Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
TOLFTE KAPITLET.
En sommardag, två år efter balen och trupprevyn i Broadstone, sade Mary Ross till sin far, medan de sutto vid sin tidiga middag:
»Ifall pappa inte behöfver mig i afton, har jag tänkt gå till Hollywell på en stund. Som pappa vet, är Eveleen de Courecy där.»
»Nej, det visste jag inte. Hvarför har hon kommit dit?»
»Som Charles uttrycker sig, hon har 'valsat ut' sig i London och har blifvit skickad till landet för att hvila sig. Jag skulle vilja hälsa på henne och på samma gång rådgöra med sir Guy om de sånger, skolbarnen böra lära sig till sin sommarfest.»
»Tror du, att han kommer med på festen?»
»Jag räknar på honom för att öfverskyla alla bristfälligheter i barnens sång.»
»Bara han inte öfverger dig, som han gjorde med fru Brownlow?»
»Å pappa! Du måtte väl inte ha tyckt, att han handlade orätt i den saken?»
»Sanningen att säga, Mary — om jag alls tänkt på det, så tyckte jag snarast, att det var synd, att han var hos Brownlows så mycket.»
»Vet pappa, orsaken därtill var nog, att fru Edmonstone ansåg det vara bra, att han skulle få se sig litet om bland andra människor och inte uteslutande vara inom deras egen krets.»
»Mycket rätt.»
»Hon har därför också gjort allt för att han skulle få se folk; hon har bjudit dit fröknarna Norton och lady Eveleen och har tvungit honom bort på bjudningar, då han helst skulle ha stannat hemma.»
»Jag trodde, att han var road af sällskapslifvet. Jag minns, att du har berättat mig, hur roligt han tycktes ha på sin första bal.»
»Å, det är nu två år sedan, och allt var så nytt för honom den tiden. Mig förefaller han alltför djup och finkänslig för att icke mera plågas än ha roligt af vanligt sällskapslif. Jag har ibland märkt, att han hvarken kan skämta öfver eller uttala sig klandrande om saker, som han ogillar, och folk förstår honom inte. En gång, då jag hade honom till bordsgranne, blef det tal om ett par älskande, som rymt tillsammans; han skrattade inte utan såg snarare ut, som om det berört honom smärtsamt, och slutligen sade han sakta till mig: 'Om de ville låta bli att skämta med sådant!'»
»Det finns hos honom en förunderlig blandning af glädtighet och allvar.»
»Ja, när nu fru Brownlow hade sina systerdöttrar hos sig och ställde till med de där sångöfningarna, voro de mycket angelägna om honom för hans rösts skull, och fru Edmonstone sade honom, att han icke fick säga nej. Först tror jag nog det roade honom, men så fann han, att det aldrig ville ta slut; det tog upp mycken tid och gick dessutom inte alls trefligt till. Fru Edmonstone trodde att börja med, att hans motvilja blott var blyghet och litet folkskygghet; men sedan hon varit med en gång och sett, hur mycket väsen fru Brownlow gjorde af hans sång och hur hon bråkade med honom, ändrade hon alldeles åsikt och var blott ledsen, att hon utsatt honom för så mycket obehag.»
»Det var roligt att höra, Mary. Jag hade fått mitt intryck af saken af några ord, som Philip Morville yttrade.»
»Kapten Morville kan aldrig gilla hvad sir Guy gör. Så är det inte med Charles.»
»Hvad Charles Edmonstone har gått framåt på senaste åren! Han har kommit ifrån det där knotande, bittra sinnet och lefver, som om han hade ett mål.»
»Ja, nu arbetar han verkligen och lär lilla Amy att göra detsamma. Pappa minns, att sedan guvernanten flyttade, fruktade vi, att lilla Amy aldrig skulle komma att göra annat än passa upp på Charles och slösa bort sin tid på småsaker; men när han började intressera sig för allvarligare saker, gjorde hon det med, och hon har utvecklat sig mycket.»
»Det är en liten snäll flicka, och hon blir nog inte sämre, därför att hon mognar långsamt.»
»De båda systrarna äro i det fallet riktiga motsatser. Laura har alltid förefallit mycket mer än ett år äldre än Amy, i synnerhet på sista tiden. Man skulle kunna tro henne vara tjugufem år i stället för tjugu. Jag undrar, om hon öfveranstränger sig med arbete. Men så länge vi nu ha suttit vid bordet!»
Vid half-fyra-tiden kom Mary gående genom en skogsdunge på herr Edmonstones mark, då hon hörde ljudet af glada röster och en strof af en gammal visa:
»O gråt ej mer, du hulda mö,
din möda fåfäng är.
Den brutna knopp af tårars flod
ej väcks till lifvet mer.»
Därpå ljöd ett klingande skratt, och vid en krök af vägen varseblef hon Guy, Amy och Charlotte, ifrigt sysselsatta kring en stor vild rosenbuske. Guy, obetydligt förändrad på dessa två år — icke mycket längre och fortfarande mera vig än stark — skar fitigt af kvistar med sin stora knif, Amabel samlade ihop de smidiga grenarna, medan Charlotte med hatten prydd med vilda rosor stod och höll basten och oupphörligt trasslade in sig i de taggiga grenarna.
»Och här kommer klosterbrodern i kåpa grå för att säga det åt dig», sade Guy, då Mary i sin grå klädning kom fram till dem.
»Å, det var bra, du snälla goda klosterbroder», utropade Amy.
»Vi ha så brådt», sade Charlotte; »Guy har haft herr Markham att skicka alla dessa rara knoppar från Redelyffe.»
»Inte från herrgården»; sade Guy; »där ha vi inte just någon trädgård, men Markham är lifligt intresserad af sina blommor, och det här är skänker från honom.»
»Och nu förstör ni den vackra törnbusken?»
»Ja, är det inte synd?» sade Amy. »Vi ha gjort slut på alla stammar i trädgården, och de här skola planteras in i höst.
»Hon har hela tiden hållit på och tröstat rosen med att det är för dess bästa», sade Guy, som man skär bort vilda skott och ympar in hvad som bättre är.»
»Aldrig har jag sagt något så vackert, och när allt kommer omkring, vet jag knappt om praktrosorna äro förmer än dessa purpurröda skott och rodnande små knoppar med sina långa fransar.»
»Och därför sjöng sir Guy om den brutna knoppen — för att trösta dig. Men ni får inte sluta upp; jag vill se, hur ni gör det. Jag är tillräckligt intresserad af min egen trädgård för att vara road af att se på.»
Knif och fingrar återtogo sitt arbete, och Mary beundrade den händighet, hvarmed skåran i den gröna barken gjordes och den lilla röda knoppen stacks in för att sedan lindas med garn och bast. Vid de mindre kritiska stadierna af arbetet frågade hon efter de andra och fick veta, att pappa var ute och åkte i ponnyvagnen med Charles, medan Laura och Eveleen sutto i trädgården med mamma och läste eller arbetade. Eveleen var bättre men ännu inte stark, hvarför hon icke fick anstränga sig mycket i värmen. Mary började därpå tala om sin fest för skolbarnen och framställde sina frågor.
»Å Guy, du får inte resa före Marys fest!» utropade Charlotte.
»Skall ni resa?»
»Ja, tänk så stygg han är», sade Charlotte. »Han reser, jag vet inte hvart en gång, för att ha tråkigt och läsa matematik.»
»Tyvärr är det sant», sade Guy; »jag har gjort upp med några kamrater om en gemensam kurs under senare delen af ferierna.»
»Jag hoppas ni inte reser före torsdag åtta dagar, fast det inte är något nöje att bjuda er på.»
»Å, inte behöfver du resa förrän då?» sade Amy. Gör du det?»
»Nej, jag tror jag kan stanna till fredag, och jag skulle anse det för ett stort nöje att få vara med. Tackar så mycket, fröken Ross! Jag skulle just vilja studera sådana festligheter. Får jag litet mera bast, Amy, så är du snäll! Så där ja, nu är det färdigt.»
»Präktigt. Här är namnstickan. Se, så bra Charlie har präntat namnet, Mary. Är det inte underligt, att han präntar så bra, när han skrifver så illa?»
»'De sju systrarna'» Se så, vackra systrar, väx nu och frodas, tills jag kommer och flyttar er i höst. Finns det några fler?»
»Nej, det var den sista. Kom nu, Mary, så gå vi hem till mamma.»
Guy dröjde efter för att samla ihop de många taggiga grenarna, hvilka lågo öfver vägen, och de andra gingo hemåt, medan Amy berättade, hur ledsna de voro öfver att mista Guy under ferierna, men att han tyckte sig icke kunna ägna nog tid åt läsningen här och därför redan i Oxford gjort upp om en feriekurs med kamraterna och sin vän Wellwood som lärare.
»Hvar ämna de slå sig ner?»
»Det är icke afgjordt. Guy ville gärna till kusten, men Philip har förordat en landtgård i Stylehursts församling, närmare S:t Mildreds Wells men förfärligt långt från båda ställena, ute på heden.»
»Tror du, att det blir där?»
»Ja, Guy tror, att herr Wellwood skulle tycka om det, därför att han har anhöriga i S:t Mildreds, så han har nu röstat för det förslaget. I dag eller i morgon hoppas han få höra, hur det blir bestämdt.»
I trädgården träffade de på de tre damerna, sittande under akacieträdet med sina böcker och arbeten. Laura såg verkligen äldre ut än hon var — lika mycoket öfver tjugu år, som Amy såg ut att vara under nitton. Hon var vackrare än någonsin med den utsökt fina hyn, den harmoniska växten och ansiktets fulländade konturer, som framträdde om möjligt tydligare än förr; men hon var icke längre barn, utan kvinna, och bar prägeln däraf i en viss tyngd öfver panna och ögon. Mary tänkte, att det skulle vara svårt att säga, hvari skillnaden egentligen bestod. Det var icke, att hennes rosor bleknat, ty Laura hade fortfarande mest färg af de tre och såg frisk ut, medan Amy alltid varit mera blek och lady Eveleen var fullständigt utschasad af sin säsong i London; icke heller var det mindre liflighet, ty Laura pratade och skrattade med ifver, eller djupare tankfullhet, ty när lilla Amy teg, låg det ett tänkande uttryck äfven i hennes drag — men något var det, som fanns eller icke fanns där och som gaf det intrycket, att den första ungdomens bekymmerslösa lugn flytt och att lifvets sorger redan snuddat vid henne.
Mary redogjorde för sina planer. Först skulle man ha gudstjänst klockan fyra, därpå teservering utomhus, på en äng för barnen, i trädgården för de stora, och lekar för alla, som ville vara med.
Fru Edmonstone lofvade med nöje att komma med de sina, och lady Eveleen utfäste sig att bli alldeles bra till dess och lära barnen alla möjliga nya lekar, fast hon mycket föraktade de tröga engelska barnen, jämförda med hennes landsmän.
Så kom Mary till frågan om sången och fördes af Guy och Amy till pianot; och när alla deras ansträngningar inte kunde få i henne det nödiga, lofvade de nästan att komma till Easthills skola och rådgöra med den nye läraren, hvilken Mary beklagade för att han råkat på så omusikaliska människor som hennes far och henne. Allesammans följde henne på väg igen så långt det fanns skugga; och då hon hunnit ett stycke därifrån, tittade hon sig om, såg dem stå kvar vid stättan och tänkte på, hur glada och snälla de voro, samt undrade än en gång, hvart Lauras ungdom hade tagit vägen.
Förhållandet mellan Philip och Laura stod på samma punkt. Hans regemente hade aldrig varit förlagdt på något längre afstånd från Hollywell, och han hade ofta kommit dit, allt djärfvare, sedan Laura lärt sig att möta honom med mera lugn. Han var sällan eller aldrig på tu man hand med henne, men hans inflytande på henne var lika stort som förr, och blickar, ord och åtbörder, dem endast hon förstod, läto henne veta hvad hon var för honom och yppade hans tankar. Honom var hon helt hängifven, allt hvad hon gjorde hade hans gillande till mål; han var hennes hela värld. Hon kunde ibland själf bli häpen vid att märka, att hur innerligt hon än höll af de sina, stodo alla efter honom. Hon hade länge vetat arten af sin tillgifvenhet för honom; när och hur vissheten kommit kunde hon icke säga, men hon var medveten om att det var kärlek de bekänt för hvarandra och att hon lefde endast i dess ljus.
Hon hade dock icke fått klart för sig det orätta i hemlighållandet; hennes känsla var så djup, att hon aldrig kunde tänka sig att tala därom med någon lefvande varelse, och hon hade dessutom så helt uppgifvit all egen omdömesförmåga gent emot sin afgud, i att det icke kunde falla henne in, att han kunde uppmana henne till något orätt. För hans skull bar hon villigt alla obehag, och de voro icke få, ehuru tiden och vanan gifvit henne mera själfbehärskning eller rättare härdat henne.
Hon var alltid rädd för enskilda samtal och diskussioner om böcker, hvilka isynnerhet voro svåra att undvika, då Eveleen var vid Hollywell. Att promenera af och an ute på terrassen i skymningen var en daglig vana, och Eveleen slöt sig nästan alltid till Laura. Just i dag blef hon mycket obehagligt berörd af Eveleens bestämda förklaring — med anledning af någon bok —, att det var omöjligt att kalla hjältinnan rättänkande, då bon höll sin förlofning hemlig för sina föräldrar. Laura kunde icke låta bli att säga, att det kunde finnas mycket, som urskuldade henne. Rädd som hon var att väcka misstankar, bytte hon därpå hastigt om samtalsämne och försökte öfvertala Eveleen att gå in; men denna förklarade, att friska luften gjorde henne godt. Dessutom höll hon på att med vaken uppmärksamhet iakttaga de andra båda, hvilka långsamt vandrade fram och åter på den skuggiga gången på andra sidan gräsplanen och då och då stannade för att njuta af sommaraftonens lugn och de dämpade, aflägsna ljud, hvilka gjorde stillheten ännu mera märkbar.
»Så ljufligt det är», sade Amabel sakta.
»Det fattas bara det högtidliga bruset från hafvet och skvalpet af den stigande floden mot klipporna för att vara fullkomligt», sade Guy. »Det är musik, det, om något är det. Hvad skall inte det öra vara, som kan uppfatta hela hafvets välljud!»
»Hvad jag gärna skulle vilja höra det!»
»Och se det. Å Amy, om jag finge visa dig hafvet i sol — det intryck af oändlighet, som man får af den ljusa, rena synranden och den otaliga mängd af glittrande ljusfläckar, som dansa mellan en själf och den — och hur fri man känner sig, när man står högst på en klippa och vinden blåser emot en rätt öfver halfva jordklotet, medan vågorna där nedanför slå mot stranden. Jag börjar riktigt törsta efter hafvet.»
»Pappa sade ju något om att du och dina kamrater kunde slå er ned vid Redclyffe,»
»Ja, men jag tror inte, att Markham skulle tycka om det, och det skulle göra gamla fru Drew alltför stort besvär.»
»Skulle de inte bli glada åt att få dig hem?»
»Jo visst, mig toge de nog gärna emot, men om de finge höra, att jag hade med mig tre eller fyra främmande herrar, så skulle de tro, att det vore riktiga vilddjur. Dessutom är det så länge sedan jag var där, att jag knappt har lust att fara dit, förrän jag skall stanna där på allvar.»
»Ja, det blir vemodigt, när du först får se det igen.»
»Och ännu har det ju inte varit någon plikt för mig att fara dit.»
»Men du blir väl glad, när du en gång kommer dit?»
»Det var en fråga! Jag undrar, om någon har varit och skjutit kaninerna på måsklippan. De ha väl vid det här laget alldeles öfversvämmat den. Men jag tycker inte om att tänka mig första dagen. Det är inte bara den stora saknaden hemma, utan det är också nytt folk i prästgården.»
»Vet du något om den nye pastorn? Är icke fru Ashford släkt med lady Thorndale?»
»Jo. Thorndale säger, att de äro ett mönster för en prästfamilj, och jag betviflar inte, att de komma att göra mycken nytta i församlingen. Där behöfs visst upplysning, ty vi äro mycket, mycket ursprungliga där, och något mer än Jenny Robinsons lilla skola skulle inte skada oss.»
Nu ropade herr Edmonstone från fönstret, att de måste komma in.
Fru Edmonstone satt den kvällen i djupa tankar. Hon hade icke glömt sin gamla föreställning, att lady Eveleen varit intagen af Guys behagliga väsen, och hon hade varit nyfiken att se hvad som skulle hända, då Eveleen skickades till Hollywell att andas landtluft.
Hon satte ganska stort värde på lady Eveleen. Sedan förra besöket hade denna gått rätt mycket framåt och lagt bort mycket af sin förflugenhet; hon hade i mycket tagit intryck af Laura och såg ut att kunna stadga sig och bli en förståndig kvinna; och så litet fru Edmonstone än var böjd för att göra upp partier, kunde hon inte låta bli att tänka, att Eva nästan kunde vara god nog åt hennes afhållne Guy. Riktigt god nog kunde hon aldrig tänka sig att finna någon; därtill var han för mycket lik en af hennes egna. Och å andra sidan, hvad lord och lady Kilcoran skulle tycka om det!
Det var ett mycket vackert luftslott, men midt i alltsammans flög det igenom fru Edmonstones hjärna, att när hon rätt tänkte på det, var det Amy och inte Eveleen, som var med Guy ständigt och jämt. De läste, de musicerade, de botaniserade och skötte sina rosor, de promenerade på terrassen — alltid de två. Hon tänkte tillbaka, och förhållandet hade länge varit detsamma. Under påskferierna, hur de då brukat se på stjärnorna om kvällarna, hur de om förmiddagarna sysselsatt sig med blommorna i växthuset och öfvat in sånger vid pianot; hur de vid långpromenader alltid gått tillsammans och hur de alltid tycktes dela hvarje nöje och sysselsättning.
Nu var ju fru Edmonstone Guy varmt tillgifven och hyste det fullkomligaste förtroende till honom, men hon funderade ändå på i hvilken utsträckning det gick an att tillåta detta. I den tanke, att han borde se mera af världen, hade hon förmått honom att så mycket som möjligt deltaga i sällskapslifvet, men detta hade endast kommit honom att så mycket närmare sluta sig till hemmet. Dock var han icke mer än tjugu år, och det fanns mycket mer för honom att se, innan man kunde rätt vara säker om att han skulle veta hvad han själf ville. Hon visste nog, att han var hedern själf, men hon hade en viss fasa för att låta honom binda sig vid en af hennes döttrar, innan han riktigt var i stånd att bedöma sina egna känslor. Å andra sidan, ifall han icke hade någon annan tanke än att vara som en bror, tyckte fru Eddmonstone, att det icke var bra för hennes stackars lilla Amy, som kunde komma att fästa sig så vid honom, att hon alltför mycket skulle sakna honom, då han flyttade till sitt eget hem. Det vore bäst att i tid påminna henne om att de icke voro syskon och genom att lägga band på det nuvarande otvungna umgänget bespara henne den erfarenhet, som tycktes ha kostat Laura så mycket. Fru Edmonstone var desto mer orolig, som hon bittert beklagade, att hon gentemot Laura icke hade varit tillräckligt på sin vakt, och kanske hon omedvetet kände, att ifall Guy verkligen hyste några djupare känslor för Amy, skulle det inte skada, att denna var litet mer tillbakadragen.
Men att tala med den oskyldiga flickan var så motbjudande för henne, att hon väl knappt hade kommit sig för därmed, om ej Amy i detsamma hade knackat på hennes dörr.
»Barn lilla, hvarför är du så sent uppe?»
»Vi ha suttit inne hos Eveleen, vet mamma, och hört henne berätta om London, och sedan talade vi om hvad vi skulle företa oss i morgon; det var för att fråga, hvad mamma tycker, som jag kom hit nu. Som mamma vet, har Guy lofvat att komma och höra på, hur skolbarnen sjunga öfver, och vi tänkte, att, ifall du inte hade något emot det, skulle vi ta ponnyvagnen och åsnan och på förmiddagen följas åt till prästgården, äta lunch och sedan få Mary med oss till toppen af stora åsen, där vi aldrig ha varit. Guy har både länge och väl velat, att vi skulle gå dit någon gång och se på utsikten, och han påstår, att vägen är så pass bra, att Charles mycket väl kan åka ända upp.
Amy blef förvånad öfver moderns tveksamma uppsyn. Det var precis som de brukade göra, så det var icke just lätt att hitta på något att anmärka; men alltsammans hängde på Guy, och denna färd kunde leda till många andra i samma väg.
»Är det något annat mamma vill, att vi skola göra? Vi äro inte alls ifriga på det.»
»Nej, barnet mitt», sade fru Edmonstone, »jag ser intet skäl emot det. Men» — hon kände sig till mods, som om hon tagit ett språng ned i ett djup — »det var något jag ville säga åt dig.»
Amy stod beredd att höra, men fru Edmonstone dröjde. Slutligen sade hon med en ny ansträngning:
»Min lilla Amy, det är inte min mening att klandra, men jag tänkte på att råda dig att ta dig litet i akt — med Guy — —»
Den lifliga rodnad, som genast betäckte Amys kinder, kom modern att tänka, att hon icke förhastat sig.
»Ni ha varit mycket tillsammans på sista tiden; ni ha användt tiden mycket förståndigt och bra, det vet jag, och jag klandrar dig inte alls, så du behöfver inte se så ledsen ut. Jag vill bara, att du skall vara varsam. Du vet, att fast vi kalla honom kusin, är han knappast alls släkt med oss.»
»Å mamma, säg ingenting mer», bad stackars lilla Amy hastigt. »Jag är så ledsen — —»
»Kära barn, du har inte alls gjort något orätt. Jag ville bara be dig akta dig, så att du icke kommer att vänja dig vid något, som icke skulle gå an i längden. Det behöfver inte bli så stor skillnad, bara inte fullt så mycket sångöfningar och blomsterskötsel ensam med honom eller så långa promenader i trädgården om kvällarna. Håll dig mera till mig eller Laura, så går det af sig själft.»
Allt hvad hon sade kom Amys kinder att glöda allt hetare. Att rent ut bli anklagad för koketteri skulle ha varit mindre upprörande för många flickor, än denna grannlaga påminnelse var för Amys blygsamma sinne. Hon hade ett visst medvetande om att hon tyckte det var roligt att vara tillsammans med honom, och detta gjorde hennes blygsel och förvirring än större.
Hon kunde hvarken tala eller se upp; hon gömde ansiktet mot moderns axel och tryckte sig hårdt intill henne, medan fru Edmonstone ömt smekte henne och slutligen sade: »God natt nu, min egen flicka.»
»God natt, käraste mamma — jag är så ledsen», hviskade Amy till svar.
»Du behöfver inte vara ledsen, barnet mitt; tag dig bara litet i akt. God natt.»
Det skulle vara svårt att säga, hvilkenderas kinder som blossade mest.
Stackars lilla Amy! Hon frågade sig själf gång efter annan, hvad hon hade gjort och hvad hon skulle göra. Det senaste var då tydligt; hon visste hvad som var rätt, och det måste ske. Det skulle bli slut på mycket, som varit roligt — hon blef ännu hetare om kinderna, när hon betänkte, hur roligt det varit — men om det inte var alldeles som sig borde, om mamma inte gillade det, så fick det inte fortfara. Sant var, att allt, hvad hon gjorde, erhöll sin krydda af Guys deltagande; hennes hjärta slog högt, då hon hörde hans hvissling, och hans minsta ord förnam hon genom sorlet från ett stort sällskap; ingenting var helt utan honom, ingenting bra utan hans gillande — men så mycket mera måste hon blygas. Nu måste det bli slut, hur det än skulle gå. Amy knäföll och bad, att hon skulle få kraft att hålla sitt beslut.
Hon visste icke, hur mycket af denna stränghet mot sig själf hon hade lärt af det föredöme hon i två år haft framför sig. Icke heller tänkte hon på, huruvida dragningen varit ömsesidig; hon anklagade blott sig själf och anade icke, att hon genom sin tillbakadragenhet skulle komma att göra Guy ledsen.
Då Laura morgonen därpå kom in för att fråga, hvad mamma hade sagt om deras plan, blef Amy förlägen och svarade, att det hade hon inte klart för sig; hon trodde, att det icke gick för sig. Men i detsamma kom fru Edmonstone in och sade, att hon närmare tänkt på saken och beslutit sig för att själf deltaga i utflykten. Amy förstod henne, rodnade och kände sig i tysthet tacksam.
När Laura ville ändra sitt beteende mot Guy och hålla honom mera på afstånd, hade hon själf varit fullkomligt lugn och likgiltig och hade därför med största lätthet funnit det rätta sättet att gå till väga, så att hon icke sårade eller väckte uppseende. Med Amy var förhållandet ett annat. Hon var osäker på sig själf och gick till motsatt ytterlighet. Först ville hon icke gå ned till frukosten förrän i sista ögonblicket, så att det icke skulle bli tillfälle till någon pratstund i fönstret; sedan talade hon knappast ett ord under hela måltiden och slöt sig tätt till Laura och Eveleen, då de ströfvade omkring i trädgården. Om en stund tittade Charles ut genom fönstret till arbetsrummet och ropade:
»Amy, nu är Guy färdig att börja läsa.»
»Jag kan inte komma. Ni får läsa utan mig», svarade hon, i det hon inom sig hoppades, att Charles inte skulle bli ledsen, och kände sina kinder blossa upp på nytt.
Timmen för utfärden kom, och Amy begaf sig ar i sällskap med Laura, medan Guy gick med fru Edmonstone; men om en liten stund, då han sprungit för att hålla grinden öppen åt Charlotte på hennes åsna, kom han sedan bort till systrarna och deltog i deras samtal. Amy fick se något i buskarna vid vägkanten — det var visst en fingerborgsblomma, men det kunde lika väl ha varit en blindnässla — och stannade efter för att plocka den; men de väntade på henne. Hon blef tystlåten, men Guy vädjade till henne. Så sprang hon fatt Charlotte, men vid nästa grind var Guy åter vid hennes sida. Ändtligen slöt hon sig till sin mor, och genom att hålla sig till henne redde hon sig rätt bra, så länge de voro i prästgården. Men när de fortsatte, var det hon, som red på åsnan, och denna var, såsom vanligen hennes likar, besluten att gå i spetsen, så att de, då Guy höll sig bredvid, kommo ännu mer på tu man hand än någonsin.
På toppen af åsen fingo de en härlig och vidsträckt utsikt öfver präktiga skogar, silfverglänsande sädesfält, grönskande ängar och en aflägsen strimma af hafvet i det blånande fjärran. Amy visste, att detta var Guys förtjusning och vidare, fast hon icke ville erkänna det för sig själf, att det var just henne han velat visa det. Det var också så naturligt att vädja till honom vid åsynen af något vackert, att fråga, om det var som vid Redcelyffe, att hon äfven nu var nära däran att göra som vanligt; men så kom hon ihåg sig, rodnade och lät sin mor tala.
Guy hade mycket att förevisa. Det fanns en skogssluttning i närheten, från hvilken han skaffat Amy många botaniska rariteter, och nu ville han, att hon skulle se deras växtplats. Hur gärna fru Edmonstone än ville, kunde hon inte klättra dit ned; Eveleen fick inte trötta sig så mycket, Laura brydde sig inte om botanik och var rädd för björnbärsbuskarna, och Amy var tvungen att stå och titta ned åt sluttningen och säga: »Nej tack, jag tror inte jag kan följa med», och sedan gå tillbaka till Mary och Charles, medan Charlotte med hög röst ropade, att det var väldigt lifvadt och att Amy var dum, som inte kom. Strax var Guy tillbaka och sade med sitt milda, bevekande tonfall, att det inte alls var svårt att komma dit, och att hon borde komma och se på Neottian. Hon hade ingenting hellre velat, men hon tyckte Guy var bra snäll, som icke blef ledsen, då hon sade: »Nej tack.»
Mary kunde icke, efter det hon sett senast i går, ana verkliga skälet, annars skulle hon ha gått med; hon tyckte, att Amy såg trött ut, och trodde, att hon icke hade lust. Trött var Amy också, mycket trött, men det gjorde bara saken ännu värre, ty Guy såg det och bjöd henne sin arm till stöd. Åter måste hon svara: »Nej tack; det går mycket bra», och oförtrutet traska på, ty hennes mor åkte nu med Charles, och om hon dröjt efter de andra, hade han med säkerhet stannat hos henne.
Fru Edmonstone var mycket ledsen öfver Amys trötthet, men den blef en lämplig ursäkt för att icke ströfva omkring i trädgården i skumrasket eller deltaga i sången. Det hade varit en tråkig dag; Amy hoppades, att hon hade handlat rätt; åtminstone hade hon det lugnande medvetandet, att hon försökt göra det.
Dagen därpå var Amy lika trogen sin föresats. Hon drog sig undan från läsningen i arbetsrummet, fast Charles grälade på henne; hon satt kvar i sitt eget rum, tills Guy hade gått ut, och gick in igen, så fort hon hörde honom komma tillbaka; på kvällen stannade hon hos Charles, då systrarna och Eveleen gingo ut — men detta lyckades inte, ty Guy kom och satte sig hos dem. Hon gick sin väg så snart som möjligt, ehuru högst ogärna; men ju mera hågad att stanna hon kände sig, desto mer trodde hon sig böra gå, hvarför hon med en frammumlad undran, hvar Laura var, kastade en schal öfver axlarna och skyndade ut genom glasdörren. Hennes lätta klädning fastnade på rigeln; hon vände sig om — Guy höll redan på att lossa den; och hon mötte hans blick. Den innebar en sorgsen, bedjande fråga, som slog henne likt en förebråelse; utan att rätt veta, hvad hon skulle göra, utropade hon hastigt: »Tack — ingen skada skedd!» och sprang ut i trädgården, förskräckt öfver att känna sina kinder glöda och sitt hjärta bulta hårdt. Hon kunde inte låta bli att vända sig om för att att se, om han följde efter; men nej, det gjorde han inte — han stod kvar, lutad mot dörrposten, och bort ilade hon, medan det började dagas för henne, att hon gjorde honom ondt; han kunde tycka, att hon var ohöflig, ovänlig, nyckfull — han, som alltid hade varit så snäll emot henne, och därtill skulle han ju så snart resa. »Men det är rätt, och det måste ske», såde lilla Amy till sig själf och stod stilla, nu när hon var utom synhåll. »Om jag gjorde orätt förut, så får jag härda ut nu, och han skall nog förr eller senare förstå det. Det sämsta af allt skulle vara att till behag för någon inte göra det allra, allra rättaste. Dessutom kan han inte så mycket bry sig om att lilla Amy fattas, när han har mamma och Charlie. Och nu reser han snart, så det blir lättare att börja på rätt sätt, när han kommer tillbaka. Hur därmed än må vara, så måste det ske. Jag skall ha Charlie att tala om för mig, hvad han sade om glasmålningarna.»