Drabanten/Del 1/Kapitel 23
| ← Konungen. |
|
Asiatiska bröderna. Liljan. → |
TJUGOTREDJE KAPITLET.
Arrestanten.
Gustafs befallning, att förtiga Dörings arrestering, iakttogs af alla med den största noggrannhet. Många funnos ej heller, som hade skäl att tänka på honom, och hans frånvaro gjorde derföre ej något uppseende. Om händelsevis fråga efter honom uppstod, erhöll man det svar, att han var bortskickad i konungens ärenden. Bland andra erhöll hans betjent, From, denna upplysning.
En dag infann Adlerstjerna sig hos Louise i hennes atelier. Han hade ej instält sig der sedan den dagen duellen egde rum. Han ville likväl taga reda på, om Louise märkt Dörings frånvaro, och sjelf undersöka om hennes tankar ännu sysselsatte sig med honom.
Detta besök egde rum ett par dagar efter Dörings arrestering. Om Adlerstjerna besinnat sig, skulle han lätt ha' insett att dennes frånvaro ännu icke varit så långvarig, att det kunnat framkalla någon anmärkningsvärd förändring eller misstanke hos Louise; men hans otålighet tillät honom ej att dröja längre.
Förhållandet emellan Louise och Döring var ej heller så långt framskridet, att ens något möte, sedan det på Djurgården, kunnat ega rum dem emellan.
Drömmande och tysta nöjde de sig med att i sina hjertan bära den ljufva vissheten om hvarandras kärlek.
Då Adlerstjerna inträdde, kände sig Louise emellertid besvärad af hans besök. Hon visste visserligen icke, hvarken att han bemärkt henne på Djurgården under duellen, eller att han anförtrott det åt hofmarskalken; men det var henne omöjligt att glömma deras senaste samtal, och hon kände att förhållandet dem emellan nu var mera spändt än förr.
— Alltid flitig och arbetsam, min kusin, började Adlerstjerna. Ni är bra lycklig, som kan sysselsätta edra tankar med så ädla föremål.
— Tror ni det, grefve?
Det var icke af föresats, som Louise var lugn i detta ögonblick; hon var det till hela sitt väsende. Hon visste sig också icke ega något skäl till oro eller missnöje.
— Ni har slutat ert förra stycke och börjat ett nytt.
Louise kunde ej utleta i den tonvigt, som han gaf sitt yttrande, om det der låg någon afsigt att påminna henne om deras förra sammanträffande och samtalet då eller icke.
— Ni tyckes ha godt minne, min kusin, svarade hon likväl, också lemnande honom att gifva hvilken tydning han behagade åt dessa ord.
— Får jag fråga, började Adlerstjerna åter, hvad denna tafla skall föreställa?
— En ganska obetydlig sak, grefve; en liten page, som leker. Han kastar boll, som ni ser.
— Teckningen är förträfflig, gossens ställning mjuk och naturlig, hans blick frisk och glad.
— Ert omdöme fägnar mig, min kusin. Jag vet af gammalt, att ni är kännare.
— Och denna teckning — han observerade henne noga under det han talade — och denna teckning är ritad utan modell?
Louise kände sig sårad, men fortfor med ritningen, liksom hon icke hade hört hans fråga.
— Ni svarar mig icke, erinrade han.
— Svarar? Jag vet ej att ni frågat mig om något.
Hon trodde icke, att han skulle förnya sin fråga, men hon misstog sig.
— Jag frågar er, min kusin, om ni tecknat denna lilla vackra figur utan modell? Det vore så mycket skickligare.
Han lade vigt på det sista ordet, och Louise kunde ej misstaga sig om hans mening.
— Ni synes ej gerna se, min kusin, att jag nyttjar modeller till mina utkast. Afundas ni modellerna eller missunnar ni mig dem?
Adlerstjerna fann att hon var på sin vakt, än mera, att hon till och med iakttog ett slags väpnad ställning emot honom. Det förtröt honom, men gjorde honom också på samma gång obeskrifligt ondt. Om bördsintressen och fåfänga förut haft del i hans planer, förlorade dessa allt mer och mer sitt inflytande i samma mån som han insåg, att hon icke vidare var så lätt att eröfra. Böjelsen, ej längre närd af blindt sjelfförtroende, blef renare och oegennyttigare.
Han hade vexelvis genomgått alla de första lidelserna, hat, vrede, oro, förtrytelse och bitterhet, som hans från sina förhoppningar så oförmodadt tillbakaträngda ställning framkallat. Och han hade knappast velat tro på en djupare och varmare känsla inom sig; men nu, der hon stod framför honom, liksom väpnad och på sin vakt, nu försvann sjelfbedrägeriet, och han kände, huru hjertat klappade varmt och lefvande, huru hans lycka var fäst vid hennes egande.
Men med kärleken vaknade hos honom äfven svartsjukan, denna fläck i solen, som icke ens englarne med sina hvita vingar förmå öfverskyla.
— Ni hatar mig, min kusin, yttrade han utan att besvara hennes fråga.
— Af hvad anledning skulle jag göra det, om jag får fråga?
— Anledning, upprepade han, jag hör det i er röst och ser det i er blick. Ni, som var så barnsligt mild förr, huru kall är ni ej nu. Anledning? återtog han. Jag fruktar den värsta.
Louise såg förundrad på honom. Aldrig förut hade han tilltalat henne på detta sätt. Hon kände sig också något mera vänligt stämd af hans ord.
— Förr förstod jag er så väl, fortsatte han, kände er så väl. Då jag betraktade er, tyckte jag mig stå liksom vid ett klart och glänsande fönster och se en skön syn, en park af blommor, en sky af ljus, men nu…
— Nu?
— Någon har nu liksom andats på fönsterrutan, och jag ser ingenting mera genom den. Den lätta imman har frusit till en tunn isskorpa. Den sköna synen, parken med sina blommor, skyn med sitt ljus, är försvunnen.
Det låg någonting lidande och smärtsamt i hans uttryck.
— Men hvarför tala om mig, fortsatte han, då hon förblef tyst. Mina önskningar kunna ändå ej beveka er. Låt mig hellre tala om något annat. Apropos, jag vet ett ämne, som jag tror intresserar er.
Louise hade tyckt sig höra liksom en stor sorg tilltala sig i det föregående, en sorg, som hennes deltagande qvinliga hjerta bjöd henne att akta och ära.
Men icke desto mindre var hon ännu osäker på sig och sitt omdöme. I sitt förhållande till Adlerstjerna stod hennes känsla liksom på nattgammal is, icke vetande om den skulle bära eller brista. Hvarje ögonblick hotade med en kris.
Hennes ögon hvilade på paletten under valet af färger till den himmel, som hon nu skulle fullända på taflan.
Adlerstjerna följde hvarje hennes rörelse med den största uppmärksamhet. Men, ehuru hela hans väsende uttryckte ett varmt och djupt deltagande för henne, glimmade likväl ett hastigt sarkastiskt leende emellanåt fram.
Han hade beslutat att förvissa sig om, huru långt Dörings inflytande kunde sträcka sig öfver henne, och att fånga henne, i fall hon älskade honom, uti en snara af hennes egen kärlek.
— Det ämne, som jag tror intresserar er, är en ung man, som nyligen anländt till hufvudstaden.
Louise kände, att hennes hjerta började klappa.
— Jag menar Döring.
Han uttryckte sig i så korta perioder som möjligt, på det att icke den minsta rörelse hos Louise skulle gå förlorad för honom.
Louise var nära att rodna, då hon hörde Dörings namn, men hon besegrade sin känsla och liksom öfverflyttade det stigande rosendoftet ifrån sitt hjerta till ett moln, på hvilket penseln nu arbetade.
Adlerstjerna märkte ingenting.
— Döring är en ädel yngling, fortsatte han.
Om han angripit Dörings heder, skulle det ha' varit lättare för Louise att försvara sig emot hans blickar, än det nu var, då han berömde honom.
— Ni fick verkligen rätt, min kusin, då ni förutsade, att han skulle skänka mig lifvet. Tvänne gånger hade han det i sina händer och skänkte mig det båda gångerna med ridderligt ädelmod.
Detta erkännande gladde Louise, emedan hon tyckte att det hedrade såväl den ene som den andre.
Med ett bredt penseldrag, liksom hänförd af en ögonblicklig inspiration, lät hon ett fält af klart ljus frambryta på tafian mellan molnen. Det var en återspegling i fantasien af det ljus, som bröt sig med Adlerstjernas förklaring fram i hennes hjerta.
— Jaså, inföll Louise, han skänkte er lifvet. Det är således i en icke obetydlig skuld ni står till honom.
Oaktadt Adlerstjerna sjelf erkänt det, sårade det honom icke desto mindre, att Louise upptog hans ord så som hon gjorde.
— Jag ämnar ej länge bli honom något skyldig.
— Icke?
— Ni känner kanske icke, att vår unge konung ändtligen valt sig en favorit?
— Är det möjligt? Och kanske ni, min kusin, är den lycklige?
— Skall jag säga er, min fröken, hvem som är den lycklige?
— Det får bero helt och hållet på er sjelf. Jag är icke nyfiken.
— Denna gången dock säkerligen mera än eljest.
Hon kunde omöjligen utleta, hvarthän Adlerstjerna syftade, men kände sig orolig.
— Och hvem är då den lycklige?
— Döring, svarade Adlerstjerna helt kort.
Louise väntade ej att också nu få höra hans namn. Hade konungen verkligen fattat vänskap för Döring, så var det ett stort skäl till glädje äfven för henne. Utan att kunna uppmäta nyhetens hela vidd, insåg hon dess värde. Hon hade icke förmått bevaka sin känsla. Vid den rörelse af glädje, som hon erfor, darrade hennes hand till, den hand, som höll penseln, hvarigenom en fläck uppkom på duken.
Denna rörelse undgick ej Adlerstjerna. Han förstod också dess orsak.
— Underrättelsen gläder er, icke sant? fortfor Adlerstjerna.
Han lutade sig fram för att blicka henne bättre in i ansigtet.
— För en så ung man är lyckan oerhörd, och man intresserar sig något hvar för att se, huru han skall bära den.
— Gör man det? Verkligen?
Den häftighet, hvarmed Louise inföll, framkallade åter det så ironiska småleendet på Adlerstjernas läppar, men hon, som var sysselsatt med sin tafla, märkte det ej. Hon tänkte för mycket på sjelfva underrättelsen för att gifva akt på berättaren.
— Döring är en klok karl, min fröken. Han skänkte mig lifvet såsom en nådegåfva, och det blef ett trappsteg till hans lycka, emedan han derigenom gjorde uppseende. Ni vet kanske icke, hvad som också redan upptager hans tankar.
— Ni är särdeles väl underrättad, min kusin, om allt, som rör honom.
Han begagnar sig redan af den vindflägt, som han fått i sina segel, och ser sig om bland hofvets fruntimmer.
En ny darrning skakade Louise. Hon kunde ej förklara den känsla, som intog henne.
— Framför allt har han fäst sig vid en ung och skön varelse.
Louises pensel hvilade. Det var henne omöjligt att föra den med tillräcklig säkerhet.
— Hon är ung, sade jag, omkring sjutton år. Ännu hvila alla lifvets milda morgondrömmar qvar i hennes själ.
Louise lyssnade till hvarje hans ord. Hon glömde att draga efter andan.
— Men ännu mera, fortsatte Adlerstjerna, hon är äfven af hög börd, hon tillhör en af våra mest lysande familjer. Döring vill på en gång stormande intaga sin lyckas tempel. Jag sade också, att han är en klok karl.
— Men detta är icke allt. Den sköna har äfven talanger.
Adlerstjerna lemnade icke Louise med sin blick. Hon kände det, men kunde ej undvika det. Hon anade nu, att han ej menade upprigtigt, hvarken med henne eller Döring, anade, att han knöt ett fint nät omkring dem, i afsigt att uppfånga deras hjertans hemlighet.
Louise var endast sjutton år. Hon hade ej haft mod att tillstå för den älskade sjelf, att hon älskade honom. Hennes hufvud hade endast ett ögonblick sjunkit ned på hans axel, hennes barm höjts af en enda suck, hennes kind smyckats af en enda enkel ur hjertat framlockad april-blomma, men intet ord hade kommit öfver hennes läppar. Hennes vaknande böjelse var en luftig ande, som ej ännu hunnit taga form af helgjuten vingad genius; men icke desto mindre vaggades hon af den in i så ljufva svärmerier, i en så blomstrande verld af lekande och täcka bilder, att hon kände sig outsägligt lycklig, lifvad mera än någonsin att i nya eteriska gestalter med pensel och färg återgifva på duken sin själs vexlande ingifvelser. Hennes kärlek var ännu snarare fantasi än verklighet, mera glansen af en stjerna än stjerna. Den var en engel, som ännu icke satt sin fot på jorden, men som sväfvade med en hänförande dröms alla behag öfver hennes väsen. Namnet på hennes känsla hade endast gått såsom en suck öfver hennes läppar.
I den mån hon började ana, hvarthän Adlerstjernas ord syftade, vaknade också en ängslan hos henne, som vore omöjlig att beskrifva. Hon blef icke endast rädd för honom, hon blef rädd äfven för sig sjelf. Med hvarje ord, som han yttrade, tyckte hon att han steg för steg vanhelgande närmade sig det lilla rike af milda drömmar, som utbildat sig inom henne.
Gerna hade hon velat undandraga sig honom, men hon egde ej längre magt dertill. Hon kände sig fängslad af hans förbindliga fraser.
Ni gissar förmodligen, fortfor Adlerstjerna, hvem den sköna damen är, som jag menar.
Louise förmådde hvarken förneka eller bejaka den gjorda frågan.
— Om ni vill, skall jag säga er det.
Adlerstjerna hade aldrig varit artigare i sitt sätt att tilltala henne, men också aldrig kallare och mera beräknad.
Man kunde säga, att han i detta ögonblick höjde en offerknif öfver ett lam.
— Det är ni sjelf, min fröken.
Hugget var gifvet. Det hade sårat en ung flickas blygaste och derför skönaste känsla. Hvarje bloddroppe försvann från hennes kind.
— Men ni torde ändå icke känna en sak, min fröken, emedan man sällan känner sig sjelf, den att också ni…
Utan att först ha sköflat alla hennes illusioner — ty han betraktade hennes böjelse till Döring endast som en illusion — trodde han, att det ej var värdt att söka lägga grund i hennes hjerta till en byggnad för egen räkning.
Han måste med hård hand först nedrifva de luftslott, hvarmed fantasien omgifvit henne, för att på ruinerna scdan resa sig en egen triumfbåge.
Om han derför i denna stund var grym, var han det icke endast af natur, utan af mogen öfverläggning.
— Att också ni, fortsatte han, älskar Döring, eller tror er göra det, tillade han med sänkt röst.
— Det är visserligen sant, min fröken, att det svalg, som samhällsförhållandena vidga emellan er och en Döring, under vanliga omständigheter är oöfverstigligt; men — Döring är ju en klok karl — och han hoppas, att konungens nåd skall jemna svalget eller åtminstone förmå kasta en brygga deröfver. Naturligtvis, min kusin, lyckönskar jag er, och jag hoppas, att ni skall hålla mig räkning för att jag är den förste, som hembär er en sådan gärd af tillgifvenhet.
Adlerstjerna saknade ej menniskokännedom. Han förutsåg att en reaktion snart skulle ega rum hos Louise, och att den skulle blifva honom långt farligare, så vida det icke äfven lyckades honom att tillintetgöra den. Men han var beredd derpå. Blyg och rädd hade hon steg för steg dragit sig tillbaka inom sig, allt efter som han nalkades hennes innersta lif. Hvad hon icke ens vågat nämna för sig, hade hon hört en annan uttala med kall likgiltighet. Hennes känsla rycktes derigenom på en gång ned ur sin elias-karm och störtade från sin himmel. Men smärtan varade endast ett ögonblick. Blygheten och fruktan försvunno i samma stund, som hon ej egde något mera att blygas och frukta för.
Hon hade känt sig till mods liksom en brottsling, och såsom sådan darrat för hvarje ord, till dess det sista var uttaladt; men sedan ingenting mera återstod att säga, lugnade hon sig åter; och hon mötte honom äfven nu med en klar och öppen, nästan stolt och utmanande blick. Adlerstjerna upplyfte också sitt hufvud, och ett leende spelade dervid i hans ansigte.
— Ni förefaller mig, min kusin, började hon, då han ej syntes vilja yttra något, som en man, hvilken till hvad pris som helst föresatt sig att utleta en hemlighet.
Adlerstjerna svarade intet. Han ville först höra hennes egna tankar.
— Men det gifves två slags hemligheter, herr grefve. Det ena slaget är något, som man vet, men af en eller annan orsak önskar dölja, det andra slaget är något, som vi stundom till och med icke sjelfva veta att vi ega. En sådan hemlighet är till exempel en flickas första hemlighet, med ett ord, hennes första tycke. Hade ni haft verkligen ädla tänkesätt, skulle ni helt säkert gjort afseende härpå. Men, lika mycket, hvad jag förut ej tydligt förmådde tänka, knappast känna, egentligen blott drömma, har ni nu yppat för mig; och för att en gång få slut på detta ämne, får jag härmed tacka er för ert besvär. Jag hoppas, att ni nu måtte vara nöjd.
— Icke fullständigt, min kusin.
Adlerstjerna liknade i detta ögonblick en falk, beredd att nedslå på sitt rof. Louise anade likväl ingen fara, utan blickade lugnt och modigt upp emot honom.
— Ni är stolt, min fröken, och jag finner det naturligt. Ni litar på den nåd, hvari Döring står hos den unge konungen.
— Efter ni vill hafva ett svar, ja, jag gör det.
— Ni hoppas, att Döring genom egna förtjenster och sin konungs ynnest skall kunna stiga så högt, att han blir värdig er och den familj ni tillhör.
— Visserligen, herr grefve.
— Ert hjerta hoppas, att han ej skall sluta förr, än han, vinkad af er hand, nått det högsta målet.
— Nåväl?
Hitintills hade allt gått efter hans önskan. Nu återstod det att krossa henne äfven i hennes tillförsigt till sin böjelse, i hennes så beslutsamma lugn.
— Nåväl, fortfor Adlerstjerna, jag har berättat er ryktet om Dörings favoritskap hos konungen, men glömt att upplysa er om — att ryktet ljugit.
Louise förlorade modet; hon fann att hon ej var vuxen en strid med Adlerstjerna.
— Tvärtom, min vackra kusin, fortfor han, Döring har för alltid förverkat sin konungs gunst.
Penseln föll ur hennes hand.
— Och han kommer att stanna bland hopen, hvilken han tillhör.
Louise vacklade och stödde sig mot karmstolen vid hennes sida.
— Än mera, min fröken, i denna stund, men det är sant, jag eger icke rättighet att tala derom.
Verkan af hans ord var ganska synbar. Louise kunde icke värna sig för hans anfall. Hon sjönk ned i stolen, nästan tillintetgjord. Till och med Adlerstjerna kände medlidande med henne.
Men opräset måste uppryckas, om hvetet skall kunna växa, tänkte han, då han lemnade henne. Jag har nu rensat åkern. Nästa gång skall jag beså den.
Men om Adlerstjerna äfven hade lyckats att inkasta i den svaga
flickans bröst förskräckelse, till och med en ögonblicklig förtviflan,
misstog han sig likväl i sjelfva hufvudsaken: den att hon också skulle helt
och hållet öfverlemna sig åt dess inflytande och verkningar, samt,
tillintetgjord i sina skönaste inbillningar, slutligen blifva honom ett lätt
byte, då han uppträdde lugnande, stödjande och ledande. Louise egde
större tillgångar inom sig, än han förmodat. Hennes krafter voro späda,
men hennes sinne friskt och hennes hjerta ungt. Och icke endast
naturen räckte henne sin hand, utan äfven konsten gjorde det. För ett
ögonblick förlorade lifvet sin glans i hennes öga, verkligheten sina
behag; men hvad hon sålunda saknade utom sig, fann hon snart att hon
egde skönare inom sig. Der öppnade sig en verld, en helt ny verld,
en förtrollande drömverld, så ljus, så skön, så rik. Ledd af fantasiens
hand, tyckte hon sig flyga fram genom lunder af orientalisk prakt, öfver
fält och dalar af paradisisk skönhet. Bland vingade féer vandrade hon
der, sjelf en vingad fé. Från höjd och djup susade milda melodier
emot henne. Hon var lycklig. Kärleken hade blifvit inspiration;
inspirationen ljus och lif. Den ena taflan upprullades efter den andra
för hennes inre öga, taflor af öfverjordisk skönhet. Än var der morgon
och än var der natt; än strödde solen guld öfver trädens kronor och
än månen sitt silfver öfver dem. Nu bäfvade genom dalar och lunder
ljudet af en suck. Hon tyckte sig liksom stanna i sina tankar, lyssna
i sitt hjerta, skakad af en ljuf hänförelse.
Rodnaden hade återkommit på hennes kinder, leendet smekte åter hennes läppar, och pannan log af ny glans.
Dörren öppnades nu till ateliern. Hon hörde ljudet och hon slog upp sina ögon. Adlerstjerna fans icke mera för henne. Den förskräckelse, han ingifvit henne, var försvunnen. Fantasien hade botat det sår, som beräkningen ingifvit henne. Den skapande förmåga, som är konstnären egen, hade ingifvit henne mod och själsstyrka, inspirationerna hade låtit henne dricka ur glömskans bägare och hemta kraft ur ungdomskällans våg.
Då hon såg, hvem den inträdande var, sträckte hon sin hand med ett leende, som gracerna sjelfva skulle ha afundats henne, emot den kommande.
Det var en gosse af tretton à fjorton år.
Läsaren har redan tvänne gånger förut sett den liflige, men svage gossens intagande drag. Det var nämligen icke allenast samme gosse, som åtföljde fröken Rudensköld och Louise till Djurgården, utan äfven samme page, som, af Gustaf förvandlad till rekryt, blef en oskyldig orsak till Dörings arresterande.
— Välkommen, Adolf! Du ser så glad och upprymd ut. Du har säkert någonting roligt att berätta?
— Ack, ja! jag har det. Ni bad mig tänka ut en ny tafla, hvari jag kunde bli en modell.
— Och du har gjort det?
— Säkert, fröken Louise! Och det skall bli en rigtigt vacker tafla till på köpet. Ett litet soldatstycke. Besinna bara! Först och främst skall jag ha på hufvudet en björnskinnsmössa och så ett gevär i armen. Blir det ej bra, det?
Den största liflighet uttryckte sig i hans ansigte.
— Och så skall kungen exercera mig.
— Du är en liten egenkär tok, min lille Adolf; du vill förmodligen att jag skall odödliggöra någon af dina små hjeltebedrifter. Icke sant?
— Än sedan då? Men kungen skall vara vred och förtörnad och intaga en hotande ställning emot mig och höja sin värja öfver mitt hufvud. Ungefärligen så här, ser fröken.
— Jag förstår dig.
— För min del skall jag se litet rädd ut, men ej mycket, förstås.
— Och det der vill du jag skall måla?
— Taflan är ej slut ännu. Hör bara på mig, skall fröken få höra. Kungen, sade jag, skall höja värjan öfver mitt hufvud, färdig att slå till; men i samma ögonblick, som han vill göra det, träder en drabant emellan.
— En drabant?
— En drabant i lifharnesk, kask och med karbinen i hand. En präktig, ung man, men det är sant, fröken känner honom nog.
— Menar du Döring?
— Vill ni ge ändå mera lif åt taflan, så skall ni låta karbinen brinna af, gevärselden upplysa scenen och visa en rädd kung, men en räddad page.
— Men hvarifrån har du fått idéen till en sådan tafla?
— Från… men…
— Men…
Louises intresse och nyfikenhet voro väckta. Hon erinrade sig nu en af Adlerstjerna dunkelt antydd fara, som syntes hota Döring, och anade ett sammanhang emellan hans och pagens ord.
— Blif icke ond på mig, min fröken, men jag får ej säga, hvarifrån jag fått idéen till min tafta. Om jag upptäcker det, så är jag olycklig.
Louise förstod likväl redan, huru saken hängde tillhopa.
— Se så, Adolf, inga barnsligheter, låt oss tala upprigtigt med hvarandra. Du har exercerat för kungen?
— Det kan jag ej neka till.
— Kungen blef ond på dig och hotade dig med värjan?
— Ni känner det således?
— Jag känner ännu mera; och då kungen, hänförd af sin vrede, ämnade slå till dig, trädde Döring emellan.
— Hvem har vågat — o min Gud — ni…
Adolf stod helt förvånad.
— Dörings karbin aflossades. Kungen blef förskräckt af skottet, och Döring — du ser, jag känner alltsammans — nåväl — och Döring…
— Bortfördes fängslad.
— Anklagad för…
— Ett brott…
— Mot majestätet.
Den eld, hvarmed Louise yttrade sig, vittnade om återkommande oro och ängslan. Tusende idéer korsade hvarandra i hennes hufvud. Hvad som tydligt och klart framstod för henne nu, var icke blott det sätt, hvarpå Adlerstjerna lockat en bekännelse från hennes läppar, ett sätt, som föreföll henne afskyvärdt, utan äfven den fara, som hotade Döring.
— Och Döring är ännu arresterad?
— Ja?
— Och konungen har vid strängt straff förbjudit dig att omtala saken för någon.
— Han har det; och jag är olycklig, om någon skulle få veta att jag…
— Var lugn, jag ämnar icke förråda dig.
Louises böjelse var icke mera blott en suck, en oredig längtan,
en dunkel aning. Hon kände nu, att den var en verklig sanning i
hennes hjerta. Förståndet letar sig med en lykta i sin hand fram till
målet; fantasien flyger till det med ett bloss i handen. Det förra
undersöker noga hvarje steg det tager; den senare ser det hela, ej hvarje
del, men kommer till samma slutsatser, ehuru fortare. Ögonblicket
hade också blottat för Louise djupet af den känsla, som lifvade henne.
Adlerstjerna hade framkallat ett alldeles motsatt resultat till det han åsyftade. Ifrån en för Louises själ sväfvande luftig bild, hade han gjort Döring, om vi så få uttrycka oss, till en verklig.
Hon älskade.
Kärleken uppenbarar sig olika hos olika naturer. Hos Louise lånade den af en lefvande ingifvelse sina vackraste emblem, ett förädladt sinnes skönaste prydnader, ett rent och varmt hjertas renaste smycken. Fantasien fäste sina vingar vid dess skuldra, skönhetssinnet gaf den behagets rena och obefläckade gloria, och hjertat lade i dess blåa ögon mildhet och godhet. Hon drömde nu, men vaken.
Då hon lemnade sin atelier och återvände till sina rum i prinsessans palats, bar hon en hel himmel af sällhet i sina tankar. Men han svärmade icke blott, hon öfverlade äfven med sig sjelf. Hon kunde visserligen icke undertrycka hos sig en smärtsam känsla, då hon besinnade Dörings belägenhet; men denna känsla fick i alla fall icke något egentligt fotfäste hos henne. Hade hon blott ett enda ögonblick kunnat betvifla hans oskuld, så hade hon ej heller älskat honom. Är han skyldig, tänkte hon, kan ingenting rädda honom, och han är ovärdig mig; men han kan icke vara det, och hans trohet skall snart bevisa hans oskuld. I denna öfvertygelse var hon så stark, att hon ansåg det till och med för en förolämpning mot hans ära, om någon oro för honom emellanåt insmög sig bland hennes tankar.
Adlerstjerna hade fäst hennes uppmärksamhet på de olika bördsförhållanden, som egde rum emellan dem, förhållanden, vigtigare den tiden än nu. Men fantasien tröstade henne äfven deri. Älskar han mig, hviskade en röst inom henne, skall det ge honom mod och kraft att röja sig väg fram. Kärleken skall vara vår ära, icke vår skam.
Emellertid skref hon hem till sina föräldrar, och utan att förtro dem hvad som så ljuft betagit hennes själ, bad hon dem komma till hufvudstaden.
Louise var ej van att dölja någonting för dem, och hon ville det ej heller nu.
Med prinsessans samtycke flyttade hon sin atelier för alltid ifrån hofmarskalkens våning och till sina egna rum.
Nästan med passion öfverlemnade hon sig nu åt målarekonsten. Det ena utkastet efter det andra uppstod nu i skiftande färger på duken. Man kunde tro att hennes fantasi oupphörligt jagade hennes tankar, att en rastlös otålighet gripit hennes själ. Men det var någonting fantastiskt i de idéer, hvilka hon nu strödde omkring sig. De voro icke så afrundade, så fulländade, så harmoniskt öfvertänkta som förr; men de voro eldigare, lifligare, mera genialiska och originella typer af en mera framstående, sjelfständig individualitet.
Hennes egna tankar voro hennes enda förströelser; ensamheten hennes innerligaste behof. Då pensel och färger ej sysselsatte henne, satt hon blundande framför sitt staffli. Vakande drömde hon, drömmande lefde hon.
Onekligen låg det mycken öfverretning i hennes sinnesstämning, men hon märkte det icke sjelf, och lyckligtvis var den af den mest ädla beskaffenhet.
Hon hade öfverlåtit sig åt en svaghet, som hon efteråt ångrat, då hon öfvertalat fröken Rudensköld att följa sig till Djurgården, och hon ämnade icke göra om något dylikt.
Förtroende, ett odeladt, oinskränkt förtroende, se der hvad kärleken nu tillhviskade henne. Hon hade förtroende till hans lycka, förtroende till hans ära: båda delarne lika vigtiga för henne. Uppfostrad bland samhällets högre klasser, betraktade hon verlden i öfverensstänmelse med de begrepp, hvari hon från sina spädaste år der blifvit invigd. Det var ej högfärd, utan natur. Det var ej en fläck, utan en glans. Hennes tankar voro födda liksom på randen af en ljus stjerna. De kunde ej sänka sig derunder: det hade varit deras död. Också föll det henne aldrig in att ifrågasätta, det Döring ej skulle förmå svinga sig upp till henne. Det var den af naturen riddarslagna andan hos honom, som intagit henne; och hon förstod att det endast fordrades för honom ett passande tornérfält för att blifva, hvad han borde blifva. Han hade förlorat sin unge konungs ynnest, men på ett sätt, som gaf honom rättighet att försvara sig. Detta gladde henne, ty derigenom var också ett tornérfält öppnadt, hvarpå han skulle få tillfälle att utveckla sitt verkliga ridderskap. Under sådana tankar förgingo ett par dagar. Den tystnad, som iakttogs om honom, uppskrämde henne väl någon gång; men förtroendet svigtade likväl ej. En dag, då hon var mera än vanligt nedtryckt af smärtsamma föreställningar, var hon nära att hasta till sin milda herskarinna, till Sofia Albertina, och för henne utgjuta sina qval, men nästa ögonblick ogillade hon det sjelf, och målade i stället en ung riddare, stridande med och besegrande ett lejon. Hennes kärlek ville, att Döring icke skulle hafva någon annan att tacka för sin frihet än sig sjelf.
— Han har ej bedt mig om hjelp: han behöfver den ej heller. Detta gladde den stolta flickan.
Vi lemnade den unge konungen, Gustaf IV Adolf, på vägen till
Döring. Så snart vakthafvande officern öppnat dörren, inträdde
konungen ensam.
Uppfostrad i en chevaleresk anda, var Döring med en ynglings hela värme oskrymtadt tillgifven sin monark. Han älskade och ärade honom på samma gång; och om äfven skyldigheten ursprungligen ingifvit honom denna dubbla känsla, så undanröjde den i sin ordning snart hvarje egenskap som endast gjorde den till en kall pligt. Hans känsla var ren och ridderlig, icke beräknande och afpassad.
Då hans kamrater nedförde honom från slottet, lemnade en af dem honom ett bref.
— Från hvem?
— Det är mig obekant. Det anlände, medan du stod på post.
Döring stoppade brefvet på sig, och snart slöts arrestdörren bakom honom.
I Dörings hufvud sväfvade planer med djerfva vingar, och de framgångar, han redan egt, hade icke minskat hans tillit till sin framtid. Det var ej nog att allt hvad han hoppats, då han anlände till hufvudstaden, redan uppfylts, han hade äfven förvärfvat sig personers vänskap och välvilja, som han ej förut vågat smickra sig med. Prinsessan hade med mildhet och vänlighet bemött honom, Armfelt visat honom en förtroendefull välvilja, fröken Rudensköld lofvat honom sitt beskydd, icke ens Reuterholm dragit sig undan honom; men ännu mera — Louise…
Han fortsatte icke sin tankegång; men hans hjerta klappade.
I hans kärlek låg en liflig själs hela glödande och lyckliggörande svärmeri. Louise var för honom mera himmel än jord, mera ljus än skugga, mera poesi och dröm än verklighet. Hon hade lutat sitt hufvud emot hans skuldra, hennes andedrägt hade smekt hans kind liksom ett varmt, balsamiskt doft. Vid minnet deraf stannade hans tankar, vaknade hans själ till ny hänryckning och slöto sig hans ögon.
— Arresterad, arresterad! utropade han derefter, fattad af en smärta, som i dessa enda ord liksom ville uttömma hela sitt inneboende qval. Hade han i detta ögonblick varit lika fysiskt som psykiskt stark, skulle han ha sprängt murarne.
Alla hans lysande utsigter syntes honom nu på en gång förmörkade. Med den unge konungens onåd, slöto sig för honom ögonblickligt alla framtidens dörrar. Det är med tunga steg, som mannen nedstiger utför sina förhoppningars trappsteg; men med än tyngre, som en yngling gör det. Det är vid lågorna af ett martyrbål som resignationen långsamt brygger oss sin styrkande lifsdryck.
Ifrån den stund Armfelt till en viss del invigde Döring i sin vänskap och gaf honom att spela ett slags förtroenderoll nära intill den unge konungens person, hade han känt sig entusiastiskt lifvad. Hans trohetsed hade ej heller varit en simpel ceremoni; det var en ed, gifven ur djupet af hans bröst.
Hela det lysande fyrverkeriet af inbillningar, hvarmed oskrymtad trohet och glänsande förhoppningar, omaskerad redlighet och ridderliga tänkesätt, hängifven vänskap och varm kärlek framför allt i en ynglings friska sinne omgifva sig: hela detta fyrverkeri hade slocknat.
Men den första stormen, som upprörde honom, lade sig snart; och af alla de många smärtsamma frågor, hvilka, liksom spillror af hans lyckas farkost, dykt upp inom honom, återstodo snart endast tvenne:
Hvad skall Armfelt säga?
Hvad skall Louise tänka?
Vid dessa tvenne frågor sammantrycktes han liksom af en krampaktig hand, under det att den dystra skuggan af ett majestätsbrott reste sig i hans föreställningar emellan honom och dem, som han så högt värderade. Tanken, att misskännas af dem man älskar, är ett snärjgräs, som, ju mera vi arbeta för att komma derur, allt mera och mera insnärjer oss.
Men en mild musik nådde i denna stund hans öron. Såsom tröstande och lugnande genier sväfvade tonerna, smekande hans oroliga ande. Oemotståndligt drogs han till det med jerngaller försedda fönstret, hvarigenom tonerna inströmmade.
Armfelts våning var endast skild från högvaktens arrestrum genom en i halfcirkel löpande smal gata eller gränd. Det var musiken vid den hos Armfelt i ett föregående kapitel beskrifna fest, som framträngde till Döring.
Läsaren kan ej ha förglömt att han blef arresterad samma afton.
Döring hade uppvuxit i den vilda och sköna naturens sköte. Vågornas och vindarnes sånger, åskans domareröst och skogarnes djupa suckar, se der all den musik, som ammat hans själ. Men hvad han nu hörde, var mera än allt detta, och dock något af detsamma. Han tyckte sig igenkänna melodierna; de voro liksom bekanta, lånade ur djupet af den brusande vågens barm, eller ur den klagande skogens hjerta, men harmonierna voro nya. Länge fick han likväl ej tid att öfverlemna sig åt de hänförande, men vemodiga intryck, som väcktes hos honom. En syn — var det en skugga eller en verklighet? — gaf hans själ snart en annan rigtning. Det fönster, som låg midt emot honom, var endast svagt upplyst. Ett fruntimmer, lätt och intagande, närmade sig dit. Hon kom ensam. I den halfskymning, hvari hon syntes, förmådde han ej urskilja hennes anletsdrag — och ändock — kunde han väl misstaga sig om denna fina, smärta och sylfidiska gestalt, om dessa veka och smidiga former, mera sköna aningar och föreställningar än redan fulländadt tecknade behag, mera känslor än tankar?
Det var Louise.
Döring befann sig nämligen midt emot det rum, hvari hon och fröken Rudensköld sökt ensamheten.
Hennes namn flög med ett utrop omedelbart öfver hans läppar. Öfverlycklig och säll följde han den täcka skuggans alla rörelser; men snart försvann den åter, och efter en stund var det mörkt i rummet.
Döring kastade sig på sin bädd. Blundande behöll han synen qvar för sitt inre öga. Han var icke mera i en sluten arrest, han tyckte sig snarare vara i ett eden. Det skönaste verlden eger, ligger i våra tankar. Paradiset har aldrig funnits utom i våra hjertan. I sjelfva verket är himmelen blott en tom rymd, utom i vår själ; der är den ännu i dag en verld af ljus, full af eviga uppenbarelser.
Musiken tystnade. Fantasierna försvunno. Prosan återkom i all sin nakna sanning och visade Döring de hvita, kalla väggar, som omslöto honom. Nu erinrade han sig det bref, som en af hans kamrater lemnade honom på vägen till arresten. Då han bröt det, fann han att det var från Vincent. Redan det förekom honom underligt, emedan han ej kände något, som kunnat föranleda denne äfven för Döring allt för besynnerligt framstående man att tillskrifva honom, men ännu mera förundrad blef han af brefvets innehåll.
Brefvet lydde:
»Min vän! Jag förbief länge vacklande i mitt omdöme och min känsla beträffande er. Det kom sig deraf, att jag ej kände er. Men utan att ni visste, att jag med sträng och allvarlig granskning följde alla era handlingar, gjorde jag det, och ju mera jag fick tillfälle att se er verka utan andras inflytande, desto mera har jag lärt att värdera och högakta er. Också har mitt hjerta, detta af så många bittra minnen sköflade, men ännu aldrig utbrända hjerta, öfvergått på er sida. Tillgif en äldre man, att han åtminstone icke för er längre förmår innesluta sig i det kalla och hårda skal, som eljest omständigheternas mäktiga hand väft och ännu i dag obevekligt väfver omkring honom.»
»Jag har sett er älska och jag har sett er hata. Sådan som mannen är i sin kärlek och i sitt hat, sådan är han verkligen. Ni älskar en lika mycket till sina egenskaper som till sin födsel ädelboren flicka; men om edra känslor någon gång hänföras af ungdomliga lidelser, beherskar ni dem likväl med ett visst hjertats förstånd, som icke är gifvet alla, men som likväl anstår en man. Ni vet allt för väl, att fröken Louise Posse, detta sköna och lefvande poem om oskuld och dygd, om kärlek och tro, om mildhet och hopp, äfven älskar er. Hoppas likväl ej för mycket. Utan att sjelf qväfva hoppet i vaggan, bör man betrakta det såsom ett förgängligt ting. Var i tid resignerad i ert hjerta, och ni skall bli så mycket lyckligare, i fall ni någon gång kan förvärfva er hennes hand. Ni hatar Adlerstjerna, eller rättare, ni har haft skäl att hata honom, åtminstone att frukta honom. Och ni har det ännu. Men jag öfvervar er duell och rördes af ert lugna och vackra handlingssätt. Tidigt har ni utbildat ert sinne och omdöme åt det rätta och rigtiga på ett sätt, som synes kunna ansvara, om icke för er framtid, åtminstone för er karaktärs renhet. Jag lyckönskar er dertill, och det så mycket mera, som jag är ibland de få, hvilka icke akta någonting så mycket hos mannen, som en fast och ren karaktär. Under mitt lif har jag nämligen trott mig finna, att verlden icke saknar goda hufvuden och öfverlägsna förmågor, men väl kraftiga karaktärer.»
»Denna skrifvelse torde måhända ingifva er någon förundran, allra helst som ni icke lärer kunna uppsöka några direkta anledningar till den, och mitt omdöme kanske hvarken fördelaktigt eller missgynnande synes kunna inverka på ert lif.»
»Hvem vet dock?»
»Astrologerna antaga, att man beror af de stjernor, under hvilka man föddes. Känner ni edra? Att menniskans tillvaro är ett resultat af förgångna händelser, är onekligt. Vet ni hvilka händelser ni har att tacka för er tillvaro? Icke grafven allenast eger sin hemlighet, utan äfven vaggan. Lifvet är ett ständigt sökande efter båda dessa hemligheter.»
»En hemlighet, vigtig för er, hvälfver sig också omkring ert lif, ehuru ni, mindre än andra, har er densamma bekant. Personer, som ega rätt att besluta om er och den, anse emellertid att stunden nalkas, då ni småningom bör invigas i förhållandena.»
»Jag borde måhända vara er fiende, men jag kan ej förblifva det, sedan jag fått aktning för er. Jag erbjuder er nu i stället min vänskap.»
»Jag slutar med att underrätta er, att jag önskar träffa er, utan att derföre ännu kunna förutsäga, huruvida ni derigenom skall blifva mera upplyst, än ni nu blifvit, om det mysterium, som jap här antydt.»
»Låtom oss träffas om åtta dagar, klockan tio på aftonen. Mötesplatsen blir vid Gustaf I:s staty på Riddarhustorget. Glöm ej bort detta möte. Det torde blifva vigtigt nog. Det är ej värdt att ni dessförinnan söker mig; i morgon lemnar jag hufvudstaden på några dagar. Stockholm den …
Vincent Pauletti.»
För Döring var detta bref en fullkomlig gåta. Han visste
ingenting i sitt lif, som kunde sägas vara en hemlighet eller gifva anledning
till innehållet i denna skrifvelse. Han granskade alla de förhållanden,
hvari han stått från sina tidigaste år; men de föreföllo honom så
vanliga, att han fåfängt spanade efter den ringaste omständighet, hvaröfver
något underbart kunde hvila.
Icke desto mindre förmådde han ej slå bort ifrån sig brefvets innehåll.
— Men mötet, mötet? talade han för sig sjelf, jag är ju arresterad.
Att ej kunna sammanträffa med Vincent den utsatta dagen, var en ny orsak till smärta öfver hans obehagliga ställning. Beskyllningen för ett majestätsbrott låg som en orubblig klippa vid arrestdörren, utan att den derföre förmådde uppskrämma honom med tanken på någon personlig fara. I denna enda punkt var han lugn; i alla andra kände han sig förvirrad och upprörd af egna, hvarandra korsande föreställningar. Lugnet i hans själ var icke annat än lugnet i grannskapet af ett åskmoln.
En timme hade sålunda knappast försvunnit, då arrestdörren öppnades och någon inträdde till honom.
Döring stod vid fönstret och blickade ut i natten, försjunken i betraktelser. Han hörde väl att dörren öppnades, men gaf ej vidare akt derpå.
— Vänd dig om, Döring! yttrade en befallande, ehuru ej mycket stark stämma bakom honom.
Rösten tycktes honom bekant, och han vände sig om. Till sin öfverraskning såg han den unge konungen framför sig. Hvad hade han dock i den belägenhet, han nu befann sig, att säga honom. Båda två iakttogo också tystnad, under det de betraktade hvarandra såsom tvänne obekanta.
— Vet du hvar din plats är? frågade Gustaf slutligen.
— På post vid ers majestäts dörr.
— Du misstager dig. Din plats är här, vid mina fötter.
— Den brottslige, ers majestät, kan be om nåd och mottaga den; men ej den oskyldigt anklagade, emedan han då erkänner sin brottslighet.
— Hvarför uppträdde du till pagens försvar?
— Jag lydde min känslas ingifvelse.
— Du glömde, att jag var den mägtige och han den svage.
— Nej, ers majestät, det var just det, som jag erinrade mig.
Konungen rynkade pannan.
— Ämnar du allt framgent handla på samma sätt?
— Det beror ej mera på mig, utan på ers majestät.
— Förklara dig.
— Det beror på, om jag åter blir fri.
— Och om du blir fri?
— Då skall jag alltid bedja gud att kunna handla öppet och redligt emot ers majestät, hjertligt och hjelpsamt emot den svage.
— Du glömmer att jag är din kung.
— En konung har större magt än andra, men också större pligter. Sin magt skall han stadfästa genom att förvärfva sig sina undersåtares kärlek, och sina pligter skall han uppfylla, i första rummet genom att tygla sina lidelser. Jag skall aldrig kunna glömma att en kung bör vara den dygdigaste. Det är hans vackraste krona.
— Du är djerf.
Döring svarade icke, men han drog en djup suck.
— Hvad är det der för papper? fortsatte konungen och visade på bordet, der Döring lagt ifrån sig det nyss lästa brefvet.
Frågan sårade Döring, emedan den åtföljdes af en misstänksam blick. Han ångrade att han ej stoppat brefvet på sig eller bränt upp det, men var likväl för stolt att nu vilja undandraga det hvilken granskning som helst.
— Behagar ers majestät läsa skrifvelsen?
Konungen tog papperet och blickade deri.
— Louise Posse? anmärkte han, då han läste den delen, som angick henne. Är det min fasters, prinsessans, hoffröken?
Döring visste icke hvad han skulle svara. Han fruktade, att han låtit första ögonblickets liflighet förleda sig till en origtig handling, då han visat ett bref, som icke endast rörde honom sjelf, utan äfven andra.
— Ers majestät, stammade han icke utan synbar förlägenhet.
Men Gustafs blick hvilade kall och frågande på honom, liksom om han icke hört eller förstått det bedjande och undvikande i Dörings ord.
— Du älskar fröken Posse? sporde han åter.
— Inför min konung eger jag knappast rättighet att ega en hemlighet. Nåväl, ers majestät, jag älskar henne.
— Och hon…
— Derom torde ers majestät nådigast behaga spörja henne sjelf. Hennes hemligheter äro icke mina. Kanske har jag redan i hvad jag sagt begått ett nytt majestätsbrott?
— Emot hvilken?
— Emot kärlekens majestät.
Gustaf sänkte sitt öga vid detta svar. Kärleken var ett majestät, som han ännu icke hade tänkt sig. Döring tyckte att han öfverlade med sig sjelf om någonting, ehuru han ej förmådde utleta föremålet derför.
— Och du älskar henne således?
Döring hade ej väntat förnyandet af denna fråga, och han kände att han rodnade.
— En ung man, ers majestät, har sina fantasier.
— Och huru skulle du anse den, som förenade er två?
— Det är ej möjligt för någon, ers majestät.
— Icke möjligt för någon? Och Gustaf höjde sitt hufvud. Det var verkligen någonting kungligt i denna rörelse, som klädde honom väl.
— Jag är ännu alltför ung och eger dessutom, ers majestät, ingen samhällsställning, hvarken rang eller börd, som skulle kunna berättiga mig att med någon slags framgång höja min blick till henne. Men icke nog härmed; i denna stund är jag mindre än intet: jag är anklagad. I mina drömmar deremot, ers majestät, springer hjertat ofta bort med förståndet. Gud hjelpe mig!
Döring yttrade endast hvad han kände; men han hade också aldrig förut så tydligt som nu insett afståndet emellan sig och Louise. Nödvändigheten att besvara Gustafs fråga, upplyste honom om hans verkliga ställning. Icke desto mindre kände han sig orolig öfver svaret, emedan det öppnade en utsigt öfver hans egen obetydlighet, för hvars ringhet han ej mera kunde blunda. Han såg på konungen, liksom han hoppades att finna sig jäfvad af honom; men konungen jäfvade honom ej.
— Du har rätt, yttrade han efter en stunds tystnad med vanlig köld.
Svaret nedslog Döring ännu mera. Det föreföll honom, som om han fått sin obetydlighet på en gång bekräftad af ett mägtigt kungaord.
Då Gustaf inkom i arresten, hade han framträdt till midten af rummet och qvarstannat der. Hans hållning egde något stolt och orörligt, som, ju längre han qvarblef, gjorde ett besynnerligt intryck på Döring. De frågor han gjort, saknade lif och värme, och Döring kunde ej afgöra, huruvida de föranleddes af vänskap eller ovilja, kommo från ett deltagande hjerta eller från en missnöjd, men tvekande sinnesstämning. Det senare syntes Döring antagligast, allra helst som han märkte en tankspriddhet hos konungen, hvilken han ej annars kunde förklara.
— Hvad anser du att en konung framför allt bör vara?
Detta förhör egde på längden något obehagligt och retsamt för Döring.
— Rättvis, svarade han emellertid, och mild, tillade han derefter.
— Anser du att jag behandlat dig så? återtog Gustaf, lika oböjlig och lugn, liksom om han talat till en mur.
Frågan sporrade Döring att begagna sig af tillfället för att uttala sina innersta tankar.
— Jag är en ung man, ers majestät. Litet har jag ännu pröfvat verlden och förmår måhända ej att bedöma allt, som sig bör. Men om äfven mitt omdöme någon gång tager fel om det konventionelt passande, misstaga sig likväl ej mitt hjerta och min hederkänsla om det rätta och rigtiga,
— Huru har jag då behandlat dig?
— Orättvist, ers majestät.
Döring väntade ett utbrott af vrede; men konungen rörde sig ej. Ej ens den minsta förändring syntes i hans ansigte.
— Du fordrar, att en kung skall vara rättvis, men talar äfven om mildhet?
— Rättvisa, ers majestät, är samhällets mildhet, och mildhet är guds rättvisa. Såsom konung är ni något af båda delarne. Er magt bär den sköna titeln: Vi med guds nåde.
Under det Döring yttrade detta, lifvades han af en ädel känsla. Den sårade stolthet eller rättsinthet, som spänt ett slags harnesk kring hans bröst, försvann. Inför den ihärdiga köld, hvarmed han betraktades, kände han sig liksom afväpnad, och han började nu tro, att konungen endast fordrade, det han skulle gifva efter, för att förklaras fri.
— Nåd! bad Döring och föll på knä för Gustaf.
Häftigt klappade dervid hans unga hjerta, och hans blick vände sig, lifvad af det ädla beslutet, bedjande och gladt upp emot Gustaf.
— Och du älskar Louise Posse? anmärkte han blott, utan att tyckas fästa sig vid någonting annat.
— Nåd, ers majestät, bad åter Döring.
Konungen betraktade honom under en stunds tystnad lika uttryckslöst som förut, hvarefter han vände sig om på klacken och aflägsnade sig utan att ha yttrat något mera.
Konungen hade glömt att återlemna honom brefvet. Döring märkte det ej, förr än han redan aflägsnat sig med det. Han kände sig djupt nedslagen deröfver, men hvad var att göra?
Åtta dagar förgingo, utan att Döring såg någon annan än vaktmästaren. Då konungen, utan att med en enda vink eller med ett enda ord besvara hans bön om nåd, aflägsnade sig från arresten, upphörde han att längre hysa ett fåfängt hopp om rättvisa af honom. I stället väntade han den af lagen. Han väntade att blifva inkallad för någon pröfvande och undersökande rätt; men äfven deri missräknade han sig. Han väntade slutligen att någon af hans vänner och gynnare skulle hedra honom med ett tröstande besök, men lika förgäfves. Alla syntes ha öfvergifvit och bortglömt honom.
Mera än en gång genomgick han i sina tankar Vincents nu mera i konungens hand befintliga bref, utan att lyckas begripa något af de anspelningar, som deri talade om en hemlighet, bunden vid hans person.
Ju mera han också betänkte detta ämne, desto mera öfvertygades han att det icke kunde direkte röra honom sjelf; men han älskade, och förestälde sig snart att det rörde den han älskade.
Ifrån denna stund egde han ej mera något ögonblicks ro. Han sammanväfde nya och olika möjligheter, den ena mera orimlig än den andra, men alla af en egenskap att hålla honom i en ständigt orolig sinnesstämning. Summan blef ock, att en fara hotade henne — hvarifrån och hvarför — det förmådde han ej utreda, men lika mycket, hon hotades af en fara, och han var nära att störta emot muren af vrede och smärta öfver att icke kunna hasta till hennes hjelp.
Klockan närmade sig redan till tio på den utsatta åttonde aftonen. Efter vanan inkom vaktmästaren vid denna tid för att lemna honom hans aftonmåltid.
— Hör mig, vaktmästare, tilltalade honom Döring, ni kan göra mig en tjenst, så stor, att jag knappast vågar begära den af er.
— Hvari skulle den bestå?
— Låt mig slippa ut härifrån på en eller ett par timmar; jag svär er, att icke blott visa er min tacksamhet, utan äfven att vara åter här inom denna tid.
— Omöjligt, herre.
— Ni vill icke?
— Nej.
— Betrakta mig, bad han, ser jag ut, som om jag skulle vilja fly och fegt förråda ett hedersord? Nåväl, låt mig på en timme aflägsna mig. Ni gör mig derigenom en omätligt stor tjenst, en tjenst, som skall gifva er en plats uti en redlig ynglings hjerta. Vill ni det?
— Bed mig ej, min herre, det gagnar till ingenting. Jag är van att strängt uppfylla min pligt och dermed basta.
— Det hedrar er, och jag vet att jag handlar orätt, då jag frestar er pligtkänsla; men nöden har ingen lag.
Ungdomen är häftig. Dörings ögon flammade, hans bröst häfde sig högt. Han mätte vaktmästaren från hufvud till fötter.
— Jag måste ut…
— Och kommer ej, ifylde vaktmästaren. Jag beklagar herrn.
En våldsam lidelse förvred Dörings ansigte. I denna stund slog klockan tio i S:t Nicolai kyrka.
— Jag ber er, låt mig på en timme få aflägsna mig härifrån. Jag svär er att förskaffa er en oberoende ställning. Jag skall skrifva till min far, ni skall öfverlemna honom brefvet, han skall gifva er och er familj hus och jord — släpp mig blott fri en enda timme — en halftimme blott. Denna halftimme skall jag uppväga med åratal af frid och lycka för er och de edra. Hör mig, jag ber er!
— Nej.
— Ni är hård…
— Jag är icke hård, men jag är döf. Tyst!
— Hvarför skall jag tiga? Om ni aflägsnar er utan att ha uppfylt min önskan, skall jag förgås af qval och oro. I denna stund, — o, vet jag väl ens hvad som står på spel för mig? Ni måste släppa mig ut.
— Nej.
Döring förmådde ej längre beherska sig. Han syntes färdig att störta öfver sin motståndare.
— Ni vill ej gå in på mitt förslag? Bered er då på en strid, om det äfven vore på lif och död, ty nu skall jag ut.
Vaktmästaren såg på honom utan fruktan.
— Vänta blott litet, bad han.
Och i detsamma sköt han upp en liten lucka i dörren, hvilken kunde öppnas såväl inifrån som utifrån i ändamål att underlätta uppsigten öfver de arresterade.
— 5e hit, skall ni få se någonting. Jag är ej ensam. Märker ni ej posten derute? Om jag ropar honom, är han genast här.
Postkarlen passerade i detsamma förbi luckan. Döring insåg orimligheten i sin häftighet och sänkte armarne. Vaktmästaren begagnade sig af tillfället och aflägsnade sig.
Allt hopp var således ute att kunna träffa Vincent på det utsatta timslaget. Nästan förtviflad, kastade Döring sig på sin säng.
Han hade likväl ej länge legat der, förrän han hörde en röst tilltala sig.
— Hvem är det som talar? frågade han och reste sig upp.
— En soldat! svarade rösten.
Det var den utanför dörren postande gardisten, som öppnat luckan och tittade in.
— Herrn känner mig icke? fortsatte gardisten.
— Nej.
— Jag är vid samma kompani som grefve Rudensköld.
— Än sedan?
— Han har varit god emot mig, han. Herrn känner väl honom?
— Något.
— Jag känner också herrn något. Jag var med i ridhuset, då herrn tuktade den der hofmannen, herrn mins väl?
— Men hvad rör det mig?
— Och så har jag hört talas om en duell, som herrn har haft. Förlåt min upprigtighet, men det är skam och synd att arrestera en så tapper och modig själ som herrn. Mina kamrater omtala rigtiga underverk af herrn.
— Det är godt, min vän, låt dem prata; men jag har ej lust dertill.
— Herrn ville ju ut härifrån på en timme, var det ej så?
Döring rusade upp ur sängen med en häftighet, som om han redan varit fri.
— Hvad menar du dermed?
— Kan herrn säga mig hvad straff jag får, i fall jag låter herrn gå ut härifrån, och herrn icke återkommer innan jag blir aflöst, eller i fall någon skulle upptäcka hvad jag tillåtit mig?
— Jag förmodar, att man skall skjuta dig för pannan.
— Herrn tror det? Nåväl, jag skall släppa ut herrn.
Döring icke blott öfverraskades af det gjorda anbudet, utan han förskräcktes för det å den hederlige karlens vägnar. Det var ett mod, ett ädelmod, som han ej hade väntat sig.
— Dröj, bad Döring, jag kan ej begagna mig af ditt anbud. Om någon olycka inträffade, skulle jag få eviga samvetsförebråelser.
— Men ni sökte ju att öfvertala vaktmästaren?
— Det är sant; men han kunde knappast mer än dömas ifrån sin tjenst, då deremot du…
— Då deremot jag måste dö. Jag tackar er, herre, för denna skilnad emellan en vaktmästare och en soldat. Vet ni, om jag endast skulle kunna bli skild från min tjenst, så hjelpte jag er icke. Men låt oss ej prata längre. Jag måste nu skaffa mig nyckeln.
— Nyckeln?
— Vaktmästaren är inne i rummet här bredvid och har lemnat nycklarne i dörren. Jag lånar dem blott.
— Ännu en gång, min vän, jag tillåter dig ej våga lifvet för min skull. Jag går ej härifrån. Således…
— Ni måste, herre. Då ni återkommer, skall jag säga er orsaken.
Gardisten hade emellertid försigtigt utdragit nyckeln ur det ena låset och öppnat Dörings dörr.
— Hvad tänker du på? frågade Döring. Du har hört mitt ord.
— Och ni mitt, herre. Tyst! Jag hör vaktmästaren i nästa rummet närma sig åt dörren. Nåväl, nu ligger det i herrns magt att blottställa mig genom att stanna qvar här, eller att rädda mig genom att hasta härifrån.
— Jag återvänder till mitt rum.
— Men jag låter dörren stå öppen och lemnar ej nycklarne ifrån mig. Se så, herre, för guds skull, skynda er nu härifrån — hör — vaktmästaren lägger handen på låset derinne — nå-å — vill ni att man skall skjuta mig för pannan?
— Nåväl då! Lita på min ära och tro på min tacksamhet.
— Jag aflöses först klockan 12 i natt, yttrade soldaten, då Döring stod färdig att aflägsna sig. Således, permission på två timmar. Kom dock i håg klockan 12.
Döring hastade gången framåt och försvann i mörkret.
Gardisten sköt sakta till arrestdörren efter honom och hann knapt att åter insätta nyckeln i det lås, hvarifrån han lånat den, förr än vaktmästaren utkom.
— Allt är tyst och stilla? yttrade han.
— Fullkomligt.
— Kamraten derinne har väl ej fört något oväsen? Han var litet häftig nyss.
— Han är lugn.
— Kanske man borde se om honom ännu en gång?
— Var ej rädd, jag skall nog ha ögonen på honom. Lita på mig.
— God natt, god natt!
— God natt!