Den namnlösa/Kapitel 05

←  Den undergörande madonnan

Den namnlösa av Elin Wägner visar sig maktlös

bekänner sin svaghet  →

FEMTE KAPITLET.

visar sig maktlös

Det måtte vara nedärvda instinkter, som vak­nat hos mig, ty inte kan det bara vara Niklas’ exempel, som gör, att jag ständigt ertappar mig med att adressera mig till Gud och i allt som händer söka hans avsikter med mig.

Om Herren i sin hårdhet, säger jag till exempel, har förhållit mig bara till dess jag blev närmare fyrtio år, så har han sannerligen gottgjort detta genom att ge i min hand ett av de mest hjälplösa, förkomna och såriga barn han har i världen, på det att jag ska betala av något av den fordran på kärlek det har hos Honom. Kanske, här kommer ett sådant försök till ut­läggning, har Han skurit av alla sammanhang jag hunnit knyta i världen och behagat uthungra dig mitt hjärta, därför att vi nu skulle vara dess bättre redo att odelat ägna oss åt vårt barn, Hans, ditt och mitt? Ty, om det inte var detta vi skulle göra, varför förde han oss annars den vägen fram, där det låg sårigt och blödande i diket?

Vid detta tal svällde mitt hjärta av stolthet och lycka, och vi gingo omkring och viskade till varandra: se, vi har fått ett uppdrag att uträtta den korta tid vi har kvar att leva.

Men denna glädje bevarades icke länge oblan­dad. Med varje dag, som jag förgäves väntade på att hon skulle komma och ge sig i min hand, sjönk mitt hjärtas stolthet och glädje. Varje mor­gon undrade jag alltmer tveksamt: skall hon kanske komma i dag och anförtro mig sitt liv?

Jag hade väl redan någon aning om, varför hennes själ var böjd i stoftet, och hennes kropp maldes sönder som mellan kvarnstenar. Ett ord faller, en klagan, en ångestsuck slipper över läp­parna i sömnen, ett namn, en avbruten mening mumlas i ett obevakat ögonblick, och sådana hade hon många. Men fråga ville jag icke, skulle hon komma, måste det ske självmant.

Jag väntade ännu därpå den dag, då hon väckte Georg ur hans anfall. Och därmed att hon gjorde det, var hennes ställning förändrad till mig och vårt hus. Den gäst vi räddat ur rövarhänder och fört till härbärget var sannerligen icke kommen blott för oss att samla förtjänster på och öva barmhärtighet mot, utan kommen måhända, må­ hända som hjälpare själv. Hon behövde icke säga något, för att jag skulle förstå, att detta var hennes hemliga tanke och förhoppning. Men så behövde hon ju heller icke mig.

Det händer att en vacker dag kommer en liten hund eller något annat ringa djur fram till en gård för att ta reda på om det är en vänlig gård med gästfria människor. Finner djuret att så är fallet, kommer det igen och hälsar på och tar mot smekningar och mat, dock utan att säga varifrån det kom eller varför. Och när det sen efter en tid försvinner för alltid, då vet man lika litet vad som sårat det, som man visste vad som bevekt det att komma en gång.

Till oss kom under dagarna före jul en sådan liten gäst, men det var ett människobarn, det var Petter Abrahams lilla skyddsling från stugan nere vid allémynningen. Jag hade besökt Petter Abraham och hans gamla gumma ett par gånger, Och det kan väl hända, att pojken fått ett äpple eller en fattig karamell därvid, men jag vill väl verkligen tro att det var djupare motiv än så, som kommo honom att passa mig var gång jag gick förbi på vägen. Jag prövade honom med att låta honom bli utan ibland, men han kom ändå, stack sin hand i min och följde mig bortåt vägen på sina treåriga ben, ja även om jag inte gick åt handelsboden utan åt motsatt håll, så tra­skade han med. Vad var det för ett litet blåögt barn, varifrån hade det blåst hit? Petter Abra­ham och hans gumma sade ingenting, och som jag visste de hade döttrar i Jönköping och andra stora farliga städer, så aktade jag mig noga för att fråga.

Men för en vecka sedan började han gå hit. Han ville träffa fröken, sade han, kom och knac­kade på min dörr.

Kanske jag har tackat Gud för fel barn, tänkte jag då, kanske är detta det rätta.

Han kom en gång, han kom två, numera se hans besök ut att bli regelbundna. Han har varit ett lustigt litet moment i denna sällsamma vecka, som följt på den söndag, då jag hörde Elias predika, då Niklas brände steken, Lola fick valpar och Eva förjagade den onda kvinnan.

Skall jag väl någonsin i detta sällsamma liv uppleva en sådan vecka som denna varit?

För varje dag, som gick av den, blev spän­ningen hårdare, till dess att den i slutet av vec­kan nådde det uthärdligas gräns.

Under måndagen och tisdagen märktes ingen­ting, allt var lugnt. Gamla frun höll sig stilla, ingen kunde se att något var på färde i huset. Men nu visste jag ju händelsevis ändå, att Georg själv, Eva, Niklas och Helena, alla buro samma tanke inom sig: skall kvinnan komma igen, eller drev Eva bort henne för alltid i söndags?

Jag var nästan glad, att det var taxering eller uppbörd eller vad det nu var, och att Elias givit Georg sysselsättning därmed och oss också för den delen, ty vi måste ha middag för en rad gubbar och åter höra mycket om möllarens änka, vars mågar alls inte ville lämna igen pen­garna för fallet. Dessutom förberedde vi slakten, ty grisen skulle komma in i köket på onsdag morgon, och vi hade skickat efter några kilo gammal ko från stan för att hålla honom sällskap i korven.

Vad jag icke kunde utrannsaka var detta: hur mycket visste Helena av vad som hänt? Jag hade för att pröva henne berättat om hur under­bart Evas ord: hon har fått nog, verkat på Georg, men hon hade icke därvid förrått, om hon själv hört dem, eller vad hon sedan upp­fattat av vad som tilldragit sig mellan de unga. Kanske hade filten för dörren hindrat henne, kanske hade de varit mycket lågmälta. Men att något förändrats mellan de två, det måste hon ha anat, ty hennes ögonlock blevo alltmer brun­brända för varje morgon. Skulle jag förakta henne, för att hon inte unnade Georg att bli bra genom Eva? Ack, det är väl inte så lätt, man älskar någon och ville göra allt för den, men det be­hövs inte, vad som skall till är endast en liten handräckning från en annan.

Så kom onsdagen, och den uppenbarade mycket. Jag steg upp så att jag var nere i köket åtta trots kyla och mörker. Jag var riktigt stolt över denna bragd och beredde mig på förvåning och beröm. Det var därför en smärtsam överraskning, då jag fann, att gamla frun, Niklas och Helena voro i fullt arbete och snarare tyckte, jag var sen än tidig. En kökslampa hängde på spiselkroken och skenet föll på Helenas stora, vita, beniga händer, som arbetade med högar av ljusrött ister, vilket hon skar i små tärningar. Hon arbetade utomordentligt fort och med en förvånande kraft i händerna, nu som alltid. Såg man bara på händerna kunde man lätt dra den slutsatsen, att hon icke hade tanke för annat än denna gris och dess ljusröda ister. Men då hon lyfte huvudet och hälsade mig mötte jag ett ansikte med ett fridlöst och spänt uttryck. Och mitt i allt detta bröt ett litet leende fram, som om hon roat sig åt min förlägenhet, då jag upptäckte, att de andra redan arbetat ett par timmar med djuret. Jag passar ju aldrig på. Niklas hade fått kon på sin lott och malde henne genom kvarn medan många svettdroppar runno ner från hans ansikte i stenfatet. Gamla frun stoppade korv med blodiga tummar och bannade som vanligt. Djuret hade för det första varit rent på tok för fett, vilket bevisade hur Niklas slösade och hur mycket som fått hamna i svinspannen. Och nu togs den vidbrända steken åter fram. Slaktaren hade inte förstått sin sak, det var en skandal att man fått så för lite blod. Så eländig Helena såg ut i dag, nu skulle hon väl bli sjuk till julen, ja hon, modern, var säker på, att hennes enda nöje på året, nämligen nyårs­aftonens utflykt till mannens grav på Appelryds kyrkogård, skulle bli inställt. Men somliga män­niskor hade rakt ingen hänsyn för andra. Allt skulle varit en lek, däri hade Helena alldeles rätt, om man inte haft Rakel och den sjuka stackaren att passa däruppe. Hon malde och malde i kapp med Niklas men ingen svarade henne, och vad mera var, ingen lät sig bekomma. Jag stod och överlade vad jag skulle kunna göra. Då jag såg Helena låta kniven sjunka ett ögonblick, som vore hon mycket trött, gick jag bort och tog den ur hennes hand. Hon protesterade, jag kunde ju mala kaffet eller vad som helst, detta var ett så smetigt göra. Men hon var alltför trött i handen för att göra långt motstånd, och jag bad henne koka sitt kaffe själv. Georg borde bestämt bjudas, sade jag, eftersom den första snön fallit. Han var vaken, för jag hade redan länge hört honom sjunga Den signade dag däruppe med högan röst.

— Då är herr doktorn vid sitt bästa humör, sade Niklas och sken som en sol. Vad tänkte Helena i detta ögonblick, då hon vände sig bort utan ett ord? Stack svartsjukan henne? Fröj­dade hon sig i hoppet, att han dock var löst ur sin förbannelse, eller sörjde hon över hans glädje, därför att hon räddes bakslaget, som måste komma? Jag visste det icke, liksom jag över­ huvud icke var klar på förhållandet mellan Helena och hennes styvson. Förstod han en tiondel av hur hon höll av honom?

Jag skar snart fläsket lika automatiskt som Helena. Hela detta blod-, kött- och kaffeluktande kök, där gamla frun bannade och Niklas prisade Gud, var som ett kök i en dröm. Jag lär väl inte ha skurit fläsk mer än en timme, när jag blev budad in att komma och läsa morgonbön. Med vällust skållade jag händerna i kokhett vat­ten och sade farväl åt mina isterhögar med en iver, som om jag blivit befriad ur en årslång fångenskap. I ungdomen gladdes jag åt slakt, för korvens skull, men då gled man ju lätt över livets obehag.

Jag brukar aldrig höra på de betraktelser Elias läser. Oräkneliga gånger har till exempel denna dagens betraktelse ödmjukt sökt mitt öra redan i min barndom och ungdom och fått gå ohörd förbi. Men i dag öppnades händelsevis mina öron, kanske därför att jag måste, måste komma bort från fläsket, och jag hörde. Människan skulle besinna, läste Elias, att Gud icke tyngde våra prövningar med en fjäders vikt utöver vad som var nödvändigt för vår frälsnings skull. Och varje plåga gömde en välgärning, om vi bara förstode att finna den.

Vackert, tänkte jag, plågor är väl plågor. Jag ska be att få veta, vad för välgärning till exem­pel ligger i de plågor jag fått utstå redan i dag, fast klockan inte är nio än. Den kan inte bestå i att jag får äta slaktmat, ty det kan jag då sannerligen inte göra, sedan jag sett Niklas och gamla frun arbeta. Med ens föll det mig in, att det var just i detta, som välgärningen var att finna! Ty plågan hade helt enkelt förlängt mitt liv, vilket ju ur kristlig synpunkt måste vara en välgärning, så syndig som jag är. Ty så mycket kände jag mig själv, att inte ens den engelske läkarens hot om en snar död, ifall jag extravagerade med dieten, hade kunnat hindra mig att äta blodkorv och leverkorv och grynkorv och medvurst och smalekorv, allt detta som var gift för mig.

Men sedan jag nu sett hur slakten sköttes av Niklas och gamla frun, visste jag, att all frestelse Var övervunnen. Och när jag väl var inne på denna tanke, upptäckte jag något, som jag inte fäst mig vid förut, eftersom varje dag var så spännande och medförde så mycket nytt, näm­ligen att jag blivit frisk på de två månader jag nu varit i Ljungheda prästgård. Och varför, jo se, genom ett lidande hade jag blivit helad. Ty gamla fruns och den snälle Niklas’ matlagning hade pinat mig så, att jag svultit hela tiden. Jag var smal som om man dragit en rynktråd igenom mig, men mitt hjärta började få plats att slå i kroppen, och blytyngden i mina lemmar och pinan i korsryggen hade så gott som försvunnit. Jag skulle komma att leva, och hon jag kallat för häxa hade räddat mitt liv! Kors i alla mina dar! Jag blev så flat över denna plötsliga överraskande förändring i mina utsikter, att jag bara gapade, men inte kom mig för att sjunga med de andra, när de stämde upp Den signade dag. Men det gjorde ingenting, att jag teg, ty Georgs röst var stark och fulltonig. Jag såg på Elias. Vad han strålade av lycka över att Georg sjöng i dag, han som annars brukade tiga. Vad han var stolt över hans vackra röst. Hur ett fadershjärta ändå tör­star att få beundra.

Det ena undret efter det andra tycktes ske i prästgården. Under dessa dagar blommade Eva upp för våra ögon. Hennes huvud reste sig som en slokande blommas huvud, det var som om livet återvänt, det flyende livet. Vid middagarna var hon med vid bordet och deltog i våra sam­tal, som föreföllo henne högst besynnerliga, ty hon skrattade alltid åt oss, åt vårt uttal, de besynnerliga ord vi använde och våra ännu besynnerligare åsikter. Hon kallade Elias mitt i ansiktet för den siste atenaren, utan att han blev det allra minsta ond, hon fick överhuvud säga vad hon ville. Svärmodern däremot rasade, ty på sin fråga vem den siste atenaren var, hade hon fått till svar: en hedning, och det var ju vanvördigt av en sådan slyna att kalla Elias för hedning. Det var överhuvudtaget höjden av oför­skämdhet att tilltala en prästman i så jämlik och förtrolig ton, att säga emot, att inte ge sig, sedan han fastslagit hur saker och ting verkligen förhöllo sig. — Fruntimmer nu för tiden, sade hon, är galna av högfärd.

— Tycker ni alla det? frågade Eva och såg sig om med stora ögon.

— Ja, alla, sade jag, och hon kunde inte bli klar över, om jag skämtade eller menade allvar. Hon stirrade på mig lika oförstående som då jag frågade, om hon ville ha jordpärn till sin smale­korv.

Under dessa dagar har hon för första gången kunnat vandra omkring en smula. På onsdagen föll ett helt tunt snötäcke, där alla fotspår syntes tydligt. Jag minns hur jag en av dagarna, det var visst på torsdagen, gick genom allén och bortåt kyrkan med Georgs och Evas fotspår fram­för mig. Jag sneddade över till andra sidan av vägen för att inte träda på dem, medan jag undrade, hur det hängde ihop med att jag bli­vit frisk, när jag alls inte behövdes till något. Petter Abrahamspojken satt innanför rutan med en stor klut om halsen och knackade för att väcka min uppmärksamhet. Jag gick in och tittade honom i halsen och lovade komma ner och göra ett omslag, men det var väl inte därför jag skulle bli vid liv heller. Dock, bakom dessa tan­kar på min obehövlighet och trots det vittnes­börd därom jag tyckte mig ha i fotspåren fram­för mig, kunde jag ibland, men helt svagt, höra en röst, som viskade: mer än du tror och du vill, kommer jag att behöva dig.

Medan veckan gick till ända, skedde den för­ändring, att vi alla liksom trädde ett steg till­baka, så att Georg stod ensam i vår mitt. Och det måste ju vara så, ty det öde, som skulle avgöras, var ju ändå hans och hans allena. Våra hjärtan och våra själviska och osjälviska önsk­ningar voro bisaker och nådde liksom icke fram till det rum, där avgörandet skedde.

En var honom närmare än vi andra dessa dagar, och det var Eva. Han sade ju ingenting, om icke möjligen till henne, men det förstod man av hans sätt att se på henne, hängivet som på en undergörande madonna, att han trodde hon hade makt att göra honom frisk.

Ack, gossen dessa dagar med sitt ljusa, nakna ansikte, sin väntan, sitt spända leende, sin säker­het och osäkerhet och sitt ständiga visslande. Eftersom han var ett stycke läkare, borde han icke ha trott på madonnor och icke heller på underverk. Men han hade lidit alldeles tillräck­ligt för att tro på vad som helst, som gav lindring eller hopp. Och han fann väl någon form för sin tro och kallade den vetenskap.

Ingen av oss andra hade orkat, velat eller kunnat fatta vad det betytt för honom att få avbryta sina studier och gå sysslolös här i hem­met, bärande ständigt inom sig de två jagen, som kluvit hans friska jag itu. Dessa två jag, som icke kunnat se varandra och icke byta ord, som två resande som färdas samman i mörkret. Naturligtvis hade heller ingen mätt hans sorg över att bli stäckt i sin unga bana och förlora sin dyra tid, ingen nått botten av hans fruktan och skräck, då det kom över honom misstanken, att det var ute med honom för alltid — redan!

Men det var som om man nu genom själva hans spännings och förväntans höjd kunde avläsa eller ana djupet av hans sorg förut. För varje timme skruvades hans väsens spända sträng allt hårdare, och det klang från denna sträng en ton, för hög, för ljus att fångas av något av händer gjort nottecken eller instrument.

Och när vi tänkte på, att den utsikt, som för­satte honom i en sådan darrande hänryckning var bara den, att bli frisk och få ta sin examen och arbeta sig genom livet, vars ganska bittra hemlighet vi kände, då sade vi oss: nej det är inte möjligt, det är något annat han väntar, och om han blir frisk, ligger framför honom ett helt annat liv än det vi levat igenom och med oss millioner andra likgiltiga personer.

Jag gör en inventering bland mina minnen, där finns varjehanda, men intet, tycker jag, som är att jämföra med att åse denna Georgs väntan. Lurade inte i själva denna ytterliga upphetsning faran för ett bakslag? Jag gjorde Helena denna fråga, ur stånd att behålla den för mig själv. Men Helena trodde tvärtom. Hon ville icke lyssna till mina tvivel, kanske emedan hon stred en svår strid med sitt eget hjärta. Det skulle vara bittert att behöva medge att en främmande räddat hennes gosse och än bittrare att medge att det var bittert. En oblandad glädje skulle hon aldrig tänkt sig möjlig. Men med en så malörtsblandad var det en annan sak.

Av oss allesammans var väl Niklas den som minst eller alls icke sökte sitt i detta. Jag tror åtminstone icke, att han hade tanke för hur hans eget öde skulle påverkas av herr doktorns. Där­emot var han säker och viss på, att han kunde genom Gud påverka herr doktorns. Om inte all­ting varit så sällsamt denna vecka, skulle man väl blivit än mer häpen än man blev över att ständigt snava över Niklas’ ben, när han låg och bad för Georg hur och var det föll sig, mot en stol, mot diskbänken, mot en utdragen byrå­låda, i förmaket med sopborsten mellan sina hän­der eller i vedkontoret. Överallt såg man hans breda rygg, hans vita sockor med svarta tyg­hälar och hans svarta, blänkande peruk. Första gången höll jag verkligen på att få slag, då jag kom i skymningen för att hämta ved och for framstupa över Niklas.

En afton sade Elias vid aftonbönen: — Låt oss be, att Gud hör Niklas’ böner.

Jag frågade honom sedan: — Vet du vad det är Niklas ber för?

— Nej, sade han, men ändå.

Under dessa dagar tog Georg för vana att ge sig ut vid elvatiden på natten och vandra omkring i beckmörkret omkring en timme. Han härdade kanske inte ut annars, men vi andra visste knappt, hur vi skulle härda ut detta. Och dock hade det väl gått an att ligga och vänta på att han skulle komma hem lyckligt om natten, om blott sedan detta arma hus fått ro. Men när han kommit hem, då började den gamla vandra kring i huset.

Även hon kände att något skett, att en hemlighet låg i luften, att något ytterligare skulle hända. Eva var nere vid bordet, Eva gick ut och gick med Georg, hon ville fånga honom, hon hade redan gjort det. Han visslade ju jämt, som en stare om våren.

Alla dessa tecken tydde hon så, som det låg närmast till hands för henne. Om mig trodde hon förstås att jag spelade rollen av kopplerska och tänkte överlämna de unga åt varandra om natten. Det var rent underbart hur hon med sina år kunde försaka sömn och vila för att ertappa och hindra dem. Där jag låg i min säng utanför Evas rum, hörde jag henne gång på gång under natten tassa och knarra utanför, ja jag inbillade mig åtminstone, att jag hörde hennes andedräkt, när hon lade örat mot min dörr. Därpå knarrade trappan under hennes steg, då gick hon ner till sin kammare igen — hon bodde i jungfrukammaren — men jag hann aldrig somna, förrän hon kom igen. Hon ville väl ge oss den föreställningen, att vi voro bevakade och aldrig hunde vara ostörda, och nog hade jag den åt­minstone. En natt steg jag upp fram emot mor­gonen, gick ut till henne och frågade vad hon menade. Dörren mellan mitt rum och Evas stod öppen, jag lät henne komma in och se Eva i sin säng. Men nu var hon rädd och vidhöll icke. Hon ljög att hon hört steg och röster och trodde att någon mådde illa… Hon var utan löständer, hårklädsel och andra tecken till sin värdighet och såg mer grotesk än skräckinja­gande ut, där hon stod och huttrade i nattröja och en kort stickad underkjol. Hon måste vara halvdöd av trötthet, men med sin okuvliga vilja höll hon sig ändå uppe, i hopp att komma något ont på spåren. Det var väl hennes sätt att vaka över husets heder och Helenas bästa, så som hon förstod det. Nästa natt kom hon igen, men jag blev inte mer så mörkrädd, hon var ett tand­löst spöke. Eva sov, henne gav jag brom varje kväll.

På lördag afton brast spänningen. Lugn hade fallit över huset efter alla världsliga bestyr. Helena och jag sutto inne i vardagsrummet vid lampan med handarbete, då Georg kom in med posten. Jag tillgrep med förtjusning en tidning för att slippa sy och fördjupade mig i den.

Jag hörde Georg säga till Helena: — Snälla mamma, skulle mamma inte vilja ta en tråd…

Detta var ju en likgiltig fråga, men då jag märkte, att han plötsligt bröt av och ingen fort­sättning kom, tittade jag upp från min tidning för att se hur det var fatt.

Ah, detta alltså! Georgs ansikte har förvandlats på det sätt jag nu känner igen. Huden är åter så stram, som den gången jag såg honom i lyktans sken. Han har dragit ihop ögonen till smala strimmor och 1er ett spänt, elakt, hatfullt löje. Han böjer sig framåt som för att lyssna, och hans blick är oavvänt riktad mot dörren till Helenas sovrum, som står på glänt. Helena och jag sitta båda orörliga, hypnotise­rade. Ögonblicket upptar åtminstone mig så, att jag icke sätter mig in i vidden av vad som hänt eller tänker på att just detta som sker, var det, som icke skulle fått ske, om någon barmhärtighet funnits i världen.

Georg säger plötsligt: — Hon är i mammas garderob, och reser sig och går mot dörren.

— Då ska jag stänga in henne, svarar Helena ögonblickligen, hon hinner före Georg och vrider om nyckeln till garderobsdörren.

Georg gapskrattar: — Här står hon mitt för näsan, och så låser mamma garderobsdörren. Inte tar hon mammas kläder. Han står en minut med händerna i byxfickorna och uppmanar med iro­niskt tilltal damen att våga sig på honom, om hon törs sen sist, då hon fick så mycket prygel. Med ens skriker han till så häftigt att både Helena och jag flyga till: Du Sau Du! Weg damit! Därmed är han över henne och arbetar för att vrida ur hennes hand något, vad? ett vapen? Under detta handgemäng kommer Niklas förskräckt in från köket och Eva från vardags­rummet, något jag borde ha förhindrat, om jag haft minsta eftertanke. Hon har förstås hört ovä­sendet uppe och trasslat sig ner, lilla kräket, i hopp att hon skall ha makt att bryta förtrollningen som förra gången. Det som nu följer är en full­komligt hjärtslitande scen, den gör oss alla vilda, som åse den.

Flickan går med något beslutsamt och tros­visst över sig, som skär i en att iakttaga, fram till Georg, lägger alldeles som förra gången sin hand på hans axel och säger sitt: hon har fått nog.

Georg svarar emellertid inte, vi veta inte om han märkt Eva, han talar blott till den andra. Han är dödligt rädd för vapnet nämligen, fruktar att det skall brinna av under handgemänget. Hans uppförande är sannerligen så illusoriskt, att jag drar Eva undan, för att inte hon under stridens hetta av misstag ska få kulan i kroppen. Men hon gör sig lös från mig och försöker med Georg ännu en gång, nu dock klenmodigare. Inte heller denna gång frågar Georg det minsta efter hennes böner. Slutligen har han lyckats vrida vapnet ur motståndarens hand, triumferande läg­ger han det ifrån sig uppe på ett skåp, dit hon, förmodar jag, inte når. Det sker så naturtroget, att man nästan tycker man hör smällen av vapnet mot träet.

Någon lämnar rummet springande, det är Helena. Ögonblicket efter är hon tillbaka, dra­gande Elias med sig. Då Elias får ögonen på sin son, står denne mitt på golvet och strilar med vattenkannan över en stol. På stolen har nämligen hans dam sjunkit ner för att pusta ut efter sitt nederlag. — Är det inte behagligt, frågar han med hånfull artighet, att få svalka sitt heta, ack så heta blod? Jag vågar faktiskt inte se på Elias, hela tiden står för mig hans strålande ansikte från den morgon, då Georg upplät sin mun och sjöng. Vad skall inte nu hans hjärta känna av förödmjukelse? Han måste ju tro, att sonen är fullt vansinnig, han vet inte, som vi andra, att detta anfall går över om en stund.

Men vad menade Helena? Niklas ser alldeles tillintetgjord än på henne, än på Elias, än på Georg.

Eva snyftar, vattnet droppar från stolsitsen ner på golvet.

Då det inte finns mer i kannan, bjuder Georg ena armen åt sin Sau och andra åt Eva och promenerar fram över golvet med dem, medan han skojar med hur raka damens lockar blivit. Han påstår att floret över ansiktet färgar av sig, så att hon blir rutad i ansiktet, detta roar honom särdeles.

Då hör jag Elias säga: — Min enda son, min enda son!

Helena har förstås redan förut förlorat fattningen, eftersom hon störtade efter Elias, men nu brister det alldeles för henne.

— Din enda son, ja, säger hon tätt upp i hans ansikte, ja men varför är det din enda son?

Elias ser på henne: — Det hör väl inte hit. Din son dog ju, Helena.

— Ja, men varför har vi inte många barn, friska barn, varför har jag inte döttrar som trö­star mig?

— Å, du tänker då alltid på dig, Helena!

— Du svarar inte, men du vill inte säga hur det var. Därför att du inte ville var det, därför att du inte ville vara min man. Därför är han din enda son, den stackars gossen, ja. Men så svara mig då, varför du övergav mig, jag vill veta det nu i dag, genast. Det är väl inte för tidigt, jag har undrat i alla år.

Georg går fortfarande fram och åter konver­serande på golvet. Föräldrarnas mellanhavande märker han inte. Se så det rinner av dina kjolar, och så du smörjer ner mammas golv, säger han.

— Kom, Eva, ber jag, släpp Eva, Georg, du har nog med en dam.

Under tiden hör jag Helena: — Varmed miss­hagade jag dig? Älskade jag dig inte? Eller var jag dig inte trogen och hade jag något annat intresse än att göra din vilja? Du kunde haft många barn, nu har du bara ett och ser själv. Vi har länge dolt det för dig. Men varför ska inte också du få tåla? Därpå skyndar hon ut ur rummet och stänger vardagsrumsdörren efter sig. Elias följer icke efter henne. Han kommer fram till mig: — Kanske du har något förnuft i behåll, vad betyder detta?

Jag har just fångat upp den maktlösa Eva i mina armar.

— Vad skall vi göra? frågar Elias. Så säg då någonting!

Niklas är den ende som vet råd. — Det vore bra, om kyrkoherden ville ta upp fröken Eva, säger han, det är mycket viktigt. Så går han och öpp­nar dörren för de båda. Till mig säger han: Säg, sitter frun därinne i samma stol hon hade, då anfallet börja? Jag nickar, och går självmant in och sätter mig noggrant i samma ställning som den jag hade, då den otäcka kvinnan kom. Det börjar nämligen gå upp för mig, vad det är Niklas vill. Strax därpå kommer Niklas in med Georg: Sätt se här, herr doktorn, säger han, så är han redigt bra. Sitt stilla så sa ja gå ette gamlan, då lär allt fröken Sau ge se å. Och han lockas med Georg, så att han får ner honom i stolen, där han förut satt. Han har sjunkit ihop, darrar våldsamt, och alla tecken tyda på att anfallet är på upphällningen. Niklas stänger var­samt dörren om oss. Jag läser min tidning, Helena stoppar sin strumpa. Vi se icke på honom, vi sitta fördjupade var i sin sysselsättning. Klockan tickar, lampan sjunger, frid tyckes vila över det trevna rummet.

…och laga mina byxor?

— Så gärna Georg, om du låter Niklas ta ner dem åt mig i kväll. Jag förstår att Helena hyser en moders kärlek till Georg, den förutan hade det varit omöjligt att svara i en så lugnt vardag­lig ton. Inte ens den svagaste skiftning förråder hennes spänning och skräck.

— Tack, det var bra, säger Georg och tillfogar efter ett ögonblicks uppehåll: det är besynner­ligt vad jag känner mig trött och förbi. En miss­tanke oroar honom, det är tydligt.

— Ja, jag kan förstå det, säger jag.

— Hur så? med en vaknande oro.

— Jo, eftersom du somnade. Men det kanske var mitt fel, eftersom jag började läsa upp en ledare. Jag ber så mycket om ursäkt. När du började snarka upphörde jag emellertid genast.

— Hur länge har jag sovit?

Jag ser på klockan och gör en snabb beräk­ning: — En kvart, min gosse.

— Nu ska vi dricka kaffe, säger Helena. Vi skulle ha gjort det för länge sen, men vi ville inte störa dig. Snälla Rakel, skulle du vilja säga till därute?

Jag gick och fann Niklas i köket, talande bönligt med den gamla, som såg förskräckt ut.

— Jojo, sade hon, nu är det slut med vysslandet, sa han som spräckte läppen.

Jag gav Niklas en vink, och han tog pumpan från spisen. Därpå fortsatte jag in till Elias, det var inte med lätt hjärta jag öppnade dörren till hans rum.

Han satt i sin skrivstol med ansiktet gömt i sina händer. — Det är över nu, Elias, sade jag. Kom in och drick kaffe och låtsa om ingenting, så finns det något litet hopp att han aldrig får veta, att han haft något anfall.

— Gå du, svarade han, jag vill inte ha något. Och detta har varat länge, säger Eva. Du gode Gud!

— Elias, detta går inte an. Du måste komma. Allting hänger på det, ingenting får haka. Gör det, jag ber dig. Sen ska du få veta precis varför.

Han drog en djup suck och reste sig.

— Den stackars pojken, vem ska driva ut den onde anden. Nu förstår jag riktigt vad bibeln menar med att vara besatt.

När vi kommo ut i salen, stod gamlan där och kröp och gnällde för Elias. Hon måtte ha på ett outgrundligt sätt hört, när Helena smädade honom och nu ängslas för följderna.

Jag förstod nu, att jag haft orätt, då jag sagt, att allt hängde på Elias.

— Fru Hamnell, kära snälla, besvor jag henne, var lugn och kom in och drick kaffe och var som vanligt. Hon lovade allt vad jag bad henne om. Men vad som däremot inte lyckades för henne, kanske för att man bett henne därom, var att banna som vanligt.

— Jag tycker Niklas borde ha ett par stövlar i julklapp, sade hon. Och vi ska skicka lite till hans gamla mor, vi har så gott om Guds gåvor i huset.

Mitt hjärta stannade. — Den där ledarn Georg, sade jag, som du somnade vid, kunde du gärna ha lyssnat till. När tyskarna ständigt ger efter för hotelser, hur ska engelsmännen kunna tro annat, än att de vill driva kohandel med dem och komma undan så lätt som möjligt?

Georg svarade ingenting strax, stackarn, han hade en sådan möda med att hålla sin kaffe­kopp stadigt. Men gumman inföll: — Ja, tyskarna har nog sina fel. Då stelnade jag av skräck, ty detta måste ju stärka Georgs misstankar. Jag vågade den allra hastigaste blick på Georg och såg, att han var på gränsen att genomskåda vårt fromma bedrägeri.