De tre musketörerna/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 26. Aramis’ teologiska disputation
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 27. Athos’ hustru
Kapitel 28. Återfärden  →


[ 62 ]

27.
ATHOS’ HUSTRU

»Nu återstår det oss att skaffa underrättelser om Athos», sade d'Artagnan till den uppspelta Aramis, sedan han talat om för honom, vad som tilldragit sig i huvudstaden efter deras avresa, och sedan en förträfflig middag kommit dem att glömma, den ene sin disputation, den andre sin trötthet.

»Tror du då, att det hänt honom någon olycka?» frågade Aramis. »Athos är så kallblodig, så tapper och hanterar så skickligt sin värja.»

[ 63 ]»Ja visst, och ingen erkänner hellre än jag Athos’ mod och skicklighet; men jag tycker mera om att min värja mötes av lansar än av käppar; jag är mycket rädd för att Athos fått stryk av hela skocken drängar, och drängar äro folk, som slå hårt och inte sluta i första taget. Därför skulle jag helst vilja fortsätta resan så snart som möjligt.»

»Jag skall försöka att följa med dig», sade Aramis, »fast jag knappast känner mig tillräckligt återställd att rida. I går försökte jag gisslet, som du ser där på väggen, men smärtan i mitt sår hindrade mig att fortsätta den fromma övningen.»

»Också, min kära vän, har man väl aldrig sett någon försöka bota ett skottsår med karbasrapp; men du var sjuk och det gör huvudet svagt, därför förlåter jag dig.»

»Och när reser du?»

»I morgon i daggryningen; vila dig därför så mycket du kan i natt, och i morgon bittida, om du orkar, ge vi oss av tillsammans.»

»Farväl då tills i morgon, och nu godnatt!» sade Aramis; »ty fast du tycks vara av järn, behöver väl även du vila.»

Morgonen därpå, när d'Artagnan kom in till Aramis, fann han honom stående vid fönstret.

»Vad är det du ser på?» frågade d'Artagnan.

»Jo, för tusan, jag står och beundrar de tre präktiga hästarna, som stalldrängarna hålla; det är ett kungligt nöje att färdas med sådana springare.»

»Nåväl, min kära Aramis, det kungliga nöjet kommer du att få, ty en av de där hästarna tillhör dig.»

»Så du säger! Vilken skulle det vara av dem?»

»Den av de tre, som du själv önskar; jag ger ingen av dem företräde.»

»Och den rika munderingen är den också min?»

»Ja visst.»

»Du skämtar, d'Artagnan.»

»Nej, jag skämtar inte längre, sedan du börjat tala franska igen.»

»Och det skulle vara mitt, allt det där, de förgyllda pistolhölstren, sammetsschabraket och den silverbeslagna sadeln?»

»Ja, ditt, liksom den där hästen som stampar är min, och den där som dansar är Athos’.»

»För tusan! Det är tre utmärkta djur!»

»Det fägnar mig att de falla dig i smaken.»

»Det är således kungen, som givit dig den där presenten?»

»Så mycket är säkert, att inte är det kardinalen, men bry [ 64 ]dig inte om, varifrån de komma, utan tänk bara på att en av dem tillhör dig.»

»Jag tar den, som hålles av den rödhåriga stalldrängen.»

»Utmärkt.»

»Vid Gud», utropade Aramis, »gör inte det där mig alldeles frisk! På den hästen kunde jag rida, om jag så hade trettio kulor i kroppen. Vid min själ, sådana ståtliga stigbyglar! Hallå, Bazin! Kom hit, och det ögonblickligen!»

Bazin visade sig i dörren, dyster och trög.

»Blanka min värja, putsa upp min hatt, borsta min kappa och ladda mina pistoler!» befallde Aramis.

»Den sista befallningen är överflödig», sade d'Artagnan, det finns laddade pistoler i dina hölster.»

Bazin suckade.

»Seså, mäster Bazin, lugna er», sade d'Artagnan, »man vinner himmelriket i vad yrke som helst.»

»Herrn var redan en så god teolog», sade Bazin gråtmilt, »han skulle ha blivit biskop och kanske kardinal.»

»Nå, men min stackars Bazin, låt oss övertänka saken litet. Vad tjänar det till att vara en kyrkans man, var god och säg mig det? Inte slipper man därför gå i krig; du ser ju, att kardinalen själv ämnar göra sitt första fälttåg med stormhatt på huvudet och bardisanen i handen. Och herr Nogaret de La Valette, vad säger du om honom? Han är också kardinal, men fråga bara hans betjänt, hur många gånger han repat charpi åt honom.»

»Ack, herre», suckade Bazin, »jag vet nog, att allting i världen är upp- och nedvänt nu för tiden.»

Under tiden hade de unga männen och den stackars betjänten gått ned.

»Håll stigbygeln åt mig, Bazin», sade Aramis.

Och han kastade sig upp i sadeln med sitt vanliga lätta behag; men efter några volter och krumbukter av det ädla djuret, kände ryttaren så olidliga smärtor, att han bleknade och vacklade i sadeln. D'Artagnan, som anade, att det skulle gå på detta sätt, hade icke lämnat honom ur sikte, han skyndade fram till honom, höll honom uppe i sina armar och förde honom tillbaka till hans rum.

»Seså, min kära Aramis», sade han, »sköt nu om dig. Jag far ensam och söker rätt på Athos.»

»Du är en man av stål, du», sade Aramis.

»Nej, jag har tur, det är alltsammans. Men hur skall du tillbringa tiden, tills jag kommer tillbaka. Inga fler utläggningar om fingrar och välsignelser, eller hur?»

[ 65 ]Aramis smålog.

»Nej, jag skall skriva vers», sade han.

»Ja, parfymerad vers med samma doft som biljetten från kammarjungfrun hos fru de Chevreuse. Undervisa Bazin litet i verskonsten, det skall trösta honom. Men glöm inte att sitta till häst en smula var dag, det kommer att vänja dig vid ansträngningen.»

»Åh, var lugn för det», sade Aramis, »när du kommer tillbaka, skall jag vara färdig att följa dig.»

De togo farväl av varandra, och tio minuter därefter, sedan d'Artagnan rekommenderat sin vän åt Bazins och värdinnans omsorger, travade han på väg till Amiens.

Under vilka förhållanden skulle han återfinna Athos? Skulle han ens återfinna honom?

Han hade lämnat honom i en ganska kritisk belägenhet, Athos kunde mycket väl ha dukat under. Vid denna tanke mulnade hans uppsyn, han utstötte några suckar och uttalade tyst för sig själv några eder att hämnas.

Av alla hans vänner var Athos den äldsta och borde därför vara den, som stod honom minst nära i fråga om smak och sympatier. Likväl hyste han för denna adelsman en avgjord förkärlek. Athos’ nobla och förnäma utseende, de blixtar av själsstorhet, som emellanåt sprungo fram ur det dunkel, vari han frivilligt höll sig innesluten, den orubbliga jämnvikten i hans lynne, som gjorde honom till den godmodigaste kamrat i världen, hans ofta ansträngda, bitande munterhet, hans tapperhet, som skulle kunnat kallas blind, om den icke härlett sig från den sällsyntaste kallblodighet, alla dessa egenskaper väckte icke blott d'Artagnans aktning och vänskap, nej, ännu mer, de framkallade hans beundran.

Till och med ställd vid sidan av herr de Tréville, den eleganta och nobla hovmannen, kunde Athos, då han hade sina dagar av gott lynne, mycket väl uthärda jämförelsen. Han var av medelmåttig växt, och hans figur var så beundransvärt utvecklad och så väl proportionerad, att han mer än en gång vid sina tävlingar med Porthos besegrat denna jätte, vars kroppstyrka blivit till ett ordspråk bland musketörerna; hans huvud med de genomträngande ögonen, den raka näsan, hakan tecknad som hos Brutus, hade ett obeskrivligt uttryck av på en gång storhet och behag; hans händer, som han aldrig brydde sig om att vårda, utgjorde Aramis’ förtvivlan, han som slösade så mycken omsorg på sina med tillhjälp av mandelpasta och parfymerad olja; [ 66 ]hans röst var på samma gång genomträngande och melodisk, och slutligen vad, som rent av var obeskrivligt hos Athos, som alltid gjorde sig obemärkt och ringa, det var denna världsvana och kännedom om de mest lysande samhällskretsarnas seder och bruk, detta en hög börds fina skick, som omedvetet röjde sig till och med i hans minsta handlingar.

Var det fråga om en festmåltid, ordnade Athos en sådan bättre än någon annan, i det han anvisade varje gäst plats efter den rang, som hans förfäder förvärvat honom eller som han skaffat sig själv. Gällde det heraldiska kunskaper, så kände Athos till alla rikets adliga ätter, deras stamträd, släktförhållanden, vapen och ursprunget till dem. Etiketten hade icke en föreskrift, hur obetydlig den än var, som var honom främmande, han visste precis, vilka de stora godsägarnas rättigheter voro, han kände i grund och botten jaktväsendet och falkenerarkonsten, och en gång under samtal om denna stora konst hade han förvånat själva konung Ludvig XIII, som dock var en erkänd mästare däri.

Liksom alla förnäma ädlingar på denna tid satt han till häst och förde vapen på ett fulländat sätt. Ännu mera, hans uppfostran var så litet försummad till och med i fråga om lärda studier, så sällsynta hos den tidens adelsmän, att han ofta smålog åt de latinska glosor, som Aramis strödde omkring sig och som Porthos gav sig min av att förstå; han hade till och med ett par gånger till sina vänners stora förvåning, då Aramis begick ett grammatikaliskt fel, roat sig med att sätta verbet i riktigt tempus och substantivet i rätt kasus; därjämte var han oförvitligt redbar, och det i detta sekel, då krigarna så lätt dagtingade med sin religion och sitt samvete, älskarna med vår tids stränga finkänslighet och de fattiga med sjunde budet. Han var således en mycket ovanlig människa, denna Athos.

Och likväl kunde man få se denna så distingerade natur, denna så sköna skapelse, detta så fina väsen känslolöst överlämna sig åt det materiella livet, liksom de ålderstigna bruka försjunka i fysisk och moralisk slapphet. Athos i de stunder, då han icke var sig själv, och dessa stunder förekommo ofta, så att säga slocknade i hela sin ljusa del, och hans strålande sida försvann som i djup natt.

När då halvguden var borta, återstod knappast en människa. Med hängande huvud, slocknad blick, tung och släpande röst, kunde Athos sitta under långa timmar betraktande än sin butelj och sitt glas, än Grimaud, som, van att lyda hans stumma tecken, läste i sin herres skumma blick [ 67 ]ända till hans minsta önskningar, som han genast skyndade att uppfylla. Om de fyra vännernas samvaro ägde rum under ett sådant ögonblick, så var ett av honom med våldsam ansträngning frampressat ord Athos’ hela bidrag till samtalet. I utbyte drack då Athos ensam lika mycket som fyra, utan att detta syntes medföra någon annan verkan på honom än att han rynkade pannan skarpare och att hans dysterhet blev djupare.

D'Artagnan, vars skarpsinne och genomträngande blick vi känna, hade, hur gärna han än velat tillfredsställa sin nyfikenhet i detta avseende, ännu icke kunnat förklara orsaken till denna själsslöhet eller utröna därmed sammanhängande omständigheter. Athos fick aldrig några brev och företog aldrig någon handling, som icke var känd av alla hans vänner.

Man kunde icke säga, att det var vinet, som framkallade detta svårmod hos honom, ty tvärtom drack han ju endast för att bekämpa detta svårmod, som dock, såsom vi redan sagt, av detta botemedel gjordes ännu djupare. Icke heller kunde man tillskriva spelet detta ytterligt mörka lynne, ty i motsats till Porthos, som med sånger eller svordomar beledsagade alla spellyckans växlingar, förblev Athos lika oberörd, vare sig han vann eller förlorade. Man hade en afton i musketörernas klubb sett honom vinna tusen pistoler, därpå förlora dem och allt, ända till sitt guldbroderade skärp till paraduniformen, och så vinna igen allt detta och därtill hundra louisdorer, utan att hans vackra ögonbryn höjt sig så mycket som en halv linje, utan att hans händer förlorat sin pärlemoliknande färg eller hans konversation, som denna afton var behaglig, ett enda ögonblick hade upphört att vara lugn och angenäm.

Icke heller var det, såsom hos våra grannar engelsmännen, något atmosfäriskt inflytande, som förmörkade hans uppsyn, ty denna dysterhet blev i allmänhet ännu djupare under den vackra årstiden; juni och juli voro de värsta månaderna för Athos.

För den närvarande tiden hyste han aldrig några särskilda bekymmer och han ryckte på axlarna, då man talade med honom om framtiden; hans hemlighet låg således i det förflutna, såsom man redan antytt för d'Artagnan.

Denna hemlighetsfulla anstrykning, som låg utbredd över hela hans person, gjorde honom ännu intressantare, så mycket mer som varken hans ögon eller hans tunga, icke ens [ 68 ]under det fullständigaste rus, någonsin yppat något, hur skickligt man än sökt att snärja honom med frågor.

»Ack», tänkte d'Artagnan och uttalade högt sin tanke, »den stackars Athos är kanske död i denna stund, och det genom mitt förvållande, ty det var jag, som inledde honom i det här företaget, vars ursprung han icke kände till, vars resultat han aldrig kommer att få veta och av vilket han inte skulle skörda någon fördel.»

»Oberäknat det, herre», svarade Planchet, »att vi antagligen ha honom att tacka för livet. Kommer ni ihåg hur han ropade: ‘Bort härifrån d'Artagnan, jag har råkat fast!‘ Och sedan han skjutit av sina två pistoler, vilket förfärligt liv ställde han inte till med sin värja! Man kunde trott, att det var minst tjugu ursinniga karlar eller snarare tjugu djävlar, som grasserade.»

Dessa ord fördubblade ivern hos d'Artagnan, så att han sporrade sin häst, ehuru den icke behövde sporras för att sätta i väg i galopp med sin herre.

Vid elvatiden på förmiddagen fick man syn på Amiens; klockan halv tolv höll man utanför porten till det fördömda värdshuset.

D'Artagnan hade ofta funderat på att hämnas på den trolösa värden, och det på ett av dessa goda sätt, som skänka tröst bara genom hoppet att kunna sätta dem i verket. Han gick således in i värdshuset med barsk uppsyn, med vänstra handen på värjfästet och med högra handen låtande ridspöet vina i luften.

»Känner ni igen mig?» frågade han värden, som kom emot honom hälsande.

»Nej, jag har inte den äran, ers nåd», svarade denne, annu bländad av den lysande ståt, vari d'Artagnan uppenbarade sig.

»Jaså, ni känner inte igen mig?»

»Nej, ers nåd.»

»Nå, då skola ett par ord friska upp ert minne. Var har ni gjort av den adelsman, som ni för ungefär fjorton dagar sedan hade den fräckheten att beskylla för falskmyntning?»

Värden bleknade, ty d'Artagnan hade antagit den mest hotande hållning, och Planchet tog sin herre till mönster.

»Ack, ers nåd, tala inte om den saken!» utropade värden med sin mest gråtmilda ton; »ack, herre min Gud, hur dyrt har jag inte fått betala det felet! Ack, jag arma människa!»

»Vad har det blivit av denna adelsman, frågar jag er?»

[ 69 ]»Värdigas höra mig, ers nåd, och var barmhärtig! Vill ni inte vara så god och ta plats?»

D'Artagnan satte sig, blek och stum av vrede och oro, men hotande som en domare. Planchet ställde sig stolt bakom hans stol.

»Jag skall berätta saken för er», återtog värden darrande häftigt, »ty nu känner jag igen er. Det var ni, som red bort, då jag hade det olycksaliga uppträdet med adelsmannen ni talar om.»

»Ja, det är jag; således ser ni, att ni inte har någon skonsamhet att vänta, om ni inte säger mig hela sanningen.»

»Var därför god och hör på, och ni skall få veta den hel och hållen.»

»Jag hör.»

»Jag hade av myndigheterna blivit varnad, att en ökänd falskmyntare skulle komma till mitt värdshus tillsammans med flera av sina medbrottslingar, allesammans förklädda i gardes- eller musketöruniformer. Edra hästar, edra betjänter, ert utseende, mina herrar, allt hade man beskrivit för mig.»

»Vidare, vidare?» sade d'Artagnan, som genast förstod, varifrån det noggranna signalementet förskrev sig.

»Jag vidtog då på befallning av myndigheterna, som skickade mig en förstärkning av sex man, sådana åtgärder, som jag ansåg nödvändiga för att försäkra mig om de föregivna falskmyntarnas personer.»

»Återigen!» utropade d'Artagnan, i vars ögon detta ord falskmyntare skorrade på ett högst obehagligt sätt.

»Ursäkta mig, ers nåd, att jag upprepar de där beskyllningarna, men de utgöra just min ursäkt. Myndigheterna hade skrämt upp mig, och ni vet, att en värdshusvärd måste vara mycket försiktig i sitt förhållande till myndigheterna.»

»Men ännu en gång, den där adelsmannen, var är han? Vad har det blivit av honom? Är han död eller levande?»

»Tålamod, ers nåd, vi komma genast dit. Alltså inträffade den händelse ni känner till, och er brådstörtade avresa», tillade värden med en slughet, som icke undgick d'Artagnan, »syntes rättfärdiga vad som skedde. Adelsmannen, er vän, försvarade sig som en besatt. Hans betjänt, som genom en olycklig slump råkat i gräl med myndigheternas folk, som förklätt sig till stalldrängar…»

»Å, din usling!» utropade d'Artagnan, »ni voro således i komplott allesammans, och jag vet icke vad som hindrar mig att genast göra slut på er allihop.»

[ 70 ]»Ack nej, ers nåd, vi voro inte allesammans i komplott, som ni snart skall få höra. Er herr vän — förlåt att jag inte nämner honom vid det högt ärade namn han utan tvivel bär, men vi känna det inte — försatte med två pistolskott två man ur stridbart skick och drog sig sedan tillbaka försvarande sig med sin värja, varvid han stympade ännu en av mitt folk och bedövade mig med ett slag med flata klingan i huvudet.»

»Men sluta då, bödel!» utbrast d'Artagnan. »Athos, hur gick det med Athos?»

»Då han drog sig tillbaka, som jag redan sagt ers nåd, fann han källardörren alldeles bakom sig, och som dörren stod öppen, ryckte han till sig nyckeln och stängde igen om sig innanför. Som man var säker på att få tag i honom där, lät man honom vara i fred.»

»Ja», sade d'Artagnan, »man ville inte direkt döda honom, man nöjde sig med att göra honom till fånge.»

»Rättvise Gud, göra honom till fånge, nådig herre? Det var han själv, som gjorde sig till fånge, det svär jag er, dock först sedan han gjort ett ordentligt arbete: en man dödad på fläcken, två andra svårt sårade. Den döde och de båda sårade fördes bort av sina kamrater, och inte ett ord har jag sedan hört varken om den ene eller andre. När jag själv kommit till sans igen, gick jag och sökte upp guvernören, talade om för honom allt vad som hänt och frågade, vad jag skulle göra med fången. Men herr guvernören såg ut som han fallit från skyarna, han svarade mig, att han var fullkomligt okunnig om allt detta, att de befallningar jag fått alls inte utgått från honom, och att om jag lät undfalla mig minsta ord till någon levande själ, att han haft något med det där galna uppträdet att skaffa, så skulle han låta hänga mig. Det ser ut som om jag misstagit mig, ers nåd, som om jag låtit dem anhålla orätt person och att den, som borde ha blivit fasttagen, hade kommit undan.»

»Men Athos?» utropade d'Artagnan, vars otålighet ökades av den likgiltighet myndigheterna visade för saken. »Athos, vad har det blivit av honom?»

»Som jag var angelägen att gottgöra min orättvisa mot fången», återtog värdshusvärden, »skyndade jag till källaren för att återge honom friheten, Ack, herre, det var inte längre en människa, det var en djävul! När jag sa' honom, att han var fri, förklarade han, att det var en snara, som man lade ut för honom, och att innan han ginge ut ur källaren, ville han ställa upp sina villkor. Jag sa honom helt [ 71 ]ödmjukt, att jag mycket väl insåg den svåra belägenhet jag försatt mig i genom att bära hand på en av hans majestäts musketörer, och att jag var beredd att underkasta mig hans villkor.

»‘Först och främst fordrar jag‘, sade han, ‘att man ger mig igen min betjänt fullt beväpnad.‘

»Man skyndade sig att efterkomma denna hans befallning, ty ers nåd förstår väl, att vi ville göra allt för att tillfredsställa er vän. Herr Grimaud — han har sagt oss sitt namn, han, fast han eljest inte säger mycket — fördes således ner i källaren, så sårad han än var, och när hans herre väl tagit emot honom, stängde han dörren innanför på nytt och befallde oss att stanna i vårt kyffe.»

»Men så säg då äntligen», skrek d'Artagnan, »var är han? Var finns Athos?»

»Nere i källaren.»

»Huru, olycklige! Ni har hållit honom kvar där hela tiden?»

»Gode Gud, nej då, nådig herre! Vi hålla honom kvar i källaren? Ni vet då inte vad han har för sig därnere? Å, om ni bara kunde få honom därifrån, så skulle jag bli er tacksam hela mitt liv, jag skulle dyrka er som mitt skyddshelgon!»

»Han är således där? Jag kan träffa honom därnere?»

»Ja visst, nådig herre. Han har föresatt sig att stanna där. Varje dag ger man honom bröd genom källargluggen på spetsen av en högaffel och kött också, när han begär sådant. Men gunås, det är inte bröd och kött, som han gör mesta skadan på. En dag försökte jag gå dit ned med två av mina kypare, men då blev han alldeles ursinnig. Jag hörde knäppningen av hans pistoler, som han spände, och av karbinen, som hans betjänt gjorde färdig. När vi sedan frågade dem, vad deras mening var, svarade husbonden, att de hade fyrtio skott tillsammans, han och hans betjänt, och att de skulle skjuta av dem allesammans hellre än att tillåta någon enda av oss att sätta foten i källaren. Då skyndade jag till guvernören för att klaga, men han svarade, att det var alldeles rätt åt mig och att det skulle lära mig att inte förorätta de ärade herrar, som togo in hos mig.»

»Det vill säga, att sedan dess…?» sade d'Artagnan, som icke kunde låta bli att skratta åt värdshusvärdens jämmerliga uppsyn.

»Sedan dess», återtog värden, »föra vi det sorgligaste liv man kan tänka sig, ty ers nåd skall veta, att alla våra för[ 72 ]råd äro därnere i källaren, där ha vi vårt vin på buteljer och på fat, öl, olja, kryddor, fläsk, korv och allt annat; och som vi inte få komma dit ner, äro: vi tvungna att vägra mat och dryck åt de resande, som komma hit, så att det varenda dag går tillbaka med vår rörelse. Ännu en vecka, med er vän i källaren, och vi äro ruinerade.»

»Och det är rätt åt er, dumhuvud. Kunde man inte se på vår min och hållning, att vi voro personer av rang och inte några falskmyntare, va?»

»Ack jo, nådig herre, ni har rätt!» sade värden. »Men hör bara, nu är han ursinnig igen!»

»Man har väl stört honom», sade d'Artagnan.

»Men man är ju tvungen att störa honom», utbrast värden; »här ha alldeles nyss kommit två resande engelska adelsmän.»

»Än sedan?»

»Än sedan! Engelsmännen tycka om gott vin, som ni vet, nådig herre, och de här ha begärt av det bästa, som finns. Min hustru har väl varit och bett herr Athos om tillåtelse att få komma ned i källaren för att kunna servera de bägge engelsmännen, men han har nog nekat som vanligt. Du himmelska Gud, nu blir spektaklet ännu värre!»

D'Artagnan hörde verkligen ett förskräckligt larm åt källaren till; han steg upp, och företrädd av värden, som vred händerna, och följd av Planchet, som höll sin karbin spänd, begav han sig till skådeplatsen för uppträdet.

De båda engelsmännen voro ursinniga, de hade färdats lång väg och voro nära att dö av hunger och törst.

»Men det är ju ett tyranni», utropade en av dem på god franska, ehuru med främmande brytning, »att den där ärkegalningen inte vill tillåta de här stackars människorna att komma åt sitt vin. Låt oss helt enkelt slå in dörren, och är han för mycket vildsint — nåväl, då döda vi honom.»

»Sakta, min herrar!» sade d'Artagnan och drog pistolerna ur bältet; »ni låta bli att döda någon, om jag får be!»

»Det är bra, det är bra», hördes innanför källardörren Athos’ lugna röst, »låt dem bara titta in ett tag, de storskrävlarna, så få vi väl se.»

Hur modiga de än syntes, sågo de båda engelsmännen tvekande på varandra; det var som om därnere i källaren bodde ett av dessa folksagans utsvultna, jättelika vidunder, i vars håla ingen ostraffat inträngde.

Det uppstod ett ögonblicks tystnad, men till sist ansågo de båda engelsmännen det skamligt att draga sig tillbaka, [ 73 ]och den ilsknaste av dem gick ned för de fem eller sex trappstegen till källardörren och gav den en spark, som kunnat komma en mur att rämna.

»Planchet»», sade d'Artagnan och spände sina pistoler, »jag åtar mig den, som är häruppe, sköt du om den, som är därnere. Jaså, mina herrar, ni önska batalj. Nåväl, ni ska få er vilja fram.»

»Min Gud», hördes Athos’ ihåliga röst, »jag tycker mig höra d'Artagnans röst!»

»Ja», sade d'Artagnan och höjde rösten, »det är verkligen jag, min vän.»

»Nå gott», svarade Athos, »då ska vi tukta de där herrarna, som vilja sparka in dörrar!

De båda engelsmännen hade dragit sina värjor, men de befunno sig mellan tvenne eldar och tvekade därför ännu ett ögonblick; men liksom första gången segrade stoltheten, och en ny spark kom källardörren att braka i alla fogningar.

»Gå undan, d'Artagnan, gå undan», skrek Athos, »jag ämnar skjuta!»

»Mina herrar», sade d'Artagnan, som aldrig förlorade sin kallblodighet, »betänken väl, vad ni göra! Tålamod Athos! Ni kasta er här in i en farlig lek, och ni komma att bli genomborrade som ett såll. Min betjänt och jag komma att traktera er med tre skott, lika många få ni från källaren, sedan ha vi våra värjor, som jag kan försäkra er att min vän och jag hantera så där tämligen. Låt mig sköta om både edra och mina egna affärer. Om en liten stund ska ni få ert vin, det ger jag er mitt ord på.»

»Om det finns något kvar, ja», hördes Athos skämtsamt brumma.

Värden kände kalla kårar efter ryggraden.

»Vad för slag! Om det finns något kvar?» mumlade han.

»Visst tusan finns det kvar», sade d'"Artagnan, »lugna er! Inte ha väl de två kunnat tömma hela källaren heller. Mina herrar, stick in edra värjor.»

»Och ni sätter pistolerna tillbaka i bältet.»

»Gärna.»

Och d'Artagnan gav exemplet, därpå vände han sig till Planchet och gav honom ett tecken att fälla ned sin karbin.

Engelsmännen syntes övertygade och stucko brummande värjorna i skidan. Man berättade för dem historien om Athos’ fångenskap, och som de voro goda adelsmän, gåvo de värdshusvärden orätt.

»Och nu, mina herrar», sade d'Artagnan, »stig upp till er, [ 74 ]och jag svarar för att om tio minuter skall man bära till er allt vad ni kunna önska.»

Engelsmännen bugade sig och gingo.

»Nu, när jag är ensam, min kära Athos», sade d'Artagnan, »hoppas jag du öppnar dörren för mig.»

»På ögonblicket», sade Athos.

Strax därpå hördes ett häftigt buller av undankastade vedknippor och gnisslande plankor; det var Athos’ vallar och bastioner, som den belägrade nu själv förstörde.

Ögonblicket därpå öppnades dörren på glänt och Athos stack ut sitt bleka huvud för att med en hastig blick undersöka omgivningen.

D'Artagnan skyndade fram och omfamnade honom ömt, därpå ville han draga honom med sig upp ur denna fuktiga håla, men då först märkte han, att Athos vacklade.

»Du är sårad?» sade han.

»Jag? Inte det minsta, jag är stupfull, det är alltsammans, och aldrig har väl någon människa gjort mera för den saken än jag. Vid Gud, min kära värdshusvärd, måste inte jag för min del ha druckit minst hundrafemtio buteljer.»

»Gud förbarme sig!» skrek värden. »Om drängen bara druckit hälften så mycket som hans husbonde, så är jag ruinerad.»

»Grimaud är en väluppfostrad betjänt, han skulle inte tilllåtit sig samma levnadsvanor som jag; han har bara druckit ur fatet… Men tyst, jag tror han glömt att sätta i svickan — hör ni, hur det rinner!»

D'Artagnan brast ut i ett gapskratt, som förvandlade värdens frossa till brinnande feber.

Samtidigt blev Grimaud i sin tur synlig bakom sin husbonde med karbinen på axeln, och med darrande huvud liksom de berusade statyerna på Rubens’ tavlor. Han var genomdränkt både fram och bak av en fet vätska, som värden snart kände igen som sin bästa olivolja.

Tåget gick genom stora salen och in i värdshusets bästa rum, som d'Artagnan egenmäktigt tog i besittning.

Under tiden rusade värden och värdinnan med var sin lykta ned i källaren, som så länge varit stängd för dem och där en fasansfull syn väntade dem.

Bakom de befästningar, som Athos gjort bräsch i för att komma ut och som bestodo av vedknippor, plankor och tomfat uppstaplade efter den strategiska, konstens alla regler, såg man här och där, simmande i pölar av olja och vin, benen efter alla de uppätna skinkorna, medan en massa sön[ 75 ]derslagna buteljer lågo kringströdda över hela det vänstra hörnet av källaren, och ett fat, vars kran lämnats öppen, genom denna öppning förlorade de sista dropparna av sitt blod. Förstörelsens och dödens bild, såsom antikens skald säger, härskade där som över ett slagfält.

Av femtio i taket upphängda korvar återstodo knappt tio.

Då uppfylldes källarvalven av värdens och värdinnans tjut, så att själva d'Artagnan kände sig rörd därav. Athos vände icke ens på huvudet.

Men på smärtan följde raseriet. Värden beväpnade sig med ett stekspett och rusade i sin förtvivlan in i det rum, dit de båda vännerna hade dragit sig undan.

»Hit med vin!» ropade Athos, då han såg värden komma.

»Vin?» skrek värden bestört, »vin? Men ni har ju druckit upp för över hundra pistoler för mig. Jag är en förlorad och ruinerad människa!»

»Det vet jag visst!» sade Athos. »Vi ha pinats av ständig törst, ser ni.»

»Om ni ändå hade nöjt er med att dricka, men ni har slagit sönder alla buteljerna.»

»Ni skuffade mig på en hög, som ramlade ner. Det är ert eget fel.»

»All min olja är förstörd!»

»Olja är en utmärkt balsam för sår, och den stackars Grimaud måste naturligtvis sköta om dem ni givit honom.»

»Alla mina korvar äro uppätna!»

»Det är så ofantligt med råttor i er källare.»

»Men ni ska' få betala mig för allt det här!» skrek värden ursinnig.

»Oförskämda slyngel!» sade Athos och reste sig; men han föll genast ned igen, han hade redan gjort sitt yttersta kraftprov. D'Artagnan kom till hans hjälp, i det han höjde sitt ridspö.

Värden tog ett steg tillbaka och började gråta.

»Detta skall lära er», sade d'Artagnan, »att vara litet artigare mot de gäster Gud sänder er.»

»Gud? Säg satan!»

»Min kära vän», sade d'Artagnan, »om ni fortsätter med att pina våra örhinnor, så ska vi alla fyra stänga in oss i er källare och se till om förödelsen verkligen är så stor, som ni säger.»

»Nåja, mina herrar», sade värden, »jag har orätt, jag erkänner det, men ingen synd, som ej kan förlåtas. Ni äro [ 76 ]höga herrar och jag är bara en fattig värdshusvärd, ni måste ha medlidande med mig.»

»Ja, om du talar ur den tonen», sade Athos, »så kan du röra mitt hjärta och tårarna skola flöda ur mina ögon som vinet flödade ur dina fat. Man är inte så svår som man ser ut. Kom hit och låt oss talas vid.»

Värden närmade sig med en viss oro.

»Kom hit, säger jag, och var inte rädd», fortfor Athos. När jag skulle betala dig, hade jag lagt min börs på bordet».

»Ja, nådig herre.»

»Denna börs innehöll sextio pistoler, var är den?»

»Deponerad hos rätten, nådig herre; man sa' ju, att det var falska pengar.»

»Nåja, låt dem ge dig min börs tillbaka och behåll de sextio pistolerna.»

»Men ni vet väl, nådig herre, att rätten inte släpper ifrån sig vad den en gång fått tag uti. Om det vore falska pengar, så funnes det ännu något hopp, men olyckligtvis voro de där guldmynten äkta.»

»Kom överens med vederbörande bäst du kan, min goda man, det rör inte mig, så mycket mer som jag inte har en livre kvar.»

»Låt se», sade d'Artagnan, »var är Athos’ gamla häst?»

»I stallet.»

»Hur mycket är den värd?»

»Femtio pistoler på sin höjd.»

»Han är värd åttio, tag den och gör er betald.»

»Vad, du säljer min häst», sade Athos, »du säljer min Bajazet? Vad skall jag rida på, när vi draga i fält? På Grimaud?»

»Jag har med mig en annan åt dig», sade d'Artagnan.

»En annan?»

»Och den som är präktig ändå!» utbrast värden.

»Nå, om det finns en annan, vackrare och yngre, så tag den gamla och låt oss få något att dricka.»

»Vilken sort?» frågade värden, nu fullkomligt lugnad.

»Av den sorten, som ligger längst bort, bredvid läkterna, det finns ännu tjugufem buteljer kvar, alla de andra krossades, då jag ramlade omkull. Tag upp sex buteljer.»

»Men det är då en åm, den där karlen», sade värden för sig själv, »om han bara stannar kvar här fjorton dagar till och betalar vad han dricker, så kommer jag att reparera mina affärer.»

[ 77 ]»Och glöm inte», sade d'Artagnan, »att ta upp fyra buteljer av samma sort åt de båda engelsmännen.»

»Och nu, medan vi vänta på vinet», sade Athos, »så berätta mig, d'Artagnan, vad som blivit av de andra. Låt höra!»

D'Artagnan berättade, hur han hade funnit Porthos i sängen, med ett vrickat knä, och Aramis vid ett bord, mellan två teologer. Just som han slutade, kom värden in med de begärda buteljerna och en skinka, som lyckligt nog inte hade varit upphängd i källaren.

»Det är bra», sade Athos och slog i sitt och d'Artagnans glas, »nu har jag reda på Porthos och Aramis, men du själv, min vän, hur är det med dig och vad har hänt dig personligen? Jag tycker du ser så dyster ut.»

»Ack», sade d'Artagnan, »det är därför att jag är den olyckligaste av oss fyra!»

»Du olycklig, d'Artagnan!» sade Athos. »Låt höra på vad sätt du är olycklig? Säg mig det.»

»Sedan», sade d'Artagnan.

»Sedan! Och varför sedan? Därför att du anser mig vara drucken, d'Artagnan? Men märk väl, jag har aldrig tankarna klarare än då jag druckit. Tala därför, jag är idel öra.»

D'Artagnan talade om sitt äventyr med fru Bonacieux.

»Lappri, allt det där, bara lappri!»

Det var Athos’ vanliga slagord.

»Du säger alltid lappri om sådana saker, min kära Athos», sade d'Artagnan, »men det anstår dig ganska illa, som aldrig själv älskat.»

Athos’ halvslocknade blick flammade till, men det var endast en blixt, den blev åter grumlig och svävande som förut.

»Det är sant», sade han lugnt, »jag har aldrig älskat, jag.»

»Du ser således, stenhjärta», sade d'Artagnan, »att du gör orätt i att vara hård mot oss, veka hjärtan.»

»Veka hjärtan, brustna hjärtan», sade Athos.

»Vad är det du säger?»

»Jag säger, att kärleken är ett lotteri, där den, som vinner, vinner döden. Du är mycket lycklig, som förlorat, tro mig, min kära d'Artagnan! Och om du vill höra ett råd av mig, så förlora alltid.»

»Hon tycktes älska mig så varmt.»

»Hon tycktes, ja.»

»Å, hon älskade mig verkligen!»

»Barn! Det finns inte en man, som ej trott liksom du, [ 78 ]att hans älskarinna älskade honom, och det finns inte en man, som ej blivit bedragen av sin älskarinna.»

»Med undantag av dig, Athos, som aldrig haft någon.»

»Det är sant», sade Athos efter ett ögonblicks tystnad, jag har aldrig haft någon, jag. Låt oss dricka!»

»Men du, som är filosof», sade d'Artagnan, »undervisa mig, stöd mig! Jag har behov att veta och att bli tröstad.»

»Tröstad, över vad?»

»Över min olycka.»

»Din olycka är att skratta åt», sade Athos med en axelryckning. »Jag undrar just, vad du skulle säga, om jag berättade dig en kärlekshistoria.»

»Som hänt dig själv?»

»Eller en av mina vänner, sak samma.»

»Berätta då, Athos, berätta!»

»Låt oss dricka, det är bättre.»

»Dricka och berätta.»

»Nå, det går också an», sade Athos, i det han tömde sitt glas och fyllde det på nytt, »de två sakerna passa utmärkt tillsammans.»

»Jag hör på», sade d'Artagnan.

Athos samlade sina tankar och d'Artagnan såg honom bli allt blekare, ju längre han tänkte efter; han hade kommit till det stadium av rus, då vanliga drinkare falla ned och somna. Han däremot drömde högt utan att sova. Denna rusets somnambulism hade något rysansvärt.

»Du vill det nödvändigt?» frågade han.

»Jag ber dig», sade d'Artagnan.

»Må det då bli som du önskar. En av mina vänner, kom väl ihåg: en av mina vänner, inte jag», avbröt Athos sig själv med ett dystert leende, »en av grevarna i min provins, det vill säga Berry, med anor som en Dandolo eller en Montmorency, blev vid tjugufem års ålder förälskad i en ung flicka på sexton år, vacker som en ängel. Genom hennes ålders vanliga naivitet framlyste en eldig själ, icke en kvinnas, utan en skalds själ; hon behagade icke, hon hänförde, berusade. Hon bodde i en liten köping tillsammans med sin bror, som var kyrkoherde. Båda hade flyttat in till orten, ingen visste varifrån, men då man såg henne så vacker och brodern så from, brydde man sig inte om att fråga, varifrån de voro. För övrigt sade man dem vara av god härkomst. Min vän, som var platsens ägare och herre, hade kunnat förföra henne eller taga henne med våld efter behag, det var hans herrerätt; och vem skulle väl ha kom[ 79 ]mit två främlingar, två okända till hjälp? Olyckligtvis var han hederlig karl, han gifte sig med henne. Den oförståndige, det dumhuvudet, den idioten!»

»Men varför det, då han älskade henne?» frågade d'Artagnan.

»Vänta litet», sade Athos; »han förde henne till sitt slott och gjorde henne till den förnämsta damen i hela provinsen, Och den rättvisan måste göras henne, att hon på ett utmärkt sätt uppbar sin rang.»

»Nåväl?» frågade d'Artagnan.

»Jo, en dag, då hon var ute på jakt med sin man», fortfor Athos med sänkt röst och talande mycket fort, »föll hon av hästen och förlorade sansen; greven skyndade till hennes hjälp, och som hon höll på att kvävas, skar han upp hennes klänningsliv med sin jaktkniv och blottade hennes axel. Gissa vad hon hade på axeln, d'Artagnan», sade Athos med ett gapskratt.

»Hur skulle jag kunna veta det?» svarade d'Artagnan.

»Jo du, en lilja», sade Athos, »»hon var brännmärkt!»

Och Athos tömde i ett enda drag glaset, som han höll i handen.

»O fasa! Vad säger du?» utropade d'Artagnan.

»Sanningen. Min vän, ängeln var en demon. Den eländiga unga kvinnan hade begått stöld.»

»Och vad gjorde greven?»

»Greven var en mäktig herre, han hade på sina gods domsrätt över liv och död; han fullbordade sönderslitandet av grevinnans kläder, band hennes händer på ryggen och hängde henne i ett träd.»

»Himmel, Athos! Ett mord!» utropade d'Artagnan.

»Ja, ett mord helt rätt och slätt», sade Athos blek som döden. »Men man tycks inte vilja låta mig få något vin!»

Och Athos fattade den sista vinbuteljen om halsen, satte den till munnen och tömde den i ett enda drag, som om det varit ett vanligt glas.

Därpå lät han huvudet sjunka ned i sina båda händer, medan d'Artagnan satt där framför honom slagen av skräck.

»Det där har kurerat mig för vackra, poetiska och förälskade kvinnor», sade Athos, i det han rätade upp sig, utan att tänka på att fullfölja fabeln om greven. »Måtte Gud beskära dig detsamma! Låt oss dricka!»

»Hon är således död!» stammade d'Artagnan.

»Ja visst tusan!» sade Athos, »men räck hit ditt glas. Tag hit skinka, gosse, eljest kunna vi inte dricka mera.»

[ 80 ]»Och hennes bror?» tillade d'Artagnan tveksamt.

»Hennes bror?» sade Athos.

»Ja, prästen?»

»Åh, jag spanade efter honom för att hänga honom också, men han förekom mig, han hade dagen förut lämnat sin prästgård.»

»Vet man då inte, vem den uslingen var?»

»Det var förmodligen den skönas första älskare och medbrottsling, en snygg pojke, som kanske givit sig ut för att vara präst för att kunna gifta bort sin älskarinna och skaffa henne en betryggad ställning. Men jag hoppas att han blivit rådbråkad.»

»Ack, min Gud, min Gud!» utbrast d'Artagnan bestört över denna förfärliga historia.

»Men så smaka då på den här skinkan, d'Artagnan, den är utsökt», sade Athos och skar en skiva och lade den på den unga mannens tallrik. »Stor skada att det inte finns mer än fyra skinkor sådana som den här nere i källaren, eljest skulle jag ha druckit femtio buteljer till.»

D'Artagnan kunde icke längre uthärda ett samtal, som kunde ha gjort honom galen; han lutade huvudet i sina båda händer och låtsade somna.

»De unga karlarna förstå sig icke längre på att dricka», sade Athos med en medlidsam blick på honom, »och ändå är den här en bland de bättre!…»