Drabanten/Del 1/Kapitel 24
← Arrestanten. |
|
Katastrofen. → |
TJUGOFJERDE KAPITLET.
Asiatiska bröderna. Liljan.
Döring hastade till den af Vincent utsatta mötesplatsen, Gustaf I:s staty på Riddarhustorget. Aftonens lätta skuggor hade redan utbredt sig öfver platsen utan att dock insvepa föremålen i verkligt mörker. Då Döring såg sig omkring, fann han en främmande person före sig på platsen, men Vincent syntes ej till.
Den främmande var väl insvept i sin kappa och vandrade fram och tillbaka, som om han äfven väntade någon.
Som Döring fruktade att blifva upptäckt, mindre för sin egen skull än för postkarlens, hvars mod och förtroende han hade att tacka för detta möte, drog han sig tillbaka utan att likväl lemna den okände ur ögonsigte.
Från Storkyrkobrinken kom i detsamma en annan person, som stälde sina steg rätt fram till den okände.
Då den förre nalkades den senare, märkte Döring snart att besynnerliga tecken vexlades dem emellan.
Den nykomne förde venstra handen upp till venstra sidan af halsen under hakan, dervid han höll handen horizontelt och fingrarne utsträckta samt tummen upprätt, så att den bildade en vinkel med fingrarne, hvarefter handen återfördes först till venstra axeln och sedan sänktes med ett lätt slag på rockskörtet mot låret.
Om Döring icke varit under särdeles anmärkningsvärda förhållanden anmodad att sjelf infinna sig der, och derigenom på det högsta intagen och lifvad af intresse för det minsta, som tilldrog sig omkring honom, skulle han troligtvis ej märkt dessa tecken, så vårdslöst och hastigt gjordes de. Nu deremot undgingo de honom ej.
Att tecknen icke blott voro tillfälliga, utan inneburo någon betydelse, derom öfvertygades Döring, då han såg att den andre, till hvilken de gåfvos, upprepade dem med samma tempo.
De båda okände räckte hvarandra derefter händerna.
Döring, som observerat att de, då de möttes, synbarligen voro obekanta, fann denna vänskapsyttring, tillkommen utan att något enda ord blifvit vexladt, ganska egen. Han förökade också sin uppmärksamhet, på det att ej något måtte undgå honom.
Då de togo hvarandra i handen, tyckte han sig märka att den ene gjorde tre hastiga rörelser med tummen emot första ledet af den andres pekfinger; men rörelserna eller tryckningarna verkstäldes så lätt och sakta, att han ej var fullkomligt säker på om han misstog sig eller ej.
Emellertid vexlade de nu ett ord med hvarandra och aflägsnade sig derefter åt Stora Nygatan. Härvid passerade de tätt förbi Döring, som derigenom fick tillfälle att kasta en hastig blick på den ene af dem, eller den, som befunnits före honom väntande på platsen; och ehuru ansigtet ej egde något ovanligt, trodde Döring sig alltid kunna igenkänna honom, i fall han framdeles finge åter se honom.
Utan att veta, huruvida dessa personer och deras möte kunde ega något sammanhang med honom, misstänkte Döring likväl något sådant. Vincent hade i sitt bref talat om en hemlighet, som rörde honom; och han trodde sig derföre spåra någonting deraf i hvarje ovanligare företeelse, allra helst då det som nu tilldrog sig inträffade vid samma tid och på samma ställe, som Vincent utsatt till deras möte.
Ett ögonblick senare stod Vincent hos honom.
— Vi ha intet ögonblick att förlora, yttrade Vincent. Ni var ej här på slaget tio, och vi ha derigenom förlorat en stund. Låtom oss taga ut stegen.
— Hvart för ni mig?
— Intet ord nu; tag ut stegen blott. Skulle man fråga er, hvem som fört er till det ställe, dit vi nu komma, så måste ni svara, att slumpen ledt edra steg. Nämn icke någon vid namn.
— Kände ni de personer, som nyss möttes här och ännu synas der borta?
— Jag känner dem.
— De gjorde förunderliga tecken åt hvarandra.
— Märkte ni dem? Godt! Behåll dem då i minnet.
I stället att taga af åt Stora Nygatan, som de tvenne andra, begaf Vincent sig uppför Storkyrkobrinken, hvarifrån han vek af åt Stortorget. Sedan de lemnat torget bakom sig och passerat flera små och krokiga gator, stannade de vid en port, på hvilken Vincent bultade tre slag, hvarefter den öppnades, och han och Döring inträdde.
Införd i ett af en matt lampa upplyst rum, tillsades Döring att påkläda sig en hvit kåpa, nästan som en messhake, samt att draga en vid kåpan fäst kapuschong med öppning för ögonen öfver hufvudet. Döring kunde ej undertrycka sin förundran.
— Men hvartill gagnar allt detta, sporde han, jag förstår ej…
— Om ni har förtroende till mig, så lyd utan att fråga; har ni återigen ej förtroende, så aflägsna er.
Döring hade ej något att invända mot detta korta och bestämda svar, utan teg. Vincent såg på sin klocka.
— Klockan är redan en qvart öfver 10. Jag har ej tid att uppehålla mig längre här. Om en stund hemtas ni härifrån. Läs under tiden igenom, hvad som står skrifvet på detta blad, och följ noga dess föreskrifter. Om jag ej kände er, skulle jag bedja er ej blifva rädd, hvad helst som än kommer att inträffa, men nu är det onödigt. Var likväl förvissad om att personer, som älska er, äfven vaka öfver er. För öfrigt öfverlemnar jag er åt er egen klokhet.
Så snart Vincent lemnat rummet, genomläste Döring papperet. Det var ett slags ceremoniel, som borde följas, utan att han likväl förstod, hvarken orsaken eller ändamålet.
Det hemlighetsfulla i hela tilldragelsen drog honom med ett eget och besynnerligt intresse till sig. Då han trodde sig kunna det lilla ceremonielet utantill, stoppade han papperslappen på sig. Nästan i samma stund inträdde en person till honom. Den nykomne var maskerad.
Så snart han fick se Döring, nu klädd i den hvita kåpan med kapuschongen öfver hufvudet, stannade han.
— Hvarföre är du här? frågade den maskerade.
— För bokstafven G., svarade Döring, enligt det erhållna och genomlästa ceremonielet.
— Hvad betyder denna bokstaf?
— En sak, som är större än du.
— Har du arbetat?
— Ja.
— Har du blifvit betald?
— Ja.
— Hvar?
— I det innersta rummet.
— Hvar har du arbetat?
— I det inre rummet.
— Är du mästare?
— Fråga mig, pröfva mig och förkasta mig, om du kan.
— Huru gammal är du?
— Sju år och mera.
— Huru resa mästarne?
— Från öster till vester.
— Hvarför?
— För att utbreda ljuset.
— Hvad kallar ni muraren?
— Gabaon.
— Och hans son?
— Luften.
— Hvad är lösen?
— Giblim.
— Hvar bevarar du frimurarnes hemligheter?
— I hjertat.
— Hvad söker du här?
— Ljusets ljus.
— Följ mig. — Döring följde.
Sedan de vandrat flere trappor uppföre, bultade hans följeslagare tre gånger på en dörr, hvarefter den öppnades och en större sal af ett hemlighetsfullt och dystert utseende vidgade sig för dem.
Väggarne voro beklädda med svart kläde, öfversålladt med mystiska tecken och stjernor. Längst upp i fonden stod ett altare i form af ett afhugget torn, hvarpå en himmelsglob af glas låg, inuti upplyst af trenne ljus. På himmelsgloben gnistrade liksom diamanter de utsatta stjernbilderna. Vid foten af altaret lågo tvenne liksom kullslagna pelare; på den ena lästes Jakin och på den andra Boas. Vid altarfoten lågo dessutom hammare, vinkel, murslef, vattenpass och lod. Emellan altaret och sjelfva fonden var ett litet mellanrum. Fonden var försedd med en hög och vid dörröppning, från hvars ena sida solen lyste i transparenta färger, och från hvars andra sida månen skimrade, äfven transparent och strålande uti matt glans, i sitt nedgående. Vid högra sidan om altaret stod en förgyld stol, hvari en ung, allvarlig man, men med ett blekt och själfullt ansigte, tronade. Till venster stod en taburett, hvarpå Vincent satt.
Midt på golfvet stod en likkista, öfverhöljd med ett svart, med hvita silfverliljor beströdt bårtäcke. Omkring kistan stodo nio vaxljus, tre i öster, tre i söder och tre i vester.
På samma gång som Döring inträdde i salen, inträdde äfven tvenne andra personer, klädda såsom han i hvita kåpor.
— Hvad söken I? frågade mannen i karmstolen,
— Det högsta ljuset, svarade Döring.
Samma svar afgafs äfven af de tvenne andra vid dörren.
— I ären mästare, talade mannen vidare, i verldsalltets stora bygnad, invigda i menniskolifvets stora hemligheter, mägtiga i jordljusets rymder. Andens forskningar fortgå likväl, och I viljen nu blicka in i stjernhimlens bygnad, invigas i de eviga andarnas hemligheter, herska äfven inom ljusets egna rymder. Väl eder! Hvad är Jakin och Boas, dessa tvenne pelare vid ingången till Salomos tempel, emot tornet i Babylon, som, då det en gång varder färdigt, skall uppbära stjernehimmelen? Hvad är murslefven mot guds hand, som murade skapelsen? Hvad är vattenpasset mot solen? Hvad är hammaren mot himmelens åska? Hvad är lodet mot ljusets oändliga stråle? Hvad är vinkeln mot väderstreckens mångkant?
Innan vi fortsätta denna scen, tillåta vi oss att till hvad vi redan
meddelat om denna tids ordensvurmen ytterligare tillägga ett och
annat[1] mera detaljeradt.
Det egentliga och sanna frimureriet eger några vackra, ädla och menskligt nyttiga ändamål.
Det söker sammanbinda alla menniskor till ett gemensamt och trofast brödraskap.
Det söker i verlden verkliggöra det högsta tänkta idéela förhållandet mellan de dödlige inbördes i det förgängligas vexling såsom menskligt samfund.
I frimureriets stiftelse och institutioner ligger nödvändigheten af ett mysterium. I öfrigt är frimureriet just ett sådant, som aldrig fullkomligen kan uttalas och beskrifvas, emedan dess ideal går ut i oändligheten, och ordens verkningar, egentligen att tala, icke äro synliga, och derför aldrig kunna i tal och skrift uppfattas annat än i sin allmänhet.
Men frimureriet har ej fått förblifva sig sjelft. Under dess täckmantel har charlataneriet och bedrägeriet ofta spelat; än har det uppenbarat sig såsom mysticism eller alchemi, än som politik eller illuminatism, och än såsom jesuitism eller jakobinism o. s. v.
Bland alla dessa afarter intaga måhända de asiatiska bröderna det märkvärdigaste rummet, icke allenast i allmänhet derföre, att man i deras statuter till det mesta återfinner, »hvad som innefattas i det klerikala tempelmureriet, äfvensom i det ungerska och hermetiska», utan äfven enskildt för Sverige, derföre att detta förbund en kort tid spelade här en viss, ehuru ganska förgänglig roll.
Lik en annan Cagliostro, uppträdde Boheman hos oss såsom detta sällskaps öfverhufvud.
»Filosofien var», yttrar en biograf om honom, »den tidens sens commun och religionen föraktad. Det religiösa sinnet i de ädlare naturerna sträckte sig efter hvarje fantom. I en sådan tid vallfärdade Boheman som apostel för en vishet, djupare än de vises filosofi, nobläre än de frommas kristendom. Han slöt genom kraften af en mystisk sympati ej blott förnäma, utan äfven regerande personer inom sin trollkrets. Han var det synliga öfverhufvudet för de asiatiska bröderna och recipierade inom Liljan de lättrogne, som höllo i hans händer. Han reste omkring och höll tal vid Tysklands små hof och stiftade loger i norra Tyskland, Danmark och Sverige. Ty till sitt fädernesland återvände dock stundom den gåtlike mannen.» Hans papper, som fråntogos honom, då han arresterades, och hvilka förvarades i den så kallade bohemanska kistan, »bevisade, att han var hufvudman för de asiatiska bröderna, att dessa med ed förbundos att aldrig upptäcka den styrande församlingens vistelseort eller namnen på medlemmarne i det enväldigt styrande rådet, hvilket egde domsrätt öfver alla regeringar, folk och slägter, öfver menniskors lif och död, samt rätt till ovilkorlig och blind lydnad af medlemmarne i orden. Äfven fruntimmer kunde i orden intagas[2]. I Sverige väckte han regeringens uppmärksamhet genom sina föregifna hemliga kunskaper, genom diktade syner och uppenbarelser, genom deltagande i politiska ärenden och spådomar om statens öden…»
Vi låna ur hans egen lefnadsteckning[3] följande syn.
…»Under dessa tillfällen hade jag, liksom förut och sedermera i min lefnad, bland annat en högst märkvärdig apparition. Det var en vinternatt i januari månad; sedan jag släckt ljuset och sofvit några timmar, väcktes jag deraf, att dörren sprang upp med ett häftigt buller. Jag kunde ej förklara orsaken dertill, helst jag mindes ganska väl, att jag om aftonen, innan jag lade mig, ordentligen tillstängt densamma. Jag steg upp och igenläste den samt lade mig åter; men just som jag skulle insomna, flög dörren upp för andra gången, så att den slog med häftighet mot väggen, och då jag nu åter skulle stänga den, sväfvade en vålnad med ett hörbart susande hastigt förbi mig och försvann. Jag tände ljuset och antecknade i min almanacha datum och timma, då detta tilldrog sig. Någon tid derefter bekom jag bref från Sverige, att min faster i Göteborg, som i lifstiden hållit mycket af mig, på samma natt och timma aflidit.»
Men frimurarne sjelfva hafva ej heller alltid varit fria från tron på mera än menskliga kunskaper och krafter.
»Endast de» — läses i ett frumurare-dokument från 1440-talet — »äro i besittning af den konsten, att upptäcka nya konster; och denna konst mottogo de första murarne af gud. Medelst denna upptäcka de hvilka konster de vilja och den rätta vägen att meddela dem. Hvad andra menniskor upptäcka är blott tillfällighetens verk och har hitintills varit af föga betydenhet…»
»De dölja konsten att bevara hemligheter; och det af det skäl, på det att verlden icke må kunna dölja något för dem. De dölja konsten att göra under och förutsäga tillkommande ting, och det till den ändan, på det att nämnde konster icke må missbrukas till onda ändamål af gudlösa menniskor…»
Att således enskilda sekter, bildade för särskilda syftemål, utgåfvo sig eller tilltrodde sig ega icke allenast all verldslig vishet, utan ganska mycket derutöfver, kan ej förefalla någon underligt.
Svärmisk, fantastisk, djupsinnig och dunkel, men derjemte poetisk och hänförande är instruktionen för den högsta graden af de asiatiska bröderna. Den beskrifver skapelsens uppkomst, elementens ordnande, menniskans och menniskoslägtets födelse och utbildning.
Icke mindre märkvärdig är uppränningen till denna sekts grundläror, hvaraf vi ej kunna neka oss nöjet att meddela följande:
»Detta system antager fyra skapelser: 1) den osynliga skapelsen, Aziloth, skapelsen utom tiden, 2) den första allmänna synliga skapelsen, kallad Beria, 3) andeskapelsen, Zezira, och ändtligen 4) verldarnes skapelse, vid namn Asia. Den oändlige frambragte först homogena väsenden, de förklarade heliga andarne. I den förståndiga verlden herskade morgonrodnadens son, det första utflödet af den oändlige i den förklarade skapelsen. Han var så förklarad, att strålarne af den oändliges majestät gingo rakt på honom, och hela andeverlden låg mellan den oändlige och honom. Omkring den oändlige voro sju härliga andar lägrade, som mottogo de första utflödena af den oändlige och voro de enda medlare, genom hvilka den eviges majestät uppenbarade sig. Den oändlige herskade öfver denna skapelse, hvilken man kallade de heliga andarnas skapelse. Men morgonrodnadens son herskade öfver millioner ända till guds söners kretsar. Morgonrodnadens son kände att de sju allsmägtiga andarna voro det medel, genom hvilket den oändliges härlighet så högtidligt uppenbarade och utbredde sig genom alla kretsar ända till omätlighet, men att han och alla hans utflöden voro underdåniga den oändlige, emedan de buro den eviges majestäts bild i sig, bilden af den heliga sjelfständiga elden, förutan hvilken ingen förklaring kunnat ega rum. Morgonrodnadens son sträfvade efter sjelfständighet, och de otaliga andar, som han beherskade, följde honom. Den oändlige undandrog honom derföre sina utflöden, och nu uppstod — då ljuset upphörde — ett mörkt, kallt, af eldpartiklar uppfyldt vatten, ett jordartadt, slemmigt, svafvelaktigt saltvatten, mot eller gyttja, kaos, erebus. På detta kaos sväfvade guds ande, d. ä. den verldsskapande anden, den oändliges eller ordets son, sväfvade öfver vattnen. Denna guds ande hette Elohim. Morgonrodnadens son fick nu namn af Lucifer, emedan han är den första osynliga menniskans bild i förklaringen.
— Nu skedde den verldsskapelse, som Moses beskrifver. Elohim hade i öster en trädgård, den han tagit af Schamajin, d. ä. af eld och vatten, den skriften kallar Eden, och hvars jord bär namn af Adamah, som väl bör skiljas från jordens Eretz. Här församlade Elohim alla krafter och substanser i en punkt och skapade menniskan efter sitt beläte, hvilken här i fasta östern kunde på en gång öfverskåda alla regioner af den synliga skapelsen. Här gaf han henne magt att herska fritt, liksom morgonrodnadens son hade herskat i den förklarade skapelsen. Denna menniska kallade Elohim Adam eller menniskan af röd, jungfrulig jord. Adam var sammansatt af två actioner, den manliga och qvinliga, och dock blott en, och hela skapelsekraften låg i honom innesluten. Han var härlig, genomskinlig och glänsande. Men morgonrodnadens son, nu kallad Lucifer, var hans och den oändliges vedersakare. Han fattade den planen att draga Adam i sitt förderf. Adam, hvilken beherskade hela skapelsen, fann intet i den omätliga rymden, som kunde likna honom, och dock önskade han sig något, för att se sitt herravälde ökadt. Denna önskan var den fria viljans skeppsbrott. Nu sof begärets första sömn. Här skilde Jehova-Elohim vattnet från elden, tog vattnet och bygde deraf qvinnan. Nu var hos honom vatten, blod och lif, efter den mörka verldens bild. Lifvets träd var Adam sjelf, och kunskapens träd på godt och ondt var qvinnan.
Äten icke af dess frukt, sade Jehova-Elohim, ty då skolen I döden dö. Men qvinnan, lysten efter det odödliga herraväldet, kände Adams skapelsekraft, till hvars bruk hon öfvertalade honom. I detta ögonblick blefvo de kött, ben, lif och blod efter djurisk art, ty döden hade bemägtigat sig dem. De hungrade äfven på djuriskt sätt. Nu fingo de sin boningsplats på den mörka materiella jorden. Adam behöll nu all magt, kraft och härlighet, som han uti förklaringen hade egt hos sig innesluten; uti hans kroppsliga omklädnad låg allt på andligt sätt förborgadt. Men Jehova-Elohim hade pålagt honom och hans efterkommande, att de blott med möda, sorg och yttersta ödmjukhet skulle kunna söka denna kunskap och endast genom ånger och bättring kunna finna den. Detta är arfsyndens hemlighet.»
Under en tid, då så många afarter af frimureriet korsade hvarandra, och alla sökte dölja sina innersta afsigter i det djupaste mörker, torde det blifva svårt för de flesta att numera med säkerhet spåra de asiatiska brödernas hemliga förbindelser och dolda förehafvanden. Ganska antagligt är det emellertid, att de stodo i närmare eller aflägsnare beröring såväl med jakobinismen som med den så kallade stricta observansen o. s. v.
Att den stricta observansen äfven hade stöd till och med från tronen[4] är en känd sak.
Som detta sällskaps statuter säkert äro obekanta för något hvar, all den stund de, som vi förmoda, ännu aldrig varit återgifna på svenska språket, meddela vi dem här, karaktäristiska för den tid, med hvilken vi sysselsätta oss.
De lyda sålunda:
»Som orden i allmänhet funnit, att det är nyttigt för densamma att som täckmantel begagna frimureriet, under hvilket vi befunnit oss i säkerhet under så många år, råder oss klokheten att icke, åtminstone för det närvarande, lyfta slöjan; tilläfventyrs kunna vi aldrig göra det, åtminstone måste vi afvakta en epok, då våra bröder kunna med säkerhet framträda i dagens ljus. Vi böra derför fortsätta att bygga hela vårt system på frimureriet såsom på en grundsten. Det bör anses som en plantskola, hvilken skall förse oss med män för verkställandet af våra goda afsigter. Vi skola hädanefter bestämma sättet, på hvilket man i detta afseende bör handla.
Det mål, som orden föresatt sig att uppnå, är att genom lagliga och tillåtna medel förskaffa sig etablissementer, som kunna vara nyttiga för den stat, hvars invånare vi äro. Den ekonomiska planen, redigerad af vår provisor domorum, och de i detta afseende uppgjorda reglementen tillkännagifva de tillåtna medlen att erhålla fonder, för att bilda och konsolidera våra etablissementer. Af denna plan skall man finna, att de äro enliga med klokheten, en sund politik och hvarje hederlig mans principer; men för att erhålla en fullkomlig framgång måste vi omsorgsfullt undvika att ådraga oss sjelfva något sken af misstankar, ty hvarje broder bör bemöda sig om att kunna arbeta för ordens bästa med det mest lugna samvete.
De etablissementer, som vi skola söka att bilda, böra vara varaktiga; de böra förskaffa oss medel att en dag kunna återförena våra bröder i en särskild kår, i afsigt att förbättra deras belägenhet, derigenom öka deras lycksalighet och gifva dem förmågan att göra godt; men vi bedja och uppmana våra bröder att icke för ernåendet af vårt mål och realiserandet af våra grundsatser använda något medel, som kan göra oss misstänkta hos furstarne, eller som skulle komma dem att anse orden som farlig för deras stater. Vi kunna vara trogna och hörsamma undersåtar och medborgare och likväl bidraga till vår institutions och vår egen tillväxt, framgång och fördel.
Huru många suveräner hafva icke i sina stater och bland sina undersåtar medborgare, som, fullkomligt respekterande deras auktoritet, icke desto mindre bilda särskilda föreningar, underkastade lagar, som äro för dem egna, och arbeta under samma tid på sin egen välmåga och den stats, under hvars styrelse de lefva? Det är tillräckligt att anföra ett exempel. Indiska kompaniet i Holland har i sin ego stora jordegendomar, ofantliga rikedomar och en handel, utsträckt öfver hela jorden; genom sin klokhet hafva medlemmarne af kompaniet länge varit i besittning af stora rikedomar, men de upphöra icke derför att erkänna General-Staternas öfverherrskap, att underkasta sig deras befallningar och vara trogna undersåtar under republiken.
Vi böra imitera dessa föreningar.
Ehuru våra bröder äro spridda i flera länder, böra vi söka att med tiden vinna de furstars protektion, under hvilka vi lefva, så att vi kunna förena oss och visa oss fritt i verlden under furstarnes beskydd och allmänhetens bifall, under en titel, som skall vara en täckmantel för den verkliga orden, och såsom en privilegierad kår. Vi hafva redan sagt det och vi repetera det, att det skulle snarare vara skadligt än gagneligt för oss att nu yppa vår tillvaro och vårt gamla ursprung. Det betyder ingenting, att vi nu låna ett obetydligt namn för att derigenom erhålla fördelen att vinna våra goda afsigter; men vi kunna alltid i hemlighet för våra bröder yppa vårt ändamål och värt lysande ursprung. Sedan vi bildat oss fonder genom vår industri och genom de antydda medlen, böra vi nödvändigt (efter att hafva betalt de åtskilliga förskott, hvilka hafva blifvit gjorda af bröder, som bidragit till ordens bästa, äfvensom commanderier och prebender till dignitärerne) använda allt öfverskott till bildandet af stående fonder, för att göra säkra de etablissementer, som kunna bidraga icke blott till de enskildes och ordens fördel, utan äfven till staternes bästa. Grundläggandet af välgörenhets-anstalter, uppmuntrandet af vissa grenar af handeln och inhemska fabriker äro de etablissementer, som kunna förskaffa oss furstarnes välvilja och allmänhetens bifall; och aldrig skall man afunda oss den vinst, som orden och dess medlemmar kunna draga af sina spekulationer, så snart det blir bekant, att vi icke blott söka vår egen fördel, utan äfven folkens.
Emellertid är det icke ordens mening, att bröderna i sjelfva verket böra blifva manufakturister eller köpmän. Meningen är endast, att hvar och en bör använda de medel och kunskaper han eger till ernående af vårt allmänna ändamål.»
Inom alla dessa afarter af frimurare var frimureriet ej längre sitt eget mål, utan endast ett medel till ett nytt och annat. Visserligen talade man alltjemt om ett för staten nyttigt, lagligt och tillåtet handlingssätt, men man dolde detsamma likväl under en dubbel mask, under frimureriets och den enskilda sektens, utan att den senare ens vågade lyftas inför den förra. Sektens syftemål var hufvudsak, och utan att frimurarne anade det, drogos de in på för sig främmande och okända banor. Hvart de ytterst ledde låg endast i några få enskildas vilja. Så många omvägar för ett stort, samhällena gagnande, vackert mål erfordrades emellertid lika litet då som nu. Man måste derföre stnna i den öfvertygelsen att dessa sekters ledare mera afsågo enskilda fördelar än något annat. Denna afsigt finnes också icke särdeles otvetydigt uttalad i den stricta observansens statuter.
Men låtom oss återgå till händelserna.
Talaren iakttog en stunds tystnad, blickande omkring sig.
— Allt i templet är för er bekant, började han åter med långsamt uttalade ord, I ären mästare af alla grader, och alla nycklar äro I edra händer. I hafven inkommit igenom 3, 5 och 7. I hafven framgått från J till B och sedermera uttagit de tre mästarestegen. I hafven suttit i det allra heligaste och varit betäckte med hvitt taft, hvaruppå en stjerna af guld och guldtrådar strålade. I hafven representerat Salomo i midten af templet, passerat icke blott rummet 3, der Salomo rådplägade, biträdd af den heliga trefaldigheten, utan I hafven äfven passerat morgonstjernans rum. I veten hvad de trenne J. som stå i flammande triangeln, betyda: treenigheten. I kännen byggmästaren på berget Abvon, Schiboleth, och veten att det var Stolkin, som fann förrädaren Abiram.
— Men I hafven dock icke funnit det ljus I sökten, och ingen har förmått att vidare upplysa er.
— Det ljuset, som är andarnes högsta ljus, döljes inom de högsta andars insegel intill den tid uppenbarelsebokens 16 kap. bestämmer. Armageddons dörrar skola dock snart öppnas, och den sjunde engeln uttömma sin gyllene skål. Den, som förstånd hafver, han höre och se!
— I stån vid det nedersta steget till ljusets högsta trappa; en gång skolen I stå på det öfversta. Ett månljus skall först gå upp öfver eder, för att inviga edra ögon att mottaga solljuset. Fursten af öster skall strida om eder med fursten af vester, och den senare vika för den förre. Det är en strid vid elfven Hiddehel, en sådan strid, som omtalas i Daniels 10 kap.
Efter en stunds tystnad här höjde talaren åter sin röst, men denna gäng ljöd hans stämma starkare och kraftigare.
Och under det han talade, sjönk månen i fondhvalfvet småningom ned, och solen höjde sig, men med allt mattare och mattare glans.
Och en dof åska började i detsamma att ljuda liksom på ett långt afstånd.
— Verlden är murad af hieroglyfer, fortsatte talaren. Detta veten I; men hvad hieroglyferna antyda, anen I endast.
— Skapelsens historia är ej afslutad för eder. Verlden hvilar ännu i dag för er uti rymdens oändliga famn, liksom en död i sin kista. Uppståndelsen är den andra skapelsen och förklaringen är den sista.
— Död, sade jag, allt är död utan ljus; och ett halft ljus är en half död. I lefven och ären dock döde.
Vid dessa ord nästan slocknade solen i fondhvalfvet, och åskan tilltog allt mer och mer.
— Verlden är död, mörkret är död, synden är död. Verld, mörker och synd, det är trefaldig död, det är förräderi mot ljuset och mot den, som uppenbarat det. Förräderiet straffas med trefaldig död.
— Svärjen I mig evig tystnad, så svärjen tre gånger vid tre, fem och sju.
— Jag svär, svarade Döring. Och han hörde samma löfte äfven gifvas af de tvänne andra.
Åskan rullade dervid allt starkare och starkare.
— Jag svär…
Solen i fondhvalfvet slocknade.
— Jag svär…
Utom de svagt glimmande ljusen blef det nästan mörkt i rummet.
— Himmelen mottager er ed i sin famn, och andarna höra er, började talaren åter, under det han reste sig upp. Öppna din famn, himmel, och sänd en lysande blixt ned och visa oss, hvad verlden är utan uppståndelse och förklaring, hvad mörkret är utan ljus, hvad våra kunskaper äro, så länge stoftets slöja betäcker vår blick.
Talaren tystnade. Åskan ökades.
Döring kände sig underlig till mods. Han blickade på Vincent. Denne satt blek och dyster med blicken sänkt mot jorden.
Nu hörde han talaren framsäga några ord, hvilkas betydelse han ej förstod.
En blixt sken dervid till genom rummet och upplyste det för ett ögonblick med en klar glans.
Bårtäcket hade dervid försvunnit ifrån den på midten af golfvet stående likkistan, och då Döring kastade sin blick ned i den, såg han — ett benrangel liggande der.
— Se der hvad verlden är — blott stoft.
Men med en åskskräll, som i detsamma skakade hela rummet, slocknade blixten och ljusen, och det vardt fullkomligt mörkt omkring honom.
En stunds tystnad uppstod ånyo.
— Ty, såsom för en synds skull, återtog talaren, är fördömelse kommen öfver alla menniskor, så kommer ock genom ens rättfärdighet lifsens rättfärdighet öfver alla menniskor.
— Och jag såg en engel komma från himmelen, och han hade en nyckel och en kedja i sin hand. Med kedjan band han den gamle ormen, och med nyckeln stängde han honom i en afgrund.
— Och gränsen mellan jord och himmel, mellan död och lif, mellan mörker och ljus försvann. Allt blef himmel, lif och ljus.
— Och engeln var som en lilja; och vingarne voro som liljans blad; ur kalken blickade dess ögon såsom klar morgondagg.
— Den förstånd har, han höre och se!
Och han tystnade åter, och en mild musik tonade ljuf och sakta, och en stråle af ljus började åter tindra från det öppna fondhvalfvet.
—Och himmelen är en lilja, som breder sig ut i glänsande blad öfver jorden; och ljuset är en lilja, hvilken, allt som den utvecklar sig, förtager mörkret; och lifvet är en lilja, som blommar öfver dödens rike.
—Kommer, kommer, kommer!
Och musiken och ljuset ökades på en gång som om tonerna och strålarne täflat med hvarandra om att utveckla sig.
Det var en kör af englaröster, som gungade i melodiösa böljor.
Och midt uti fondhvalfvet glänste solen, nu strålande från hvalfvets höjd i orientalisk glödande middagsprakt.
Ett utrop af beundran och förvåning hördes i detsamma. Det kom från de två i de hvita kåporna insvepta, för Döring obekanta personerna. Men äfven Döring kunde ej undertrycka ett utrop af häpnad, då hans öga föll på den plats, der likkistan nyss stått, och han fann, icke allenast att kistan försvunnit, utan i dess ställe en cherubim af glänsande silfver, hvilkens höjda vingar bildade bladen till en stor och präktig lilja.
— Der nyss stoftet lade all verlden i dödens gestalt, der har ljuset nu utvecklat lifsens lilja, yttrade talaren; se der skapelsens stora mystér, forskningens problem, mörkrets och ljusets, stoftets och andens symbol.
Förvandlingen hade skett liksom framkallad af ett enda trollslag. Ingen hade märkt, då kistan försvann och liljan i dess ställe uppskjutit.
Ännu fortfor öfverraskningens behag, då talaren åter började.
— Skåden in uti solen, och en uppenbarelse skall visa sig. Sägen mig, hvad I sen?
— Jag ser, svarade en af Dörings grannar, några fläckar i solen.
— Betrakta dessa fläckar närmare. En fläck i solen är icke en fläck.
— Nederst ser jag en skugga: den liknar en bok.
— Vidare.
— Deröfver höjer sig — hvad ser jag? — en annan lätt skugga: det är en stege.
— Vidare.
— Men öfverst lutar sig stegen mot ett oändligt, klart strålande ljus: det liknar ett öga.
— Det är guds öga.
— Se der vår visdom, vår väg och vårt mål: roten, stängeln och blomman. Den eviga liljans betydelse.
— Tre englar, fortsatte talaren åter efter en stunds tystnad, tre sanningar skola komma med uppenbarelser till eder för att inviga er i liljans mystér.
— Den första skall uppenbara för er betydelsen af naturens chiffer. Den andra skall uppenbara betydelsen af talen tre, fem och sju. För den tredje skall förlåten mellan det närvarande, det försvunna och det kommande remna, och staters och menniskors öden skola blifva er gifne att se.
— Hören den första engelens ord.
— Centralsolen är guds tron i himmelen. Den gudomliga kärleken är englarnes sol. Från denna sol utgå värme och ljus. Värmen är kärlek, ljuset är vishet. Englar och menniskor kunna lika mottaga dem, i mån af deras kärlek till gud och nästan. Lif eger menniskan icke hos eller af sig sjelf, utan blott förmågan att mottaga det. Menniskans aflelse af fadern är icke lifvets aflelse, utan ett meddelande af den första och renaste formen för lifvets mottagande. Gud är icke rymd, fastän han är allestädes närvarande. Rymd är en form, hvarigenom gud tillkännagifver sin närvaro. Förståndet hemtar allt sitt från vishetens inflytande af honom. Viljan har sin rot i kärlekens inflytande af gud. Tid motsvarar tillstånd. Det gudomliga i tiden är derföre utom tiden, det verldsliga är inom den. Englarnes och andarnes tillstånd är tid. När lyckan utstakar den, då är den ett lyckligt tillstånd; när olyckan utstakar den, är den ett olyckligt.
— Kärlek och eld motsvara hvarandra. Englarne kunna icke se kärleken, men dess motsvarighet, elden. När ordet talar om eld, förstås dermed kärlek. Guds kärlek är den andelåga, som synes för englarne såsom sol.
— Solen är gud såsom kärlek, månen är gud såsom tro, stjernorna gud såsom det sannas och godas kunskaper. Mänskenet är ordet. Moln och skyar äro ordets bokstafsmening. Blixten är ordets andliga mening, som tränger fram genom bokstafsmeningen.
— Men låtom oss stiga längre ned i naturens stora chifferspråk.
— Höfviska jungfrur beteckna böjelsen för sanning. Kyska hustrur det sannas och godas förbindelse. Små barn beteckna vishet, oskuld och menlöshet: ty englarne i öfversta himmelen, som äro de visaste, se ut som små barn. Klippa betecknar sanning. Mat och bröd beteckna andlig mening; vatten och vin trons sanning. Trädgård betecknar förståndighet. Fikonen beteckna den utvärtes eller naturliga menniskans — och drufvor den invärtes eller andliga menniskans godhet.
— Men hvad talar jag? I stån ännu endast vid det nedersta trappsteget till liljans högsta ljus, och jag afkastar naturens hieroglyfer allt sitt täckelse. Det är ej mig tillåtet. I skolen sjelfva söka och finna. Klafven är gifven i eder hand. Söken! Och snart skolen I se att hvarje naturens minsta del är ett ord. Begrunden! Och snart skola orden ordna sig till en enda evig och odödlig mening, hvari guds oändliga sanning bor.
— I liljans kalk hvilar mästarekunskapen.
Här tystnade talaren.
Döring hörde, huru en djup suck utandades af en utaf de okände, som stod på sidan om honom.
— Mästare, du är vis! yttrade samme okände derefter.
Utan att kunna erinra sig hvar han hört denna röst förut, tyckte han sig igenkänna den.
— Hören den andra engelens ord, började ånyo talaren.
— Femtalet betyder de fem lycksaligheterna, sjutalet krafterna och tretalet allt tings upphof genom det faderliga, moderliga och sjelfva produkten, det sonliga. Det faderliga föreställer gudomens egen verkan, det moderliga den finaste materien eller etern, på hvilken det gudomliga eller faderliga verkar, och genom hvars mångfaldiga och olika sammansättning olika produkter eller söner uppkomma i verlden. I religionen föreställes det gudomliga genom gud fader, den gudomliga kraften genom den helige ande samt guds son den oändlige guden, som antagit ändlighetens eller den finaste materiens kropp, och således blifvit ett väsende emellan gud och menniska samt förenar i sig både den oändliga gudomen (det faderliga) och den ändliga materien (eller det moderliga); gudomens son är derföre ett mellanväsen emellan gud och menniskor.
— Det faderliga eller gudomliga afbildas uti hieroglyfer medelst solen och det moderliga eller materien genom månen, som tager emot solens ljus eller verkan. Sonen afbildas alltid såsom ett litet barn.
— Det faderliga föreställes äfven i hieroglyfer genom Osiris och det moderliga genom Isis; sonen eller verldsprodukten såsom ett barn, sittande på Isis knä, och är Egyptens Horus.
— Emedan solen föreställer det faderliga och månen det moderliga, föreställa planeterna det sonliga. Men planeterna betecknas genom metaller (Merkurius, Mars o. s. v.), hvadan metallriket isynnerhet är en son af solen och månen eller af etern och det finaste vatten: ty derigenom bryter sig solljuset i sina 7 färger. Aesch Majim äro föräldrar till metallerna: ty Aesch betyder på äldsta språket sol, eld, och Majim vatten, det finaste vatten i högsta regionerna eller etern, som är första grundbasis till alla metaller.
— Men denna eter öfvergår genom vissa luftsammansättningar till kalkarter. Det är af dessa arter, som några få af naturens invigde mästare, försynens utkorade vise, medelst underbara processer förmått att tillverka — guld.
— I liljans kalk hvilar mästarprofvet.
Vid detta ord hörde Döring ett nytt utrop af glädje och öfverraskning från sina grannars sida. Döring kände sig deremot sjelf icke på samma sätt öfverraskad af talarens ord, men desto mera af sina grannars utrop.
Han måste hafva hört dessa röster förut. Ovilkorligen följde han dem också nu med större uppmärksamhet än förut. Ju mer han betraktade dem, desto mer öfvertygades han att han ej misstagit sig.
Under det talaren gjorde ett ögonblicks uppehåll, hörde han en hviskning vexlas mellan dem.
Icke utan en viss känsla af fruktan blef han nu förvissad om, att det var hertigen och Reuterholm, som stodo bredvid honom.
Ovilkorligen kom han nu att tänka på det sätt, hvarpå han lemnat arresten.
Med en ovilkorlig bäfvan motsåg han också nu möjligheten att blifva upptäckt af dem, och med hjertklappning tänkte han på den blifvande upplösningen.
— Hören, började åter talaren, hvad den tredje engelen förkunnar.
— Du skall icke missbruka din guds namn, förkunnar dig lagens första bud. Här skiljer lagen emellan att bruka och missbruka. Den, som öron och ögon hafver, han höre och se!
— I lagen har gud således omgjordat sig med en tempelmur, som ingen af stoft ostraffadt öfverstiger.
— Men andarne äro icke af stoft, de äro af ljus, och för de invigdes domsbasuner skola Jerikos murar falla.
— Hvad som är ett med fördömelse belagdt missbruk för 2, 4, 6, är en helig uppenbarelse för 3, 5 och 7. I mörkret är allt mörkt, i ljuset allt ljust. För de ohelige är allt oheligt, för de helige allt heligt.
— Läser Daniels 10 kap. och Samuels 28 kap., och I skolen se att andar finnas, som kommit förlåten mellan jord och himmel, mellan död och lif att remna.
— Hans kropp var såsom en hyacint, der Michael stod inför Daniel, hans anlete syntes såsom en ljungeld, hans ögon såsom brinnande bloss, hans armar och fötter såsom en glödande koppar och hans tal var såsom ett stort dön.
— Och Daniel såg synen allena, ty de män, som när honom voro, sågo den ej.
— Och jorden remnade under Sauls fötter för besvärjelsens ord, och en gammal man kom upp ur griften, klädd i en silkeskjortel, och det var Samuel.
— Och Samuel sade: hvi hafver du gjort mig omak, att du hafver låtit kalla mig ur griftens natt?
— Men den underbara heliga formel, som kallade Michael ned af höjden och den hädangångne döde att stå upp af djupet, kännen I ej.
— Den skall varda eder gifven af mig, då I blifvit pröfvade och stunden är inne.
— I liljans kalk hvilar mästare-ordet.
Den spända, ihåliga, nästan ständigt stegrade uppmärksamhet, hvarmed Dörings grannar åhörde hvarje del af talarens yttrande, undgick ej hans granskande blick; ibland hörde han dem hastigt draga efter andan, ibland åter vågade de icke andas. Stundom lutade de sig fram, stundom uttogo de till och med ett steg framåt.
Döring kände icke samma deltagande. Han erfor väl en viss förvåning öfver hvad han hörde, men han förstod det icke rätt.
Hvad han likväl allra minst kunde förklara var den orsak, som Vincent haft att föra honom till detta ställe.
Sedan han blifvit öfvertygad om att det var hertigen och Reuterholm som stodo bredvid honom, fruktade han nu allra mest en demaskering.
— Trenne englar hafva förkunnat eder sin vilja, fortfor talaren, och hafva lagt i eder hand klafven till de trenne hjertbladen i liljans kalk: kunskapen, profvet och ordet.
— Förstån I nu, eller hvad?
En lång tystnad inträdde. Talaren syntes vilja samla sina tankar. Vincent hade under hela tiden ej lyft sin blick ifrån golfvet. Tystnaden fortfor, den var djup som i grafven.
— På det I tron må, må I äfven se! afbröt talaren tystnaden.
Talarens röst var stark och högtidlig. Han hade rest sig upp och han blickade omkring sig med ögon, strålande af inspiration.
— Högborne furste, Salomos visaste vikarie, stig närmare!
Dörings närmaste granne framträdde dervid emot altaret. Denne var således hertigen.
— Liksom i en öppen bok läser jag i ditt hjerta och i din själ.
— Samla dina tankar kring en tanke, kring en önskan, på det jag må se, hvad du fordrar af mig.
Åter en djup dödstystnad. Talaren fixerade derunder stadigt hertigen.
— Jag vet, hvad du tänker. Jag vet, hvad du önskar. Ske dig, som du vill.
Härunder fattade talaren en på altaret liggande kort förgyld staf, liknande en spira, och gjorde trenne korstecken öfver hertigens hufvud, hvarefter han vände sig om emot solen i fondhvalfvet och gjorde samma tecken.
Vid det första hvitnade solens guld, vid det andra bleknade dess strålar bort, och vid det tredje försvann solen och det mörknade i rummet.
En underbar och besynnerlig känsla intog Döring.
Afbrutna, korta ord framstöttes derefter af talaren. Det var en besvärjelse, men på ett för Döring obekant språk. Besvärjelsen varade ungefär en qvart. Härunder höjde talaren emellanåt sin röst på ett förvånande sätt. Man hörde att han var lifvad ända till exaltation, och man trodde sig nästan förstå honom, utan att man likväl förstod ett enda ord.
Nu ropade han tre gånger den aflidne Gustaf den tredjes namn. En åskskräll hördes dervid, och en blixt upplyste det i djupaste mörker försänkta rummet. I detsamma syntes en gestalt i fonden uppstå liksom ur jorden, betäckt med ett blodigt linne. Hans ansigte var blekt som ett liks och ögonen glasaktiga och stirrande. Dragen voro dock så lika porträtt, som Döring sett af Gustaf, att han genast igenkände honom.
— Hvarför kallar du mig? frågade vålnaden.
— Säg oss din broders, hertig Carls, framtid.
Vålnaden svarade intet.
— Jag befaller dig att svara! Skall han bestiga Sveriges kungatron?
— Han skall det.
— Genom hvad magt skall han bestiga den?
Vålnaden teg åter.
— Tala, jag befaller! Skall han bestiga den genom 3, 5 och 7?
— Han skall det.
Vålnaden drog sig härvid tillbaka, liksom hade den velat aflägsna sig.
— Stanna! Jag har rättighet att göra dig tre frågor.
— Fråga!
— Hvad öde väntar din son?
I stället för svar skakades huset liksom af en våldsam jordbäfning, och rummet upplystes af en ny blixt, vid hvars sken man såg huru vålnaden sjönk ned under det öppnade golfvet. Allt vardt åter försänkt i mörker och tystnad. Men då rummet liksom af osynliga händer ånyo upplystes, låg hertigen nedböjd på sina knän framför altaret.
— Hörde du och såg du din egen tanke? frågade talaren.
Ja, svarade hertigen; men hans röst var darrande.
— Schalom Alecha[5], fortfor talaren och gjorde ånyo trenne korstecken öfver hans hufvud, hvarefter han tillade: Gas soletobah[6].
I detta ögonblick afbröts talaren af ett häftigt buller utifrån, hvilket syntes vara alldeles främmande för hvad som tilldrog sig inuti rummet. Alla vände sig också om, blickande åt dörren. Bullret fortfor emellertid och blef allt starkare. Döring märkte en viss oro i besvärjarens ansigte och såg huru Vincent, lyssnande, för första gången höjde sina ögon från golfvet. Man förstod snart, hvad det var fråga om. Bullret kom från porten till det hus, hvari de voro. Otåligt bultande, tycktes någon vilja slippa in. Snart hörde man äfven huru porten öppnades, och snabba steg hastade uppför trapporna.
— Förräderi! utropade talaren.
Vid detta ord reste sig Vincent upp ifrån sin plats. Hans ögon rigtades mot dörren.
— Hertig, fortsatte talaren, visa din furstliga magt.
Hertigen reste sig långsamt upp, liksom vaknande ur en dröm. Reuterholm — ty Dörings andra granne var ingen annan — vände sig emot dörren. Sjelf drog Döring sig åt sidan för att på afstånd betrakta hvad som tilldrog sig.
Man bultade nu på dörren till sjelfva besvärjelserummet.
— Öppna, öppna! ropade man utifrån.
Reuterholm afkastade kapuschongen från sitt hufvud och nalkades dörren. Vrede och förbittring visade sig i hans ansigte.
— Jag skall öppna, svarade han.
Då dörren sprang upp, inträdde en ensam person. Ett par andra stannade utanför.
— Förräderi! utropade äfven den inträdande.
Då Döring igenkände i honom samme okände, som han sett på Riddarhustorget vid Gustaf I:s staty, började hans hjerta klappa oroligt, emedan han anade att det nu gälde honom. Han misstog sig ej heller deri.
Med förvåning blickade de närvarande på hvarandra. Vincent stod med orörlig blick fäst på den inkomne, blek och allvarlig. Denna syn var ej egnad att uppmuntra Döring.
— Du? yttrade Reuterholm. Hvad betyder det? Du? upprepade han åter. Hvilka äro då vi?
— Förräderi! återtog dervid talaren, ännu qvarstående vid altaret med besvärjelsestafven i sin hand. Man har här infört en falsk recipient och icke den rätte. Blotta edra ansigten! befalde han derefter.
Då kapuschongerna nedfäldes, såg Döring, huru allas ögon med brinnande förbittring vände sig emot honom. Vid åsynen af hertigen, landets regent, och Reuterholm, regentens regent, kände han sig både missnöjd och orolig öfver sin ställning.
— Dömen honom! utlät sig talaren. Visen eder värdige det ljus, som jag låtit utströmma öfver eder. Jag nedlägger den fläckfria liljans helgd, o furste, inför dina fötter. Förlåt förräderiet, och du trampar den i stoftet; straffa det, och du gör dig värdig att på en gång blicka in i dess allraheligaste kalk. Du eger magten!
Döring kände sig djupt nedslagen. Redan anklagad och arresterad för ett majestätsbrott, anklagades han nu äfven för ett förräderi. Döring kastade en frågande blick på Vincent, men denne iakttog ej dess mindre en gåtlik tystnad. Han hade infunnit sig för att erhålla någon upplysning om en hemlighet rörande sig sjelf; men ännu hade han endast hört talas om andras hemligheter, och, hvad farligast var, äfven om hertigens enskilda, för Döring hitintills obekanta drömmar att bestiga tronen.
Han trodde sig ett ögonblick vara bedragen af Vincent och inlockad i en djerft spunnen, satanisk intrig, ehuru han icke kunde utgrunda någon orsak dertill.
Döring hade mekaniskt dragit sig tillbaka närmare dörren; de öfriga deremot rådslogo kring altaret.
Den nyss anlände, för Döring okände, berättade, att han af sin ledare blifvit förd och uppehållen på olika ställen, att han slutligen misstänkt honom och på affordrad upplysning snart kommit under fund med att mannen ej tillhörde sällskapet, utan måste ha varit köpt. Utan att den okände kunnat förekomma det, hade mannen derefter aflägsnat sig. Ensam hade nu den okände skyndat till samlingsstället.
En fjerdedels timme gick; Dörings ovisshet om sitt öde var för honom plågsam. Härunder erinrade han sig den arme gardisten, som kanske för hans skull äfven skulle lida.
En klocka slog i detsamma half tolf. För hvarje slag klockan slog, slog äfven hans hjerta ett våldsamt slag. Återkom han ej till arresten inom en halftimme, skulle hans oförsigtiga och kanske alltför lättsinniga utflygt kosta en annan lifvet.
Denna tanke var smärtsam och grym.
Ifrån den stund han började tänka på den oegennytta och det förtroende postkarlen visat honom, glömde han sig sjelf.
— Dö, dö, dö, voterade man i detsamma kring altaret.
Döring hörde de korta orden, ljudande såsom dofva och aflägsna metall-ljud. Ett obehagligt eko upprepade dem inom honom.
De rådslående hade dragit sina värjor, och allt efter som de uttalade dödsdomen öfver honom, sänkte hvar och en sin värjspets.
— Att dö är att försvinna, att försvinna är att dö, yttrade talaren, återtagande sin plats på den förgylda karmstolen.
I dessa hotande ord låg så mycket allvar, att Döring ej kunde betvifla deras betydelse.
Han fruktade ej för döden, och likväl erfor han en hemsk känsla.
Han begrep så väl sina domares sätt att se saken och trodde till och med att han i deras ställe sjelf skulle hafva handlat på samma vis.
På ett obehörigt sätt hade han lärt känna deras ordens högsta hemligheter, och de hade ej annat val än att undanrödja honom. Om äfven ett sådant undanrödjande var en öfverträdelse af den allmänna lagen, så föreskref likväl ordens enskilda lag sådana undantag.
Han stod inför ett inqvisitionstribunal, der styrkan är magten, intresset är rätten, och beredde sig på det värsta.
Besjälade sjelfva af tron på det hemliga sällskapets gudomliga betydelse, trodde de sig äfven döma med en gudoms rätt, hvilken de ansågo sig tjena.
Dörings dom var redan afkunnad.
Besvärjaren lyfte sin trollstaf och slog trenne gånger med den emot en vid sidan af altaret hängande metallskifva. Skifvan gaf ifrån sig ett starkt och klingande ljud. Så snart det tredje slaget tonat ut, delade sig förhänget nära dörren, och man såg mynningen af en mörk gång. Nästa ögonblick uppträdde der en maskerad, nästan jättestor person, klädd i svart och rödt.
Åsynen af denna dystra mask ökade det hemska i scenen. Döring visste väl icke rigtigt, hvad man ämnade göra med honom, men han anade det värsta.
— Följ masken! befalde honom talaren i detsamma.
I första ögonblicket föll det Döring in att göra motstånd, men i nästa förkastade han det, emedan ändock hertigen och Reuterholm alltid skulle hitta honom. Han beslöt således att lyda, ehuru han icke kunde annat än förbanna Vincent, som inlockat honom i denna snara.
Han hade dock knappast uttagit första steget, förr än han åter stannade. Det föll honom in att förklara sig. Vincent förtjenade ej längre att skonas.
Men i samma ögonblick han fattade detta beslut, erinrade Döring sig till och med Vincents yttrade tillit till hans mod och karaktär, hvarföre Vincent i sådant afseende ej ansett sig behöfva eller böra uppmuntra honom, och han intogs af en stolt känsla.
Det nästan gladde honom att genom ett modigt handlingssätt i tysthet kunna förödmjuka Vincent, hvilken synbarligen tycktes frukta att möta hans ögonkast.
— Lyd! befalde talaren.
Man syntes vara orolig öfver hvad Döring ämnade göra. Hans blick, hans gång, hela hans figur och alla rörelser vittnade om en beslutsamhet, som kom de närvarande att frukta ett våldsamt uppträdde.
Men Döring kastade endast en kall och likgiltig blick på dem och uttog åter stegen emot den svarta masken, som väntade honom.
Jag skall visa att jag icke fruktar, icke ens för döden, tänkte Döring och lade i det samma sin hand i den svarta maskens, hvilken slöt sig nära nog med ett skrufstäds kraft omkring hans.
Ännu en gång vände dock Döring sig om och såg sig tillbaka. Vincent föreföll honom dervid annorlunda än förut.
En stark rörelse syntes arbeta inom honom. Han uppbar sitt hufvud med värdig hållning. Ögonen vidgades af eld och kraft.
De öfriga iakttogo tystnad. Föreställningen att det gälde en ung mans lif tycktes nedtrycka deras mod.
— Låt oss hasta härifrån! yttrade Döring till den svarta masken.
Men då han ville begifva sig derifrån, hörde han en röst befalla sig att stanna, och Döring kände sig ovilkorligt manad att göra det.
Vincent hade framträdt midt för altaret, och allas uppmärksamhet syntes nu med öfverraskning fästa sig vid honom.
— Ett nytt förräderi! utropade Boheman med häpnad och förskräckelse tecknade i sitt ansigte. Bröder, sluten en krets omkring er mästare! Liljan är i fara.
Under det han talade, slog han ånyo trenne slag med besvärjelsestafven emot metallskifvan; vid det tredje slaget upprullades det kring väggarne fästa svarta klädet, och ett led af hitintills dolda, i ordens hemligheter invigda personer syntes.
Ett sorl af missnöje och ovilja ljöd emot Vincent. Döring, som nu började förmoda att Vincent åtminstone ej uppsåtligt svikit honom, hastade modigt fram till hans sida för att gifva honom det bistånd han förmådde.
Vincent förblef tyst intill dess sorlet lagt sig. Hertigen och Reuterholm jemte den tredje för Döring okände, senast inkomne personen hade slutit sig till Boheman.
Boheman stod med lyftad besvärjelsestaf. Hertigens panna hade lagt sig i mörka, hotande veck. Reuterholms ögon nästan sprutade eld.
Döring kände sig lycklig och glad. Ögonblicket hänförde honom. Han tänkte på nöjet att få försvara sig, att få strida.
Snart återkom tystnaden.
— Sänk besvärjelsestafven, yttrade nu Vincent, sansen och lugnen er! Här finnes intet förräderi.
Men Vincent afbröts af de öfriga.
— Förklara dig, förklara dig! ropade man emot honom från alla håll.
Vincent såg lugnt omkring sig.
— Förklara mig? upprepade han. Nåväl, det är på min befallning, som den tredje högst lysande brodern blifvit uppehållen på sin väg hit.
De närvarande kunde ej återhålla ett utbrott af ovilja.
— Det är på min befallning, fortfor emellertid Vincent, som Döring blifvit hit införd.
Oviljan gaf sig luft i ännu häftigare yttringar.
— Tystnad! befalde Vincent.
— Hvem är du, frågade Boheman, som vågar hvad du vågar? Jag vet endast en, som dertill eger rätt.
— Och denne ende är jag, återtog Vincent, under det han slog upp manteln, som betäckte honom, då en stjerna, fäst vid ett regnbågsfärgadt band, blef synlig. Stjernan förestälde en sol, i hvars inre en lilja syntes, omgifven af kabbalistiska tecken.
Alla sänkte sina hufvuden. Liksom förlamad nedsjönk Bohemans hand med besvärjelsestafven till sidan.
— Min väg, talade Vincent, går med solen om dagen och med månen om natten, från öster till vester; jag är den lefvande bokstafven, mer betydande än I betyden; jag betalar eder i det innersta rummet för edert arbete; jag pröfvar och förkastar; mitt budskap är eder lykta; mitt vetande edert ljus och min magt eder luft. Hören, hvad jag säger eder! Under min rastlösa vandring från öster till vester har jag pröfvat eder. Jag har funnit ljuset klart och luften ren. I det innersta rummet skall jag betala eder för edert arbete. Döring har jag kallat. Honom har jag pröfvat och invigt. Han är pröfvad och invigd. Upptagen i förbundet som han nu är, skall förbundet beskydda honom!
Hertigen närmade sig till Vincent, som en furste närmar sig en annan furste. Men det låg något vacklande och fruktande i hans gång.
— Brödernas osynlige stormästare inom den nordiska cirkeln, sade han, du såg Gustafs vålnad; bekräftar du hans ord?
— Ja.
Och Vincent upplyfte sina händer och vände sig åt öster, vester, söder och norr, liksom välsignande, under det han mumlade ord, som Döring ej förstod.
— Jag anbefaller Döring i er gunst, hertig, sade han derefter. Jag har funnit honom värdig.
Derefter befalde han Döring följa sig; men då han kom bakom altaret, stannade han ännu en gång.
— Jag är såsom eldstoden i öknen, jag leder och försvinner, utan att något spår finnes efter mig.
Och ännu en gång utsträckte han välsignande sina händer.
Vincent förde Döring bakom altaret genom fondhvalfvet. Så snart de utkommit derifrån, befunno de sig i några vackra, nätt möblerade, väl upplysta smårum.
Döring beundrade Vincent och slöt sig med en ynglings hänförelse till honom. Han kände också ett lifligt behof att uttala sin tacksamhet och sina känslor.
— Lemna det der till en annan tid, bad Vincent honom likväl, så snart han började yttra sig. Vi torde hafva vigtigare saker att tala om.
De stannade derunder vid en dubbeldörr, ledande till ett annat rum.
— Du har redan visat prof på själsstyrka, förtroende och mod, fortfor Vincent, och ändock frågar jag dig nu, om du verkligen eger mod?
Döring svarade intet, men såg förvånad upp, och Vincent blickade in i hans öga och tryckte derefter hans hand, hvarpå han öppnade dörren.
I rummet såg Döring blott en enda person; men denna enda tilldrog sig också hela hans uppmärksamhet.
Klädt i en fotsid, hvit drägt, låg der ett fruntimmer på knä vid en fördjupning eller nisch i väggen. Hon tycktes icke hafva märkt att dörren öppnats samt att Vincent och Döring inträdt, emedan hon alltjemt förblef orörlig på sin plats. Döring hade säledes tid att se sig omkring. Rummet var icke särdeles praktfullt möbleradt, tvärtom ganska enkelt. Det enda ovanliga der var en jungfru-Maria-bild i nischen och en liten piedestal på sidan derom, hvarpå ett utrunnet timglas stod.
Det knäböjande fruntimret tycktes hafva bedt och under bönen glömt bort tidens gång, glömt bort till och med sig sjelf.
Men i detsamma föll hans blick på ett slagur, som stod längst in i rummet. Visaren pekade öfver half tolf. Med förskräckelse erinrade han sig gardisten och nödvändigheten att skynda tillbaka till högvakten.
Upptagen och hänförd af de så hastigt på hvarandra följande tilldragelserna, hade Döring för en kort stund verkligen bortglömt sin så vigtiga förbindelse till soldaten.
— Stilla, för all del stilla! bad Vincent, som märkte hans otålighet.
— Jag måste genast härifrån, yttrade Döring. En menniskas lif beror derpå.
— Hvad menar ni dermed?
— Lika mycket. Jag måste härifrån.
— Dröj ett ögonblick. Hon återkommer nu till sig sjelf.
Så sakta Vincent och Döring än talat, hade det hviskande ljudet likväl småningom nått damens öra och återkallat henne till sig sjelf, utan att hon likväl tycktes tänka på att någon fans inne hos henne.
— Förfärligt! Huru länge skall jag hata och älska, förbanna och välsigna på en och samma gång, yttrade hon, under det hon upplyfte sitt ansigte. Allsmägtiga försyn, barmhertighet, barmhertighet!
Vincent nalkades henne.
— Wanja! hviskade han. Samma lidande, samma oändliga sorg! Jag är här, Wanja!
Wanja såg på honom förundrad.
Hennes ansigte var mer än blekt, det var hvitt som den klädning hon bar. Hon var ej mera ung; men ehuru ansigtet var magert, nästan förtärdt, såg man att det fordom måste ha varit skönt. Kindbenen voro utstående och munnen något öppen, så att tänderna till en del syntes. De voro hvita som snöflingor. Pannan liknade ett hvalf af ben, hårdt och högt. Det var något af ett lik i detta ansigte, som förfärade, men man glömde bort sin fasa, då man såg dessa svärmiska, om djupa och brinnande intryck talande ögon, hvilka ännu bibehållit hela sin ungdom. Från dessa ögon strålade ett ljus, en glans, en dager, som åtminstone stundom till och med gjorde ansigtets öken i öfrigt intagande. Det fans ett dubbelt uttryck här, som vexlade allt efter sinnesstämningen, och detta uttryck var än dödens och än lifvets.
Sedan hon betraktat Vincent en stund, tycktes hon återkomma till sig sjelf.
— Hvar är han? utropade hon, strykande sina svarta lockar åt sidan och resande sig upp från sin knäböjande ställning. Han är här, icke sant, han är här?
— Wanja, Wanja! förmanade henne Vincent. Du är så häftig! Kom ihåg hvad du lofvat mig.
— Du har rätt, sade hon och tryckte sin hand hårdt emot hjertat liksom för att lugna det. Förlåt mig; men du förstår ej, huru det brinner här. Säg mig endast, hvar är han?
— Här, och han visade henne Döring, som ännu qvarstod vid dörren.
Som ett klart stjernfall flög hennes öga förbi Vincent till Döring. Han tyckte sig betraktas som af en låga.
— Och du är säker på, att det är han?
— Fullkomligt.
Hon fattade derpå ett ljus, närmade sig intill Döring och betraktade honom.
Döring kände sig förundrad öfver hvad som passerade, men han kunde icke undandraga sig granskningen och förblef lugn.
— Det måste vara han, anmärkte hon, sedan hon betraktat honom en stund. Denna panna, denna mun, du har rätt, det är han.
Man skulle ha trott att hon talade om en tafla, och dock hörde man att hon var öfverväldigad af mägtiga känslor.
— Och detta öga, fortsatte hon, det har ej samma färg, men samma glans.
— Du mår illa, Wanja, jag ser att du darrar.
— Och denna kind, talade hon vidare utan att gifva akt på Vincents ord, denna kind…
— Hvila dig ett ögonblick, Wanja. Kom hit till soffan.
— Och denna haka…
— Kom, kom!
— Min Gud, det är då verkligen han!
Och hon släppte ljuset på golfvet för att kunna tacksamt och lofprisande sammanknäppa sina händer. Vincent följde uppmärksamt hennes häftiga sinnesrörelser och ville föra henne till soffan.
— Låt mig vara, sade hon. Jag är icke sjuk, endast upprörd. Oroa dig icke, jag är åter lugn.
— Döring måste aflägsna sig, erinrade Vincent, tjensten kallar honom.
Vid denna påminnelse spratt Döring till. En blick på klockan visade honom att han ej hade något ögonblick att förlora.
— Klockan slår strax, anmärkte han, jag måste härifrån, och han drog sig derunder tillbaka till dörren. Han tänkte på sin vän, soldaten, och en kallsvett fuktade hans panna.
— Om tjensten kallar er, gå! inföll Wanja. Dröj endast ett ögonblick. På det att vårt första möte icke endast måtte blifva en dröm för er, så mottag detta minne.
Och hon tog en kedja med ett vidhängande porträtt, infattadt i guld och ädla stenar, från sin hals och kastade kring hans.
— Gå nu! tillade hon derefter.
Kallad af Vincent, inträdde en tjenare.
— Stanna inne hos furstinnan, befalde henne Vincent. Hon torde behöfva din hjelp.
Döring hörde befallningen och stannade på dörrtröskeln, blickande tillbaka.
— Hvad vill allt detta säga? mumlade han för sig sjelf; en furstinna — mitt förstånd står stilla.
Då Döring utkom på gatan, hörde han att klockan redan började
slå tolf i Riddarholmskyrkan. Räknande slagen, hastade han framåt.
Nu slog klockan äfven i tyska kyrkan. Ljudet af hvarje slag
uppväckte förskräckelse hos honom. Han såg i sin föreställming den tappre
soldaten, som så oegennyttigt bisprungit honom, fängslad, dömd och
skjuten. Då klockan slog sista slaget, var han framme vid Stortorget.
Han ökade sina steg, han sprang, han flög. Ännu ett tornur började
att med dofva slag tillkännagifva timmen. Det var S:t Nikolai. Han
passerade i detsamma förbi dess ingångsport. Snabb som en vind,
ilade han vidare. Ännu några steg och han hoppades vara framme.
Klockan slog sista slaget. Han hörde nu huru posten vid högvakten
ropade sitt: »lös af»! Han andades knappast. Nu tystnade soldaten,
men i denna stund var han äfven inne på den yttre borggården, och
sakta och försigtigt hastade han mellan pelargången, bakom vakten.
Snart var han uppe i korridoren, der postkarlen, lyst af en svag och
flämtande lampa, vandrade fram och tillbaka så lugn, som om han ej
fruktat någonting.
— Här är jag! sade Döring.
— Godt!
— Du har varit orolig. Jag har dröjt i det längsta.
— Orolig, nej för tusan! Ni har tvärtom kommit ett par minuter tidigare tillbaka, än jag trodde.
— Ett par minuter tidigare?
— Visserligen! Aflösningen är ej här ännu. Den dröjer minst ett par tre minuter till.
— Du har således icke fruktat att jag skulle uteblifva?
— För fan, nej! Derpå har jag ej ens tänkt.
— Tack derför, kamrat!
— Ni skulle kunna göra mig en stor tjenst, herre, i fall det så orimligt bär till, att ni blir dömd till döden.
— På hvad sätt?
— Jag antager att ni blir arkebuserad, förstås.
— Låt mig höra din önskan.
— Det skulle vara en heder för mig, om ni… Han teg stilla, liksom hade han fruktat att utsäga sin önskan.
— Fortsätt!
— En heder för mig, om ni, i fall ni nödvändigt skall skjutas, särskildt anhölle, att jag finge vara med bland skyttarne.
— Du vill det?
— Ni skall veta, herre, att jag är en af bataljonens bästa skarpskyttar. Jag svär er, att kulan skall träffa midt i hjertat. Ni skall dö så lätt som af en slagattack.
— Jag lofvar att uppfylla din önskan. Hvad heter du?
— Ärlig, n:o ett, vid andra majorens kompani.
— Ditt namn är en vacker fullmagt. Jag skall ej glömma det.
— Tack för den hedern, herre, tack!
— Du lofvade mig att, då jag återkom, säga mig orsaken, hvarföre du lät mig lemna arresten. Jag är nu åter — och…
— Det var sant det, men…
— Säg ut.
— För tusan, jag skäms för att göra det.
— Säg mig det likväl.
— Må göra. Det var af fåfänga, som jag släppte ut er.
— Af fåfänga?
— Jo, ser herm, det är rasande roligt att göra någonting ibland, som man kan vara litet smått stolt öfver. Tyst — hör ni stegen dernere på gården — nu kommer aflösningen.
— Ett ord till. Jag kan ej tro på din uppgift. Andra skäl måste ha bevekt dig.
Soldaten skrattade.
— Kanske, sade han.
— Låt mig höra.
— Förråd mig blott icke. En soldat får icke prata. Vakthafvande löjtnanten befalde mig att göra hvad jag gjort.
— Hur skall jag förstå det?
— Det vet icke heller jag; men han tillade…
— Hvad tillade han?
— Att konungen ville så ha det.
— Konungen?
— Aflösningen skramlar redan i trapporna. Hvar och en nu på sin plats.
Döring inträdde i arresten, och gardisten sköt dörren i lås bakom honom.
— Halt werda? ropade han i detsamma.
— Aflösning! svarade korporalen.
Och under det att aflösningen verkstäldes, kastade sig Döring uttröttad på sin säng.
Då Döring genomgick de två sista timmarnes så hastigt på hvarana vexlande tilldragelser, kände han sig nästan förvirrad. Ifrån början till slut egde han icke förmåga att förklara någonting. En hel serie af frågor störtade genom hans tankar, den ena ej mindre en gåta än don andra. Hvem var Vincent? Hvad kunde afsigten vara att införa honom i det der hemliga förbundet? Hvem var furstinnan? Af hvad anledning hade slutligen konungen anbefalt tillmötesgåendet af hans önskan att på ett par timmar se sig befriad ur arresten?
Öfverlemnande honom att sjelf söka leta sig fram i den labyrint af oförklarhga tilldragelser, hvari han befunnit eller befann sig, vilja vi af uppmärksamhet för vära läsare likväl gifva en liten vink om ett och annat.
När konungen återkom till sina rum, märkte han först att han tagit Dörings bref med sig. Vid ett ytterligare genomläsande af det, för att få någon ledtråd för sitt omdöme om förhållandet emellan Louise och Dörng, förnam han det möte Vincent stämt med den senare. Misstänksam, som konungen var, beslöt han att ställa Döring på prof, i hvilket ändamål han också uppkallade vakthafvande officern samt gaf honom sina ordres, hvarefter allt det öfriga gick af sig sjelft.
Vincents åtgärd att införa honom i det hemliga förbundet torde man väl icke få ge någon annan eller högre betydelse än den Vincent sjelf angifvit, eller afsigten att likaledes pröfva hans karaktärsfasthet, klokhet och mod.
Om furstinnan skall läsaren snart åter få höra talas.
- ↑ Hvad som i detta kapitel förekommer om frimureriet och de asiatiska bröderna utgör dels korta utdrag, dels sammanförda yttranden ur de bästa skrifter, som utkommit i detta ämne.
- ↑ Boheman har efterlemnat en ganska intressant lefnadsbeskrifning, författad af hanom sjelf kort före hans död i Hamburg den 14 April 1831, och hvilken finnes tryckt i »Gömdt är icke glömdt, III häftet.» I denna lefnadsteckning förnekar väl Boheman all förbindelse med asiatiska bröderna, men enär allt för öfvertygande omständigheter tala deremot, måste man antaga att hemliga bevekelsegrunder förmått honom till en sådan förnekelse. Han uppgifver sjelf följande rörande den orden, hvari han var upptagen:
»Jag gjorde bekantskap i Hamburg med en engelsman, vid namn Stephens. Vi voro af lika ålder och sinnesdaning. Han, som jag, var ifrig frimurare, och jag märkte snart, att han innehade vida högre kunskap och kännedom, än hvad jag kunnat förskaffa mig. Vi besökte ofta tillsammans olika frimurare-loger i Amsterdam, och blefvo slutligen de intimaste vänner. Han förtrodde mig, att hans fader, som på handel förvärfvat en enorm förmögenhet, i lifstiden innehaft ej mindre de högsta synliga graderne i frimureriet, utan äfven varit första synliga hufvudet för ett förbund, vid namn E. L. U. D. E. der äfven fruntimmer intogos; att gubben några månader före sin död intagit både sin dotter och hustru i detta förbund, samt efterlemnat i deras vård en dyrbar samling manuskript i mysticism och cabalistik, hvilka han samlat under sina vidsträckta och mångåriga resor i Ostindien.»
Med Stephens reste Boheman öfver till London. »Efter halftannat års förlopp blef jag», tillägger han också på ett annat ställe, »genom min väns föranstaltande initierad i det ofvannämnda förbundet L. U. D. och bland fruntimmers-personalen igenkände jag min patronessa.»
Dem, som för öfrigt vilja taga någon närmare kännedom om Boheman och hans asiatiska bröder, kunna vi hänvisa till ett i »Hamburg och Mainz» 1804 tryckt arbete, hvars titel är: Bohöman, geheimer Oberer und Haupt der asiatischen Brüder. Eine interessante Geschichte nach authentischen Quellen aus dem Archiv des Ordens.
- ↑ Tvenne omständigheter, som mycket sysselsatt Bohemans biografer, äro: 1:o sättet, hvarpå han åtkom sin förmögenhet, och 2:o den hårda dom, frimurarne fälde öfver honom. I dessa båda afseenden står han hårdt till doms inför det allmänna tänkesättet; men efter alla anledningar är han fullkomligt oskyldig til de brott, som man i de nu nämda tvenne fallen vill tillägga honom. Boheman uppträdde hastigt såsom en rik man; men blef lika oförmodadt och hastigt åter fattig. Det ena, såväl som det andra, eger sin ganska naturliga förklaring, emedan han, efter ganska trovärdiga anledningar, egde att disponera den ordens kassamedel, hvars chef han var. Man uppger tvenne orsaker till Carl XIII:s i frimurarnes namn öfver honom fälda dom, nämligen: att han skulle dels ha upptäckt vissa frimureriets hemligheter för Hedvig Elisabeth Charlotta, dels ock att han skulle på ett oärligt sätt bemägtigat sig handlingar tillhörande frimureriet, hvilka befunnos i Reuterholms händer. Härvid kunna vi endast anmärka, att vi hört flere af vår tids högre frimurare försäkra, icke blott att de Reuterholmska papperen ännu finnas i behåll, utan i allmänhet äfven att domen var — orättvis. Kanske fruktade Reuterholm att i honom få en farlig medtäflare om hertigens gunst.
- ↑ Man vet att hertigen af Södermanland hos oss trädde i spetsen för denna makt och äfven egde en och annan liktänkande, Hertigen var inom detta sällskap Eqves a Sole vivificante eller riddare af den lifgifvande solen; öfverstelöjtnant Boehmer var Eqves a hippopotamo eller riddare af flodhästen, och en löjtnan! Morath var Eqves a Corona Aurea eller riddare af gyllene kronan. Vi nämna detta för exemplets skull.
- ↑ Frid öfver dig!
- ↑ Gud har så förordnat det.