Religiösa föreställningar (Eskimålif)

←  Begåfning. — Formsinne. — Musik. — Diktning. — Skildringar af infödda

Eskimålif av Fridtjof Nansen, illustrerad av Otto Sinding Översättare: Ernst Lundquist Religiösa föreställningar

Européer och infödda  →

TRETTONDE KAPITLET.

---

Religiösa föreställningar.

Religionen eller de religiösa föreställningarna äro något af det märkvärdigaste människoanden frambragt. Med alla sina förnuftsstridiga påståenden och i all sin öfverraskande orimlighet synes den vid första bekantskapen oförklarlig. I alla tider, sedan människan hade utvecklat sig till eftertanke öfver dylika saker, har man därför icke kunnat tänka sig den annat än som uppkommen genom en öfvernaturlig uppenbarelse, som något gudomligt, hvilket alltså ursprungligen måste vara gifvet alla människor i samma form. Men allt efter som man blef bekant med de olika folkens mer och mindre ofullkomliga religioner, hvilka ofta skilde sig från hvarandra i de väsentligaste punkter, började man tvifla på denna uppfattnings riktighet, och man begynte mer och mer tänka på, om icke de religiösa föreställningarna måste tillskrifvas något i människoanden själf, alltså var en produkt af denna under påverkan af omgifningarna.

Det första man då kom att tänka på var att de skulle bero på ett för alla människor gemensamt behof, hvilket alltså i och för sig på visst sätt var öfvernaturligt. Det är en hemlighetsfull, ofattlig aning, säger Schleiermacher, som drifver människan ut öfver denna ändliga värld och för hvar och en till religionen; endast genom förkrympning af detta naturanlag kan religionslöshet uppstå. »Religionens begynnelse är det vanliga lifvets första möte med ett säreget, det är universums, öfver alla vilsetag liggande, heliga förmälning med det lekamliggjorda förnuftet till en skapande, frambringande omfamning.»

Efterhand blefvo förklaringarna mindre sväfvande och högtrafvande. Peschel och andra ansågo, att de religiösa föreställningarna härrörde från längtan efter kunskap om alltings orsak eller första begynnelse, eller att det var orsaken till rörelsen, lifvet och tanken, som människan söker med sin medfödda trängtan efter kunskap om det absoluta.

Andra, som t. ex. Max Müller, anse, att alla religioners utgångspunkt är begreppet eller snarare känslan af det oändliga. En längtan efter det oändliga, en sträfvan efter att förstå det ofattliga, att nämna det onämnbara är den själens djupa grundton, som uppenbarar sig i alla religioner.

Andra åter, som O. Pfleiderer, se i människans medfödda och ofattliga skönhetsbehof, hennes ästetiska känsla och hennes fantasi den första grodden till det religiösa medvetandet.

Slutligen ha några ansett sig kunna förklara de religiösa föreställningarna såsom härrörande från människans moraliska sinne eller sedlighetsdrift.

För ett något grundligare studium af eskimåernas religiösa föreställningar liksom af hvarje annat naturfolks måste alla dessa försök till förklaring falla maktlösa till jorden.

Dessa äldre superfilosofiska försök ha också i vår empiriska tid måst träda i bakgrunden, och man har mer och mer kommit till insikt af, att de religiösa föreställningarna måste tillskrifvas samma naturlagar, som betinga alla andra fenomen, och att de verkligen också kunna förklaras genom dessa. Man anser således, som David Hume först har framhållit, att de religiösa föreställningarna väsentligen kunna tillskrifvas två riktningar i vår känsla, eller vi kunna snarare kalla dem drifter, som äro nedlagda hos alla djur, nämligen: fruktan för döden och begäret att lefva. Af den förra driften följer fruktan för de döda liksom för den yttre naturen och för de öfvermäktiga naturkrafterna samt önskan att skydda sig däremot. Af den senare följer sträfvandet efter lycka, makt och fördelar; och häraf följer återigen, att de äldsta religionerna icke äro oegennyttiga, utan egoistiska, dyrkaren står icke så mycket betraktande gentemot det oändliga som icke mera ifrig att vinna något till sin nytta; då t. ex. amuletterna och fetischen tros äga makt af abnorm art, begagnas eller dyrkas de.

Från fruktan för de döda själfva och för att deras själar eller vålnader kunna gå igen och skrämma dem och skada, kommer deras dyrkan och försöken att afvända deras inflytande eller till och med att göra dem till vänner. (Jmfr längre fram om eskimåernas tro på tôrnat, o. s. v.)

Men hvaraf kommer nu tron på, att de döda ha vålnader eller själar? Och på vissa sakers abnorma makt?

Hos alla primitiva folk finna vi tron på, att allt i naturen, lefvande och dödt, har sin inneboende själ eller ande, hvilken i regeln är osynlig, men också kan vara synlig. Huru har denna uppstått och när?

Besvarandet af dessa spörsmål är det, som framkallar förklaringen af religionernas ursprung.

Att leta sig tillbaka till de religiösa föreställningarna, sådana de i sin första dunkla form skymtade fram under människosläktets morgon, då tankarna började klara sig fram ur djurandens urtöcken, det är ett svårt för att icke säga omöjligt arbete. Det är med de religiösa föreställningarna från den tiden liksom det var med de första organiska varelser, hvilka uppstodo på vår jord, de hade icke antagit så bestämda former eller innehöllo ännu icke så fasta beståndsdelar, att de ha kunnat efterlämna spår; det vi finna är de mera utvecklade stegen.

De första föreställningarna måste ha varit ytterst oklara intryck, sväfvande antydningar till verkliga begrepp, beroende af många yttre tillfälligheter, och vi kunna lika litet med vår tanke sluta oss tillbaka till dem, som vi kunna sluta oss till, huru de första organismerna sågo ut.

På hvilket trappsteg i mänsklighetens utveckling dessa första antydningar till religiösa föreställningar döko upp, kunna vi icke heller afgöra; om de t. ex. funnos hos våra apliknande förfäder? Det förefaller mig icke ens säkert, att djuret saknar hvarje sådan antydning till vissa förnimmelser af öfvertro.

Vi få följaktligen icke vänta, att det hos någon nu lefvande ras skall finnas fullständig brist på vidskepliga föreställningar, huru outvecklade de än må vara. Hvad som däremot måste förvåna oss, det är, att ibland stå hos eljes jämförelsevis högt utvecklade folk dessa föreställningar ännu på en förvånande låg ståndpunkt. Ett märkvärdigt exempel därpå är just eskimåen. Detta kan endast förklaras därigenom, att medan andra och mycket lägre stående folk i äldre tider kunna dels ha stått på ett högre trappsteg och vara degenererade raser, dels varit i beröring med högre civilisationer, så ha dessa icke varit någondera delen.

För att kunna fatta, huru de tidigaste religiösa föreställningarna ha kunnat uppstå, måste vi söka försätta oss själfva tillbaka på barnets ståndpunkt, hvilken ju är den, som närmast motsvarar urmänniskans. Låt oss ta en föreställning sådan som den allmänna, att alla ting i naturen ha en i sig inneboende själ eller ett väsen, ligger icke denna barnet nära? Det är ingen tillfällig handling af det barnsliga sinnet att tillägga omgifningarna medvetande eller själ. Barnet har en iögonfallande och lätt fattlig benägenhet för att betrakta alla omgifvande föremål, lefvande och icke lefvande, som personer och bland annat tilltala dem som sådana. Barnet för t. ex. långa samtal med sina leksaker. Ett barn af mina bekanta stod en dag i köket och betraktade länge några korfvar, som kokades i en gryta, och utbrast plötsligt till en af pigorna: »Ä’ nu korfvarne döda, du?» Jag kan tydligt själf erinra mig, att jag som barn trodde, att böckerna kunde föra samtal med hvarandra på hyllan samt att träden hade känsel liksom människor; ja, vi påminna oss säkert alla denna benägenhet hos oss själfva att t. ex. tillägga vissa fjäll personlighet, o. s. v. Samma benägenhet kommer, som Tylor säger, igen i vårt ofta alldeles oresonliga begär att hämnas på liflösa ting, som på ett eller annat sätt ha vållat oss skada eller smärta. T. ex. då vi gingo öfver Grönland, hade Sverdrup och jag en släde, som var tung att draga, det skulle därför ha beredt oss en sann tillfredsställelse att få förstöra den eller på annat sätt hämnas på den, då vi ändtligen blefvo den kvitt. Det är en allmänt förekommande benägenhet att vilja tillägga den döda naturen känslor, det är den vi t. ex. återfinna i sagan om gossen, som drog af sig sin tröja och lade den öfver den af rimfrost öfverdragna stenen, emedan han tyckte synd om den, att den skulle frysa. Det är också oskiljaktligt förenadt med det primitiva sinnet, detta att i hvarje särskild rörelse eller tilldragelse i dess lilla värld vilja se verksamheten af en personlig vilja.

I människosläktets första barnfilosofi måste samma uppfattning af alla ting i naturen, som personer med känsla och medvetande, ha följt helt naturligt och af sig själf. Träd, stenar, älfvar, vindar, skyar, stjärnor, sol och måne blefvo lefvande människor eller djur, hvilkas rörelse utfördes af lemmar liksom våra egna eller hvilkas verksamhet försiggår medels redskap liknande våra; solens värme och ljus kommer t. ex. enligt eskimåens åsikt från en lampa eller brinnande lampmossa, liksom de tro, att alla himlakropparna en gång voro vanliga människor, innan de kommo upp på himlen.

Men efter eller jämte denna tendens måste också helt naturligt ha kommit en föreställning om en dubbelhet, en dualism i naturen och oss själfva, förnimmelsen af en sinlig och synlig tillvaro och en öfversinlig och osynlig. Kunde vi utföra det experimentet att sätta oss själfva på en fullständigt primitiv och ovetande ståndpunkt, skulle vi snart se, att en sådan föreställning måste infinna sig.

Låt oss t. ex. tänka oss, att en ovetande urmänniska får höra ekot af sin egen stämma; måste han icke tro, att det är en människa, som frambringar det? Han känner ju ingen teori om ljudvågor. Men när han nu gång efter annan hör det på samma ställe och ej upptäcker några människor, då är det naturligt för honom, att det tillskrifves osynliga väsen.

Eller när han plötsligt hör åskdunder eller ser blixten, frambringas det icke helt naturligt genom lefvande, synliga eller osynliga, varelsers verksamhet? Eller när han ser en sky plötsligt visa sig på klar himmel och så kanske åter försvinna, kan detta då annat än leda hans tanke till en osynlig tillvaro? Han ser icke, hvarifrån den kommer eller hvart den går, den måste ha framkommit genom någon persons verksamhet eller är till och med själf en sådan person, som kan vara synlig, men också osynlig. Eller t. ex. daggen, som han ser komma och försvinna, utan att han vet hvarifrån eller hvarthän, stjärnorna, som tändas om kvällen och åter släckas om morgonen, regnet, vinden, strömdraget i vattnet, måste icke allt detta framkalla tanken eller föreställningen om synliga och osynliga tillstånd?

Eller för att nämna någonting helt annat, när en människa såg sin egen skugga eller sin egen spegelbild i vattnet, som än var där, än var borta och som hon icke kunde känna och icke gripa, kunde detta hos honom annat än framkalla en föreställning om någonting sinligt och någonting icke sinligt, någonting som än kunde ses, men än åter vara borta? Samma förhållande med spegelbilden i vattnet.

När eskimåen första gången träffade på isbräer, dem han såg röra sig ut i hafvet och då och då föda väldiga isbärg, kunde han i denna se annat än verksamheten af ett eller annat väsen? Ja, han gjorde den helt enkelt själf till ett sådant, hvars »kalfningar» voro godtyckliga handlingar, och som han därför fruktade.

Det fanns, kort sagdt, tillräckligt med motiv att frambringa föreställningen om en dubbelhet i naturen, om en synlig och en osynlig tillvaro, om en sinlig och en öfversinlig.

Men denna tro på naturens dubbelhet måste i hög grad stärkas genom vildens egna föreställningar om sig själf. Som vi ha sett, såg han, att det synligt eller osynligt följde honom en skugga och en spegelbild, utan att han kunde förklara för sig huru. När han nu sof och drömde, att han gick på jakt, var på dans, på besök hos andra, kort sagdt, ströfvade vida omkring och så åter vaknade och upptäckte, att kroppen icke hade lämnat hålan eller hyddan, och hörde hustrun och

Eskimåläger på Grönlands ostkust.

kamraterna säga det samma, måste han naturligtvis tro, att han bestod af två delar, något som kunde lämna honom om natten och upplefva allt detta, och något som låg stilla; ty att göra skilnad på dröm och verklighet, låg naturligtvis icke för honom. Många primitiva stammars språk gör icke skilnad därpå, de veta ej tillräckligt för att uttrycka dröm som skild från verklighet, de kunna t. ex. icke, som Spencer framhåller, säga: »Jag drömde, att jag såg» ... i stället för: »Jag såg». Då han vidare hade sett, att skuggan följde honom om dagen, men icke om natten, var det helt naturligt för honom att kalla den del, som lämnade honom, »skuggan»; denna var alltså det samma som andra människor kalla själen eller anden. Att eskimåen på detta sätt har fått sin tro på och sitt namn för själen, omtalas senare.

Det är således helt naturligt för den primitiva människan att komma till den slutsatsen, att hon själf så väl som allt i naturen har en dubbel tillvaro. Ja, öfvertygelsen om hennes egen släktskap med alla föremål omkring henne blir ännu mera styrkt genom en iakttagelse som t. ex. den, att dessa liksom människan själf ha en skugga. Hennes egen lämnar henne om natten, och då måste väl dessa tings skugga kunna göra det samma.

Men då urmänniskan ställdes ansikte mot ansikte med döden, måste detta göra ett mäktigt intryck på henne, och denna tro på hennes egen dubbelhet blef i ännu högre grad styrkt. Hon såg, att det var samma kropp, samma mun och samma ögon, samma lemmar, skilnaden mot förr var blott, att de då talade och rörde sig, nu var allt stilla. Detta måste bero på något lifgifvande, som nu var borta, och detta något måste helt naturligt vara själen, som ju, enligt hvad hon från drömmen visste, kunde lämna kroppen.

Att denna själ, som vid döden lämnade kroppen, kunde sättas i förbindelse med munnens ande, som hon ju såg vara borta, måste också kunna tänkas som naturligt, och så tillerkändes, som t. ex. hos några eskimåer, människan två själar, skuggan och anden; det samma torde väl också vara ursprunget till vår åtskilnad mellan själ och ande, psyke och pneuma.

Naturligt kunde det strax synas för en primitiv människa att antaga, att själen så väl som kroppen hade blifvit liflös vid döden, och det finns äfven de, som anse det; men då de snart i sina drömmar åter sammanträffade med de döda, så blefvo de ju tvungna till att antaga, att de ännu lefde, och då de hade sett kropparna tillintetgöras, måste det vara själarna som lefde. Dessutom var det ju heller icke onaturligt att dra den slutsatsen, att liksom själen var stundtals frånvarande under sömn. feberfantasier o. d., så var den för beständigt frånvarande i döden.

Sålunda har alltså själens fortsatta lif och partiella odödlighet helt naturligt måst uppstå, och då förintelse är någonting föga tilltalande för hvarje lefvande varelse, så har en sådan odödlighetstanke funnit stark genklang i det mänskliga sinnet.

Men då de flesta människor äro rädda för döden och de döde, så tycka de icke om att möta dem som vålnader, ja, de äro till och med rädda för dem, och då rädslan är fantasirik, tillskrifva de dem stundom en öfvernaturlig makt att skada. De anse därför, att det kan vara så godt att göra sig god vän med dem och sålunda afhålla dem från att skada, hellre hjälpa en eller åtminstone skada ens fiender. På det sättet har en dyrkan af de döda uppstått, som spelar en så stor roll i de flesta folks religion och som ligger om icke på botten så åtminstone nära denna i nästan alla religioner och sålunda äfven hos eskimåerna.

Att de aflidnas andar och särskildt då de mera framståendes bland dem, som höfdingarnes och furstarnes, efterhand blefvo gudar, kan icke förefalla onaturligt.

Hebreernas (il eller el), egypternas (nutar) och många andra folks namn för gud betydde blott ett mäktigt väsen och kunde användas så väl för hjältar som för gudar. Och liksom det på jorden fanns särskildt mäktiga människor, så måste det i andarnas värld finnas särskildt mäktiga andar, och bland dessa blef det då naturligtvis gudomen par excellence, som det framför allt gällde att dyrka. På det sättet komma vi slutligen till tron på en gud, i det ögonblick det i andevärlden upprättas en absolut monarki.

Men jämte denna andedyrkan låg det också ett för de vidskepliga föreställningarnas utveckling viktigt moment däri, att de primitiva människorna ha en starkt framträdande böjelse för att tilltro vissa ting öfvernaturlig makt, som kunde brukas till att afvända de dödas skada eller makt öfver en, eller också till att skaffa sig stora fördelar, och därifrån har hela den utbredda amulett-tron och möjligen också fetischdyrkan utvecklat sig. Amuletterna kunde bli tillerkända dylik makt tack vare åtskilliga tillfälligheter, iakttagelser af en rad lyckliga händelser, som ju ofta kunna inträffa på ett ytterst påfallande sätt, t, ex. att en man, som äger ett bestämdt föremål, alltid har haft tur, o. d. På sådant sätt kan man tydligen se, att grönländarnes amuletter ha uppstått.

Ett viktigt moment för upprätthållandet och utvecklingen af de vidskepliga föreställningarna, när dessa en gång ha uppstått, är naturligtvis medicinmännens och prästernas herravälde öfver sina medmänniskor. Det var naturligt, att vissa personer, och det just de skarpaste hufvudena, kommo att förstå sig bättre på det öfvernaturliga än de andra och att stå i ett närmare förhållande till de aflidna. Att de sålunda kunde hjälpa sin nästa, när det t. ex. gällde att vända något till en enskilds eller samhällets fördel, var klart, och därigenom fick prästen makt och inflytande i samhället, förutom ofta fördelar af mera materiel art. Det har sålunda alltid legat i medicinmännens och prästernas intresse att upprätthålla och nära de vidskepliga eller religiösa föreställningarna, de måste föregå med exempel i att tro på öfvernaturliga saker, ja, de kunna själfva hitta på nya gudomliga lärdomar till egen fördel, därigenom vinna de herravälde öfver sina landsmän. Prästväldet utgör regeringens begynnelse; för att bli styrande hos naturfolken kräfves förutom personlig duglighet också något sådant öfvernaturligt, styrelsen måste så att säga ha öfvernaturlig sanktion, och vi ha knappast kommit längre än att vi fortfarande kräfva det samma.

Hos folk sådana som det eskimåiska kommer ännu något till, som har starkt färgande inflytande på öfvertron, nämligen det hårda och af fångsten beroende lif de föra och den natur, hvari de lefva.

Att ett af jakt och fiske lefvande folk blir vidskepligt, är en erkänd sak, därpå hafva vi i Norge ett slående exempel. Jämför västländingen och nordländingen med östländingen. De förra äro genom sitt yrke till en stor del hänvisade till hafvet, de äro beroende af väder och vind, fiskstimmens rörelser mot land m. m., kort sagdt, en hel serie af för människan okända faktorer, som de med ett ord kalla lyckan och som icke allenast kan vara dem ogynsam, utan till och med beröfva dem lifvet. De bli därför oundvikligen vidskepliga. Det är icke heller någonstädes här i landet som pietism och obskurantism finna en så frodig jordmån som på västra kusten. Komma vi till östlandsbonden, är det en påfallande skilnad, han sitter trygg på sin gård, han är också litet beroende af väder och vind, men har dock sitt på det torra och är därför mindre vidskeplig.

Det, som gör vår fiskarebefolkning vidskeplig, huru mycket större inflytande måste icke det ha på eskimåen, hvars hela lif beror af jakten och fisket. Och ännu mera stegras detta inflytande genom de arktiska omgifningar, hvari han lefver. En så vild och storslagen natur som den grönländska — med sina isbräer, flytande isbärg, luftspeglingar, stormar, och så de långa vinternätterna med det spelande norrskenet — får ovilkorligen makt öfver sinnet, det framkallar vördnad och rädsla och ger fantasien näring. Vi stå med vårt förnuft och se på dessa under, men naturmänniskan ersätter liksom barnet det felande förståndet med sin vilda fantasi, och tron på det öfvernaturliga stärkes och utvecklas.

Moralen, som, enligt hvad många tro, skulle vara förbunden med de religiösa föreställningarna, har i sitt ursprung föga eller intet med dem att göra. Som redan förut är framhållet, härledes den ur samhällsdriften och är hos de primitiva folken skild från öfvertrons föreställningar. De ha ingen belöning efter döden för sin moraliska vandel.

Eskimåerna äro till en viss grad exempel härpå. Visserligen finna vi i de grönländska sägnerna antydningar till t. ex. straff i detta lif af det onda, särskildt häxeri, genom öfvernaturliga makter. De aflidna kunna möjligen till en del vedergälla de kvarlefvande för de dem under lifstiden bevisade välgärningarna, djurens själar (eller inua) kunna hämnas ett alltför hänsynslöst mord på deras afkomma, den mördades själ eller ande fordrar, att hans mord skall hämnas (blodshämd), förorättandet af svaga hämnas på olika sätt, o. s. v. Men allt detta framträder i så svag form, att det icke kan uppfattas som något ursprungligt (primärt), utan mera som något händelsevis tillkommet, i det samhällsförhållandena och lagarna helt naturligt blanda sig in, men dock ej kommit att spela någon afgörande roll. Det kan därför betecknas som de första famlande stegen af de religiösa föreställningarna mot moralen, och det är först på ett betydligt senare stadium som religionen på allvar har slagit sig tillsammans med den till ett förbund, som var styrkande för bägge. Religionen fick genom moralen en god ryggrad, och moralbuden verkade djupare, när de kommo från ett särskildt högre eller gudomligt upphof och dessutom lofvade belöning på andra sidan grafven för uppfyllandet eller till och med straff för brytandet däremot.

Ett märkvärdigt drag hos alla religioner är, att trots deras stora olikhet i många hufvudsaker, finnas också stora och väsentliga likheter, som gå öfver hela jorden. Detta kan endast förklaras på två sätt. Antingen är grunden till alla religioners uppkomst den samma; då människoanden öfverallt är någorlunda likartad, så tänker den också någorlunda på samma sätt. Eller också ha de religiösa föreställningarna uppstått på ett ställe och ha därifrån utbredt sig öfver hela jorden.

Jag för min del tror, att bägge dessa alternativ ha förenat sig om att skapa denna religionernas likhet. Det mänskliga nervsystemet och hjärnan äro hos alla raser förvånande lika, olikheterna bestå hufvudsakligen i utvecklingen, som måste tillskrifvas de högre rasernas framsteg; då de stodo lägre, var också hos dem nervsystemet mindre fullkomligt och likt de andras. Följaktligen måste man antaga samma lagar för tänkandet, särskildt på dess mera ofullkomliga stadium, och då erfarenheterna till en viss grad ha varit de samma öfverallt, måste man icke allenast ha kommit till samma riktiga slutsatser, utan också, där dessa ej ligga i öppen dag, komma till samma hufvudmisstag öfverallt, och på dessa misstag äro religionerna byggda. Men vid sidan däraf ha påtagligen vissa bestämda religiösa föreställningar bildat sig på särskilda ställen och ha som de vandrande sägnerna och äfventyren utbredt sig till alla jordens folkslag. Att detta har kunnat ske hos så afsöndrade stammar som den eskimåiska, skall längre fram anföras många talande bevis för.

Den eskimåiska tron i Grönland är af stort intresse, så väl i och för sig som till belysning af flera af de ofvan berörda spörsmålen.

Denna tro är så primitiv, att det förefaller mig tvifvelaktigt, om den förtjänar namn af religion. Där finnas många sägner och mycken öfvertro, men alltsamman saknar fast och klar form, begreppen om det öfvernaturliga växla efter individerna, och det hela gör intryck af att vara en religion i görningen, en massa spridda och fantastiska intryck, som ännu icke ha samlat sig till någon afslutad världsåskådning. Just en sådan ståndpunkt som vi måste antaga att alla religioner en gång ha genomgått och utvecklat sig ifrån.

En märklig omständighet med de grönländska sägnerna är den, att de mer än de flesta andra folks kunna säkert påvisas till en del ha historiskt ursprung eller åtminstone anledning.

Naturen ha grönländarne ursprungligen, liksom alla primitiva folk, tänkt sig som besjälad; hvarje ting — som t. ex. stenar, bärg, redskap o. s. v. — har sin inneboende själ. Vi finna fortfarande spår af denna tro hos dem, så t. ex. tro de, att redskapen, vapnen och kläderna ha själar, hvilka följa den aflidne på hans vandring till de dödes land, och därför lägga de hans redskap vid hans graf, så att de måtte multna där och deras själ bli fri.

Efterhand har emellertid denna tro på naturfolkens egendomliga och ologiska sätt blandat sig med en helt annan och olik, nämligen tron på att de aflidnas själar kunna ta sin bostad i olika djur, föremål, bärg, o. s. v. öfver hvilka de göra sig till herrar och från hvilka de kunna göra utflykter, ja, till och med visa sig för människorna. Därigenom har uppstått tron på, att det i hvarje naturföremål bor ett eget väsen, som kallas dess inua, d. v. s. dess människa eller ägare. Detta ord är alltså, betecknande nog, det samma som betyder människa eller eskimå.

Småningom ha dessa tingens inua genom sammanblandning med de aflidna tillagts mer och mer öfvernaturlig makt.

Efter den eskimåiska uppfattningen har t. ex. en sten, ett bärg, en brä, en älf, en insjö sin inua; ja, till och med luften har en sådan. Det märkvärdiga är dock, att äfven begrepp kunna ha sin inua, det talas t. ex, om vissa drifters och lidelsers inua. Detta kan förefalla öfverraskande hos ett naturfolk, men det är väl knappast svårt att förklara. När t. ex. en primitiv människa under stark hunger känner det gnaga invändigt, är det väl naturligt att tänka sig detta förorsakadt af ett väsen, som han alltså kallar hungerns eller matlustens inua.

I regeln äro dessa inua osynliga, men när de visa sig, skall det enligt d:r Rink vara som ett sken eller en eld, och det är mycket farligt att se dem.

Människan själf, anse grönländarne, består af minst två delar: kroppen och själen, och dessa äro hvarandra olika.

Själen kan endast ses med ett särskildt sinne, som finnes hos människor i vissa tillstånd eller med en egen begåfning, d. v. s. angekokerna. Den visar sig då ha samma gestalt som kroppen, men är af luftigare beskaffenhet. Till Hans Egede sade angekokerna, att själarna voro »helt mjuka att känna på, ja, knappast kunde kännas, alldeles som om de vore utan senor och ben.»^[1] På ostkusten anse de, att den är helt liten, icke större än en hand eller ett finger.

Grönländarnes ord för själ är tarnik (eller tarnek); detta liknar starkt ordet tarrak, som betyder skugga, och jag anser det icke för tvifvelaktigt, att det ursprungligen har varit samma ord, i det eskimåen utan vidare har ansett själ och skugga för ett och det samma och helt naturligt användt samma ord om bägge.^[2] Detta är i full öfverensstämmelse med hvad vi finna hos andra folk. Fidji-invånaren kallar t. ex. skuggan för sin mörka själ, som lämnar honom om natten; hans ljusa själ är spegelbilden. Att lägga märke till är att tarrak på grönländska betyder både skugga och spegelbild och att det ursprungliga ordet för själ alltså har betecknat alla dessa tre saker.

Enligt Cranz^[3] anse några grönländare, att människan har två själar: skuggan och andedräkten. Detta står, som vi ofvan ha sett, i märkvärdig öfverensstämmelse med den utbredda tron på själens dualism, som än består i skugga och spegelbild, än i skugga och ande och hvarifrån väl också vårt särskiljande af själ och ande härleder sig.

Det synes emellertid, som om den mest utbredda tron på Egedes och Cranz’s tid var, att själen närmast hade förbindelse med andedräkten. Angekoken blåste t. ex. på den sjuke han skulle bota eller som han skulle ge en ny själ.

Som något ganska märkvärdigt bör nämnas, att Hanserak, en västgrönländsk infödd kateket, som följde med kapten Holm på hans resa längs ostkusten, skref i sin på eskimåiska förda dagbok om angmagsalikernas tro på själen, att »en människa har många själar. De första bo i struphufvudet och människans vänstra sida och äro små, små människor, ungefär så stora som sparfvar. De andra själarna bo i andra kroppsdelar och äro så stora som en fingerled. Borttages en af dem, blir motsvarande kroppsdel sjuk.»^[4] Huruvida det har varit en bland eskimåerna allmänt utbredd tro, framgår icke af de andra berättelserna.

Själen är alldeles själfständig och kan således lämna kroppen för längre eller kortare tid. Detta gör den hvarje natt, när de i sina lifliga drömmar äro på jakt och förlustelser, o. s. v. Själen kunde t. ex. också vara kvar hemma, då de voro på resa, hvilken uppfattning Cranz tolkar som beroende på hemlängtan. Den kan också förloras eller genom häxeri stjälas ifrån en. Då blir mänskan sjuk och måste låta en angekok fara och hämta igen den. Men om den emellertid förolyckats, t. ex. blifvit uppäten af en annan angekoks tornarssuk, måste man dö. En angekok kunde likväl också skaffa en ny själ eller byta bort en sjuk själ mot en frisk, som han enligt Cranz t. ex. kunde ta från en hare, ren, fågel eller ett litet barn.

Det märkvärdigaste är, att själen icke allenast kunde förloras hel och hållen, utan man kunde också mista stycken af den, och då måste angekokerna komma och lappa ihop den.

Till dessa människans två delar kommer bland grönländarne på ostkusten enligt Holm^[5] ännu en tredje del: »namnen» (atekata). Denna är så stor som en människa och träder in i barnet, i det detta efter födelsen strykes om munnen med vatten samtidigt med att de aflidnas »namne» nämnes. Barnen hos alla grönländare, till och med de kristna, uppkallas oftast efter de sist aflidna, så framt dessa icke redan gifvit sitt namn åt något annat barn. Ostgrönländaren tror, att »namnen» håller sig vid liket eller vandrar genom olika djur, tills ett barn uppkallas efter honom, därför är det alltså deras plikt att passa på, att detta sker; hvarom icke kan det ha skadliga följder för det barn, som borde ha uppkallats efter den döde.

Detta har en öfverraskande likhet med hvad professor Moltke Moe har meddelat mig om en i Norge allmän tro på, att aflidna »gå efter namn». En hafvande kvinna drömmer om någon afliden släkting, som kommer till henne (»går efter namn») och efter hvilken hon måste uppkalla barnet; gör hon det icke, är det en uraktlåtenhet, som kan ha skadligt inflytande på barnets framtid.^[6]

Öfvertro finnes också hos lapparne.^[7] Hos kolosjerna i nordvästra Amerika ser modern i en dröm den aflidne släkting, hvars själ ger barnet likhet med sig.^[8] Namngifningen sättes hos indianerna också i förbindelse med en dröm.^[9]

Namnet spelar på Grönland liksom öfverallt en stor roll, de tro där på en själslig släktskap mellan två med samma namn^[10] och att den aflidnes egenskaper öfvergå på den efter honom uppkallade, som dessutom har den förpliktelsen att bl. a. trotsa de inflytanden, hvilka vållat dennes död; har han omkommit på hafvet, måste den uppkallade sålunda särskildt lägga sig vinn om att trotsa det i kajak, hvilken föreställning också finnes hos andra folk, t. ex. indianerna.

De aflidnas namn äro grönländarne mycket rädda för att nämna. Denna rädsla går på ostkusten, enligt Holm, så långt, att »när två ha haft samma namn, måste den öfverlefvande förändra sitt, och har den aflidne haft namn efter ett djur, ett föremål eller ett begrepp, måste ordet därför förändras. Språket undergår betydliga, för en tid gällande förändringar, i det dessa omdöpningar antagas af hela befolkningen.^[11]

Samma bruk finnes mycket utbredt hos indianerna i Nordamerika, likaså i Patagonien, bland samojederna i Asien, bland ziguenarne i Europa, vidare i östra Afrika, på Madagaskar, i Australien, Tasmanien, Nya Guinea och på Sällskapsöarna. Då drottning Pomare på Tahiti dog, utgick ordet po (natt) ur språket och uri kom i stället.^[12]

Fruktan för att nämna de aflidnes namn finnes också i Europa, i Tyskland, på Shetlandsöarna,^[13] o. s. v.; den finnes nog också i Norge.

Ostgrönländarne äro också rädda för att nämna sitt eget namn. Holm säger, att frågade man dem, hvad de hette, bådo de andra svara för sig. Då en mor tillfrågades om, »hvad hennes lilla barn hette, svarade hon, att det kunde hon icke säga. Lika litet ville fadern säga det; han sade nämligen, att det hade han glömt, men vi kunde få veta det af hustruns bror.»^[14]

För indianerna spelar namnet en stor roll, och man söker till och med ofta hemlighålla det, hvarför personen ofta benämnes med öknamn.^[15] Hos många folk är det allmänt, att man icke nämner släktingars namn, som t. ex. sin mans, sin svärmors, svägerskas, föräldrars, och ej heller konungarnes. Denna namnets makt går hos några folk tämligen långt. Då konungen i Dahomey, Bossa Ahadi, besteg tronen, lät han kapa af hufvudet på alla, som buro namnet Bossa.

Denna fruktan för att nämna namnet är något allmänt mänskligt, det samma finna vi i många af våra sägner,^[16] och det är ännu skick och bruk hos oss, särskildt på västlandet.^[17] Det kan väl härleda sig därifrån, att namnet och saken lätt smälta samman, och man tror, att är väl namnet kändt, så är också saken^[18] känd, och därigenom får alltså namnets uttalande ett inflytande på denna. En människa kan sålunda förlora sin makt genom att röja sitt namn. Därför tycka väl heller icke de aflidna om att bli nämnda vid namn, eller också kan uttalandet af deras namn ha makt att kalla dem upp ur grafven eller oroa dem där. I detta sammanhang kan också nämnas, att grönländarne t. ex. icke våga nämna en isbräs (Putsortoks) namn, när de ro förbi den, af fruktan att den skall bli förolämpad och »kalfva.»^[19] Något liknande finnes mycket utbredt bl. a. hos indianerna, som icke våga uttala namnet på ställen och floder.^[20]

Angående själens lif efter kroppens död tycks det ha varit något olika meningar. Några, som af missionärerna kallas dumma och förfäade människor, ansågo att allt var slut vid döden och att det således ej fanns något lif på andra sidan grafven. De flesta grönländare tyckas dock ha ansett, att om själen än icke var alldeles odödlig, så brukade den dock fortfara att lefva efter kroppen eller åtminstone att lefva upp igen, sedan den dött tillsammans med denna, och den kom då antingen till ett ställe under jorden och hafvet eller till ett ställe i öfvervärlden uppe i himlen eller snarare mellan den och jorden.^[21]

Det förra stället anses som det bästa, det är ett godt land, där det enligt H. Egede är »däjligt solsken, godt vatten, djur och fåglar i myckenhet». Det kan synas underligt, att de i motsats till oss förlägga sitt bästa ställe till under-jorden eller hafvet; men detta förefaller mig lätt kunna förklaras däraf, att de ha sett himlen och fjällen spegla sig i vattnet och ursprungligen ha trott, att det var en annan värld de sågo. Sedan ha de visserligen upptäckt, att det var en spegelbild, men den ursprungliga tron på en under-värld har likväl hållit i sig, och karakteristiskt är just, att denna förlägges under vattnet och att där är mycket solsken, ty det har där väl oftast också varit, när de sågo spegelbilden.

Det andra stället i himlen eller snarare öfvervärlden är kallare, det. är likt jorden med bärg och dalar, och öfver det hvälfver sig den blå himlen. Där bo de aflidnas själar i tält rundt omkring en sjö, och när den svämmar öfver, rägnar det på jorden. Där är godt om kråkbär och korpar, som ständigt sätta sig på hufvudena och hänga sig i håret på gamla käringar;^[22] de äro besvärliga att hålla ifrån sig och ersätta väl närmast lössen i denna världen. Där uppe kan man också om nätterna se de döda själarna spela fotboll med ett hvalrosshufvud. På ostkusten anser man dock, att norrskenet endast är själarna af dödfödda eller för tidigt födda barn eller af barn, som blifvit dödade eller födda i löndom. Dessa barnsjälar »taga hvarandra i händerna och dansa rundt med slingringar och svängningar. De spela boll med sin efterbörd och när de se föräldralösa barn, springa de emot dem och kasta omkull dem. De beledsaga leken med ett hvisslande, pipande ljud.»^[23] Därför kalla de norrsken för alugsukat, som väl närmast betyder förtidiga foster eller barn födda i löndom.

Denna grönländarnes uppfattning af norrskenet tyckes nära besläktad med indianernas tro, att norrskenet är de aflidnas danskedjor.

Något helvete ha eskimåerna icke; bägge de ofvan nämda vistelseorterna äro mer eller mindre goda, och vare sig själen kommer till det ena eller andra stället, tycks det icke stå i något synnerligt samband med människornas goda eller onda gärningar.

Egede påstår likväl, att till det sköna landet under jorden komma endast »de kvinnor, som dö i barnsäng, och de (män), som drunkna i hafvet, och hvalfiskfångare, hvilket skall vara liksom en belöning för det onda, som de ha utstått här i världen; alla de andra komma till himlen.»^[24] Om detta har varit den allmänna tron, tycks icke vara afgjordt. En alldeles liknande tro finnes också hos oss i Norge; en gammal gumma i Telemarken sade till professor Moltke Moe om sin son: »Ja, du, honom ä’ jag säker för, han har gått raka vägen in i himlen, han, du vet det står i Guds ord, att den, som dör på sjön eller i barnsäng, går raka vägen in i Guds rike.»^[25]

Emellertid tycks det enligt någras utsago, som om äfven andra grönländarsjälar kunde komma till under-världen, detta skulle bl. a. kunna bero på likets behandling. Så säger Paul Egede (Eft. om Grønl., sid. 174), »att de brukade lyfta de sjuka, som lågo på sitt yttersta, försiktigt ner från sängen och svepa in dem på golfvet till begrafning. Detta nedtagande från sängen skall nog vara en sinnebild för den nedfart de önska den döde under jorden. Men dör någon, innan han blir nedlyft, då far han uppåt.»

På frågan, hvarför ett hundhufvud var lagdt vid en graf, fick han det svaret, »att det var ett bruk hos några af deras medmänniskor att lägga ett hundhufvud hos ett barn, när det begrafdes, så att det skulle kunna vädra

På resa vid midsommaren.

och visa barnet vägen till själarnas land, när det blir lefvande, efter barn äro oförståndiga och enfaldiga och ej själfva kunna hitta vägen.»^[26] Det tycks, som om kapten Holm^[27] betviflade denna uppfattnings riktighet (som han för öfrigt anför efter Hans Egede) af det skälet, att han ej kunde upptäcka något sådant poetiskt bruk hos ostgrönländarne. Men detta förefaller mig mindre berättigadt; ty å ena sidan ha vi knappast lof att tvifla på en så bestämd utsago af en man sådan som Paul Egede med sin kännedom om grönländarne och deras språk, och å andra sidan bör man alltid erinra sig det böljande och föränderliga i de religiösa begreppen. Vidare finnas ju motsvarande bruk hos indianerna. Aztekerna slaktade vid begrafningar en hund, som brändes eller begrafdes med liket med en bomullstråd knuten om halsen; dess uppgift var att föra den aflidne öfver Chiichnahuapans djupa vatten på väg till de dödas land.^[28]

Resan till det sköna landet är dock icke lätt. Egede säger, att det på vägen är en hög, spetsig sten, »hvarpå de döda måste glida på sin bakdel, hvarför stenen är blodig.» Cranz påstår, att själarna skola hålla på i fem eller ännu flera dagar med att glida utför denna sten eller detta bärg, innan de komma fram, och särskildt beklagas de stackare, som måste göra denna resa om vintern eller i stormigt väder, emedan man då lätt kan råka i olycka, hvilket de kalla den andra döden, och efter den blir intet kvar. Detta frukta de mycket, och för att det icke skall ske, måste de kvarlefvande under dessa dagar vidtaga vissa försiktighetsmått.

Liknande sägner om många svårigheter under själarnas långa resa till de dödas land finnas hos de flesta folkslag.^[29] Antagligen är upprinnelsen till dessa svårigheter den, att de skola vara prof, som de goda ha lättare för att gå igenom än de onda. När nu hos eskimåerna svårigheterna ej äro något prof på godt och ondt, tycks det bevisa, att sägnen om dem och skildringen af dem måste vara lånade från andra, närmast från indianerna. Särskildt synes den spetsiga stenen påminna starkt om indianernas »bärgkam, hvars smala rygg var så skarp som den skarpaste knif,» hvaröfver vägen gick till själarnas boning Wanaretebe.^[30]

Djuren synas grönländarne också i allmänhet ha tilldelat en själ, hvilken liksom människan kunde lefva efter kroppens död och företaga resan till landet på andra sidan grafven. Det framgår också af det förut omtalade bruket att lägga hundhufvud i barns grafvar, ty det är naturligtvis den i hufvudet inneboende hundsjälen, som skall ledsaga barnet. Detta är för öfrigt en bland naturfolk allmän tro. Kamtschadalerna anse, att alla djurs själar, till och med den minsta flugas, lefva upp igen i under-världen.

Af högre öfvernaturliga väsen ha grönländarne många. Bland dem, som stå människorna närmast och som de genom sina angekoker ha mest nytta af, bör först nämnas de s. k. tôrnat (plur. af tôrnak). Dessa äro angekokernas tjänande andar, som förhjälpa dem till deras öfvernaturliga makt. De nämnas mycket ofta som de aflidnas själar, särskildt aflidna förfäders, men de kunna dessutom vara vissa djurs själar eller också ofta andra öfvernaturliga väsen antingen af mänskligt ursprung, t. ex. de längre fram omtalade kivigtok’erna, eller också andra, boende vid hafvet eller inåt landet. De kunde också vara frånvarande européers själar. En angekok hade i regeln flera, några voro rådgifvande, andra hjälpare i fara och åter andra användes till hämd och ödeläggelse. I sista fallet utsändes de af angekoken för att de skulle visa sig som spöken och därigenom skrämma ihjäl dem, som de ville fördärfva.

I förbindelse med eller öfver tôrnat står tôrnarssuk, som enligt den allmänna meningen närmast är deras herre eller en mäktig tôrnak. Tôrnarssuk ansågs närmast som god, genom sin tôrnak kunde angekoken komma i förbindelse med honom och få goda råd. Ofta synes man också ha tillskrifvit honom onda gärningar, och det var väl med honom som med alla andra öfvernaturliga varelser, att det berodde på angekokerna, antingen han kom att gagna eller skada.

Han hade sitt hem i under-världen, i själarnas land. Om hans utseende voro föreställningarna oklara, ty somliga trodde, att han ej hade någon skepnad, andra, att han var som en björn, andra åter, att han var stor och blott hade en arm, och slutligen några, att han var liten som ett finger. Om hans väsen var man, enligt H. Egede, lika litet på det klara; ty medan några ansågo, att han var odödlig, fanns det andra, som trodde, att ofantligt litet var tillräckligt för att döda honom. Så berättar Egede, att under en angekoks magiska operationer, eller när han talar med tôrnarssuk, »då må ingen klå sig i hufvudet, icke heller sofva, ej heller släppa väder, ty af en sådan pil, säga de, kan häxmästaren dräpas, ja, djäfvulen (d. v. s. tôrnarssuk) själf.» D:r Rink tror, att allt detta beror på missförstånd från Egedes och de andra missionärernas sida och att man på det hela taget visste föga så väl om tôrnarssuks utseende som väsen. På ostkusten ha dock hedningarne, som vi skola se, ganska bra reda på honom.

I denna tôrnarssuk ha många velat se ett högsta godt väsen, som eskimåerna dyrkade, och han skulle alltså motsvara vår Gud. Det oaktadt blef han dock vid kristendomens införande omskapad till djäfvulen och betecknar nu denne. Jag kan icke hjälpa, att jag tror, att Egede och de första missionärerna ha haft en liten andel i fabrikationen af denna föreställning om honom som Gud. De kommo säkerligen, liksom många hedningmissionärer ännu i denna dag, med den förutfattade åsikten, att hvarje folk måste ha ett begrepp om Gud eller ett högsta godt väsen, och utgående därifrån ha de frågat de stackars hedningarne så länge om deras tôrnarssuk, att deras svar har blifvit därefter. Vidare ha de talat så mycket om sin gode och allsmäktige Gud, att hedningsprästerna, för att ej stå efter, ha hållit på, att de också hade en sådan Gud, som kunde hjälpa dem.

Att han icke har varit en så stor ande, som i allmänhet påstås, synes tydligen framgå af kapten Holms berättelse om de ostgrönländska hedningarnes tro. Deras tôrnarssuk är ett mera anspråkslöst djur, som lefver i hafvet och som många, så väl angekoker som vanliga människor, kunna se och ha sett. De beskrifva honom därför mycket noga, ja, ha till och med talrika afbildningar af honom; han är lång som en stor säl, men tjockare än en sådan och har bl. a. långa fångarmar. Holm har efter deras beskrifning kommit till den kätterska meningen, att det måste vara en vanlig bläckfisk. Han äter de röfvade själarna och är ofta alldeles röd af blod. Man kan då säga, att om detta skall härstamma från vårt gudsbegrepp, har det degraderats i sorglig grad.

Vidare är tôrnarssuk på ostkusten icke bara en, utan hvarje angekok har, enligt Holm, sin tôrnarssuk. Han har där också en medhjälpare, aperketek, som är ett svart djur, inemot två alnar långt, med stora »kniftänger i hufvudet.»

Holm säger uttryckligen, att han icke kunde upptäcka någon antydning till, att tôrnarssuk var ett väsen, som var herre öfver tôrnat, och vi bli väl således nödsakade att pruta af litet på den makt och betydelse, som de äldre författarne tilldelat denne ande.^[31]

Det förefaller mig klart, att denna tro så väl på tôrnarssuk som på tôrnat måste härledas ur en tro på förfädrens andar eller vålnader. Detta framgår möjligen också af orden. Tôrnak synes kunna ha varit samma ord som tarnak (själ), som återigen är likt tarrak (skugga). Ett stöd för detta antagande finna vi däri, att tôrnak på ostkusten heter taraok, som ju påminner mycket om tarrak. Det förefaller mig således sannolikt, att alla dessa ord ursprungligen ha varit ett och det samma, som betydde: skugga, spegelbild eller själ och hvarmed de aflidnas själar betecknades. Men nu är tôrnarssuk säkert afledt af tôrnak och har kanske ursprungligen varit likt tôrnarssuak, d. ä. den stora eller den svåra och ohyggliga tôrnak, hvilket alltså återigen vill säga, att han har varit en särskildt mäktig tôrnak, som sedan efterhand hos några stammar har fått ett slags herravälde öfver de andra tornat eller aflidnas själar.

Att de ha gjort dessa till föremål för särskild öfvertro, förklaras genom den fruktan de ännu i dag hysa för de döda och naturligtvis ännu mera för deras vålnader, som ofta visa sig och kunna vara mycket farliga, men också ganska hyggliga. Det skonsammaste sätt, hvarpå de kunna uppträda, är att hvissla, vidare att låta det sjunga i folkets öron. I senare fallet bedja de om mat, hvarför man då säger i Grönland: »tag efter behag», nämligen af mitt förråd.^[32]

Att spöket icke alltid är farligt, framgår af hvad Niels Egede^[33] berättar om en gosse vid Godthaab, som, då han en gång lekte med några andra i närheten af sin mors graf, plötsligt såg någon stiga upp därur. Han och de andra togo till benen, men spöket sprang efter, grep sin son, »höll honom, kysste honom och sade: Var inte rädd för mig, jag är din mor och älskar dig», o. s. v. Deras sedvänjor vid folks död och begrafning visa, hvilken fruktan de hade för de döda och särskildt för deras själar eller vålnader. Som redan är nämndt, iföras de döende ofta likkläderna, d. v. s. sin bästa dräkt, en stund före döden, likaså vikas benen ofta ihop, så att fötterna komma upp under bakdelen, och de sys eller svepas in i skinn; det sker för att de skola taga mindre plats och sålunda behöfva mindre graf, och det sker medan de ännu lefva, för att de efterlefvande skola slippa röra vid dem mer än nödvändigt som lik. Denna deras fruktan för att röra vid lik går ju, som redan är omtaladt, så långt, att de icke vilja hjälpa förolyckade (t. ex. kajakmän, som hålla på att drunkna), när de tro, att de äro nära döden.

När de väl äro döda, lyftas de, om det är i ett hus, ut genom fönstret, och om det är i ett tält, genom en öppning, som göres i skinnen på bakväggen.^[34] Detta öfverensstämmer märkvärdigt med det i Norge allmänna bruket att föra ut liket genom en för tillfället gjord öppning t. ex. i väggen.^[35] Orsaken är väl på bägge hållen den samma, nämligen att dessa öppningar åter kunna fast tilltäppas, så att spöket eller själen icke kan slippa in igen, hvilket skulle kunna hända, om liket fördes ut genom husgången eller dörren. Osannolikt är det icke, att grönländarne kunna ha fått detta bruk från de gamla norrmännen eller isländarne i Grönland. I flera sagor står det omtaladt såsom begagnadt af de hedniska isländarne.^[36] I »Eyrbyggja» heter det: »Därefter lät han bryta ett hål i väggen bakom den döde och lyfta ut honom därigenom». Den dödes saker kastas också genast ut, för att de icke skola göra de efterlefvande orena. Detta påminner om likhalmsbränningen hos oss, som också är vidt utbredd hos med oss besläktade folkstammar i Europa.^[37]

De efterlefvande bära också ut sina egna saker, för att liklukten skall gå af dem. De bäras antingen in igen om kvällen, eller också ligga de, som på ostkusten, ute i flera dagar. Den dödes släktingar upphöra där till och med att använda sina gamla kläder, som kastas bort.^[38].

När liket föres ut, tänder en kvinna en pinne och viftar med den fram och tillbaka sägande: »här är icke mer att få». Detta sker väl närmast för att visa själen, att alla dess tillhörigheter äro utkastade.

Den döde begrafves antingen på land eller kastas i hafvet (om en af förfäderna är omkommen i hafvet). Hans egodelar, som kajak, vapen och kläder eller, om det är en kvinna, sysaker, krokknif m. m., läggas på eller vid grafven eller nära stranden, om liket är kastadt i sjön. Det tycks ske dels emedan de äro rädda för en aflidens saker och ogärna vilja begagna dem, dels också emedan, som H. Egede säger, de kunna ge dem anledning till att gråta, i det man vid åsynen af dem påminnes om den käre döde, och »gråta de för mycket öfver den döde, så tro de, att han fryser».^[39]

Denna föreställning erinrar påfallande om andra kvädet öfver Helge Hundingsbane (strof 45 o. f.), där hans änka Sigrun möter honom våt och frusen och höljd med rimfrost tack vare hennes gråt öfver honom. Jämför också den bekanta svensk-danska folkvisan om »Åke och Else»,^[40] hvari det heter:

»För hvar och en tår, som du fäller på jord,
Min kista hon blifver så full utaf blod.
Men hvar gång på jorden du är i hjärtat glad,
Min kista hon blifver så full af rosenblad.

Men dessutom var det säkerligen också grönländarnes mening, att den döde skulle använda sina redskap, dels till utflykter från grafven, dels också i den andra världen. Visserligen sågo de, att redskapen multnade bort, men deras själar följde den aflidnes själ.

De, som bära ut den döde eller ha rört vid honom eller något, som tillhör honom, äro för någon tid orena och måste afhålla sig från vissa matvaror eller sysslor, som angekokerna föreskrifva, ja, detta måste till och med alla, som bo i samma hus, iakttaga, dels för att icke skada sig själfva, dels för att icke göra resan besvärlig för den aflidnes själ.

De måste sörja och gråta länge öfver den döde, och träffa de bekanta eller släktingar, som de icke ha sett sedan dödsfallet, måste de, om det är aldrig så länge sedan, börja gråta och tjuta, så snart de komma inom hus. Sådana tjutscener skola kunna verka ganska komiskt och äro således ren komedi, ofvanpå hvilken man tröstar sig med mat och traktering.

De ha också många andra sorgebruk, som kunna gripa tämligen starkt in i deras lif, t. ex. att de, som ha burit ut liket, ej få arbeta i järn på flera år, o. s. v.

Därtill kommer också den förut omtalade rädslan för att nämna den aflidnes namn.

Allt detta sker, som östländingarne sade till Holm, »för att den döde inte skall bli ond»; det visar, hvilket starkt inflytande på detta lif de tillskrifva de döde. Det ligger därför intet orimligt i, att hela tron på tôrnat och tôrnarssuk kan ha utvecklat sig därur. Sedan har emellertid också annan öfvertro inblandat sig.

Grönländarne tro dessutom på en hel härskara af öfvernaturliga väsen. Jag vill här blott nämna några få.

Hafvets djur behärskas af en stor kvinna, som några kalla den namnlösa, andra arnarkuagssâk, hvilket blott betyder den gamla kvinnan.

Hon bor under hafvet, där hon sitter i sin boning vid en lampa, under hvilken det, liksom under alla grönländarelampor, är en skål eller pall till att uppsamla den neddrypande tranen. I denna simma massor af sjöfåglar och därifrån utgå hafvets djur, såsom säl, hvalross och narhval. När vissa orenligheter samla sig i hennes hår, håller hon emellertid dessa ifrån kusterna, eller de hålla sig själfva undan, lockade af orenligheterna, och då är det en angekoks svåra värf att besöka henne och blidka eller kamma henne. Vägen dit är farlig, och angekoken måste ha sin tôrnak med sig. Först kommer han genom själarnas sköna land i under-världen, sedan är det en stor afgrund, öfver hvilken han endast kommer på ett stort hjul så halt som is och som hastigt snurrar rundt; däröfver måste tôrnaken leda honom, därpå förbi en kokande kittel med lefvande sälar i, sedan antingen genom en farlig vakt af onda sälar, som stå på ända och bita omkring sig, eller också förbi en stor hund, som står utanför hennes hus och ger varsel, då en stor angekok kommer, och som blott sofver litet någon enda gång, och då måste man passa på; men detta kunna endast de högsta angekokerna. Här måste åter tôrnaken ta angekoken vid handen; ingången är tillräckligt bred, men vägen är smal som ett snöre eller en knifsegg och går öfver en förfärlig afgrund. Ändtligen komma de in i huset, där kvinnan sitter. Hon lär ha en hand så stor som stjärtfenan af en hval, och slår hon till en därmed, är det slut. Efter någras utsago skall hon rycka håret af sig och svettas af raseri öfver att mottaga ett sådant besök, så att angekoken måste, biträdd af sin tôrnak, slåss med henne för att komma åt att få hennes hår rensadt eller kammadt, medan andra anse, att det kan gå för sig med goda ord och förmaningar. Återvägen är, sedan detta är gjordt, jämförelsevis lätt för angekoken.^[41]

Denna myt påminner ju i hög grad om de färder till underjorden eller Hades, som spela en så framstående roll i europeiska sägner, t. ex. om Dionysos, Orpheus, Herakles o. fl. a. (jmfr också Dante), och hvartill vi i vår mytologi ha ett sidostycke i Hermods färd till Hel för att hämta Balder. Liknande sägner förekomma för öfrigt också hos indianerna.

Efter hvad professor Moe har meddelat mig, synes det knappast tvifvelaktigt, att denna grönländska föreställning är färgad af europeiska sägner och att det är inblandadt flera afgjordt europeiska moment i den. Föreställningen om det hala hjulet förekom t. ex. i våra medeltidslegender, och likaledes kommer bron, som är smal som ett snöre eller en knifsegg, igen, till en del med samma ord, i europeiska eller medeltida sägner om resor till undervärlden. I en gammal nordengelsk visa talas det om »skräckens bro, ej bredare än en tråd». Tundal ser i skärselden en smal bro öfver en förskräckligt djup, mörk och stinkande dal, o. s. v. Men dessa medeltidsföreställningar äro otvifvelaktigt återigen färgade af österländska traditioner. Judarne tala om den trådsmala helvetesbron, och muhamedanerna tro, att alla själar midt i helvetet måste öfver en bro smalare än ett hår, skarpare än ett svärd och mörkare än natten.^[42] Enligt »Avesta» kommo de gamla parsernas själar den tredje natten efter döden öfver det »höga Haza» — ett bärg, som omger jorden och räcker ända upp till himlen — för att uppnå en bro, som kallas Tsjinvatbron och som vaktas af två hundar. Enligt Pehleviskrifterna utvidgar bron sig och blir nästan en parasang bred, när de frommas själar gå öfver den, medan den smalnar för de ogudaktiga, som försöka gå öfver, så att de störta i helvetet, som ligger rakt under.^[43] En motsvarande föreställning finnes (jmfr Sophus Bugge, anförda stället) i våra folkvisor, »Draumskvædi» om Gjallarbron på vägen till de dödas land. Den hänger högt i luften, så att man blir yr i hufvudet på den. »Gjallarbron hon hänger så högt i vinden» och säges i några varianter af visan uttryckligen vara »både brant och bred». I Eddan heter det om Hermod, att han på vägen till Hel red öfver Gjallarbron, som var täckt med blänkande guld och som ej dånade mindre under honom ensam än under fem fylkingar (d. v. s. 250) döda män.

Det ser ut, som om denna grönländarnes tro på en bro eller smal väg måste vara färgad af dessa europeiska eller ursprungligen delvis österländska föreställningar, som ha tillförts dem genom de gamla nordborna. Samtidigt kan det dock äfven ligga något mera ursprungligt till grund. Hos indianerna finna vi sålunda föreställningar om en ormbro eller en i luften svängande trädstam, som för öfver de dödas älf till de dödas stad.^[44]

Föreställningen om den stora hunden, som vaktar ingången till kvinnans hus, påminner starkt om Hels fruktansvärda, i bröstet blodiga hund Garm, som skäller framför Gaîpahålan. För öfrigt är denna föreställning om hunden i den andra världen allmän. Hos inderna bevaka två hundar vägen till Jamas boning,^[45] och hos de gamla parserna vakta två hundar Tsjinvatbron. Hos inderna står en stor, ilsken hund på andra sidan om den ofvannämnda ormbron.^[46] Orimligt är det väl icke att hunden i undervärlden kan stå i förbindelse med den hos många folk allmänt förekommande sägnen om människans eller särskilda stammars härkomst från hundar^[47] och att det således är denne hundstamfars själ, som håller vakt för sin afkomma.^[48]

I europeiska sagor och särskildt i våra norska förekommer ofta en gammal käring, som regerar öfver djuren och som gärna vill kallas mor, lyskas o. s. v. Träffar Askeladden på henne och t. ex. kliar henne i hufvudet, befaller hon till gengäld djuren att hjälpa honom eller ger honom andra gåfvor. Detta är ju förvånande likt den grönländska föreställningen och särskildt påminner kliandet starkt om hårkamningen.

Häraf ser det alltså ut, som om denna grönländska guddom ursprungligen kan vara den gammalnorska sagokäringen och att beskrifningen af resan till henne kan vara färgad af europeiska sägner och legender; men dessutom äro däri inblandade mera ursprungligt eskimåiska element, som härstamma västerifrån och likna indianernas.

De själar, som gå till öfver-världen, komma på toppen af ett högt berg förbi en märkvärdig kvinnas boning. Hon heter Edlaaersissok (d. v. s. inälfveuttagaren), och när de besöka henne, måste de noga akta sig för att skratta. Hon har ett tråg och en blodig knif. Hon slår på trumma, dansar med sin egen skugga och sjunger: »ha ha ha ha!» När hon vänder sidan till, drar munnen sig alldeles på sned, och när hon böjer sig åt sidan, slår hon kinden mot höften, så att det säger klatsch. Kunna de se henne utan att skratta, är det ingen fara, men så snart de dra på smilbandet, slänger hon bort trumman, tar fast dem, kastar omkull dem, tar sin knif, skär upp dem, sliter tarmarna ur kroppen, kastar dem i tråget och slukar dem sedan glupskt.^[49]

Under samma resa komma själarna också förbi månandens boning. Vägen, som de färdas, beskrifves bl. a. som trång, och man sjunker ned till axlarna.^[50] Det påminner om de myrar, som i vårt »Draumskvædi» tänkas ligga i närheten af Gjallarbron och hvari de onda sjunka ner.^[51]

Det ser alltså ut, som om vi här spårade ett inflytande från de gamla nordborna.

När kajakmännen äro på hafvet, tro de sig omgifna af de så kallade ignerssuit (plur. ignerssuak, d. ä. stor eld). De flesta af dem äro goda väsen, som hjälpa människorna. Ingången till deras boningar är vid stranden. »Den första jord, som blef till, hade hvarken haf eller bärg, utan var alldeles platt. Då han där uppe icke tyckte om människorna på den, ödelade han jorden. Den sprack, och människorna föllo ner i springorna och förvandlades till ignerssuit, och vattnet strömmade till öfverallt. Då jorden blef till på nytt, var den helt och hållet täckt af en isbrä. Denna gick efterhand bort, och från himlen nedföllo två människor, af hvilka jorden blef befolkad. Man kan hvarje år se, att isbräen är i aftagande. På många ställen synas ännu märken från den tid, då hafvet stod öfver fjällen.^[52]

I denna myt kan spåras inflytande från icke mindre än fyra olika håll. Föreställningen om ignerssuit, som likna människorna och bo under jorden, liknar den indianska sägnen om att människorna bodde under jorden; sedan började de klättra upp på jordens yta uppför en vinranka, som stack upp genom en springa eller bärgsklyfta. Då en tjock käring (eller man) ville klättra upp, gick rankan af och de andra måste stanna där nere, medan de, som hade kommit upp, befolkade jorden.^[53]

De två människor, som falla ner från himlen, måste tydligen härstamma från de finsk-ugriska stammarnas skapelsesägen eller också från samma källa. Hos vogulerna komma de två första människorna från himlen i en vagga af silfvertråd. Att himlen är människans upphof återfinnes också i andra finsk-ugriska folks myter i Asien och Europa.^[54]

Liknande föreställningar ha också kommit till indianerna (kanske genom eskimåerna?). Huronerna ansågo, att de första människorna kommo från himlen.^[55] Föreställningen att jorden ursprungligen var platt och haft sprickor liknar också mycket de finsk-ugriska skapelsesägnerna, enligt hvilka jorden, då den skapades, först utgjorde ett alldeles slätt och jämnt skal öfver vattnet, men sedan genom en skakning började gå i vågrörelse och stelnade böljformigt, hvarigenom bärg och dalar uppstodo.^[56]

Ett tredje moment bilda de människor, som bodde på denna ursprungligen platta jord, med hvilken han där uppe var missnöjd, hvarför jorden sprack och vattnet trädde fram. Det tycks knappast tvifvelaktigt, att detta härleder sig från en direkt inblandning af den kristna syndaflodssagan, som naturligtvis kan komma upp längs ostkusten från västkusten. Ändtligen ha vi som ett fjärde moment isbräen, som endast kan härstamma från själfva Grönland.^[57]

Af andra väsen kunna nämnas de olika arterna inlandsmänniskor, som bo inne i landet eller på isen. Af dessa kallas några tornit (plur. af turnik) eller på ostkusten timersek; de ha människogestalt och äro mycket stora, några säga 6 alnar, men andra, att de äro så höga som en kvinnobåt är lång, det vill alltså säga minst 10 meter. Deras själ är ensam så stor som en vanlig människa. De lefva af jakt, dels på landtdjur och dels på hafsdjur. De kunna springa ofantligt fort. När de äro på hafvet, ha de ingen kajak, utan sitta i vattnet och ha dimman till kajak.^[58] Säl kunna de fånga på land (i stora snaror), och två väldiga storkobbar eller blåsälar kunna de bära med sig in i landet i en sälskinnspåse på nacken. Med människorna stå de oftast på krigsfot, men kunna också umgås vänskapligt med dem, ja, till och med byta hustrur med dem.

Ett annat slags inlandsmänniskor är igaligdlii (plur. af igalilik), som spatsera omkring med ett helt kök på axeln, hvari grytan är så stor, att de kunna koka en hel säl däri på en gång, och den kokar hvar de gå och stå. Ett tredje slag är erkigdlit (plur. af erkilek), som enligt någras uppgift ofvantill äro som en människa och nedtill som en hund, men enligt andra ha hundhufvud eller hundnosar. De skola vara skickliga bågskyttar och bära sina pilar i koger på ryggen.^[59] De äro fientliga mot människorna. Vidare kunna nämnas isserkat (plur. af isserak), som blinka på längden, det vill väl närmast säga, att ögonen äro skurna i vertikal riktning.

Som Rink har påvisat, kan det knappast vara tvifvel om, att dessa inlandsmänniskor, som alla spela en framstående roll i grönländarnes sägner, ursprungligen ha varit olika indianstammar, som grönländarnes förfäder fordom, då de ännu bodde på Amerikas norra kust, hade dels vänskapligt, men mest fientligt umgänge med. Berättelser om dem äro medförda till Grönland, och skådeplatsen är fortfarande förlagd till inlandet, d. v. s. Grönlands, där människorna efterhand ha förvandlats till mystiska väsen. Ordet tunek synes rent af betyda indianer och användes fortfarande af eskimåerna på Labrador. Af eskimåstammar på Hudsonbuktens västkust brukas erkigdlit om indianerna i det inre. Att tornit äro stora och hurtiga, passar bra in på indianerna, då dessa äro större än eskimåerna och äro dem öfverlägsna på land. Att erkigdlit äro skickliga bågskyttar och bära sina pilar i koger, påminner också om indianerna, likaså att de ha hundben eller hundansikten, som väl beror på indianernas föreställning, att de härstamma från en hund.^[60] Isserkat, de, som blinka vertikalt, kunna väl ursprungligen ha varit indianstammar med utprägladt sneda eller egendomliga ögon, sådana äro uttryckligen beskrifna af resande. Här ha vi alltså öfvernaturliga eller mystiska väsen, som påtagligen ha historiskt ursprung. Sägnerna om strider med dem o. a. ha säkert också till en viss grad historiska händelser till grund. På samma sätt ha väl de klassiska folken också känt sina mystiska folkslag.^[61]

Vidare kan bland grönländarnes underbara väsen nämnas igdlokok, som var lik en half människa, med halft hufvud, ett öga, en arm och ett ben. Alldeles liknande varelser finnas också hos grekerna, musulmännen, zuluema och indianerna.^[62]

Om världens skapelse hade grönländarne icke bildat sig någon åsikt. Jorden och universum ha antingen uppstått af sig själfva, eller också har det alltid varit så och skall alltid fortfara att vara så.

Om människans eller eskimåernas skapelse hade de heller inga klara föreställningar. Några påstodo, att den första människan skulle ha växt upp ur jorden och gift sig med en jordtufva. Denna födde ett flickebarn, som han då tog till hustru.^[63] Detta framväxande ur jorden är en allmän föreställning, som också förekommer i Norge och på Island.^[64] Vi säga: den, som slår med sin käpp på jorden, slår sin mor; den, som slår på stenen, slår sin far, hvilket ju påminner om den grönländska föreställningen, enligt hvilken mannen närmast är kommen ur bärget.

Om huru vi européer uppstått ha de en egen sägen, som synes mindre smickrande för oss. En eskimåkvinna, som icke kunde behålla någon man länge, gifte sig slutligen med en hund och fick med honom en del människobarn och en del hundvalpar på en gång. De senare tog hon och satte på en gammal skosula, sköt ut den i hafvet och sade: »Faren bort och blifven kaodlunaker» (d. v. s. européer), eller: »I skolen frambringa alla slags ting». Däraf kommer det sig, säga de, att kaodlunakerna alltid lefva på sjön och skeppen äro skapade liksom grönländska skor, runda fram och bak. Andra satte hon på pilblad och sköt den inåt land, och de blefvo inlandsmänniskor eller indianer (erkiligdlit och tornit).^[65] Alldeles liknande sägner finnas hos eskimåerna på Baffinsland och äfven på Alaskas nordkust, där det dock synes endast gälla för indianerna och icke för européerna. Sådana sägner om hundhärkomst (eller varghärkomst) förekomma hos många folkslag, så väl ariska som mongoliska och amerikanska.^[66] Hos många indianstammar spelar den en framstående roll, ty de tro, att den första kvinnan gifte sig med en hund, och från dem härstamma de själfva. Det synes mig blott, att eskimåerna ha fått sin sägen därifrån och ha behållit den såsom gällande för indianerna. Då de sedan träffade andra främmande, som t. ex. européerna, ha de tillämpat den också på dem. Märkvärdigt är, att skon, som förvandlas till skepp, går igen äfven i sägnerna i Baffinsland.

Orsaken till döden är hos eskimåerna, enligt några, en kvinna, som skall ha sagt: »Låt dessa dö efterhand, de få icke rum i världen». Andra tro, att två af de första människorna trätte, den ene sade: »Låt det bli dag och låt det bli natt och låt människorna dö»; den andre: »Låt det endast bli dag och låt människorna lefva». Efter lång tvist blef det efter den förstes ord. Men andra åter påstå, att det var en orm och en lus, som kämpades om att hinna upp människorna; kom ormen först, skulle de lefva, men kom lusen först, skulle de dö. Ormen fick långt försprång, men gled under vägen ner utför ett högt bärg och fick nu en lång omväg; då kom lusen först, och människorna måste dö.^[67] Dessa myter synas redan genom sin meningslösa form röja, att de ha kommit annorstädes ifrån och äro fragment af äldre, hvilkas ursprungliga sammanhang och betydelse äro glömda. Se vi oss om, kunna vi äfven hos fjärrboende folk finna märkvärdiga likheter. Den andra grönländska sägnen återfinnes på Fidjiöarna, där månen träter med en råtta och vill, att människorna liksom han själf skola dö och lefva upp igen; men råttan sade, att de hellre skulle dö liksom råttan, och så blef det.^[68] Hos indianerna äro de tvistande två bröder, som voro vargar; den yngste sade: »När en människa dör, låt henne då följande dag komma tillbaka, så att hennes vänner må glädja sig». - »Nej», sade den äldste, »låt inte de döda komma tillbaka». Då slog den yngste ihjäl den äldstes son, och det blef början till döden.

Med myten om ormen och lusen ha vi märkvärdiga likheter i södra Afrika,^[69] likaså på Guldkusten. Där skickades af det första stora väsendet ett djur (en kameleont) till människorna med bud, att de skulle lefva och aldrig dö. Men så besinnade det högsta väsendet sig och skickade därefter den snabbfotade salamandern med bud, att de skulle dö, och då denne kom först, blef det så. Det finns också andra former af denna myt. Hos hottentotterna var det månen, som sände detta bud till människorna: »Liksom jag skolen I också dö och lefva upp igen.» Men haren hörde det, sprang i förväg och sade: »Liksom jag skolen i dö och icke lefva upp igen.»^[70] Denna myt liknar åter påfallande den nämnda från Fidjiöarna, och sålunda få vi en bro mellan den andra och den tredje grönländska, hvilka följaktligen måste vara två varianter af ursprungligen en och samma; den måste vara mycket gammal, efter den kunnat sprida sig så vida.

Eskimåerna tro, att nästan allt hvad de se leder sitt ursprung från dem. Fiskar och andra sjödjur uppstodo därigenom, att en gammal man en gång högg flisor af ett träd och kastade dem i vattnet, hvarpå de förvandlades till fiskar.

Himlakropparna voro en gång vanliga eskimåer, som lefde här på jorden och sedan af en eller annan orsak kommo upp på himlen. Solen var en fager kvinna och månen hennes bror; de bodde i samma hus. Hon fick hvarje natt besök af en man; hon visste icke, hvem han var. För att komma på det klara därmed, svärtade hon sina händer med lampsot och strök honom öfver ryggen. Då det blef ljust, visade det sig vara hennes bror månen, hvars rena, hvita renskinnspäls var svärtad, och däraf komma fläckarna på månen. Solen tog en fickknif, skar af sig det ena bröstet, kastade det till honom och sade: »Om hela min kropp smakar dig bra, så ät detta.» Därmed tände hon på ett stycke lampmossa och flög ut; månen gjorde det samma och ilade efter henne, men hans mossa slocknade, och därför ser han ut som glödande aska. De förföljde hvarandra upp i luften, och där äro de ännu. Månens boning ligger vid själarnas väg till öfver-världen, i den är också ett rum för hans syster solen. — Denna myt måste tydligen härstamma västerifrån. Hos indianerna i Nordamerika äro sol och måne syskon, och till och med så långt bort som bland indianerna i Amazondistriktet finnes samma myt, utom att månen är en kvinna, som besöker sin broder solen i mörkret. Denne upptäcker hennes onda lidelse genom att föra sin svärtade hand öfver hennes ansikte. Hos indianerna i Peru voro sol och måne samtidigt bror och syster och man och hustru. (Jmfr också egypternas Osiris och Isis.)^[71]

Det märkvärdiga med solen hos grönländarne är, att hon framtill är skön, men baktill ett benrangel.^[72] Detta påminner ju frappant om våra fagra huldror, som äro ihåliga i ryggen, och det tycks vara en europeisk och specielt norsk föreställning, som kommit till Grönland genom de gamla nordborna. Anledningen till att solen är ett benrangel baktill, är enligt ostgrönländaren den, att när hon står i väster, alltså på den kortaste dagen, skäres hon i bakdelen af skarpa redskap och måste därför stiga igen. Baken är således afnött och endast benranglet kvar.^[73]

Månen har ännu icke uppgifvit sin gamla natur, han kommer fortfarande ofta till jorden och söker galanta äfventyr, hvarför kvinnorna måste taga sig i akt för honom, de få icke gå ensamma ut i månsken, icke stå och se på månen o. s. v. Dessa månens erotiska böjelser tyckas vara af gammalt datum. I Australien är han en katthane, som kom i förhållande till en annans maka och irrar omkring på ständiga vandringar; hos invånarne i Himalajatrakten begår månen den oförlåtliga synden att förälska sig i sin svärmor, som kastar aska i ansiktet på honom, och däraf komma fläckarna i månen. Enligt en slavonisk sägen var månen solens man, som trolöst älskade morgonstjärnan och därför blef klufven midt itu.^[74] Hos de gamla grekerna och romarne var visserligen månen af kvinnokön, men den hedervärda Luna var icke heller fri från erotiska drifter. För öfrigt sättes månen hos eskimåerna också i förbindelse med kölden. Han framkallar snöfall genom att tälja på hvalrosstand och strö flisorna ner öfver jorden eller genom att blåsa i ett rör, när han besöker jorden, körande i släde öfver isen om vintern. Att månen sättes i förbindelse med kölden och vintern, är ju helt naturligt. Som den kalle och stränge är det väl också rimligt, att han är man, medan solen längre söderut, där hon är plågsam genom sin värme, anses för man. Åskdunder frambringas, enligt deras tro, af två gamla käringar, som slåss om ett torrt och styft skinn och slita i hvar sin ända; under kampens hetta välta de omkull sina lampor, och då blixtrar det. Dimma har uppkommit genom en tôrnarssuk, som drack så mycket att han sprack.^[75]

I sin tro eller öfvertro undervisades eskimåerna, liksom fortfarande på ostkusten, af sina präster eller andebesvärjare, angekokerna (angekok, pl. angakut). Dessa synes vara de klokaste och mest framstående af dem. De utge sig för att kunna tala med andarne, företaga resor så väl till under-världen som till himlen och andra ställen, mana fram tôrnarssuk och öfvernaturliga väsen, få uppenbarelser af dem o. s. v. De påverka och skaffa sig inflytande öfver sina landsmän hufvudsakligen genom sina mystiska andebesvärjelser och seancer, hvilka mest företagas om vintern, när de bo i hus. Då släckas lamporna och skinn hängas för fönstren, så att det blir alldeles mörkt. Själf sitter angekoken på golfvet. Genom att hålla ett förfärligt oväsen, så att hela huset skakar, förändra sin röst, vråla och skrika, buktala, stöna, jämra sig, slå på trumma, tjuta, frambringa ett djäfvulskt skallande skratt och alla möjliga andra konster, får han sina landsmän till att tro, att han har besök af de olika andar han uppger och att det är de, som hålla detta lefverne.

För att bli angekok fordras det, som ju är ganska naturligt, en lång lärotid, ofta ett halftjog år. Lärlingen måste ofta och i lång tid söka ensamhet, gnida en sten medsols rundt omkring på en annan sten flera dagar å rad, hvarpå en ande kommer fram ur bärget; han dör då af förskräckelse, men lefver sedan upp igen, o. s. v. Härigenom får han efterhand sina tôrnat. Han får icke uppge, att han bedrifver sådant, förr än han är utlärd, men då måste det också ske. Skall han bli en riktigt durkdrifven angekok, måste han dock helst bli gripen och släpad till stranden af en björn; sedan kommer en hvalross, hugger tänderna i honom, släpar honom till horisonten och äter upp honom. Därpå återvända benen hem, möta köttslamsorna på vägen, och de växa ihop till en hel människa igen. Nu är han färdig.

Dessa angekokers inflytande berodde naturligtvis på den färdighet de hade uppnått, men de synas icke endast ha varit bedragare, de ha möjligen också till en del själfva trott på sina konster, ja, ha till och med lefvat i den tron, att de ibland kunde få verkliga uppenbarelser, fastän Egede icke tror, att de ha haft något »verkligt commercium och gemenskap med djäfvulen.»

Sjukdomar kunna de också bota genom att uppläsa trollformulär, sätta in en ny själ o. s. v. Till sjukdommar, som de kurera, räknas också, att en man icke kan fånga säl eller att en kvinna icke kan få barn. I det senare fallet måste den ostgrönländska angekoken ännu i dag, om han är tillräckligt duglig, företaga en resa till månen, hvarifrån ett barn kastas ned till kvinnan, som därefter blir fruktsam.^[76] Denna resa till månen står naturligtvis i förbindelse med denne herres ofvan omtalade erotiska natur. Äfven hos indianerna tyckes månen ha något att göra med fortplantningen.

För att angekoken skall kunna bota sjukdomar, måste han betalas bra, ty eljes lyckas naturligtvis icke hans konster. Det faller af sig själft, att det icke är han, som får gåfvorna, det är tôrnaken, han endast tar emot dem åt denne.

På grund af sin förbindelse med den öfvernaturliga världen ha de ansedda angekokerna ett slags herravälde öfver sina landsmän, och dessa äro rädda för att göra dem något emot, emedan det kan ha svåra följder; ty liksom våra präster, då de voro riktiga kaxar, icke allenast voro Guds tjänare, utan också kände till »svartkonstboken» och stodo i förbund med djäfvulen, så är det också med de grönländska. De göra visserligen mest godt, men de kunna därjämte också göra ondt genom att röfva andra människors själar och låta sin tôrnarssuk äta upp dem, genom att skicka ut sin tôrnat och skrämma lifvet ur sina fiender o. s. v. Vi finna således också hos eskimåerna en begynnelse till prästvälde.

Sådan styggelse som att döda andra genom häxeri, förhäxa deras vapen, så att de icke fånga något o. d. öfvas dock till största delen endast af en annan klass människor, de s. k. ilisitsok'erna som både kunna vara män och kvinnor.^[77] Dessa häxor och häxmästare äro mycket hatade; man trodde, att det mesta onda, särskildt nöd och sjukdom, kom från sådana, och fick man en misstanke om, att t. ex. en gammal käring var ilisitsok, blef hon utan barmhertighet dödad. Detta kan ju icke förvåna oss, när vi tänka på, huru våra förfäder med prästerna i spetsen brände sina häxor. Medan angekoken har umgänge med andarne i andra människors närvaro, så försiggår allt ilisitsokernas umgänge med de öfvernaturliga makterna i den djupaste hemlighet och endast för att skada andra. De måste i hemlighet lära af en äldre ilisitsok och få betala dyrt för lärdomen. Hvilka öfvernaturliga makter de stå i förbindelse med, synes icke vara klart, men säkerligen äro de olika angekokernas och hållas förmodligen också hemliga. Deras djäfvulska konst använder olika medel som t. ex. människoben, likkött, ormar, spindlar, vattenbaggar o. s. v., men det mest verksamma består dock i att taga tupilek'er. En sådan tages i största hemlighet af olika djurben, skinn, stycken af den mans anorak eller fångst, som den skall fördärfva, och bindes tillsammans eller lindas in i ett skinn. Den göres lefvande därigenom att trollsånger sjungas öfver den. Den kan förvandla sig till olika slags djur och vidunder och skall bringa död och olycka öfver den man, mot hvilken den är utsänd, men misslyckas detta, vänder den sig mot honom, som utsändt den.^[78]

Dessa tupileker påminna i så hög grad om den hos oss och på Island utbredda tron på gand eller utsändingar, att det knappast synes tvifvelaktigt, att eskimåerna ha fått denna föreställning från grönländska förfäder. Hos oss äro gand också fabelaktiga väsen eller vidunder, hvilka utsändas af trollkarlar och som kunna förvandla sig till alla möjliga skepnader, och om de icke lyckas fördärfva den de äro utsända emot, vända de tillbaka och döda sin upphofsman. De kunna emellertid, så väl på Grönland som på Island och i Norge, uppsnappas af andra trollkarlar eller häxor och deras makt därigenom afvändas.^[79]

Rink ser i dessa ilisitsoker och förbindelsen med olofliga makter en möjlig kvarlefva af en äldre eller ursprunglig tro i Grönland, som förföljdes af den nya trons präster, angekokerna.^[80] Alltså fullständigt i likhet med, att vårt häxeri och vår trolldom voro lämningar af den gamla hedendomen, som ifrigt förföljdes af de kristna. Det kan vara mycket, som synes tala för denna Rinks skarpsinniga slutsats. Det tycks mig dock vara en möjlighet, att liksom tupileken härstammar från de gamla nordbornas tro på gand eller utsändningar, så kan hela häxväsendet härstamma från dem. Det synes mig finnas tillräckligt många likhetspunkter för att ett sådant antagande skall vara berättigadt. Det är ingalunda onaturligt, att just denna tro på det ondas makt, förbundet med satan, svartkonstboken o. s. v., alltså hela trolldomsväsendet, som ju särskildt har legat djupast i vårt folks öfvertro, jag hade så när sagt djupare än själfva gudatron, och som till en del ännu gör det, har varit det, som först öfvergick till eskimåerna under deras umgänge med våra förfäder. Detta hastiga och lättvindiga sätt att få öfvernaturlig makt måste ju särskildt tilltala dem. Så vidt jag har kunnat erfara, spelar heller icke häxväsendet en sådan roll hos västligare boende eskimåer.

Det återstår ännu att omtala grönländarnes tro på amuletter. Dessa användas af nästan alla och bestå i bestämda föremål, vanligen tagna af djur eller människor. Öfver dessa sjungas eller mumlas trollsånger, och de ges af föräldrar till barn, medan dessa ännu äro små, eller också kunna unga människor efter de äldres råd själfva skaffa sig amuletter. De bäras hela lifvet vanligen på kroppen eller i kläderna; männen ha dem t. ex. ofta insydda i särskilda skinnremmar öfver bröstet och kvinnorna bära dem ofta i hårtoppen. Andra kunna förvaras i husets och tältets tak eller i kajaken, för att hindra denna från att kantra. En människa har oftast flera. Man tillskrifver dem makt att skydda mot häxeri, mot skada af andarne, att hjälpa i fara och ge egaren vissa egenskaper. Några kunna till och med användas som kam, i likhet med vår mytologis örnkammar. Har t. ex. en man en fågel eller fisk till amulett, kan han genom att åkalla den förvandla sig till en sådan, eller kan han förvandla sig till trä, tång o. d., när stycken däraf utgöra amuletter. Amulett-tron är som bekant utbredd öfver hela jorden och kan spåras från de mest primitiva ända upp till de mest utvecklade folkslag. Hos eskimåerna härrör den från ett mycket tidigt stadium och är möjligen det mest primitiva i deras nuvarande religiösa föreställningar. Ursprunget till denna tro tycks mig vara förklarligt. Ibland kan det naturligtvis vara en yttre tillfällighet, t. ex. iakttagelsen af en rad lyckliga händelser, att en man, som eger ett visst föremål, alltid har haft tur med sin fångst o. s. v. När t. ex. en människa ser, att falken har otroligt lätt för att komma fram, så tillägger han hvarje del af samma djur och särskildt hufvudet med dess inneboende själ något af denna kraft. När ofruktsamma kvinnor ta stycken af européers skosulor och hänga på sig för att få barn, förefaller detta knappast onaturligt; ty då de se, att vi äro fruktsamma, så tro de, att genom dessa skosulor, hvilka alltså ha utgjort underlag för en af oss, skall också vår kraft öfvergå »i deras kläder och tjäna dem i detta fall.»^[81] När en gosse, som spottar blod och hvars hela familj är bröstsvag, får en sälpropp^[82] till amulett och denna sys in i anoraken framtill på bröstet, så är ju också orsaken tydlig. Också ha de delar af sina förfäders kläder eller egodelar till amulett, vanligen farföräldrarnas. Detta har väl sin grund däri, att de tro, att de aflidnas andar kunna beskydda dem, och när de nu bära något af deras egendom på sig, ha de lättare för att komma i förbindelse med dem. Det finns också exempel på att de bära små kvinliga och manliga figurer på sig som amuletter.^[83] Öfvergången från denna amulett-tro till fetischdyrkan eller rättare afguda- och bilderdyrkan tyckes mig knappast vara oförklarlig.

Öfvernaturlig hjälp få grönländarne också genom sina trollformler. Dessa användas vid sjukdom, faror, som hota från fiender, o. s. v. och ha alltid ungefär samma inflytande som amuletterna. De stå ännu mindre än dessa i förbindelse med andarne, och på hvad sätt de verka vet man icke, ja, man känner ej ens till meningen af de ord, som användas, ty de äro gamla formler, som öfvergå från släkt till släkt genom försäljning. De måste läras i hemlighet och betalas genast och mycket dyrt, om de skola ha någon kraft. De framsägas långsamt i en dämpad, mystisk ton.^[84] Det ser ut, som om de åtminstone delvis stå i någon förbindelse med häxväsendet. Det påminner märkvärdigt om våra gamla signe-käringar och deras ofta meningslösa formler. Det förefaller mig antagligt, att dessa formler måste vara reminiscenser af gamla bruk, som äro tillförda utifrån och hvilkas ursprungliga betydelse har gått förlorad. Enligt Rink kunna dock äfven trollformler läras genom att lyssna till en fågelröst.^[85]

Förutom dessa formler användas också trollsånger. Orden i dessa äro emellertid begripliga äfven för de nuvarande grönländarne, och de kunna sjungas i andras närvaro.

Enligt Rink ser det ut, som om det i allmänhet skulle vara vederbörandes aflidna släktingars eller förfäders, isynnerhet farföräldrarnas, själar, hvilkas hjälp åkallas genom dessa formler och särskildt sägnerna. Af Holms berättelse framgår emellertid ingenting sådant. Det synes mig dock icke osannolikt, att de så väl som amuletterna ofta stå i en viss förbindelse med de aflidna och alltså kunna vara början till en mera utvecklad dyrkan af denna. När en gosse de första gångerna sättes i kajak, uppmanar t. ex. fadern genom trollsång sina aflidna föräldrars eller farföräldrars själar att beskydda honom.

Offer till de öfvernaturliga makterna förekomma endast föga hos grönländarne. De allmännaste äro, att de till hafvets inue, de s. k. kungusutorisat (plur. af kungusutartak), som tycka om räfkött och räfsvansar, offra dylikt hvarje gång de fånga räfvar, för att få god fångst. Dessutom kunna de ofta på resor offra till vissa bärgsuddar, isbräer o. d., som de anse farliga, för att komma oskadda förbi. Offret, som ofta är mat, men också kan vara pärlor eller andra saker, som de sätta värde på, kastas då vanligen i hafvet där utanför.

Förutom dessa religiösa ceremonier ha grönländarne också andra, särskildt vissa lefnadsregier med fasta, återhållsamhet o. d., som t. ex. kvinnor, hvilka skola få barn eller nyss ha födt, måste iakttaga. Det skulle emellertid föra oss för långt att här inlåta oss på allt detta.

Af denna öfversikt öfver grönländarnes religiösa föreställningar framgår säkerligen, att dessa icke äro så utan påverkan utifrån, som många hittills ha varit böjda för att tro. De ha uppstått genom inblandning från olika håll; vi ha funnit myter, hvilkas hemort säkert är så aflägsen som midt inne i Asien, ja, vi ha funnit dem, som otvifvelaktigt spänna broar mellan Sydafrika och Fidjiöarna. Det ligger långa tiderymder bakom sådana myters vandringar. Det, som för oss kan ha mest intresse, är dock möjligen, att vi finna spår af, att våra förfäders uppträdande i Grönland icke inskränker sig till att ha efterlämnat några stenruiner, utan äfven har satt sin igenkänliga prägel på de inföddas religiösa eller vidskepliga föreställningar. Jag skall nämna ännu ett par exempel på märkvärdiga likheter med europeisk, särskildt norsk öfvertro, som sannolikt måste ha kommit genom våra förfäder.

Grönländarne tro, att barn, som födas i löndom eller dödas, bli farliga spöken. De skaffa sig bl. a. ett hundhufvud, som de anväda till kajak, för att förfölja och döda sina släktingar, antingen de barn modern sedan

Norrsken.

föder, eller också t. ex. moderns anhöriga, emedan dessa genom att tadla hennes uppförande ha tvingat henne att föda i löndom. Ibland förfölja de också människor i skepnad af en fjäder, en vante o. s. v.^[86] Denna tro liknar mycket en i Norge allmän öfvertro om »utburden». Det är barn, som blifvit födda i löndom och dödade och följaktligen icke ha fått namn. De få ingen ro; i form af ett synligt eller osynligt spöke förfölja de antingen modern eller personer, som färdas förbi stället, där de blifvit lagda.^[87] Likheten mellan denna norska och den grönländska föreställningen är så stor, att det synes vara sannolikhet för, att den kommit till Grönland genom de gamla norrmännen.^[88]

Öfvergå vi till dessa sagor, kan det finnas många likheter med norska och europeiska. Vi ha t. ex. i Norge en ännu otryckt saga^[89] om tre systrar, som voro mycket giftaslystna. Den ena sade: »Jag skulle gärna gifta mig, om jag så bara finge en räf; den andra, att hon ville gifta sig, om hon också bara finge en ekorre. Så kom det en räf, en bock och en ekorre och togo hvar sin till hustru. Fadren besökte sedan hvar och en af sina svärsöner. Då han kom till ekorren, bad denne sin hustru hänga grytan öfver elden, hvarpå de alla tre gingo ut och kommo till en älf, där ekorren dök ner och hämtade upp laxöring. Då mannen kom hem, bad han sin hustru sätta på grytan och följa med ut. Då de kommo till en älf, ville mannen dyka, liksom han sett ekorren göra, men han drunknade. På Grönland återfinna vi denna saga delad i två. I den ena är det två systrar, som gå på stranden och önska sig den ena en orm, den andra en hvalfisk till man, hvilka då genast komma och hämta dem.^[90] I den andra är det ett par gamla makar, som bo ensamma med sin dotter. En gång kom en stor, okänd man, som sade sig bo i närheten åt söder, och friade till dottern. Han fick henne och bad vid afresan svärfadern besöka sig. Detta gjorde denne också. Då han kom in i huset, hängde dottern kitteln öfver elden, och mannen gick ut. Den gamle såg efter honom genom fönstret, men såg blott en skarf, som flög ut öfver vattnet, dök och kom upp med en ulk, som den gamle fick att äta. Vid hemkomsten bad denne sin hustru hänga grytan öfver lampan, rodde så med henne ett stycke från land, band en sten om halsen och en lång rem om lifvet och sade sedan till hustrun: »Jag vill dyka ned i vattnet, när jag drar i remmen, skall du hala upp mig igen.» Han hoppade ur och sjönk, men då hustrun halade upp honom igen, var han död.^[91] Likheten mellan denna saga och den sista delen af den norska är så stor, att det knappast kan vara tvifvel om dess ursprung. En möjlighet finnes dock, att den icke har kommit genom de gamla nordborna, utan genom Hans Egede och hans folk eller också senare. Det synes dock mindre antagligt, att den på så kort tid skulle ha blifvit så pass förändrad.

Följande saga har likheter både med asiatiska och europeiska sägner. En renjägare såg en gång en mängd kvinnor bada i en sjö. Då han tog den vackrastes kläder, måste hon följa honom hem och bli hans hustru; de andra däremot ilade till stranden och togo på sig sina kläder, hvarvid de förvandlades till gäss eller änder och flögo bort. Hans hustru fick en son, men samlade nu fjäder, och med tillhjälp däraf förvandlade hon både sig och sonen till fåglar och flög bort med honom en vacker dag, då mannen var ute på fångst. Han gick för att leta efter dem och träffade på en man, som stod och högg flisor, hvilka förvandlades till fiskar. Denne man satte honom på stjärten af en stor lax, som han gjorde af en flisa, och bad honom tillsluta ögonen, hvarpå fisken förde honom till hans hustru och son.^[92] De amerikanska eskimåerna ha en alldeles liknande saga. Bland samojederna berättas det, att en man drog ut på resa och träffade på en gammal käring, som fällde björkar. Han hjälpte henne och följde därefter med till hennes tält. Där gömde han sig och fick se sju flickor, som talade med käringen och gingo sin väg igen. Hon sade till honom: »I den mörkaste skogen där borta är en sjö, där skola de sju flickorna bada; tag den enas kläder.» Han gjorde så. Resten är alldeles olik den grönländska sagan, där står heller ingenting om att de förvandlades till fåglar, endast att de hade sitt hem i luften eller himlen.^[93] Denna saga, hvars likhet med den grönländska påpekats af dr. Rink, liknar dock icke denna så mycket som en isländsk, hvari det heter, att en man bittida en morgon gick vid sjön och kom till ingången af en grotta. Han hörde larm och dån inifrån grottan, men utanför låg en mängd sälhamnar. Han tog en med sig hem. Längre fram på dagen kom han åter till hålans ingång; då satt där en ung, fager kvinna alldeles naken och grät. Det var sälen, som rådde om hamnen. Han gaf henne kläder, tog henne med sig hem, gifte sig sedan med henne, och de fingo barn med hvarandra. Men en dag, då mannen var ute på fiske, fann hustrun den gamla sälhamnen, frestelsen blef henne för stark, hon sade farväl till sina barn, iklädde sig hamnen och kastade sig i sjön.^[94] Denna grönländska saga liknar ju för öfrigt påfallande de vidt utbredda svansagorna, hvaraf vi i Europa ha flera. Att den icke kan ha förts till Grönland i nyare tid, bevisas däraf, att redan Paul Egede hörde den där uppe 1735. Sannolikheten för att den har kommit till Grönland genom de gamla nordborna synes ökas något därigenom, att svansägnerna eller liknande sagor icke tyckas vara allmänna i Amerika; Perners säger i sin bok om Kaliforniens indianer, att han icke upptäckte något sådant bland dem.^[95]

Om det icke här hade fört oss för långt, kunde vi ha nämnt flera märkliga öfverensstämmelser mellan de grönländska sagorna och de europeiska, särskildt norska. Det visar sig alltså, att umgänget mellan de gamla norrmännen och de infödda ej har varit så obetydligt, som man i allmänhet har velat tro.

All denna öfvertro, som jag här har omtalat, synes oss naturligtvis vara ett meningslöst kaos, som det endast är en fördel att bli kvitt. Men om vi försätta oss på deras ståndpunkt, blir då icke detta mycket mindre meningslöst än våra kristna dogmer, som ju för dem äro en helt och hållet främmande värld? För att förstå dem måste de först öfverflytta dem till sin egen idévärld, med andra ord, de måste göra dem mer eller mindre hedniska, innan de verkligen kunde fatta dem; ty man må icke inbilla sig, att ett folk plötsligt på kommando kan börja tänka på ett alldeles nytt sätt. Denna omstöpning kostade dem emellertid mycket arbete, och om de än fortfarande i grund och botten äro hedningar och tro på sina gamla sägner, så har dock den nya läran åstadkommit förvirring i deras begrepp. Det förefaller därför, som om det varit riktigast att låta dem få behålla sin gamla tro orubbad. Den gaf dem med deras jämförelsevis fattiga idéförråd den lättaste förklaring på omgifningen, den befolkade naturen med de öfvernaturliga makter, som de behöfde till tröst, när verkligheten blef dem för hård. Och huru karakteristiska äro icke dessa myther för eskimåen! T. ex. hans boningar på andra sidan grafven! Där finns icke guld eller silfver, icke präktiga kläder och lysande salar som i våra sagor, jordisk rikedom har ju intet värde för honom. Icke heller finns det sköna kvinnor, blomstrande trädgårdar och dylikt. Nej, på sin höjd en jordhydda lite större än hans egen, och där inne sitta de saliga och äta ruttna sälhufvud, som ligga i stora högar under britsarna och aldrig ta slut, eller också är det härliga jaktmarker med massor af vildt och mycket solsken. För honom är vårt paradis med änglar i hvita kläder, som sitta på våta skyar och blåsa i basun och där de saliga sitta rundt omkring på stolar, en tråkig, blek tillvaro, som han icke förstår och som icke kan framkalla någon längtan hos honom. Och vi kunna knappast förtänka en angekok, som sade till Niels Egede, att han vida föredrog tôrnarssuks eller »djäfvulens» hus, där han ofta hade varit; ty i himlen är ingen mat att få, men i helvetet finns det tillräckligt med säl och fisk.

Man skulle kunna vänta, att missionärernas seger öfver den hedniska tron måste bli lättköpt hos ett så fredligt och godmodigt folk som det grönländska; men det kan dock knappast sägas ha varit fallet. De infödda hade många invändningar att göra mot de kristna påståendena; de kunde t. ex. icke fatta, att det brott, som Adam och Eva begingo, »kunde vara så stort och draga så sorgliga sviter efter sig», att hela människosläktet skulle förbannas därför. »Men eftersom Gud visste allting, hvarför tillät han då, att de första människorna skulle synda?» Talet om den fria viljan tyckte de, rent ut sagdt, vara galimatias, och om syndafallet förhindrats, hade ju Adams afkomma ej blifvit så fördärfvad och Guds son hade förskonats från att lida.

En flicka var ingalunda belåten med de svar hon fick därpå, hon ville ha det så bevisadt, att hon kunde upptaga det inom sig och känna, att det var sant, och att hon kunde göra dem svarslösa, som hade så mycket att säga emot »denna del af vår lära». Likaledes räknade eskimåerna ut, att Adam och Eva måste ha varit mycket enfaldiga, som kunde ge sig i prat med en orm, och »att de voro mycket kära i frukt, efter de ville hellre dö och lida ondt än mista några stora bär.» Andra ansågo, att det var så likt kavdlunakerna (så kalla de oss); »ty de giriga människorna få aldrig nog, de hafva och de vilja hafva mera än de behöfva.» En angekok tyckte det var dumt, att Kristus, den store angekoken, som ändå kunde göra döda lefvande, icke var född bland eskimåerna, de skulle ha älskat honom och varit honom lydiga och icke gjort som de dåraktiga kavdlunakerna. »Hvilka galna människor! Döda den, som kunde göra lefvande!» Då de sågo, att kristna européer slogos och öfveröste hvarandra med okvädinsord, fingo de föga tro på den kristna läran och sade: »Kanske blefve vi också omänskliga, om vi finge den kunskapen.» Och de ansågo, att det icke kunde finnas hyggliga européer, utan att de hade varit några år i Grönland och lärt sig mores.

Några frågade, hvarför Gud icke förr hade gifvit dem underrättelse, om kristendomen var så nödvändig; då kunde ju deras förfäder också ha kommit till himlen. Då Paul Egede svarade, att Gud kanske hade sett, att de icke skulle mottagit Ordet, utan snarare föraktat det och därigenom blifvit ännu mera straffbara, sade en gammal man, att han hade känt många hyggliga människor, ja, hade själf haft en from far, och om det fanns de, som hade föraktat Ordet, »så funnos ju också kvinnor och barn, hvilka alltid äro lättrogna.» Då Paul Egede förklarade för dem, att jordiska egodelar eller »lumpenheter» voro alltför ovärdiga att komma i himlen, svarade en: »Jag visste inte, att detta inte var värdt en tanke; om där är så bra, hvarför viljen I då så ogärna lämna detta?»

Då Skriften skulle öfversättas, visade det sig också vara stora betänkligheter därvidlag. Flera af de kristna grönländarne själfva ansågo, att det icke skulle vara gagneligt för deras vantrogna landsmän, att de t. ex. finge höra talas om »Jakobs tredskhet och bedrägeri mot fader och broder, patriarkernas polygami, isynnerhet Simeons och Levis vanmäktiga ondska.» Loths historia ansågo de också olämplig. »Ett utdrag af det viktigaste var nog bättre för detta folk.»^[96]

Altarets sakrament måste naturligtvis, liksom dopet, i deras ögon förefalla som det argaste häxeri. Då de en gång hade sett några européer deltaga i denna ceremoni, frågade en angekok mig, säger Nils Egede, »hvarför jag alltid grälade på dem, som ville trolla, och nu såg jag, att prästen trollade öfver eder». Härpå kunde Egede ej hitta på något annat svar än det tämligen innehållslösa, att det var »efter Kristi befallning», mera tyckte han icke »att den fanten borde veta».

Denna kritik af missionärernas läror och uppträdande var ibland så bitande, att äfven den förståndige och hederlige köpmannen Dalager måste tillstå, att »till och med de enfaldigaste långt utifrån kolonien ofta häruti hafva gjort mig sådana objectioner, att de drifvit fram svetten på min panna och kommit mig att stöna».

Gudstjänsten tycks i början ha tråkat ut dem, och de ville hellre höra talas om Europa än om Gud. Paul Egede berättar, att när de tyckte han talade för länge, gingo de bort till honom och frågade, om han icke ämnade sluta snart. Han måste då mäta ut på armen, huru långt stycke det var kvar, och sedan gingo de och satte sig, flyttade handen i hvarje ögonblick, och när den, som predikade, höll upp vid en menings slut, skyndade de sig att flytta handen ut till fingrarna, men när han började igen, ropade de: ama! (d. v. s. ännu mera!) och flyttade tillbaka handen på halfva armen. »Jag förestod sången, och de höllo vanligen en våt sälskinnsvante för munnen på mig när jag började en ny salm eller sjöng för länge.»

Missionärernas uppträdande gentemot de infödda har knappast alltid varit så fogligt. Ett par exempel valda på måfå bland deras egna berättelser må anföras: »Jag lät honom veta, att om han icke ville låta öfvertala sig i godo, utan föraktade Guds ord, skulle han få samma tractamente af mig som andra angekoker och lögnare ha fått (nämligen prygel)». — — »Då jag länge hade brukat goda ord och förmaningar och det alltsamman icke kunde hjälpa, tillgrep jag mitt sedvanliga medel och mörbultade honom duktigt och körde honom på dörren».^[97] En flicka fick stryk af sin präst, emedan hon icke kunde tro, att Gud var så sträng, som han målade ut honom; han hade sagt, att alla hennes förfäder voro hos tôrnarssuk och skulle »pinas utan ända, emedan de icke kände Gud». Hon urskuldade dem med, att de icke vetat bättre, men han blef ond, och då hon en gång sade, att det var förskräckligt för henne att höra, att Gud var så förfärligt ond på de felande, att han aldrig i evighet kunde förlåta,»alldeles som elaka människor pläga göra», fick hon stryk. Att höra talas om ett sådant beteende af landsmän och kristna missionärer mot ett så fredligt folk måste skära i våra öron, men det gjorde knappast något bättre intryck på de infödda. Man måste beundra deras beskedlighet, att de icke körde dem ur huset. Till missionärernas ursäkt länder, att de voro födda i en något råare tid än vår.

Det gick också illa och långsamt med de inföddes omvändelse i början; men så upptäckte de efterhand, att missionärerna egentligen voro stora angekoker, och att deras ceremonier, vattendopet, Guds ord, formulären och de kristna böckerna, o. s. v. voro trollmedel, som egnade sig bra till att bota sjukdom, skydda mot nöd, skaffa god fångst och andra fördelar, för att icke tala om, att omvändelsen och några gudsnådliga miner ofta hade omedelbara följder i form af små belöningar af de ifriga missionärerna; de sade därför om dem: »De äro snälla människor, vi fingo mat, när vi trodde och sågo bedröfvade ut». Då en far, hvars son var farligt sjuk, hade försökt flera angekoker, rådgjorde han med en gammal och erfaren, om han icke skulle söka tröst hos prästen vid kolonien, hvarpå den gamle kallsinnigt svarade: »Du kan härutinnan göra efter dina tankar, ty jag håller före, att Guds ord och förståndiga angekokers ord äro lika kraftiga». Detta har efterhand blifvit en allmän uppfattning, och då det flera gånger lyckades så bra, att Guds ord i dylika fall såg ut att verka kraftigare än angekokens ord, ja, då var det ju naturligt, att några läto döpa sig, och sedan de väl föregått med exempel, var det nog de, som följde efter, isynnerhet om ansedda fångare gingo före.

Som exempel på, huru djupt den kristliga uppfattningen går och huru somliga af dem ännu uppfatta dopet, kan nämnas, att en kateket, som alltså är prästerligt uppfostrad och är prästens ställföreträdare, en gång för några år sedan i norra Grönland döpte icke allenast sina sockenbarn, utan också sina hundvalpar i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Hans hustru fick inga barn och det trodde han sig afhjälpa därigenom; året därefter fick hon också mycket riktigt ett barn.

Men om grönländarne till namnet öfvergingo till kristendomen, höllo de och hålla fortfarande i mer eller mindre grad också på sin gamla tro. Det var i början mycket svårt att öfvertyga dem om det osanna i deras angekokers besynnerliga påfund och historier. När man förebrådde dem detta, svarade de helt naivt, att »de voro inte vana att ljuga, och därför trodde de allt hvad man sade till dem».

Att de emellertid icke trodde på allt hvad européerna berättade dem, synes dock bl. a. framgå däraf, att då några grönländare icke kunde inbilla Nils Egede, att »de hade dödat en björn, som var så stor, att han hade is på ryggen, som aldrig smälte», sade de: »Vi ha trott det och det, som du berättar oss, men du vill inte tro det vi säga dig».

Det af deras gamla hedendom, som nu spökar mest i deras fantasi, är, så vidt min erfarenhet går, tron på kivitoker eller fjällmänniskor.

Kivitoken har en gång varit en vanlig människa, som emellertid af en eller annan ofta obetydlig anledning har kommit i oenighet med sin familj eller sina huskamrater eller har känt sig förorättad af dem och därför har vändt människorna ryggen och flytt till fjälls eller inåt landet, där han sedan lefver ensam och föder sig med att fånga djur utan vanliga vapen, endast genom att kasta sten, hvari han uppnår stor färdighet. Så länge kivitoken endast har varit en kortare tid borta, står det ännu i hans makt att vända tillbaka, men lyder han icke i tid den stämma, som väcker längtan hem, blir det omöjligt för honom att återvända till människorna. Några påstå, att detta först inträffar efter ett år; och nu får han öfvernaturliga egenskaper, han blir så snabbfotad, att han springer från den ena fjälltoppen till den andra, han kan fånga renar utan vapen, och allt hvad han kastar efter träffar han, han blir stor, klär sig i renskinn, enligt någras påstående blir han också svart i ansiktet och får hvitt hår, vidare blir han allvetande eller klarsynt, kan höra människorna och lär sig förstå djurens språk; men till gengäld är det hans olycka att icke kunna dö, och han är alltid bedröfvad och gråter af längtan till människorna, som han ej längre kan besöka. Han kan dock isynnerhet om nätterna, när tillfälle yppar sig, bege sig ner till husen för att skaffa sig något att äta eller också litet tobak. Men de, som ha förorättat honom, hotas alltid af hans hämnd.

Dessa kivitoker äro de mycket rädda för, och de se dem rätt som det är; medan vi voro i Godthaab, sågos sådana där flera gånger. Hvarje gång någonting stjäls ur deras förrådskammare, är det naturligtvis kivitoker, som ha gjort det, och blir en kajakman borta och liket icke återfinnes, är han genast kivipoket. d. v. s., han har gått till fjälls och blifvit kivitok. Denna tro tycks på senare tid ha tagit starkt öfverhand. En kateket tillrättavisar i »Atnagagdiutit» sina landsmän därför och utbrister: »Nej, låt oss om dem, som omkomma på det farefulla hafvet, blott tro, att de uthvila sina lemmar på hafsbottnens stora begrafningsplats och att deras själar lefva i evighetens glädje».

Huru inrotad deras rädsla för dessa kivitoker är, fick jag en gång ett obehagligt bevis på. Sent en kväll gick jag i Godthaab öfver till ett af grönländarehusen med ett bref, som skulle afskickas tidigt följande morgon med några främmande kajakmän. Då jag kom in, låg hela huset i djup sömn, män och kvinnor sida vid sida bortöfver hufvudbritsen, upplagda som sill på ett bräde. För att icke störa mer än nödvändigt, ville jag väcka husets ene ogifte son Jakob, som låg ensam på fönsterbritsen och som var min gode vän, som jag dagligen umgicks med. Jag ruskade i honom och ropade Jakob in i örat på honom. Han sof lika tungt, och jag måste ruska honom både länge och eftertryckligt, innan han ändtligen öppnade litet på ögonlocken och brummade; men så fick han se mig nedböjd öfver sig, ögonen blefvo stela af rädsla, han for upp, gaf till ett förfärligt skrik, sparkade och slog. Han vrålade allt värre och värre och drog sig alltjämt fäktande akter öfver britsen. Ändtligen kom han till den bortersta vrån, där han sparkade och slog som en rasande och tjöt som en människa i sjönöd. Nu störtade alla på hufvudbritsen också upp och stirrade stelt som den andre, medan jag stackare stod där mållös af bestörtning öfver att min fredliga, obetydliga person skulle åstadkomma ett sådant lefverne. Slutligen fick jag dock igen målet, närmade mig Jakob, sträckte ut armarna mot honom och talade lugnande ord. Men nu blef det värre än någonsin. Då jag såg, att det ej tjänade till något, teg jag och började skratta, men då tystnade plötsligt tjuten lika fort som de hade börjat, Jakob blef lika röd i ansiktet som han förut var hvit och mumlade skamfull någonting om, att han hade sofvit och drömt om en kivitok, som ville föra honom med sig till fjälls. Jag gaf honom emellertid brefvet och lagade att jag kom därifrån, så fort jag kunde. Dagen därefter var det ute öfver hela kolonien, att jag hade varit kivitok; man hade hört tjuten i gårdarna.

---

1. Om själens beskaffenhet se också Paul Egede: Eft. om Grønl. sid. 149 och Cranz: Historie vom Grønl. sid. 258.
2. Paul Egede säger i Efterretninger om Grønland sid. 126 uttryckligen, att de infödda icke veta skilnad på tarrak och tarnek (eller tarnik), och han använder bägge orden om hvarandra. Se också samma bok sidan 92.
3. Historie vom Grønland, sid. 257.
4. Se Holm: Med. om Grønl. häft, 10, sid. 112, anm.
5. Med. om Grønl., häfte 10, sid. 112.
6. Se också Liebrecht: Zur Volkskunde, sid. 371.
7. Klemm: Culturgeschichte. bd. 3, sid. 77.
8. Det förefaller mig som om äktenskapsförbud mellan två af samma familjenamn, som finnes hos många folk, lätt kan förklaras på detta sätt, i det samma namn åstadkommer ett nära andligt släktskap, som i likhet med det nära kroppsliga bör förhindra giftermålet.
9. Enligt Schoolcraft i Antikvarisk tidskr. 1861—63, sid. 118.
10. Tylor, Primitive Culture II, sid. 4.
11. Se Med. om Grønland, häfte 10, sid. 111, där exempel på sådana omdöpningar nämnas. Holm säger, att »de gamla benämningarna komma fram igen, när de döde alldeles ha blifvit bortglömda.» Det förefaller mig naturligare, att detta sker, så snart ett barn blifvit uppkalladt efter honom.
12. Nyrop: Mindre Afh. udg. af det phil. hist. Samfund, Kjøbenhavn 1887, sid. 147—150.
13. Nyrop, samma bok, sid. 136 och 137.
14. Med. om Grønl., häfte 10, sid. 113.
15. Efter Schoolcroft i Antikvarisk Tidskrift 1861—63, sid. 119. Se också Andrée: Ethnographische Parallelen und Vergleiche, sid. 180. Tylor: History of Mankind, sid. 142.
16. Våra förfäder kände också till detta bruk. »Sigurd dolde sitt namn, emedan det var folks tro i gamla dagar, att en döende mans ord hade stor makt, när han förbannade sin ovän vid namn.» Sæmundar Edda, udg. af Sophus Bugge, sid. 219.
17. Enligt meddelande af prof. Moltke Moe.
18. Huru namnet och saken smälta samman, framgår tydligt bl. a. af det schwabiska bruket att kasta »namnen på tre arga käringar» i vinet, när man vill ha god ättika af det.
19. Jmfr. Nansen: Paa ski over Grønland, sid. 301.
20. Om namnets och namnuttalandets betydelse hos de olika folkslagen har Kristofer Nyrop skrifvit en betydelsefull och omfattande afhandling, »Navnets Magt» i Mindre Afhandl. udg. af det phil. hist. Samfund, Kjøbenhavn 1887, sid. 119—200. Se också B. Grøndahl: Annaler for Nordisk Oldkyndighed 1863, sid. 127, Moltke Moe i Letterstedtska tidskriften 1879, sid. 286, S. Grundtvig; Danmarks gamle Folkeviser, bd. 2, sid. 339, H. Spencer: Principles of Sociology VI, sid. 701.
21. Jmfr. Rink: Om Grønlændernes gamle Tro. Aarb. f. nord. Oldk. og Hist. 1868, III, sid. 202.
22. Jmfr. Paul Egede, Eft. om Grønl. sid. 149.
23. Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 113.
24. Se äfven om det samma Paul Egede: Eft. om Grønl., sid. 117. Enligt någras utsago skulle häxor och elaka människor komma till öfver-världen.
25. Jmfr J. Flood: Grønland. Kristiania 1873. Sid. 10, anm.
26. Paul Egede, Eft. om Grønl., sid, 109. Se också Hans Egede, Det gamle Grønlands nye Perlustration, sid. 84. Cranz, Hist. om Grønl., sid. 301
27. Med. om Grønl., häfte 10, sid. 106, anm.
28. Tylor, Primitive Culture, bd 1, sid. 472.
29. Tylor, Primitive Culture, bd 2, sid. 44.
30. Knortz, Aus dem Wigwam. Leipzig 1880, sid. 133. Se också sid. 142.
31. Intressant är det, att det också hos Alaskaeskimåerna tycks förekomma ett väsen likt detta från ostkusten med långa fångarmar, o. s. v.
32. Rink, Supplement til Esk. Eventyr og Sagn, sid. 187.
33. Tredie Continuation o. s. v. sid. 74.
34. På ostkusten kan dock, enligt Holm (Med. om Grønland., häfte 10, sid. 105), liket också släpas ut genom husgången med en sälrem, som är slagen om benen. I detta fall måste, tycks det mig, rädslan för att röra vid liket ha segrat öfver rädslan att lyfta det ut genom fönstret. Praktiseras det ut genom fönstret, måste man ju nämligen röra vid det. Genom att släpas med benen främst och alltså peka utåt, hindras väl själen från att vända tillbaka.
35. Meddeladt mig af professor Moltke Moe. Jmfr också Liebrecht, Zur Volkskunde, sid. 372.
36. Grønl. hist. Mindesmærker, bd 3, sid. 639.
37. Se prof. Moltke Moes berättelse i N. Univ. og Skoleannaler 1880 (Separataftryck, sid. 2) och de där citerade verken.
38. Holm, Med. om Grönl., häft. 10, sid. 107
39. H. Egede, Det gaml. Grønl. nye Perl., sid. 83.
40. Se P. A. Gödeckes öfversättning af »Edda», sid. 170 och anm. sid 335, där också visan om »Åke och Else» citeras.
41. Paul Egede, Continuation af Relationerne o. s. v., sid. 45 o. f.; H. Egede, Det gamle Grønl. nye Perl., sid. 118 o. f.; Rink, Esk. Ev. og Sagn, suppl., sid 183 o. f.
42. Se Sophus Bugge, »Mythologiske Oplysninger til Draumskvædi» i Norsk Tids. for Vid. og Lit. 1854-55, sid. 108-111; Grimm Mythol. sid. 794. Jmfr också H. Hübschmann, »Die parsische Lehre vom Jenseits und jüngsten Gericht». Jahrbücher für protestantische Theologie, bd 5 (Leipzig 1879), sid. 242.
43. H. Hübschmann, Jahrb. fur prot. theol., bd 5, sid. 216—222.
44. Tylor, Primitive Culture, sid. 50. Jmfr. också indianernas föreställning om bärgkammen så skarp som den skarpaste knif. En möjlighet är det ju också, att indianerna kunna ha fått denna föreställning från eskimåerna.
45. Se Bugge, anf. st., sid. 114.
46. Tylor, Primitive Culture, bd 2, sid. 50. Jmfr också Knortz, Aus dem Wigwam, sid. 142.
47. Jmfr Felix Liebrecht, Zur Volkskunde, 1879, sid. 23.
48. Den kokande kitteln med lefvande säl påminner möjligen något om indernas föreställning om älfven Vaitaranis salta, kokande böljor, som voro röda och fuktiga, på vägen till de dödas land.
49. Rink, Eskimoiske Eventyr og Sagn, sid. 87, 166 och suppl., sid. 48.
50. Rink, Esk. Ev. o. Sagn, sid. 87.
51. Holm, Med. om Grønl, häfte 10, sid. 144.
52. Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 144.
53. Jfmr K. Knorz, Aus dem Wigwam, sid. 130. H. de Charoncey (Mélusine, I, sid. 226) omtalar, att minetariernas (stam vid Missouris stränder) förfäder bodde på bottnen af en stor sjö och klättrade upp på jorden med tillhjälp af ett stort träd, som gick i stycken, så att många måste stanna kvar där nere. Detta påminner ju nästan ännu mera om ignerssuit, som bo under hafvet.
54. Se J. Krohn, Finska litteraturens historia, 1:sta delen. Kalevala (1891), sid. 165. Det är professor Moltke Moe, som har fäst min uppmärksamhet på denna likhet. Han har också lånat mig ett manuskript om liknande sägner. Oftast frambringas förbindelse mellan jorden och himlen genom ett stort träd, på hvilket människorna krypa upp och ned. Myten om ett sådant himlaträd är snart sagdt utbredd öfver hela jorden. Vi finna den hos oss (Ygdrasil) såväl som i Polynesien, på Celobes, Borneo, Nya Seland o. s. v. Hos vogulerna förvandlar sig sonen af de två första människorna (jmfr ofvan) till en ekorre och kryper upp till himlen uppför ett träd och kommer sedan ner igen; hos indianerna kryper den förste mannen efter en ekorre upp i ett träd och kommer till himlen, hvarifrån han kommer ner igen med kännedom om kulturen eller också för att hämta sin syster dit upp. Ziguenarne på gränsen af Siebenbürgen ha en skapelsesägen bl. a. om ett stort träd, hvarifrån det föll ner kött på jorden, och af blad uppkommo människorna, (H. von Wlislocke, Märchen und Sagen der transsilvanischen Ziguener, n:o 1). Sammanhanget mellan den grönländska föreställningen och dessa myter synes sannolik; att trädet hos eskimåerna har försvunnit, är ju helt naturligt.
55. Jmfr A. Lang, Myth. R. and Rel., band 1, sid. 181.
56. Jfr J. Krohn, Finsk. lit. hist., sid. 163—173.
57. Paul Egede ger en annan förklaring af ignersuits undergång som människor. »De ha tillförene bott på jorden, innan den stora floden öfverväxte världen, och då jorden kantrade, kom det ner, som förut var vändt uppåt.»
58. Detta påminner ju om vår norska draug, som seglar i den halfva båten, och det synes icke omöjligt, att denne här kan vara inblandad (genom de gamla nordborna).
59. P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 172.
60. Då sägnen om hundmänniskan är vida utbredd öfver jorden (finnes också hos grekerna), är det ju en möjlighet, att eskimåerna ha fått den från annat håll och sedan ha tillämpat den på indianerna, som de visste härstamma från en hund.
61. L. Tobler, »Ueber sagenhafte Völker des Altertums und des Mittelalters», i Lazarus’ och Steinthals Zeitschrift der Völkerpsychologie, bd 18 (1888), sid. 225.
62. P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 172; Tylor, Prim. Cult. bd 1, sid. 391; Tobler, anf. st., sid. 238; Liebrecht, The Academy, bd 3 (1872), sid. 321.
63. P. Egede, Cont. af Relat., sid. 97; H. Egede, Grønl. Perl. sid. 117.
64. Jmfr Liebrecht, Zur Volkskunde, sid. 332 och de citerade ställena. Se också Moltke Moe i Letterst. tidskr. 1879, sid. 277—81. För påpekandet af likheten har jag att tacka Moltke Moe.
65. H. Egede, Grønl. Perl., sid. 117; P. Egede, Cont. af Rel., sid, 47; Rink, Esk. Ev. og Sagn, sid. 90; Suppl. sid. 150; Med. om Grønl., häfte 10, sid. 290, 343.
66. F. Liebrecht, Zur Volkskunde 1879, sid. 17—25; J. C. Müller. Gesch. der Amer. Urreligionen, sid. 134. Moltke Moe har ledt min uppmärksamhet därpå.
67. P. Egede, Cont. af Rel., sid. 32, 80; Eft. om Grønl., sid. 127, 106; H. Egede, Grønl. Perl., sid. 117.
68. Tylor, Prim. Cult., bd 1, sid. 355; A. Lang, La Mythologie (Paris 1866), sid. 204, 206; Smiths Inst. and Rep. of the Bur. of Ethnology, 1879-80. sid. 45. Det ser ut, som om detta med dag och natt i den grönländska formen vore en direkt eller indirekt påverkan från den bibliska skapelsehistorien. (?)
69. Prof. Moltke Moe har fäst min uppmärksamhet därpå.
70. Christaller i Zeitschr. f. Afrik. Sprachen, sid. 49-62. Jmfr. också d:r Bleek, Reineke Fuchs in Afrika (Weimar 1870).
71. A. Lang, Custom and Myth., sid. 132; Tylor. Prim. Cult. bd 1, sid. 288.
72. Jmfr Rink, Esk. Ev. sid. 87, suppl. sid. 44; Liebrecht i Germania, bd 18, sid. 365.
73. Holm, Med. om Grønl., häft. 10, sid. 142.
74. Tylor, Prim. Cult, bd 1, sid. 354. Se också A. Lang, Mythe, Ritual and Religion, sid. 128.
75. P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 150, 206.
76. Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 131.
77. Angekokerna kunde också vara af bägge könen, men kvinnor synas dock alltid ha varit sällsynta bland dem.
78. Holm, Med. om Grønl. häfte 10, sid. 135; Rink, Esk. Ev., sid. 94; N. Egede, 3:dje Cont. af Rel; sid. 43, 48; P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 218.
79. Carl Andersen, Islandske Folkesagn og Eventyr, 2:den Udgave (1887), sid. 144-49. Intressant är det att jämföra dessa sagor med det, som Holm meddelar från östra Grönland (Med. om Grønl,, häfte 10, sid. 303). Detta har ett mycket liknande innehåll, endast att det naturligtvis är omstöpt efter grönländska förhållanden. Liknande sagor finnas också i Norge enligt prof. Moltke Moe, som har fäst min uppmärksamhet på denna märkliga öfverensstämmelse.
80. Rink, Esk. Ev., suppl., sid. 84.
81. H. Egede, Grønl. Perl., sid. 116.
82. Denna användes att hämma blodets utströmmande ur den fångne sälens sår.
83. Jfmr Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 118.
84. Jmfr Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 119.
85. Esk. Ev. og Sagn, suppl., sid, 194.
86. Rink, Esk. Ev. og Sagn, sid. 76, 279, 370.
87. Se Moltke Moes inledning till Qvigstad och Sandbergs Lappske Eventyr og Folkesagn, sid. VII; Nyrop, Mindre afhandl. udg. af det phil. hist. Samfund (Köpenhamn 1887), sid. 193. Professor Molkte Moe har påpekat för mig denna likhet.
88. Samtidigt bör dock påpekas, att liknande föreställningar finnas på andra håll. På Tahiti har Oromatus, den mäktigaste af andarne, ett liknande ursprung, och bland polynesierna i allmänhet anses barnsjälar vara särskildt farliga. Hvad som synes mig tala för, att grönländarne ha fatt sin angiak från norrmännen, är att andra eskimåstammar icke ha denna föreställning, så vidt jag har kunnat erfara, åtminstone kan den icke vara allmän hos dem. Till och med bland de sägner, som Holm har medfört från ostkusten, finnes angiaken icke nämnd. Däremot finnas däribland flera, som det synes, ursprungligare sägner om vanliga barn, som bli vidunder, och ett sådant barn, som på ostkusten är månens barn med en kvinna, har på västkusten öfvergått till att bli en angiak (jmfr Rink, Esk. Ev. og Sagn, suppl. sid. 150), hvilket väl är en senare omstöpning, och det så mycket mer, som det också på västkusten finnes varianter, hvari angiaken är ett vanligt barn.
89. Mig meddeladt af prof. Moltke Moe.
90. Rink, Esk. Ev. sid. 75; Med. om Grønl., häfte 10, sid. 276.
91. Rink, Esk. Ev., suppl., sid 119.
92. Paul Egede, Cont. af Rel., sid. 19; Med. om Grønland, häfte II, sid. 20, Suppl., sid. 117.
93. Castrén, Ethnol. föreläsningar (Helsingfors 1857), sid. 182.
94. C. Andersen, Islandske Eventyr (1877), sid. 205.
95. Bland irokesindianderna berättas det dock om sju gossar, som förvandlas till fåglar och öfverge sina föräldrar. Likaså om en yngling, som går och fiskar och träffar några gossar, som ha lagt af sig vingarna och hålla på att simma. De ge honom också vingar, så att han kan följa dem, men ta sedan ifrån honom dem och lämna honom hjälplös.
96. Jmfr P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 117, 162.
97. Niels Egede, 3:dje Continuation af Relationerne, sid. 32, 45.