Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om den högre episka dikten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  1. St. Om Dikten i allmänhet och dess åtskilligheter
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Femte Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

2. St. Om den högre Episka Dikten och det underbara deraf
3. St. Om Gast- och Skrock-Dikten  →


[ 98 ]

ANDRA STYCKET.
Om den högre Episka Dikten och det underbara deraf.

Det synes alltså verkligen förhålla sig på ett eget och särskilt sätt med egentligt historiska poemer, eller hvilka andra det må vara af stort och allvarsamt slag, så snart den underbara diktens biträde i dem användes. Då det yttre och inre blifva här alldeles samma sak, det vill säga, då allt måste här antagas såsom allvarsamt menadt, och ingenting såsom blott allegorisk inbillningslek, kan också dikten icke här nyttjas utan såsom gällande för sann och verklig händelse; hvartill man väl lärer nödgas medgifva, att möjligheten utgör den första fordringen. Förnuftet utöfvar således här, och måste utöfva ett vida strängare befäl, än öfver de förutnämda diktslagen; ty då hela intresset här beror på föreställningarnas förutsatta natur af sanning och allvarlighet, kunna ej i sådana arbeten verklighet och tom skugga, sann och omöjlig natur rimligen förenas och sammanblandas; åtminstone ej utan stötande verkan, och derigenom intressets större eller mindre förstöring. Ingen Oden, ingen Jupiter, inga Silfer, inga Alfer, inga personifierade [ 99 ]egenskaper blifva här antagliga. Dikten får nemligen ej mera vara ett blott luftspel, en inbillningslek, utan måste nödvändigt kunna betraktas såsom möjlig sanning, både till handling och handlande varelser. Det är detta, som efter min tanke i synnerhet gör den episka sången så svår att lyckas i våra dagar, sedan filosofi och naturkunskap bortryckt från jordens gemenskap och menniskornas, alla fordna underbarliga makter, och flyttat dem som af oss erkännas i aflägsna osinnliga kretsar, hvarigenom de blifvit svåra att skillra i någon slags liflig och trolig likhet med vår sinnliga erfarenhet. Om ett och annat stort snille, en Milton, en Klopstock, icke dess mindre gjort med framgång bruk af dessa sistnämda, måste dock tillstås, att det endast varit i ämnen af ett visst eget alldeles religiöst slag, och äfven der, icke utan att då och då råka i en liten delo med troligheten. Det skall måhända synas en besynnerlig sats, att råhetens, okunnighetens tider befinna sig i detta och flera afseenden de mest gynnande for poesien. Emellertid visar erfarenheten, att verkligt så förhållit sig, och det är just synbarligheten deraf, som bragt några på den sällsamma tanken, att råhetens tider borde i vitterheten återkallas: likasom detta lät efter behag göra sig, och likasom klar insigt och djup [ 100 ]ovetenhet, med ett ord dag och natt, vore i sjelfva verket möjliga att sammanföra.

Homerus kunde t. ex. på sin tid, utan stridighet mot den då rådande upplysningsgraden, berätta om palatser och grottor under hafvet, i hvilka gudar bodde, och hvarest Vulkan, under sin flykt från himmelen, arbetade på deras smycken och husgeråd. Alla grekiska folkstammar trodde i hans dagar på dessa kroppsliga gudamakter, och hvarken förnuftet eller naturkunskapen motsade ännu möjligheten af en sådan vistelseort. Dikten kunde således här äga all verkning på sinnet af möjlig realitet; och just detta är det som nödvändigt fordras, just denna egenskap som åtskiljer den äkta poetiska dikten ifrån allt slags skrock och barnjoller. Likaså kunde Homerus ganska väl låta Ulysses berätta om ett stort folkslag på en af öarna i Medelhafvet, hvaraf en enda man spisade till frukost ett par karlar af vanlig storlek. Kunskapen om naturens varieteter i anseende till menniskoslagen var ej större på hans tider, än att detta kunde anses möjligt, och dikten var här blott djerf och vild, icke orimlig. Korteligen: allt detta var visserligen skaldens uppfinning; men kunde efter tidens begrepp också vara verklig sanning. I våra dagar vore begge delarna en lika så osmaklig lögn emot [ 101 ]förnuft och känd verklighet, som våra gröfsta pöbelsagor.

Men Homers dikter låta ej alltid med lika god grund försvara sig. Jupiter t ex., som hotar Juno med stryk, eller hänger henne upp i luften med tvenne tyngder vid fötterna; Vishets-gudinnan, som sparkar Kärleks-gudinnan i magen, (att ej nämna flera dylika exempel) synas väl temligt omöjliga att förena med någon tids begrepp om de höga väsenden, åt hvilka jorden troddes skyldig sin dyrkan. Ännu mindre låter detta tänka sig om en tid, då man redan ägde nog snille, att både göra och värdera poemer sådana som Homers. Äfven hos den äldsta af alla skalder, som i egentlig hög mening bära detta namn, finnes då verkligen fel emot hvad man kan kalla upplysningens fordringar; ty det gifves ett mått deraf, som ursprungligen tillhör menniskoförnuftet, så snart det hunnit någon viss grad af utveckling. Och beviset härpå är lätt: man undanrödjer mycket för oss stötande genom inbillningens flyttning till äldre tider och tänkesätt, men det gifves ingen ålder af tid, ingen flyttning af inbillningen, som kunna göra rimligt, att tänka sig gudavarelser på en gång dyrkansvärda och föraktliga.

Utan fruktan att bedraga mig, eller att motsägas af tänkande läsare, tror jag mig således [ 102 ]kunna utgå från den grundsatsen, att dikten, nyttjad i allvarsamt ämne, måste äfven kunna uthärda en allvarsam åsyn, det vill säga, fast ej sann, likväl kunna hållas derföre. Sålunda är väl t. ex. i fjerde boken hos Milton, engelns besök hos Adam i Paradiset, och samtalet dem emellan, utan tvifvel en poetisk skapelse, men icke derföre någon tom och förnuftstridig inbillningsdröm, utan tvertom efter alla våra religionsbegrepp, af samma möjliga och troliga natur med den öfriga berättelsen. Ja, man vill nästan öfvertala sig sjelf, att verkligen så skett och så talats, med undantag kanhända af en viss professorlig erudition hos engeln, under hvars person den lärda författaren då och då sjelf röjer sig. Men denna kritik förtjenar knappt att göras, och försvinner emot den öfriga förträffligheten. Också för att fatta begrepp om den äkta poetiska dikten, jemföre man blott verkningen på sinnet af denna och dylika, med verkningen af en del episka dunstbilder, som man låtit spela stora och fortsatta rôler i vissa poemer, såsom Tvedrägten hos Voltaire, Vapenlyckan hos Gyllenborg, att ej nämna flera af samma, eller ännu sämre beskaffenhet. Diktens lika redbara natur med det öfriga, i afseende på möjlig sanning och trolighet; se der alltså ett villkor för den, som i hvarje allvarsamt [ 103 ]skaldeverk synes utgöra en af förnuftets ojäfviga fordringar.

Den som åter betraktar detta villkor såsom öfverflödigt, och tror att, i alla slags poetiska arbeten, dikten tvertom kan och måste antagas såsom utgörande en blott prydnad, om hvars overklighet man är redan från början öfverens; den som i fortgående härifrån vidare slutar, att de underbara händelser han berättat alltså icke behöfva äga någon grund af sanning, hvarken i det allmänna tänkesättet eller ens i möjligheten, han gör sig om poesi och poetisk prydnad en ganska besynnerlig tanke. Med ett sådant begrepp derom måste man nödvändigt antaga såsom grundsats, att orimligheten tillagd till sanningen, och med den införlifvad, verkligen pryder och upphöjer den.

Den falska öfvertygelsen, att det i poetisk berättelse icke är fråga om trolighet, utan om rik diktgåfva, och att det underbara som deri brukas, icke behöfver äga rimlighet, befinner sig emellertid icke allenast (som jag redan anmärkt) ganska allmän, utan äfven understödd af lika falska begrepp om sjelfva de gamlas skaldekonst. Äro ej, frågar man, hela Homerus och Virgilius uppfyllda med idel orimliga diktsagor, som man skulle anse med åtlöje, i fall dessa stora mästares konst [ 104 ]icke gåfve behag och anseende deråt. Hvem tror eller trodde någonsin på Thetis och Venus, som föra vapen till sina söner? på Junos besök hos Väderguden? på Alectos hos Turnus? på allt det öfriga? Äfven hos dem var då den poetiska dikten icke annat, än tom skuggmålning, som tvifvelsutan redan då blott gällde för hvad den var, men hvaraf bruket tillät, att såsom poetisk prydnad betjena sig. Hvarföre skulle då vi, i vår skaldekonst, underkastas mera stränga lagar, än sjelfva konstens berömda mästare?

Jag är öfvertygad att man bedrar sig. Man skulle först och främst hafva mycket orätt, att lägga vår tids omdöme till grund för vida äldre tiders, och att förklara för afgjord fabel, äfven efter deras tänkesätt, allt hvad vi nu 20 eller 30 sekler efteråt måste anse derföre. Samma slags förnuft som hos oss ännu erkännes, fordrade tvifvelsutan äfven hos de gamla, hvad behörigheten på alla tider ålägger: allvar i allvarligt ämne. Svårigheten dervid för oss, i fråga om underbar dikt, har kunnat föra oss på afsteg derifrån, men ju lättare det var för dem möjligt att uppfylla detta villkor, ju mindre låter det tänka sig, att de skulle hafva missvårdat det, till skada för sina odödliga arbeten, så utmärkta af annan fullkomlighet. Af underbar dikt kallar jag för allvarlig [ 105 ]endast den, som grundad på tidens allmänna tänkesätt och öfvertygelse, befinner sig till den grad understödd deraf, att den, ehuru blott ämne för tro och förmodan, likväl går derigenom i bredd med möjlig sanning och verklighet. Sådan är den underbara dikten icke lätteligen hos oss, men sådan kunde den utan svårighet vara hos Homerus och Virgilius, och var det visserligen. Jag tillägger, att sådan var äfven från början alltid poesiens rätta mening dermed. Den behöfde ej bestå hos dessa skalder, hvarken i blotta figurerande skuggbilder ur gamla afdöda gudasagor, eller i eget nyskapadt drömverk, eller i lågt gängse pöbelskrock. Den var — märkom detta — offentlig religionslära, eller hvad som är detsamma, sjelfva den högre naturen i sin trodda verklighet. Tempel, altaren, prester, offer och publika religionsfester, hade redan från ålder omgifvit föremålen deraf med en majestätisk och vördnadsbjudande glans. Skalden tog dem icke omedelbarligen ur sitt eget hufvud: de existerade redan förut i den allmänna öfvertygelsen; han blott lånade dem derifrån, och använde dem i sin plan efter sina ändamål. Detta var dikt, allvarlig dikt, då för tiden.

Ett af de skenbaraste inkast häremot, som ibland ålderdomens lemningar torde kunna [ 106 ]framsökas, utgör tilläfventyrs de berömda Metamorfoserna, ett arbete erkännom det, till den grad fullproppadt med diktskapelser af otrolig natur, att förvisso hvarken poeten sjelf, eller någon annan klok man i hans dagar, kunnat egna deråt den ringaste trovärdighet. Nej i sanning. Men också hade Ovidius visserligen ej mera för ändamål, att gifva Rom ett allvarligt mirakelsystem, än det kunde vara Oehlenschlägers mening, att på nytt införa Asatron i Danmark, genom sina rimmade Edda-sagor. Blotta diktnöjet var utan tvifvel begges ändamål, och ingendera i behof att söka den slags effekt på sinnet, som blott kan uppkomma af trovärdigheten. Den romerska skaldens rika, lifliga målningskonst hade funnit ett fält, svarande emot hans önskan. Detta var för honom nog, och ganska visst likgilltigt, om man trodde på hans undersagor, eller blott beundrade dem såsom mästerliga poetiska målningar. Det är ej arbeten af detta slag som jag kallar allvarsamma. Men i sådana som böra oförnekligen vara det; sådana som hafva till föremål stora nationliga hjelteminnen, eller märkvärdiga uppträden af händelsehvälfning och handlande krafter, hvarvid man vill fästa menniskors allvarliga beundran och långvariga hågkomst, der, om dikt nyttjas, kan jag ej eftergifva min fordran på dess allvar och [ 107 ]trolighet. Poeten måtte annars lika så gerna strax ifrån början säga sin läsare: jag går att tala om ett ämne, för hvilket jag har för afsigt att uppväcka er högsta vördnad och beundran, och vill till den ändan förtälja er derom, hvad J väl sjelfve lären finna aldrig hafva händt eller kunnat tilldraga sig.

Då jag trott mig finna i de gamlas poesi en viss allmännare enlighet med den princip jag här yrkar, har jag dock ej velat påstå, att icke afvikelser derifrån ju äfven hos dem kunde uppsökas. Homerus tillåter sig visserligen många vågade tillägg af egen fantasi; och Virgilius sjelf är någon gång ej noggrann på troligheten. Skeppens förvandling hos honom till sjungande nymfer, svarar fullkomligt mot hvilken helst af Ovidii förvandlingar; och hans prisca fides facto röjer tillräckligt hvad han sjelf tänkte derom. Men just denna ursäkt röjer ock tillika, att han både kände och erkände den fordran på allvarlig berättelse, som i allmänhet utgör rätta naturen af detta skaldeslag. Må hända skall någon fråga, huru han då, med ett sådant begrepp derom, kunnat förena så många andra dikter af synbar flärd, såsom att ej nämna flera, episoden om Polyfem och Cycloperna, ett jetteslag af ofantlig storlek och med ett enda öga i pannan? Trodde någon [ 108 ]derpå ännu i Augusti tidehvarf? Så åtminstone föreställer jag mig. Utom det att detta lån från Homerus var af åldern helgadt, torde äfven böra ihågkommas, huru föga långt naturkunskapen ännu på den tiden hunnit, och antagandet af ett sådant äldre menniskoslag, icke böra finnas i Virgilii dagar orimligare, än vår egen tro midt i sjuttonde seklet på en jätteslägt i Norrige, hvaraf den sista, som ihjälslogs 1338, befanns äga åtta alnars längd, enligt Messenii berättelse.

Med ett gudasystem, sådant som de gamlas, och med deras i allmänhet ringa mått af naturkännedom, är det således svårt, att hos dem bestämma gränsen emellan det möjliga och omöjliga, följakteligen emellan trolig och ej trolig poetisk berättelse. Hos oss är denna gräns numera genom upplysningens framsteg med vida skarpare drag utmärkt, hvilket skulle böra naturligtvis medföra en viss stränghet i valet och slaget af dikt, när den brukas i allvarligt ämne, ifall hos nästan alla våra moderna skalder en helt annan princip om fiktionens bruk icke blifvit gällande: en princip härledd från diktens förutsatta natur af tydligt synbar, men derjemte loflig och prydande flärd.

Jag tror mig ej här behöfva tala om Henriaden, hvars hela dikt-system befinner sig helt [ 109 ]och hållet af detta falska slag, och består, med blott undantag af den helige Ludvigs apparition, ensamt af personifierade egenskaper, åt hvilka det är omöjligt att ens en minut tillägga någon verklighet. Med Tasso är redan annat. Det underbara är hos honom icke till denna grad oredbart. Hans odödliga poem öfverflödar deremot af magiska underverk, förtrollningar och orientaliska féerier, som i samma ögonblick de tjusa inbillningen förstöras af eftertanken, och medföra dessutom, jag vet ej hvilken inre stridighet med den höga allvarligheten af den heliga grafven, frälsarens minne, korsfanan och englasynerna. Det är skada för detta mästerstycke, att då ämnet deraf tillhör ännu vår tid, och skall förmodligen intressera alla påföljande, diktens trolighet deremot inskränkes nästan helt och hållet till de äldre mörka tidehvarfven. Om Messiaden bör jag ej yttra mig, då jag sedan flera år icke läst detta arbete, och icke ägt tillfälle att förnya minnet deraf.

Men ibland alla skalder, äldre eller nyare, intager ingen kanhända ett högre rum än Milton, för hvad jag kallar diktens allvarlighet, det vill säga, förmågan att gifva deråt den mest förledande färg af sanning och verklighet. Man skulle säga att han mindre uttänkt en skaldedikt, [ 110 ]än målat efter uppenbarelser synerna af den största öfver jordiska tilldragelse, som menniskotanken kan möjligen föreställa sig. Nästan öfverallt förekommer det läsarn, som poeten sjelf lifligen trott på verkligheten af hvad han förtäljer, och som den upplysande varelse, hvilken efter hans berättelse besökte honom i hans nattliga mörker, varit i hans egen öfvertygelse någonting mera än hans blotta inbillningsgåfva. Emellertid, midt under denna höga allvarlighet, huru ofta öfverlemnar sig ej sjelfva denna Milton åt det mest otyglade inbillningsspel, ja åt de uslaste påfund, som alltför synbart förråda den vanliga jordiska diktsmidaren? Så att man finner sig frestad, att hålla samma poem, den ena stunden för en käringsaga, som man den andra varit nästan färdig att hålla for en profetisk uppenbarelse. Jag vill ej här upprepa af Miltons diktskapelser, allt hvad Kellgren redan i hårda ord bestraffat[1]. Mycket kunde deri ännu tilläggas; och Messias t. ex., som för att skapa verlden, icke enligt Mosis berättelse, nyttjar dertill allmakten af ett enda ord, utan tar fram en stor kompass ur ett af de himmelska skåpen, för att derefter mäta och cirkla verket som en annan, — detta, säger jag, [ 111 ]tillika med mycket annat af lika slag, hade väl förtjent sitt namn hos Kellgren bredvid det våta och torra, det kalla och varma, som förvandla sig till fyra Generaler. Den stora förträffligheten begär skoning för den stora orimligheten. Men emellertid, ifrån huru många ställen af detta berömda poem, måste ej den förnuftiga eftertanken beklagligen vända sig bort med flathet och förtrytelse?

Utgöres dikten verkligen på detta sätt af blotta vilda eller tomma inbillningsdrömmar, vare sig redan förkastade af upplysningen, såsom allt gammalt grekiskt och nordiskt gudaskrock, eller fast af yngre fabrik, dock ej bättre förenliga med sunda begrepp; måste man, i ett eljest allvarsamt arbete, för att njuta diktnöjet, hålla på vissa stunder omdömet och eftertanken strängt utestängda, att de ej må komma emellan och förstöra dunstverket, kunna, med ett ord, förnuft och inbillning icke förena sig i ett gemensamt bifall till diktens föreställningar, utan finner sig den ena af dessa sinneshälfter tvungen, att förakta och bortstöta ifrån sig, hvad den andra omfattar och njuter med begärlighet: då är ett sådant arbete icke heller (som dess allvarsamma slag yrkade) gjordt att njutas af hela människosinnet, utan lösligen beräknadt på ömsevis den ena eller [ 112 ]andra hälften deraf, utan förening dem emellan, och har, man säge hvad man vill, ej den förnuftsvärdighet, som en sann och ädel smak fordrar i all tankeskapelse af hög och allvarlig natur.

Äger då någon behof af dikten för att pryda och upphöja sitt ämne; har han hjeltar att besjunga, stora händelser eller stora sanningar att i sång utföra, och vill förvärfva deråt beundran och vördnad, genom högre magters framträde eller underbara deltagande: göre han det så långt ämnet bjuder honom utvägar dertill, men på ett sätt som ej strider mot förnuft och upplysta begrepp; på ett sätt som ej förringar hans arbete genom just det som skulle upphöja det. Tage han alltså hvarken sin tillflykt till trollmanskap och besvärjelse-krafter; eller förvandle han begrepp och egenskaper till gudapersoner med ansigten, kroppar och bevingade skuldror, för att inblanda sig i menniskoverlden och synas leda dess händelser; eller besväre han till samma ändamål någotdera af de fordna gudaherrskapen, vare sig Olympens eller Vallhalls: begge nu mera utan kredit hos förnuftet, och billigt entledigade från all befattning med verldsloppet. Under det att skalden bemödar sig, att gifva hjeltehöjd och gudakraft åt sina personer ur menniskoverlden, göre [ 113 ]han ej, på detta sätt, sina varelser ur gudaverlden till usla pappersmålningar eller marionettbilder, hos hvilka hvarje upplyst öga måste sakna lif och redbarhet. Korteligen då han, för den blott naturliga delen af sitt arbete, fordrar hos sina läsare manlig tanke och sinneslyftning, begäre han ej af dem tvertom barnslighet och tanklöst bildnöje för den högre och underbarliga, som likväl skulle gifva glans och förträfflighet åt det öfriga.

Hvad jag redan sagt om berättande poemer, tror jag böra med ännu större skäl gälla om teaterns tragiska föreställningar. Man har begynt i Tyskland att, bland mycket annat i ny smak, äfven skrifva tragedier med gudar och gudinnor ibland personagerna; allt förmodligen i följd af den goda läran, att poesien är fantasiens rike, och inom detta rikes gränsor ingenting orimligt. Men då frågan är att väcka sinnets djupaste och allvarligaste rörelser, synes mig framställningen för ögat medföra en ännu större fordran på trolighet, än blotta berättelsen. Äfven då dessa diktens gudomligheter icke personligen visa sig, har jag åtminstone för min del aldrig rönt någon god effekt af deras medverkan i handlingen, så långt den varit påräknad som medel att väcka [ 114 ]eller öka sinnesrörelsen. Jag vet att Oedipe varit hos de gamla ansedd såsom ett af de yppersta tragiska ämnen; och händelsen har i sitt naturliga förlopp, äfven för oss nyare, utan tvifvel en tillräcklig svart olycksfärg. Men dessa dubbla orakelspråk om en son, predestinerad att mörda sin far och dela sin mors säng; dessa gudar, som på ett så eget och nästan förrädiskt sätt tillställa begge olyckorna; denna sphinx med sina gåtor, och denna blinda spåman sorm ej ser för fötterna, men ser in i gudarnas råd och vet besked om styggelsen; uppriktigt sagdt, är väl allt detta gjordt att hafva en stor verkan på oss, efter våra tänkesätt? Hvarje förnuftig åskådare, har han ej kunnat märka, huru hela detta synbara diktverk, långt ifrån att öka och upphöja sinnesrörelsen, tvertom i vissa ögonblick likasom nedslagit den och hindrat allvarligheten deraf?

Det är sant, att sjelfva Racine kunde synas hafva tänkt annorlunda, då han både i sin Phèdre och sin Iphigenie begagnat sig med så stor framgång af den grekiska gudadikten. Förträffligheten af dessa tvenne mästerstycken, medgifver jag först och främst utan motsägelse; blott icke såsom uppkommen af den grekiska diktens bruk, utan den oaktadt, genom den stora skaldens konst, att i alla belägenheter skillra menniskohjertat. Detta [ 115 ]är hvad som utgör den rätta effekten af de begge berömda sorgespelen. Hvad man i dem röres af och beundrar är icke Kalchas’ orakeldrömmar; icke Kärleksgudinnans hat till Phèdre och hela hennes ätt; icke den sällsamma orsaken till Hippolits död. Jag kan svårligen föreställa mig, att t ex. i tragedien Iphigenie, hindens uppoffring i stället för prinsessans, fastän hos Euripid gillad såsom enlig med grekiska mythen, skulle hos Racine hafva gjort annat, än förlöjligat hela mästerverket. Mången förnuftig läsare önskar tvifvelsutan, att poeten likaså kunnat bespara honom svårigheten, att tro på Neptuns löften till Theseus, och på hafsdjuret som han i följd deraf skickade att skrämma Hippolits hästar. Den präktiga berättelsen derom, jag nödgas tillstå det, har åtminstone på mig aldrig gjort någon verkan, svarande emot det öfriga; och jag tror att flera, om de fråga sjelfva, skola hafva funnit detsamma. Man behöfver blott jemföra dermed den berömda drömmen i Athalie, för att tydligen erfara, huru mycket diktmålningen, grundad på verkligt gällande begrepp, äger i sann effekt företräde framförallt lån ur en gammal försvunnen gudadikt.

Det är emellertid förundransvärdt, huru man finner lätt och lämpligt, att i sina sinnesnöjen betrakta sig såsom dubbel, och att åtskilja sig sjelf [ 116 ]likasom i två särskilta personligheter, inbillningens och eftertankens. Jag vill om så behagas lyckönska dem, som under fantasiens vildaste bländspel aldrig störas af besinnandet. För min del behöfver jag åtminstone till allvarligt sinnesnöje, att begges fordringar på en gång uppfyllas.

Man kan, jag medgifver det, visserligen flytta sig i inbillningen till en förfluten tid, af mycket olika begrepp och tänkesätt med den man sjelf lefver i. Det är hvad man t. ex. vid läsningen af Homerus och Virgilius nödvändigt måste. Men om detta gör nog, att inför omdömets domstol rättvisa deras bruk af ett sådant dikt-system, gör det icke nog, att med fullt allvar öfverlemna oss sjelfva åt samma föreställningar. Någonting af ofullkomlig, sägom rent ut, af alldeles förfelad verkan på oss, måste således alltid finnas deri. Men detta som saknas till fullkomlig verkan, hvari består det? I hvad annat, än i dikthändelsens möjliga sanning, efter våra begrepp? De gröfsta, de lumpnaste af våra skrocksagor, hafva beklagligen i detta afseende en verkan, åtminstone på barn och pöbel, som sjelfva Homerus och Virgilius aldrig kunna hafva på oss. Om detta nyssnämda diktnöje är föraktligt, är verkningen deraf åtminstone ganska allvarlig, och kan tjena såsom exempel af den, som på en ädlare väg måste [ 117 ]sökas, eller ock — ej ens eftersträfvas. Korteligen: förnuft och inbillning, natursanning och diktskapelse måste öfverensstämma, sammansmälta, vara eller synas detsamma, till all stor och fullkomlig effekt. Och ju mera ämnet har för oss storhet och allvarligt intresse, ju mer fordre vi äfven af sjelfva dikten denna höga allvarliga natur, hvarförutan den — upprepom det ännu en gång slutligen — alltid bättre saknades.

En annan fråga blir, huruvida någon underbar dikt, med sådana fordringar, må anses för oss möjlig, och hvad utvägar vi dertill nu mera kunna äga? Säger någon: de samma som Milton och Klopstock; så vet jag ej om frågan vore dermed fyllest afgjord och besvarad. Lagstiftaren Boileau tänkte åtminstone i poetiskt afseende ej särdeles gynnande om den kristna mythen i allmänhet, hvilken han ansåg såsom allt för osinnlig, eller i sin ringa grad af loflig sinnlighet alltför dystert majestätlig, för att kunna med nog poetisk fördel brukas i profana ämnen och händelsemålningar. För min del nödgas jag vara till en stor del af lika tanke med Boileau. Om förnuftet finner sig med detta diktslag nöjaktigt tillfreds, finner inbillningen deremot ej till samma grad sin räkning dervid. Erkännom nemligen, att om religionsmythen är hos oss utan [ 118 ]jemförelse mera förnuftsvärdig och vördnadsbjudande än den hedniska, har den deremot ej på långt när samma rika omvexling, samma glada färgor, samma lifliga rörelsespel. Afgrundsvarelserna äro rysliga, och låta väl knappt i någon mensklig handling utan fasa inblanda sig. Englar och frälsta själar, se der hela det himmelska folket. Saligt lugn, heligt nit, endast öfver jordiska tankar, se der sinnesmålningen. Utan likhet med det jordiska lifvet, enformig, affektlös, olekamlig, äger de kristnas himmel, genom intressenas stora skiljaktighet, nödvändigt högst få beröringspunkter med timligheten, och skall i målningen af en profan handling följaktligen aldrig kunna ersätta den grekiska gudadikten, hvarken då fråga är att tillvägabringa händelserna, eller att upplifva hvarje del deraf.

Jag har trott någon tid på möjligheten af en viss religionsmyth för poesien, icke afvikande från de kristna lärorna, men omständligare, färgrikare och lifligare, än den som i dem innehålles. Men skulle, som troligare är, denna dröm aldrig realisera sig; skulle ännu derutöfver den kristna mythen kanhända blott finnas hafva någon rätt lycklig användning i alldeles religiösa ämnen, helst sådana der scenen låge till största delen långt utom jorden och menniskolifvet; skulle ändteligen [ 119 ]af allt detta slutligen följa, att vi för vanliga episka ämnen, för blotta jordiska och profana tilldragelser, af hvad storhet och intresse de må vara, föga kunna sägas äga någon underbar dikt, af riktigt lämplig natur och fullkomlig tjenlighet; så synes mig resultatet deraf blifva: icke att vi böra hjelpa oss fram vid sådana tillfällen med hvad slags annan dikt vi kunna, och betrakta den blott som en prydnad, hvilken man lånar hvarifrån man helst kan, och hänger likasom löst utanpå ämnet; utan snarare, att vi böra sparsamt inlåta oss i ett skaldeslag, som väsendtligen utgöres af den högre och underbara dikten, och deremot söka att desto bättre odla den slags poesi, som passar till våra tiders kultur och tänkesätt. Sådan förblifver alltid målningen af den yttre, lifliga naturen; af sinnets inre vexlingar och passionernas spel; af verldsloppet och samhällslifvet; sådan den höga känslans eller höga tankens lefvande uttryck; förnuftets, moralens, vishetens och det goda vettets harmoniskt tolkade läror. Förgätom deribland ej sjelfva dikten, sådan den, utan allt krig med förnuft och upplysning, antingen inskränker sig i sina proteiska förvandlingar inom det vanliga naturloppet, eller vettigt underbar fägnar inbillningen och tjenar sanningen. Jag nekar ej, att jag sett hos flera nationer förträffliga [ 120 ]bitar af denna slags dikt. Tyskarne hafva åtskilliga, och öfversättningarna af Försakelsen, af Sorgens Son m. fl., äro likaså många små offer af min redliga och lifliga högaktning för denna nations poetiska geni. Deras skaldekonst har, om så må sägas, en viss rikare saft, ett visst innerligt lif, som förmånligt utmärker den. Om jag föröfrigt borde våga ett omdöme derom, skulle jag tycka mig finna hos en del af deras nyare snillen, att de kanske något förmycket och för kärligen öfverlemna sig åt hvad de anse, för att vara naturens naiva målning eller känslospråk, och som stundom blott är hvardaglighetens, eller känslopjåkets; att de söka förmycket sina större effekter i det vidskepliga, rysliga, hemlighetsfulla; lemna i val af ämnen och behandlingssätt kanske förmycket företräde åt medelkulturens, ja väl stundom åt den lägre och gröfre kulturens tankesfer och sinnesnöjen; sträfva åter i sina filosofiska åsikter tvertom förmycket åt höjden eller djupet, hvarigenom de råka inpå gränsen af mysticism eller skolmästeri; affektera i allmänhet förmycket ett obundet fantasispel, i synnerhet en förmenad pittoresk stil, som ej är pittoresk utan utstofferad, för att icke genom allt detta, åtminstone efter mitt omdöme, gå ofta miste om det rätta slaget för vår tid, och kanhända det rätta klassiska värdet, by VjOC [ 121 ]Korteligen: jag har trott mig kunna anse den Horatianska, Popiska, och i allmänhet den äkta fransyska vitterheten, såsom de säkraste mönstren af den slags poesi, som tillhör den rätta högre odlingen; och kanhända befinna sig de flesta upplysta domare i den delen af samma mening med mig. Om så är, må deraf slutas huru förståndigt de tänka, som ensamt tillgifne en viss ny vitterhetslära, anse deremot just detta slags poesi för alldeles ingen poesi; egna åt Horatius, Pope, Racine, Voltaire, tvertom deras synnerliga förakt, och tro sig upplifva ibland oss den riktigt äkta poesien, vare sig genom återförande af gammal förgäten myth, eller uppstufvandet af en mängd uselt pöbelskrock, eller genom andra jemgoda profstycken af hvad de i all uppriktighet hålla och kalla för äkta genialisk skaldekonst.


________________

  1. Se Kellgrens Samlade Skrifter II Del. p. 86.