Dorian Grays porträtt/Kapitel 02

←  Kapitel I

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde Översättare: Nils Selander Kapitel II

Kapitel III  →

II

Då de kom in fick de se Dorian Gray. Han satt vid pianot med ryggen emot dem och bläddrade i ett häfte med Schumanns sånger. — De här måste du låna mig, Basil, ropade han. Jag måste lära mig dem. De är alldeles förtjusande.

— Det kommer an på hur du sitter i dag, Dorian.

— Å, jag är led på att sitta och vill inte ha ett porträtt i kroppsstorlek av mig, svarade ynglingen egensinnigt och svängde sig övermodigt om på stolen. Då han fick syn på lord Henry färgade en lätt rodnad för ett ögonblick hans kinder, och han reste sig upp. Ursäkta, Basil, men jag visste inte att du hade främmande.

— Detta är lord Henry Wotton, en gammal vän från Oxford. Jag berättade just för honom vilken god modell du är för mig, och nu fördärvar du det hela.

— Ni har inte fördärvat mitt nöje att få sammanträffa med er, mr Gray, sade lord Henry och gick emot honom med framsträckt hand. Min faster har ofta talat om er. Ni är en av hennes gunstlingar och, är jag rädd — ett av hennes offer.

— För ögonblicket står jag på lady Agathas svarta lista, svarade Dorian med en komisk botgörarmin. Jag lovade följa henne till en klubb i Whitechapel förra torsdagen och glömde helt enkelt bort det hela. Vi skulle ha spelat en duett tillsammans. Nu vet jag inte vad hon kommer att säga.

— Å, det skall ni inte vara orolig för. Hon är så förtjust i er, och jag tror inte att det gjorde någonting att ni var frånvarande. Publiken trodde nog det var en duett. När faster Agatha sätter sig till pianot, väsnas hon för två.

— Det är inte smickrande för henne och knappast en komplimang för mig, svarade Dorian skrattande,

Lord Henry betraktade honom. Ja, han var underbart vacker med sina finskurna, scharlakansröda läppar, sina frimodiga, blåa ögon och sitt lockiga, gyllene hår. I hans anletsdrag låg något omedelbart förtroendeväckande. Där fanns all ungdomens öppenhet och all ungdomens lidelsefulla renhet. Man kände hur fri han bevarat sig från all världens ondska. Inte underligt att Hallward dyrkade honom.

— Ni är mycket för vacker för att offra er åt välgörenhet, mr Gray — mycket för vacker. Och lord Henry satte sig på divanen och öppnade sitt cigarrettetui.

Under tiden sysslade målaren med att ordna sina färger och penslar. Han såg nedslagen ut, och när han hörde lord Henrys sista anmärkning såg han på honom, tvekade ett ögonblick och sade därpå: — Harry, jag vill göra tavlan färdig i dag! Skulle du ta illa upp om jag bad dig gå?

Lord Henry såg leende på Dorian Gray.

— Skall jag gå, mr Gray? frågade han.

— Nej, var snäll och stanna, lord Henry! Jag ser att Basil åter har ett anfall av dåligt humör, och då finner jag honom olidlig. Dessutom måste ni förklara för mig varför jag inte duger till att utöva välgörenhet.

— Jag tror inte jag bör säga er det, mr Gray. Det är ett så sorgligt ämne, att man måste tala allvarligt om det. Men nu går jag naturligtvis inte när ni ber mig stanna. Dig gör det väl detsamma, Basil, eller hur? Du har så ofta sagt mig hur gärna du ser, att din modell har någon att prata med.

Hallward bet sig i läppen. — Om Dorian önskar det, måste du naturligtvis stanna. Hans nycker är lag för alla utom för honom själv.

Lord Henry grep efter sin hatt och sina handskar. — Du är mycket enträgen, Basil, men jag fruktar jag måste gå. Jag har lovat att träffa någon på Orleans. Adjö, mr Gray. Kom och hälsa på mig en eftermiddag på Curzon Street. Jag är nästan alltid hemma vid femtiden. Men underrätta mig innan ni kommer. Jag skulle bli ledsen om ni kom förgäves.

— Basil, ropade Dorian Gray, om lord Henry går, går jag också. När du arbetar, öppnar du aldrig munnen, och det är ohyggligt tråkigt att stå på en ställning och försöka se glad ut. Be honom stanna! Jag vill det.

— Stanna då, Harry, för att göra Dorian till lags och för att göra mig till lags, sade Hallward och stirrade på sin tavla. Alldeles riktigt, jag varken talar eller hör, när jag arbetar. Det måtte vara mycket tråkigt för mina stackars modeller. Jag ber dig därför, stanna!

— Men vad skall jag göra med karlen på Orleans?

Målaren skrattade. — Å, det blir nog inga svårigheter med det. Sätt dig, Harry. Och nu, Dorian, ställ dig där uppe och rör dig inte för mycket, och fäst dig inte heller vid vad lord Henry säger. Han utövar ett mycket dåligt inflytande på alla sina vänner med undantag av mig.

Dorian Gray steg med minen av en ung grekisk martyr upp på ställningen och gjorde en liten missnöjd grimas åt lord Henry som han redan tyckte om. Han var så olik Basil. De var så behagliga motsatser. Och lorden hade en så vacker röst. Efter en stund sade Dorian till honom: — Är verkligen ert inflytande så dåligt som Basil säger?

— Det finns över huvud taget inget gott inflytande, mr Gray. I vetenskaplig mening är allt inflytande dåligt.

— Varför?

— Emedan det att påverka någon är att ge honom en annan själ. Han tänker inte längre sina egna tankar. Han brinner inte mer av sin egen lidelse. Hans dygder är inte längre hans egna. Till och med hans synder, om det nu finns sådana, är lånade. Han blir ett eko av en annans musik, en skådespelare i en roll som är skriven för honom. Livets mål är självutveckling. Att uttrycka vår egen natur — därtill är vi ämnade här på jorden. Numera är man rädd för sig själv. Man har glömt den högsta plikten, plikten mot sig själv. Naturligtvis är man välgörande. Man mättar de hungriga och ger tiggarna kläder. Men den egna själen dukar utblottad under. Rasens mod är utdött. Eller kanske vi aldrig har varit modiga? Fruktan för samhället som är grundvalen för moralen, fruktan för Gud som är religionens hemlighet — det är de två makter som behärskar oss. Och ändå…

— Vänd huvudet litet mer åt höger, Dorian, sade målaren, fördjupad i sitt arbete och endast medveten om att det var ett uttryck i ynglingens ansikte som han aldrig hade sett förut.

— Och ändå, fortsatte lord Henry med sin dämpade, musikaliska röst och sina eleganta handrörelser som redan under skoltiden i Eton var så karakteristiska för honom, och ändå tror jag, att om en enda mänska skulle leva sitt liv fullt och helt, ge efter för alla känslor, uttrycka alla tankar, förverkliga alla drömmar — då tror jag att världen skulle glömma alla medeltida sjukdomar och i ett sunt ögonblick vända åter till det hellenska idealet. Kanske till något finare och rikare än det. Men den tappraste bland oss är rädd för sig själv. Det personliga lemlästandet från barbariets dagar lever fortfarande i en självförnekelse som förbittrar vårt liv. Vi blir straffade för våra försummelser. Varje drift, som vi försöker undertrycka, lägger sig över vår själ och förgiftar den. Kroppen syndar en gång och håller till godo med sin synd, för handling är ett slags rening. Ingenting blir kvar mer än minnet av en njutning eller lyxen av ett samvetskval. Enda sättet att bli fri från en frestelse är att ge efter för den. Motstå den, och er själ blir sjuk av trånad efter det ni själv har förbjudit den, av begär efter det som era hänsynslösa lagar har gjort hänsynslöst och olagligt. Man säger att de största världshändelserna har utspelats i hjärnan. Det är i hjärnan och endast i hjärnan som världens största synder har utspelats. Även ni, mr Gray, med all er rosenröda ungdom och er rosenvita barndom har haft lidelser som fyllt er med skräck, tankar som skrämt er, drömmar om dagen, om natten, drömmar som med sitt blotta minne färgar era kinder röda av skam…

— Sluta, stammade Dorian Gray, sluta! Ni förvirrar mig. Jag vet inte vad jag skall säga. Det finns ett svar men jag kan inte finna det. Vänta, låt mig tänka. Eller hellre, låt mig försöka att inte tänka.

Under de följande tio minuterna stod Dorian orörlig, med halvöppna läppar och egendomligt lysande ögon. Han hade en dunkel aning om att ett fullständigt nytt inflytande verkade inom honom. De få ord Basils vän hade yttrat — utan tvivel alldeles tillfälliga, om än med avsikt paradoxala — hade hos honom snuddat vid en dold sträng som aldrig förr hade dallrat men som han nu kände vibrera i takt med sin bultande puls.

Så kunde musik verka på honom. Musik hade ofta förvirrat honom. Men musiken blev aldrig till ord. Inte en ny värld, utan ett nytt kaos skapade den inom honom. Men ord! Bara ord! Vad de var fruktansvärda! Så levande, klara och grymma! Dem kunde man inte fly från. Och vilken mystisk lockelse innehöll de inte! De gav det formlösa plastisk gestalt, och det med en makt som inte var mindre underbar än lutans och violinens. Fanns det något verkligare än ord?

Ja, det hade funnits saker i hans barndom som han inte hade förstått. Nu förstod han dem. Livet flammade plötsligt glödrött för honom. Han tyckte sig ha vandrat genom eld. Varför hade han inte förr vetat detta?

Lord Henry betraktade honom med sitt fina leende. Med sin utsökta psykologiska instinkt förstod han alltid att tiga i rätta ögonblicket. Han var förvånad över det plötsliga intryck hans ord hade gjort. Han erinrade sig en bok som han hade läst när han var sexton år, en bok, som hade avslöjat mycket som han förr inte vetat. Månne Dorian Gray nu upplevde något liknande? Han hade endast skjutit en pil ut i luften. Hade han träffat? Så fascinerande den här ynglingen var!

Hallward målade friskt på i sitt speciella, djärva maner som hade just det raffinemang och den säkra finhet som i konsten är ett osvikligt tecken på kraft. Han tycktes medveten om tystnaden.

— Basil, jag är trött på att stå! ropade Dorian Gray plötsligt. Jag vill ut i trädgården. Luften är kvävande härinne.

— Snälla du, förlåt. Då jag målar glömmer jag allting annat. Men du har aldrig stått bättre förr. Du stod absolut stilla, och jag har äntligen fått det uttryck jag önskade: den halvöppna munnen och den klara glansen i ögonen. Jag vet inte vad Harry har talat med dig om, men utan tvivel är han orsak till denna underbara verkan. Antagligen har han smickrat dig. Du skall inte tro vad han säger.

— Han har visst inte smickrat mig. Kanske det är därför som jag inte tror ett ord av vad han har sagt.

— Ni vet att ni tror allt, sade lord Henry och såg på honom med sina stora, drömmande ögon. Jag går ut med er i trädgården. Här är gruvligt hett. Basil, låt oss få något kallt att dricka, något med jordgubbar.

— Gärna, Harry. Var snäll och ring, och när Parker kommer skall jag säga till om vad du vill ha. Jag måste bättra på bakgrunden men kommer snart efter. Uppehåll inte Dorian för länge där ute. Jag har aldrig varit i bättre form än i dag. Det artar sig till att bli mitt mästerverk. Det är redan mitt mästerverk.

Lord Henry gick ut i trädgården och fann Dorian Gray med ansiktet begravt i de stora svala syrenklasarna vilkas doft han feberaktigt insöp, som vore den vin. Han gick honom närmare, lade handen på hans skuldra och sade lågt: — Det gör ni rätt i. Ingenting utom sinnena kan bota själen, precis som ingenting utom själen kan bota sinnena.

Den unge mannen ryckte till och drog sig tillbaka. Han var barhuvad och lövet hade bragt hans lockar i oordning och trasslat till deras gyllene trådar. Det låg ett skrämt uttryck i hans blick som om han plötsligt hade blivit väckt. Hans finskurna näsvingar skälvde och de röda läpparna darrade.

— Ja, fortsatte lord Henry, det är en av livets stora hemligheter — att bota själen genom sinnena och sinnena genom själen. Ni är en märkvärdig varelse. Ni vet mer än ni tror, och mindre än ni önskar veta.

Dorian Gray rynkade pannan och vände sig bort. Han kunde icke låta bli att tycka om den högväxte, elegante mannen vid sin sida. Dennes romantiska, olivfärgade ansikte med sitt blaserade uttryck intresserade honom. Det låg något magnetiskt i den mjuka, dämpade rösten. Till och med hans vita, kyliga händer hade en underlig charm. När han talade rörde de sig som i takt till musik och tycktes tala sitt eget språk. Men Dorian var rädd för honom och han skämdes för denna rädsla. Varför skulle just en främling få honom att avslöja sig inför sig själv? Han hade känt Basil Hallward i månader utan att deras vänskap hade förändrat honom. Då korsas plötsligt hans väg av någon som för honom uppenbarar livets mysterier. Och för vad skulle han vara rädd? Han var ingen flicka eller skolpojke. Det var en ogrundad rädsla.

— Låt oss gå och sätta oss i skuggan, sade lord Henry. Parker har burit dit drinkarna, och om ni står här länge i solgasset blir er hy fördärvad och Basil vill aldrig måla er mer. Ni skall inte bli solbränd för det skulle inte klä er.

— Vad skulle det betyda? ropade Dorian skrattande när han satte sig på en bänk borta i trädgården.

— Det skulle betyda mycket för er, mr Gray.

— Varför?

— Emedan ni är den härligaste ungdom, och ungdom är det enda som är värt att äga.

— Det tycker inte jag, lord Henry.

— Ack nej, inte nu. Men en dag, när tanken har fårat er panna och lidelsen brännmärkt era läppar med sin hemska eld, då skall ni tycka det och finna det fruktansvärt. Som ni nu är, bedårar ni hela världen. Skall det alltid förbli så?… Ni är en fullkomlig skönhet, mr Gray. Se inte så arg ut! Det är sant. Och skönhet är en form av geni — skönheten är mera än geni för den behöver ingen förklaring. Den är ett faktum i tillvaron, likt solen, likt våren eller månens återspegling på mörka vatten. Den kan inte förnekas. Den har sin gudomliga härskarrätt och gör furstar av dem som äger den. Ni ler? Ack, när ni har förlorat skönheten, ler ni inte längre… Många säger, att skönheten endast är ytlig. Mycket möjligt. Men så ytlig som tanken är den ändå inte. För mig är skönheten undret bland undren. Det är endast enfaldiga mänskor som inte bedömer tingen efter utseendet. Det mystiska i världen är det synliga, inte det osynliga… Ja, mr Gray, mot er har gudarna varit nådiga. Men vad gudarna ger, det tar de snart tillbaka. Ni har blott några år att leva helt och fullkomligt. När er ungdom är borta, är också skönheten försvunnen, och ni skall plötsligt upptäcka att inga fler triumfer väntar er. Eller också får ni nöja er med dessa ringa framgångar som minnet av det förflutna gör bittrare än nederlag. Var månad skall föra er närmare det ödesdigra. Tiden avundas er och bekämpar era liljor och rosor. Ni blir gul och mager, och borta är ögonens glans. Ni kommer att lida fruktansvärt… Ack, njut er ungdom, medan den är till. Slösa inte bort de gyllene dagarna på de dumma och tråkiga. Kasta inte bort ert liv åt de okunniga och vardagliga. Det är vår tids falska ideal och sjukliga strävan. Lev! Lev det härliga liv ni bär inom er! Låt ingenting undgå er. Sök alltid det nya, och var inte rädd för något… En ny hedonism, det är vad vårt århundrade behöver. Kanske är ni ämnad till dess synliga symbol. Med er personlighet kan ni förverkliga allt. Hela världen är er — en hel vår… När jag mötte er, såg jag ögonblickligen hur omedveten ni var om vad ni är och kunde bli. Jag såg så mycket hos er som tilltalade mig att jag måste berätta er litet om er själv. Jag tänkte hur tragiskt det vore om ni slösades bort. Ty ungdomen varar endast en kort tid — en mycket kort tid. Se, ängens blommor vissnar men blommar åter. Guldregnet blir lika gyllengult nästa juni som i dag. Om en månad lyser klematisrankans purpurstjärnor, och år efter år kommer lövets gröna natt att fördunkla deras purpur. Men vi får aldrig igen vår ungdom. De tjugu årens glada puls blir mattare och trögare. Våra lemmar styvnar, våra sinnen slappnar. Vi urartar till hemska marionetter, där ett minne spökar, minnet av de drifter som vi inte vågade ge efter för, och minnet av de frestelser som vi aldrig fick mod att tillfredsställa. Ungdom! Ungdom! Det finns ingenting på jorden som kan jämföras med ungdomen!

Dorian Gray lyssnade med öppna, undrande ögon. Syrenkvisten föll ur hans hand ned på sanden. Ett ilsket bi kom flygande och surrade ett ögonblick omkring den. Därpå kröp det över blommorna. Dorian betraktade insekten med detta ovanliga intresse som vi försöker uppmobilisera för småsaker när något viktigt oroar oss eller när vi behärskas av en känsla som vi icke kan förklara, eller bestormas av tankar som plågar hjärnan. Efter en stund flög biet bort. Han såg det försvinna i en konvolvelkalk. Blomman skälvde och vajade sakta fram och åter.

Plötsligt syntes målaren i ateljédörren och gjorde tecken till dem att komma in. De såg leende på varandra.

— Jag väntar på er, kom nu! ropade Basil. Ljuset är utmärkt, och ni kan ta glasen med er.

De reste sig och gick långsamt nedför gången. Två vitgröna fjärilar fladdrade förbi dem och i päronträdet borta vid trädgårdshörnet började en trast sjunga.

— Är ni glad över att ha träffat mig, mr Gray? frågade lord Henry och såg på honom.

— Ja, nu är jag glad. Jag undrar om jag alltid kommer att vara det?

— Alltid! Det är ett gräsligt ord. Jag ryser var gång jag hör det. Kvinnor älskar det ordet. De fördärvar varje romantisk liten historia genom att söka få den att vara i evighet. Det är också ett meningslöst ord. Skillnaden mellan en nyck och en passion är att den förra varar längre.

Då de kom in i ateljén, lade Dorian Gray sin hand på lord Henrys arm. — Låt då vår vänskap vara en nyck, sade han och rodnade över sin egen djärvhet. Han gick upp på ställningen och återtog sin plats. Lord Henry kastade sig i en stor korgstol och betraktade Dorian. Endast ljudet av penslarnas beröring med duken avbröt stillheten, och då och då trädde Hallward litet tillbaka för att se porträttet på avstånd. Dammet dansade guldskimrande i solstrålarna som strömmade in genom den öppna dörren. Och den tunga rosendoften tycktes svepa sig kring allting.

Efter en kvart upphörde Hallward att måla, såg länge på Dorian Gray, sedan på porträttet och rynkade pannan. — Det är färdigt! utropade han slutligen, böjde sig ned och skrev med långa röda bokstäver sitt namn i vänstra hörnet.

Lord Henry gick fram till honom och såg på tavlan. Den var i sanning, som konstverk betraktad, makalös och utmärkte sig dessutom för en slående porträttlikhet. — Käre Basil, jag gratulerar dig hjärtligt, sade han. Det är vår tids bästa porträtt. Mr Gray, kom och se er själv.

Den unge mannen for upp som vaknad ur en dröm. — Är det verkligen färdigt? mumlade han och steg ner från ställningen.

— Alldeles färdigt, sade målaren, Och du har stått förträffligt. Jag är mycket tacksam.

— Det hela är min förtjänst, avbröt lord Henry. Inte sant, mr Gray?

Dorian svarade inte utan gick vårdslöst till tavlan och vände sig emot den. När han betraktade den, steg han tillbaka och hans kinder blev för ett ögonblick röda av tillfredsställelse. Hans ögon fick ett glatt uttryck som såg han sig själv för första gången. Han stod där orörlig och förvånad och hörde som på avstånd att Hallward talade till honom men han förstod ej meningen. Känslan av hans egen skönhet kom över honom som en uppenbarelse. Han hade aldrig känt den förr. Basil Hallwards smicker hade han alltid uppfattat som överdrivna vänskapsbevis. Han hade hört på, skrattat åt det och glömt det. Det hade inte haft någon betydelse för honom. Då kom lord Wotton med sin sällsamma hymn till ungdomen och sin hemska varning för dess kortvarighet. Den hade upprört honom, och nu när han betraktade sin egen skönhets spegelbild, stod plötsligt beskrivningens verklighet klar för honom. Ja, en dag skulle hans ansikte bli visset och skrynkligt, hans ögon matta och färglösa, hans gestalt böjd och bruten. Läpparnas purpur och den gyllene glansen kring hans hår skulle försvinna. Livet som skulle dana hans själ skulle förstöra hans kropp. Han skulle bli otymplig, ful och avskyvärd.

När han tänkte på detta kände han smärtan genomila sig som ett knivblad och sätta alla hans fibrer i dallring. Hans ögon blev mörka som ametister och dimmiga av tårar. Han tyckte att en isig hand lades på hans hjärta.

— Tycker du inte om det? frågade Hallward slutligen, en smula sårad över tystnaden som han inte förstod.

— Naturligtvis tycker han om det, sade lord Henry. Vem skulle inte tycka om det? Det är något av det största i den moderna konsten. Jag skall ge allt vad du begär för det. Jag måste äga det.

— Det är inte mitt, Harry.

— Vems då?

— Naturligtvis Dorians, sade målaren.

— Han har verkligen tur.

— Så sorgligt! mumlade Dorian Gray, med ögonen ännu vilande på sin egen bild. Så sorgligt! Jag skall bli gammal, ful och frånstötande. Men detta porträtt skall evigt förbli ungt. Det kommer aldrig att bli äldre än det är denna junidag. — Om det ändå vore omvänt! Om det ändå vore jag som alltid skulle vara ung och porträttet som skulle åldras, för det skulle jag vilja ge allt vad jag äger! Ja, det finns ingenting i världen jag inte skulle vilja ge för det. Jag skulle gärna offra min själ för det.

— Det skulle du nog inte tycka om, Basil, ropade lord Henry skrattande. Det skulle repa för skarpa fåror i ditt arbete.

— Jag skulle på det allvarligaste opponera mig, Harry, sade Hallward.

Dorian Gray vände sig om och såg på honom. — Ja, det tror jag, Basil. Du skattar din konst högre än dina vänner. Jag är inte mera för dig än en grön bronsfigur. Och inte ens det, tror jag.

Målaren såg förfärad på honom. Det var så olikt Dorian Gray att tala så. Vad hade hänt? Han såg ju riktigt ond ut. Hans ansikte och kinder blossade.

— Ja, fortsatte han, jag är mindre för dig än din elfenbenshermes eller din silverfaun. Dem kommer du alltid att hålla av. Men hur länge kommer du att tycka om mig? Tills jag har fått min första rynka. Nu vet jag att när man förlorar sitt vackra utseende förlorar man allt. Din tavla har lärt mig det. Lord Henry Wotton har absolut rätt. Ungdom är det enda som är värt att äga. När jag märker att jag blir gammal, skall jag begå självmord.

Hallward blev blek och fattade hans hand.

— Dorian, Dorian, ropade han, tala inte så! Jag har aldrig förr haft en sådan vän som du och får aldrig någon. Du är väl inte svartsjuk på döda ting? Du, som är vackrare än något av dem!

— Jag är svartsjuk på allt, som får behålla sin skönhet. Jag är svartsjuk på det porträtt som du har målat av mig. Varför skall det behålla vad jag måste förlora? Vart flyende ögonblick tar något från mig och ger något åt det. Å, om det vore tvärtom! Om porträttet kunde förändra sig och jag alltid bli den jag är! Varför har du målat det? En dag skall det håna mig, håna mig fruktansvärt. Heta tårar steg upp i ögonen på honom. Han gjorde sig fri från Basils hand, kastade sig på divanen och begravde huvudet i kuddarna som om han bad.

— Det är ditt verk, Harry, sade målaren, full av bitterhet.

Lord Henry ryckte på axlarna. — Det är den verklige Dorian Gray. Det är allt.

— Det är det inte!

— Om inte, vad har jag med det att göra?

— Du skulle ha gått när jag bad dig, mumlade Basil Hallward.

— Jag stannade på din begäran, sade lord Henry.

— Harry, jag kan inte samtidigt gräla med mina två bästa vänner, men ni båda kommer mig att hata det bästa arbete jag någonsin har gjort. Därför skall jag förstöra det. Vad är det mer än duk och färg? Det skall inte fördärva tillvaron för oss alla tre.

Dorian Gray lyfte sitt gyllene huvud från kudden och stirrade på Basil med blekt ansikte och förgråtna ögon när denne gick mot fönstret där färgbordet stod. Vad ämnade han göra? Hans fingrar sökte feberaktigt efter något bland tenntuber och torkade penslar. Ah, det var efter den långa palettkniven med det tunna, smidiga stålbladet. Äntligen fann han den. Han tänkte skära sönder duken.

Med ett kvävt skri störtade ynglingen upp från divanen och fram till Hallward, ryckte kniven från honom och slängde den till andra ändan av rummet.

— Nej, Basil, ropade han, det vore mord!

— Det gläder mig, att du slutligen sätter värde på mitt verk, sade Hallward kyligt sedan han hade hämtat sig från sin överraskning. Jag trodde inte du skulle göra det.

— Sätta värde på det? Jag älskar det, Basil. Jag känner, att det är en del av mig själv.

— Gott, så snart du är torr, skall du bli fernissad, inramad och hemskickad. Sedan kan du göra vad du behagar med dig själv.

Hallward gick genom rummet och ringde efter teet.

— Du dricker väl te, Dorian? Och du, Harry? Eller försmår du så enkla njutningar?

— Jag avgudar enkla njutningar, sade lord Henry. De är den sista tillflykten för komplicerade mänskor. Men jag älskar inte scener, utom på teatern. Sådana konstiga kroppar ni båda är! Jag undrar vem det var som definierade mänskan såsom ett förnuftigt djur. Det var den mest förhastade definition. Mänskan är allt annat än förnuftig, och det är jag för resten glad över. Fast jag önskar att ni båda inte ville kivas om porträttet. Du skulle helst ge det åt mig, Basil. Den här dåraktige pojken bryr sig verkligen inte om det. Men det gör jag.

— Basil, om du ger det åt någon annan än mig, förlåter jag dig aldrig! ropade Dorian Gray. Och för övrigt tillåter jag ingen att kalla mig en dåraktig pojke.

— Du vet, att tavlan är din, Dorian. Jag gav dig den, innan den existerade.

— Och ni bör också veta, att ni har varit litet dum, mr Gray, och ni kan i själva verket inte ha något emot att bli påmint om, att ni är utomordentligt ung.

— Jag kunde ha mycket emot denna förmiddag, lord Henry.

— Å, denna förmiddag! Ni har börjat livet med den.

Det knackade på dörren, och betjänten kom in med en fylld tebricka, som han satte på ett litet japanskt bord. En gosse kom in med två klotformiga kinesiska skålar. Dorian Gray gick fram och serverade teet. De båda herrarna kom långsamt fram till bordet och undersökte vad skålarna bjöd på.

— Låt oss gå på teatern i afton, sade lord Henry. Någonstans ger man säkert något bra. Jag har visserligen lovat äta middag hos White, men det är endast med en gammal vän. Jag kan gott sända honom ett telegram att jag är sjuk eller att en senare överenskommelse har hindrat mig. Jag tycker det sista vore en vacker ursäkt. Den har uppriktighetens hela behag.

— Det är så påfrestande att krypa i frack, sade Hallward. Och när man väl har den på ser man gräslig ut.

— Ja, svarade lord Henry tankfullt, det nittonde århundradets sällskapsdräkt är avskyvärd. Den är så dyster och tryckande. Synden är det enda färgrika i vårt moderna liv.

— Du skulle verkligen inte säga sådant i Dorians närvaro, Harry.

— Vilken Dorian? Den som serverar teet eller den du har målat?

— Båda.

— Jag vill gärna följa med er på teatern, lord Henry, sade den unge mannen.

— Så följ med! Och du kommer också med, inte sant, Basil?

— Jag kan verkligen inte. Jag har så mycket att göra.

— Gott, då går vi ensamma, mr Gray.

— Det skall bli vådligt roligt, lord Henry.

Målaren bet sig i läppen och gick med koppen i handen bort till tavlan.

— Jag stannar hos den verklige Dorian, sade han sorgset.

— Är det den verklige Dorian? frågade originalet till porträttet och ställde sig bredvid honom. Är jag lik honom?

— Ja, du är lik honom.

— Så underbart, Basil!

— Åtminstone liknar du honom till det yttre. Men detta kommer aldrig att förändra sig, suckade Hallward. Det är alltid något.

— Ett sådant väsen folk gör av trofasthet! utropade lord Henry. Till och med i kärleken är den endast ett fysiologiskt problem och har ingenting med vår vilja att göra. Unga mänskor önskar vara trofasta och kan inte, gamla mänskor vill vara trolösa och kan inte. Mer kan man knappast säga.

— Gå inte på teatern i afton, Dorian, sade Hallward. Stanna och ät middag med mig!

— Jag kan inte, Basil.

— Varför?

— Därför att jag har lovat att följa med lord Henry Wotton.

— Han skulle inte gilla dig mindre om du bröt ditt löfte. Han bryter alltid sina. Jag ber dig, stanna här!

Dorian skakade skrattande på huvudet.

— Jag ber dig enträget om det.

Den unge mannen tvekade och såg på lord Henry som borta vid tebordet betraktade dem med ett retsamt leende.

— Jag måste gå, Basil, svarade han.

— Gott, sade Hallward, i det han gick till bordet och satte ifrån sig sin kopp på tebrickan. Det är redan sent, och då ni skall klä om er har ni ingen tid att förlora. Adjö, Harry! Adjö Dorian! Kom snart igen. Kom i morgon!

— Javisst.

— Du glömmer det inte?

— Nej, naturligtvis inte, Basil, ropade Dorian.

— Och — Harry?

— Ja, Basil?

— Glöm inte, vad jag sade dig i trädgården i förmiddags.

— Det har jag glömt.

— Jag litar på dig.

— Jag önskar jag kunde lita på mig själv, sade lord Henry skrattande. Kom, mr Gray, min vagn väntar därute, och jag kan köra er hem först. Adjö, Basil. Det var en intressant eftermiddag.

När dörren slöt sig efter dem, kastade sig målaren på en soffa och ett uttryck av lidande gled över hans ansikte.