En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Eldslandet
En naturforskares resa omkring jorden
av Charles Darwin
Översättare: Gustaf Lindström
Mellersta Chile  →


[ 205 ]

ELFTE KAPITLET.


MAGELHAENS SUND. — SYDKUSTERNAS KLIMAT.


Magelhaens sund. — Port Famine. — Bestigning af Mont Tarn. — Skogar. — Ätlig svamp. — Djurlif. — Stor hafstång. — Vi lemna Eldslandet. — Luftstrecket. — De sydliga kusternas fruktträd och naturalster. — Snögränsens höjd på Cordilleran. — Glacierernas nedstigande till hafvet. — Isbergs uppkomst. — Stenblocks förflyttning. — De antarktiska öarnes luftstreck och växtalster. — Frusna djurkroppars bibehållande. — Återblick.


I slutet af maj 1834 inseglade vi för andra gången genom östra inloppet till Magelhaens sund. Landet på ömse sidor om denna del af sundet består af nästan jemna slätter liknande Patagoniens. Cap Negro, som ligger litet innanför det andra hafspasset, kan anses som den punkt, der landet börjar antaga Eldslandets utpräglade drag. På ostkusten, söder om sundet, sammanbinder på liknande sätt ett kulligt, parklikt landskap dessa tvenne länder, hvilka i nästan hvarje afseende äro hvarandras motsatser. Det är sannerligen öfverraskande att finna en sådan förändring i landskapet inom en rymd af tre mil. Om vi taga ett något större afstånd, såsom mellan Port Famine och Gregory-viken, d. v. s. tio mil, är skilnaden ännu mera förvånande. På det förra stället hafva vi afrundade berg, dolda af ogenomträngliga skogar, hvilka genomdränkas af det regn, som bildats genom oupphörliga stormar, då det deremot vid Cap Gregory råder en klar och mörkblå himmel öfver torra och ofruktbara slätter. Fastän snabba, oroliga och icke inskränkta genom några synliga gränser, tyckas luftströmmarne[1] liksom en flod i sin bädd, följa ett regelbundet bestämdt lopp.

Under vårt förra besök i januari råkade vi vid Cap Gregory på de ryktbara så kallade jättelika patagonierna, hvilka gåfvo oss ett hjertligt emottagande. Deras längd tyckes ansenligare än den verkligen är genom deras stora guanacomantlar, deras långa, fladdrande hår och deras utseende i allmänhet. I medeltal är deras [ 206 ]höjd sex fot, några personer litet längre och endast få kortare; äfven qvinnorna äro långa; också äro de på det hela taget den resligaste ras som vi någonstädes sågo. Till sina anletsdrag hafva de en slående likhet med de längre i norr lefvande indianer, hvilka jag såg hos Rosas; men de hafva ett vildare och mera fruktansvärdt utseende, äfven voro deras ansigten mycket mera färgade med rödt och svart, och en man var utstyrd med hvita ringar och punkter, liksom eldsländarne. Kapten Fitz Roy bjöd tre stycken att följa med om bord och allesamman tycktes beslutna att bli en af dessa tre. Det dröjde länge innan vi kunde få båten klar; men slutligen kommo vi om bord med våra tre jättar, hvilka spisade middag med kaptenen och uppförde sig fullkomligt som ”gentlemän” och redde sig med knif, gaffel och sked. De tyckte icke om någonting så mycket som socker. Denna stam hade haft så mycken förbindelse med skäl- och hvalfångare, att de flesta karlarne kunde tala litet engelska och spanska; också äro de till hälften civiliserade och i förhållande derefter sedligt förderfvade.

Morgonen derpå for ett stort sällskap i land för att byta sig till skinn och strutsfjädrar. Som skjutgevär vägrades dem, efterfrågades tobak mest, vida mer än yxor och verktyg. Hela befolkningen i ”toldos”, män, qvinnor och barn, hade uppstält sig på en brink. Det var ett roande uppträde och det var omöjligt att icke tycka om de så kallade jättarne, ty de voro så hjertinnerligt godlynta och godtrogna och bådo oss komma igen. Det tycktes som de gerna skulle vilja att européer lefde bland dem; och gamla Maria, en ansedd qvinna i stammen, bad en gång mr. Low, att låta en af sina sjömän få stanna hos dem. De tillbringa största delen af året här, men om sommaren jaga de långs med foten af Cordilleran. Stundom färdas de så långt som till Rio Negro, hvilken ligger 125 mil norrut. De äro väl försedda med hästar, då hvarje karl enligt mr. Low har sex eller sju, och alla qvinnor, och till och med barn, hafva hvar sin egen häst. På Sarmientos tider (1580) hade dessa indianer bågar och pilar, hvilka nu för länge sedan kommit ur bruk; de egde redan då äfven några hästar. Detta är ett mycket märkligt förhållande, som visar huru utomordentligt fort hästarne förökats i Sydamerika. Hästen landsattes först vid Buenos Aires år 1537 och då kolonien för någon tid öfvergafs, förvildades han. Endast fyrtiotre år efteråt, eller år 1580, höra vi talas om honom vid Magelhaens sund! Mr. Low berättade att en angränsande stam af fotindianer nu håller på att förvandlas till hästindianer, emedan stammen vid Gregory-viken lemnar dem sina utslitna hästar och om vintern skickar några af sina skickligaste män att jaga för dem.

[ 207 ]Den 1 juni. — Vi ankrade i den präktiga viken vid Port Famine. Vintern hade redan inträdt och jag såg aldrig en kulnare utsigt; de mörka, af snö fläckiga skogarne kunde endast otydligt skönjas genom en af duggregn disig luftkrets. Vi hade dock den lyckan att få två vackra dagar. Under en af dessa erbjöd det aflägsna, 7,000 fot höga berget Sarmiento, en högst ståtlig anblick. Jag förvånades ofta i Eldslandets landskap af den skenbart obetydliga höjden hos verkligen höga berg; men jag misstänker att detta beror på en orsak, som i början icke skulle falla en in, nämligen att hela bergmassan, från toppen till vattenytan, vanligen är helt och hållet i sigte. Jag påminner mig att jag sett ett berg, först från Beagle-kanalen, der hela sluttningen från toppen till foten kunde ses i sin helhet och sedan från Ponsonby-sundet, bakom åtskilliga efter hvarandra följande kammar, och det var märkligt, att i det senare fallet se huru berget vann i höjd, allt efter som hvarje ny ås lemnade en ny måttstock att bedöma afståndet.

Innan vi uppnådde Port Famine, sågo vi två karlar, som sprungo långs med stranden och ropade åt fartyget. En båt skickades efter dem, hvarvid visade sig att de voro två sjömän, som hade rymt från ett skälfångarfartyg och slutit sig till patagonierna, hvilka hade behandlat dem med sin vanliga oegennyttiga gästfrihet. Af en tillfällighet hade de kommit från sitt sällskap och voro nu på väg till Port Famine i hopp att finna något fartyg. Helt säkert voro de ena ovärdiga landstrykare; men också såg jag aldrig några med ett eländigare utseende. De hade lefvat några dagar på musslor och bär, och deras trasiga kläder hade blifvit uppbrända emedan de sofvit för nära elden. De hade dag och natt utan skydd varit utsatta för de senaste oupphörliga stormarne med regn, snöslagg och snö, och likväl befunno de sig vid god helsa.

Under vårt vistande vid Port Famine kommo eldsländarne två gånger och plågade oss. Emedan det fans många instrumenter, mycket kläder och menniskor i land, ansåg man det nödvändigt att skrämma bort dem. Först aflossades några grofva kanoner, medan de ännu voro långt borta. Det var högst löjligt att genom en kikare betrakta indianerna, huru de, så ofta som en kula slog ned i vattnet togo upp stenar och liksom till en djerf utmaning kasta dem mot fartyget, ehuru detta var en fjerdingsväg borta! En båt skickades derefter med befallning att skjuta några bösskott utan att skada dem. Vildarne gömde sig bakom träden, och för hvar salfva afsköto de sina pilar; men ingen af dessa nådde båten och officern skrattade, i det han pekade på dem. Detta gjorde vildarne ursinniga af vrede, så att de skakade sina [ 208 ]mantlar i fåfängt raseri. Slutligen flydde de, då de sågo, huru kulorna träffade träden, och vi lemnades i fred och ro. Under den förra resan voro eldsländarne här mycket besvärliga och för att skrämma dem kastades nattetid en raket öfver deras hyddor, hvilket hade åsyftad verkan; och en af officerarne berättade mig att det larm, som först uppstod, jemte hundarnes skällande, var högst löjligt i jemförelse med den djupa tystnad, som en eller par minuter efteråt blef rådande. Morgonen derpå såg man icke en enda eldsländare i trakten.

När Beagle var här i februari månad, begaf jag mig åstad en morgon klockan fyra för att bestiga det 2,600 fot höga Tarnberget, hvilket är den högsta punkten i den närmaste trakten. Vi foro i båt till foten af berget, men olyckligtvis icke till den bästa delen och började så vårt uppstigande. Skogen börjar vid högvattensgränsen och under de två första timmarne uppgaf jag allt hopp att någonsin hinna toppen; ty så tät var skogen, att jag oupphörligt måste se på kompassen, emedan hvarje landkänning var fullkomligt bortskymd, ehuru jag var i en bergstrakt. I de djupa klyftorna öfvergick förödelsens dödslika skådeplats all beskrifning. Utanför blåste det storm, men i dessa fördjupningar rörde icke ens en vindflägt bladen på de högsta träden. Så mörkt, kallt och vått var det öfverallt, att icke ens svampar, mossor eller ormbunkar kunde trifvas. I dalarne var det knappast möjligt att krypa framåt, till den grad voro de barrikaderade medelst stora multnade stammar, som nedfallit åt alla håll. När man gick öfver dessa naturliga broar, hejdades ens lopp ofta genom att man sjönk ned till knäna i det murkna trävirket; när jag åter ville stödja mig mot ett som det tycktes fast träd, så spratt jag till då jag fann en massa förmultnad ved färdig att störta vid minsta vidrörande. Vi befunno oss slutligen bland dvergträden och uppnådde då snart den nakna kammen, som förde oss till spetsen. Här hade vi en utsigt, som var utmärkande för Eldslandet: oregelbundna bergskedjor, hvilka voro fläckade med snöplättar, djupa gulgröna dalar och hafsvikar, som i många riktningar skuro in i landet. Den starka blåsten var genomträngande kall och luften nästan töcknig, så att vi icke länge stannade på bergstoppen. Vårt nedstigande var icke fullt så mödosamt som uppstigandet; ty kroppens tyngd tvang sig en väg, och så ofta man halkade eller föll, skedde det åt rätta leden.

Jag har redan omtalat de ständigt gröna skogarnes dystra och mörka utseende[2], i hvilka växa två eller tre arter med [ 209 ]uteslutande af alla andra. Ofvanför skogsbygden finnas många små alpväxter, hvilka alla uppspira ur torfmassan och bidraga att bilda denna. Dessa växter äro märkliga för sin stora slägtskap till arter, som växa på Europas så många hundra mil aflägsna berg. Mellersta delen af Eldslandet, der lerskifferbildningen uppträder, är gynnsammast för trädväxten; medan på den yttre kusten den magrare granitgrunden och ett för de häftiga vindarne mera utsatt läge, icke tillåter träden att uppnå någon ansenligare storlek. Vid Port Famine har jag sett dem större än annorstädes. Jag mätte der en winterana, som var fyra och en half fot i omkrets och några bokar voro ända till tretton fot. Kapten King omtalar också en bok, hvilken var sju fot i tvärmått på en höjd af sjutton fot ofvan roten.

Det finnes ett växtalster, som förtjenar omnämnas for dess vigt såsom födoämne för eldsländarne. Det är en klotformig,
En naturforskares resa omkring jorden illustration sida 209.png
ljusgul svamp, hvilken växer i stor mängd på bokarne. Som ung, är han elastisk och pösande med en glatt yta; men i moget tillstånd skrumpnar han tillsamman, blir segare och har hela ytan djupt ärrig eller hålig. Denna svamp tillhör ett nytt och märkvärdigt slägte[3]. Jag fann en annan art på en bokart i Chile och dr. Hooker säger, att i Van Diemens land helt nyligen en tredje art blifvit upptäckt på ett tredje slags bok. Huru sällsam är icke denna förbindelse mellan parasitiskt lefvande svampar och de träd, hvarpå de växa i olika delar af verlden! I Eldslandet samlas denna svamp i dess mogna och sega tillstånd, i stora massor af qvinnor och barn och ätes utan vidare tillagning. Den har en slemmig, svagt söt smak, med obetydlig lukt liksom af en fältsvamp. Med undantag af några få bär, hufvudsakligen från en låg arbutus, äta vildarne ingen annan växtföda än denna svamp. På Nya Zeeland förtärdes före potatesens införande derstädes, rötterna af en ormbunke, till stor myckenhet. Nu för tiden tror jag, att Eldslandet är det enda land i verlden, der en kryptogam utgör ett vigtigt födoämne.

[ 210 ]Såsom man kunde hafva väntat sig af beskaffenheten af detta lands luftstreck och växtverld, är dess fauna mycket fattig. Af däggdjur finnas, utom hvalar och skälar, en flädermus, ett slags råtta (Rheitrodon chinchilloides), två verkliga råttarter, en Ctenomys, beslägtad med eller samma art som tucutucon, två räfvar (Canis magellanicus och C. Azaræ), en hafsutter, guanacon och en hjort. Flertalet af dessa arter bebo endast de mera torra, ödsliga delarne af landet och hjortarten har man aldrig sett söder om Magelhaens sund. Då man ser, huru på ömse sidor om sundet äfvensom på några kringliggande öar, klintarne, hvilka bestå af lös sandsten, lera och grus, i allmänhet svara emot hvarandra, så blir man starkt frestad att antaga, det landet en gång hängde ihop och sålunda tillät så späda och svaga djur, som tucutucon och rheitrodon att komma öfver. Motsvarigheten hos klintarne är likväl långt ifrån att bevisa något forntida samband, emedan dylika klintar vanligen bildas till följe af genomskärningen af sluttande aflagringar, hvilka före landets höjning hopat sig vid de dåvarande stränderna. Likväl är det ett märkvärdigt sammanträffande, att af de två stora öar, hvilka genom Beagle-kanalen afskurits från det öfriga Eldslandet, den ena har klintar, som bestå af ett ämne, hvilket kan kallas lagradt alluvium, som ligga midt emot liknande på motsatta sidan af kanalen, under det att den andra ön uteslutande innefattas af kristallinska bergarter af urgammal bildning. På den förra, kallad Navarin-ön, finnas både räfvar och guanacos, men på den senare kan jag på Jemmy Buttons utsago försäkra, att intetdera af dessa djur förekommer, ehuru öarna äro af fullkomligt lika beskaffenhet och skiljas endast af en kanal, som är blott en knapp tolftedels mil bred.

De dystra skogarne bebos af få fåglar. Då och då får man höra det klagande lätet af en jätte-flugsnappare med hvit tofs (Myiobius albiceps), som håller sig dold i toppen af de högsta träden, och mera sällan det högljudda, sällsamma skriet af en svart hackspett, med vacker, skarlakansröd kam på hufvudet. En liten, mörkfärgad gärdsmyg (Scytalopus magellanicus) hoppar på ett smygande sätt bland den insnärjda massan af kullfallna och multnade stammar. Men en trädkrypare (Oxyurus tupinieri) är den vanligaste fågeln; och man råkar honom i bokskogarne, högt uppe och lågt nere, i de mörkaste, fuktigaste och mest ogenomträngliga klyftor. Denna lilla fågel tyckes likväl tvifvelsutan vara talrikare [ 211 ]än han verkligen är, till följe af hans vana att med synbar nyfikenhet följa dem, som komma in i dessa tysta skogar, hvarvid han alltjemt låter höra ett sträft qvittrande, der han flaxar från träd till träd, på några få fot från vandrarens ansigte. Det är långt ifrån att han önskar sig den vanliga trädkryparens (Certhia familiaris) anspråkslösa gömställe; icke heller springer han liksom denne uppför trädstammarne, utan hoppar flitigt omkring, på en ärlas vis, och söker efter insekter på hvarje qvist och gren. I de öppnare trakterna förekomma tre eller fyra finkarter, en trast, en stare (eller Icterus) två Opetiorhyncher samt åtskilliga hökar och ugglor.

Ett utmärkande drag i detta lands fauna är frånvaron af alla slags reptilier, hvilket äfven är fallet på Falklands-öarne. Jag stöder detta påstående icke blott på min egen iakttagelse, utan jag hörde det af de spanska invånarne på det senare stället, och af Jemmy Button med afseende på Eldslandet. På stränderna af S:ta Cruz, på 50° sydlig bredd, såg jag en groda, och det är icke osannolikt att dessa djur, äfvensom ödlor, kunna finnas så långt i söder, som till Magelhaens sund, der landet bibehåller Patagoniens skaplynne; men inom Eldslandets fuktiga och kalla område förekommer ingen enda. Att luftstrecket icke skulle passa för sådana ordningar, som ödlor, kunde man väl vänta sig; men detta var icke så tydligt med afseende på grodorna.

Skalbaggar förekomma i mycket litet antal, och det dröjde länge innan jag kunde öfvertyga mig att ett land lika stort som Skottland, betäckt med växter och med omvexlande lägen, skulle vara så fattigt. De få arter, som jag fann, voro alparter (Harpalidæ och Heteromidæ) som lefde under stenar. De växtätande Chrysomeliderna, hvilka äro så utmärkande för tropikerna, saknas här nästan helt och hållet[4]. Jag såg mycket få flugor, fjärilar och bin, samt inga syrsor eller rätvingar. Jag fann några få vattenskalbaggar i vattenpussarne, men inga sötvattenssnäckor. Succinea tyckes i början vara ett undantag, men här måste man kalla henne en landsnäcka, ty hon lefver på det fuktiga gräset långt från vatten. Landsnäckor kunde endast samlas i samma alplika lägen, som skalbaggarne. Jag har ofvanföre framstält [ 212 ]motsatserna, så väl i luftstreck som landets hela utseende mellan Eldslandet och Patagonien, och skilnaden ådagalägges ytterligare i insektfaunan. Jag tror icke att de hafva en art gemensam, åtminstone är insekternas karakter mycket olika.

Om vi vända oss från landet till hafvet, så skola vi finna det senare lika ymnigt försedt med lefvande varelser, som det förra är torftigt utrustadt med dylika. Öfverallt på jorden lemnar en klippig och delvis skyddad strand inom en gifven rymd uppehälle åt ett kanske större antal djurindivider än något annat läge. Det finnes ett hafsalster, som till följe af sin betydenhet förtjenar en särskilt beskrifning. Det är ”kelp” eller Macrocystis pyrifera. Denna alg växer på alla klippor från lågvattenmärket till ett stort djup, både på yttre kusten och inom kanalerna[5]. Jag tror att man under Adventures och Beagles resor icke upptäckte en enda klippa nära ytan, utan att denna flytande hafsalg var förtöjd vid densamma. Den goda tjenst den sålunda lemnar de fartyg, hvilka segla vid denna stormiga kust, är påtaglig och den har säkert räddat många från skeppsbrott. Jag känner få ting så förvånande, som att se denna växt trifvas och växa midt ibland det vestra hafvets stora brottsjöar, hvilka ingen klippmassa, den må vara aldrig så hård, länge kan motstå. Stjelken är rund, slemmig och slät och håller sällan en tum i tvärmått. Några stjelkar tillsamman äro tillräckligt starka att kunna uppbära tyngden af de stora, lösa stenar, vid hvilka de sitta fastvuxna i hafsvikarne inne i landet. Och dock äro somliga af dessa stenar så tunga, att en person knappast kunde lyfta dem in i båten, sedan man dragit upp dem till ytan. Kapten Cook säger i sin andra resa, att denna växt vid Kerguelens land höjer sig från ett större djup än tjugufyra famnar; ”och emedan den icke växer i lodrät riktning, utan bildar en mycket skarp vinkel med bottnen och mycket af densamma sedan utbreder sig många famnar på hafsytan, har jag berättigade skäl att påstå det somliga af dessa alger växa till en längd af sextio famnar och deröfver”. Jag tror icke att stammen till någon annan växt uppnår en så stor längd, som tre hundra sextio fot, såsom kapten Cook uppgifver. Kapten Fitz Roy fann dessutom, att den växte upp från det större djupet af fyratiofem [ 213 ]famnar[6]. Dessa hafstångsbäddar bilda, äfven när de icke hafva någon stor bredd, förträffliga, naturliga, flytande vågbrytare; och det är mycket eget att i en öppet liggande hamn se huru öppna hafvets vågor, då de gå genom de motsträfviga stjelkarne, snart aftaga i höjd och öfvergå till smult vatten.

Underbart är antalet af lefvande djur af alla ordningar, hvilkas tillvaro hufvudsakligen beror på kelpen. En tjock bok skulle kunna författas med beskrifningar på invånarne i en af dessa sjötångsbäddar. Nästan alla blad, utom dem, som flyta på ytan, äro så tätt beklädda med en skorpa af koralliner, att de äro hvita. Vi finna deribland utsökt fina bygnader, somliga bebodda af enkla hydralika polyper, andra högre organiserade och vackra Ascidier. På bladen voro dessutom fästade åtskilliga skålformiga snäckor, arter af slägtet Trochus, nakna blötdjur och några tvåskaliga musslor. Otaliga kräftdjur hålla till på hvarje del af växten. Då man skakar de hoptofvade rötterna utfaller på samma gång en hög af små fiskar, snäckor, bläckfiskar, krabbor af alla ordningar, sjöborrar, sjöstjernor, vackra Holothurier, Planarier, krypande nereisartade maskar af mångfaldiga former. Ehuru ofta jag än återvände till en kelpgren, gick jag aldrig miste om att upptäcka djur af ny och ovanlig skapnad. I Chiloe, der kelpen icke trifves så väl, saknas de talrika snäckorna, korallinerna och kräftdjuren; men det återstår ännu några få Flustraceæ och några sammansatta Ascidier. De senare äro likväl af andra arter, än de från Eldslandet. Vi se här huru som tångarten har en vidsträcktare utbredning än de djur, hvilka begagna den såsom sin bostad. Jag kan endast jemföra dessa stora skogar i södra halfklotets haf med dem, som växa på landet emellan vändkretsarne. Och likväl tror jag icke att om i något land en skog ödelades, på långt när så många djurarter skulle förgås, såsom här skulle blifva fallet om kelpen utrotades. Bland denna växts blad lefva talrika fiskslag, hvilka icke skulle finna föda eller skydd annorstädes, och med deras undergång skulle äfven de många kormoranerna och andra fiskande fåglar, uttrar, skälar, och delfiner snart utdö. Och slutligen skulle eldsländaren, den usle herskaren öfver detta usla land, fördubbla sina kannibaliska fester, förminskas i antal och måhända upphöra att finnas till.

[ 214 ]Den 8 juni. — Vi lyftade ankar tidigt på morgonen och lemnade Port Famine. Kapten Fitz Roy beslöt att lemna Magelhaens sund genom den för icke länge sedan upptäckta Magdalenakanalen. Vår kurs gick rakt söderut, utför den dystra fjord, på hvilken jag förut har antydt att den tycktes leda till en annan och sämre verld. Vinden var god, men luften mycket tjock, så att vi gingo miste om många egendomliga utsigter. De mörka, sönderslitna molnen jagades snabt öfver bergen, alltifrån dessas spetsar nästan ända ned till foten; men de skymtar vi fingo genom den töckniga massan voro högst intressanta: taggiga spetsar, snökäglor, blå glacierer, skarpa konturer, som afspeglade sig mot en blekgrå himmel, syntes på olika afstånd och höjder. Midt i ett sådant sceneri ankrade vi vid Cap Turn nära berget Sarmiento, som då låg doldt bland molnen. Vid foten af de höga, nästan lodräta sidorna af vår lilla bugt fans en enda öfvergifven koja, och den ensam påminde oss om, att menniskan stundom förirrade sig till dessa öde trakter. Men det skulle vara svårt att tänka sig en skådeplats, der hon tyckes hafva mindre makt och mindre myndighet. — Naturens liflösa verk — klippor, is, snö, blåst och vatten, alla i strid med hvarandra, likväl förenade mot menniskan — herskade här med oinskränkt välde.

Den 9 juni. — Om morgonen fägnades vi af att se töckenslöjan småningom lyfta sig från Sarmiento och framställa det i hela dess storhet. Detta berg, hvilket är ett af de högsta i Eldslandet, har en höjd af 6,800 fot. Dess fot är till omkring en åttondel af dess hela höjd beklädd med dystra skogar och der ofvanför utbreder sig ett snöfält ända till toppen. Dessa väldiga snömassor, hvilka aldrig smälta och tyckas bestämda att räcka, så länge som jorden hänger tillsamman, framställa ett ädelt, ja, ett upplyftande skådespel. Bergets ytterlinie var utmärkt tydlig och bestämd. Till följe af den ljusmassa, som återstrålade från den hvita och glittrande ytan, kastades inga skuggor på något håll, och då endast de linier, som afskuro luften kunde urskiljas, framstod massan i den djerfvaste relief. Från det öfre stora snöfältet nedstego flera glacierer i ett slingrande lopp till hafskusten, och kunde förliknas vid stora frusna Niagarafall; och måhända äro dessa vattenfall af blå is fullt ut lika sköna som de, hvilka bestå af skummande vatten. Vid mörkningen nådde vi kanalens vestra del, men vattnet var så djupt, att vi ej kunde finna någon ankarbotten, hvarföre vi nödgades att göra slag i denna trånga hafsarm under en kolmörk, fjorton timmars lång natt.

Den 10 juni. — Om morgonen skyndade vi allt hvad vi förmådde ut i det öppna Stilla hafvet. Vestkusten består i [ 215 ]allmänhet af låga, afrundade, alldeles kala granit- eller grönstensberg. Sir J. Narborough kallade en del den ”Södra Ödsligheten” emedan ”det är ett så ödsligt land att skåda” och han kunde med fullt skäl säga så. Utanför hufvudöarne ligga talrika spridda skär, mot hvilka det öppna hafvets långa dyning oupphörligt rasar. Vi seglade ut emellan de östra och vestra Furierna, och litet längre i norr finnas så många bränningar, att denna del af hafvet kallas ”Mjölkgatan”. En enda blick på en sådan kust är nog att komma en landkrabba att en hel vecka drömma om skeppsvrak, faror och död; och med denna anblick bjödo vi för alltid farväl åt Eldslandet.

Den nu följande afhandlingen om luftstrecket i Sydamerikas södra delar med hänsyn till dess naturalster, om snögränsen, om glacierernas ovanligt låga nedstigande och om bältet för den eviga isen på de antarktiska öarne, kan förbigås af den, som icke är intresserad af dessa märkliga ämnen eller också behöfver han endast läsa återblicken i slutet.

Om luftstrecket och naturalstren i Eldslandet och på Sydamerikas sydvestkust. — Följande tabell visar medeltemperaturen på Eldslandet, Falklands-öarne och för jemförelsens skull, i Dublin:

Bredd. Sommar-
temper.
Vinter-
temper.
Medium af Sommar-
och Vintertemper.
Eldslandet ................. 53°,38 S. + 10° 0,5 + 5°,25.
Falklands-öarne............ 51°,30 S. + 10°,5
Dublin........................ 53°,21 N. + 16° + 4° + 10°

Häraf finna vi att den mellersta delen af Eldslandet är kallare om vintern och icke mindre än 6 grader mindre varm om sommaren, än Dublin. Enligt von Buch är medeltemperaturen under juli månad, som icke är den varmaste på året, vid Saltenfiord i Norge så hög som + 15° och detta ställe ligger verkligen 13° närmare polen än Port Famine[7]. Ogästvänligt som detta luftstreck tyckes för våra känslor, så trifvas dock ständigt grönskande träd yppigt under detsamma. Man kan under 55:e° sydlig bredd få se honungsfåglar suga blommorna och papegojor föda sig med frön af ”Winteranan”. Jag har redan anmärkt till hvilken utomordentlig grad hafvet svärmar af lefvande varelser; och snäckorna (sådana som Patella, Fissurella, Chiton) hafva enligt G. B. Sowerby [ 216 ]en mycket ansenligare storlek och starkare skal än motsvarande arter i norra halfklotet. En stor Voluta är allmän i södra Eldslandet och vid Falklands-öarne. Vid Bahia Blanca på 39:e breddgraden voro tre Oliva-arter (en mycket stor), en eller två Volutæ och en Terebra de allmännaste snäckorna. Nu äro dessa bland de tropiken mest utmärkande formerna. Det är tvifvelaktigt huruvida ens en liten Oliva-art lefver på sydkusten af Europa och det finnes der inga arter af de begge andra slägtena. Om en geolog under 39:e breddgraden på Portugals kust skulle finna ett jordlager, som innehölle talrika snäckor tillhörande tre arter af slägtet Oliva, en Voluta och en Terebra, skulle han sannolikt påstå, att klimatet under deras lifstid måste hafva varit tropiskt; men att döma efter förhållandet vid Sydamerika skulle en sådan slutsats vara falsk.

Eldslandets likformiga, fuktiga och blåsiga klimat utsträcker sig med blott ringa värmestegring flera breddgrader utåt Sydamerikas vestkust, och ända till 100 mil norr om Cap Horn hafva skogarne ett mycket lika utseende. Såsom ett bevis på det likformiga klimatet till och med 50 eller 60 mil ännu nordligare, kan jag nämna att i Chiloe (som ligger på en breddgrad, motsvarande norra Spaniens) frambringar persikan sällan mogen frukt, under det att smultron och äpplen trifvas förträffligt. Äfven korn och hveteskördarna föras ofta under tak för att torkas och bringas till mognad. Vid Valdivia, på samma breddgrad (40°) som Madrid, mogna vindrufvor och fikon, men äro ej vanliga; oliver mogna sällan, icke ens delvis och pomeranser alls icke, ehuru, som man vet, dessa frukter trifvas förträffligt på motsvarande breddgrader i Europa; och äfven i Sydamerika vid Rio Negro, under nästan samma breddgrad som Valdivia, odlas convolvulus (söt potatis), medan vindrufvor, fikon, oliver, pomeranser, vatten- och myskmeloner bära ymnig frukt. Ehuru det fuktiga och likformiga klimatet i Chiloe och på kusten norr och söder derom är så ogynsamt för våra frukter, så täfla likväl från 45:e—38:e breddgraden de inhemska skogarne nästan i yppighet med dem i de glödande trakterna inom tropikerna. Ståtliga träd af många slag med slät och bjert färgad bark äro öfverhöljda med parasitiska monokotyledoner; stora och utsökt vackra ormbunkar äro talrika; och trädlika gräsarter omslingra träden till en hopsnärjd massa på en höjd af trettio eller fyratio fot öfver marken. Palmträd växa på 37:e breddgraden; ett trädartadt gräs, mycket likt bamburöret, på den 40:e, och en annan närstående art af ansenlig längd, men icke upprätt, frodas äfven så långt i söder som på den 45:e.

Ett likformigt klimat, som sannolikt härrör af hafvets stora vidd i jemförelse med landet, tyckes utsträcka sig öfver större [ 217 ]delen af södra halfklotet, och såsom en följd häraf får växtligheten en halft tropisk karakter. Trädartade ormbunkar frodas yppigt i Van Diemens land (på 45:e breddgraden) och jag mätte en stam, som höll icke mindre än sex fot i omkrets. En trädartad ormbunke fans af Forster på Nya Zeeland (46:e°), der orkidéer växa parasitiskt på träden. På Aucklands-öarne hafva ormbunkarne, enligt dr. Dieffenbach, så tjocka och höga stammar, att man nästan kan kalla dem för trädartade och på dessa öar och äfven så långt sydligt som till 45:e breddgraden, på Macquarrie-öarne, äro papegojor allmänna.


Om snögränsens höjd och om glacierernas nedersta gräns i Sydamerika.

Latitud. Snögränsens höjd i fot. Iakttagen af
Eqvatorial-trakten, medium 16,150 Humboldt.
Bolivia fr. 16°—18° S. lat. 17,400 Pentland.
Mellersta Chile, 33° S. lat. 14,860—15,380 Gillies och förf.
Chiloe fr. 41°—43° S. lat. 6,150 Officerarne på
Beagle och förf.
Eldslandet, 54° S. lat. 3,600-4,100 King.

Då snögränsens höjd hufvudsakligen tyckes bestämmas snarare af den högsta sommarvärmen än af årets medeltemperatur, skulle vi icke förvånas öfver att den vid Magelhaens sund, der sommaren är så sval, sänker sig till 3,600—4,100 fot öfver hafsytan, ehuru vi i Norge måste resa emellan 67:e och 70:e graden nordlig bredd, d. v. s. 14 grader närmare polen, för att möta evig snö på en så låg höjd. Höjdskilnaden, omkring 9,000 fot, mellan snögränsen på Cordilleran innanför Chiloe (med dess högsta spetsar stigande från endast 5,600 till 7,500 fot), och i mellersta Chile[8], som ligger blott 9 breddgrader derifrån, är i sanning underbar. Landet från Chiloes sydspets ända till Concepcion (37°) döljes af en enda tät skog, som dryper af fuktighet. Himmeln är molnhöljd och vi hafva sett huru klent södra Europas frukter gå till. I mellersta Chile deremot, litet norr om Concepcion, är himmeln vanligen klar, regn faller icke under de sju sommarmånaderna och södra Europas frukter gå till förträffligt; och [ 218 ]man har till och med odlat sockerröret[9]. Det kan ej betviflas att den ständiga snögränsen icke långt från Concepcions breddgrad, der landet upphör att vara betäckt med skogsträd, undergår ofvannämda, märkvärdiga krökning af 9,000 fot, hvilken icke har sitt motstycke annorstädes på jorden; ty i Sydamerika äro träd liktydiga med ett regnigt luftstreck och regn, en molnhöljd himmel och obetydlig sommarvärme.

Glacierernas nedstigande mot hafvet måste hufvudsakligen bero på snögränsens höjd, på branta berg vid kusten, jemte riklig snötillgång i de högre trakterna. Då snögränsen går så lågt i Eldslandet, skulle vi kunna vänta att många glacierer nå hafvet. Jag förvånades icke desto mindre, när jag första gången såg en endast 3—4,000 fot hög bergsträcka under samma breddgrad som Cumberland, med alla dalar fylda med isströmmar, hvilka nedstego till hafskusten. Nästan hvarje fjord, som intränger till de inre, högre bergskedjorna, icke blott i Eldslandet, utan utefter hela kusten 110 mil norrut, slutas med ”fruktansvärda och förvånande glacierer” såsom en af officerarne beskref dem. Stora ismassor nedfalla ofta från dessa isklintar och braket återskallar genom de ensliga hafsfjordarne likt ett glatt lag från ett krigsskepp. Dessa ras förorsaka, såsom jag i sista kapitlet nämde, stora vågor, hvilka bryta sig mot de närbelägna kusterna. Man vet, att jordbäfningar ofta förorsaka stora jordskred från vid hafvet belägna bergshöjder; men huru förfärlig skulle icke då verkningen af en häftig jordstöt (och sådana inträffa här) vara på en sådan massa som en glacier, hvilken redan förut är i rörelse och afskuren af remnor! Jag kan lätt föreställa mig, att vattnet skulle trängas tillbaka från den djupaste hafsfjord och när det sedan vände åter, med öfverväldigande styrka hvirfla omkring stora klippstycken liksom vore de halmstrån! I Eyres sund, under samma breddgrad som Paris, finnas ofantliga glacierer och likväl är det högsta, angränsande berget blott 6,200 fot högt. I detta sund har man en gång sett omkring femtio isberg flyta ut till sjös och ett af dessa måste hafva varit åtminstone 175 fot i fullständig höjd. Några af dessa isberg voro lastade med stenblock af icke obetydlig storlek, bestående af granit och andra bergarter, olika med de omgifvande bergens lerskiffer. Den längst från polen belägna glacier, som uppmättes under Adventures och Beagles resor, ligger på 46° 50' sydlig bredd i Penas-bugten. Den är två och en half mil lång [ 219 ]och på ett ställe öfver en mil bred, samt nedstiger till hafskusten. Men till och med några mil norr om denna glacier, i Laguna de San Rafael, påträffade några spanska missionärer i en smal hafsvik den 22:a dagen i den månad, som motsvarar vår juni och på en breddgrad, som svarar mot Geneversjöns, ”flera isberg, somliga stora, andra små och andra åter medelstora”.

En naturforskares resa omkring jorden illustration sida 219.png

Enligt v. Buch påträffar man den sydligaste glacier, som går ända ned till hafsytan, på norska kusten under 67:e breddgraden. Nu är detta mer än 20 breddgrader eller 205 mil närmare polen än Laguna de San Rafael. Läget af dessa glacierer på detta ställe och i Penas-bugten kan betraktas under en ännu mera slående synpunkt, ty de nedstiga till hafskusten på ett afstånd af 7½ breddgrader eller 90 mil från en hamn, der tre arter af slägtet Oliva, en Voluta och en Terebra äro de vanligaste snäckorna, på mindre än 9 graders afstånd från den trakt der palmer växa, 4½ grad från det område der jaguaren och puman ströfva öfver slätterna, mindre än 2½ grad från de trädartade gräsens växtort och, då man skådar vesterut på samma halfklot, mindre än 2 grader från parasitiska orkidéer och en enda grad från trädartade ormbunkar.

Dessa företeelser äro af stort geologiskt intresse med afseende på norra halfklotets klimat under den tid, då flyttblocken utspredos. Jag vill icke här närmare visa huru enkelt teorien om isberg belastade med klippstycken, förklarar ursprunget och läget [ 220 ]af de jättelika block, som ligga i östra Eldslandet, på högslätten vid S:ta Cruz och på ön Chiloe. På Eldslandet ligga största mängden af flyttblock utefter sträckningarne af forna hafsfjordar, hvilka nu genom landets höjning förvandlats till torra dalar. De stå i förening med en stor, olagrad formation, bestående af lera och sand, som innehåller afrundade och kantiga stycken af olika storlek och hvilken uppstått genom hafsbottnens upprepade upplöjande medelst i land drifna isberg och af det ämne, som förflyttats med dem. Få geologer betvifla numera att dessa flyttblock, som ligga vid höga berg, blifvit framdrifna af glaciererna sjelfva och att de som ligga på långt håll derifrån, inbäddade i under vattnet bildade aflagringar, hafva ditförts antingen på isberg eller infrusna i kustis. Sambandet emellan blockens förflyttning och förhandenvaron af is i någon form, ådagalägges på ett slående vis genom deras geografiska fördelning på jorden. I Sydamerika finnas de ej längre än till 48:e breddgraden, från sydpolen räknadt; i Nordamerika tycktes det som gränsen för deras utbredning sträcker sig från nordpolen till 53½°, men i Europa icke längre än till 40:e breddgraden, från samma punkt räknadt. Å andra sidan har man aldrig sett dem i tropiska trakter af Amerika, Asien och Afrika, ej heller på Goda Hoppsudden eller i Australien.


Om de Antarktiska öarnes luftstreck och naturalster. — Då man besinnar huru frodig växtligheten är på Eldslandet och på den norr derom belägna kusten, så är tillståndet på öarne söder och sydvest om Amerika i sanning förvånande. Sandwichsland, på samma breddgrad som norra Skottland, befans af Cook under årets varmaste månader vara ”betäckt många famnar tjockt med ständig snö”, och det tyckes der knappast finnas någon växtlighet. Georgia, en ö, som är sexton mil lång och närmare två mil bred samt ligger på en breddgrad motsvarande Yorkshires, ”är midt i sommaren helt och hållet höljd af frusen snö”. Den kan endast uppvisa en mossa, några grästufvor och en vild Pimpinella, samt har endast en landfågel (Anthus correndera), medan det polen 10° närmare belägna Island, enligt Mackenzie har femton landfåglar. De sydshetländska öarne, hvilka ligga på samma breddgrad, som södra hälften af Norge, ega endast några lafvar, mossor och litet gräs och löjtnant Kendall fann att den vik, i hvilken han låg för ankar, började frysa på en tid, som motsvarar den 8 september hos oss. Marken består der af is och vulkanisk aska i vexlande lager; och icke långt under ytan måste den förblifva ständigt frusen, ty löjtnant Kendall fann liket af en främmande [ 221 ]sjöman, som länge hade legat begrafvet, med köttet och alla anletsdragen fullkomligt väl bibehållna. Det är en egen företeelse, att vi på norra halfklotets tvenne stora sammanhängande landsträckor, (men icke i det mellanliggande, hafsinskurna Europa) hafva bältet för den evigt frusna alfven på en låg breddgrad — nämligen 56:e graden i Norra Amerika på tre fots djup och den 66:e i Sibirien på ungefär enahanda djup — såsom resultat af ett alldeles motsatt sakernas tillstånd mot det på södra halfklotet. På de norra fastlanden blir vintern ytterst kall genom utstrålning från ett stort landområde mot en klar himmel och ej heller mildras den af hafvets värmeförande strömmar. Den korta sommaren är deremot varm. I Sydhafvet är vintern icke så öfverdrifvet kall, men sommaren är vida mindre varm, ty den molnhöljda himmeln tillåter sällan solen att uppvärma hafvet, som i sig sjelft är en dålig värmeledare och följaktligen är årets medeltemperatur, hvilken bestämmer bältet för den ständigt frusna alfven, låg. Det är tydligt, att under detta likformigare luftstreck en frodig växtlighet, hvilken fordrar icke så mycket värme som skydd mot stark köld, skulle på södra halfklotet nalkas mycket närmare detta bälte af ständig frost, än under de norra landsträckornas ojemnare klimat.

Högst intressant är den omständigheten, att man funnit liket af en sjöman fullkomligt väl bibehållet i Syd-Shetlandsöarnes isiga mark (62° till 63° sydlig bredd), på en något lägre breddgrad än den (64° nordl.), under hvilken Pallas i Sibirien fann en infrusen rhinoceros. Ehuru det, såsom jag i ett föregående kapitel har försökt att visa, är en falsk slutsats, att större däggdjur erfordra en yppig växtlighet för sitt uppehälle, så är det icke dess mindre vigtigt att på Syd-Shetlandsöarne finna en frusen alf på 60 mils afstånd från de skogbevuxna öarne i närheten af Cap Horn, der, så vidt det beror af växtlighetens massa, hvilket antal däggdjur som helst kan finna sitt uppehälle. Ett af de underbaraste fakta inom geologien, är att man i Sibirien hittat elefanter och noshörningar fullständigt bibehållna med hull och hår; men oafsedt den förmenta svårigheten för dem att kunna få föda från angränsande länder, så är hela saken i min tanke icke så invecklad, som man vanligen föreställer sig. Sibiriens, liksom Pampas slätter, tyckas hafva blifvit bildade under hafvet, uti hvilket floderna medförde kropparne af många döda djur och ehuru endast skeletterna hafva blifvit bibehållna af flertalet af dessa, hafva likväl af några hela kroppen fullständigt bevarats. Nu vet man, att vattnet i botten fryser i det grunda hafvet på arktiska kusten af Amerika och på våren icke upptinar lika fort som fasta marken. Dessutom kan äfven på större djup, der hafvet icke bottenfryser, dyn några fot under öfversta lagret [ 222 ]förblifva under fryspunkten äfven om sommaren, såsom händelsen är på land med marken på några fots djup. På ännu större djup skulle dyns och vattnets värmegrad sannolikt icke vara nog låg, för att bibehålla köttet; och följaktligen skulle döda djurkroppar, som drefvos bortom de grunda ställena vid en ishafskust, endast kunna få benstommen bevarad; också äro ben ytterst talrika i de nordligaste delarne af Sibirien, så att ju till och med holmar påstås helt och hållet bestå af sådana; och dessa holmar ligga icke mindre än tio grader nordligare från det ställe, der Pallas fann den infrusna noshörningen. A andra sidan skulle en djurkropp, som af en flod nedfördes till ett grundt ställe af ishafvet, kunna bevaras under en oändligt lång tid, om den snart efteråt betäcktes med ett tillräckligt tjockt dylager för att hindra sommarvärmen att genomtränga det, och om efter hafsbottnens upplyftande och förvandling till land denna betäckning vore tillräckligt tjock, för att hindra sommarluftens och solens värme att upptina den och bringa den till föruttnelse.


Återblick. — Jag skall upprepa de förnämsta fakta med afseende på luftstreck, isens verksamhet och södra halfklotets organiska alster, i det jag i inbillningen förflyttar lokaliteterna till Europa, med hvilket vi äro så mycket bättre bekanta. Då skulle vid Lissabon de vanligaste hafssnäckorna, nämligen: tre arter af slägtet Oliva, en Voluta och Terebra, hafva en tropisk karakter. I södra delen af Frankrike skulle landets yta undangömmas af hopsnärjda praktfulla skogar, af trädlikt gräs och med träden nedtyngda af parasitväxter. Puman och jaguaren skulle hafva sitt tillhåll bland Pyreneerna. På samma breddgrad som Mont Blanc, men på en ö, som låge så långt åt vester, som mellersta Nordamerika, skulle trädartade ormbunkar och parasitiska orkidéer frodas bland de täta skogarne. Äfven så långt i norr som mellersta Danmark skulle man se honungsfåglar fladdra kring granna blommor och papegojor lifnära sig i ständigt grönskande skogar och i hafvet bredvid skulle vi hafva en Voluta och alla snäckor af ansenlig storlek och kraftig växt. Icke desto mindre skulle på några öar, endast 60 mil norr om vårt nya Cap Horn i Danmark, en död kropp, som låge begrafven i jorden (eller om den utflutit i ett grundt haf och blifvit öfverhöljd med dy) bibehållas ständigt infrusen. Om någon djerf seglare försökte att framtränga norr om dessa öar, skulle han löpa tusen faror bland ofantliga isberg och på några af dessa skulle han se stora klippstycken, som fördes långt bort från sitt ursprungliga läge. En annan ö af ansenlig storlek på samma breddgrad som norra Skottland, men dubbelt [ 223 ]så långt åt vester, skulle vara ”nästan helt och hållet betäckt med ständig snö” och skulle hafva hvarje vik slutande med isklintar, från hvilka stora massor årligen lossnade. Denna ö skulle endast kunna framvisa litet mossa, gräs och en pimpinella, medan en fältpiplärka skulle vara dess enda landinvånare. Från vårt nya Cap Horn i Danmark, skulle en knappast hälften så hög bergskedja som Alperna sträcka sig i rak linie söderut, och på dess vestra sida skulle hvarje djup hafsfjord sluta med ”branta och förvånande glacierer”. Dessa ensliga fjordar skulle ofta genljuda af isens fall och lika ofta skulle stora vågor rusa fram långs med deras kuster. Talrika isberg, somliga höga som kyrktorn och stundom belastade med ”ej oansenliga klippstycken” skulle stranda på de utanför liggande holmarne; och tid efter annan skulle häftiga jordskalf nedstörta väldiga ismassor i det nedanför liggande vattnet. Slutligen skulle några missionärer, som försökte att framtränga i en lång hafsfjord, se de icke särdeles höga kringliggande bergen nedsända sina många, stora isströmmar till hafskusten och deras båtfärd skulle hindras af de otaliga, simmande isbergen, några små och andra stora; och detta skulle hafva tilldragit sig på vår 22 juni och der Geneversjön nu utbreder sig![10].




  1. De sydvestliga briserna äro i allmänhet mycket torra. Då vi den 29 jan. voro för ankar vid Cap Gregory, antecknades: en mycket svår storm från W. t. S. med klar himmel och få strömoln, luftvärmen 14°, daggpunkten 2°, skilnad, 12°. Den 15 jan. vid hamnen St. Julian: på morgonen lätta vindar med mycket regn, åtföljda af en mycket stark by med regn, öfvergick till svår storm med tunga moln, klarnade, blåste mycket styft från S. S. W. Luftvärmen 15°, daggpunkten 5°, skilnad 10°.
  2. Kapten Fitz Roy säger mig, att i april (som svarar mot vår oktober) förändra bladen på de träd, som växa vid bergens fot, sin färg, men icke de, som finnas högre upp. Jag påminner mig hafva läst om några iakttagelser, som visa att i England bladen affalla tidigare under en varm och vacker höst, än under en sen och kall; och då färgförändringen här fördröjes i de högre och derföre kallare lägena, måste detta bero på någon allmän vegetationslag. Träden i Eldslandet fälla aldrig fullkomligt sina blad under någon del af året.
  3. Det har efter mina exemplar och anteckningar blifvit beskrifvet af J. M. Berkeley i Linnean Transactions vol. XIX sid. 37, under namnet Cyttaria Darwinii; den chilenska arten är C. Berteroii. Detta slägte står nära Bulgaria.
  4. Jag tror att jag måste undantaga en alpinsk Haltica och en enda Melasoma-art. Mr. Waterhouse säger mig att af Harpalidæ finnes 8—9 arter, ehuru de flesta hafva mycket egendomlig form; af Heteromera 4 eller 5 arter; af Rhyncophoræ 6 eller 7; och en art i hvar och en af följande familjer: Staphylinidæ, Elateridæ, Cebrionidæ, Melolonthidæ. Arterna i de andra ordningarne äro ännu fåtaligare. I alla ordningar är individernas fåtal ännu märkligare än arternas. De flesta skalbaggarne hafva blifvit noggrant beskrifna af Waterhouse i ”Annals of Nat. Hist.”
  5. Dess geografiska utbredning är mycket stor. Den finnes från de sydligaste holmarne vid Cap Horn ända till 43:e breddgraden på ostkusten, hvarom mr. Stokes upplyst mig; men på vestkusten såsom dr. Hooker säger mig, utbreder han sig till San Fransisco i Kalifornien och kanske ända till Kamtschatka. Vi få på detta sätt en ansenlig latituds-utsträckning och då Cook, som noga måste hafva känt till arten, fann den vid Kerguelens Land, icke heller mindre än 140° i longitud.
  6. Adventures och Beagles resor, vol. I sid. 360. Det tyckes att hafsalger växa fort. Mr. Stephenson fann (Wilsons Resa kring Skottland, vol. II sid. 228) att en klippa, som endast låg obetäckt vid springflod och i november hade blifvit mejslad bar, påföljande maj, d. v. s. sex månader efteråt, var tjockt beklädd med Fucus digitatus af två fots och Fucus esculentus af sex fots längd.
  7. Med afseende på Eldslandet hafva resultaten hemtats från kapten Kings observationer och från dem, som gjordes om bord på Beagle. Jag har att tacka kapten Sullivan för medlet af medeltemperaturen under de tre varmaste månaderna (december, januari, februari) på Falklands-öarne, reduceradt från noggranna observationer vid midnatt, kl. 8 f. m., kl. 12, kl. 8 e. m.
  8. På mellersta Chiles Cordillera tror jag att snögränsen varierar ansenligt under olika somrar. Man försäkrade mig att all snö försvann från Aconcagua under en mycket torr och lång sommar, ehuru detta berg når den ansenliga höjden af 23,500 fot. Det är sannolikt att mycket snö på dessa betydliga höjder snarare afdunstade än töade.
  9. Miers Chile vol. I, sid. 415. Man säger att sockerröret växer vid Ingenio, på lat. 32° till 33°, men icke i tillräcklig mängd för att göra beredningen deraf vinstgifvande. I Quillota-dalen, söder om Ingenio, såg jag några stora dadelpalmer.
  10. I första upplagan och i tillägget dertill har jag lemnat några uppgifter angående förflyttandet af stenblock och isberg i södra ishafvet. Detta ämne har nyligen förträffligt blifvit behandladt af mr. Hayes i ”Boston Journal”; men författaren tyckes icke veta om ett fall, som jag uppgifvit, om ett jättestort flyttblock, hvilket låg inbäddadt i ett isberg på södra ishafvet, på åtminstone sexton mils afstånd från något land och kanske mycket längre. I tillägget har jag utförligt afhandlat sannolikheten af att isberg, när de strandat, skulle ha refflat och polerat klippor, liksom glaciererna, en sannolikhet, som man då knappast hade tänkt på. Detta är nu en mycket allmänt antagen förmodan och jag kan icke värja mig från den tanken, att den skulle kunna tillämpas på sådana fall, som de i Jura. Dr. Richardson har försäkrat mig, att isberg i Nordamerika skjuta framför sig småstenar och sand, samt lemna den släta klippbottnen alldeles bar. Det är knappast möjligt att betvifla det sådana hällar icke skulle poleras och repas i samma riktning, som de rådande strömmarne gå. Sedan jag skref nämde tillägg, har jag i Norra Wales sett glacierers och simmande isbergs verkningar jemte hvarandra.