Begåfning, Formsinne, Musik (Eskimålif)
| ← Rättegång, trumdans och nöjen |
|
Religiösa föreställningar → |
TOLFTE KAPITLET.
Skildringar af infödda.
Grönländarne äro i flera afseenden begåfvade människor och stå betydligt öfver den ringaktning, hvarmed de flesta européer tro sig berättigade att se ner på dem.
De ha ett skarpt förstånd angående allt, som ligger inom deras egen erfarenhetskrets, och de kunna tillika visa stor uppfinningsförmåga. Ett slående bevis därpå äro, som vi ha sett, deras redskap och vapen, hvari det förhandvarande materialet är användt så väl som det öfver hufvud låter tänka sig; de stå långt öfver det vi finna hos kringboende så väl amerikanska som asiatiska stammar. Till och med den minsta benknapp eller spänne är så bra, att det helt enkelt ej kan göras bättre, och vi ha i det hänseendet ingenting att lära dem. Visserligen kan häremot invändas, att en fattig natur har tvingat dem att använda det lilla de hade; men en sådan invändning blir af ringa vikt, då man betänker, att ett föga begåfvadt folk nödvändigt måste duka under för denna natur, ja, vi ha till och med sett raser, som anses stå mycket högt, icke kunna reda sig under samma förutsättningar.
Att eskimåerna ha förstånd, framgår också med all önsklig klarhet af deras anmärkningar, som ofta äro mycket träffande. Detta fingo missionärerna, särskildt i början, bittert erfara, när de voro nog dumma att inlåta sig i dispyt med de hedniska angekokerna. När de blefvo omkullresonerade, hade de emellertid argument i efterhand, som voro mera slående än de inföddes; de hade visst, som min vän timmermannen i Godthaab sade, »duktiga näfvar», och för dem rymde den grönländska fredligheten fältet.
Som exempel på deras goda anlag kan nämnas, att de jämförelsevis lätt lära sig läsa och skrifva, så att de flesta af de kristna nu kunna det, många till och med mycket bra, ja, deras skrifskicklighet är ofta rent af beundransvärd. Till och med hedningarne lära sig hastigt spela domino, bräde, ja, schack. Med de infödda i Godthaabs omnejd — t. ex. vid Kangek — spelade jag ofta dam och kunde då bli öfverraskad af den skicklighet och omtänksamhet de lade i dagen.
Våra olika skolämnen tyckas de ha någorlunda lätt för att tillägna sig, åtminstone de yngre; komma de till mognare ålder, faller det sig svårare för dem. Det ämne, som är svårast för dem, är räkning, och det är t. ex. jämförelsevis få, som kunna komma så långt, att de lära sig behandla och räkna ordentligt med bråk; de flesta ha redan svårt nog med vanlig addition och subtraktion, för att icke tala om division och multiplikation. De ofullkomliga anlagen i denna riktning ha säkert sin rot långt tillbaka i tiden. Det eskimåiska språket har också ett föga utveckladt talsystem, ty det har icke ord för mer än fem, ett för hvarje finger. Är en eskimå så matematiskt begåfvad, att han kan räkna längre, reder han sig på det sättet, att han i stället för sex säger det första fingret på den andra handen, i stället för sju det andra fingret på den andra handen, o. s. v. Men kommer han nu till tio, har han alltså icke flera händer, han måste därför till med fötterna och för att uttrycka elfva säga den första tån på den ena foten, o. s. v., för sexton den första tån på den andra foten, o. s. v. På detta sätt kan han reda sig ända fram till tjugu, som han kallar »en hel människa till ända» (inuk navdugo). Här stanna många eskimåers matematiska begrepp, men riktiga ljushufvud kunna räkna ännu längre och säga, för att uttrycka tjuguett, en på den andra människan (inûp áipagssâne atansek) o. s. v. Trettioåtta blir t. ex. på det sättet den tredje tån på den andra människans andra fot (inûp áipagssâne arfinek pingasut), fyrtio blir den andra männniskan till ända o. s. v. På detta sätt kommer man fram till hundra eller den fämte människan till ända, men nu kan till och med den mest framstående eskimå ej komma längre med sitt språk.
Detta är, som man kan förstå, ett något obekvämt sätt att uttrycka sig, om man ofta skall röra sig med så höga tal som öfver tjugu, hvilket sällan behöfdes där uppe förr i tiden, men som införandet af pängar och handel nu tyvärr har gjort mera allmänt. Det är därför helt naturligt, att grönländarne mer och mer upptaga de danska räkneorden, och med tillhjälp af dem kunna de nu till och med gå öfver hundra, men jag misstänker, att de fortfarande ha litet svårt för att bilda sig ett bestämdt begrepp om ett så högt tal.
Eskimåernas ortsinne och anlag för topografi äro alla resande ense om att berömma. Då kapten Ommaney 1850 bad en eskimå från Cap York teckna kusten, tog han en blyertspenna, en tingest, som han aldrig förr hade sett, och tecknade kustlinien längs Smiths sund från sin födelseort och norrut med en förvånande noggrannhet, i det han antydde alla öar, mera betydande bärg,
Grönländsk dans.
isbräen och fjäll och sade namnen på dem alla. De infödda på ostkusten lämnade kapten Holm en karta öfver ostkusten norrut från Angmagsalik, som de hade skurit i trä.
En eskimåisk Venus och Apollo.
Grönländarnes begåfning i fråga om konst är otvifvelaktigt märklig. Deras formsinne är mycket utveckladt, och den skicklighet, hvarmed till och med många, som ingenting ha lärt, kunna teckna, är ofta rent af öfverraskande. En grönländare vid namn Aron blef en gång sjuk och kunde ingenting göra; liggande på sängen tog han sig då för att illustrera alla de eskimåiska sägnerna, och han icke allenast tecknade sina bilder, han skar också clichéerna till dem i trä, så att de kunde tryckas. I d:r Rinks bok »Eskimoiske Eventyr og Sagn» kan läsaren finna ett prof på denne mans verksamhet på sjuklägret. En af våra främsta konstnärer, som till och med är figurmålare, sade en gång, då han såg igenom dessa teckningar: »Det är minsann ypperligt gjordt, det är som framtidens konst.»
Till att skära i ben, trä och sten äro de sällsynt skickliga, och till och med hedningarna visa däri ett formsinne, som är märkvärdigt hos ett folk, hvars kultur i den riktningen är så föga utvecklad. Som bevis på deras skicklighet i bildsnidarkonsten meddelar jag vidstående afbildningar af två hufvud, skurna i trä, som en infödd från en by i Godthaabs distrikt lämnade mig. Man kan knappast vara i tvifvel om, att det är sin egen ras konstnären här har förevigat.
I musikaliskt afseende äro grönländarne väl begåfvade. Deras ursprungliga musik, som begagnas vid deras trumdansar, är naturligtvis som de flesta naturfolks något monoton, och det är icke många toner, som användas; men den är likväl egendomlig och icke utan intresse. Melodierna till sångerna komponeras ofta af poeten själf. Nedanstående sång från ostkusten kan tjäna som prof på deras musik och sångkonst: den är mig välvilligt meddelad af fru Signe Rink. Melodien är upptecknad af fru Janssen vid Julianehaab.
[Rekonstruktion, med en del förmodade felskrivningar korrigerade:]
[Lyssna till rekonstruktionen:]
[Original:]
Fortsättningen rör sig omkring, att de antagligen under dessa förhandvarande omständigheter alla skola komma att dö af svält. Men så kommer en isbjörn till oväntad, glädjande undsättning.
Det ursprungliga i deras musik blef naturligtvis i hög grad grumladt genom européernas inflytande, och fastän det fortfarande komponeras egna melodier där uppe, tyckas dock dessa i allmänhet vara föga originella, de påminna mycket om den europeiska musiken, dels den världsliga, dels den religiösa. Där användas nu också många europeiska melodier, och det verkar rätt öfverraskande där uppe mellan fjällen och bräerna att plötsligt höra köpenhamnska gatvisor, som t. ex. »Gina, du deilige mø — — — er du med paa den?»
De uppfatta vår musik mycket bra och återge den i allmänhet riktigt eller åtminstone icke falskt; till och med mindre enkla och iöronfallande melodier kunna de ofta reda sig med.
Grönländarne, isynnerhet kvinnorna, äro mycket förtjusta i att sjunga; om sommaren, då de ro i sina kvinnobåtar, sjunga de gärna sina sånger och då ofta flerstämmigt, ja, det händer till och med, att de själfva kunna sätta understämmorna till en sång, som de nyss ha hört. Det är dels salmer, dels andra sånger, europeiska och eskimåiska, som då höras, och det kan låta vackert om kvällarna öfver den blanka vattenytan, det är för de grönländska fjordarna och fjällen hvad bjällerklangen och lurlocken äro hemma hos oss.
Det, som tilltalar dem mest vid gudstjänsten, är, som sagdt, säkert också salmsången, och hade icke den varit, skulle det nog ha gått ännu trögare än det gjorde att få grönländarne kristnade.
Af diktning finnes mycket i det eskimåiska samhället. Det viktigaste är naturligtvis där som hos de flesta folk äfventyren och sägnerna. Af dessa ha de stor rikedom, och de äro alla ytterst egendomliga i sitt slag; om de än ofta kunna visa släktskap med andra folks sagor, äro de dock alla omstöpta i sin egen form.
Intet ger oss en så god inblick i detta folks hela själslif, dess anlag, känslor och stämningar, som dessa sägners innehåll och det sätt, hvarpå de berättas. De läsare, hos hvilka det lyckats mig att väcka intresse för detta folk, vill jag därför på det varmaste uppmana att göra bekantskap med dem; de äro samlade och öfversatta i d:r Rinks flera gånger omtalade bok: »Eskimoiske Eventyr og Sagn» (Köpenhamn 1866) och supplementet därtill (Köpenhamn 1871). En intressant samling af ostgrönländska sägner är meddelad af kapten G. Holm i »Meddelelser om Grønland», 10 häftet (Köpenhamn 1888). Man finner i dessa sägner en framställningsförmåga och en fantasi, som är slående, där finns också ofta känsla, ja, ibland till och med en viss poetisk uppfattning af mycket i naturen, och därjämte finner man också stundom en grotesk humor, som naturligtvis ofta urartar till så grofkorniga saker, att de tyvärr icke ha blifvit tryckta.
Jämte denna sagodiktning och dessa berättelser om åtskilliga bedrifter fanns i det eskimåiska samhället också en poesi med sånger af olika slag. De voro antingen nidvisor om andra, som sjöngos vid de förut omtalade trumdanserna, eller också vanligen visor skildrande olika saker eller händelser. I dessa dröjer författaren ofta vid naturens och lifvets skönhet på ett eget barnsligt och tilltalande sätt; ofta är det också barnsliga kärlekssånger, hvari den älskandes längtan och den älskades dygder beskrifvas. Musiken till dessa sånger komponerades, som sagdt är, ofta af poeten.
Att grönländarne ha blick för naturens skönhet, har jag ofta under mitt myckna kringflackande med dem haft tillfälle att erfara. Så hände det, då min vän Joel och jag en gång i dimmigt väder rodde i kajak inåt Ameralikfjorden, att vi kommo förbi en bärgudde och plötsligt sågo fjällen längst in i fjorden ligga solbelysta framför oss; dimman var sönderrifven och hängde i tappar öfver bärgspetsarna, medan deras snödrifvor lågo och glittrade i solskenet. Det var en syn af slående skönhet, och Joel hejdade farten, synbart berörd, och brast ut i ett enda »pinekaok» (det är mycket vackert). Han var ett rått stycke natur, som man svårligen ville tillskrifva känslor af denna art. Jag har också ofta hört grönländarne beskrifva sommarlifvet, renjakten och naturens skönhet på den tiden i vackra färger.
Vid kristendomens och civilisationens införande blef, som vi ha sett, trumdansen afskaffad, och därmed förföll eller förändrades delvis också verskonsten.
Ännu diktar dock grönländaren sånger, ett bevis därpå skall jag meddela längre fram. Sångernas innehåll kan dels vara af skämtsam art, i det de på ett mer eller mindre oskyldigt sätt söka förlöjliga medmänniskors egenheter — grönländaren har nämligen skarp blick för det komiska —; sånger af det slaget diktades det, så vidt jag kunde förstå, åtskilliga om expeditionens olika medlemmar, ty jag hörde ofta sådant sjungas på kolonivägen om kvällarna, utan att det dock lyckades mig få fatt i dem. Dels behandla sångerna också diverse händelser. En allmän art är också barnsånger, hvaraf ofta diktas särskilda för det och det barnet och som då skänkas detta som ett slags födelsedagsgåfva af författaren.
Som exempel på grönländarnes sätt att berätta skall jag här återgifva eskimåen Silas' skildring af hans resa från Umanak i Godthaabsfjorden till Ameralikfjorden för att bistå de fyra af vår expedition, som blefvo kvar där, sedan Sverdrup och jag hade rest till Godthaab. Berättelsen är nedskrifven af Silas själf på hans modersmål och utkom i den grönländska tidningen »Atuagagdliutit», som tryckes i Godthaab med ett nummer i månaden och som utdelas gratis till grönländarne. Den här lämnade öfversättningen är välvilligt utförd för mig af kolonistyresmannen Brummerstedt (Holstensborg) och är så nära som möjligt ett ordagrant återgifvande af originaltexten.
Denna berättelse är i all sin bredd ytterst karakteristisk för grönländarnes hela sätt att berätta. Man bör komma ihåg, att författaren är en vanlig infödd fångare och jägare, som ej erhållit någon annan uppfostran än den hvarje man nu får där uppe.
Berättelse
om de européer, som ha genomfarit Grönland från öster till väster öfver inlandsisen, samt deras ankomst till Ameralikfjorden och Godthaab (skrifven af Silas från Umanak).
Jag vill först berätta om vår resa till Korkuk. Vi grönländare, som bo i fjordarna, äro mycket ifriga med att passa våra räffällor, emedan vi genom försäljningen af skinnet få litet pängar att röra oss med. I slutet af september månad reste vi, 4 man starkt, in till Korkuk, nämligen jag, Peter, David och min fosterson Conrad, den sistnämnde lyckades nämligen i maj månad genom föreståndarskapet skaffa sig en kajak. Då vi kommo till Korkuk, gingo David och jag följande dag på renjakt, Peter och Conrad för att se till räffällorna, sågo åtskilliga spår, men inga djur, då det till på köpet såg ut att bli regnväder, vände vi så smått hemåt följande dag, då vinden stillnade af, gingo David och jag tvärsöfver fjorden, vi sågo en ringsäl dyka upp, förföljde den, men bommade på den flera gånger, emedan det var något sjögång; då vi eljes ingen säl sågo, gick David från mig bort till de två andra på motsatta sidan af fjorden, hvaremot jag fortfor att gå midt öfver fjorden, då jag närmade mig vår boningsplats och hade kommit förbi ett litet näs, lade jag märke till, att det nedanför husen låg en träbåt, innan vi reste, hade jag hört, att missionären väntade besök af styresmannen från Godthaab, när han hade varit vid Kornok, det var mycket riktigt han, som var anländ, — då jag lade till vid stranden, upptäckte jag två kajaker, som endast voro dragna litet upp öfver högvattensmärket, det visade sig vara två postmän i seminaristernas kajaker.
Just som jag hade kommit ur min kajak, kom min fosterson ner till stranden till mig och berättade mig, att de, som hade gått öfver inlandsisen från ost- till västkusten, voro lyckligt ankomna till Ameralikfjorden, 4 af dem voro där inne i fjorden ännu, 2 af dem voro komna till Godthaab i en båt förfärdigad af tyg.
Då jag hörde detta, blef jag mycket förvånad och sade då strax: »om jag ändå hade mött dem i sommar, då jag var på renjakt vid Kapisilek», (vi hade nämligen hört talas om, att det var några, som ville försöka att göra denna resa öfver inlandsisen); därefter sade jag: »huru ha de burit sig åt med att resa från Ameralikfjorden till Godthaab i en tygbåt; hela vägen är det ju endast branta och otillgängliga fjällväggar? Det är mycket besynnerligt, den vägen skulle vi grönländare icke ha tillryggalagt i ett sådant fartyg.»
Jag gick då upp i mitt hus, drog af mig skinnpäls och benkläder och började äta, kort därefter knackade barnen på rutan och sade, att Otto (missionären) ropade på mig. Jag skyndade mig då att draga på mig mina benkläder igen, men barnen ropade då in genom fönstret till mig, att Otto höll på att gå in i mitt hus, då det skulle draga ut för långt på tiden att taga på mig min anorak, gick jag ut i skjortärmarna och träffade honom då utanför min husgång; i det jag kom ut, sade han till mig: »Du känner ju godt vägen till Ameralikfjorden, då de fyra européer, som äro där inne, äro att beklaga, skall du och föreståndarens kajakman Peter gå dit för att bringa dem proviant, skynda dig litet att göra dig i ordning till att resa.»
Då jag, som sagdt, nyss hade kommit hem, hade jag strax ingen synnerlig lust till att resa, men jag beslöt mig dock för det till sist.
Det regnade mycket starkt, då klockan var 4 på eftermiddagen, och då jag hade druckit kaffe, gick jag, medan jag väntade på brefven, in i föreståndarens besättningstält för att höra något nytt, båtstyraren berättade mig då, att två af denna expedition voro lappar, jag hade ju nog, medan jag gick i skola, hört något om, att det existerade ett folkslag, som hette lappar, men deras sedvanor och skick visste jag intet besked om.
Då brefven voro färdiga och vi (Peter och jag) hade fyllt våra kajaker med proviant, sprit o. s. v., begåfvo vi oss af för att om möjligt hinna till betfiskplatsens hus innan natten, då det regnade för starkt till att ligga under bar himmel och det inga större stenar fanns med hål under, hvarunder man kunde sofva.
Då det började bli mörkt, kommo vi dit, gingo in i huset, då taket var otätt, droppade regnet starkt ner i huset, jag hade lyckligtvis en kaffepanna och ett téfat med mig, fatet begagnade vi som lampa och lade oss till att sofva så godt vi kunde.
Om morgonen kokade vi kaffe och reste så därifrån, då det blef ljust.
Då vi kommo till Itivdlek, buro vi först den medförda provianten m. m. öfver land till den motsatta sidan af där vi landade, därefter togo vi våra kajaker på hufvudet och gingo med dem öfver landet för att bespara oss att ro utom detta land. Vi hade väntat oss att hinna fram till ändan af Ameralikfjorden innan aftonen, men då sydvästvinden blåste upp allt mer och mer och sjön reste sig, hunno vi endast till Kingaks norra sida, då jag icke tordes gå utom Kingaks näs, emedan jag icke tillräckligt kände hurudant det var att passera i stark blåst och emedan jag visste, att där icke i närheten af näset var något ställe, där vi kunde lägga till, om blåsten blef för stark.
Vi funno där en större håla under en sten, där vi då kröpo in och sofvo där.
Då det började bli ljust och det var någorlunda stilla väder, reste vi därifrån efter att först ha druckit vårt sista kaffe, efter en stunds rodd kommo vi ändtligen förbi det näs jag var mest rädd för, rodde därefter inåt, då min följeslagare aldrig hade sett denna väg förr, berättade jag honom om namnen på de olika fjällen och hvilken väg vi plägade gå, då vi gingo på renjakt.
Vi visste icke något bestämdt om, hvar dessa människor uppehöllo sig, jag tänkte mig som mest sannolikt, att de uppehöllo sig på en af tältplatserna i ändan af fjorden, då vi därför satte öfver fjorden och kommo litet utanför Ivigtussok, affyrade vi flera skott, men de blefvo icke besvarade, vi rodde alltjämt vidare och träffade då två sälar, vi försökte skjuta dem, men då vinden var för stark, lyckades det oss icke få skott på dem, tills vi kommo till ändan af fjorden, afsköto åter några skott, som icke heller blefvo besvarade, hvarför vi började frukta för, att vi icke skulle träffa dem vi sökte.
Kort därefter trodde vi oss dock höra ett skott, som vi antogo kom från Umiviarssuit, jag sade därför till min följeslagare: »låt oss gå i land här vid Umiviarssuit och först gå bort och se den motsatta sidan af den stora älfven, om de icke äro där, det kunde ju tänkas.»
Efter att ha dragit våra kajaker genom leret upp till fast mark, tog jag brefvet och min bössa, Peter tog likaledes sin med, för att vi skulle kunna skjuta signalskott; då jag hade skjutit en gång (min följeslagare Peters bössa hade nämligen blifvit våt, så att den icke kunde begagnas), hörde vi ändtligen ett skott på nära håll och började se spår af stora stöflar, då vi nu icke längre tviflade på, att vi skulle träffa dem vi sökte, började vi komma i godt humör, isynnerhet emedan vi antagligen skulle få se lapparne, efterhand som vi kommo längre fram, mötte vi spår af grönländare, vi hade trott, att vi skulle ha varit de första grönländare, som kommo till dem, men som vi sedan fingo veta, hade vi kommit blott litet senare än två andra grönländare, litet därefter såg Peter ett tält och människor gå utanför. Medan Peter ropade hurra, sköt jag med min bössa af glädje — vi sökte efter den bästa vägen att komma ner till tältet på och blefvo då tillropade på grönländska: »amuinak» (gå rakt ner). Vi kände då igen de båda grönländarne, det visade sig vara de två bröderna Terkel (föreståndaren) och hans yngre broder Hoseas från boplatsen Sardlok, de hade nyss kommit dit in för att också lämna proviant. Vi sågo de bägge norrmännen och de bägge lapparne förtära en måltid och dricka kaffe af det, som var dem tillsändt, de hade dukat bord, begagnande en af sina slädar som bord.
Då vi kommo fram till dem, räckte jag brefven till en af dem, då han hade fått dem, gaf han dem strax till den, som satt längst bort ifrån honom (löjtn. Dietrichson).
Ändtligen sågo vi då lapparne, som vi hade längtat efter, vi blefvo förvånade öfver deras klädedräkt, emedan den alls icke liknade den dräkt, som vi bruka se européerna här hafva på sig, deras fotbeklädnader liknade skridskor, spetsen af skodonen var mycket böjd, det ena paret stöflar hade sulor, som liknade grönländarnes sulor på skodon, den andre lappen, den äldre, hade skodon af renens ben, likaledes spetsen mycket böjd, likaledes hade de benkläder af renben, som sutto mycket strama på dem, de hade innanför underbenkläderna hvita yllna, i sina rockar hade de många fickor, hela fodret af rocken begagnades som förvaringsrum; de hade halsdukar, hvari det i hvarje ända var fickor (förvaringsrum).
Den yngre, Samuel Balto, hade en hög mössa med fyra hörn, hvari det var fjädrar, med ett stort bredt rödt band om midten, den äldre, Ole Ravna, hade en lång röd mössa, som blef mindre och mindre i höjden, i ändan af mössan satt en tofs.
Sedan de bref vi hade med oss från föreståndaren och missionären (Otto) hade blifvit genomlästa, gåfvo de oss mat och kaffe, som vi förtärde, då de gingo in i tältet, följde vi med för att komma åt att tala med dem, då vi hörde, att de hade en bok, fingo vi fatt i en, som var tryckt på grönländska och danska; och likaledes i två skrifvelser, som voro affattade på samma språk, begagnande dem, lyckades vi ändtligen göra begripligt for dem, hvad det var för saker vi hade med, och fingo två af dem till att följa med oss att hämta några af sakerna, då vi icke kunde bära alltsammans allena.
Då Terkel och hans broder ville resa ut till Godthaab, skulle Peter och jag vänta här på den båt, som skulle hämta dessa fyra män till Godthaab, Otto (missionären) hade visserligen sagt till mig, att jag skulle vända tillbaka direkt till Umanak, men jag ville hellre vänta och följa dem till Godthaab, emedan min betalning skulle bli högre.
Efter att hafva gjort tecken till de två, som skulle följa med oss för att hämta de medförda sakerna, gingo vi tillsammans med dem och Terkel och hans broder ner till våra kajaker och började draga ut ur kajakerna hvad vi hade med oss, de två voro mycket glada för sakerna, vi hade ju också med oss många olika saker, bland annat fem rågbröd och två flaskor, hvari det var vin.
Då vi vände om för att föra sakerna till tältet, önskade vi först Terkel och hans broder en god resa hem och gingo därefter ifrån dem, då vi kommo till spår uppe på land, berättade jag Kristiansen och Balto, att det var mina och mina reskamraters spår från i sommar, då vi voro här i juli månad på renjakt, och visade dem fjället Akuliarusiarssuk, berättade dem, att mina reskamrater hette Conrad och Fredrik och att vi där hade skjutit fem renar.
Då vi kommo nära tältet, började lappen ropa hurra, jag stämde in med, då herrn (löjtn. Dietrichson) såg, hvad vi hade med oss, blef han också synbarligen mycket glad, och alltsammans fördes in i tältet, hvarefter de strax började koka kaffe i en stor panna.
Då kaffet kokte, drucko vi det och åto oss mätta, sedan drucko vi punsch. Då de ville gå till hvila, sade de till oss, att vi skulle komma in, och gåfvo oss en sofpåse, hvari där kunde vara tre man, och i den skulle vi sofva tillsammans med den gamle lappen.
Min följeslagare (Peter) ville icke ligga i påse tillsammans med honom, och jag hyste också litet vidskepelse (fruktan) vid att ligga i påse tillsammans med lappar, det kommer sig däraf, att vi ju annars aldrig bruka ligga tillsammans med européer.
Då Peter fortfarande icke ville, kröp jag in i påsen, men kunde icke sofva mycket, dels emedan lappen (min sofkamrat) drog andan mycket hårdt, dels emedan vi skrattade mycket och emedan de andra tre i den andra påsen hela tiden lågo och retades med hvarandra, då de ändtligen tystnade, sofvo vi.
Då vi vaknade följande morgon och hade ätit och druckit kaffe, fick jag lust att gå på renjakt, emedan vädret var godt och emedan jag icke tycker om att ligga stilla. Då Peter sade, att han ännu icke hade sett renar, ville jag, att han skulle följa med mig, men då hans bössa var våt, ville han icke. Då det började lida fram på förmiddagen, gick jag, fastän det var söndag, den 7 oktober. Om jag varit vid min vinterplats Umanak, hade jag knappast gått ut på förvärf den dagen, men jag hade sådan lust att skaffa de fyra främmande litet köttmat, om det också icke blef annat än en hare.
Då jag började gå, erinrade jag mig dagen, att helgdagen tillhörde Gud, vår herre, och jag bad då utan att tvifla: »Gif oss i dag vårt dagliga bröd», m. m., jag önskar, att alla kristna, när de gå ut på förvärf, utan att tvifla ville bedja så. Jag gick så smått uppför bärget, då jag ungefär hade kommit ända upp, såg jag ner i en klyfta och tyckte mig då nere i denna klyfta se några sitta på huk, då jag trodde, att det var renar, blef jag sittande stilla en stund och såg på det, men då det alls icke rörde sig, började jag tvifla på, att min förmodan var riktig, och gick därför direkt ner för att se, hvad det kunde vara; då jag kom längre ner, började flocken springa, däribland en stor hane med sina honor och flera andra. Jag blef så förargad på mig själf, att jag sade: »Jag dumbom, att jag inte såg mig riktigt för, nu skadade jag mig själf igen med min blindhet.»
Först sprungo de tämligen fort, stannade kort därefter, jag förhöll mig alldeles lugn och höll ögonen på dem, strax därefter sprungo de nedom det bärg, där jag stod, då de voro komna förbi mig, renkalfvarna sist, gick jag längre fram för att se, hvar de voro, och såg dem litet nedanför bärget på den andra sidan, då de närmade sig, honan först, men hon var tämligen långt borta, hanen efter, men något närmare mig, sköt jag efter honom, fastän jag hellre ville ha haft honan, och träffade honom, men kulan bräckte blott hans bog, jag laddade då andra gången, sprang efter honom och träffade honom då, så att han dog; de andra renarne såg jag ej mera efter, emedan jag icke trodde mig kunna hinna upp dem.
Då jag hade flått djuret och gömt en del af köttet under några stenar, packade jag in det jag ville ta med mig i skinnet och gick sedan hemåt, utan att se efter, om där var flera renar i närheten, något framför min väg kom en stor hvit ren löpande och sedan åter en mycket stor, men jag tyckte, att de voro för långt borta till att skjuta efter.
Då jag kom alldeles ner för bärget, hade det blifvit eftermiddag, då jag kom i närheten af tältet, tänkte jag på att affyra ett skott, liksom vi grönländare bruka, då vi ha fått en stor ren, men då det var européer, som voro i tältet, och jag icke hade mycket krut, uppgaf jag det; där var ingen utanför tältet, hvarför jag höll mig stilla litet. Peter kom först ut ur tältet, och då han såg mig, frågade han mig, om jag hade fått en ren, då jag bejakade denna fråga, gick han in i tältet och berättade på bästa sätt för dem där inne den nyheten, då de kommo ut, stirrade de länge på mig.
Jag gick då ända ner till dem, och de blefvo mycket, ja utomordentligt glada, jag gaf dem den ena bogen och sade, att de skulle koka den, dessutom fick löjtn. Dietrichson litet märg och talg, emedan han hade börjat hålla så mycket af mig; då jag hade druckit kaffe och ätit, berättade den gamle lappen, medan renköttet koktes, att han själf ägde 300 renar.
Fastän det icke var riktigt kokt, började de redan äta af köttet och sade till Peter och mig, att vi skulle äta med ur grytan, jag gaf dem litet mera kött att koka, hvart efter som det blef kokt, blef det ersatt med nytt kött, o. s. v., tills vi icke kunde äta mera någon af oss.
Då vi lade oss till hvila, började de åter retas med hvarandra, då jag var mycket trött och sömnig, sade jag till Peter: »Nu skola de väl åter hålla på med dessa upptåg, jag är så sömnig, de veta ju, att det är helgdag i dag; jag sade då till dem: »det är helgdag i dag.»
Litet därefter, då de nästan tego, började Peter och jag att sjunga salmer, åtskilliga, som vi hade lärt oss, straxt därpå tego de alldeles, och den yngre af lapparne började sjunga salmer.
Då vi vaknade, gingo Peter och jag ut för att hämta resten af köttet af min ren, då vi närmade oss vårt tält, började himlen åter bli mulen, vi förde ner köttet till våra kajaker, men så snart vi voro komna dit ner, kommo lapparne dit ner, jag gaf dem då åter litet kött till att koka och gick tillsammans med dem upp till tältet. Sedan fingo de ryggen och halsen af renen att äta.
Vi började åter tröttna på att stanna där, då det begynte regna och det ännu ingen båt kom för att hämta oss, det vi voro mest ledsna öfver var våra skodon, fastän vi hade två par hvar med oss, voro bägge paren alldeles sönder, så att vi till sist måste ta en omaka kamik på hvar fot.
Vi började då tala om, att vi ville försöka komma ut ur fjorden igen, så snart vädret blef godt, vi sade då till européerna, att vi i kväll ville sofva i våra kajaker, då vi icke tyckte om att sofva så länge om morgonen som de gjorde, då det icke var sedvana eller skick bland oss grönländare, då de icke hade något särskildt emot det, gingo vi ner för att sofva i kajakerna. Då vi vaknade och gingo upp till tältet nästa morgon, frågade de, om vi hade sofvit godt, då vi svarade ja därtill, tackade de.
Då vi hade ätit om kvällen, sade vi god natt till dem och gingo åter ner för att sofva i kajakerna med den föresats att, om vädret tillät det, nästa dag resa därifrån, då våra skodon voro alltför obehagliga att begagna i det skick, hvari de nu befunno sig.
Vädret var följande morgon mycket fint, med blå himmel, och vi gjorde oss då färdiga till att resa, började ordna det kött, m. m., som vi skulle ha med oss, och voro nästan färdiga, plötsligt hörde vi då ute på fjorden ett skott, just som solen började stiga upp, vi voro ännu icke riktigt säkra på, om vi hade hört rätt eller ej, kort därpå hörde vi åter ett skott och flera skott, jag besvarade då skotten ock gick sedan upp till tältet och såg då litet nere i fjorden båtar med en hel hop människor i.
Det var mycket glädjande for oss, då vi sågo båtarna, ty vi hade blifvit litet ängsliga för att de icke skulle komma.
Där var en båt och en kvinnobåt, då vi blefvo samlade, var det mycket roligt, då vi ju nu visste, att vi alla skulle komma till Godthaab. Lappen Balto kokade kaffe, då det var färdigt, drack jag det och ville sedan gå bort, men då ropade Peter på mig, jag vände om igen, och det visade sig nu, att de ville jag skulle äta tillsammans med dem; vi åto oss nu rikligen mätta och drucko vårt kaffe därtill.
Då de gjorde i ordning till afresan och besättningarna på båtarna förde ner sitt gods m. m. till farkosterna, gingo vi åter ner till våra kajaker; efter att ha lastat dem såg jag efter båtarna och upptäckte då, att de redan höllo på att sätta öfver fjorden; vi rodde då bort till dem och nådde den motsatta sidan af fjorden (solsidan); där drack besättningen åter kaffe och åt, och sedan foro vi åter vidare, fastän de icke hade sofvit något den sista natten, ville dock roddarne helst fortsätta resan. Först då vi kommo till Nûa (näset), beslöt kvinnobåtsbesättningen sig för att slå upp tält och stanna där om natten, isynnerhet emedan kvinnobåtens skinn voro för våta, det var alltför länge den hade varit i vattnet utan att torka, så att vi ansågo, att det var farligt att icke låta den torka litet, och äfven för att få sy ihop några hål, som hade blifvit i kvinnobåten; jag stannade också öfver natten där för att hjälpa till med att dra upp kvinnobåten och sätta den i vattnet följande morgon.
Midt i natten gick jag ut ur tältet, då jag såg, att det var lugnt väder, tyckte jag det var bäst att resa, medan det var stilla, hvarför jag väckte dem och sade, att det var bäst att resa nu; medan kaffet kokades, lastade vi båten och reste vidare.
Något därefter närmade vi oss Nunangiak, det började då blåsa upp litet; då de litet längre fram på dagen hade kommit till Tuapagssuak, gick jag i förväg för att se, hvart träbåten hade tagit vägen, då jag icke visste, hvar de voro, om de antingen hade fortsatt resan eller hade slagit upp tält för natten.
Jag hade nämligen börjat längta efter mitt hem, det
Grönländskt fjordlandskap på ostkusten.
var ju också länge jag var borta därifrån, om sommaren är jag nog ibland ganska länge borta från mitt hem, när jag är ute på förvärf, men då har jag alltid en kamrat från min egen boplats med mig, som jag kan göra sällskap med.
Då det började bli riktigt ljust och jag kom bort till Tuapârssúnguit, såg jag båten och tältet där, de hade nyss stigit upp; då jag lade till vid strandbrädden, gick Peter ner till mig och drog mig upp på land. Han berättade mig, att de kokade té, det var ju också mycket kallt, det blåste en mycket frisk Ameralik-östanvind, vi drucko nu té och åto, då européerna återsågo mig, blefvo de glada.
Då vi hade ätit, reste vi, då vi kommo till Kingigtorssûp, började Kristiansen och jag le mot hvarandra, emedan vi nu trodde oss kunna hinna fram till Godthaab samma dag. Då vi kommo till Uvkusigssaps-näset, gingo Peter och jag i förväg för att lämna ett bref till ledaren af expeditionen, som de hade skrifvit till. Då vi närmade oss Godthaab, förmodade invånarne där, att det var vi, hvarför de samlade sig. Då vi lade till och de hörde, att vi voro i närheten, samlade det sig allt fler och fler människor. Grönländarne längtade mycket efter lapparne, och då de hörde, att jag hade skjutit en stor ren, blefvo de helt ifriga, och jag hörde icke annat från dem alla än rop om att få ett stycke talg.
Då Peter gick upp till sitt hem, följde jag med honom. Jag afundades honom, att han hade kommit så långt. Där drucko vi kaffe och gingo sedan ner till föreståndaren, emedan vi trodde, att vi genast skulle få vår betalning. Strax därefter hörde vi dem ropa, att lapparne närmade sig (d. v. s. syntes från husen), jag gick därefter öfver till Lars Heilmanns (föreståndarens) hus och drack kaffe hos hans hustru, jag brukade nämligen, när jag ligger öfver natten i kolonien, sofva i det huset. Då jag hade druckit kaffe, gick jag ner tillsammans med alla de andra människorna för att se dem lägga till vid stranden. Då européerna och grönländarne samlade sig där nere, var det en stor skara människor. Småningom kom kvinnobåten, som hade de resandes gods med sig, och då de också hade tagit min ren i båten, gick jag åter ner till stranden, för att ta emot den. Sedan jag hade delat ut en del däraf till grönländarne, sålde jag resten fördelaktigt. För det kött européerna hade ätit inne i fjorden, fick jag 5 kronor, för att ha utfört resan dit in fick jag 20 kronor, för renhufvudet 3 kronor, för renskinnet 4 kronor och 50 öre. Resten fick jag ungefär 18 kronor för.
Då jag hade fått alla pengarna, tänkte jag starkt på att köpa mig bössa, det hade länge varit mina önskningars mål, men jag hade hittills icke haft tillräckligt att köpa den för. Jag har nog en gammal bössa, 1874 bytte jag med volontärens (Irmingers, hans, som omkom i kajak) hagelbössa och fick en äldre bössa för den. Denne Irminger (han, som omkom i kajak) känna sydgrönländarne säkerligen; då han omkom, var jag med honom.
Jag fick mig således en bössa och skall nu ge min gamla till min fosterson, så kan han få öfva sig med den. Han är 17 år gammal, och för oss, som bo i fjorden, är det en viktig sak att ha en bössa, både till ren och till säl och till annat lefvande. Jag låg öfver natten i Godthaab, men jag var icke riktigt glad, emedan jag af expeditionens medlemmar ständigt plågades med att jag skulle sälja skinnet af den ren jag hade skjutit, då jag egentligen helst ville behålla det själf, ty det var ett vackert, täthårigt skinn, som det är bra att ligga på om vintern, då det är kallt. Jag fick visserligen i augusti en stor ren, men skinnet af den var så tunt, att jag icke lät bereda det till kâk (d. v. s. underlag på britsen). Då de kommo 3 gånger och bådo att få köpa det, tyckte jag icke om att säga nej längre och sålde det sedan. Jag sade då till föreståndaren, att jag ville köpa en bössa, och fick en utlämnad. Då jag hade handlat, ville jag resa, emedan jag längtade mycket efter att komma hem, men nordostvinden tvingade mig att stanna ännu en natt i kolonien, då jag icke tordes gå förbi Kasigiángsuit, dels för blåst, dels emedan jag hade så mycket, som jag skulle ha med mig inuti kajaken. Följande dags morgon, då jag steg upp, var vädret bättre, och blåsten hade stillnat af. Jag reste då öfver Kôrnok till min boningsplats.»
Det sätt, hvarpå olyckor skildras i dessa berättelser, är ofta egendomligt. Jag skall här ge ett exempel från en längre berättelse om en kvinnobåts förlisning, som hände i fjor och hvarvid tio människor omkommo. Författaren är Ignatius, som var styrman på båten. För öfversättningen har jag att tacka fru Signe Rink. Om själfva olyckan heter det:
— — — »men då vi fingo Ikerak öppen, sågo vi, att det drog ihop till storm, och då vi omsider kommo ut i mynningen af fjorden, kom den redan farande med en sådan våldsamhet, att vi allesamman måste släppa hvad vi hade för händer för att peka utåt, i det vi utbrusto som med en mun: ’Ja, där ha vi den’! Jag lät ögonblickligen dreja bi, men vi blefvo i samma ögonblick kastade ner mot ett isbärg och samtidigt påseglade af all den splittrade nyisen, som stormen nu förde med sig; och kvinnobåten började ögonblickligen att sjunka. Här hörde jag nu en af rodderskorna utbrista: ’Månne Gud vår skapare alls icke vill se ner till oss’? Men för stormens sus och det starka knakandet i kvinnobåten kunde jag icke urskilja hvem det var. Nu skyndade jag Ignatius mig att få min kajak utsatt, men den kom genast in under isflagorna, hvarför jag blott med ett våldsamt ryck i den fick den fram igen, och Jonas och jag hade knappast tagit plats i hvar sin kajak, förr än kvinnobåten sjönk midtför våra ögon. I det samma var det något, som bakifrån rörde vid min axel; och då jag vände mig om, såg jag, att det var Martha; men en sjö slungade henne genast bort igen. Nu började vi två kajakmän också plötsligt att sjunka, så att isen måste ha sönderskurit oss (d. v. s. kajakerna) och i det vi sjönko, hörde jag Jonas bedja: »Jesus, kom och blif hos mig — dina sår vare min tröst — jag älskar dig.» Han var den ende af dem alla jag hörde bedja, men han var visserligen också den, som jag på grund af mitt stora ansvar[1] hela tiden hade varit mest uppmärksam på. Där hade de nu allesamman gått till bottnen! Nej, ännu icke alla; ty då jag själf flöt upp till vattenytan igen, sedan jag varit nog lycklig att komma ut ur kajaken, fick jag sikte på Martha och därefter på Elisabeth, min egen hustru, och till sist på Prescilla, en gammal släkting till oss, som tillika i många år hade varit vår tjänarinna där hemma; men alla de andra voro och förblefvo borta, äfven Jonas, hvilken alltså väl icke lyckats komma ur kajaken. Då säger Elisabeth från sitt ställe bort till mig: »Ja, Gud vill själf upplösa vårt äktenskap med döden (tokukut Gulip aiparinivtine avigssârtissavatigut).» Hon var borta med det samma hon hade talat, och Prescilla och jag voro nu de enda, som voro kvar på böljorna. Jag lyfte mina händer mot himlen och ropade: »Gud vare mig syndare nådig!» Jag hade nyss fått tag i en af våra sängkläderbuntar, hvarvid jag plötsligt lyckats komma mig upp litet, denna bunt igenkände jag som min gamla mors. Jag fick ännu en gång sikte på Prescilla och hörde henne nu säga: »Är inte detta förfärligt, och nu skall nog turen komma till mig.»
»Ja, du säger sant — förfärligt är det, men hvem af oss två nu skall straffas eller benådas, är icke lätt att säga,» och så upprepade jag samma bön som nyss. Hon dog inemot midnatt, och hennes död var icke drunkning, ty hon hade dragit sin sista suck, innan hon sjönk.» — — —
Ändtligen dref Ignatius i land efter många lidanden, hvarunder han, som han säger, »bad oaflåtligt, fastän jag mycket väl kom ihåg, att Gud var allsmäktig och i alla händelser endast skulle handla efter sin egen vilja.» Han gick nu upp på ett bärg, »där han skänkte Gud alla sina döda.» I tre dagar utstod han stora försakelser och ansträngningar. Han slutar sin berättelse sålunda:
»Då jag den fjärde dagens morgon ändtligen satte öfver (Grædefjorden), fick jag strax, som jag kom in under den grönländska byns fjäll, sikte på en kajakman, och det var ingen annan än Samuel, Jonas och Marthas äldre bror. Det var ett fruktansvärdt ögonblick, men jag måste ju uthärda det, och jag rodde rakt fram till honom och sade: ’Ni må nu göra med mig hvad ni själf tycker jag förtjänar — här är jag, eländig till mods, den ende lefvande af dem allesamman — de andra äro nu icke mer — båten har förlist.’ Men han blef endast bestört, och hans enda ord voro: ’Din stackare — du är sannerligen mycket att beklaga.’ Hvilken tröst och lättnad! Vi följdes nu åt in till byn, där både Jacob och hans hustru icke togo mindre mildt och vänligt emot mig än sonen hade gjort — mig ovärdige, som var skulden till att de hade mist sina två kära barn. Äfven för denna lyckliga utgång måste jag högeligen tacka Gud. Här hos dessa människor stannade jag sedan, tills jag hade hämtat mig något efter den stora olyckan.»
Till slut skall jag meddela ännu en skildring från Atuagagdliutit, som likaledes är öfversatt och mig tillsänd af fru Signe Rink och som äfven genom sitt märkliga innehåll är af intresse:
»Ändtligen kommer jag nu med det, som jag så länge har tänkt lämna som bidrag till ’förströelseläsningen’. Det är icke mycket med det jag bjuder på, men det är alltid något, som jag har sett med mina egna ögon. Det handlar om de komiska bruken vid fångsten af en björn i vissa sydliga trakter och som man i allmänhet icke känner till på andra håll. Det var år 1882—83 nere vid Augpilagtut innanför Pamiagdluk.[2] Det står två grönländarhus vid Augpilagtut. I det ena bodde tre sälfångare med familjer, och dessa voro Benjamin med binamnet Akûtit, Isak eller Umangûjok och Morits; och i det andra var Mathæus, som för det mesta kallades Ulivkakaungamik eller den ’fullproppade’ — efter ett uttryck, som han själf begagnade. Han var öfver sjuttio år, men fångade icke desto mindre ännu rätt ofta; han hade dessutom många gånger varit alldeles ensam om att fånga björnen.
Så hände det då en söndag, då alla de andra fångarena hade gått till sjös, att vi hemmavarande höllo bön i Mathæus’ hus, hvarefter Benjamins son, hvilken var den förste, som efter slutad gudstjänst gick ut, genast kom instörtande igen sägande: ’Det står en björn strax här utanför och äter af späcket’.
Jag blef lika förskräckt som på visst sätt glad vid denna underrättelse, hvaremot gamle Mathæus rent af skalf af hänryckning och utbrast: ’Tack förtjänar den, som förkunnar denna goda nyhet; jag måste strax ut och sticka björnen’; och då jag såg bort på honom, trodde jag honom i färd med att söka ut åt sig ett godt redskap, en lång knif eller något dylikt; men långt ifrån! Det vapen, hvarmed han hade försett sig, stack knappast fram ur hans knutna hand. Hvad skulle detta förslå mot björnens skinn och tjocka späcklager, tänkte jag. För öfrigt tilläto husets kvinnor honom icke att ge sig i nappatag med björnen och ryckte därför allesamman i honom för att hålla honom kvar, och jag hjälpte dem därmed. De löste allesamman (fruntimmerna) ner sin hårtopp och redde ut håret, för att björnen skulle tro, att de voro män, och därför hålla sig mera undan. Våra hedniska förfäder ansågo nämligen björnen för att ha människoförstånd.
Då vi voro rädda för, att vår björn skulle hitta på att gå in till oss genom tarmskinnsrutan, måste också jag tänka på ett vapen och frågade därför efter yxan; men den hade de naturligtvis lånat ut till ett annat hus, sade de. Jag fick i det samma sikte på en fruntimmersknif, som låg på ipaken[3] bredvid tranlampan, och denna tog jag jämte en träbit från en kajakköl, hvilken jag ville binda vid knifven som skaft; men knappast hade jag tagit dessa saker, förr än en ropar bakom mig: ’Gif hit, jag har då långt mera krafter än du!» Det var ingen annan än själfve Mathæus’ dotter, änkan. Hon ryckte bägge delarna ifrån mig.
Nu började vägguret[4] slå elfva; och den satans björnen såg genast morskare ut. Jag sprang genast fram för att stanna slagverket, men i min bestörtning bar jag mig galet åt och ökade tvärtom oväsendet, tills jag ändtligen så pass återfick fattningen, att jag fick lodet aflöst och ljudet dämpadt. Kvinnorna ryckte ännu i Mathæus för att hålla honom kvar. Så började plötsligt björnanmälarens mor att dra ner sina byxor ända till knäna och gick sålunda vacklande rundt omkring på golfvet, i det hon på samma gång flätade på några strån. Detta var för att försvaga björnens krafter, sade de, och få honom till att lättare falla öfverända. Under allt detta slapp emellertid gamle Mathæus ifrån dem, och jag efter honom och kom på sidan om honom, innan han ännu riktigt hade hunnit ut ur husgången. Han bad mig vara tyst och sade: »Var stilla — nu går han ner mot sjön.»
Mathæus hade sin bössa liggande i kajaken vid stranden; och i det samma som björnen hade kommit förbi kajaken, smög den gamle sig samma väg, försiktigt krypande på alla fyra. Jag stod kvar i husgången och såg därifrån, huru björnen plötsligt vände sig brummande om mot honom; och jag blef så orolig, att jag flydde bort till det andra huset, där jag i brådskan kom inramlande genom dörren. Medan jag ännu låg och kraflade på golfvet, kunde jag genom fönstret[5] se, huru björnen och Mathæus oafvändt stirrade hvarandra midt i synen, på hvar sin sida om kajaken, Mathæus grimaserande och björnen vrålande med hela gapet öppet, färdig att bita honom; men Mathæus satte foten hårdt mot kajaken och lade an utan att ett ögonblick ta sina ögon från björnens; och så fyrade han af. Nu skyndade jag mig ut och kom lagom för att se, huru han borrade sällänsaren i honom. Därefter ropade han med hög röst upp mot huset, att nu kunde de vara så goda och komma och få sin ningek (afskurna bitar). De tillkallade kvinnorna råkade i ifvern att komma förbi hvarandra nästan att fastna i den smalare delen af husgången, som de till en del bröto ner. Då de kommo ner till björnen, stucko de allesamman in händerna i det gapande såret och drucko blod därur, i det hvar och en för sig med det samma nämnde den del af djuret han önskade sig som »smakbit», och så kom ändtligen turen till mig att dricka af blodet, som jag också gjorde, i det jag sade, att jag önskade den ena skinkan som andel; men härpå svarade man, att allt, som var lemmar, redan var bortlofvadt och att jag dessutom hade försummat att röra vid björnen, då jag kom till stället. Det var riktigt förargligt, att jag icke hade kommit ihåg denna omständighet. Nu sprang björnanmälarens mor efter en kopp vatten och lät oss allesamman ta en klunk däraf, fastän ingen af oss var törstig; detta skulle vara för att skaffa hennes son ständig tur med björnen; och det där med blodet hade varit för att visa hela björnsläkten deras begär efter den; och innan de grepo sig an med styckningen, dunkade de med knytnäfvarna på björnpälsen och ropade: ’Du är fet, fet, fet och rar!’ Och detta gör man af artighet i den tron, att björnen verkligen skall vara fet; men då vi öppnade vår, befanns den vara riktigt ovanligt mager.
Då hufvudet bars in, följde jag med, emedan jag visste, att det skulle företagas vissa konster därmed. Den första var, att det sattes på kanten af lampupphöjningen med ansiktet mot sydost, hvarpå man stoppade till munnen och näsborrarna med affall från lamporna och annat fett och slutligen styrde ut dess hjässa med hvarjehanda småsaker, såsom tillskurna stöfvelsulor, hyfvelspånor, glaspärlor, knifvar och annat. Riktningen mot sydost antyder den väg, hvarifrån björnarna bruka komma med storisen rundtomkring landets södra spets; mossan i näsborrarna skall hindra den björn, man vill fånga, från att känna lukt af människors närvaro; och smörjningen i munnen är för att göra honom till behag, emedan han skall vara mycket förtjust i brynt fett; småsakerna, hvarmed de pynta hufvudet, syfta på, att de tänka sig björnen som sänd i ärende till dem från deras förfäder, för att skaffa dem dessa saker; och då man räknade ut, att björnsjälen aldrig hann hem förr än efter fem dagars förlopp, så förtärde man heller aldrig hufvudet af sin björn förr än efter denna tid, emedan björnsjälen eljest kunde dö under vägen och småsakerna till familjen därmed gå förlorade; till och med hålen bak, där hufvudet är afskuret, stoppa de till för att hindra förblödning under vägen. Jag kallar nu allt detta för afguderi; men hedningarne ansågo i forna dagar, att både allt lefvande och allt dödt hade sin själ; men det är likväl något, som man icke får förblanda med människornas odödliga själ. Att nu människor här nere så långt söderut ännu i våra dagar, så långt efter kristendomens införande, kunna hänga fast vid åtskilliga af de gamles bruk, kommer sig däraf, att det nästan icke går något år utan att de komma i beröring med hedningarne från ostkusten.
År 1885 lämnade jag Augpilagtut. Jag är icke riktigt säker på, att det icke äfven vid Pamiagdluk finns en och annan familj, som ännu lutar åt björnvidskepelsen; men det är åtminstone icke alla — Isaks icke det ringaste; och hvad andra ställen beträffar, som t. ex. här uppe vid kolonien, så har man knappast ens hört talas om de här omtalade sedvänjorna.
Jag var okunnig om dagen, då de skulle koka sitt björnhufvud, och blef därför öfverraskad af den plötsliga bjudningen att komma och äta med. Jag skar utan vidare af trynet, men nu fick jag minsann höra ord och inga visor, och de ryckte det genast ifrån mig. Men häröfver blef jag nu onekligen något förnärmad och sade dem rent ut, att jag icke trodde ett grand på allt det här, äfven om de ansågo mig för aldrig så dum; men de försäkrade allvarsamt, att jag då heller aldrig skulle komma att fånga någon björn, hvarpå jag återigen svarade, att detta sannolikt skulle slå in, då jag nämligen var så närsynt, att björnen skulle kunna slicka mig, innan jag någonsin finge sikte på den.
Där finnas äfven andra sedvänjor, bland annat följande: se de spår af björnen i snön, så äta de litet af det samma för att tillförsäkra sig fångsten för den händelse björnen skulle vända samma väg tillbaka. Små gossar få njurar af fångade björnar att äta för att göras starka och modiga till björnjakt. Likaledes äro de under de omtalade fem dagarna försiktiga med att icke frambringa klingande ljud, emedan björnen icke lär tycka om klingklang.
Mathæus sade, att den björn jag här hade sett honom fälla var hans elfte och att han alldeles icke hade varit rädd för denna, emedan han här hade haft sin bössa att använda; men förr en gång, då han likaledes hade sett en komma kraflande uppåt stranden, hade han sprungit på honom med bara länsaren. Men huru länge sedan det var, det kom han icke längre ihåg, sade han.»
- ↑ Ignatius kände mest ansvar för Jonas och Martha, emedan det var en annan mans, Jacobs, barn, som anförtrotts till honom under denna resa.
- ↑ I närheten af Cap Farewell.
- ↑ Ipak — ett vanligen fyrkantigt utsprång af britsen — är bestämdt för lampan, som står på en träpall med tre ben.
- ↑ Bland de lyxföremål, som genom handeln tillföras grönländarne, äro också billiga Nürnberger- och Basel-ur, och man kan träffa på dessa i landets mest aflägsna vrår.
- ↑ Detta sitter mycket lågt på de äkta eskimåhusen.