En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 10

←  Santa Cruz, Patagonien och Falklands-öarne

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Magelhaens sund — Sydkusternas klimat  →

TIONDE KAPITLET.

ELDSLANDET.

Första ankomsten till Eldslandet. — Good Success Bay. — Redogörelse angående de om bord på Beagle varande eldsländarne. — Sammanträffande med vildarne. — Skogssceneri. — Cap Horn. — Wigwam-bugten. — Vildarnes ömkliga belägenhet. — Hungersnöd. — Menniskoätare. — Modermord. — Religiösa känslor. — Stark storm. — Beagle-kanalen. — Ponsonby sund. — Vi bygga hyddor och anlägga ett nybygge åt eldsländarne. — Beagle-kanalens klyfning. — Glacierer. — Återkomst till fartyget. — Ett nytt besök till nybygget med fartyget. — Likheten i lefnadsvilkor bland vildarne.

Den 17 december 1832. — Sedan jag nu slutat med Patagonien och Falklands-öarne, skall jag beskrifva vår första ankomst till Eldslandet. Strax på eftermiddagen seglade vi kring Cap St. Diego och kommo in i Le Maires ryktbara sund. Vi höllo tätt under Eldslandet, men konturerna af det klippiga, ogästvänliga Statenlandet syntes genom molnen. På eftermiddagen ankrade vi i Good Success Bay. Under inseglingen helsades vi på ett sätt, som anstod invånarne i detta vilda land. En grupp eldsländare, till en del dolda af den snåruppfylda skogen, sutto nedhukade på en vild pynt, hvilken lutade ut öfver hafvet; och då vi seglade förbi, sprungo de upp, svängde sina trasiga mantlar samt utstötte ett högljudt och skallande rop. De följde efter skeppet och strax innan det mörknade, sågo vi vildarnes eld och hörde åter deras vilda rop. Hamnen består af en vacker vattenspegel, till hälften omgifven af låga, afrundade berg af lerskiffer, hvilka ända ned till vattenbrynet betäckas af en enda, tät och dyster skog. En enda blick på landskapet var tillräcklig att visa mig huru mycket det skilde sig från allt hvad jag någonsin skådat. Om natten blåste det storm, och häftiga byar från bergen rusade förbi oss. Det skulle hafva varit ett styggt väder ute på hafvet och vi kunde med lika skäl som andra kalla denna vik för Good Success Bay (Goda Lycko-viken).

Om morgonen skickade kaptenen i land en afdelning, för att sätta sig i förbindelse med eldsländarne. När vi kommo inom prejhåll, gick en af de på stället varande fyra infödingarne fram för att emottaga oss, och började ropa på det häftigaste, för att visa oss hvar vi skulle landa. När vi kommit i land, sågo de nästan skrämda ut, men fortforo att prata och gestikulera med stor ifver. Det var utan all fråga det märkligaste och mest intressanta skådespel, som jag någonsin sett, emedan jag aldrig hade kunnat föreställa mig att skilnaden emellan den civiliserade och vilda menniskan skulle vara så stor; ty den är större än emellan ett vildt och ett tamt djur, så till vida, som det hos menniskan finnes en större förmåga att kunna utbilda sig. Den förnämsta talemannen var gammal och tycktes vara familjens öfverhufvud; de trenne andra voro kraftfulla, unga män, omkring sex fot långa. Qvinnor och barn hade blifvit bortskickade. Dessa eldsländare voro en helt annan ras än de dverglika, eländiga uslingar, som lefde längre vesterut; och de tycktes vara nära beslägtade med de ryktbara patagonierna vid Magelhaens sund. Deras enda klädnad bestod af en mantel af guanacohud med håret utåt. De bära denna endast kastad öfver skuldrorna, så att de gå lika mycket nakna som betäckta. Deras skinn har en smutsigt, kopparröd färg.

Gubben hade en krans af hvita fjädrar bunden kring hufvudet, så att det till någon del sammanhöll hans svarta, grofva och hoptofvade hår. Hans ansigte korsades af två breda tvärstreck, af hvilka det ena var färgadt ljusrödt, och räckte från det ena örat till det andra och gick öfver öfverläppen, medan det andra strecket, hvilket var hvitt som krita, sträckte sig ofvanför och parallelt med det första, så att till och med hans ögonlock voro sålunda färgade. De andra karlarne voro prydda med streck, hvilka voro färgade svarta medelst sönderstötta kol. Hela sällskapet liknade mycket de afgrundsandar, hvilka uppträda på scenen i sådana pjeser som Friskytten.

Sjelfva deras kroppställning var gemen och uttrycket i deras ansigten vittnade om misstroende, förvåning och skrämsel; men sedan vi gifvit dem några röda tygstycken, hvilka de genast bundo kring sina halsar, blefvo vi goda vänner, hvilket ådagalades derigenom, att gubben klappade oss på bröstet och gjorde ett sådant skrockande läte, som man brukar, när man matar kycklingar. Jag gick en bit med gubben, hvarunder denna vänskapsyttring upprepades åtskilliga gånger, och slutade med tre starka slag, som han kraftigt gaf mig på bröst och rygg. Han blottade derefter sitt eget bröst, för att jag skulle kunna visa honom samma kompliment tillbaka, och han tycktes mycket belåten, när jag gjorde detta. Efter våra begrepp, förtjenar dessa menniskors språk knappast att kallas artikuleradt. Kapten Cook har jemfört det med det läte, som uppkommer när man harklar, men helt visst har aldrig någon europé harklat med så många, hesa, smackande strupljud.

De hafva en i högsta grad utvecklad härmningsförmåga. Så ofta som vi hostade eller gäspade eller gjorde någon ovanlig rörelse, härmade de oss genast. Några i vårt sällskap började skela och göra grimaser, men en af de unge eldsländarne (hvars hela ansigte var svartfärgadt, utom ett hvitt band öfver ögonen) lyckades att göra ännu fulare miner. De kunde med fullkomlig noggrannhet upprepa hvarje ord i de meningar vi yttrade till dem och de ihågkommo dessa ord någon tid. Dock veta vi européer huru svårt det är att urskilja ljuden i ett utländskt språk. Hvem af oss, till exempel, skulle kunna följa med en amerikansk indian genom en mening, som bestode af mer än tre ord? Alla vildar tyckas i en ovanlig grad ega denna härmningsförmåga. Man berättade mig, nästan i samma ord som jag användt, om samma löjliga vana hos kaffrerna. Australierna hafva likaledes länge varit kända för att kunna härma och beskrifva en persons gång, så att han kan igenkännas. Huru skall man kunna förklara denna förmåga. Är det till följe af en i jemförelse med redan länge civiliserade menniskor mera öfvad varseblifningsförmåga och skarpare sinnen, hvilka äro vanliga hos alla menniskor, som befinna sig i det vilda tillståndet?

När vi uppstämde en sång, trodde jag att eldsländarne skulle hafva fallit till marken af förvåning. Med lika mycken förvåning betraktade de vår dans; men när en af de unge männen tillfrågades derom, hade han ingenting emot en liten sväng. Så liten bekantskap de än tycktes hafva med européer, kände de likväl till och fruktade våra skjutvapen; och ingenting kunde förmå dem att taga våra bössor i handen. De bådo om knifvar, hvilka de kallade med det spanska namnet ”cuchilla”, hvarjemte de förtydligade sin åstundan, genom att låtsa, som om de hade ett stycke späck i munnen och ville skära i stället för att slita af det.

Jag har icke ännu omtalat de eldsländare, som vi hade om bord. Under Adventures och Beagles föregående resa, 1826—30, tog kapten Fitz Roy några infödingar såsom gisslan för förlusten af en båt, hvilken hade blifvit bortstulen, till stor fara för en med mätning upptagen afdelning; och några af dessa infödingar, äfvensom ett barn, hvilket han hade köpt för en perlemorknapp, tog han med sig till England, för att der på sin egen bekostnad uppfostra dem och undervisa dem i religion. En af hufvudanledningarne för kapten Fitz Roy att företaga denna resa, var att återföra dessa infödingar till deras hemland och innan amiralitetet beslutit att utsända denna expedition, hade kapten Fitz Roy sjelf ädelmodigt befraktat ett fartyg för att sjelf skaffa dem hem. Infödingarne åtföljdes af en missionär vid namn Matthews, om hvilken, äfvensom om besagde infödingar, kapten Fitz Roy har utgifvit en fullständig och förträfflig berättelse. Två karlar, af hvilka en dog af smittkopporna i England, en gosse och en liten flicka medtogos från Eldslandet, och vi hade nu om bord York Minster, Jemmy Button hvars namn (button = knapp) antyder hans köpeskilling och Fuegia Basket. York Minster var en fullvuxen, kort, tjock och stark karl med ett inbundet, tystlåtet, grällystet och, när han retades, ytterst våldsamt lynne. Hans tillgifvenhet för ett par vänner om bord var mycket stark, hans förstånd var godt. Jemmy Button var en allmän gunstling, men likaledes häftig; och uttrycket i hans ansigte angaf genast hans ömtåliga lynne. Han var glad och skrattade ofta och hyste synnerligt medlidande med den, som led af någon vånda. Sålunda var jag ofta något sjösjuk när sjön var stormig, och han brukade då komma till mig och i klagande ton säga: ”Stackars, stackars karl”; men då han lefvat så mycket på vattnet, så var den föreställningen, att någon kunde vara sjösjuk, allt för löjlig, och han var vanligtvis tvungen att vända sig bort för att dölja ett småleende eller ett skratt, och derefter upprepade han sitt ”Stackars, stackars karl!” Han hade en stark fosterlandskärlek, och han berömde gerna sin egen stam och sitt land, i hvilket, såsom han sant uttryckte sig, ”det var fullt med träd”; men han uttryckte sig föraktligt om alla andra stammar, och förklarade stolt, att i hans land fans ingen djefvul. Jemmy var undersätsig, tjock och fet, men fåfäng öfver sitt utseende, så att han ständigt gick med handskar, hade håret väl klippt och blef ledsen när hans väl borstade skor nedsmutsades. Han ville gerna beundra sig sjelf i en spegel och en liten glad indiangosse från Rio Negro, som vi hade om bord några månader, märkte snart detta och brukade göra narr af honom derför. Jemmy, som alltid var något afundsjuk öfver den välvilja som visades denna lilla gosse, tyckte alls icke om detta och sade med en föraktlig knyck på hufvudet, ”För mycket upptågsmakare”. När jag nu betänker alla hans goda egenskaper, förefaller det mig mycket underligt, att han skulle ha tillhört samma ras och tvifvelsutan haft samma skaplynne som de eländiga, lågt stående vildar, hvilka vi först mötte här. Fuegia Basket, slutligen, var en nätt, blygsam, förbehållsam, ung flicka med ett temligen behagligt, men stundom trumpet ansigtsuttryck och med mycket snabb fattningsgåfva, i synnerhet för språk. Detta visade hon, då hon lärde sig litet portugisiska och spanska, när hon en kort tid lemnades i land i Rio Janeiro och Monte Video, samt i hennes kännedom af engelskan. York Minster var mycket svartsjuk om man visade henne någon uppmärksamhet, ty det var tydligt att han beslutit att gifta sig med henne, så snart som de kommit i land.

Fastän alla tre kunde både tala och förstå rätt mycket engelska, var det dock ganska svårt att få någon synnerlig upplysning af dem om deras landsmäns lefnadsvanor, hvilket till en del berodde på den svårighet de tydligen hade, att kunna förstå det enklaste alternativ. Den, som är van att tala med mycket små barn, vet huru sällan man kan få ett riktigt svar till och med på en så simpel fråga som om en sak är svart eller hvit; ty föreställningen om svart och hvitt tyckes ömsom fylla deras själ. Så var det äfven med dessa eldsländare; och följaktligen var det i allmänhet omöjligt att genom frågor utleta om man rätt förstått något som de påstått. Deras syn var märkvärdigt skarp; ty änskönt sjömän genom lång vana kunna urskilja ett aflägset föremål mycket bättre, än en som lefvat sin mesta tid på land, öfverträffade både York och Jemmy i detta hänseende alla sjömän om bord, så att de åtskilliga gånger förklarat, hvad något aflägset föremål varit och ehuru alla betviflade det, visade det sig att de hade rätt, när man undersökte det genom kikaren. De voro också fullkomligt medvetna om denna sin förmåga; och när Jemmy hade haft något litet gräl med vakthafvande officern, brukade han säga: ”Mig se skepp, mig icke säga hvar”.

Det var intressant att se vildarnes beteende mot Jemmy Button, när vi stego i land. De märkte genast skilnaden mellan honom och oss och hade mycket samspråk sins emellan angående den saken. Gubben stälde ett långt tal till Jemmy, hvars mening tyckes hafva varit att inbjuda honom att stanna hos dem, men Jemmy förstod mycket litet af deras språk och skämdes dessutom högligen för sina landsmän. När York Minster sedermera kom i land, betraktade de honom på samma sätt och sade honom, att han borde raka sig; och likväl hade han knapt tjugu små hårstrån på sitt ansigte, medan vi alla deremot buro våra oklippta skägg. De undersökte färgen på hans hud och jemförde den med vår. Då en af oss blottade sin ena arm, uttryckte de sin lifligaste förvåning och beundran öfver dess hvithet, alldeles på samma sätt, som jag sett en orang-utang göra i zoologiska trädgården. Vi trodde att de togo två eller tre officerare, som voro något kortare och ljusare, för fruntimmerna i vårt sällskap, fastän de voro försedda med stora skägg. Den längste af eldsländarne var tydligen mycket smickrad af att vi bemärkte hans längd, och då vi stälde honom med ryggen mot den längsta af båtbesättningen, försökte han på allt sätt maka sig på högre mark och stå på tå. Han öppnade munnen för att visa sina tänder och vände sitt ansigte för att låta oss se det från sidan, och allt detta gjorde han med sådan hurtighet, att jag tror han ansåg sig för den vackraste karl i Eldslandet. Sedan vår första känsla af djup förvåning var förbi, kunde intet vara löjligare, än att se den underliga blandning af öfverraskning och härmningslust som dessa vildar hvarje ögonblick visade.

Dagen derefter försökte jag att tränga ett stycke in i landet. Eldslandet kan beskrifvas som ett bergland, hvilket till en del ligger sänkt under hafvet, så att djupa fjordar och vikar intaga de ställen, der dalarne eljest skulle finnas. Om man undantager den för vinden utsatta vestkusten, äro bergsidorna från vattenbrynet ända till en höjd af emellan 1,000—1,500 fot betäckta med en enda stor skog, hvarefter vidtager ett torflager med små alpväxter, hvilket åter efterträdes af den eviga snögränsen, hvilken i Magelhaens sund, enligt kapten King, sänker sig till emellan 3—4,000 fot. Det är ytterst sällsynt att i någon del af detta land finna ett tunnland slät mark. Jag erinrar mig endast ett litet slätt stycke vid Port Famine och ett annat af något större vidd vid Goeree-redden. På båda ställena och öfver allt annorstädes, är ytan betäckt med ett tjockt lager af morassartad torf. Äfven inom skogen är marken dold af en massa långsamt förmultnande växtämnen, i hvilka foten nedsjunker, emedan de äro genomdränkta med vatten.

Då jag fann det nästan hopplöst att tränga fram genom skogen, så följde jag loppet af en bergström. I början kunde jag med möda krypa fram till följe af vattenfallen och de många kullfallna träden, men strömmens bädd blef snart litet mera fri, emedan öfversvämningarne rensopat sidorna. Jag fortfor att i en hel timme långsamt skrida framåt utmed de ojemna och klippiga stränderna, men belönades rikligt genom det storartade landskapet. Klyftans dystra djup öfverensstämde väl med de öfverallt synliga spåren af omstörtningar. På alla sidor lågo oregelbundna massor af klippor och lösryckta träd, medan andra träd voro förmultnade intill kärnan och färdiga att falla, ehuru de ännu stodo upprätta. Den hopsnärjda massan af friska och fallna träd erinrade mig om skogarne inom vändkretsarne — det var dock en stor skilnad; ty inom dessa tysta ödemarker tyckes döden, i stället för lifvet vara den rådande anden. Jag följde vattendraget tills jag kom till ett ställe, der ett stort jordras hade röjt en rak sträcka nedför bergssidan. På denna väg klättrade jag upp till en ansenlig höjd och fick en god utsigt öfver de kringliggande skogarne. Träden tillhöra alla ett slag: Fagus betuloides, ty antalet af andra arter af slägtet Fagus är obetydligt. Denna bok bibehåller sina blad hela året om, men dess löf har en egendomlig grönbrun färg med en anstrykning af gult, och emedan hela landskapet har den färgen, är dess utseende dystert och enformigt, icke heller upplifvas det ofta af solens strålar.

Den 20 december. — Ena sidan af hamnen bildas af en omkring 1,500 fot hög kulle, hvilken kapten Fitz Roy har uppkallat efter sir J. Banks till minne af hans olyckliga utflygt, hvilken hade dödlig utgång för två personer af hans sällskap och nära nog äfven för dr. Solander. Det yrväder, som var orsaken till deras olycka, inträffade i medlet af januari, således midt i detta lands högsommar, eller svarande mot juli månad hos oss, och på samma breddgrad som Durham! Jag ville gerna uppnå toppen af detta berg, för att insamla alpväxter, då alla slags blommor äro fåtaliga i de lägre trakterna. Vi följde samma vattendrag som föregående dagen, till dess detta upphörde och vi tvungos att på måfå krypa fram emellan träden, hvilka voro låga, krokiga och tjocka till följe af det högländta läget och de häftiga vindarnes inverkan. Slutligen uppnådde vi något som på afstånd liknade en matta af fint, grönt gräs, men som till vår harm befans vara en tät massa af små, endast omkring fyra eller fem fot höga bokträd. De stodo så tätt som buxbomsbuskar i en trädgårdshäck och vi voro tvungna att streta oss fram öfver den jemna, men förrädiska ytan. Efter något ytterligare besvär uppnådde vi torfven och derefter det nakna skifferberget.

En ås förenade detta berg med ett annat, som låg en knapp mil längre bort och var högre, så att snö låg fläckvis på detsamma. Då dagen icke var långt framliden, beslöt jag att gå dit och samla växter under vägen. Detta skulle hafva varit ett styft arbete, om icke en väl trampad och rak stig hade blifvit gjord af guanacos, hvilka liksom fåren alltid följa samma stråt. När vi uppnådde berget, funno vi det vara det högsta i närmaste grannskapet; också flöto vattendragen till hafvet i motsatta riktningar. Vi erhöllo här en vidsträckt utsigt öfver det omgifvande landet: mot norr utbredde sig en träskartad myrtrakt, men åt söder hade vi en utsigt af sådan vild praktfullhet, som väl anstår Eldslandet. Det låg ett visst slags mystisk storhet i anblicken af berg bakom berg med de djupa mellanliggande dalarne, alla betäckta af en tät, mörk skogsmassa. I detta luftstreck, der den ena stormbyn följer på den andra, med regn, hagel och snöslask, tyckes sjelfva luften äfven vara mörkare än annorstädes. När man i Magelhaens sund skådade rätt söderut från Port Famine, tycktes de aflägsnaste fjordarna mellan bergen, till följe af sitt dunkel, leda utom denna verldens gränser.

Den 21 december. — Beagle lättade ankar och gick till segel, och då vi i ovanlig grad gynnades af en god ostlig bris. kommo vi påföljande dagen i sigte af Barnevelts och ilande förbi Cap Deceit med dess klippspetsar, omseglade vi omkring klockan tre det väderbitna Cap Horn. Aftonen var lugn och klar, och vi hade en vacker utsigt öfver de omgifvande öarne. Cap Horn fordrade likväl sin gärd af oss och innan natten skickade han en storm rakt stick i stäf. Vi höllo ut till sjös och angjorde dagen derpå åter land, då vi på vår lovartsida sågo denna ryktbara udde i sin verkliga gestalt, höljd i dimma och dess töckniga konturer omgifna af yrande vattenmassor. Stora, svarta moln framjagade öfver himmeln och regnbyar, blandade med hagel, rusade förbi oss med den ytterliga häftighet, att kaptenen beslöt löpa in i Wigwambugten. Detta är en liten treflig hamn, icke långt från Cap Horn, och här ankrade vi julaftonen, i smult vatten. Det enda som påminde oss om stormen utanföre, var då och då en stormil från bergen, som kom fartyget att rycka på sina ankare.

Den 25 december. — Tätt invid bugten reser sig ett spetsigt berg, kalladt Katers-spets, till 1,700 fots höjd. De omgifvande öarne bestå alla af kägelformiga grönstensmassor, stundom i förening med oregelbundnare kullar af genom hetta förvandlad lerskiffer. Denna del af Eldslandet kan anses som yttersta ändan af den sänkta bergskedja, hvarpå jag redan förut antydt. Bugten har sitt namn ”Wigwam” af några eldsländares bostäder, ehuru hvarje vik i grannskapet med lika stort skäl skulle kunna så kallas; ty då invånarne hufvudsakligen lefva af skaldjur, måste de ständigt ombyta vistelseorter, fastän de efter vissa tidsförlopp återvända till samma ställen, hvilket är tydligt af de högar af gamla skal, hvilka ofta uppgå till flera hundra centner i vigt. På långt håll kan man urskilja dessa högar på den lifliga grönskan af vissa växter, hvilka alltid växa på dem. Bland dessa kunna nämnas det vilda sellerit och skjörbjuggsörten, två mycket nyttiga växter, hvilkas gagn ännu icke blifvit upptäckt af infödingarne.

Eldsländarens hydda liknar en hövålm till form och storlek. Den består endast af några få afbrutna grenar, som äro nedstuckna i marken och på ena sidan mycket ofullständigt täckta med några få grästorfvor och vass. Det hela kan icke vara en timmas verk; också begagnas det endast några få dagar. Vid Goeree-redden såg jag ett ställe, der en af dessa nakna menniskor hade sofvit, och som icke lemnade henne det ringaste mera skydd än en hares läger. Karlen lefde tydligt ensam och York Minster sade, att han var en ”mycket dålig karl” och att han sannolikt hade stulit något. På vestkusten äro likväl hyddorna något bättre, ty de äro täckta med skälskinn. Vi qvarhöllos här några dagar af det dåliga vädret. Luftstrecket är dåligt nog; sommarsolståndet var nu förbi och likväl föll dagligen snö på höjderna och i dalarne regnade det åtföljdt af snöglopp. Termometern stod vanligen på omkring +7° men om natten föll den till 3° eller 4,5. Af luftens fuktiga och oroliga tillstånd, som icke lifvades af någon solglimt, förestälde man sig klimatet mycket värre än det verkligen var.

När vi en dag foro i land vid Wollaston-ön, rodde vi upp till en kanot med sex eldsländare. Dessa voro de ömkligaste och eländigaste varelser jag någonsin sett. På ostkusten hafva infödingarne, såsom vi hafva sett, guanaco-mantlar och på den vestra hafva de sådana af skälskinn; medan bland dessa i midtellandet lefvande stammar karlarne vanligen hafva ett utterskinn eller något litet skynke så stort, som en näsduk, hvilket nätt och jemt räcker till att betäcka ryggen så långt ned som till länderna. Det är fastsnördt öfver bröstet med remmar och flyttas från den ena sidan till den andra, allt eftersom vinden blåser. Men dessa eldsländare i båten voro alldeles nakna och äfven en fullvuxen qvinna var det helt och hållet. Det regnade häftigt och regnvattnet jemte sjöstänket rann utför deras kroppar. I en annan icke långt derifrån belägen hamn, kom en dag en qvinna, som gaf sitt nyfödda barn di, ut till sidan af fartyget och stannade der blott af nyfikenhet, medan snögloppet föll och töade på hennes nakna barm och på hennes nakna dibarns skinn! Dessa arma uslingar hade en dverglik växt, deras vederstyggliga ansigten voro besmorda med hvit färg, huden var smutsig och flottig, håret hoptofvadt, rösten missljudande och deras åtbörder våldsamma. Då man ser sådana menniskor, kan man knappast få sig sjelf att tro, att de äro ens medmenniskor och invånare på samma jord. Man brukar ofta uttömma sig i gissningar om hvilka nöjen något af de lägre djuren kunna hafva af lifvet; men med huru mycket större skäl kunde man icke göra samma fråga i afseende på dessa vildar! Om natten sofva i detta stormiga luftstreck fem eller sex menskliga varelser på den våta marken, nakna och knappast skyddade för blåst och regn, hopkrupna som djur. Så fort det blir lågvatten, vinter eller sommar, dag eller natt, måste de stiga upp för att plocka skaldjur från klipporna; och qvinnorna antingen dyka för att samla sjöborrar eller sitta de tåligt i sina kanoter och uppdraga småfiskar med en hårref, som är försedd med bete, men saknar krok. Om en skäl dödas eller den flytande kroppen af en rutten hval upptäckes, så hafva de ett kalas, och denna eländiga föda upphjelpes med några få smaklösa bär och svampar.

De lida ofta hungersnöd, och jag hörde mr. Low, som var kapten på ett skälfångarefartyg och hade noggrann kännedom om infödingarne i detta land, gifva en märklig beskrifning på tillståndet hos en skara af etthundrafemtio vildar på vestkusten, hvilka voro mycket utmagrade och i stor nöd. Flera på hvarandra följande stormar hindrade qvinnorna att samla skaldjur på klipporna och de kunde icke ro ut i sina kanoter för att fånga skälar. En liten skara af desse män begaf sig då ut en morgon och de andra vildarne förklarade för honom, att de skulle ut på en fyra dagars färd efter föda. Vid deras återkomst gick mr. Low emot dem och fann dem i hög grad uttröttade, i det hvar karl bar ett stort fyrkantigt stycke ruttet hvalspäck med ett hål midt uti, hvarigenom de hade stuckit hufvudet, liksom gauchos genom sina ponchos eller kappor. Så snart späcket blifvit infördt i en hydda, afskar en gubbe tunna skifvor, och sedan han mumlat några ord öfver dem, stekte han dem en minut, samt utdelade dem åt det uthungrade sällskapet, som under tiden iakttog en djup tystnad. Mr. Low tror att vildarne såsom en nödhjelp i hungersnöd nedgräfva i sanden stora stycken af döda hvalar, när några sådana drifvit i land, och en infödd pojke, som vi hade om bord, hittade en gång på ett dylikt nedgräft förråd. De olika stammarne äro menniskoätare, när de råka i krig med hvarandra. Af sammanstämmande, men af hvarandra oberoende intyg af den gosse, som mr. Low tog med sig och af Jemmy Button, är det blott alltför sant, att vildarne, när de om vintern ansättas af hunger, döda och uppäta de gamla qvinnorna förr än de döda sina hundar; och när mr. Low frågade gossen hvarföre de gjorde så, svarade han honom, att ”Hundar fånga uttrar, gamla qvinnor inte”. Denne gosse beskref det sätt hvarpå de dödas, genom att hållas öfver rök och sålunda qväfvas. Han härmade deras skri, såsom någonting roligt och beskref de delar af deras kropp, som ansågos vara bäst att äta. Så ryslig en sådan död måste vara under deras vänners och slägtingars händer, så är det ännu pinsammare att tänka sig de gamla qvinnornas bäfvan, när hungern börjar ansätta stammen. De sades då ofta springa bort till bergen, dit de dock eftersattes af karlarne och fördes tillbaka till slagtbänken vid sina egna eldstäder!

Kapten Fitz Roy kunde aldrig förvissa sig om eldsländarne hade någon bestämd tro på ett lif efter detta. De begrafva sina döda än i hålor och än i bergsskogarne; men vi känna icke deras ceremonier dervid. Jemmy Button ville icke äta landfåglar, emedan de ”äta döda menniskor”; och vildarne tala icke gerna om sina döda vänner. Vi hafva icke något skäl att tro, att de iakttaga några slags religiösa bruk, ehuru måhända det ofvan omtalade mumlandet af den gamle mannen innan han utdelade det ruttna späcket till sitt uthungrade följe torde vara någonting ditåt. Hvarje slägt eller stam har en trollkarl eller besvärjare och läkare, hvilkens åliggande vi aldrig kunde få klart reda på. Jemmy trodde på drömmar, ehuru, såsom jag nämt, icke på djefvulen; men jag tror icke att våra eldsländare voro stort vidskepligare än somliga af våra sjömän, ty en gammal qvartermästare trodde fullt och fast att de många, svåra stormar, som vi råkade ut för utanför Cap Horn, förorsakades, emedan vi hade eldsländarne om bord. Den mesta tillstymmelse till någon religiös känsla som jag förmärkte var, när mr. Bynoe sköt några mycket små andungar för att stoppa upp dem, och York Minster dervid på det högtidligaste förklarade, ”Ack, mr. Bynoe, mycket regn, snö, blåsa mycket”. Detta skulle tydligen bli ett vedergällande straff derföre, att man ödslade med det, som kunde tjena till menniskors föda. Han berättade också på ett förvirradt och upprördt sätt, att hans broder en dag återvände för att taga vara på några fåglar, som han hade lemnat på kusten, och dervid märkte några fjädrar, som blåste omkring. Hans broder sade (York efterhärmade hans sätt) ”Hvad detta?” och i det han kröp framåt, tittade han ned öfver klippan och såg ”vild man” som plockade hans fåglar. Han kröp litet närmare och nedslungade derpå en stor sten och dödade honom. York försäkrade att stormar rasade och mycket regn och snö föll en lång tid efteråt. Så vidt vi kunde förstå, tycktes han anse elementerna sjelfva, som de hämnande makterna; och det är i detta fall tydligt huru naturligt elementerna skulle blifva personifierade, hos en ras som vore litet mera framskriden i odling. Det har alltid synts mig högst hemlighetsfullt, hvilka de ”elaka, vilda männen” voro. Af hvad York sade, när vi funno stället, hvilket liknade en hares läger och der en ensam person sofvit natten förut, skulle jag förestält mig att de voro tjufvar, som bortdrifvits från sina stammar; men andra dunkla yttranden kommo mig att betvifla detta. Jag har derföre ibland tänkt mig, att den sannolikaste förklaringen är, att de voro vansinnige.

De olika stammarne hafva ingen styrelse eller höfding. Likväl är en hvar af dem omgifven af andra fiendtliga stammar, som tala olika dialekter, och äro skilda från hvarandra endast genom ett obebodt bälte eller neutralt område. Orsaken till deras krig tyckes vara lifsuppehället. Deras land är en söndersplittrad massa af vilda klippor, höga berg och onyttiga skogar och dessa skådas genom dimmor och ständiga stormar. Det beboeliga landet är inskränkt till stenarne på stranden, och vid anskaffandet af sin föda nödgas de oupphörligt vandra från det ena stället till det andra; och så brant är kusten, att de endast kunna förflytta sig i sina usla kanoter. De kunna icke erfara känslan af att ega ett hem och ännu mindre huslig tillgifvenhet; ty mannen är i förhållande till sin hustru som en rå husbonde emot en arbetsam slaf. Utöfvades någonsin ett förfärligare dåd, än det som Byron var vittne till på vestkusten, då han såg en stackars moder upplyfta sin blödande, döende gosse, hvilken hennes man utan förbarmande hade slängt mot klipporna, emedan han tappat en korg med sjöborrar? Huru föga kunna de högre själsförmögenheterna komma till användning! Hvad finnes här för inbillningskraften att måla, för förnuftet att jemföra, för omdömet att afgöra? Att lösslå ett skaldjur från klippan erfordrar icke en gång list, denna den lägsta af alla själsförmögenheter. Man kan i vissa afseenden jemföra deras skicklighet med djurens instinkt; ty den utvecklas icke genom erfarenheten; kanoten, deras sinnrikaste arbete, så simpel den än är, har, såsom vi veta genom Drake, förblifvit densamma under de senaste tvåhundrafemtio åren.

När man ser dessa vildar, så frågar man sig hvarifrån hafva de kommit? Hvad kunde väl hafva frestat eller hvilken förändring nödgat en menniskostam att lemna de vackra trakterna i norr, att vandra långs med Cordilleran eller Amerikans ryggrad, att uppfinna och bygga kanoter, som ej begagnas af Chiles, Perus och Brasiliens stammar, och derefter begifva sig in i ett af de ogästvänligaste länder, snart sagdt på hela jordklotet. Ehuru dylika betraktelser till en början måste uppstiga i vår själ, så kunna vi ändå vara förvissade om att de till en del äro oriktiga; ty alldenstund det icke finnes någon anledning antaga att eldsländarne aftaga i antal, så måste vi deraf sluta, att de äro i besittning af en tillräcklig andel af välbefinnande, af hvad slag detta än är, för att göra lifvet värdt att ega. Naturen har genom att göra vanan allsmäktig och dess verkningar ärftliga, lämpat eldsländaren för luftstrecket och naturalstren i hans usla hemland.

Sedan vi sex dagar blifvit qvarhållna i Wigwam-bugten af mycket dåligt väder, gingo vi till sjös den 30 december; ty kapten Fitz Roy ville komma vesterut för att landsätta York och Fuegia i deras hembygd. Men när vi kommo till sjös, hade vi oupphörliga stormar och strömmen var emot oss, så att vi drefvo ned till 57° 23' sydlig bredd. Den 11 januari 1833 kommo vi genom att föra mycket segel en knapp half mil från det stora skrofliga berget York Minster (så kalladt af kapten Cook och upphofvet till den äldre eldsländarens namn), då en våldsam by tvang oss att refva segel och hålla ut till sjös. Bränningen bröt sig fruktansvärdt mot kusten och skummet slog öfver en klippa, som ansågs vara 200 fot hög. Den 12:e var stormen mycket svår och då vi icke säkert visste hvar vi befunno oss, var det mycket obehagligt att höra ständigt upprepas ”Håll god utkik åt lä”. Den 13:e rasade stormen med hela sin våldsamhet. Vår synkrets var trångt begränsad af de moln och det stänk som flögo för vinden. Hafvet hade ett olycksbådande utseende, likt en ödslig, vågig slätt med snödrifvor här och der, och under det att skeppet arbetade tungt, sväfvade albatrossen med utspända vingar rätt upp mot vinden. Middagstiden bröt sig en störtsjö öfver oss och fylde en af hvalbåtarne, så att vi genast måste hugga bort den. Den stackars Beagle darrade för stöten och ville under några minuter icke lyda rodret; men snart reste hon sig, lik en god sjöbåt, som hon var och höll upp mot vinden. Hade en ny sjö följt på den första, skulle vårt öde snart hafva varit afgjordt och för alltid. Vi hade nu i tjugufyra dagars tid förgäfves försökt komma vesterut. Folket var utmattadt af arbete och de hade på många dygn icke haft en torr tråd att taga på sig. Kapten Fitz Roy öfvergaf derföre nu försöket att komma vesterut på yttre sidan, och om qvällen inlöpte vi bakom falska Cap Horn och fälde vårt ankare på fyrtiosju famnars vatten, så att det eldade kring spelet när kettingen hastigt lopp ut. Huru angenäm var icke denna lugna natt, sedan vi så länge hade varit en lekboll för de kämpande elementernas dån!

Den 15 januari 1833. — Beagle ankrade på Goeree-redden. Sedan kapten Fitz Roy beslutit att enligt deras önskan landsätta eldsländarne i Ponsonby-sundet, utrustades fyra båtar för att föra dem dit genom Beagle-kanalen. Denna kanal, som upptäcktes af kapten Fitz Roy under hans förra resa, är en högst märklig bildning såväl i detta, som i hvarje annat lands geografi. Den kan förliknas vid Lochness-dalen i Skottland med dess kedja af sjöar och fjordar. Den är omkring tjugu mil lång med en medelbredd af omkring en tredjedels mil, utan någon synnerlig förändring, och genom större delen af sin längd så fullkomligt rak, att utsigten, som på ömse sidor begränsas af en rad af berg, småningom blir otydlig genom det långa afståndet. Den genomskär södra delen af Eldslandet i en ost-vestlig riktning och vid midten sammanstöter den på södra sidan i rät vinkel med en oregelbunden kanal, hvilken blifvit kallad Ponsonby-sundet. Detta är stamhållet för Jemmy Buttons stam och slägt.

Den 19:e. — Tre hvalbåtar och skeppsslupen med en besättning af tjuguåtta man begåfvo sig ut under kapten Fitz Roys befäl. På eftermiddagen kommo vi in i kanalens östra mynning och funno kort derpå en liten trygg bugt, som låg dold af några omgifvande holmar, der vi slogo upp våra tält och gjorde upp vår eld. Ingenting kunde se trefligare ut än denna scen. Det spegelblanka vattnet i den lilla hamnen med trädens grenar nedhängande öfver den klippiga stranden, båtarne till ankar, tälten, som uppburos af de saxade årorna och röken, som ringlade uppför den skogbevuxna dalen, bildade en tafla af lugn afskildhet. Påföljande dagen (den 20:e) gledo vi lugnt framåt i vår lilla flotta och kommo till en mera bebodd trakt. Få, om ens någon af dessa vildar kunde någonsin hafva sett en hvit man; också kunde ingenting öfvergå deras förvåning vid åsynen af de fyra båtarne. Eldar upptändes på alla pyntar (häraf landets spanska namn Tierra del Fuego eller Eldslandet) både för att väcka vår uppmärksamhet och för att sprida nyheten vidt och bredt. Några vildar sprungo hela milen långs med stranden; och jag skall aldrig glömma det vilda och råa utseendet hos en grupp af fyra eller fem män, hvilka plötsligen kommo till kanten af en utskjutande klippa, der de alldeles nakna, med det långa håret hängande ned kring deras ansigten, och knöliga stafvar i händerna, under upphäfvande af de förfärligaste tjut hoppade upp från marken och svängde sina armar kring hufvudet.

Vid middagstiden landade vi ibland en skara eldsländare. Först voro de icke hågade att visa sig vänliga; ty de höllo sina slungor i händerna, till dess kaptenen rodde in i spetsen för de andra båtarne. Vi förnöjde dem likväl snart genom små skänker, såsom röda band, hvilka vi knöto kring deras hufvuden. De tyckte om vårt skeppsbröd, men en af vildarne vidrörde med sitt finger något af det i tenndosor förvarade köttet, som jag höll på att äta, och då han kände att det var mjukt och kallt, visade han lika mycken vämjelse deråt, som jag skulle hafva gjort åt ruttet späck. Jemmy blygdes djupt öfver sina landsmän och förklarade att hans egen stam var helt annorlunda, hvari han högligen misstog sig. Det var lika lätt att vinna dessa vildars välvilja, som det var svårt att tillfredsställa dem. Ung och gammal, män och barn, upphörde aldrig att upprepa ordet ”jammerskuner”, hvilket betyder ”gif mig”. Sedan de pekat på nästan alla saker, det ena efter det andra, ända till knapparne på våra rockar, och sagt sitt favoritord i så många tonfall som möjligt, begagnade de det i neutral betydelse och upprepade helt mekaniskt ”jammerskuner”. Sedan de jammerskunrat mycket ifrigt efter alla möjliga saker, pekade de med ett mycket simpelt konstgrepp på sina unga qvinnor och små barn, liksom ville de säga, ”Om ni icke vill gifva mig det, så vill ni säkert gifva det till sådana som dessa”.

I mörkningen försökte vi förgäfves finna en bugt, som icke var bebodd och slutligen blefvo vi tvungna att bivuakera icke långt från en hop infödingar. Så länge som de voro få till antalet, förhöllo de sig fredligt nog, men den 21:a på morgonen, sedan andra hade slutit sig till dem, visade de tecken till fiendtlighet, så att vi trodde att det skulle komma till strid. En europé är uti en mycket ofördelaktig belägenhet, när han har att göra med sådana vildar som dessa, hvilka icke hafva det ringaste begrepp om eldvapen; ty då han lägger an med sitt gevär, anser vilden honom mycket underlägsen en person, som är väpnad med pilar och båge, med ett spjut eller blott en slunga. Ej heller är det lätt, att lära dem inse vår öfverlägsenhet, så framt man icke skjuter ett dödande skott. Likt vilda djur tyckas de icke jemföra antalet på ömse sidor; ty hvarje individ försöker, när han anfalles, i stället för att draga sig tillbaka, att krossa sin motståndares hufvud med en sten, lika visst som en tiger under enahanda omständigheter skulle sönderslita en. Då kapten Fitz Roy derföre en gång med fullt skäl var angelägen att bortskrämma en liten skara, och till den ändan svängde en huggare emot dem, skrattade de endast åt honom. Han afsköt derpå två gånger sin pistol tätt invid en vilde, med den påföljd att mannen båda gångerna såg förvånad ut och gned hufvudet mycket noga, men häftigt, hvarefter han såg stint en stund och pladdrade med sina kamrater; men han tycktes alls icke tänka på att springa sin väg. Vi kunna svårligen sätta oss in i dessa vildars ställning och förstå deras handlingar. Denne eldsländare till exempel, kunde aldrig hafva tänkt sig möjligheten af ett sådant ljud, som ett bösskott tätt invid örat. En sekund visste han kanske bokstafligen icke antingen det var ett ljud eller ett slag, och det var derföre helt naturligt, att han gned sitt hufvud. På samma sätt, när en vilde ser det hål, som en kula gör, kan det dröja någon tid, innan han blir i stånd att förstå huru det uppkommit; ty att en kropp kan vara osynlig till följe af sin rörelsehastighet, skulle kanske vara en för honom fullkomligt ofattlig föreställning. Dessutom kunde den utomordentliga kraften hos en kula, som genomtränger ett hårdt ämne utan att sönderslita det, öfvertyga vilden om att det icke har någon kraft alls. Jag tror helt visst, att många af de lägst stående vildarne, såsom de på Eldslandet, hafva sett föremål träffade af kulor och till och med små djur dödade med bössan, utan att på minsta vis inse, hvilket mordiskt redskap det är.

Den 22 januari. — Sedan vi tillbragt en ostörd natt, på ett som det tycktes neutralt område, emellan Jemmys stam och det folk vi sågo i går, seglade vi angenämt vidare. Jag tror icke att någonting tydligare ådagalägger det fiendtliga tillstånd, som är rådande mellan de olika stammarne, än dessa vidsträckta neutrala gränstrakter. Fastän Jemmy Button ganska väl kände till vår afdelnings styrka, ville han i början icke gerna landstiga bland den fiendtliga stam, som låg närmast till hans egen. Han berättade oss ofta, huru ”när löfvet rödt”, de vilde Oensmännen gingo öfver bergen, från ostkusten af Eldslandet och gjorde infall bland infödingarne i denna del af landet. Det var mycket eget att betrakta honom, när han omtalade detta och se hans ögon tindra och hela hans ansigte antaga ett ovanligt vildt uttryck. När vi seglade fram på Beagle-kanalen, antog landskapet en egendomlig och högst storartad karakter; men intrycket häraf förminskades af den låga synpunkt vi hade i båtarne och emedan vi sågo långs med dalgången och sålunda gingo miste om hela skönheten hos de bakom hvarandra sig resande åsarne. Bergen voro här omkring 3,000 fot höga och slutade med skarpa och taggiga spetsar. De höjde sig i en enda oafbruten stigning från vattenytan och betäcktes till 14—1500 fots höjd af den dunkelt färgade skogen. Det var högst eget att så långt ögat kunde nå, se huru jemn och verkligen horisontel den linie var, vid hvilken träden på bergsidorna upphörde att växa. Den påminde fullkomligt om det högvattensmärke, som drifveden bildar på en hafsstrand.

Om natten sofvo vi nära vid Ponsonby-sundets förening med Beagle-kanalen. En liten eldsländar-familj, som lefde i bugten, förhöll sig stilla och oförargligt och slöt sig snart till vårt sällskap omkring en flammande eld. Vi voro väl klädda, och fastän vi sutto tätt invid elden, voro vi långt ifrån varma och likväl sågo vi till vår stora förvåning huru svetten rann från dessa nakna vildar till följe af att de undergingo en sådan stekning, och det fast de sutto längre bort än vi. De tycktes likväl rätt belåtna och instämde allesamman i korus af sjöfolkets sång; men det sätt hvarpå de alltid kommo litet efter, var riktigt löjligt.

Under natten hade nyheten spridt sig och tidigt på morgonen anlände ett nytt sällskap, som tillhörde Tekenika eller Jemmys stam. Somliga af dem hade sprungit så fort, att de blödde näsblod och fradgan stod från deras mun till följe af den hastighet, hvarmed de talade; och med den nakna kroppen helt och hållet besmord med svart, hvitt^[1] och rödt, sågo de ut, som en hop besatte, hvilka hade råkat i handgemäng med hvarandra. Åtföljde af tolf kanoter, hvilka hvardera rymde fyra till fem man, fortsatte vi vår väg nedåt Ponsonby-sundet till det ställe, der vår stackars Jemmy väntade att råka sin moder och sina slägtingar. Han hade redan hört, att hans fader var död, men då han hade haft ”en dröm i sitt hufvud” om den saken, så tycktes han icke bry sig stort derom och tröstade sig sjelf ständigt med den mycket naturliga betraktelsen, ”Mig icke hjelpa det”. Han kunde likväl icke få veta några närmare omständigheter rörande sin fars död, emedan hans slägtingar icke ville tala derom.

Jemmy var nu i en trakt, som han mycket väl kände till och lotsade båtarne till en lugn och vacker bugt kallad Wullya, som var omgifven af holmar, hvilka allesamman, liksom hvarje pynt, hade sitt eget namn på infödingarnes språk. Vi funno här en familj af Jemmys stam, men icke hans slägtingar. Vi gjorde bekantskap med dem och om qvällen sände de en kanot för att underrätta Jemmys mor och bröder. Bugten omgafs af några tunland bördig, sluttande mark, hvilken icke, såsom annorstädes, betäcktes af torf eller skogsträd. Såsom förut nämts, hade kapten Fitz Roy ursprungligen ämnat föra York Minster och Fuegia till deras egen stam på vestkusten; men då de yttrade sin önskan att stanna här och då platsen var särdeles gynnsam, beslöt man låta dem allesamman tillika med missionären Matthews nedsätta sig här. Fem dagar tillbragtes med att för dem bygga tre stora hyddor, föra deras tillhörigheter i land, gräfva två trädgårdar och utså frön.

Dagen efter vår ankomst, (den 24:e) började vildarne strömma till och deribland äfven Jemmys mor och bröder. Jemmy igenkände en af sina bröders stentorsröst på ett förvånande afstånd. Deras återseende röjde mindre deltagande, än när en häst som varit ute på bete, åter kommer tillsamman med en gammal kamrat. Inga ömhetsbetygelser kommo i fråga; de stirrade helt enkelt en kort stund på hvarandra och modern gick genast att se efter sin kanot. Vi hörde likväl genom York, att hon varit otröstlig öfver förlusten af Jemmy och hade sökt efter honom öfverallt, och trodde att han möjligen blifvit qvarlemnad, sedan han tagits om bord i båten. Qvinnorna fästade mycken uppmärksamhet vid Fuegia och voro mycket vänliga mot henne. Vi hade redan märkt att Jemmy nästan glömt sitt eget språk. Jag skulle tro att det knappast fans någon annan mensklig varelse med ett så litet språkförråd, ty hans engelska var mycket bristfällig. Det var på en gång löjligt och ömkligt att höra honom tala till sin vilde bror på engelska och derefter med ett ”no sabe?” på spanska fråga honom, om han förstod honom eller icke.

Allting aflopp fredligt under de tre påföljande dagarne, hvarunder vi gräfde trädgårdarne och bygde hyddorna. Vi uppskattade antalet af infödingar till omkring hundratjugu. Qvinnorna arbetade dugtigt, medan männen ströko omkring hela långa dagen och gåfvo akt på oss. De bådo om allt, hvad de sågo och stulo allt hvad de kunde komma öfver. De voro förtjuste öfver våra dansar och sånger och voro synnerligen roade af att se när vi tvättade oss i en förbiflytande bäck; eljest fästade de icke synnerlig uppmärksamhet vid någonting, icke en gång vid våra båtar. Af allt hvad York såg under sin frånvaro hemifrån, tycktes ingenting hafva förvånat honom så mycket, som anblicken af en struts vid Maldonado; ty han kom springande andfådd af förvåning till mr. Bynoe, med hvilken han var ute och gick: ”Åh mr. Bynoe! åh, fågel alldeles samma som häst”. Så mycket än vår hvita hud förvånade vildarne, så gjorde enligt mr. Lows utsago en neger, hvilken var kock på ett skälfångarfartyg, det i ännu högre grad; ty den stackars karlen öfverfölls med skrän och hojtningar, så att han aldrig mer ville gå i land. Allting fortgick så lugnt, att några af officerarne och jag gjorde långa fotvandringar till de omgifvande höjderna och skogarne. Men den 27:e försvunno plötsligt alla qvinnor och barn. Vi voro alla oroliga häröfver, då hvarken York eller Jemmy kunde förklara orsaken. Några trodde att de hade blifvit skrämda, af att vi aftonen förut hade rengjort och aflossat våra bössor; andra åter att det var till följe deraf, att en gammal vilde blifvit så uppbragt, att han helt kallt spottat skildtvakten i ansigtet, när han af denne tillsades att hålla sig på längre afstånd, och derefter genom de åtbörder, som han utförde öfver en sofvande eldsländare, tydligt visat, såsom man sade, att han skulle ha lust att sönderskära och uppäta karlen. Kapten Fitz Roy ansåg det derföre rådligast för oss att tillbringa natten i en bugt, som låg en half mil längre bort, för att undvika möjligheten af en sammanstötning, hvilken skulle haft en olycklig utgång för så många vildar. Matthews beslöt med sin vanliga lugna fasthet, som var så anmärkningsvärd hos en person, hvilken efter hvad det tycktes egde ringa karaktersstyrka, att stanna hos eldsländarne, hvilka ej hyste någon oro för sig sjelfva; och sålunda lemnade vi dem för att upplefva sin första grufliga natt.

Vid vår återkomst om morgonen den 28:e, sågo vi med nöje att allt var lugnt och männen i sina kanoter sysselsatta med att ljustra fisk. Kapten Fitz Roy beslöt derföre att skicka skeppsbåten och en hvalbåt tillbaka till fartyget och att med de begge andra båtarne fortsätta färden, för att uppmäta vestra delarne af Beagle-kanalen och sedermera återvända för att besöka nybygget, hvarvid han godhetsfullt tillät mig få följa med. Dagen blef till vår förvåning tryckande het, så att det brände i skinnet, och under detta vackra väder var utsigten midt i Beagle-kanalen högst märklig; ty vare sig vi skådade bakom eller framför oss, afbröt intet föremål de i fjerran försvinnande ändpunkterna af detta långa vatten emellan bergen. Att det likväl var en vik af hafvet, visade sig tydligt deraf, att åtskilliga väldiga hvalar^[2] sprutade i åtskilliga riktningar. En gång såg jag två dylika vidunder, sannolikt hane och hona, långsamt simma efter hvarandra inom ett stenkast från stranden, öfver hvilken bokarne utsträckte sina grenar.

Vi seglade vidare till dess det blef mörkt och slogo derefter upp våra tält i en stilla vik. Vår största yppighet var att träffa på en småstensstrand till vårt nattläger, ty den var torr och gaf undan för kroppen; hvaremot torfartad mark är fuktig, klippig mark, ojemn och hård, och sanden åter kommer så lätt i maten, när man tillagar den och äter den såsom bruket är vid båtfärder. Men när vi lågo i våra filtsäckar på en god bädd af rund småsten, tillbragte vi högst angenäma nätter.

Jag hade min vakt till klockan ett. Det ligger någonting mycket högtidligt i sådana stunder, och aldrig framstår medvetandet af att man befinner sig i en aflägsen vrå af verlden, så starkt för ens föreställning; ty allting bidrager dertill, i det nattens tystnad endast afbrytes af sjömännens djupa andetag under tälten och stundom af en nattfågels skri; och det aflägsna skallet af någon hund, påminner om att det är den vilda menniskans land.

Den 29 januari. — Tidigt på morgonen anlände vi till den punkt der Beagle-kanalen delar sig i två armar, af hvilka vi styrde in i den norra. Landskapet blir här till och med ännu mera storartadt än förut. De höga bergen på norra sidan utgöra landets granitaxel eller ryggrad och resa sig djerft till en höjd af emellan 3—4,000 fot med en topp som går till mer än 6,000 fot. De höljas af en vidsträckt mantel af evig snö och talrika vattenfall gjuta sina forssar genom skogarne i den nedanföre varande trånga kanalen. På många ställen sträcka sig praktfulla glacierer från bergets sida ända ned till vattenytan. Det är knappast möjligt att tänka sig någonting skönare än dessa glacierers beryll-lika blånad och synnerligast om den ställes i motsats till den öfre snöytans matta hvithet. De stycken, som hade fallit från glacieren ut i vattnet, flöto bort, och kanalen med dess isberg framstälde på en sträcka af en fjerdingsväg en miniatyrbild af ishafvet. Då båtarne vid vår middagstimme blifvit dragna i land, beundrade vi på en half fjerdingsvägs afstånd en lodrät isklippa och önskade att några flera stycken måtte falla. Slutligen nedstörtade en massa med ett brakande dån och genast sågo vi den jemna ytan af en våg komma ilande emot oss. Folket sprang så fort det kunde ned till båtarne; ty faran att dessa skulle slås i stycken var ögonskenlig. En af sjömännen fick just tag i framstäfvarne, då den fradgande brottsjön nådde båtarne. Han kastades hufvudstupa omkull, men skadades icke och båtarne ledo icke heller någon skada, fastän de tre gånger lyftades i höjden och åter sänktes. Detta var mycket lyckligt för oss, ty vi voro fulla sexton mil från fartyget och skulle hafva stått utan lifsmedel och eldvapen. Jag hade förut märkt att några stora klippstycken på stranden nyligen hade blifvit flyttade; men jag förstod ej orsaken, förr än jag såg denna våg. Ena sidan af den långa viken utgjordes af en utskjutande rand af glimmerskiffer, det innersta af en fyrtio fot hög isklippa, och den andra sidan af en femtio fot hög klint, som bestod af stora afrundade granit- och glimmerskifferstycken, mellan hvilka gamla träd växte. Denna klint var tydligen en morän, som uppstaplats på en tid då glacieren hade större omfång.

När vi uppnådde vestra mynningen till denna norra gren af Beagle-kanalen, seglade vi bland många okända, obebodda öar och vädret var grufligt dåligt. Vi sågo icke heller till några infödingar. Kusten var nästan öfverallt så brant, att vi åtskilliga gånger måste ro hela milen, innan vi kunde få utrymme nog att slå upp våra begge tält. En natt sofvo vi på stora, runda kullerstenar, med ruttnande släke mellan dessa, och när floden kom, måste vi stiga upp och flytta våra sofsäckar. Den aflägsnaste vestliga punkt, hvilken vi uppnådde, var Stewart-ön, som låg omkring tjugufem mil från vårt fartyg. Vi återvände då till Beagle-kanalen genom södra armen och fortsatte derifrån utan något äfventyr färden till Ponsonby-sundet.

Den 6 februari. — Vi anlände till Wullya, der Matthews afgaf en så ofördelaktig berättelse om eldsländarnes beteende, att kapten Fitz Roy beslöt att taga honom tillbaka till Beagle, hvarefter han slutligen qvarlemnades på Nya Zeeland, der hans broder var missionär. Alltsedan vi hade lemnat nybygget, började ett regelbundet plundringssystem, i det nya skaror af infödingar anlände alltjemt. Sålunda förlorade York och Jemmy många saker och Matthews nästan allt, som han icke hade gräft ned. De infödde tycktes hafva ryckt upp och delat nästan alla saker sins emellan. Matthews beskref hvilken mödosam vakt han alltjemt varit tvungen att hålla, i det han dag och natt varit omgifven af vildar, hvilka försökte att uttrötta honom genom att hålla ett oupphörligt väsen tätt invid hans öron. En dag återvände en gammal man, som Matthews hade bedt lemna sin hydda, genast med en stor sten i handen. En annan dag kom en hel skara väpnad med stenar och stakar, och några ynglingar och Jemmys bröder gräto; men Matthews blidkade dem med skänker. En annan skara visade med tecken, att de ville slita kläderna från kroppen på honom och rycka bort allt hår från hans ansigte och kropp. Också tror jag att vi anlände i lagom tid för att rädda hans lif. Jemmys slägtingar hade varit så fåfänga och dåraktiga, att de hade visat främlingar hvad de plundrat och det sätt hvarpå de fått det. Det var riktigt ledsamt att lemna de tre eldsländarne qvar hos sina vilda landsmän; men det var ändå en tröst, att de sjelfva icke hyste någon fruktan. York, som var en kraftfull och beslutsam man, skulle nog taga sig fram jemte sin hustru Fuegia. Stackars Jemmy såg temligen modstulen ut och jag tror nästan att han skulle hafva varit glad att få återvända med oss. Hans egen broder hade stulit många saker från honom, och då han anmärkte ”hvad det för fasoner”, oqvädade han sina landsmän: ”alla dåliga män, icke sabe (veta) någonting” och ehuru jag aldrig hörde honom svärja förut, ”fördömda stollar”. Fast våra tre eldsländare tillbragt endast tre år bland hyfsade menniskor, är jag likväl säker på, att de skulle hafva varit glada att få bibehålla sina nya lefnadsvanor; men detta var tydligen omöjligt. Jag fruktar att det är mer än tvifvelaktigt, huruvida deras besök i England varit af något gagn för dem.

Om qvällen seglade vi med Matthews om bord tillbaka till fartyget, icke på Beagle-kanalen, utan långs med sydkusten. Båtarne voro tungt lastade och sjön orolig, så att vi hade en farlig färd; men aftonen den 7:e kommo vi lyckligt om bord på Beagle efter tjugu dagars frånvaro, under hvilken tid vi hade seglat femtio mil i öppna båtar. Den 11:e begaf kapten Fitz Roy sig ensam till eldsländarne och fann att de befunno sig väl och att de sedan sist endast förlorat några få saker.

Sista dagen i februari månad påföljande året 1834 ankrade Beagle i en liten vacker bugt vid östra inloppet till Beagle-kanalen, hvarvid kapten Fitz Roy beslöt sig för det djerfva och, som det visade sig, lyckade försöket, att arbeta sig fram emot de vestliga vindarne på samma väg, som han hade följt i båtarne till nybygget vid Wullya. Vi sågo icke till många infödingar, förr än vi voro vid Ponsonby-sundet, då vi följdes af tio till tolf kanoter. Vildarne förstodo alls icke meningen med vår kryssning och i stället för att möta oss vid hvarje vändning, försökte de förgäfves att följa oss i vårt zickzacklopp. Det var roligt att finna, hvilken skilnad den omständigheten att vara fullkomligt öfverlägsen i styrka åstadkom i intresset att skåda dessa vildar. Medan vi voro på vår båtresa, kom jag att hata blotta ljudet af deras röster, så mycket omak gjorde de oss. Det första och sista ordet var ”jammerskuner”. När vi styrde in i någon liten trygg bugt, skådade vi omkring oss och trodde oss skola få tillbringa en lugn natt, då det förhatliga ordet ”jammerskuner” gällt ljöd emot oss från någon dyster vrå och derefter uppsteg den lilla signalröken, för att vidt och bredt förkunna nyheten. Då vi lemnade något ställe, brukade vi säga till hvarandra ”Himlen vare tack, att vi slutligen blifvit qvitt dessa uslingar!” då ännu en gång ett svagt hallo från någon allsvåldig röst hördes på ett förvånande afstånd och nådde våra öron, så att vi tydligt kunde urskilja ”jammerskuner”. Men nu, ju flera eldsländare, dess lustigare, och ett rätt lustigt göra var det. Båda parterna skrattade, och sågo undrande på hvarandra, hvarvid vi ömkade dem, som gåfvo oss goda fiskar och krabbor i stället för trasor med mera dylikt, och de på bästa vis sökte begagna ett så godt tillfälle, då de funno folk nog dåraktiga, att utbyta sådana lysande prydnader för en god aftonmåltid. Det var högst roligt att se det oförstälda leende af belåtenhet på det svartmålade ansigtet, hvarmed en ung qvinna med vassstrån hopband några bitar skarlakansfärgadt tyg kring sitt hufvud. Hennes man, som åtnjöt den i detta land temligen allmänna företrädesrättigheten att ega två hustrur, blef tydligen svartsjuk öfver all den uppmärksamhet, som visades hans unga hustru och efter en rådplägning med sina nakna skönheter, roddes han bort af dem.

Några eldsländare visade tydligen att de hade en riktig föreställning om byte. Jag gaf en person en stor spik (en mycket värdefull gåfva) utan att göra några tecken om att jag ville hafva någonting i stället, men han utvalde genast två fiskar och räckte upp dem på spetsen af sitt spjut. Om någon gåfva var bestämd för en kanot och den föll i en bredvid varande, gafs den ständigt åt rätte egaren. Den eldsländarpojke, som mr. Low hade om bord, visade genom att komma i den häftigaste vrede, att han fullkomligt förstod förebråelsen att kallas en lögnare, hvilket han också verkligen var. Vi förvånades denna gång liksom vid alla föregående tillfällen öfver den ringa eller snarare allsingen uppmärksamhet de fästade vid många föremål, hvilkas gagn måste hafva varit öppen dagligt för dem. I sig sjelft obetydliga omständigheter, såsom skönheten hos rödt tyg eller blåa perlor, äfvensom att inga qvinnor funnos om bord och vår noggranhet att tvätta oss — uppväckte deras förvåning vida mer än något storartadt och sammansatt föremål, sådant som vårt skepp. Bougainville har gjort den sanna anmärkningen om dessa vildar, ”att de anse den menskliga konstflitens mästerverk, liksom de anse naturens lagar och hennes företeelser”.

Den 5 mars ankrade vi i bugten vid Wullya, men sågo icke till en själ der. Vi oroades deröfver; ty infödingarne i Ponsonby-sundet visade genom åtbörder, att en strid hade förefallit, och vi hörde sedan att de fruktade Oensmännen hade gjort ett öfverfall. Snart syntes likväl en kanot, med en liten flagg svajande, närma sig, och en af karlarne deri borttvättade färgerna från sitt ansigte. Denne man var stackars Jemmy, nu en mager och förfärlig vilde, med långt okammadt hår och naken, utom en bit af en filt kring medjan. Vi igenkände honom icke förr än han var tätt invid oss; ty han blygdes för sig sjelf och vände ryggen mot fartyget. Vi hade lemnat honom välmående, fet, snygg och väl klädd ; och aldrig har jag sett en så fullständig och bedröflig förvandling; men så snart han blifvit uppklädd igen och den första ängslan var öfver, blef allt bra igen. Han åt middag med kapten Fitz Roy och gjorde det lika nätt som förut. Han berättade oss, att han hade ”för mycket” (han menade nog) att äta, att han icke frös, att hans slägtingar voro mycket beskedligt folk, och att han icke önskade vända om till England. Om qvällen utfunno vi orsaken till denna stora förändring i Jemmys känslor, då hans unga och täcka hustru anlände. Med sin vanliga välvilja medförde han två utmärkt vackra utterskinn till sina båda bästa vänner och några spjutspetsar och pilar, som han med egna händer förfärdigat, till kaptenen. Han sade, att han hade bygt en kanot åt sig sjelf och han skröt af att han kunde tala litet af sitt modersmål. Men en högst märklig omständighet är, att han tyckes hafva lärt hela sin stam något engelska; ty en gammal man anmälte sjelfvilligt ”Jemmy Buttons wife”. Jemmy hade förlorat alla sina tillhörigheter. Han berättade oss, att York Minster hade bygt en stor kanot och några månader förut med sin hustru Fuegia^[3] farit hem till sitt eget land, hvarvid han tagit farväl med en handling, som vittnade om fulländad bofaktighet. Han öfvertalade nämligen Jemmy och dennes moder att följa med sig och öfvergaf dem derefter under vägen om natten och bortstal dervid hvarje bit af deras tillhörigheter.

Jemmy for i land öfver natten, men kom igen på morgonen och stannade om bord tills fartyget lyftade ankar, hvilket skrämde hans hustru, så att hon grät häftigt till dess han gick ned i båten. Han återvände lastad med värdefull egendom. Alla om bord voro hjertligt ledsna att taga afsked af honom för sista gången. Jag tviflar icke nu mera på att han kommer att blifva lika lycklig och kanske lyckligare, än om han aldrig hade lemnat sitt eget land. Hvar och en måste uppriktigt önska att kapten Fitz Roys ädla hopp måtte gå i fullbordan, att han måtte belönas för de många frikostiga uppoffringar som han gjort för dessa eldsländare, derigenom att någon skeppsbruten sjöman måtte skyddas af Jemmy Buttons och hans stams afkomlingar! När Jemmy hunnit i land, upptände han en signaleld och röken ringlade upp och bjöd oss ett sista och långt farväl, då fartyget styrde kurs ut i öppna hafvet.

Den fullkomliga jemlikheten mellan de individer, som bilda Eldslandets stammar, måste för en lång tid framåt verka hämmande på deras hyfsning. Liksom vi se att de djur, hvilkas instinkt tvingar dem att lefva i sällskap och lyda en anförare, lättast kunna förädlas, så är det med menniskoslägtets raser. Vare sig att vi betrakta det som en orsak eller en följd, så ha de mera hyfsade raserna alltid haft de mest utbildade styrelsesätten. Sålunda hade invånarne på Otaheiti, hvilka när ön först upptäcktes, styrdes af ärftliga konungar, uppnått en mycket högre hyfsningsgrad, än en annan gren af samma folk, Nyzeeländarne, hvilka ehuru de hade fördelen af att nödgas egna sin uppmärksamhet åt åkerbruket, voro republikaner i den strängaste mening. Det tyckes knappast möjligt att det politiska tillståndet i Eldslandet kommer att förbättras, förr än någon höfding uppstår med en makt, som är tillräckligt stark, att bibehålla någon vunnen fördel, såsom tama husdjur. Nu slites till och med ett tygstycke, som gifvits åt en enda, i bitar och utdelas och ingen enskilt blir rikare än den andra. Å andra sidan är det svårt att förstå, huru en höfding kan uppstå, innan det finnes någon slags förmögenhet, hvarigenom han kan visa sin öfverlägsenhet och öka sin makt.

Jag tror att menniskan står på en lägre utvecklingsgrad i denna yttersta del af Sydamerika, än annorstädes på jordklotet. Öboerna af de tvenne raser, som lefva i Stilla hafvet, äro jemförelsevis hyfsade. Eskimoen i sin underjordiska koja njuter något af lifvets beqvämligheter och ådagalägger mycken skicklighet i sin kanot, när den är fullt utrustad. Några sydafrikanska stammar, som ströfva omkring för att söka rötter samt lefva gömda på de vilda och ofruktbara slätterna, äro tillräckligt eländiga. Australiern kommer eldsländaren närmast med hänseende till konstlösheten af de redskap, som erfordras för lifvets uppehälle; men han kan likväl yfvas öfver sin bomerang, sitt spjut och sin kastkäpp, sitt sätt att klättra upp i träd, att spåra djur och jaga. Men fastän australiern sålunda torde vara öfverlägsen i konstfärdighet, följer deraf ingalunda, att han äfven är öfverlägsen i förståndsgåfvor; tvärt om skulle jag verkligen tro att motsatsen vore fallet, af hvad jag såg af eldsländarne, när de voro om bord och af hvad jag har läst om australierna.

1. Detta ämne är i torrt tillstånd temligen fast och har obetydlig specifik vigt. Prof. Ehrenberg, som undersökt det, säger att det består af infusorier, hvaribland fjorton polygastriska och fyra fytolitharier. Han säger att de alla äro sötvattensinvånare, hvilket är ett vackert bevis på de resultat, som kunna vinnas genom prof. Ehrenbergs mikroskopiska undersökningar; ty Jemmy Button berättade mig, att man alltid samlade denna färg på botten af bergströmmar. Det är dessutom ett märkligt faktum i dessa infusionsdjurs geografiska utbredning, hvilka alla äro väl kända för att hafva ett mycket vidsträckt vistelseområde, att alla arterna i detta ämne äro gamla bekanta former, fastän det samlats på yttersta södra spetsen af Eldslandet.
2. En dag hade vi utanför ostkusten af Eldslandet den storartade anblicken af åtskilliga spermaceti-hvalar, hvilka hoppade rakt upp ur vattnet med hela kroppen utom stjertfenan. Då de nedföllo på sidan, stänkte vattnet högt upp och dånet återskallade som en aflägsen kanonsalfva.
3. Kapten Sullivan, hvilken efter sin resa med Beagle varit sysselsatt med uppmätning af Falklands-öarne, hörde af en skälfångare (1842?) att när denne var i vestra delarne af Magelhaens sund, förvånades han öfver en infödd qvinna, som kom om bord och kunde tala engelska. Tvifvelsutan var detta Fuegia Basket. Hon lefde (jag fruktar att uttrycket sannolikt har en dubbel tolkning) några dagar om bord.