Den namnlösa/Kapitel 06

←  visar sig maktlös

Den namnlösa av Elin Wägner bekänner sin svaghet

och sover över en farlig förmiddag  →

SJÄTTE KAPITLET.

visar sig maktlös

Den natten mot söndagen var huset stilla. När klockan närmade sig elva, lyssnade jag spänt efter Georg men han företog icke någon vandring denna natt. Trappan knarrade icke heller under gamla fruns steg, hon vågade sig icke fram. Hur många av oss, som lågo med vakna ögon i mörkret, kunde jag endast gissa, det hör­des inte.

Hur litet mod och hur litet tålamod, tänkte jag, där jag låg, man behöver för att leva, då man har slutet så inom synhåll, som jag under dessa månader trott mig ha det. Man blir modig och uppriktig som en konung, man njuter en kort och hemlig suverän makt, man gör sådana saker som att ta upp en sjuk människa ur diket och föra den med sig, och omgivningen böjer sig kanske utan att veta vad den böjer sig för.

När jag trodde jag snart skulle dö, då hade jag mod att leva, nu hade allting på några tim­mar förvandlats, och jag kände mig feg och rädd. Så som jag gått an här i huset och så som jag tagit ton mot Elias och retat gamla frun till min fiende, så kanske jag inte får vara kvar, tänkte jag. Men vart ska jag då ta vägen? Och om jag får stanna, hur ska jag våga ta itu med härvan här? Vad skulle nu ske? Hur skulle dessa män­niskor kunna mötas på morgonen? Hur Georg och Eva och hur Elias och Helena, de två makarna, som efter så många år blivit ställda ansikte mot ansikte?

Hittills hade händelserna följt varandra snabbt och oavbrutet. Jag hade inbillat mig att jag på något hemligt vis drog dem med sig på det sista strida stycket av min levnads flod.

Men jag hade glömt, att det är emot naturens vanor, att floden rinner stritt den sista biten av vägen. Och nu försökte jag att fatta, vad det ville säga att i stället för ett brått slut ha långa, tröga, grumliga år framför mig.

Men jag orkade just inte fatta någonting. Sedan spänningen var brusten, som haft sitt grepp över oss alla, kom tröttheten. Vi hade ingenting att vänta mer.

Jag försökte kämpa emot denna farliga och förledande trötthet, försökte i stunder av vaka mellan några minuters orolig sömn räkna ut åt­minstone så mycket som vad skall jag säga och göra i morgon ? Det… blir… väl nödvändigt… att… tala med Elias. Han får lov att sättas in i sammanhanget…

Men Elias gled undan för mig, den enda gestalt jag kunde fasthålla var hans sons gestalt. Han stod för mig sådan han var, då han sade mig godnatt på kvällen. Han hade hållit god min, efter vi tycktes vilja så ha det, och gått med på att han sovit i sin stol. Men han lyckades lika litet bedra oss, att han var bedragen, som vi honom.

— Tror du han vet? hade Helena viskat till mig.

— Ja, vad tror du själv?

Man behövde inte ens se på honom, bara finnas bredvid honom för att veta.

Nyss var han så ivrig, han manade på tiden som man manar på en häst, då man skall till tåget och är sent ute. Se nu har jag åter en fjärdingsväg — eller en dag — bakom mig, kanske, kanske det lyckas! Nu ha fyra dar gått, nu fem, fem och en halv! Nu kan jag väl hoppas, nu kan jag vara nästan trygg? Om det ändå för säker­hets skull vore i morgon kväll.

Och nu, nu stod han där som den resande, som sett tåget ila förbi. Nu fick hästen lunka fram hur långsamt den ville, nu brydde det honom icke mer vilken veckodag det var. Detta i hans väsen, som jag kallat för en ton, emedan man något måste säga, det var borta.

Och så låg han därinne och grubblade över vad som hänt i kväll, huru hans andra jag, den stumme kamraten på resan, betett sig. Förr hade han åtminstone ingenting vetat, ingen ledning haft för sin fantasi, så långt var naturen barmhärtig. Nu hade han genom Eva fått kunskapen, och det var allt som återstod av vad hon givit honom. Hittills hade den inte plågat honom, därför att han endast tänkt framåt. Men nu hade han säker­ligen icke mera mod därtill.

Han hade bett mig hälsa Eva, då vi togo godnatt. Stackarn hade icke vågat gå in till henne, och dock visste han inte hur illa han uppfört sig mot henne.

Man kan ju inte hjälpa, att man gärna sätter det som sker i relation till sig själv. Det syntes mig, att denna dag blev dess mera upprörande, därför att Georgs återfall kommit samma dag, som jag blivit medveten om att jag var frisk. Han så ung och med så stormande längtan att leva, jag egentligen så trött, så trött. Om han blivit frisk, då hade hela huset återfått hälsan. Ack, då skulle de alla levt upp omkring honom, kanske hade Elias och Helena även då träffat varandra, men på helt annorlunda sätt än nu. Kanske hade han till och med funnit någon lös­ning på den gamlas problem. Men att jag blev frisk, det var varken till skada eller gagn, bara så likgiltigt.

Vem märker då ut, frågade jag, de träd, som skola fällas och går dem, som skola skonas, förbi? Har den som gör det sämre ögon än en vanlig jägmästare?

Jag vet inte hur många minuter jag sovit, då jag vaknade av, att Eva ropade på mig.

Ah, seså, tänkte jag, har jag nu återfått mitt barn, och är nu stunden inne? Hon brukade nämligen ängsligt undvika att störa mig om nat­ten, även då hon var sjuk.

— Förlåt, sade hon, men jag önskar så mycket, att du ville komma in och sitta en stund hos mig. Jag skulle inte be dig, om jag såge nån möjlighet att härda ut med mig själv längre. Orkar du?

Jag steg upp och iklädde mig min gamla vad­derade sidennattrock, som vakat ofta med de bedrövade förr. Jag gick fram till Eva, hon låg och huttrade av köld. Då tände jag en brasa. Varför skulle man inte få tända en brasa halv tre på natten? Det var bättre, att Georg hörde brasan än vårt samtal, om han låg vaken.

Så satte jag mig vid sängen och tog hennes hand. Den var kall och fuktig, det märktes att hon åter var inne i skuggorna efter den korta fristen. Det hade mulnat redan i gryningen. Men hon hade icke sjunkit tillbaka i sin gamla apati. Hennes själ tycktes så vaken som aldrig förr. Och jag tänkte: är det gott att den är vaken? Ja, det är väl bra, att den törs.

Under tystnad sågo vi båda in i elden. Hela tiden förnam jag med plågsam tydlighet, hur hon stred med sig själv som elden med de våta ved­träna, brottades med blygsel, motvilja, trötthet. Därav kunde jag förstå, att hon ämnade tala sanning, som elden. Hon ämnade tala sanning om sig själv. Om hon tänkt ljuga sig fram över de svåra ställena, då hade det väl varit en smal sak att börja. Men den möjligheten hade hon tydligen visat ifrån sig.

— Om detta inte hänt i eftermiddag, sade hon slutligen med en djup suck, så hade du fått sova.

— Man kan inte alltid få sova.

— För då hade jag inte behövt plåga dig med det, som du nu ska få lov att höra. Om det hade gått så som vi hoppades, för du har väl förstått, sade hon vemodigt, att vi hoppades, att jag gjort honom bra? och du sen kommit att fråga mig efter mitt liv, hade jag sagt: ack, det har inte varit någe särskilt. För allt skulle ha varit glömt. Men ingenting försvinner, och ingenting ändrar sig. Nu begriper jag inte, att jag vaknade i morse och tänkte: jag har räddat en människa. Var det inte synd om honom? Skall jag nu aldrig, aldrig bli kvitt minnet av den där pro­menaden på golvet? Men så säg mig då, vad det är som kommer över honom, och säg om ingenting ändå kan rädda honom.

— Kanske är det i alla fall du som kan, sade jag lugnande. Vi har ännu inte sett hur det går. Det som var barnsligt av er båda var naturligtvis det, att ni trodde ni rått på den onda kvinnan bara med ett enda ord. Så fort viker det onda väl aldrig. Det skall mod och tålamod och kärlek och återigen mod och tålamod och kärlek till för det.

Detta sade jag Eva klockan tre på natten, men jag trodde icke mycket på det själv. Och inte heller hon. — Nej, nej, värjde hon sig med en suck. Det hela var bara en egenkär inbillning av mig. Jag förstår ju nu mycket väl, att det bara var en slump förra gången, att han vaknade, då jag rörde vid honom. Någon gång skulle han ju vakna. Vad jag ångrar så bittert nu, är att jag genast berättade för honom om detta falska underverk. Så narrade jag honom att hoppas och att tro på mig. För det gjorde han. Att jag var så barnslig är kanske mindre underligt, men han, en läkare? Stackare, med sin vatten­kanna. Tror du han slår om och hatar mig nu?

Jag lugnade henne så gott jag kunde, nej, nej, han hade talat i sin vänliga ton om henne, endast så sorgsen.

Hon talade hela tiden runt ikring det hon ville säga. Vet du, jag tror den där människan finns, sade hon.

— Ja, i Tyskland.

— Nej, här, att hon är verklig, fast vi inte ser henne. Hur kan man hitta på något sånt, som att floret färgar av sig i ansiktet, om man inte ser det?

— Han kan ju ha sett det nån gång, sade jag. Därpå blev det alldeles tyst. Jag vet mig knappt ha uthärdat så lång tystnad mitt i ett brinnande samtal.

Så kom det äntligen: — Jag drömde något i natt, som jag har drömt förr, två gånger förr har jag drömt detsamma. Kanske också det har varit verkligt på samma sätt som hennes smutsiga ansikte.

Åter tystnad. Jag väntade. Den som ändå hade haft en kopp kaffe.

— Jo, sade hon, jag drömde att jag var en orm, som krälade på sin buk i stoftet. Men jag hade en människas huvud. Det var för resten mitt eget huvud, om du vill veta detaljer. Hela tiden försökte jag hålla det högt, så att jag inte skulle bli för smutsig och nerstänkt i ansiktet. Men för­sök att tänka dig att vara så nära jorden med sin mun och sina ögon. En riktig orm avskyr inte att kräla på marken, men jag var så olycklig, jag försökte resa mig, men det var ju löjligt och gick förstås inte. Jag var ju sån. Men hur har jag blivit sån, tänkte jag. Om jag ändå kunde minnas? Och varför fick jag inte med en gång ett platt och slemmigt huvud som de andra. Då hade jag ju gärna kunnat vara orm, men nu väcker jag ett sådant uppseende med mitt färgade hår och människoansikte. Jag var alldeles förfärad att någon skulle se mig. Då jag hörde steg, skyndade jag mig att krypa undan. Men vart jag än slingrade i väg, så flydde stenar och buskar och alla slags gömslen för mig, och alla hål fylldes, och jag var på en stor slätt, där jag var så eländigt synlig. Jag krälade och krälade, sen började man kasta sten på mig. Jag tänkte: ja, kasta ni gärna. Så vaknade jag. Men känn på mig, jag är ännu kall och fuktig, det har inte gått bort.

Jag värmde en handduk och försökte frottera bort ormkänslan.

— Tvätta mig också i ansiktet, bad hon och var så tacksam för det välbefinnande detta skänkte och för uppskovet hon fick med sin bekännelse. Jag var ganska frestad att ge henne brom och skjuta upp hela samtalet, men för­härdade mig och teg. Ack, om jag haft en kopp kaffe ändå.

Vi tego så länge att jag somnade. Det var väl oförlåtligt, men jag hade hållits vaken sex hela nätter förut.

Hon väckte mig med att säga: — Inte vill man väl av eget val vara en orm, som kryper på jorden.

— Så då menar du att du måste, sade jag yrvaken.

Eva: Ja. Därpå: jag får väl ta det från början. Mina föräldrar dog nästan samtidigt, då jag var tio år. Hela min uppväxt var jag i helpensioner i alla möjliga länder. Alla gula flickböcker är lögn. Sen kom en kort tid av ungdom och skoj och förlovning. Sen började jag fara omkring på sanatorier i samma länder igen. Detta är precis mitt livs historia utifrån.

Jag: Men det var väl inte det du skulle berätta.

Eva: Ja, förlåt att det går långsamt för mig, men vet du varför? För första gången tänker jag berätta hela historien.

Jag: Har du verkligen inte gjort det förr?

Eva: Nej, aldrig. Valda bitar däremot, det har jag berättat för många, för läkare, för män, som älskat mig, eller för en plötslig väninna på ett vilohem. Vi kan väl börja med att jag återvände till Sverige efter fullbordad uppfostran. Den där pensionstiden var så enformig och tråkig. Min bror var nygift, bodde i en regementsstad, det gör dig väl detsamma vilken? Jag skulle bo hos dem och giftas bort. Jag sattes i hushållsskola, där jag lär ha slagit rekordet i omöjlighet. Förresten red jag och dansade och lät dem kyssa mig om de ville, ifall de var trevliga.

Jag: Löjtnanterna?

Eva: Ja, vilka annars. Eftersom jag ska vara ärlig, så roade mig detta ofantligt. Det var så nytt, i Lausanne fick man ju aldrig ens tala med en karl. Det var så livat att se, att de aldrig kunde låta bli mig. De slog vad att de skulle kunna och förlorade alltid. Jag bollade med dem som tennisbollar, efter jag inte orkade spela riktig tennis, jag var en smula klen. Jag blev naturligt­vis osnuten och högfärdig. Vi brukade skoja till­sammans över de stackars kvinnor som var gamla och fula, hur löjliga de var, när de stod vid vägen och kastade sneda blickar på mig, när jag red förbi med mina löjtnanter. Rätt hade de, men jag begrep ju ingenting. Jag brukade säga: att de inte dränker sig. Var jag inte ryslig?

Jag: Jo. Men nu förstår du ju bättre.

Eva: Du får förlåta mig, men det gör jag nog inte. Snarare så undrar jag på att vi inte alla dränker oss överlag. Det var nog förstås skamligt av mig att göra narr av dem, som var gamla och fula. Men nog var det väl ändå rätt, att det är förfärligt synd om dem? Hon sade detta med ett sådant omedvetet tonfall av att vädja till en omdömesgill person, att jag brast i skratt.

— Det är alldeles misstag, sade jag. Varje ålder avslöjar sina behag för en, när man kommer in i den. Det är en evig skam av romanförfattarna att ständigt beklaga och förtala den medelålders kvinnan. Men om du skulle fortsätta nu? Vi kan tala om medelåldern en annan gång, säg?

Återigen en tystnad, under vilken hon form­ligen vred sig av motvilja att tala.

— Så hände då något, sade jag.

— Ja. Det som hände var, att min broder blev underrättad om det där kyssandet. Och då förlovade han mig med den av dem, som var närmast i tur att bli kapten. Och sen fick de andra försvinna, det var klart, men han som blev kvar, han upphörde att vara tennisboll och blev något helt annat. Samtidigt upptäckte jag att kyssar kan vara så, så olika. Förstår du mig?

— Jag får väl förstå så mycket jag kan ha förstånd till, sade jag trohjärtat. Men hittills har ju historien låtit bra, om man nu undantar de där löjtnanterna, men det var väl oskyldigt.

— Ja, sade hon, men jag undrar om de där löjtnanterna ändå var så obetydligt och oskyldigt. Hade inte de varit förut, då skulle jag förstås ha sagt, att det som sen hände, den olycka som inträffade bar skulden till allting. Men nu undrar jag, om den bara var den yttre anledning, som måste komma i någon form, därför att jag är den jag är. Skulle det verkligen kunnat tänkas att jag, utan den där olyckan, skulle haft samma framtid som mina flickbekanta, som gifte sig och flyttade mellan de olika förläggningsstäderna och avancerade mer eller mindre? och att allt gått bra, om min fästman inte varit så förälskad i mig.

— Jag kan inte se något ont i att han var förälskad i sin fästmö, sade jag.

— Jo, det skall jag strax säga dig. Han för­mådde inte finna sig i min svägerskas mycket välbehövliga regler för vår samvaro. Han kunde inte vara med mig utan att ta mig, och han kunde ju rimligtvis inte ta mig, förklarade han. Därför bad han mig resa bort till dess allt var klart för bröllopet. Det var min brors fåniga ide, att han skulle ha sin kaptensutnämning först. Annars kanske jag inte suttit här sjuk och hemlig­hållen i denna öde prästgård. Ja, jag reste ensam i väg till en badort. Förbannad vare den orten och hela kusten, utbrast hon plötsligt så högt, att jag måste lägga handen över hennes mun, för Georgs skull.

— Jag kan aldrig se havet mer, jag kan inte höra dyningar. Ett par läkare har tvingat mig till kusten för att övervinna detta. Sådant roar läkare, ack, du vet inte vad läkare har för olika slags nöjen under utövandet av sitt välsignelsebringande kall.

— Du avskyr läkare?

— Ja, det gör jag, sade Eva hetsigt. Men säg nu inte: du avskyr läkare, som om det vore ett sjukligt fenomen. Det har de sagt mig att det är, ett vanligt sådant till och med, men jag är inte tokig, och jag vet, att det vore först riktigt sjukligt, om jag inte hatade dem. Det är min plikt.

Hon hade börjat bli het nu, hon som alltid frös. Jag förstod, att vi nu voro nära det, som hände.

— En natt…

Tick, tack, sade klockan, brasan grånade, rum­met mörknade.

— En natt blev jag tagen där av en man. För­står du mig riktigt?

— Jag förstår dig riktigt.

— Av en herre, som jag träffat helt flyktigt vid stranden och sett i matsalen tre gånger om dagen. Jag var just inte samman med någon, vi skrev bara brev till varandra, jag och min fäst­man: Längtar du efter mig? — Ja, jag längtar. — Ville du komma till mig i natt om du kunde? och så.

En afton fick vi händelsevis sällskap några varv nere vid hamnen, han bara hann upp mig och gick med. Det började bli rätt tomt vid badorten nu, säsongen var över. Det var en mild och härlig kväll, vi stannade ute tills det mörknade. Han tog min arm, snart kysste han mig. Jag hade alldeles glömt bort, att ingen skulle få det… Han sade: barn (ja så hädade han, att han kallade mig barn, han som själv, enligt vad jag tror, var gift och hade egna barn), barn, vad ni längtar efter en man! Vad är ni för en underlig liten varelse på min väg? Är ni verk­ligen en svenska, är ni en familjeflicka? Ja, det sade jag honom att jag var, och att min bror var major. Han sade, att det gjorde det­samma, han misstog sig ändå inte, han kände ju hur jag var vild och sjuk av denna längtan. Han frågade mig utan vidare längst bort på hamnarmen, om jag själv kände till vad det var jag längtade efter. Jag sade: att ni inte skäms. Han sade: alltså inte, då måtte någon ha hetsat upp er till det yttersta och sänt bort er. Jag minns, att jag tänkte: han har rätt. Och i och med detsamma beslöt jag att resa hem till den som sänt bort mig eller stämma honom ett möte. Och därmed började jag avsky den här främmande närgångne mannens sällskap. Jag blev rädd för honom. Jag kunde inte komma fort nog hem, och jag ångrade att han kysst min kind. När vi var framme vid annexet, där jag bodde, var jag riktigt glad att bli av med honom och över att jag aldrig skulle se honom mer. Hon tystnade och kramade min hand.

— Jag trodde jag skulle kunna fortsätta, sade hon, men jag tror inte det går.

— Som du vill, sade jag, men kom ihåg att vad du än berättar, så kommer jag inte att skicka bort dig härifrån.

— Men då, fortsatte hon, och jag kände vilka kval det beredde henne att tala, då blev han med ens en grym och främmande, förvandlad man. Jag var ju ett rö i hans hand, kräk som jag alltid varit. Han tog mig och bar mig uppför den smala trappan till mitt ensamma gavelrum. Minns du att jag här skrek en gång, då du rev itu ett stycke tyg till en binda åt Niklas finger? Vet du varför? För jag kan inte … tåla … ljudet, som blir, när kläder … rivs sönder. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag vill inte ljuga, jag vill heller inte tala, och jag kan inte låta bli. Men här kommer just detta stycket, som ingen vet. I alla fall, sen dess har jag varit sjuk. Det knäckte mig. Man kan icke leva och avsky sig själv.

Jag sade: — Vad kan en brottslig handling, begången emot en, göra att man avskyr sig själv? Kan det nå ens innersta? Vad är ens kropp, sade jag med en suverän gest, som jag efteråt minns med ett löje, en tillfällighet bara. Ty du menar väl inte, viskade jag, lutad över henne, att någon man i världen kan ta eller ge dig igen din ära?

— Nej, nej, sade hon, det var jag själv som gjorde. Jag ser att jag i alla fall måste säga dig allt. Men hur skall det gå till? Till ingen har jag sagt det. Ja, ser du, ser du, jag grät, jag bad, jag ropade, jag krängde för att komma loss. Men då han icke släppte mig … till slut … upphörde jag att göra motstånd.

Ser du, det var därför jag lät kalla mig sköka av gamlan. Hon är inte så dum. Jag har sagt det så ofta till mig själv. Men kanske inte rik­tigt bara därför, om jag ska vara ärlig. Vad säger du nu?

Jag smekte hennes kind, den var alldeles våt. Hur skall jag kunna hjälpa henne så, att hon får något igen för plågan att tala, tänkte jag. Men jag kände mig så maktlös, så rådvill, och allt vad jag kunde säga lät så dumt, nådde icke, gled förbi. Till slut försökte jag tafatt:

— Men den, som upphörde att stå emot, var dock icke du.

Hon klappade mig litet på handen. — Tack, för att du är snäll och inte tar vid dig och bjuder till. Men det var ändå jag. Inte kan jag förneka och ta avstånd från min kropp, det skulle då inte passa mig.

Jag sade: — Förlåt den.

Eva: Det är omöjligt, eftersom den är jag själv. Inte kan huvudet förlåta lemmarna? Det är bara förvirrande att tala som vi vore två. Vi är inte två. Vi är ett. Oupplösligt och fullt ofrånkomligt. Det är en som njuter livet, en som är sjuk och en som går i graven. Och det sista är för resten skönt att veta.

Jag: Det föreföll likväl nyss, då du berättade din dröm, som om du sett det annorlunda.

Eva: Det är svårt att alltid vara riktigt konse­kvent. Man vill ju gärna dela upp sig för att rädda något, som inte är nedsmutsat. Men vad drömmen angår. Om jag också drömde, att jag hade ett mänskligt huvud, till den där kroppen, som krälade sig fram på jorden, så var vi nog ett ändå och följdes åt. Man kan inte dela på sig, man får stå för allt som sker. Så länge man lever förstås. Döden utplånar all orenlighet. Jag ska brännas. Ja, nu ska du höra slutet, hur jag fått stå för det, så långt. Det sista jag hörde av mannen var: förlåt mig, om jag förstört ert liv. Han visste det. Nästa morgon reste jag från badorten, som jag tänkt, tidigt, med en båt. På den båten var inte du. Jag fullföljde min plan att fara till Stockholm och därifrån telegraferade jag till honom, jag skulle gifta mig med, att komma. När han kom, sade jag till honom: Så och så har skett, jag blev tagen med våld. Hans första tanke var då, att han skulle döda mannen, jag förstod inte alls hans resonemang. Jag tyc­ker det var så mycket annat, som skulle fallit mig in att göra först, om jag varit han. Emeller­tid så råkade jag i största förlägenhet, för jag visste inte vad mannen hette, det var inte spel, det var så, jag hade glömt det, ifall jag någonsin uppfattat det. Då ville han, att jag skulle resa tillbaka dit och peka ut honom. — Tror du han är kvar? sade jag. — Hans namn är väl åtminstone kvar, om han haft något. Men jag vågade icke detta. Bara för det ögonblickets skull, då jag upphörde att göra motstånd, inte för att jag var rädd för skandal eller nånderas liv, de kunde gärna ha slagit varandra ihjäl, det hade gjort mig detsamma då. Nu är jag ju glad, att ingen­ting skedde. Det hade ju allt varit i onödan. Och hade han varit riktigt angelägen, så hade han väl rest ner dit själv. Han kunde ju slagit ihjäl alla vid badorten för säkerhets skull. Men han sade, att han inte trodde mig, och det var väl så. Han sa att jag haft en kärleksaffär vid badorten, han visste nog, hurdan jag varit mot regementet. Så reste han ifrån mig efter att ha varskott min svägerska, att jag behövde tas hand om.

— Din lilla stackare då.

— Varför det? På sätt och vis var detta en lättnad, emedan jag då icke behövde säga allt. Jag ville inte någon skulle veta hurdan jag var. Det är först nu, då jag snart alls icke är mer, som även den förskräckelsen, att någon skulle veta, har gett sig så pass att jag kan tala med dig. Hur tror du det gått, om jag den gången sagt allt? Han hade förstås gått ifrån mig ändå, så det kunde ju vara detsamma så långt. Hur jag än gjort, tror du inte det, så hade det varit förbi. Ja, där har du alltså historien.

— Därmed var den väl inte slut?

— Jo, ser du det var den. Såna historier tar alltid slut i och med att fästmannen säger sitt sista ord och reser. Vad skall hända sen? Man tiger, man är dödsstilla för att ingen skall märka en. Man vet, att mötte man mannen på en gata, måste man hälsa korrekt. Därför försvinner man, om man nu har så att man kan, och jag hade gudskelov så mycket pengar att jag kunde uppe­hålla mig utomlands. Har du läst i tidningarna om historierna vid Rhen? När folk börjar gå till grunden, så hittar de inte så många säkra fall, som de trott. Vad som förvånar mig är, att de hittar ett enda. Om man förde fram den mannen till mig på min dödsbädd skulle jag säga: jag har inte nöjet av min herres bekantskap. Ja, om man frestade mig med att få honom hängd, ifall jag angav honom, skulle jag inte falla för frestelsen, fast den vore stor. Av en händelse vet jag, att min bror blev bekant med honom. Jag såg dem tillsammans avfilmade på ett flygfält, en gång jag satt på bio. Ja, sådant måste ske, det kan inte hjälpas.

— Jag tror inte du orkar mer, sade jag. Om din historia är slut, så låt oss sova.

— Nej, sade hon lite hett, du får inte sova än. Om jag inte talar om allt nu, så blir det aldrig. Jag blev alltså sjuk, precis så, som man anser så onaturligt, då man läser om det i böcker. Jag tynade bort, det är inte så romantiskt som man tror. En vacker dag kunde jag inte stiga upp, och då låg jag i en håla i Italien. Det var första gången min bror fick komma och föra mig till ett sanatorium, så han tog det riktigt högtid­ligt och var förfärligt snäll, måste jag säga. Sen har han ju hunnit att tröttna, förklarligt nog.

— Och det var när?

— Strax innan Italien kom med i kriget. En fyra, fem år sen. Jag minns inte så noga, sen flyter det ihop, för sen har det bara varit sjuk­dom. Med små förbättringar ibland, har det oav­brutet gått nerför med mig. Som jag velat ha det. Det är bara i sista backen man börjar bli lite rädd, men nu är det så dags. Hur länge det ska fortsätta så här, vet jag inte.

Det är möjligt att hon väntat att jag skulle säga något uppmuntrande, en lögn. Kanske vill de det alltid, de som talar med likgiltighet och vårdslöshet om sin död. Men jag förstod det inte då, ty hennes tonfall var så äkta, och i detta ögonblick trodde jag alldeles säkert på Georgs dom: mjältsjuka, dödlig.

Brasan var fullkomligt utbrunnen, vi sågo varandra alls icke mer. Jag var så förbi, att jag bara tänkte: måtte hon släppa min hand. I mor­gon ska jag vara dubbelt så snäll, om jag får sova nu.

Men hon höll min hand fast, och jag försökte vara mycket stilla och vänta tåligt. Jag var icke sömnig mer, ty till den grad förhärdad är jag ej, men min rygg värkte.

— I alla fall, så har jag hämnats, sade hon till sist.

— Jag tyckte du sade nyss, att det var omöjligt.

— Å, jag menar inte på honom. Nej, på mig själv. Jag har skänkt bort mig, som det heter, än till en än till en annan jag mött och tyckte litet om på ett sanatorium. Det är mig alltid en gåta, som jag brukade förelägga dem, men de aldrig kunde svara på, hur de ögonblickligen visste, hur ringa jag aktade mig. De kunde inte säga, att det var mitt sätt, ty jag har ett mycket mera städat sätt än flertalet flickor, som är ute och bär sig åt som nöt för resten. Men det hjälpte inte, de förstod det genast, de gick rakt på mig.

— För att du är vacker?

— Jag, vacker? Och om jag vore, så är det ingen förklaring. Det är med de vackra som med de rika, ofta, de är snåla. Nå det gör ju det­samma numera. I alla fall så var det, och aldrig träffade jag någon, som då han märkt det, inte genast sökte dra fördel därav. Aldrig mötte jag godhet eller undseende. Det är väl underligt, för jag vet ju att de finns.

Hon sade detta med en fråga i rösten, och jag skyndade mig att försäkra, att hon haft en ovanlig otur. Bland annat därför att hon icke hittat mig förrän nu.

Det var en ganska nyttig lektion för min egen­kärlek, när jag märkte, att hon tvekade, om hon skulle kalla det otur, att vi icke möttes förrän i sista stund. — Jo, medgav hon, det hade nog varit bra på sitt sätt om vi träffats förr. Men, ser du, det är ju det, att du kanske övertalat mig att sköta mig bättre och leva lite annorlunda, och då hade jag inte ens haft de små usla fröjder, den lilla spänning och färg över mitt liv, som jag haft. Se, nu har jag visst dock äntligen lyc­kats att ge dig en shock?

Ja, jag medgav, att det var inte utan.

— Ja, men då, sade Eva, har du visst ändå inte riktigt förstått? Jag ångrar inte detta. Var­för? Därför att jag ingenting hade att spara mig för. Inte för äktenskap eller moderskap, får du ju lov att medge, ja inte ens för kärlek. Inte för människors aktning, för den hade ju ytterst vilat på en lögn, ett förtigande.

Jag frågade, men något matt, ty jag förstod, att det inte var rätta ordet att säga just nu:

— Är inte självaktning värd en del uppoffring?

Eva: Hur kunde jag ha någon självaktning, den var ju tagen med våld?

Jag: Kanske har du sagt dig detta, därför att därmed så slapp du avstå från dina fattiga fröj­der?

Eva: Se, du är en så rar människa och för­står ändå inte. Ingen, ingen tycks kunna förstå. Om du levat med detta förakt för dig själv, så skulle du vetat, att man gärna går genom elden för att återfå sin självaktning; om det bara är det som behövs. Men jag kunde ju inte göra om intet det som en gång hade skett. Om jag ville glömma det, då var ju min kropp där, alltid. Det är alldeles sant, att jag kunde ju ha dött, jag tänkte på det många gånger. Men jag fann aldrig en sjö, som jag vågade gå i. Om man räknar noga, så är det ju ändå det jag gör, dör nämligen.

— Om någon hade älskat dig, sade jag.

— Ja, men ingen har älskat mig, de har alla föraktat mig, läkare, älskare. Alltid. Har du märkt vilken trolldom det ligger i andras omdöme om en. Behandlas du som en hund blir du en hund. Som en sköka så blir du en. Tigs du ihjäl så dör du. Om någon blott älskat mig så mycket, att han låtit bli mig!

Nu kunde jag ha hållit en liten föreläsning för henne och sagt henne hur hon blandat sin moraliska svaghet med sin moraliska stränghet, sin smälek och sin stolthet till en filosofi, som pas­sade hennes nederlag och tillät henne följa de vakna drifterna i sitt blod. Men jag kunde inte, jag skämdes, det var ju ingen hjälp att få höra detta. Och därmed skulle jag heller icke ha nått fram till själva hjärtpunkten, det kände jag. San­nerligen, det var så mörkt för mig, att jag måste ödmjuka mig och tänka: återigen har jag miss­förstått Guds avsikter. Jag är bara öket, på vil­ket den, som fallit i rövarhänder, fördes till här­bärget. Men den, som skall gjuta olja och vin i såren, det är icke jag.

Ty jag hade varken olja eller vin. Var inte hennes tro egentligen också min? Tron att män­niskan är en oupplöslig enhet, som växer och vissnar som en ört på marken. Jag reste mig mot denna lära, då den kom ur hennes mun, och underligt, ju mer hon talade, ju mindre trodde jag henne, som vore hon själv i allt sitt elände ett vittnesbörd, att hon hade orätt. Men jag hade ingen levande tro att komma med. Jag kunde mycket väl ha påvisat henne missgreppet att sluta sig så omkring detta ena minne. Jag kunde sagt: en människa, som misslyckas på en punkt, kan finna på något annat. Jag kunde sagt: man kan alltid leva, ett sår, som ingen ser, är ingen ursäkt för att ge upp livet. Ja, jag kunde ha upprepat mitt eget valspråk: man kan åtminstone vara snäll. Men fast jag medger, att jag lyckades illa denna natt, är jag då glad, att jag hellre teg än försökte med min visdom. Det föll mig in, hur rätt Elias haft häromdagen. Han hade frågat mig efter min livsåskådning, jag hade svarat: det är ingenting annat än detta, att man ska vara snäll. Och då hade han sagt, att med den tron skulle jag komma till korta, att det behövdes en större visdom och en tro, som lyste upp det svåra livet. Om du komme i beröring med fattiga, olyckliga själar som jag, hade han sagt, då skulle du förstå att snällhet är ingenting och filosofi är ingenting, vi behöver Guds hjälp.

— Om du skulle resonera med Elias, sade jag till Eva.

Hon ville protestera, men jag avbröt henne.

— Jag menar inte att du skulle berätta honom något. Men, ser du, jag kan så lite hjälpa. Och han vet hemligheter, som jag inte vet. Han hör till den värld,där anden är allt och kroppen icke mer än en klädnad. Kroppen kan gå förlorad, det är hans tro, och anden triumfera.

Jag kunde egentligen inte förstå, varför detta mitt förslag var henne så emot. Hon var visserligen en fullkomlig hedning, men hon kunde inte vara kristendomsfientlig, eftersom hon ingenting visste om denna tro. Allt vad hon sett av kristen­domen var några katolska mässor, för henne var det rökelse, vaxljus, hymner, dem man icke förstod.

— Varför vill du inte då?

— Nej, sade hon, jag vill inte nu gripa till religionen, det kan väl hända Elias har nyckeln, men jag vill inte. Om det skulle finnas en Gud, sade hon, vilket jag inte tror, då skall man åt­minstone komma till honom, medan man ännu har något att ge honom. En Gud kan icke begära mindre än ett liv. Man ska inte komma till honom med en tombutelj. Nej, man skall väl då bryta sönder skålen på hans altare, medan denna ännu är full. Jag vill inte lyssna till Elias, för jag kunde börja tro på Gud. Nu vill jag försöka sova.

— Ja, sade jag, det ska du få, men bara ett ord först: hur vet du, att du inte har något att offra?

— Vad tycker du? frågade hon med en smula bitterhet i rösten. Ingenting är mig mer så mycket värt, att jag kan våga kalla det offergåva.

Jag sade: — Du har Georg i din hand.

Hon: Hur kan du säga det, efter det som hände i går kväll?

Jag: Nu är du för första gången i natt inte riktigt ärlig. Du vet, att du kan göra med honom eller icke göra vad du vill. Han är så mycket yngre än du, du har kommit in i hans liv och kommit att hänga samman med hans öde. Du behöver inte ens räcka ut din hand, utan en rörelse kan du få honom i ditt våld. Det kan bli en historia till, en älskare som de andra. Offra denna möjlighet då, bara för att se. Jag pre­dikar inte. Gud eller inte och räddning för en själv och eller inte, själva strävan, själva striden och den fattiga segern är väl något ändå.

Hon svarade icke, och mina ord gungade på tystnaden upp och ner som på en våg. Jag visste inte om jag gjort henne illa till slut. Men jag lösgjorde blott sakta min hand, som så många timmar hållit hennes, reste mig upp och sade: — Nu hör jag Niklas göra upp eld, klockan är alltså sex. Kanske vi kan sova nu, det brukar ibland gå bättre, om andra arbetar.

Fortfarande svarade Eva ingenting, jag gick in till mig och sträckte ut mina trötta, värkande lemmar. Jag vet inte, om det kan ha varit i drömmen, men jag tyckte mig höra därinnefrån ett svagt skratt. Och nog har jag själv en känsla av, att jag var fullt vaken, och att det var Eva som skrattade. Åt mig?