Dorian Grays porträtt/Kapitel 01
← Förord |
|
Kapitel II → |
I
Ateljen var fylld av den milda rosendoften, och så ofta den lätta sommarvinden susade i trädgården, strömmade den bedövande syrenlukten eller den fina ångan från rödblommande hagtorn in genom dörren.
Från hörnet av den persiska divan där han låg och som vanligt rökte oräkneliga cigarretter, kunde lord Henry Wotton se en skymt av det sött doftande, honungsfärgade guldregnet vars vaggande grenar knappt tycktes kunna bära upp sin gyllene skönhet. Då och då for de fantastiska skuggorna av flygande fåglar över de långa sidengardinerna för de breda fönstren och framkallade ett slags japansk effekt som kom honom att tänka på de bleka målarna i Tokio, vilka försöker att frambringa känslan av rörelse i en i verkligheten orörlig konst. Det enformiga surret från bin som höll till i det höga, omejade gräset eller envist kretsade runt de gula, dammiga kaprifolieblommorna gjorde stillheten ännu mera tryckande. Det dova londonbullret ljöd som den djupaste tonen i en avlägsen orgel.
På ett staffli mitt i rummet stod ett porträtt i helfigur av en ovanligt vacker ung man, och någon meter framför detta satt konstnären själv — Basil Hallward — vars plötsliga försvinnande för några år sedan väckte ett sådant uppseende och gav anledning till så många gissningar.
När målaren betraktade den tilldragande välväxta gestalten som hans konst hade lyckats återspegla så skickligt, gled ett leende av tillfredsställelse över hans ansikte. Men plötsligt sprang han upp, slöt ögonen och lade fingrarna på ögonlocken som ville han med förnuftet hålla fast en underlig dröm som han var rädd att vakna upp från.
— Det är ditt bästa verk, Basil, det bästa du någonsin har gjort, sade lord Henry långsamt. Du skall skicka det till Grosvenorutställningen nästa år. Akademiens är för stor och vulgär. När jag någon gång gått dit, har det alltid varit så mycket folk där, att jag inte kunnat se tavlorna, och det var ohyggligt. Eller också har det varit så många tavlor så att jag inte kunnat se folk, och det var ännu värre. Grosvenorutställningen är verkligen den enda som är lämplig.
— Jag tror inte jag kommer att skicka det till någon utställning, svarade målaren och kastade med huvudet på det lustiga sätt som hans vänner så ofta hade skrattat åt i Oxford. Nej, jag vill absolut inte ställa ut det
Lord Henry höjde förvånat på ögonbrynen och betraktade honom genom de tunna, blåa rökringar som i fantastiska figurer bolmade upp från hans tunga opiumcigarrett.
— Inte ställa ut det? Men, snälla du, varför det? Har du någon orsak? Sådana konstiga mänskor ni målare är! Ni gör allt i världen för att nå berömmelse och när ni har nått den, tycks ni helst vilja kasta bort den. Det är dumt av er för det finns bara en sak i världen som är värre än att folk pratar om en, och det är att folk inte gör det. Ett porträtt som detta skall höja dig högt över alla unga män i England och göra de gamla avundsjuka, om gammalt folk på det hela taget kan ha en känsla.
— Jag vet att du kommer att skratta åt mig, svarade målaren, men jag kan verkligen inte ställa ut det. Jag har lagt för mycket av mig själv i det. Lord Henry sträckte ut sig på divanen och skrattade.
— Ja, jag visste att du skulle skratta åt mig, men det är sant.
— För mycket av dig själv! Faktiskt, käre Basil, visste jag inte att du var så fåfäng. Jag kan sannerligen inte se någon likhet mellan dig med ditt barska ansikte och kolsvarta hår och denne unge Adonis, som ser ut som vore han gjord av elfenben och rosenblad. Nej, min käre Basil, han är en Narcissus, och du — ja naturligtvis har du ett intelligent uttryck och vad därtill hörer. Men skönhet — verklig skönhet — upphör där ett intelligent uttryck börjar. Intelligens är i sig själv ett slags överdrift och förstör varje ansiktes harmoni. Så snart man sätter sig till att tänka blir man idel näsa, idel panna eller något annat fult. Se blott på dem som har gjort sin lycka i någon lärd profession! Ser de inte avskräckande ut? Naturligtvis med undantag av dem som tillhör kyrkan. Men de tänker ju inte. En biskop vid åttio år upprepar precis detsamma han fick lära sig när han var arton år gammal, och på så sätt kan han alltid bibehålla ett behagligt yttre. Din mystiske unge vän vars namn du aldrig har nämnt för mig men vars bild verkligen fascinerar mig, tänker säkert aldrig. Det är jag säker på. Han är ett vackert, tanklöst väsen, som alltid skulle vara här om vintern när vi inga blommor har, och om sommaren, när vi önskar något som vi kan avkyla vår intelligens med. Smickra dig inte, Basil: du är inte ett dugg lik honom.
— Du förstår mig inte, Harry, svarade konstnären. Naturligtvis är jag inte lik honom. Det vet jag lika väl som du. Ja, det vore sorgligt, om jag liknade honom. Du rycker på axlarna. Men jag säger sanningen. Det vilar ett olycksöde över alla fysiska och intellektuella företräden, samma slags olycksöde som i historien tycks likt spårhundar följa kungarnas stapplande steg. Det är bättre att inte vara olik andra. De fula och dumma har det bäst här i världen. De kan sitta där lugna och beskåda komedin. Om de inte vet något om seger, slipper de åtminstone nederlagets smärta. De lever som vi alla skulle leva, i ostörd ro, likgiltiga och utan bekymmer. De fördärvar inte andra och blir själva inte fördärvade. Du, Harry, kommer att få lida för din rikedom och rang, jag för min intelligens och min konst — vad de nu kan vara värda — Dorian Gray för sin skönhet — alla skall vi få lida för vad gudarna har gett oss, lida fruktansvärt.
— Dorian Gray? Heter han det? frågade lord Henry i det han gick bort mot Basil Hallward.
— Ja, det heter han. Men det var inte min mening att nämna det för dig.
— Varför inte?
— Det kan jag inte förklara för dig. När jag tycker mycket om någon, nämner jag aldrig hans namn för en annan. Det vore som att ge bort en del av honom. Jag har lärt mig att älska det hemlighetsfulla. Det syns mig vara det enda som kan göra det moderna livet mystiskt och underbart för oss. Det mest alldagliga blir underbart bara man håller det hemligt. När jag reser bort från stan berättar jag inte för någon vart jag far. Om jag berättade det vore mitt nöje förstört. Kanske är det dumt men jag tycker min tillvaro på så sätt blir intressantare. Jag är rädd att du anser mig vara mycket barnslig.
— Visst inte, svarade lord Henry, visst inte, käre Basil. Du tycks ha glömt att jag är gift, och äktenskapets enda behag är att bägge parterna måste föra ett liv fullt av förställning. Jag vet aldrig var min hustru är, och hon vet aldrig vad jag gör. När vi råkas — vi gör det tillfälligtvis, när vi äter middag ute tillsammans eller går till hertigens — så berättar vi de otroligaste historier för varandra med den allvarligaste uppsyn. Min hustru är mycket skicklig i det — ja, till och med skickligare än jag. Hon tar aldrig fel på ett datum, vilket jag alltid gör; men när hon ertappar mig, ställer hon inte till något spektakel för det. Jag önskar ibland att hon gjorde det, Men hon skrattar bara åt mig.
— Jag avskyr ditt sätt att tala om ditt äktenskap, Harry, sade Basil Hallward och gick mot dörren som förde ut i trädgården. Jag tror att du är en mycket god äkta man, men att du blygs över dina dygder. Du är en märkvärdig mänska. Du säger aldrig något moraliskt och gör aldrig någon orätt. Din cynism är helt enkelt en pose.
— Naturlighet är också en pose och den mest irriterande jag vet! ropade lord Henry skrattande, varpå de två unga männen tillsammans gick ut i trädgården och satte sig på en lång bambusoffa som stod i skuggan av ett högt lagerträd. Solskenet smekte det blanka lövet. Vita tusenskönor blommade i gräset.
Efter en stund såg lord Henry på sin klocka.
— Jag är rädd jag måste gå, Basil, mumlade han, och innan jag går, vill jag gärna ha svar på den fråga jag gjorde för en stund sedan.
— Vilken fråga? sade målaren och stirrade på marken.
— Det vet du mycket väl.
— Nej, Harry.
— Då vill jag upprepa den. Jag vill att du skall förklara för mig, varför du inte vill utställa Dorian Grays porträtt. Jag vill veta den verkliga orsaken.
— Jag har sagt dig den.
— Nej. Du sade, emedan det var för mycket av dig själv i porträttet. Men det är ju barnsligt.
— Harry, sade Basil Hallward och såg honom rätt i ögonen, alla porträtt som är målade med känsla, är porträtt av konstnären och inte av modellen. Den avbildade är endast anledningen, tillfället. Det är inte han som avslöjas av konstnären. Det är konstnären som avbildar sig själv på duken. Orsaken varför jag inte vill ställa ut detta porträtt är, att jag fruktar att det i sig avslöjar min egen själs hemlighet.
Lord Henry skrattade.
— Och vari består den? frågade han.
— Det skall jag berätta för dig, sade Hallward, men över hans ansikte for ett förläget uttryck.
— Jag är full av förväntan, yttrade hans vän och såg på honom.
— Å, egentligen är det mycket litet att berätta, sade målaren. Och jag är rädd att du knappt kan förstå det. Kanske du knappast tror det.
Lord Henry böjde sig leende ned och tog en tusensköna som han betraktade.
— Jag tror säkert jag skall förstå det, sade han och stirrade intensivt på blomman, och vad det beträffar att tro något, så kan jag tro vad som helst, förutsatt att det är någorlunda otroligt.
Vinden skakade några blommor från träden, och de tunga syrenklasarna med sina stjärndruvor rörde sig fram och åter. En gräshoppa började sjunga vid muren, och en tunn, långsträckt trollslända svävade förbi på sina skira vingar. Lord Henry kände det som kunde han höra Basil Hallwards hjärta slå och väntade med undran på vad som nu skulle komma.
— Historien är helt enkelt denna, sade målaren efter en stunds tystnad. För två månader sedan var jag en afton hos lady Brandon. Du vet, vi stackars konstnärer måste då och då visa oss i sällskapslivet för att påminna publiken om att vi inte är vildar. Du sade mig en gång, att genom frack och vit halsduk kan alla, ja till och med en börsjobbare, få namn om sig att vara mycket civiliserade. Gott, efter att jag hade varit där i ungefär tio minuter och underhållit mig med utspökade änkor och tråkiga akademiker, kände jag plötsligt att någon såg på mig. Jag vände mig halvt om och såg Dorian Gray för första gången. Då våra ögon möttes kände jag att jag blev blek. Jag fick någon konstig skräckkänsla. Jag visste, att jag stod mitt emot någon vars blotta personlighet var så fascinerande att den skulle sluka hela mitt väsen, hela min själ, hela min konst, om jag gav efter därför. Jag ville inte att någonting yttre skulle få inflytande på mitt liv. Du vet själv, Harry, hur självständig jag är till min natur. Jag har alltid varit min egen herre, åtminstone tills jag träffade Dorian Gray. Då — men jag vet inte hur jag skall förklara det för dig: något tycktes säga mig, att jag stod vid en fruktansvärd vändpunkt i mitt liv. Jag hade en sällsam aning att ödet ville bereda mig underbara fröjder och sorger. Jag blev ängslig och vände mig om för att lämna rummet. Det var inte samvetet som kom mig att göra så. Det var ett slags feghet. Jag vill inte förneka att jag försökte fly.
— Samvete och feghet är verkligen detsamma, Basil. Samvete är firmanamnet. Det är allt.
— Det tror jag inte, Harry, och jag tror knappt att du själv gör det. Emellertid, vad det nu var — det kunde ha varit stolthet, ty jag är mycket stolt — så ansträngde jag mig för att nå dörren. Där stötte jag naturligtvis ihop med lady Brandon. Ni skall väl inte springa er väg nu, mr Hallward? skrek hon. Du vet ju en sådan besynnerligt skrikig röst hon har.
— Ack ja, hon är en påfågel i allt utom skönhet, sade lord Henry och plockade sönder tusenskönan med sina långa, nervösa fingrar.
— Jag kunde inte bli kvitt henne. Hon presenterade mig för furstliga personer och folk med stjärnor och ordnar och äldre damer med kolossala diadem och krokiga näsor. Jag hade träffat lady Brandon endast en gång förut; men hon hade föresatt sig att göra mig till sällskapets huvudperson, Jag tror en av mina tavlor hade väckt mycket uppseende vid den tiden — åtminstone hade man skrivit så i skvallertidningarna som är måttstocken på odödlighet i det nittonde århundradet. Plötsligt befann jag mig mitt emot den unge mannen vars personlighet hade gjort mig så underligt upprörd. Vi stod helt nära varandra, ja, nästan rörde vid varandra. Våra ögon möttes igen. Det var obetänksamt av mig men jag bad lady Brandon presentera mig. Kanske det inte var så tanklöst. Det var hel enkelt oundvikligt. Vi skulle även utan presentation ha tilltalat varandra. Det är jag säker på. Även Dorian sade mig det senare. Också han kände att det var vårt öde att vi skulle mötas.
— Och hur beskrev lady Brandon den underbare unge mannen? frågade lord Henry. Jag vet att hon alltid ger en hastig biografi över alla sina gäster. Jag kommer ihåg hur hon drog fram mig till en ohyfsad och rödbrusig herre, täckt av ordnar och band, och väste de mest häpnadsväckande historier i örat på mig med en teaterviskning som måste ha hörts tydligt av varenda en i rummet. Jag flydde helt enkelt. Jag vill själv lära känna folk. Men lady Brandon behandlar sina gäster som en auktionsutropare sina varor. Antingen förklarar hon alldeles bort dem eller berättar hon allt om dem med undantag för det man vill veta.
— Stackars lady Brandon! Du går hårt åt henne, Harry! sade Hallward likgiltigt.
— Kära du, hon försökte grunda en salong och så blev det bara en restaurang. Hur skulle jag kunna beundra henne? Men vad sade hon om mr Gray?
— Å, ungefär så här: En präktig pojke — hans kära mor och jag var oskiljaktiga — har alldeles glömt vad han gör — jag är rädd han gör ingenting — spelar piano — eller är det möjligen fiol, käre mr Gray? — Vi måste skratta och blev vänner med ens.
— Skratt är ingen dålig början på en vänskap, och det är det ojämförligt bästa sättet att sluta den på, sade den unge lorden och tog en ny tusensköna.
Hallward skakade på huvudet. Du förstår inte vad vänskap är, Harry, mumlade han, och inte heller vad fiendskap är. Du tycker bra om alla, det vill säga alla är dig likgiltiga.
— Så gräsligt orättvis du är! utropade lord Henry, i det han sköt hatten på nacken och såg upp mot de lätta skyarna som flöt omkring som blanka vita silkesstrimmor på den turkosblå sommarhimlen. Ja, gräsligt orättvis. Jag gör stor skillnad på folk. Jag väljer mina vänner för deras vackra utseende, mina bekanta för deras goda egenskaper och mina fiender för deras skarpa intelligens. Man kan aldrig vara nog försiktig i valet av sina fiender. Jag har inte en som är dum. De är alla intellektuellt begåvade, och följaktligen förstår de att värdera mig. Är det mycket egenkärt av mig? Jag tror det är en smula egenkärt.
— Ja, det vill jag lova, Harry! Men efter din indelning är jag alltså endast en bekant.
— Käre gamle Basil, du är mycket mer än en bekantskap.
— Och mycket mindre än en vän. Ett slags bror förmodligen?
— Å, bröder! Vad bryr jag mig om bröder! Min äldste bror vill inte förkorta sitt liv, och mina yngre bröder tycks aldrig göra något annat.
— Harry! utropade Hallward och drog ihop ögonbrynen.
— Kära du, det var inte fullt så allvarligt menat. Men jag kan inte hjälpa att jag avskyr mina släktingar. Kanske kommer det sig av att ingen kan uthärda att andra har samma fel som man själv. Jag förstår den engelska demokratins raseri mot de högre klassernas så kallade laster. De breda lagren av folket känner att dryckenskap, dumhet och osedlighet är deras speciella tillhörigheter och att när en av oss gör sig till narr, är han inne på deras mark. Då den stackars Southwark kom inför skilsmässodomstolen var deras indignation alldeles ypperlig. Och dock tror jag inte att ens tio procent av underklassen för ett korrekt liv.
— Jag gillar inte ett enda ord av vad du har sagt, dessutom tror jag, Harry, att du inte själv menar det.
Lord Henry strök sitt bruna spetsiga skägg och slog med en skulpterad ebenholtskäpp på sina blanklädersskor. Vad du är äkta engelsk, Basil! Det är nu andra gången du har gjort den anmärkningen. Om man framställer en idé för en äkta engelsman — och det är alltid dumdristigt — faller det honom aldrig in att överväga om idén är god eller inte. Det enda han anser viktigt är om man själv tror på den. Gott, men idéns värde har ingenting att göra med ärligheten hos den mänska som framställer den. Det är till och med troligt att ju mindre uppriktig mänskan är, dess oegennyttigare och fördomsfriare kan hon utveckla sin idé. Men jag vill inte diskutera sociologi, politik eller metafysik med dig. Jag tycker mera om mänskor än om principer och jag tycker mera om mänskor utan principer än om någonting annat i världen. Berätta mer om mr Dorian Gray. Hur ofta träffar du honom?
— Var dag. Jag vore inte lycklig om jag inte fick se honom dagligen. Han är oumbärlig för mig.
— Så märkvärdigt! Jag trodde inte det fanns något annat för dig än din konst.
— Han är hela min konst nu, sade målaren allvarligt. Ibland tror jag att det endast ges två viktiga tidpunkter i världshistorien. Den ena, då ett nytt uttrycksmedel för konsten upptäcks, den andra, då det också uppenbarar sig en ny personlighet för konsten. Vad uppfinnandet av oljemålningen var för venetianerna och vad Antinous' ansikte var för den sengrekiska skulpturen, det kommer Dorian Grays ansikte en dag att bli för mig. Det är inte bara det att jag målar, tecknar och skisserar efter honom. Naturligtvis har jag gjort allt detta. Men han är mycket mer för mig än en modell. Jag vill inte säga dig, att jag känner mig besviken över vad jag har målat efter honom eller att hans skönhet är sådan, att konsten inte kan uttrycka den. Det finns ingenting som inte konsten kan uttrycka, och jag vet att det jag har gjort, sedan jag mötte Dorian Gray, är ett gott arbete, är mitt livs bästa arbete. Men — jag undrar om du förstår mig? — hans personlighet har på ett egendomligt sätt suggererat mig till ett nytt sätt att måla och till en alldeles ny stil. Jag ser nu tingen på ett annat sätt och tänker annorlunda om dem. Jag kan nu njuta av livet på ett sätt som förr var främmande för mig. »En dröm om skönhet i dagar av tankar» — vem är det som säger så? Det har jag glömt; men det uttrycker vad Dorian Gray har varit för mig. Bara den synliga närvaron av denne gosse — ja, jag tycker att han bara är en gosse, fastän han är över tjugu år — hans blotta närvaro — å, jag undrar om du kan fatta allt vad detta innebär för mig? Omedvetet förklarar han för mig en ny skolas egenart, en skola som skall förena romantikens hela lidelsefullhet med antikens fullkomlighet. Själens och kroppens harmoni — vilken storhet ligger det inte däri! I vår dåraktighet har vi skilt de två åt och fått en realism som är brutal och en idealism som är tom. Harry, om du visste vad Dorian Gray är för mig! Du kommer ihåg det där landskapet som Agnew bjöd mig ett så högt pris för, men som jag inte ville skiljas från? Det hör till det bästa jag har målat. Och varför? Jo, därför att Dorian Gray satt vid min sida när jag målade det. En hemlighetsfull kraft strömmade från honom över till mig, och för första gången i mitt liv såg jag i detta enkla skogslandskap det under jag alltid förgäves har spanat efter.
— Basil, det är underbart! Jag måste få se Dorian Gray.
Hallward reste sig och gick omkring i trädgården. Efter en stund kom han tillbaka. Harry, sade han, Dorian Gray är för mig endast ett konstnärligt motiv. Du finner möjligen ingenting hos honom. Jag ser allt hos honom. Han är aldrig så mycket närvarande i mitt arbete som då detta inte är ett porträtt av honom. Som jag redan sagt, han har suggererat mig till en ny stil. Jag finner honom i vissa linjers böjning och i vissa färgers finhet och behag. Det är allt.
— Men varför vill du då inte ställa ut porträttet av honom? frågade lord Henry.
— Emedan jag, utan att vilja det, har på duken uttryckt all denna konstnärliga tillbedjan. Naturligtvis har jag aldrig talat med honom om det. Han vet ingenting därom. Han skall aldrig få veta det. Men världen skulle kunna gissa sig därtill, och jag vill ej blotta min själ för andra mänskors enfaldiga, nyfikna ögon. Jag vill inte lägga mitt hjärta under deras mikroskop. Det är för mycket av mig själv i porträttet, Harry — för mycket av mig själv.
— Poeter är inte så samvetsömma som du. De vet hur användbar lidelsen är. I våra dagar upplever ett brustet hjärta många upplagor.
— Jag hatar dem därför! ropade Hallward. En konstnär skall skapa sköna ting men inte lägga något av sitt eget liv i dem. Vi lever i en tid då mänskorna behandlar konsten som vore den avsedd att vara ett slags autobiografi. Vi har förlorat det abstrakta skönhetssinnet. En dag skall jag visa världen vad det är. Och därför skall världen aldrig få se mitt porträtt av Dorian Gray.
— Jag tror du gör orätt, Basil, men jag vill inte disputera med dig. Men säg mig, håller Dorian Gray mycket av dig?
Målaren funderade några ögonblick. — Han tycker bra om mig, svarade han efter en stund. Jag vet att han tycker bra om mig. Naturligtvis smickrar jag honom omåttligt. Jag finner ett egendomligt nöje i att säga honom saker som jag vet att jag efteråt ångrar. I regel är han mycket älskvärd mot mig, och vi sitter i ateljén och talar om tusen saker. Men ibland är han mycket tanklös och tycks till och med finna nöje i att plåga mig. Då känner jag det, Harry, som gav jag bort hela min själ till någon som behandlar den likt en blomma som man sätter i knapphålet, ett slags dekoration för hans fåfänga, en prydnad för en sommardag.
— Sommardagar är långa, Basil, mumlade lord Henry, kanske blir du fortare trött på honom än han på dig. Det är sorgligt när man tänker på det, men utan tvivel är genialitet varaktigare än skönhet. Detta förklarar det faktum att vi plågar oss med att överkultivera oss. I den vilda kampen för tillvaron behöver vi något som är varaktigt, och därför belastar vi våra hjärnor med struntsaker och fakta i det fåfänga hoppet att kunna hävda vår plats. Den grundligt bildade mänskan — det är det moderna idealet. En sådan mänskas inre är hemskt. Det är likt en marknadsbasar där allt är dåligt och överskattat. Men jag tror att du först tröttnar på honom. En dag när du ser på din vän kommer du att finna att han inte är något att teckna, eller också att du inte gillar hans färger eller något annat liknande. I ditt hjärta skall du göra honom bittra förebråelser för dåligt uppförande mot dig. Och nästa gång ni träffas känner du dig kall och likgiltig för honom. Det är sorgligt ty det kommer att förändra dig. Vad du har berättat för mig är en hel roman, en konstens roman kunde man kalla den. Men det sorgliga med alla romaner är, att de gör mänskorna så oromantiska.
— Säg inte det, Harry! Så länge jag lever skall Dorian Grays personlighet behärska mig. Du kan inte känna som jag. Du är för ombytlig.
— Å, just därför, käre Basil, kan jag det. De trofasta känner endast till den triviala sidan av kärleken. De trolösa känner dess tragedier. Och lord Henry tände en tändsticka mot en sirlig silverask och började röka sin cigarrett med en min full av självkänsla och belåtenhet som om han hade sammanfattat hela livet i den frasen. Från murgrönans glatta bladverk hördes sparvarnas glada kvitter och skyarnas blåa skuggor jagade som svalor över gräset. Vad det var härligt i trädgården! Och så intressanta andra mänskors känslor var! Mycket intressantare än deras tankar, föreföll det lorden. Ens egen själ och ens vänners lidelser — det var det enda härliga i livet. Han tänkte med stilla glädje på den tråkiga lunch han hade sluppit från genom att stanna så länge hos Basil Hallward. Om han hade gått till sin faster hade han säkert träffat lord Goodbody där, och hela konversationen skulle ha rört sig om de fattigas bespisning och nödvändigheten av mönsterbostäder. Alla skulle ha predikat om företrädena hos de dygder som de själva aldrig hade haft anledning att utöva. De rika skulle ha talat om sparsamhet och dagdrivarna om arbetets värde. Det var skönt att ha kommit undan det hela! — När han tänkte på sin faster föll honom något in. Han vände sig till Hallward och sade: Hör du, du, nu kommer jag ihåg något.
— Vad då, Harry?
— Var jag redan har hört namnet Dorian Gray.
— Var var det? frågade Hallward mörkt.
— Se inte så ond ut, Basil. Det var hos min faster, lady Agatha. Hon sade mig att hon hade upptäckt en underbar ung man som skulle hjälpa henne med de fattiga, och han hette Dorian Gray. Men jag skall väl tillägga att hon inte sade att han såg bra ut. För kvinnor har skönhet ingen lockelse, åtminstone inte för de goda kvinnorna. Hon sade att han var älskvärd och allvarlig. Jag tänkte mig honom då med glasögon och tunt hår, full av fräknar och med stora fötter. Jag önskar jag hade vetat att det var din vän.
— Det gläder mig att du inte visste det, Harry.
— Varför?
— Jo, jag önskar inte att du skall träffa honom.
— Du önskar inte att jag skall träffa honom?
— Nej!
— Mr Dorian Gray är i ateljén, sir, anmälde betjänten, som i detsamma kom ut i trädgården.
Målaren vände sig mot tjänaren som stod och kisade mot solskenet.
— Var god och be mr Gray vänta, Parker. Jag kommer strax.
Mannen bugade sig och gick.
Hallward såg på lord Henry och sade: — Dorian Gray är min käraste vän. Han är rättfram och älskvärd. Din tant hade rätt i allt vad hon sade om honom. Förstör honom inte. Försök inte få makt över honom. Ditt inflytande skulle skada. Världen är stor och full av många underbara väsen. Ta inte ifrån mig den enda mänska som ger min konst hela dess charm. Min tillvaro som konstnär beror på honom. Harry, kom ihåg, att jag litar på dig. Han talade mycket långsamt och liksom mot sin vilja.
— Vilket nonsens du pratar! sade lord Henry leende, tog Hallward under armen och nästan ledde honom in i ateljén.