Bröderna Mörk/Romanen 5
| ← IV. |
|
VI. → |
V.
Daliorna gingo i blom och vissnade åter för
nattfrosten. Septemberstormarna sopade fram
genom de våta skogarna, hällregnet uppblötte
vägarna, och i parken hvirflade de smutsiga gula
bladen för blåst eller föllo, brutna af frosten,
sakta ned, täckande gräset med sin tunga,
fuktiga matta. När de klara oktobernätterna
kommit med kyla och frost, knastrade den som is
under de gåendes fötter. Redan i november föll
den första snön, svepande skog och mark i det
tunga, kyliga täcket, hvari vägar och stigar skuro
djupa spår, där slädarna pinglade fram eller
människofötter trampade. Julen kom och gick förbi.
Tystare än någon annan jul, man kunde minnas
under det nya herrskapets tid på Kolsäter, var
denna. Majoren gjorde sin sedvanliga stadsresa
vid jultiden och återkom en decemberkväll, när
blåsten hven genom skogarna, med släden full af lådor och paket. Julgranen bars hem från
skogen, och jättekärfven för småfåglarna
hämtades ned från logen och restes på sin stör midt
emot stora gårdstrappan.
Julen kom och gick förbi. Men familjen på Kolsäter hade den dock aldrig gästat.
Brite hade under denna tid öfverskattat sig själf. Hon hade förlyft sig på en börda, hvilken blef allt tyngre, ju längre hon bar den. Och dag och natt irrade hennes tankar som skrämda nattfjärilar kring gnistan till det nya lif, hvilken i en olycklig stund blifvit tänd inom henne själf. Där svedde Brites tankar sina vingar, så att de föllo maktlösa ned, och det, som skulle ha varit hennes lycka, blef henne endast till sorg.
Ingen hade hon heller att vända sig till. Ty majoren hade nog af sitt, och någon glädje öfver det barn, som skulle komma, visade han aldrig. Brite väntade heller icke detta, och hade hennes man sagt henne ett sådant ord, skulle hon genomskådat honom och vetat, att han af medlidande förde henne bakom ljuset.
Värst voro de långa vinteraftnarna. Tigande sutto familjens trenne medlemmar omkring lampan, Erling sysselsatt med någon bok, Brite med sitt arbete. Pianot stod stängdt, och i stället för musiken, efter hvilken Brite längtade, såg hon sin man i timtal sitta lutad öfver korten och lägga patience.
Sådana aftnar gjorde det Brite ondt om Erling, och en kväll, när gossen lämnat dem för att gå till hvila, vände sig Brite till mannen och sade:
— Hur mycket tror du, att Erling egentligen vet?
— Menar du om mitt tillstånd eller om ditt? svarade majoren hastigt.
— Jag menar mitt, svarade Brite lågt.
Majoren sköt med en otålig åtbörd ihop korten. Han ångrade de ord, han sagt. För att försvara sig själf, utbröt han:
— Det som händt mig, rör ju också honom. En gång skall ju också han få veta, att han tillhör en familj, som gått i sär.
Brite visste mycket väl, att mannens tankar under den senaste tiden icke sysslat med annat än detta. Fruktan för skvallrets tusen munnar var det, som marterade honom, pinan af att veta, att i hans och hans familjs öden skulle ovidkommande blicka in. Främmande ögon skulle sysselsätta sig med de angelägenheter, hvilka förut ägt den helgd, som endast fasta familjeband förmå att skänka. Öppet och klart skulle all världen kunna se, att bröderna Mörk icke längre höllo samman som förr. Och så smutsigt hade allt blifvit, att människorna skulle äga rätt att säga, att en lumpen arfsfråga hade skiljt dem åt.
Allt detta visste Brite väl, och mera för att skingra mannens tankar än för att själfva frågan egentligen längre intresserade henne, upprepade Brite den dock.
— Hvad vet jag? svarade majoren. Förmodligen förstår han ungefär alltsammans, om jag annars känner ungdomen rätt.
— Tror du inte, att det vore bra, om du ändå sade honom ett ord? fortfor Brite. Jag har kommit att tänka på detta nu, då han i alla fall snart fyller sitt trettonde år.
Majoren gjorde en grimas.
— Jag har motvilja mot att tala med min egen pojke om sådant, kom svaret.
— Men om du misstar dig, om han ingenting vet?
Majoren dröjde en stund med sitt svar.
— När behofvet infinner sig, reder han sig nog ur kärlekslabyrinten på egen hand, kom det till sist. Så gjorde jag.
Men Brite gaf icke tappt.
— Behöfs det icke en ledtråd för att reda sig ur en labyrint? invände hon.
— Den ledtråden finner man själf, när man behöfver den, klippte majoren af.
Brite sysselsatte sig icke längre med det svar, hon fått, ej heller med den fråga, hvilken ursprungligen framkallat svaret. Något värre var det, hon burit inom sig, något, som pinade henne dag och natt. Och Brite visste väl, att om majoren hade sitt helvete, så hade hon också sitt, och mången gång trodde hon, att hennes var det värsta. Det var med henne som med jungfrun, hvilken satt fången i berget, att tiden gjordes henne lång.
Så öfvergifven kände sig Brite, att där hon satt, började hon betrakta mannen, som hade hon velat utforska hans hemliga tankar, utröna, om han icke kunde höra henne längre, bara en enda gång, så som han alltid kunnat det förr. För att icke genast stöta honom ifrån sig gjorde Brite sin stämma lugn och frågade, som hade det rört den mest alldagliga sak i världen:
— Är det sant, Karl Henrik, att om en kvinna i mitt tillstånd ser flammande eld och på samma gång blir skrämd, riktigt dödligt rädd — om hon då … utan att veta det … utan att tänka på någonting … kommer att vidröra sin egen kropp … hvar som helst … är det sant, att modern då kan komma att vanställa sitt eget barn … att barnet kan få ett styggt … brandrödt märke … för hela lifvet … till exempel på ena kinden … eller rundt om ögat … till minne af sin mor?
Brite hade börjat lugnt. Men medan hon talade, grep ångesten henne. Hetare och hetare föllo hennes ord, och när hon slutat, skälfde hennes röst af undertryckt gråt.
— Man säger så, svarade majoren. Hvarför frågar du om sådant? Och hvarför är du så upprörd?
Brite insåg nu, att hon röjt sig. Men begäret att tala, få någon till hvilken hon kunde förtro sig, någon, som kunde gifva ro åt de grubbeltankar, hvilka dag och natt marterade henne — allt detta blef henne öfvermäktigt.
Och sittande sammansjunken i soffhörnet, hviskade hon emot mannen:
— Jag fruktar, att det är så för mig.
Majoren skakade på hufvudet. Hvad Brite sade, tog han för inbillningar, foster af hennes öfverretade tillstånd. Tviflande betraktade han hustruns förstörda ansiktsuttryck.
— Du är öfverretad och nervös, sade han. Du behöfver ro.
Brites mod sjönk inför dessa ord. Att hon nyss hoppats på hjälp, föreföll henne nu barnsligt, omöjligt, öfverspändt. Som ett sista försök att göra sig förstådd, sade hon emellertid:
— Minns du vid branden? Jag stod bakom dig, såg alltsammans, händerna höll jag … det vill säga jag tror, att jag höll … riktigt kan man ju icke minnas sådant …
Hon fortsatte ej. Med uppspärrade ögon blickade hon på mannen, hos hvilken hon sökte hjälp.
Majoren skakade ännu en gång på hufvudet. Dylika berättelser hade han hört, men i likhet med de flesta andra betraktade han dem som amsagor. Dit torde de kanske också rättvisligen böra räknas. I detta fall betydde det emellertid föga om denna oro, hvilken Brite bekänt, ägde någon grund eller ej. Hufvudsaken för henne var, huruvida hon kunde blifva sin ångest kvitt eller måste fortsätta med att bära den. Helt och hållet kvinnlig var denna ångest, och just därför blef den också majoren så främmande. Det var ej blott hans egen nedtryckta sinnesstämning, hvilken nu hindrade honom att förstå. Det var något af detta oöfverkomliga, outsägliga, hvilket sedan tidernas tider skiljt man från kvinna och innerst gjort dem till främlingar för hvarandra. I en ton, hvari något af antipati var tydlig, svarade majoren:
— Försök att komma ifrån detta för Guds skull. Eljest kan du bli sjuk på allvar.
Med dessa ord var Brite skrämd till tystnad. Och en timme senare stod hon ensam i sängkammaren. Innan hon fällde ned rullgardinen, lutade hon pannan mot den kalla rutan och grät tyst.
Mången natt hade Brite stått så. Väckt ur sömnen, hade hon stigit upp och på mjuka tofflor gått öfver golfvet, rädd att bullret skulle röja henne för dem, hvilka kunde sofva. Ute hvälfde sig stjärnhimmeln kall öfver den frusna Lommen, och mellan trädens kala grenar kunde hon se långt bort öfver den tunga, hvita snön. Nu kommo tankarna tillbaka, och nu vred smärtan sin dolk rundt i alla de sår, hvaraf den ensamma kvinnan invändigt blödde. Hvad Brite yppat för sin man, var nämligen icke allt. Flere och flere blefvo de plågor, som behärskade henne. Den hon yppat, hade icke ens varit den värsta.
Allt det, som skett, hade varit för mycket för Brite. Aldrig kunde hon bli tankarna kvitt. Ständigt sysselsatte de henne. Hvarför hade branden kommit som ett olyckligt varsel? Och hvarför hade den blifvit anlagd? Samma dag Yx-Lars blifvit förd bort, kom Brite in i det rum, där han hölls i förvar, och såg honom. På en bänk i drängkammaren satt han, riktande uttryckslösa blickar mot de inträdande, medan läpparna rörde sig inne i skägget, som hade han försökt att tala, men icke förmått.
Fåfängt sade henne majoren, att mannen var en dåre, och att det hela ingenting hade att betyda. Aldrig kunde Brite glömma denna syn. Den kom igen i hennes ensamhet, städse i förbindelse med uppträdet mellan bröderna, och det intryck af oförsonligt hat, som Brite mött i Nils Görans blick, när hon afbröt de båda brödernas samtal, sammanblandades i hennes inbillning med minnet af dåren. Hvad vidkom det henne för öfrigt att Yx-Lars var en dåre? Hvarför ville han bränna deras hus? Hvad hade hon och hennes man gjort alla människor, att de rotade sig samman och bragte olycka öfver deras hufvuden?
Brite blef misstänksam under denna tid. Hon ertappade sig själf med att stå stilla vid dörrarna och lyssna, innan hon öppnade dem. Det var, som lurade allt ondt på henne i detta gamla hus, hvilket en enstöring byggt af en nyck och skänkt bort af en hemlighetsfull anledning, hvilken ingen kände. Ur rum i rum jagade henne stundom skräcken, ingenstädes fann hon ro, och för ingen kunde hon yppa hvad hon kände.
På sista tiden hade majoren äfven börjat visa sin hustru vänlighet på annat sätt än förr. Så ofta han hade tid, höll han henne sällskap. Om aftnarna valde han ut böcker, hvilka han visste borde väcka hennes intresse, och läste högt i timtal. Stundom slog han till och med upp flygeln och spelade för henne sina älsklingsstycken af Mozart, Haydn eller Bach.
Men allt detta gjorde majoren rent mekaniskt. Ty det var hans plikt att under denna tid vara god emot hustrun. Hans tankar voro långt ifrån henne. Och Brite förstod alltsammans. När majoren gick ensam öfver gården, såg hon, hur lutad han gick. När han stängt pianot eller lagt ihop boken, såg hon, hur hans ögon slocknade, som hade han glömt, att han icke var ensam. Därför blef hans vänlighet hustrun endast en ny börda. Hjälplös som ett barn gick hon in i natten.
Under sömnlösa nätter vankade Brite fridlös omkring i sitt stängda rum. Inom henne hviskade den förrädiska stämman, hvilken mer och mer öfverröstade hennes klara förstånd: »Gå ned utför den breda sandgången, ned till bryggan, där vattnet är djupt.» Rysande grät Brite öfver sig själf, hvilken kunde frestas till sådant, och ännu mera förvirradt blef det inom henne, när hon förstod, att hon innerst icke ville dö. Hon ville hvarken lämna Erling, sin man eller sitt hem. Jordbunden var hon, och hennes längtan stod icke till Gud.
Sådana nätter grep Brite bibeln, och lutad öfver den gamla boken satt hon mången timme på den rygglösa toalettstolen med öfverdraget, hvilket hon själf sytt på stramalj. Nattlampan brann på byrån och gardinen var uppdragen. Då läste hon evangeliernas ord och försökte med dem tysta sin ångest. Ibland lyckades henne också detta, och sådana aftnar gick hon tacksam till sängs, besluten att vända sin håg från det jordiska och icke söka sin glädje i annat än Gud.
Omsorgsfullare än förr dolde Brite efter sitt samtal med majoren den ångest, hvilken växte inom henne. Men denna öfveransträngda förtegenhet var det också, hvilken till sist bröt hennes kraft, och doktorn var den, som en dag i februari tvang henne att intaga sängen.
Doktor Roeler var en änkling, hvilken tillsammans med sin ogifta syster bebodde läkarbostället på vägen till Bonga, och det berättades om honom, att grämelsen öfver en misslyckad operation en gång drifvit honom bort från hufvudstaden, där han slagit sig ned som ung. Öfver hans väsen hade därigenom kommit något visst dämpadt, och hans ögon hade blifvit sorgmodiga genom all den jämmer, han sett, utan att kunna hjälpa. När hans resliga figur skymde dagern i dörren till ett sjukrum, förde han emellertid alltid med sig den lugnande inverkan, hvilken är läkarens bästa gåfva, och han behandlade gärna sina patienter godmodigt, som om han haft att göra med barn.
När han väl fått Brite i bädden, gick doktorn in i sängkammaren, satte sig på en stol bredvid hennes säng, betraktade den sjuka vänligt och yttrade:
— Jag tror, man har ringar kring ögonen, och kinderna ha fallit af. Det duger inte. Man ska inte gå och skrämma upp sig? Det gör bara ondt värre.
Därmed rättade han på guldglasögonen och lät en stor röd sidennäsduk glida öfver sitt gråa skägg. Brites ögon blefvo fulla med tårar, men hon kunde ingenting svara.
Då varseblef doktorn bibeln, hvilken full med märken och band, som stucko ut mellan bladen, låg på nattduksbordet. Doktorn hostade och såg ett ögonblick villrådig ut.
— Lyd mitt råd, lilla hennes nåd, sade han, och läs inte för mycket i den boken just nu. Och tänk inte heller för ofta på himmelen, utan på jorden. Det uppskakar bara. Och stanna kvar på denna syndiga jord är ju allt, hvad vi innerst vill.
Därmed tog doktorn afsked och gick, lämnande Brite ensam.
Dessa goda råd hjälpte emellertid icke Brite, och att någon ville narra henne från att läsa i bibeln, fann hon syndigt. Svagare och svagare blef hon, och till sist började äfven majoren att smittas af hustruns ängslan.
När han mot morgonsidan en dag väcktes af den allmänna oro, hvilken plägar åtfölja ett barns födelse, förmådde han icke att stanna inne. Klädd i storstöflar och med bössan på axeln gick majoren den tidiga vintermorgonen skogsvägen fram, hvilken leder bort emot Korpvattnet. Djup och snöig var vägen, där han gick, och omkring honom var det jämnt och nätt så mycken dager, att han kunde urskilja vägen. Mörka och täta trängde sig snåren samman omkring honom, och hvart han såg, låg snön tät och hvit öfver vägar och träd.
När han gått vid pass en timme, började dagningen långsamt vinna seger öfver nattmörkret, och från ett torp i närheten gol en tupp. Majoren slog in på en trampad gångstig, hvilken ledde åt detta håll, och stod snart framför en stuga, ur hvilkens skorsten röken steg upp mot den kallblå himmelen. Enligt sin vana på dylika promenader gick majoren in för att förfriska sig med ett glas mjölk och ett par råa ägg och väckte genom sitt inträde stor bestörtning i den låga kojan. En ensam kvinna satt halfklädd på bädden därinne, och på spiseln brann eld. Majoren steg lugnt in och såg sig omkring.
— Hvar är din man? frågade han.
— Han gick för en stund sen, svarade kvinnan. Det är brådtom med kolena denna tid.
Därefter tände hon ett talgljus, hvilket hon ställde på bordet. Länge famlade hon med flintan, stålet och fnösket, innan hon fick eld.
Majoren smålog.
— Begagnar du inte svafvelstickor? frågade han. Eller hör du kanske till dem, hvilka svurit att aldrig tända eld annat än med flinta och stål?
— Nej, svarade kvinnan. Det är nog mest Anders, som vill ha det så.
— Han är ju så mycket äldre än jag, tillade hon liksom urskuldande.
Detta var nämligen en af de brännande frågorna i denna afsides bygd. Och många voro de, som behöllo det gamla stålet, därför att detta visste man vara nyttigt mot trolltyg, en egenskap, hvilken de nya svafvelstickorna alldeles saknade. Majoren hade väl reda på detta. Han visste äfven, att hade han försökt vidröra ämnet, skulle kvinnan framför honom förstummats. Därför undvek han svafvelstickorna och sade i stället, sedan han framställt sina önskningar:
— Nå, Sara, hur länge är det nu, sedan du tjänte på herrgård’n?
— Det är fyra år sedan, kom svaret.
— Det var ju i ladugården, du tjänade?
— Ja.
Svaret kom en smula kort, och medan majoren förfriskade sig med, hvad som blifvit framsatt åt honom på det målade träbordet, såg han sig omkring i det låga rummet. Där såg fattigt ut, och i en vrå upptäckte han, hvad han förut icke sett, nämligen en skröplig tingest, hvilken såg ut som en vagga. Nästan i samma ögonblick började ett barn att skrika.
Ljudet kom oväntadt, gällt och hvasst, skar in i hans egen tankegång, hvilken under allt, hvad han liksom skenbart företog sig, var i uppror och kom honom att gå fram till vaggan. Majoren hade eljest föga sinne för små barn. Men i detta nu såg han uppmärksamt på den lilla och frågade, i det han vände sig mot modern:
— Hur gammal är han?
— Det är en flicka, svarade kvinnan, och hon blef född i förra veckan.
— Det är tisdag i dag, tänkte majoren, och som om han offrat åt okända makter för sitt eget lugn, lade han en bankosedel på bordet och vände sig om för att gå.
Han hejdades af Saras röst, som sade:
— Det är för mycket rent. Det törs jag aldrig för Anders. Han blir aldrig god mer, om han tror, att jag begärt så mycket.
— Inte ens om han hör, att du fått det af mig? invände majoren.
Kvinnan skakade på hufvudet och såg fortfarande villrådig ut.
— Han säger, det är en skam för den fattige att ta emot, svarade hon.
Majoren tvekade ett ögonblick. Så frågade han plötsligt:
— Anders är ju god emot dig?
— Åja, svarade kvinnan med bortvänd blick. Men han är nu så mycket äldre.
Majoren stod stilla en stund och betraktade hustrun. Hon såg ung ut ännu, och intet hos henne röjde, att hon endast för några få dagar sedan födt ett barn.
— Du är en duktig kvinna, sade majoren. Det har du alltid varit. Du minns nog att jag på sin tid varnade dig för Anders. Jag sa dig redan då, att han var för gammal för dig. Men nu har du tagit honom, och nu får du hålla ut. Hälsa honom du ifrån mig och säg honom, att sedeln får han af godt hjärta som hjälp till barnsölet.
Därmed böjde sig majoren ut genom den låga dörren och gick åter fram under furorna, hvilkas grenar hängde tunga af snö. Han gick förbi färska harspår utan att följa dem, öfver sitt hufvud hörde han tjäderns tunga vingslag, men han såg icke upp. Från gångstigen kom han ut på skogens smala körväg, hvilken ledde till bruket. Där var snön färgad svart af kolstybben, och bakom honom i skogen klingade bjällror. Kolkörarna var det, som kommo. I en lång rad skymtade hästar och lass under granarna, stora oformliga slädar, liknande små hus, ställda på medar, små, ruggiga hästar, hvilka gingo fram i sakta lunk, körda af lutande sotiga män, klädda i storstöflar och fårskinnspälsar, tungt trampande snön i takt med de pustande hästarna.
Majoren steg åt sidan i snön och lät tåget komma förbi. Bredvid hvarje kolryss, som passerade, gick en torpare, hvilken lyfte på mössan när han mötte sin husbonde. Majoren kände dem alla, och hälsade dem, i det han nämnde dem vid namn. När den sista skjutsen kom i jämbredd med honom själf, steg majoren fram och följde den körande. Det var en liten gråskäggig gubbe, klädd i skinnpäls och en tung pälsmössa. Det var synbart, att husbondens sällskap generade honom.
— Du har fått barn i stugan, såg jag nyss, började majoren, medan han trampade fram bredvid kolryssen, som knakade och krängde öfver hans hufvud.
— Ja, svarade den tilltalade, det ser så ut.
— Hvad menar du med det? utbrast majoren.
— Att jag fått ett barn, är nog visst, kom svaret. Men om det är mitt, vet man inte, när en ung kvinna sitter ensam i stugan.
— Blygs du inte att tala så om din egen hustru? for majoren ut.
— Jo, svarade Anders bistert. Nog blygs jag. Men sanningen springer ingen ifrån, hvarken hon eller jag.
Majoren gaf mannen ett tecken att hålla stilla med lasset.
— Tag din hustru med dig och kom upp till mig i nästa vecka, sade han, så får jag tala med er båda.
Därmed nickade majoren till afsked och tog af på ginvägen, hvilken öfver ägorna förde honom hem. Hvad som skett, sysselsatte honom ej vidare. Som husbonde var han van att vara skiljedomare i sina underhafvandes angelägenheter. Som barn behandlade han dem både i ondt och godt, och något af en barsk och välvillig faders härskarekänslor hade han fått för folket i den bygd, där han själf var den erkände herren.
Solen hade nu gått upp, och där majoren gick fram, färgades tallarna rundt omkring honom röda. Långt föllo de blåa skuggorna från skogen öfver de hvita fälten, och där skuggornas gränslinje gick, gnistrade snöfälten mot morgonsolen. Det var duktigt kallt, och dock gick majoren långsammare, ju mera han närmade sig hemmet. Tids nog tyckte han sig komma fram.
Först på andra dagen föddes barnet, men där uppe rådde samma dödstystnad som förut. När majoren på aftonen kom upp i sjukrummet, gled barnmorskan honom till mötes och bad honom gå tyst.
Då först förstod majoren, att allt var öfver. Men någonting hos de tysta människorna därinne skrämde honom.
Blek och med slutna ögon låg Brite på bädden, vått var hennes svarta hår, hvita och magra hennes händer.
— Hur är det? hviskade majoren.
Barnmorskan svarade honom något om barnet, som majoren icke förstod. Han afbröt hennes hviskande ordflöde och sade kort och lågt:
— Brite! Hur är det med Brite?
Den tillfrågade tystnade tvärt, och utan att akta på fruns varningar gick majoren fram mot bädden.
I detsamma slog Brite upp ögonen, och majoren kände icke igen deras blick. Det var, som sökte den rummet rundt, och när majoren lutade sig ned öfver hustrun, hviskade hon i hans öra:
— Eldmärket, eldmärket.
Rysande vände sig majoren om, och en isande förfäran grep honom.
— Hvad menar hon? hviskade han till barnmorskan.
Darrande i hela kroppen, vinkade honom gumman bort till toaletten, där vaggan stod i skuggan. Majoren böjde sig ned och såg. Men det var icke ett barns ansikte, som mötte honom, det var en formlös, hvit massa, ur hvilken ett par tomma, hvita ögon blickade fram.
— Han är nästan död, hviskade barnmorskan.
Majoren förstod olyckan, som hade skett. Men han förstod den icke i hela dess vidd. Från bädden hördes Brites stämma tonlöst upprepa:
— Eldmärket, eldmärket.
— Hvad menar hon? sade majoren. Finns det något eldmärke?
— Nej, svarade den lilla frun. Det är visst bäst, om doktorn kommer.
Åter upprepade den sjuka samma tonlösa ord, och i det hon gjorde en åtbörd mot vaggan, sammanpressade majoren hela sin förfäran i orden:
— Har hon sett … barnet?
Barnmorskan kröp liksom ihop af förskräckelse inför denna fråga, och lågmäldt så att endast majoren kunde höra henne, svarade hon:
— Hennes nåd befallde oss, och vi kunde inte annat än lyda.
Majoren drog ett djupt andetag. Behärskande sitt inre uppror, gick han fram till Brite och försökte tala henne till.
Brite låg nu stilla med slutna ögon, och hennes anlete bar ett fullkomligt likgiltigt uttryck. Hvarken mannens kärlek eller något annat, som förr varit henne dyrt, kunde längre nå in till denna vånda, hvilken var i färd med att upplösa hennes jag. Under de darrande ögonlocken runno nu i allas åsyn de tårar, hvilka Brite förut alltför länge gråtit, då ingen kunde se hennes sorg.
Timmarna gingo tomma och enformiga, och allt mindre förstod majoren af sin hustrus tillstånd. Det lilla barnet dog redan morgonen efter födelsen, och Brite begärde icke att ånyo få se detsamma. Det var som om det verkliga barnet för henne icke funnits till. Ett annat barn var det, som fyllde hennes inbillning. Hela dagen låg Brite i halfslummer och febern var hög. När hon vaknade upp, fantiserade hon om ett barn, hvilket hon födt, och som kunnat gå, strax det var födt. Öfver hela dess ansikte flammade ett rödt sken, som var inbrändt i huden. Brite reste sig upp i bädden och kallade alla till vittnen på, hvad hon såg. Dessemellan talade hon om en dåre, som smög rundt i korridorer och gångar och ville sätta eld på Kolsäter.
— Hennes nåd yrar, sade doktorn. Vi få se tiden an.
Fjärde dagens morgon satt majoren vid Brites bädd och gladde sig åt, att hon syntes honom lugnare. Klarare än någonsin förr talade hon om hvad som passerat. Erling kom första gången under sjukdomen in till modern.
När han lämnat rummet, mörknade plötsligt uttrycket öfver Brites ansikte, och hon reste sig häftigt upp.
— Gif mig mina kläder, mumlade hon. Jag vill gå upp.
Och när majoren gjorde invändningar, skrek hon:
— Jag ser honom nu igen. Du kan inte se honom, ty han står utanför dörren. Men han finns: där …
Brite satt rätt upp i bädden, och hennes ögon skimrade. Majoren måste använda alla sina krafter för att hindra hustrun från att rusa upp på golfvet. En lång stund kämpade han med henne, och när Brite ändtligen flämtande låg stilla, var det som om hon ett ögonblick sett klarare på sig själf, än någon annan förmådde. Hon tog majorens hand och drog honom till sig.
— Förlåt mig, hviskade hon. Förlåt! Jag vet ju inte, hvad jag gör.
Med ett outsägligt smärtsamt uttryck i sitt vaxbleka ansikte slog hon armarna om mannens hals och hviskade i hans öra:
— Lofva mig ett, Karl Henrik, att du aldrig skickar bort mig. Lofva mig det!
Majoren gjorde sig sakta lös från hustruns omfamning och försökte att fånga hennes blick.
— Hur kan du tro, att jag skulle skicka bort dig? stammade han. Hvad menar du?
Brites ögon lyste feberaktigt. Färgen kom och gick på hennes kinder.
— Lofva mig, hvad jag ber, bad hon krampaktigt. Det känns, som om allting inom mig ginge sönder. Lofva mig, hvad jag ber om. Äfven om doktorn säger, att jag måste bort, så lyd honom inte. Låt mig stanna hos dig.
Fullt medveten om hvad hustrun menade, gaf henne majoren det löfte, hon begärde, och i samma ögonblick slöt Brite ögonen och sjönk utmattad ned mot kuddarna.
Men mot aftonen återkommo anfallen med förnyad häftighet.
Och när doktor Roeler denna afton efter ett besök hos patienten trädde in i majorens rum, var hans anletsuttryck mulet och strängt, och i det han tog plats framför majoren, sade han kärft:
— Du får bereda dig på det värsta.
— Dör hon? frågade majoren.
— Vill du höra sanningen eller skonas?
Majoren bjöd gästen att taga plats, men intet ord kom öfver hans läppar. Han skakade sakta på hufvudet och log.
— Hon repar sig nog, sade doktorn med ansträngning. Kroppens hälsa kan hon få tillbaka …
— Menar du, att Brite skulle förlora sitt förstånd?
— Hon har redan förlorat det, sade doktorn lågt.
Majoren ändrade icke plats. Han stod upprätt, och på hans ansikte syntes ingen annan förändring, än att ögonlocken blinkade tätt.
— Menar du, att hon skall sändas på ett hospital, sade han till sist.
— Det vore det bästa, genmälde doktorn.
— Aldrig, svarade majoren. Hör du, att jag säger dig det. Aldrig.
Han stod kvar i samma ställning, men ansiktet hvitnade långsamt.
— Aldrig gör jag mig henne och sorgen så billigt kvitt.
Doktorn försökte inga öfvertalningar. Skarpare än han trott vara möjligt, lyste majorens svårmodiga ögon emot honom. Plötsligt ryckte majoren till som hade han väckts ur en dvala, och i det han gick tvärs öfver golfvet, slog han i ett glas vatten åt sig och drack. Därefter satte han sig midt emot doktorn och sade:
— Hur kan detta ha kommit?
Doktorn drog upp sin röda sidennäsduk och snöt sig hårdt. Därpå tog han en pris ur den gamla silfverdosan och svarade:
— Något har händt. Något som hon ej kunnat tåla i det tillstånd hon var. Vet du något?
— Finns ingen annan förklaring? frågade majoren.
— Icke gärna, svarade doktorn. Hon var en sund och frisk kvinna. Något måste ha inträffat, som hon icke förmådde bära.
Långsamt fattade majoren innebörden af läkarens ord. I hans innersta ristade sig orden fast, brände sig in där, som hade man ritat dem i trä med ett glödgadt järn. Orden svedde svart inom honom och han förstod. Förstod att brodertvisten beröfvat honom mera än en broder. Mellan dem båda, hvilka hatat och tvistat, hade Brites själ klämts sönder. I detta ögonblick brann allt inom honom, förkolnades och blef till stoft. Den heta askan föll sakta och begrafde under sitt fallande stoft hvad han ägde dyrast, hustru, lycka och barn.
Mycket mera än detta förstod majoren. Men att en ny dag kunde randas efter sådant, förstod han ännu icke. Därtill var lidandet honom ännu för nytt.
I detsamma upprepade doktorn orden:
— Vet du någon anledning?
Majoren darrade som ett asplöf i hela sin kropp. Men han uthärdade den andres blick och svarade endast:
— Jag tror, att jag vet.
Sammansjunken under det slag, som drabbat honom, satt majoren en stund. Som fosfor i mörkret glimmade hans ögon, när han åter såg upp, och det var tydligt, att de ord, hvilka långsamt kommo öfver hans läppar, vållade honom ansträngning.
— Du skall inte fråga mig mer, doktor, sade han. Ty hvad jag nu ser och förstår, är knappast för mänskliga öron. Så mycket vill jag emellertid säga dig, att det icke är en sak, som händt. Det är många. Kanske är det alltid så, när onda andar förstöra människolif. Onda andar ha haft sitt finger med i detta spel. Så mycket ser jag nu. Invecklad är orsakskedjan. Det heter ju så på de lärdas språk? Så förvirradt är mig emellertid allting, att jag ännu ingenting mera kan urskilja. Blott det vet jag, att jag dess värre icke är skuldfri själf.
När han sagt dessa ord, darrade majorens händer som på en drinkare eller en febersjuk.
— Det är lugnast för mig, om du nu går upp till den sjuka, sade han till sist.
Och doktorn gick.