännerna båda förälskade i henne, och Erik blir den lycklige, som hemför henne som sin maka.

Det är efter denna händelse, den ofvan antydda reaktionen inom Niels Lyhne tager sin början. Tre år hafva gått förbi, när vi åter göra bekantskap med honom. Han arbetar ännu, men mera planlöst, han umgås med många människor, men de intressera honom icke. Tviflet inom honom blir alt starkare, tron på hans ideal alt mattare. Och förr eller senare kommer det kanske en dag »hvor Resignationen kommer till En som en Frister og lokker før En, at man skal sige Farvel til det Umulige og nøjes. Og Resignationen har saa meget før sig, thi hvor ofte er ikke Ungdomens idealske Fordringer bleven vist tilbage, dens Begejstring bleven beskemmet, og dens Haab lagt øde». — — »Han var træt, og det var fra hans fejslagne Elskovshaab, at Træthedens Rod var rundet».

Under detta tillstånd af afmattning fick han bref från sin vän Erik. Denne hade emellertid blifvit gift med Fennimore, och deras äktenskap hade varit ett af dem, där makarna draga hvarandra ned i stället för tvärtom, ett äktenskap, som börjat i kärlekens sjunde himmel och slutat i den mest jordbundna lidelse, hvilken nu också var förbi. Nu skref Erik, att han saknade idéer, att hans konst ej längre lefde för homom, och att han behöfde Niels, som man i nödens stund behöfver en vän.

Niels Lyhne kände en hastigt upplågande lust att hjälpa. Han återfick med ens denna pojkårens innerliga tillgifvenhet, som han alltid hyst för sin vän, och kände alt detta, »Aarene til Trods og hvad Aarenes var». Ja, han ville hjälpa honom, gifva honom hans kraft igen, han, som ej kunde hjälpa sig sjelf, och Fennimore skulle han ej med ett ord låta ana, att han mindes, hvad som varit.

Så for han dit. Men när han for därifrån, hade han svikit sin vän — man kan lika litet hjälpa en annan att arbeta, som man kan hjälpa en lam att röra ett finger — hans hustru hade han gjort till sin älskarinna, och under detta förhållande hade Erik dött af en olyckshändelse.

När nu Niels flackat omkring en tid i utlandet utan mål, fick han med ens lust att komma hem. Och han tog itu med skötseln af sin faders gård.

Det var honom en njutning detta arbete, som alltid gaf ett resultat. När han lade sig om aftonen efter en ansträngande dag, var han viss att hafva ett arbete gjordt. En följande dags ovisshet eller tvifvel kunde ej göra det ogjordt. Hans kritik kunde ej bryta sönder det mellan hans egna händer.

När han så blef gift med ett sjutton års barn, som afgudade honom, som gjorde hans bildlösa tro till sin, därför att hon som bibelns kvinna sade: din Gud skall vara min Gud, din tro min tro, och detta endast för att hon älskade honom — själf hade Niels aldrig velat beröfva henne den himmel, dit hennes tankar alltid förut vallfärdat — då var Niels lycklig, lycklig i tre år, och han sträfvade redligt att göra deras lif rikt och deras äktenskap utvecklande för dem båda.

Men så blef hans hustru sjuk, och när hon kände döden nalkas, bad hon Niels hämta en präst. Och hon dog med tanken på sin Gud, till hvilken hon gick, och Niels kände, att han var ensam, redan innan hon lemnat honom.

Ännu ytterligare skärper Jacobsen den tragik, som ligger i att äga en öfvertygelse, som man ej helt gjort till sin. Äfven Niels’ barn dör. Men när fadern såg dess plågor — han väntade på läkaren — då bad Niels till »den Vorherre i Himlen, som holder Jorderig i Angst ved Prøvelser og Tugt, som sender Nød og Sygdom, Lidelse og Død».

Och nu hade Niels Lyhne mist det sista, han ägt, tron på sig själf. Ty han hade ej bedt därför att han hoppades eller trodde på hjälp. Han hade ropat till himlen i sin nöd, »skjøndt han vidste, at ingen kunde høre Raabet.»

Det är värdt att lägga märke till detta. Det är här ej fråga om, huruvida hans öfvertygelse var den rätta eller ej. Men detta var nu en gång hans öfvertygelse, och den hade han svikit med denna sin bön. Den, som står ensam eller isolerad med en tro, har ju intet utom sig att trygga sig vid. Sviker han sig själf, har han ej längre ens ett halmstrå att hänga sig fast vid. Han må förklara det på tusen sätt; denna gång, när det riktigt gälde, hade han fallit. Om det skedde flere gånger eller ej, kunde nu vara det samma. Och detta är det oändligt smärtsamma, men också det tänkvärda vid slutet af denna bok. Man behöfver ej begå någon indiskretion, om man förutsätter, att Niels Lyhnes tro är författarens. Det kan vara en stor sorg att släppa tron på alt, som är annat än jord. Men det är förtviflan att, fast man gjort detta, nödgas säga till sig själf: du kan dock ej drifva ur din själ, hvad ditt förstånd fördömer som vantro.

Lyhne gick ut i kriget 64 och blef skjuten. Men medan han låg på lasarettet, tänkte han än en gång tillbaka på sitt lif. Och han uppkallade för sitt minne alla dem, han älskat i lifvet. Alla hade de gått bort och lemnat honom ensam. Men hade han varit trofast? Han hade blott negationer att svara med. Och han fick ut slutsumman af sitt lif. »Det var det store Triste at en Sjæl er altid ene. Det var Løgn hver Tro paa Sammensmeltning mellen Sjæl og Sjæl. Ikke den Moder, der tog En paa sit Skjød, ikke en Ven, ikke den Hustru, der hvilede ved ens Hjerte …»

Boken slutar: »Og endelig dede han da Døden, den vanskelige Død».

⁎              ⁎
⁎

Jag har uppehållit mig så utförligt vid Jacobsens båda böcker, emedan jag som sagdt, egentligen vet så litet, jag vill säga om förf. själf. Af det nu föreliggande åtminstone har man svårt att påvisa någon bestämd utveckling hos honom. Det ser ut, som om verldsåskådningen i Marie Grubbe varit den samma som i Niels Lyhne. Att den senare som literär produkt är ett framsteg, har redan antydts.

Blott ett om författaren. Det är ej för intet som Jacobsen börjat sin bana med att öfversätta Darwin. Af honom och af egna vetenskapliga arbeten har han lärt sig forskarens flit och den omutliga sanningskärlek, som förmår honom att utan skonsamhet t ill det yttersta fullfölja ett arbete, resultatet må blifva af hvad art som hälst. Det skulle kunna sägas mycket om hans sätt att använda läran om anlagens ärftlighet. Men det skulle föra mig alt för långt. Jag vill blott påminna om den utmärkta skildringen af Lyhnes föräldrar, som blott är tillkommen för att motivera de båda olika lifsriktningar, som under hela hans lif brötos inom sonen.

Det faller genast i ögonen, att Jacobsen är pessimist, ja, han är säkert den mest utpräglade, som den nordiska literaturen öfverhufvud frambragt. Och han tycks besynnerligt nog vara det lika mycket af naturligt anlag som genom reflexion.

Han är starkt kritisk. Det är ej mycket, som håller profvet inför hans öga, och med en nästan ängslig noggranhet fortsätter han analysen af ett förhållande eller en karaktär in i detaljer, som säkert undgå äfven de flesta iakttagare. Detta gör, att hans scener och figurer — om man undantager enskilda undantag såsom den storartadt framstälda Ulrik Christians dödsscen m. fl. scener i »Marie Grubbe», eller i »Niels Lyhne» afskedet mellan honom och fru Boye — ej äga det dramatiska lif eller den påtagliga individualitet, som man finner hos Elster, Kielland eller Schandorph. Han är ej lika omedelbar, utan kräfver en ständigt spänd reflexion hos läsaren för att blifva förstådd.

Ett författarskap sådant som Jacobsens är frukten af den mest öfverförfinade bildning. Hans analys går så långt i detaljrikedom, att äfven de mest utmärkta iakttagare måste förvånas öfver det öfverflöd, han bjuder på. Jacobsen är själf sjuklig, har måst föra ett instängdt och tidtals ensamt lif. Det är därför påtagligt, att en ej ringa del af denna kunskap om människohjärtats detaljer vunnits genom själfiakttagelse. Han skildrar med förkärlek, hvad man skulle kunna kalla hans samtids intellektuela lidande (Niels Lyhne), och han sysselsätter sig nästan alltid med dem, som på ett eller annat sätt sträfva till höjderna. Därför skrifver han egentligen för ett litet publikum. Han är snart sagdt en författare för författare, olycklig och förnäm, skarpsinnig och öppenhjärtig.

Och han är ytterligt sensibel. Äfven vid den hårdaste kritik förstår man, hur djupt och innerligt han känner med sina personer.

Dessa egenskaper hafva också tryckt sin prägel på hans stil. Än är den nykter och uttömmande i sin breda skildring eller omsorgsfulla undersökning, än sätter den läsarens alla nerver i dallring genom den veka musik, som ofta är ett af dess mest säregna märken. Och nästan altid tyder den genom periodbygnadens tonfall på en sorg, som ger själfva prosan ett slags tung rytmik, hvilken i värkan erinrar om de mest konstmässigt bygda versers melodiska fall.

Jacobsen är vetenskapsman i sitt skaldskap. Däri ligger både hans styrka och hans svaghet. Han lämnar aldrig ett halffärdigt arbete. Men i själfva den metod, han använder, ligger en påminnelse för läsaren om, hvilken möda arbetet kostat.

---