De tre musketörerna/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 25. Porthos
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 26. Aramis’ teologiska disputation
Kapitel 27. Athos’ hustru  →


[ 47 ]

26.
ARAMIS’ TEOLOGISKA DISPUTATION

D'Artagnan hade icke sagt ett ord till Porthos varken om hans blessyr eller hans prokuratorska. Så ung än vår béarnare var, var han dock en mycket klok och förståndig gosse. Följaktligen hade han även låtsat tro allt vad den skrytsamma musketören berättat för honom, övertygad som han var, att ingen vänskap håller stånd mot en uppdagad hemlighet, i synnerhet om denna hemlighet har med fåfängan att skaffa; dessutom har man ju alltid en viss moralisk överlägsenhet över dem, vilkas liv man känner till. Och d'Artagnan, som hade sina framtidsplaner och som föresatte sig att göra sina tre kamrater till verktyg för sin lycka, hade ingenting emot att i god tid kunna i sin hand förena de osynliga trådar, med vilkas tillhjälp han räknade på att kunna leda dem.

Emellertid tryckte under hela vägen en djup sorgsenhet hans hjärta; han tänkte på den unga och vackra fru Bonacieux, som skulle skänkt honom lönen för hans tillgivenhet. Men, låtom oss skynda att erkänna det, den unga mannens djupa nedslagenhet berodde mindre på sorgen och saknaden över den sällhet han gått miste om, än på den fruktan han kände, att någon olycka skulle hända den stackars kvinnan. För honom fanns icke något tvivel om den saken, att hon hade fallit ett offer för kardinalens hämnd, och som man vet, var kardinalens hämnd fruktansvärd. Hur han själv kunnat finna nåd inför ministerns ögon, detta var något han själv var okunnig om, men som herr de Cavois förmod[ 48 ]ligen skulle upplyst honom om, såvida denna kardinalens gardeskapten träffat honom hemma.

Intet kommer tiden att gå så fort och förkortar vägen så mycket som en tanke, som helt upptager alla dens själsförmögenheter, som tänker den. Den yttre tillvaron liknar då en sömn, vars dröm denna tanke är. Genom dess inflytande har tiden icke längre något mått, rummet intet avstånd. Man far från ett ställe och kommer till ett annat, det är alltsamman; av det tillryggalagda avståndet mellan dem stannar intet annat kvar i minnet än ett oredigt töcken, i vilket förlora sig tusen hopgyttrade bilder av träd, berg och landskap. Det var under inflytande av en sådan hallucination som d'Artagnan, med den gångart det föll hans häst in att antaga, tillryggalade de tre eller fyra milen mellan Chantilly och Crévecoeur, utan att han vid framkomsten till denna stad kynde erinra sig ett enda av de föremål han mött under vägen.

Först där återfick han minnet, han lyfte upp huvudet, varsnade värdshuset, och sättande hästen i trav red han fram dit.

Denna gång var det icke en värd, utan en värdinna, som tog emot honom; d'Artagnan, som var fysionomist, uppfattade i ett enda ögonblick det frodiga och skinande fullmånsansiktet hos ställets härskarinna och förstod, att han icke behövde förställa sig för henne och icke hade något att frukta av en så gladlynt fysionomi.

»Min goda fru», frågade han, »kan ni säga mig, vad det blivit av en av mina vänner, som vi voro tvungna att lämna kvar här för omkring tolv dagar sedan?»

»En vacker ung man på tjugutre eller tjugufyra år, mild, älskvärd, välväxt?»

»Och dessutom sårad i axeln?»

»Av en kula?»

»Just så.»

»Jo, min herre, han är kvar här ännu.»

»Ack, min Gud, min bästa värdinna», sade d'Artagnan, i det han hoppade ur sadeln och kastade tyglarna åt Planchet, »ni återger mig livet! Var är han då, den kära Aramis, så jag får omfamna honom? Ty, jag tillstår det, jag riktigt längtar att få återse honom.»

»Ursäkta, min herre, men jag tvivlar på, att han kan ta emot er just nu.»

»Varför det? Är det något fruntimmer hos honom?»

[ 49 ]»Jesus, vad säger ni? Den stackars gossen! Nej, min herre, det är inte något fruntimmer.»

»Vem är då hos honom?»

»Kyrkoherden i Montdidier och jesuiterpriorn i Amiens.»

»Min Gud», utropade d'Artagnan, »skulle den stackars gossen vara sämre?»

»Nej, tvärtom, men till följd av sin sjukdom har han blivit väckt, och han har bestämt sig för att inträda i kyrkans tjänst.»

»Det var sant», sade d'Artagnan, »jag glömde att han var musketör endast tills vidare.»

»Herrn önskar således fortfarande att träffa honom?»

»Mer än någonsin.»

»Nå, om herrn då bara går uppför trappan till höger på gården, andra våningen, nummer fem.»

D'Artagnan skyndade att följa anvisningen och fann en av dessa yttertrappor, som man ännu i dag ser på gårdarna till gamla värdshus. Men så alldeles lätt kom man icke till den blivande abbén, de trånga passen till Aramis’ rum voro nästan lika väl bevakade som Armidas trädgårdar. Bazin hade fattat posto i korridoren och spärrade vägen för honom med så mycket större oförskräckthet som han äntligen efter många års prövningar såg sig nära att uppnå det mål han i alla tider eftersträvat.

Den stackars Bazins dröm hade nämligen alltid varit att få tjäna en kyrkans man, och han avvaktade med otålighet det ivrigt efterlängtade ögonblick i framtiden, då Aramis skulle kasta bort musketörrocken för att ikläda sig kaftanen. Endast den unga mannens dagligen förnyade löfte, att den stunden nu icke kunde vara avlägsen, hade förmått Bazin att stanna i en musketörs tjänst, en tjänst, som, enligt vad han själv sade, icke kunde annat än medföra hans själs fördärv.

Bazin var således utom sig av glädje. Enligt all sannolikhet skulle hans herre den här gången icke taga tillbaka sitt beslut. Den fysiska och den moraliska smärtan tillsammans hade åstadkommit denna så mycket efterlängtade verkan. Aramis, som var sjuk till både kropp och själ, hade äntligen riktat sina blickar och sina tankar på religionen, och han hade betraktat som en vink av försynen den dubbla olycka, som hänt honom, nämligen hans älskarinnas plötsliga försvinnande och hans blessyr i axeln.

Man kan lätt förstå, att ingenting kunde i hans nuvarande sinnesförfattning vara obehagligare för Bazin än just d'Ar[ 50 ]tagnans ankomst, som kunde kasta hans herre tillbaka i virveln av värdsliga tankar, som så länge ryckt honom med sig. Han beslöt således att tappert försvara dörren, och då han icke i strid med värdinnans utsago kunde påstå, att hans herre ej var hemma, försökte han att bevisa den nykomne, att det skulle vara höjden av taktlöshet att nu komma och störa hans herre i den fromma sammankomst, som han hade börjat tidigt på morgonen och som, enligt vad Bazin påstod, icke kunde vara slut förrän på aftonen.

Men d'Artagnan brydde sig icke om mäster Bazins vältaliga föredrag, och som han icke hade lust att inlåta sig i någon ordstrid med sin väns betjänt, sköt han honom helt enkelt åt sidan med ena handen och vred med den andra om låsvredet till dörren n:r 5.

Dörren gick upp och d'Artagnan trädde in i rummet.

Aramis, klädd i svart rock och med hjässan betäckt av ett slags rund och platt mössa, som icke var så alldeles olik en kalott, satt vid ett avlångt bord fullt av pappersrullar och ofantliga folianter; till höger om honom satt jesuitpriorn, till vänster kyrkoherden i Montdidier. Gardinerna voro till hälften fördragna och släppte endast in en mystisk dager, passande för ett saligt drömmeri. Alla de värdsliga föremål, som kunna träffa blicken, då man kommer in i en ung mans rum, i synnerhet när denna unga man är musketör, hade försvunnit som genom ett trollslag, och troligen av fruktan, att anblicken av dem kunde åter bringa hans herre på denna värdens tankar, hade Bazin lagt beslag på värja, pistoler, den plymagerade hatten samt broderier och spetsar av alla möjliga slag. Men i deras ställe tyckte d'Artagnan sig i en mörk vrå se något liknande ett gissel, som hängde på en spik i väggen.

Vid bullret, som d'Artagnan gjorde, då han öppnade dörren, lyfte Aramis upp huvudet och kände igen sin vän. Men till den unga mannens stora förvåning syntes hans anblick icke göra något starkare intryck på musketören, till den grad frigjord var hans själ från allt jordiskt.

»God dag, kära d'Artagnan», sade Aramis, »det var mycket angenämt att få se dig.»

»Detsamma säger jag», svarade d'Artagnan, »fast jag ännu inte är riktigt säker på, att det är Aramis jag talar med.»

»Han själv, min kära vän, han själv. Vad kan väl komma dig att tvivla på…»

»Jag var rädd för att ha tagit fel på rum och jag trodde först, att jag kommit in till någon kyrkans man; och sedan, [ 51 ]när jag fick se dig i de där herrarnas sällskap, betogs jag av en annan förskräckelse, nämligen att du var allvarsamt sjuk.»

De två svartrockarna kastade en nästan hotande blick på d'Artagnan, vars mening de mycket väl förstodo, men d'Artagnan lät sig icke bekomma.

»Jag stör dig kanske, min kära Aramis», fortfor han, »ty efter vad jag ser här, har jag skäl att antaga att du håller på och biktar dig för de där herrarna.»

Aramis rodnade nästan omärkligt.

»Du störa mig? Å, tvärtom, min kära vän, det bedyrar jag, och till bevis på mina ord, så låt mig uttrycka min glädje över att se dig frisk och helskinnad.»

»Nå, äntligen kommer han dit!» tänkte d'Artagnan; »det fägnar mig!»

»Ty den här herrn, som är min vän, har nyligen undsluppit en stor fara», fortsatte Aramis salvelsefullt, i det han pekade ut d'Artagnan för de båda andliga.

»Tacka och lova Gud för det, min herre!» svarade dessa unisont och bugade sig.

»Det har jag icke underlåtit, högvördiga herrar», svarade den unga mannen och bugade sig i sin tur.

»Du kommer alldeles lagom, min kära d'Artagnan», sade Aramis, och du kan gärna deltaga i vår diskussion och belysa den med ditt ljusa förstånd. Herr priorn från Amiens, herr kyrkoherden i Montdidier och jag hålla på och dryfta vissa teologiska frågor, vilkas stora intresse länge upptagit oss, och jag skulle var förtjust över att få höra din åsikt.»

»En soldats åsikt är därvidlag av ringa vikt», svarade d'Artagnan, som började bli orolig över den vändning sakerna togo, »och det är nog bäst, att du håller dig till de här herrarnas djupa vetande och upplysta omdöme.»

De båda svartrockarna besvarade artigheten med en bugning.

»Tvärtom», genmälde Aramis, »vi sätta mycket stort värde på att få höra din åsikt. Hör på vad det är fråga om: herr priorn anser, att min disputation framför allt bör vara dogmatisk och didaktisk.»

»Din disputation? Du skall således disputera?»

»Ja visst», svarade jesuiten; »för examen, som föregår prästvigningen, fordras alltid en disputation.»

»Prästvigningen!» utropade d'Artagnan, som ännu icke kunde tro vad värdinnan och Bazin efter varandra sagt honom. »Prästvigningen!»

[ 52 ]Och han lät sin häpna blick gå från den ena till den andra av de tre personer han hade framför sig.

»Nu», fortfor Aramis, i det han i sin länstol intog samma behagfulla ställning, som om han suttit i en vacker kvinnas budoar, och med välbehag betraktade sin hand, vit och mjuk och gropig som en fruntimmershand och som han höll upp i luften för att få blodet att rinna ned, »skulle, som du redan hört, d'Artagnan, herr priorn vilja, att min disputation blev dogmatisk, då jag däremot skulle vilja ha den mera idealisk. Och det är därför herr priorn föreslagit mig ett ämne, som ännu aldrig blivit behandlat och i vilket det finns stoff till utmärkta utläggningar; detta ämne är:

»Utraque manus in benedicendo clericis inferioribus necessaria est.»

D'Artagnan, vars kunskap i latinet vi redan känna, rörde icke en min vid detta citat, lika litet som han gjorde det vid herr de Trévilles latinska citat i anledning av de presenter han trodde d'Artagnan ha mottagit av hertigen av Buckingham.

»Detta betyder», sade Aramis för att underlätta saken för honom: ”båda händerna äro nödvändiga för det lägre prästerskapet, när det utdelar välsignelsen'.»

»Ett beundransvärt ämne!» utropade jesuiten.

»Beundransvärt och dogmatiskt!» bestyrkte kyrkoherden, som var ungefär lika styv i latin som d'Artagnan och noga hörde på jesuiten för att kunna hålla jämna steg med honom och upprepa hans ord som ett eko.

D'Artagnan å sin sida förblev alldeles oberörd av de båda svartrockarnas entusiasm.

»Ja, beundransvärt, prorsus admirabile!» fortfor Aramis, »men som fordrar ett ingående studium av kyrkofäderna och skriften. Men nu har jag tillstått för dessa lärda kyrkans män, och detta i all ödmjukhet, att mina vaktgöringar och konungens tjänst kommit mig att i någon mån försumma mina studier. Jag skulle därför finna mig mera obesvärad, facilius natans, i ett ämne av mitt eget val, som för dessa svåra teologiska frågor vore vad moralen är för metafysiken i filosofien.»

D'Artagnan hade förskräckligt ledsamt, kyrkoherden likaså.

»Låt höra inledningen — exordium!» utropade jesuiten.

»Ja, exordium!» instämde kyrkoherden för att ha något att säga.

»Quemadmodum inter cælorum immensitatem.»

[ 53 ]Aramis kastade en förstulen blick på d'Artagnan och såg sin vän gäspa, så att käken kunnat gå ur led.

»Låt oss tala franska, min fader», sade han till jesuiten, »så kommer herr d'Artagnan att njuta mera av våra ord.»

»Ja, jag känner mig trött av resan», sade d'Artagnan, »och har litet svårt att följa med allt det där latinet.»

»Nåja, må ske», sade jesuiten en smula bragt ur fattningen, medan kyrkoherden helt belåten kastade en tacksam blick på d'Artagnan, »och låt oss nu se vad som kan vara att hämta ur denna text. Moses, Guds tjänare — märk väl, han var endast tjänare! — välsignade med händerna; han lät hålla upp sina båda armar, medan hebreerna slogo sina fiender; alltså välsignade han med båda händerna. För resten, vad säger evangelisten? Jo: imponite manus och och icke manum, pålägger händerna, icke handen.»

»Pålägger händerna», eftersade kyrkoherden med en gest.

»Hos den helige Petrus, vars efterträdare påvarna äro heter det däremot: porrige digitos, sträck fram fingrarna. Följer ni med?»

»Ja visst», svarade Aramis förnöjd, »men saken är rätt klyftig.»

»Fingrarna», återtog jesuiten — »den helige Petrus välsignade med fingrarna. Alltså välsignar även påven med fingrarna. Och med hur många fingrar välsignar han? Med tre fingrar, ett för fadern, ett för sonen och ett för den helige ande.»

Alla tre korsade sig, och d'Artagnan ansåg sig böra följa exemplet.

»Påven är den helige Petri efterträdare och representerar de tre gudomliga makterna; de övriga medlemmarna av den kyrkliga hierarkien, ordines inferiores, välsigna i de heliga ärkeänglarnas och änglarnas namn. De lägsta kyrkans tjänare, sådana som våra diakoner och klockare, välsigna med vigvattenskvasten, som betecknar ett obegränsat antal välsignande fingrar. Där har ni saken förenklad, argumentum omni denudatum ornamento. Jag skulle kunna», fortfor jesuiten, »skriva två volymer om den saken lika tjocka som den här.»

Och full av heligt nit slog han med handen på Sankt Chrysostomus in folio, under vars tyngd bordet sviktade.

D'Artagnan ryste.

»Visserligen», sade Aramis, »erkänner jag den tesens många skönheter, men på samma gång finner jag den alldeles för svår för mig. Jag hade valt en annan text; säg [ 54 ]mig, min kära d'Artagnan, om den inte är i din smak: Non inutile est desiderium in oblatione, vilket vill säga: Litet saknad skadar icke vid ett offer till Herren.»

»Stopp där!» utropade jesuiten, »ty denna tes stöter på kätteri; det förekommer en nästan lika sats i den ärkekättaren Jansenius’ bok om Augustinus, vilken bok förr eller senare kommer att brännas av bödelns hand. Tag er till vara, min unga vän, ni lutar åt falska läror, min unga vän, ni bringar er själv på fall.»

»Ja, ni bringar er själv på fall», eftersade kyrkoherden och skakade bedrövad på huvudet.

»Ni vidrör den beryktade punkten om den fria viljan, som är en farlig stötesten. Ni rent av närmar er pelagianernas och semipelagianernas påståenden.»

»Men, ers högvördighet…», sade Aramis en smula yr i mössan av den störtskur av argument, som föll ned över hans huvud.

»Hur vill ni bevisa», fortfor jesuiten utan att ge honom tid att tala ut, »att man bör sakna världen, då man offrar sig åt Gud? Hör bara, vilket dilemma: Gud är Gud, och världen är djävulen. Att sakna världen är att sakna djävulen, det är min slutsats.»

»Även min», sade kyrkoherden.

»Men för allt i världen!…» återtog Aramis.

»Desideras diabolum, olycklige!» utropade jesuiten.

»Han saknar djävulen! Ack, min unga väns, utbrast kyrkoherden suckande, »sakna inte djävulen, det ber jag er innerligt om!»

D'Artagnan började känna sig som en idiot; han tyckte sig vara i ett dårhus och på väg att bli tokig han som de andra. Men han var tvungen att tiga, eftersom han icke förstod det språk, som talades omkring honom.

»Men så hör mig då», återtog Aramis med en artighet, under vilken började sticka fram en smula otålighet. »Jag säger inte, att jag saknar; nej, jag skall aldrig uttala denna mening, som inte vore ortodox…»

Jesuiten lyfte armarna mot himmeln, och kyrkoherden gjorde likaså.

»Nej, men medgiv åtminstone, att det vore illa att icke offra något annat åt Herren, än det man blivit fullkomligt led vid. Har jag inte rätt, d'Artagnan?»

»Jo, det tror jag förbannat väl!» utropade denne.

Kyrkoherden och jesuiten hoppade till på sina stolar.

»Se här min utgångspunkt, det är en syllogism: världen [ 55 ]saknar icke sina behag, jag lämnar världen, alltså gör jag en uppoffring; men nu säger ju skriften bestämt: ‘Du skall offra åt Herren‘.»

»Det är sant», sade hans båda motståndare.

»Och dessutom», fortsatte Aramis, i det han nöp sig i örat för att få det rött, liksom han skakade händerna för att få dem vita, »har jag skrivit en rondo över det ämnet, en rondo, som jag förlidet år visade herr Voiture och för vilken denna stora man sade mig tusen artigheter.»

»En rondo!» utlät sig jesuiten föraktligt.

»En rondo!» eftersade kyrkoherden maskinmässigt.

»Låt höra, låt höra!» utropade d'Artagnan; »det blir alltid litet ombyte.»

»Nej, den är också religiös», svarade Aramis, »det är teologi på vers.»

»Aj, för fan!» utbrast d'Artagnan.

»Så här låter den», sade Aramis med en blygsam liten min, som icke var utan en viss anstrykning av hyckleri:

‘I, som begråten livets flydda, ljusa vårar
Och gån med tunga steg i mörk och sorgtyngd höst,
Er börda lättas skall och er skall skänkas tröst,
Om I åt Gud allena offren edra tårar
 Från kvalda bröst‘

D'Artagnan och kyrkoherden syntes belåtna. Jesuiten vidhöll sin åsikt.

»Akta er för den profana smaken i den teologiska stilen. Vad säger inte till exempel Sankt Augustinus? Severus sit clericorum sermo

»Jaha, predikan skall vara klar», sade kyrkoherden.

»På sin höjd», inföll jesuiten ivrigt, då han hörde sin medbroder översätta så felaktigt från latinet.[1] »kan er tes slå an på damerna; den kan göra samma lycka som ett försvarstal av maitre Patru.»

»Gud give det!» utropade Aramis förtjust.

»Ser ni, ser ni!» utbrast jesuiten, »ännu talar världen inom er med hög röst, altisstma voce. Ni är fängslad av världen, min unga vän, och jag fruktar att ni icke undfått en kraftig nådeverkan.»

»Var lugn, ers högvördighet, jag ansvarar för mig själv.»

»Världslig inbilskhet!»

[ 56 ]»Jag känner mig själv, min far, mitt beslut är oåterkalleligt.»

»Således står ni fast vid att disputera över denna tes?»

»Jag känner mig kallad att avhandla den och ingen annan; jag kommer således att fortsätta med den, och i morgon hoppas jag ni blir nöjd med de ändringar, som jag då gjort efter edra anvisningar.»

»Arbeta långsamt och väl», sade kyrkoherden, »vi lämna er nu i en förträfflig stämning.»

»Ja, åkern är besådd», sade jesuiten, »och vi behöva inte frukta, att en del av utsädet fallit på hälleberget, en del utmed vägkanten och att fåglarna under himmelen ätit upp resten — aves cœli comederunt illum.»

»Måtte fan ta dig med ditt latin!» sade d'Artagnan, som icke kunde hålla ut längre.

»Farväl, min son!» sade kyrkoherden. »Vi träffas i morgon.»

»Ja, vi träffas i morgon, unga brushuvud!» sade jesuiten. »Ni lovar att bli ett kyrkans ljus, give Gud, att detta ljus icke blir en förtärande eld!»

D'Artagnan, som under en hel timme bitit sig i naglarna av otålighet, övergick nu till fingerspetsarna.

De två svartrockarna stego upp, bugade sig för Aramis och d'Artagnan och gingo mot dörren. Bazin, som stått och hört på hela detta ordbyte med from hänförelse, skyndade emot dem, tog kyrkoherdens handbok och jesuitens mässbok och gick vördnadsfullt framför dem för att bana väg för dem.

Aramis följde dem utefter hela trappan och gick genast upp igen till d'Artagnan, som ännu satt och funderade.

Sedan de blivit ensamma, iakttogo de båda vännerna först en förlägen tystnad; emellertid måste någon av dem bryta den först, och som d'Artagnan tycktes ha föresatt sig att avstå den äran åt sin vän, sade Aramis slutligen:

»Som du ser, har jag återgått till mina ursprungliga idéer.»

»Ja, du har undfått en kraftig nådeverkan, som den där herrn nyss uttryckte sig.»

»Ack, dessa planer att draga mig från världen har jag redan länge umgåtts med, och du har redan hört mig tala därom, inte sant, min vän?»

»Jo visst, men jag tillstår att jag trodde du skämtade.»

»Med sådana saker! Åh, d'Artagnan!»

»Det vet jag visst! Man skämtar ju med döden.»

[ 57 ]»Och man gör orätt, d'Artagnan, ty döden är den port, som leder till fördömelse eller frälsning.»

»Medgives; men om du vill göra mig till viljes, Aramis, så prata vi inte längre teologi, du bör ha fått nog därav för hela den här dagen. Vad mig själv beträffar, så har jag nästan glömt det lilla latin, som jag aldrig kunnat, och vidare måste jag tillstå, att jag inte ätit en bit sedan klockan tio i morse, så att jag är hungrig som en varg.»

»Vi skola genast äta middag, min vän; men du borde erinra dig, att vi i dag ha fredag, och på en sådan dag kan jag varken se eller äta kött. Om du vill hålla tillgodo med min middag, så består den av kokta grönsaker och frukt.»

»Vad menar du egentligen med grönsaker?» frågade d'Artagnan oroligt.

»Jag menar spenat», svarade Aramis, »men för din skull skall jag lägga till ägg, fast det är ett svårt brott mot fastereglerna, ty ägg äro kött, eftersom de alstra kycklingar.»

»Inte blir det någon stadig anrättning, men sak samma, jag nöjer mig med den för att få vara tillsammans med dig.»

»Jag tackar dig för din uppoffring», sade Aramis; »men om den nu också inte gagnar din kropp så mycket, så var övertygad om, att den är så mycket hälsosammare för din själ»

»Det är således avgjort, Aramis, att du inträder i det andliga ståndet? Vad skola våra vänner, vad skall herr de Tréville säga: De komma att betrakta dig som en desertör, det förbereder jag dig på.»

»Jag inträder inte i det andliga ståndet, jag återinträder. Det var från kyrkan jag deserterade, jag övergav kyrkan för världen, ty som du vet, måste jag göra våld på mig för att ikläda mig musketörrocken.»

»Det vet jag visst inte.»

»Har du inte hört, hur jag kom att lämna seminariet?»

»Nej, inte det minsta.»

»Så hör då min historia! Dessutom säger ju skriften: bikten eder för varandra; och jag biktar mig nu för dig d'Artagnan.»

»Och jag, jag ger dig absolution på förhand; du ser att jag är en snäll människa.»

»Skämta inte med heliga ting, min vän.»

»Tala då, jag hör.»

»Jo, jag hade varit på seminariet sedan jag var nio år, om tio dagar skulle jag fylla tjugu, jag skulle bli abbé, och allt hade då varit väl beställt. En afton, då jag enligt min [ 58 ]vana begav mig till ett hus, som jag ofta och med stort nöje besökte — man är ung, ser du, och man är svag — inträdde en officer, som med svartsjuka blickar såg mig läsa ‘Helgonens levernesbeskrivningar‘ för värdinnan i huset, helt hastigt och utan att låta anmäla sig. Jag hade just den aftonen översatt en episod om Judith, och jag hade nyss läst upp mina verser för damen, som mycket berömde mig för dem och som, lutande sig mot min axel läste igenom dem på nytt tillsammans med mig. Jag medger, att ställningen var litet otvungen, och den förargade också officern; han sade ingenting, men då jag gick, följde han efter och hann upp mig.

»‘Herr abbé‘, sade han, ‘tycker ni om käpprapp?‘

»‘Det kan jag inte säga, min herre‘, svarade jag, ‘ty ännu har ingen vågat ge mig några.‘

»‘Nå, då vill jag säga er en sak, herr abbé. Därest ni en gång till sätter er fot i det hus, där jag träffat er i afton, så kommer jag att våga det, jag.‘

»Jag tror nästan, att jag blev rädd; jag kände, hur jag bleknade, kände benen svikta under mig och sökte efter ett svar men utan att finna något; jag teg. Officern stod och väntade på det där svaret, och när han såg, att det lät vänta på sig, började han skratta, vände mig ryggen och gick tillbaka in i huset. Jag gick hem till seminariet.

»Jag är god adelsman, och jag har hetsigt blod, som du nog lagt märke till, min kära d'Artagnan; förolämpningen var förfärlig, och hur okänd den än förblev för världen, kände jag den leva och röra sig i djupet av mitt hjärta. Jag förklarade för mina överordnade, att jag ännu inte kände mig tillräckligt beredd för prästvigningen, och på min begäran uppsköts ceremonien på ett år.

»Jag sökte nu upp den skickligaste fäktmästare i Paris, gjorde upp med honom om en lektion i fäktning för varje dag, och varje dag under ett års tid tog jag denna lektion, På dagen ett år efter det jag blivit så grymt förolämpad, hängde jag min prästrock på en spik, klädde mig i fullständig kavaljersdräkt och infann mig på en bal, som gavs av en dam bland mina bekanta och där jag visste, att jag skulle träffa min man. Det var i ett hus vid Francs-Bourgeois-gatan, helt nära La Force.

»Min officer var mycket riktigt där; jag gick fram till honom, just under det han höll på och sjöng en kärleksvisa med ömma ögonkast på en av de närvarande damerna, och jag avbröt honom mitt i andra versen.

[ 59 ]»‘Min herre‘, sade jag till honom, ‘tycker ni ännu illa om, att jag fortfar att umgås i ett visst hus vid Payennegatan och vill ni ännu traktera mig med käpprapp, om det faller mig in att inte lyda er?‘

»Officern betraktade mig förvånad och sade därpå:

»‘Vad vill ni mig, min herre? Jag känner er inte.‘

»‘Jag är‘, svarade jag, ‘den där lilla abbén, som läste ‘Helgonens levernebeskrivningar‘ och översatte Judith på vers.‘

»‘Åhå! Nu kommer jag ihåg‘, sade officern hånfullt. ‘Nå, vad vill ni mig?‘

»‘Jag skulle vilja, att ni hade tillfälle att komma och ta en liten promenad med mig.‘

»‘I morgon bittida, om ni så önskar, och då med största nöje!‘

»‘Nej, inte i morgon bittida, utan nu genast, med er tillåtelse.‘

»‘Om ni ovillkorligen fordrar det…»‘

»‘Ja, jag fordrar det.‘

»‘Låt oss då gå. Mina damer‘, sade officern, ‘låt inte störa er. Så fort jag hunnit döda den där herrn, är jag här igen för att avsluta andra versen.‘

»Vi gingo. Jag följde honom till Payennegatan, just till samma plats, där han året förut vid alldeles samma tid fällde det yttrande jag nyss talat om för dig. Det var ett härligt månsken. Vi drogo våra värjor, och i första utfallet dödade jag honom på fläcken.»

»Åh, tusan!» sade d'Artagnan.

»Och när damerna inte sågo sin sångare komma tillbaka», fortfor Aramis, »och man fann honom liggande på Payennegatan med ett ordentligt värjstyng genom kroppen, trodde man, att det var jag, som hade tygat till honom så där, och saken väckte stort uppseende. Jag blev således tvungen att för någon tid avstå från kaftanen. Athos, vars bekantskap jag gjorde just vid den tiden, och Porthos, som utom mina fäktlektioner lärde mig några djärva stötar, övertalade mig att anhålla om en musketöruniform. Konungen hade hållit mycket av min far, som stupade vid belägringen av Arras, och min ansökan beviljades. Du förstår således, att nu är ögonblicket inne för mig att återvända i kyrkans sköte.»

»Och varför nu mer än förut eller framdeles? Vad har då nu hänt dig, som leder dig på så stygga tankar?»

»Den där blessyren, min kära d'Artagnan, har varit mig en himmelens varning.»

[ 60 ]»Den där blessyren? Det vet jag visst! Den är ju nästan läkt, och jag är säker på, att det inte är den, som du nu lider mest av.»

»Av vilken skulle det eljest vara?» frågade Aramis rodnande.

»Du har ett hjärtesår, Aramis, som är mycket djupare, som blöder mera och som du fått av en kvinna.»

Aramis’ ögon blixtrade mot hans vilja.

»Åh», sade han, döljande sin rörelse under en låtsad likgiltighet, »tala inte med mig om sådana saker! Jag skulle tänka på sådant, jag skulle lida av kärlekskval! Vanitas vanitatum! Jag skulle således låtit förvrida huvudet på mig, menar du, och av vem? Av någon liten grisett kanske, av någon kammarsnärta, som jag gjort min kur för, medan jag legat i garnison? Fy då!»

»Förlåt, min kära Aramis, men jag trodde att du ställde dina anspråk högre än så.»

»Högre än så? Vad är då jag för att vara så ärelysten? En stackars musketör, mycket fattig och mycket obemärkt, som hatar allt slaveri och som kommit på alldeles orätt plats i världen.»

»Aramis, Aramis!» utropade d'Artagnan och betraktade sin vän med tvivlande min.

»Allt är stoft, och jag själv varder åter till stoft. Livet är fullt av förödmjukelser och sorger», fortfor Aramis i allt dystrare ton; »alla de trådar, som fästa livet vid lyckan, brista den ena efter den andra i människans hand, i synnerhet de gyllene trådarna. Ack, min kära d'Artagnan», tillade Aramis, i det han lade en anstrykning av bitterhet i tonen, »tro mig, dölj väl dina sår, när du lider av några. Tystnaden är de olyckliges sista glädje här i världen; akta dig att låta någon, vem det än må vara, komma dina sorger på spåren, de nyfikna dricka våra tårar, liksom flugorna den sårade hjortens blod.»

»Ack, min kära Aramis», sade d'Artagnan och drog i sin tur en djup suck, »det är ju min egen historia du berättar.»

»Vad säger du?»

»Jo, en kvinna, som jag älskar, som jag tillber, har blivit mig med våld frånrövad. Jag vet inte, var hon finns, vart man fört henne; kanske är hon fängslad, ja, kanske död.»

»Men du har åtminstone den trösten att kunna tänka, att hon inte lämnat dig frivilligt, att om du inte fått några underrättelser från henne, så är det därför att varje förbindelse med dig är henne förvägrad, då däremot…»

[ 61 ]»Då däremot…?»

»Ingenting», svarade Aramis, »ingenting alls.»

»Således avstår du för alltid från världen? Det är ditt fasta, ditt orubbliga beslut?

»Ja, för alltid. Du är min vän i dag, i morgon är du för mig intet annat än en skugga, eller ännu mera, du finns inte till för mig. Och världen! — den är en grav, ingenting annat.»

»För fan! Det är bra sorgligt vad du där säger mig.»

»Ja, vad skall man göra? Min kallelse drager mig till sig, rycker mig oemotståndligt med sig!»

D'Artagnan smålog och svarade ingenting. Aramis fortfor:

»Och ändå, medan jag ännu hänger fast vid det jordiska, skulle jag så gärna velat tala med dig om dig själv, om våra vänner.»

»Och jag», sade d'Artagnan, »jag skulle så gärna velat tala med dig om dig själv, men jag ser dig så borta från allt; kärleken säger du fy åt, dina vänner äro endast skuggor, världen är en grav.»

»Ack, du får nog själv erfara det!» sade Aramis med en suck.

»Låt oss då inte mera tala om saken», sade d'Artagnan, »och låt oss bränna upp det här brevet, som förmodligen underrättar dig om någon ny otrohet av din grisett eller kammarsnärta…»

»Vilket brev?» utropade Aramis.

»Ett brev, som anlänt till dig under din frånvaro och som man bett mig lämna dig.»

»Men från vem är detta brev?»

»Kors! Från någon förgråten kammarjungfru, någon förtvivlad grisett; kanske från fru de Chevreuses kammartärna, som varit tvungen att följa sin matmor tillbaka till Tours och som nu för att vara riktigt fin skrivit på parfymerat papper och förseglat sitt brev med ett sigill med hertiglig krona.»

»Vad är det du säger?»

»Kors för tusan, jag har visst tappat det!» sade d'Artagnan listigt och låtsade leta efter det. »Det är då för lyckligt, att världen bara är en grav, männen och alltså även kvinnorna bara skuggor, kärleken en känsla, som du säger fy åt.»

»Åh, d'Artagnan, d'Artagnan», utropade Aramis, »du pinar ihjäl mig!»

[ 62 ]»Nej, se här har jag det!» sade d'Artagnan och tog upp brevet ur fickan.

Aramis tog ett språng, ryckte till sig brevet och läste eller snarare slukade dess innehåll med strålande min.

»Det ser ut som om den där kammarjungfrun förstår sig på att stilisera ett brev», sade brevets överbringare vårdslöst.

»O, tack, tack, d'Artagnan!» utropade Aramis nästan utom sig av glädje. »Hon var tvungen att vända om till Tours, hon är mig inte otrogen, hon älskar mig fortfarande. Kom, min vän, kom och låt mig omfamna dig, jag kvävs av glädje!»

Och de båda vännerna började dansa omkring den vördnadsvärde S:t Chrysostomus och trampade därvid tappert på disputationshandlingens blad, som fallit på golvet.

I samma ögonblick kom Bazin in med spenaten och omeletten.

»Bort härifrån, olycklige!» skrek Aramis och kastade sin kalott i ansiktet på honom. »Gå ned igen med de där förskräckliga grönsakerna och den där rysliga mellanrätten och begär i stället en späckad kanin, en gödd kapun, ett fårlår med lök och fyra buteljer gammal bourgogne.»

»Nu är stunden inne att helga ditt liv åt konungarnas konung», sade d'Artagnan, »om du är angelägen om att visa honom en artighet: Non inutile desiderium in oblatione.»

»Åt fanders med allt latin! Låt oss dricka, min kära d'Artagnan, dricka gott och dricka mycket, och berätta mig sedan litet om vad man har för sig därute i världen.»



  1. Kyrkoherden översatte severus med klar, i stället för, som det betyder, sträng.