En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 17

←  Norra Chile och Peru

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Tahiti och Nya Zeeland  →

SJUTTONDE KAPITLET.

GALAPAGOS-ÖARNE.

Hela ögruppen vulkanisk. — Mängden af kratrar. — Bladlösa buskar. — Nybygge på Charles-ön. — James-ön. — Saltsjö i en krater. — Öarnes naturalhistoria. — Fåglar, märkvärdiga finkar. — Reptilier. — Stora sköldpaddor och deras lefnadsvanor. — Hafsödla som lefver på hafstång. — En landödla, som gräfver hålor i jorden och lefver af gräs. — Kräldjurens betydelse i arkipelagen. — Fiskar, snäckor, insekter. — Flora. — Den amerikanska organisationstypen. — Olikheter mellan arterna eller raserna på de olika öarne. — Fåglarnes tamhet. — Fruktan för menniskan är en förvärfvad vana.

Den 15 september. — Denna ögrupp består af tio hufvudöar, hvaraf fem öfvergå de öfriga i storlek. De äro belägna

under eqvatorn och emellan 80—100 mil vester om amerikanska kusten. De bestå alla af vulkaniska bergarter; några få granitstycken, som äro egendomligt glaserade och förändrade af hettan, kunna knappast kallas för undantag. Några kratrar, som ligga på de stora öarne, hafva en ansenlig storlek och stiga till en höjd af mellan 3—4,000 fot, samt hafva sina sluttningar tätt besatta med otaliga små mynningar. Jag tvekar knappast att påstå, att det i hela ögruppen måste finnas åtminstone två tusen kratrar. Dessa bestå antingen af lava och slagg eller af en fint lagrad, sandstenslik tuff. De flesta af dessa senare äro mycket symmetriska, och hafva uppkommit genom utbrott af vulkanisk gyttja utan någon lava. Det är en märklig omständighet, att alla de tjuguåtta tuffkratrarne, som undersöktes, hade sin södra sida antingen mycket lägre än de andra sidorna, eller också alldeles nedbruten och bortförd. Då alla dessa kratrar, efter hvad man kan se, bildats när de stodo i hafvet, och då vågorna från passadvinden och dyningen från hela Stilla hafvet här förena sina krafter mot alla öarnes sydkust, så kan man lätt förklara denna egendomliga likformighet i det bristfälliga tillståndet hos de af lös och mjuk tuff bestående kratrarna.

Då vi besinna, att dessa öar ligga alldeles under eqvatorn, är klimatet långt ifrån öfverdrifvet varmt, hvilket tyckes hufvudsakligen bero på den synnerligen låga värmegraden i det omgifvande vattnet, som hitföres af den stora sydpolarströmmen. Mycket litet regn faller, utom under helt kort tid och äfven då är det oregelbundet; men som molnen vanligen stå lågt, ega de öfre delarne af öarne på en höjd af tusen fot och deröfver ett fuktigt klimat och en temligen frodig växtlighet, under det att de lägre delarne äro mycket ofruktbara. Detta är isynnerhet fallet på öarnes lovartsida, hvilken först emottager och förtätar luftens fuktighet.

Om morgonen den 17 september landstego vi på Chathamön, hvilken likt de andra höjer sig med en långslutt och afrundad ytterlinie, här och der bruten af spridda kullar, qvarlefvor efter forntida kratrar. Ingenting kunde vara mindre inbjudande än första anblicken af denna ö. Ett fält af svart basaltisk lava, med en yta af vilda, stelnade vågor och genomskuret af stora remnor, betäckes öfverallt af dvärgartade, af solen förbrända buskar, hvilka röja föga tecken till lif. Den torra och uppbrända ytan, som upphettades af middagssolen, gjorde luften qvalmig och tryckande, liksom från en ugn; och vi tyckte att sjelfva buskarne luktade obehagligt. Ehuru jag med all flit sökte samla så många växter som möjligt, lyckades jag endast att finna några få, och dessa voro små, usla örter, som bättre skulle anstått en arktisk än en eqvatorialflora. På kort afstånd sågo buskarne lika bladlösa ut som våra träd om vintern och det dröjde något innan jag fann, att icke blott nästan hvarje växt hade alla sina blad, utan att de flesta stodo i full blomma. Den allmännaste busken tillhör Euphorbiernas familj; och en acacia samt en stor kaktus med ett egendomligt utseende äro de enda träd, som lemna någon skugga. Efter regntiden skola öarne en kort tid fläcktals se gröna ut. Den vulkaniska ön Fernando Noronha, hvilken i många afseenden har ett liknande läge, är det enda land dessutom, der jag sett en växtlighet, som något så när liknar Galapagos-öarnes.

Beagle seglade rundt omkring Chatham-ön och ankrade i åtskilliga bugter. En natt sof jag i land på ett ställe, der svarta, stympade vulkankäglor voro så talrika, att jag från en liten höjd räknade sextio stycken, alla med mer eller mindre fullständiga kratrar på toppen. De flesta bestodo blott af en röd ring af hopkittad slagg och deras höjd öfver lavaslätten gick icke högre än från femtio till hundra fot. Ingen hade på senare tider varit i verksamhet. Hela ytan af denna del af ön tyckes lik ett såll hafva blifvit genomborrad af de underjordiska ångorna; ty på sina ställen har lavan svällt upp i stora bubblor och på andra åter har taket på de sålunda bildade grottorna fallit in och lemnat efter sig kretsformiga gropar med branta sidor. Till följe af de många kratrarnes regelbundna form, gåfvo de landet utseendet af ett grufdistrikt och påminde mig lifligt om de delar af Staffordshire, der de stora jerngjuterierna äro som talrikast. Dagen var stekhet och det var mycket tröttande att klättra öfver den skrofliga ytan och tränga genom de täta snåren; men min möda lönades rikligen af den sällsamma cyklopiska taflan. Under min vandring mötte jag två stora sköldpaddor, hvilka hvardera måste hafva vägt åtminstone två hundra marker. Den ena åt på ett stycke kaktus och då jag nalkades, stirrade hon på mig och vandrade långsamt bort. Den andra utstötte ett djupt hväsande och drog hufvudet under skalet. Dessa väldiga kräldjur, omgifna af den svarta lavan, de bladlösa buskarne och de stora kaktéerna, föreföllo mig som några antediluvianska djur. De få mörkfärgade fåglarne brydde sig icke mera om mig, än om de stora sköldpaddorna.

Den 23 september. — Beagle seglade till Charles-ön. Denna ögrupp har länge varit besökt först af buckaniererna och sedan af hvalfångare, men det är först på de senaste sex åren, som en liten koloni anlagts här. Invånarnes antal går till mellan två och tre hundra, och de äro nästan allesamman färgade, hvilka för politiska brott blifvit förvisade från republiken Ecuador, hvars hufvudstad Quito är. Nybygget ligger tvåtredjedels mil inåt landet, på en höjd af sannolikt ett tusen fot. Under första hälften af vägen foro vi förbi bladlösa busksnår, liksom på Chatham-ön. Högre upp blefvo skogarne efter hand grönare och så snart vi kommo öfver öns högsta rygg, svalkades vi af en mild, sydlig bris, på samma gång vår syn vederqvicktes af en grön och frodig växtlighet. I denna högländta trakt är groft gräs och ormbunkar talrika; men inga trädartade ormbunkar finnas. Jag såg ingenstädes någon medlem af palmernas familj, hvilket är så mycket besynnerligare, som den nittio mil nordligare belägna Kokos-ön fått sitt namn af sina många palmer. Husen äro oregelbundet spridda öfver ett slätt fält, hvarpå man odlar söt potates och bananer. Man kan icke lätt tänka sig huru angenäm åsynen af svart mylla var för oss, sedan vi så länge hade varit vana vid den förbrända marken i Peru och norra Chile. Ehuru invånarne beklagade sig öfver fattigdom, vinna de utan mycket besvär sitt uppehälle. I skogarne finnas många vilda svin och getter; men den hufvudsakliga köttfödan lemna sköldpaddorna. Deras antal har följaktligen mycket förminskats på denna ö, men folket påräknar likväl, att två dagars jagt lemnar dem föda för den återstående delen af veckan. Det påstås, att ett enda fartyg fordom kunde här fånga så många som sju hundra och att besättningen på en fregatt för några år sedan på en dag nedförde två hundra sköldpaddor till stranden.

Den 29 september. — Vi seglade omkring sydvestra udden af Albemarle-ön och påföljande dagen lågo vi i stiltje mellan denna och Narborough-ön. Båda äro betäckta med ofantliga strömmar af svart, naken lava, som flutit ut, antingen öfver bräddarna af de stora kittlarne, likt beck öfver kanten af den gryta, i hvilken det kokat, eller brustit ut från mindre öppningar på sidorna. Vid nedflytandet hafva dessa lavaströmmar utbredt sig hela milen utåt kusten. Man vet att utbrott egt rum på begge dessa öar, och på Albemarle-ön sågo vi en svag rökpelare uppstiga från toppen af en af de större kratrarne. Om qvällen ankrade vi i Banksbugten på Albemarle-ön: och morgonen derpå begaf jag mig ut på vandring. Söder om den sönderbrustna tuffkrater, i hvilken Beagle låg för ankar, fans en annan mycket symmetrisk krater af elliptisk form, hvars längre axel var något mindre än en sjettedels mil och djupet omkring 500 fot. På dess botten var en grund sjö, i hvars midt en liten krater bildade en holme. Dagen var tryckande het och insjön var klar och blå. Jag hastade utför slaggsluttningen och qväfd af dam smakade jag ifrigt på vattnet — men fann det till min ledsnad salt som hafsvatten.

På klipporna vid kusten fans i mängd en stor svart ödla, af tre till fyra fots längd; och på bergen var en ful, gulbrun art lika vanlig. Vi sågo många af det senare slaget, af hvilka somliga klumpigt sprungo ur vägen för oss och andra kröpo in i sina hålor. Jag skall snart noggrannare beskrifva dessa båda reptiliers lefnadsvanor. Hela denna norra del af Albemarle-ön är ytterst ofruktbar.

Den 8 oktober. — Vi anlände till James-ön, hvilken, liksom Charles-ön, för längesedan benämdes sålunda efter våra konungar af Stuartska huset. Mr. Bynoe, jag och våra uppassare, stannade här en veckas tid med lifsmedel och ett tält, under det att Beagle seglade efter vatten. Vi funno här ett antal spanjorer, som hade hitskickats från Charles-ön, för att torka fisk och insalta sköldpaddkött. Omkring en mil in i landet och på nära 2,000 fots höjd, hade en koja blifvit uppförd, i hvilken två personer lefde, hvilka voro sysselsatta med att fånga sköldpaddor, under det de andra fiskade på kusten. Jag gjorde två besök hos dem och tillbragte en natt der. Liksom på de andra öarne, var den lägre trakten betäckt med nästan bladlösa buskar, men träden hade här en gröfre växt än annorstädes, så att några höllo två fot och somliga till och med två fot sex tum i tvärmått. Som den högre trakten hålles fuktig af molnen, har den en grön och yppig växtlighet; ja, markan var till den grad våt, att der fans stora ruggar af en grof vassart, i hvilka en mycket liten vattenrall lefde i stor mängd. Under vårt vistande i denna öfre trakt, lefde vi helt och hållet af sköldpaddkött, och är bröstplåten stekt med köttet på, såsom gauchos pläga göra med »carne con cuero», rätt god. Af små sköldpaddor bereddes en god soppa, men eljest var köttet icke synnerligt i min smak.

En dag gjorde vi några spanjorer sällskap i deras hvalbåt till salinan eller insjön, hvarifrån de hemta sitt salt. Sedan vi landat, hade vi en mycket svår vandring öfver ett ojemnt, nybildadt lavafält, hvilket nästan helt och hållet omslutit en tuffkrater, på hvars botten saltsjön är belägen. Vattnet är endast tre eller fyra tum djupt och hvilar på ett lager af skönt kristalliseradt, hvitt salt. Sjön är fullkomligt kretsformig och infattas af en krans af ljusgröna, saftiga växter; och då härtill kommer, att de nästan tvärbranta kraterväggarne voro beklädda med skog, bildade det hela en både vacker och egendomlig tafla. För några år sedan mördade sjömännen på ett skälfångarfartyg sin kapten på detta fridfulla ställe och vi sågo hans skalle ligga bland buskarne.

Under större delen af vår härvaro, som räckte en veckas tid, var himmeln molnfri, och om passadvinden upphörde en timme, blef hettan mycket tryckande. Ett par gånger stod termometern i tältet under några timmar på + 34°, men i öppna luften i vind och solen blott på + 29½°. Sanden var ytterst het, så att då termometern sattes i den, som var brun, steg han genast till 58° och jag vet icke huru mycket högre den skulle hafva stigit, ty den var icke graderad högre. Den svarta sanden kändes mycket hetare, så att det var rent af obehagligt att gå på den.

Dessa öars naturalhistoria är i hög grad märkvärdig och väl förtjent af uppmärksamhet. De flesta här varande organiska alster äro inhemska och finnas icke annorstädes: ja, det finnes till och med olikhet emellan dem på de särskilta öarne. Alla visa likväl en starkt utpräglad slägtskap med de amerikanska, ehuru de äro skilda från dessa genom ett öppet haf af 80—100 mils bredd. Ögruppen är en liten verld för sig eller snarare en drabant fästad vid Amerika, hvarifrån den fått några tillfälliga nybyggare och erhållit det allmänna skaplynnet hos sina inhemska alster. Då man besinnar dessa öars obetydliga storlek, så förvånas man så mycket mera öfver antalet af deras inhemska naturalster och dessas obetydliga utbredning. Då man ser hvarje höjd med sin krater på toppen och de flesta lavaströmmarnes gränser ännu tydliga, så föranledes man till den slutsatsen, att inom en, geologiskt taladt, ny tid, hafvet här oafbrutet utbredt sig. Följaktligen ryckas vi, både till tid och rum, närmare det stora faktum — denna hemligheternas hemlighet — nya varelsers första uppträdande på jorden.

Af landdäggdjur finnes endast ett, hvilket kan anses som inhemskt, nemligen en råtta (Mus Galapogoënsis), och så vidt jag kunde finna, är det inskränkt till Chatham-ön, som är den östligaste i gruppen. Enligt Waterhouses utsago tillhör den en afdelning af råttslägtet, som är utmärkande för Amerika. På James-ön finnes en råtta, som är tillräckligt skild från det vanliga slaget, för att hafva blifvit särskilt benämd och beskrifven af Waterhouse; men då den tillhör gamla verldens afdelning af nämde djurfamilj och denna ö blifvit besökt af fartyg under de sista hundrafemtio åren, kan jag knappast betvifla, att denna råtta endast är en varietet, som uppkommit genom det nya och egendomliga klimat, den föda och jordmån, hvarför den varit utsatt. Ehuru man icke har rätt att göra några slutsatser utan tydliga fakta, bör man dock äfven med afseende på Chathams-råttan besinna, att den möjligen kan vara en amerikansk art, som blifvit införd hit; ty på en af de ödsligaste delarne af Pampas har jag sett en inhemsk råtta, som lefde på taket af en nybygd koja, och derföre är det icke otänkbart, att den kunnat öfverföras med något fartyg. Dr. Richardson har iakttagit liknande fall i Norra Amerika.

Jag erhöll tjugosex arter landfåglar, alla egendomliga för ögruppen och icke funna på något annat ställe, med undantag af en lärkartad fink från Nordamerika (Dolichonyx oryzivorus), hvilken der utbreder sig så långt i norr som 54° och vanligen uppehåller sig i kärrtrakter. De andra tjugofem arterna bestå för det första af en hök, som är en egendomlig mellanform af en vråk och den amerikanska gruppen af asätande Polyborer. Han öfverensstämmer mycket nära med dessa senare fåglar till sina lefnadsvanor och sitt läte. Vidare finnas tvenne ugglearter, som representera Europas kortörade och hvita tornugglor. Dernäst kommer en gärdsmyg, tre jätteflugsnappare (två arter af slägtet Pyrocephalus, af hvilka den ena eller båda af somliga ornithologer skulle anses som blotta varieteter,) och en dufva, alla analoga med, men skilda från amerikanska arter. För det fjerde en svala, hvilken af Gould anses för en särskilt art från Nord- och Syd-Amerikas Progne purpurea, fastän hon skiljer sig från denna endast genom en något mörkare färg, samt derigenom att hon är mindre och smärtare. För det femte finnas tre arter af en härmfågel, ett slägte som är mycket utmärkande för Amerika. De återstående landfåglarne bilda en högst egendomlig grupp af finkar, som äro beslägtade med hvarandra i anseende till näbbens skapnad, stjertens korthet, kroppsformen och fjädrarne. Det finnes tretton arter, hvilka Gould har delat i fyra underafdelningar. Alla dessa arter äro egendomliga för denna ögrupp, likasom hela fågelfamiljen, med undantag af en art

1. Geospiza magnirostris.	2. Geospiza fortis.
3. Geospiza parvula.	4. Certhidea olivacea.

af underafdelningen Cactornis, som nyligen erhållits från Bows-ön i de låga öarnes arkipelag. Man får ofta se de begge arterna af slägtet Cactornis klättra bland de stora kaktusträdens blommor; men alla de andra arterna af denna finkgrupp söka sin föda, hopblandade i skaror på den torra, ofruktbara marken i de lägre trakterna. Hanarna af alla, eller åtminstone af de flesta arterna, äro becksvarta och honorna, med kanske ett eller ett par undantag, bruna; men det egendomligaste förhållandet är den fullkomliga gradationen i näbbens storlek hos åtskilliga arter Geospiza, från en så stor som stenknäckens till en af en vanlig bofinks, och om Gould har rätt i att innesluta sin underafdelning Certhidea inom hufvudgruppen, äfven till en löfsångares. Den största näbben hos slägtet Geospiza visas i fig. 1 och den minsta i fig. 3; men i stället för att det här finnes endast en mellanform med näbb så stor som den i fig. 2, förekommer det i verkligheten icke mindre än sex arter med omärkligt aftagande näbbar. Näbben hos underafdelningen Certhidea visas i fig. 4. Slägtet Cactornis har en näbb, som något liknar starens och hos den fjerde underafdelningen är den nästan af samma form som hos papegojan. Då man ser denna gradvis afvikande olikhet i näbbens form hos en liten, nära beslägtad grupp af fåglar, skulle man kunna vara färdig, att till följe af fåglarnes ursprungliga fåtalighet på denna ögrupp, tro att en art hade blifvit utvald och förändrad för olika ändamål. På samma sätt skulle man kunna föreställa sig att en fågel, som ursprungligen vore en vråk, här blifvit föranledd att göra tjenst för det amerikanska fastlandets asätande Polyborer.

Af vadare och vattenfåglar lyckades det mig endast att få elfva arter, och af dessa äro endast tre nya (deri inbegripen en vattenrall, som är inskränkt till öns fuktiga bergspetsar). Då man besinnar måsarnes vana att flytta omkring, förvånades jag öfver, att den art, som bebor dessa öar, är egendomlig, men beslägtad med en från södra delarne af Sydamerika. Den ännu större egendomligheten med landfåglarne, nämligen att tjugofem arter af tjugosex äro nya arter eller åtminstone nya raser, öfverensstämmer med den större utbredning, som dessa senare ordningar hafva öfverallt på jorden. Vi skola sedermera få se, att denna lag, att de i vattnet, vare sig salt eller sött, lefvande formerna, äro mindre egendomliga på en viss gifven punkt af jorden, än landformerna af samma klasser, på ett slående sätt bekräftas hos snäckorna och, fastän i mindre grad, hos insekterna på denna ögrupp.

Två af vadare-arterna äro nästan mindre, än samma arter från andra ställen. Svalan är äfven mindre, ehuru det är ovisst huruvida hon i öfrigt är olikartad med sina samslägtingar eller icke. De tvenne ugglorna, de begge flngsnapparne (Pyrocephalus) och dufvan äro äfven mindre än de liknande, men olika arterna, med hvilka de äro närmast beslägtade; deremot är måsen nästan större. De begge ugglorna, svalan, alla tre arterna af härmfågeln, dufvan i anseende till hennes särskilta färger, ehuru icke till hela hennes fjäderbeklädnad, snäppan och måsen, hafva likaledes mörkare färger än de liknande arterna; och härmfågeln och snäppan mörkare än något annat af de fyra slägtena. Med undantag af en gärdsmyg med ett vackert, gult bröst och en flugsnappare med skarlakansfärgad hufva och bröst, hafva inga fåglar lysande färger, hvilket man dock borde kunnat vänta inom ett tropiskt landområde. Till följe häraf skulle det tyckas sannolikt, att samma orsaker, som här göra de inflyttande fåglarne af vissa arter mindre, äfven göra de flesta för Galapagos-öarne egna fåglarne småvuxna, äfvensom i allmänhet mera mörkfärgade. Alla härvarande växter hafva ett tvinande, örtlikt utseende och jag såg icke en enda vacker blomma; äfven insekterna äro små och mörkfärgade och, såsom Waterhouse yttrat till mig, finnes i deras utseende intet, som skulle hafva kommit honom att föreställa sig att de härröra från ett land under eqvatorn. Fåglar, växter och insekter hafva en ökenkarakter, och deras färger äro icke mera lysande, än hos motsvarande naturalster i södra Patagonien. Vi kunna derföre göra den slutsatsen, att de hos naturalstren under tropikerna vanliga brokiga färgerna icke alls stå i samband hvarken med värmet eller ljuset i nämda trakter, utan med någon annan orsak, kanske den, att lifsvilkoren i allmänhet der äro gynnsammare.

Vi skola nu vända oss till kräldjurens klass, hvilken gifver dessa öars fauna sin största egendomlighet. Arterna äro icke talrika, men individernas antal inom hvarje art är utomordentligt stort. Här finnes en liten ödla, som tillhör ett sydamerikanskt slägte samt tvenne arter (och möjligen flera) af Amblyrhynchus, ett slägte, som är inskränkt till Galapagos-öarna. En orm förekommer mycket allmänt och Bibron säger, att den är identisk med Chiles Psammophis Temminckii. Jag tror, att det finnes mer än en art hafssköldpaddor, och af landsköldpaddor finnas, såsom jag snart skall visa, två eller tre arter eller raser. Paddor och grodor finnas icke alls. Jag förvånades häröfver, då jag betänkte huru lämpliga de milda och fuktiga skogarne tycktes vara för dem. Detta erinrade mig om den anmärkning af Bory St. Vincent, att intet djur af denna familj finnes på någon af de vulkaniska öarne i de stora verldshafven. Så vidt jag kunnat utfinna af olika arbeten, tyckes detta hålla streck för hela Stilla hafvet och äfven för de största Sandwichs-öarna. Mauritius gör ett skenbart undantag, ty der såg jag Rana mascariensis i stor mängd. Man säger att denna groda nu finnes på Seychellerna, Madagascar och Bourbon; men Du Bois säger i sin resa af år 1669, att inga reptilier funnos på Bourbon, utom sköldpaddor; och öns ståthållare försäkrar, att man före år 1768 hade försökt, ehuru utan framgång, att införa grodor på Mauritius, förmodligen som födoämne. Följaktligen kan man betvifla, huruvida denna groda är inhemsk på dessa öar. Grodfamiljens frånvaro på de oceaniska öarne är så mycket anmärkningsvärdare, när man till jemförelse tager fallet med ödlorna, hvilka i så stor mängd förekomma på de flesta små öar. Kan denna olikhet icke bero på den större lätthet, hvarmed de af ett kalkhaltigt skal skyddade ödleäggen, kunna förflyttas medelst saltvattnet, än som skulle kunna ske med grodornas slemmiga rom?

Först skall jag beskrifva lefnadsvanorna hos den landsköldpadda (Testudo nigra, förr kallad indica), hvilken jag så ofta omnämt. Jag tror att dessa djur finnas på alla Galapagos-öarne, åtminstone på de flesta. De vistas företrädesvis i de höglända, skogiga trakterna, men lefva äfven på de låglända och torra. Jag har redan visat, huru talrika de måste vara, af den mängd, som man fångat på en enda dag. Somliga hinna en ofantlig storlek. Mr. Lawson, en engelsman, som var vice guvernör öfver kolonien, berättade oss att han hade sett åtskilliga så stora, att det erfordrades sex eller åtta man för att lyfta dem från marken och att några hade lemnat ända till tvåhundra marker kött. De gamla hanarne äro de största; ty honorna hinna sällan till en så ansenlig storlek. Man kan lätt skilja hanen från honan genom hans längre svans. De landsköldpaddor, hvilka förekomma på de öar, der icke något vatten finnes, eller på de lägre och torrare delarne af andra, lefva hufvudsakligen af de saftiga kaktéerna; medan de, som vistas på de högre och fuktiga trakterna, äta bladen af åtskilliga träd, ett slags bär (kalladt guayavita), hvilket är surt och sträft, äfvensom en blekgrön, trädlik laf (Usnera plicata), som hänger i flätor från trädens grenar.

Landsköldpaddan tycker mycket om vatten, dricker stora myckenheter deraf och vältrar sig i dyn. Endast de större öarne ega källor och dessa äro alltid belägna invid de mellersta delarne och på en ansenlig höjd. Derför äro de sköldpaddor, som lefva i de lägre trakterna, tvungna att gå mycket långt, när de äro törstiga. Också gå breda och väl trampade stigar i alla riktningar från källorna ned till kusten; och spanjorerna upptäckte vattningsställena genom att följa nämde stigar. Då jag först steg i land på Chathams-ön, kunde jag icke förstå hvad för ett djur som så metodiskt vandrade långs med väl valda stigar. Vid källorna är det ett eget skådespel, att se flera af dessa väldiga djur, en afdelning ifrigt vankande uppåt med utsträckta halsar och en annan återvändande sedan de fått sitt lystmäte. När sköldpaddan kommit till källan, neddoppar hon hufvudet öfver ögonen i vattnet, utan att bry sig om i fall någon åskådare finnes der, och sväljer ifrigt klunk på klunk med en fart af omkring tio i minuten. Folket säger, att hvarje djur stannar tre eller fyra dagar i närheten af vattnet och derefter återvänder till det lägre landet; men de hade olika uppgifter angående huru täta dessa besök voro. Djuret lämpar dem sannolikt efter beskaffenheten af den föda det förtär. Det är likväl säkert, att sköldpaddor kunna lefva äfven på de öar, der icke annat vatten finnes, än det, som faller på de få regndagarne under året.

Jag tror, att det är till fullo ådagalagdt, att grodans blåsa verkar som ett förvaringsrum för den fuktighet, som är behöflig för hennes tillvaro och detta tyckes äfven vara fallet med landsköldpaddan; ty för någon tid efter ett besök vid källorna äro deras urinblåsor utspända af en vätska, hvilken påstås småningom aftaga i myckenhet och blifva mindre ren. När invånarne vandra i de lägre trakterna och öfverväldigas af törst, begagna de sig af denna omständighet och dricka blåsans innehåll, om den är full. Hos en, som jag såg dödad, var vätskan fullkomligt klar och hade endast en obetydligt bitter smak. Folket brukar likväl alltid först dricka vattnet i hjertsäcken, hvilket beskrifves såsom det bästa.

Sköldpaddorna färdas dag och natt, när de vandra mot någon bestämd punkt och komma fram till sitt mål mycket förr än man skulle hafva förmodat. Invånarne, som gifvit akt på vissa individer, anse att de tillryggalägga en väg af halfannan mil på två eller tre dagar. En stor sköldpadda, som jag gaf akt på, gick sextio alnar på tio minuter, hvilket gör 500 alnar i timmen eller två tredjedels mil om dygnet, när man afräknar en liten tid för djuret, att äta under vägen. Under fortplantningstiden, när hane och hona vistas tillsammans, har hanen ett hest tjutande eller bölande, hvilket skall kunna höras på ett afstånd af mer än hundrafemtio alnar. Honan använder aldrig sin röst och hanen endast vid dessa tillfällen, så att när folket hör detta läte, vet det att de två äro tillsamman. Nu (i oktober) lade de ägg. Honan lägger dem i en hög, der marken är sandig, och betäcker dem med sand; men der marken är stenig, lägger hon dem huru som helst i något hål. Mr. Bynoe hittade sju i en bergskrefva. Ägget är hvitt och klotrundt. Ett, som jag mätte, höll åtta tum i omkrets och var således större än ett hönsägg. Så snart de unga sköldpaddorna blifvit kläckta, falla de i stor mängd ett byte för de asätande vråkarne. De gamla tyckas i allmänhet dö af olyckshändelser, såsom att de falla utför någon brant. Åtminstone berättade mig några af inbyggarne, att de aldrig hade funnit någon död utan af en yttre orsak.

Öborna tro, att dessa djur äro fullkomligt döfva; och säkert är, att de icke höra om en person går tätt bakom dem. Det roade mig alltid att, när jag upphann ett af dessa stora odjur, under dess långsamma vandring, se huru plötsligt det i samma ögonblick, som jag gick förbi, drog in sitt hufvud och sina ben, och med ett doft hväsande föll till marken med ett tungt ljud, liksom om det plötsligen nedfallit dödt. Jag klef ofta upp på deras rygg och då jag gaf dem ett par slag på bakkanten af deras skal, reste de sig och vandrade vidare; men jag fann det mycket svårt att hålla jemvigten. Man använder mycket detta djurs kött, både färskt och saltadt, och man bereder en klar, vacker olja af fettet. När en sköldpadda blifvit fångad, göres en skåra i huden vid svansen, så att man kan få se in i kroppen, om fettet under ryggskölden är tjockt. Om detta ej är fallet, låter man djuret gå, hvarpå det skall snart hemta sig efter denna egendomliga operation. För att fånga landsköldpaddorna, är det icke nog att lägga dem på rygg såsom hafssköldpaddorna, ty de äro ofta i stånd att komma på benen igen.

Det kan ej betviflas att denna sköldpadda är inhemsk på Galapagos-öarna; ty hon förekommer på alla eller nästan alla öarna, äfven några af de minsta, der intet sött vatten finnes. Hade arten blifvit hit inflyttad, skulle detta svårligen hafva varit fallet på en ögrupp, hvilken varit så litet besökt. Dessutom funno de gamla buckaniererna denna sköldpadda i större mängd än nu. Wood och Rogers säga äfven år 1708, att det är spanjorernas tanke, att den icke finnes annorstädes i denna del af verlden. Nu är hon vida utspridd; men man kan sätta i fråga, huruvida hon är inhemsk på något annat ställe. Man har vanligen ansett att benen af en sköldpadda på Mauritius, som hittas tillsamman med den utdöda Dodo, tillhöra denna sköldpadda; och om detta varit fallet, så måste hon tvifvelsutan der vara inhemsk, men Bibron anser den vara en skild art, liksom fallet säkert är med den der nu lefvande arten.

Af det märkliga ödleslägtet Amblyrhynchus, hvilket är inskränkt till denna ögrupp, finnas två arter, som likna hvarandra till sin allmänna kroppsform, men af hvilka den ena lefver på land och den andra i hafvet. Denna senare art (A. cristatus), beskrefs först af Bell, hvilken till följe af hans korta, breda hufvud och starka, lika långa klor, ganska riktigt anade, att hans lefnadsvanor skulle vara mycket egendomliga och olika med hans närmaste samslägtings, Iguanans. Han är ytterst allmän på alla öar i denna grupp, der han uteslutande lefver på de klippiga hafsstränderna och finnes aldrig, åtminstone såg jag ingen, en femtio alnar in åt land. Han är ett fult djur af smutssvart färg, samt dum och trög i sina rörelser.

Amblyrhynchus cristatus. a. En tand i naturlig storlek och förstorad.

Ett fullvuxet djurs vanliga längd är omkring tre fot, men några bli ända till fyra fot. Ett stort exemplar vägde tjugo marker; och på Albemarle-ön tyckas de uppnå en ansenligare storlek, än annorstädes. Deras svans är hopplattad från sidorna och alla fyra fötterna till en del försedda med simhud. Man ser dem stundom simma omkring några hundra alnar från stranden och kapten Collnett säger i sin resa: »De begifva sig ut till sjös i flockar för att fiska, och sola sig på klipporna, så att man kan kalla dem för alligatorer i smått». Man får likväl icke tro att de lefva af fisk. När denna ödla är i vattnet, simmar hon med fullkomlig lätthet och hastighet medelst en ormlik slingrande rörelse af kroppen och den utplattade svansen, hvarvid benen hänga orörligt sammantryckta mot sidorna. En sjöman om bord sänkte en med en stor tyngd och trodde att han sålunda skulle döda henne; men när han en timme efteråt drog upp linan, så var ödlan ännu vid fullt lif. Deras ben och starka klor äro utmärkt väl passande för att kräla öfver de skrofliga och sönderspruckna lavamassorna, hvilka öfverallt bilda kusten. På sådana platser kan man stundom se en grupp af sex till sju af dessa vederstyggliga kräldjur sola sig med utsträckta ben på de svarta klipporna några få fot öfver bränningen.

Jag undersökte magen hos några och fann den fyld med en söndertuggad hafsalg (Ulva), som växer i tunna, bladlika grenar af ljusgrön eller mörkröd färg. Jag minnes icke att jag såg denna alg i någon stor mängd på de klippor, som äro utsatta för tidvattnets inflytande; och jag har skäl att tro, det den växer på hafsbottnen, på litet afstånd från ön. Om detta är händelsen, så kan man lätt förklara orsaken, hvarföre dessa djur stundom begifva sig ut till sjös. Magen innehöll icke något annat än hafsalger. Mr. Bynoe fann dock ett stycke af en krabba i en; men denna torde hafva kommit dit tillfälligtvis, på samma sätt som jag sett en fjärillarv bland några lafvar i magen på en sköldpadda. Tarmarne voro stora liksom hos alla växtätande djur. Beskaffenheten af denna ödlas föda, äfvensom bygnaden af hennes svans och fötter samt den omständigheten, att man sett henne frivilligt simma ut i hafvet, bevisa bestämdt, att hon är ett vattendjur. Det finnes dock härvid en besynnerlig motsägelse, nämligen att hon icke vill gå ut i vattnet, när hon skrämmes. Det är sålunda lätt att drifva dessa ödlor ned till någon liten pynt, som lutar ut öfver hafvet, der de förr låta en person fatta tag i deras svans, än de hoppa ut i vattnet. De tyckas icke förstå sig på att bitas; men när de blifva mycket skrämda, utspruta de från näsborrarne en droppe af ett flytande ämne. Jag kastade en åtskilliga gånger så långt, som jag förmådde ut i en djup pöl, som ebben lemnat efter sig; men hon återvände oföränderligt i rak linie till det ställe, der jag stod. Hon sam långs med bottnen med en mycket behagfull och snabb rörelse och hjelpte sig då och då öfver den ojemna bottnen med sina fötter. Så snart hon kom nära kanten, men ännu var under vatten, försökte hon gömma sig i algtufvorna, eller ock kröp hon in i någon skrefva. Så snart hon trodde att faran var förbi, kraflade hon sig upp på de stora klipporna och vaggade bort så fort hon kunde. Jag fångade denna samma ödla åtskilliga gånger genom att jaga henne ned till ett ställe, och ehuru hon var i besittning af en så fullständig förmåga att dyka och simma, kunde ingenting förmå henne att begifva sig ut i vattnet; och så ofta jag kastade henne dit, så återvände hon på det sätt jag omtalat. Kanske kan man förklara denna skenbara dumhet af den omständigheten, att denna ödla icke har någon fiende på stranden och deremot ofta faller ett byte för talrika hajar, så ofta hon är i hafvet. Följaktligen tager hon, drifven af en bestämd och förut ärfd instinkt, sin tillflykt till stranden såsom en säkerhetsort undan hvilken fara som helst.

Under vår härvaro (i oktober) såg jag ytterst få små individer af denna art och ingen, som jag skulle anse vara under ett år gammal. Af denna omständighet tyckes det sannolikt, att fortplantningstiden då ännu icke börjat. Jag frågade åtskilliga af öborna, om de visste, hvar honan lade sina ägg; men de svarade, att de icke kände något angående hennes fortplantning, ehuru de mycket väl kände till den på land lefvande artens ägg — en omständighet, som är märklig nog, då man besinnar huru vanlig denna ödla är.

Vi skola nu vända oss till den andra arten (A. Demarlii), med rund svans och tår utan simhud. Denna ödla finnes icke, liksom den andra, på alla öar, utan är inskränkt till mellersta delen af ögruppen, nämligen till Albemarle-, James-, Barrington- och Indefatigable-öarne. Jag hvarken såg eller hörde talas om någon söderut på Charles-, Hood- och Chatham- eller norrut på Towers-, Bindloes- och Abingdons-öarna. Häraf vill det tyckas, som om den hade blifvit skapad midt i ögruppen och derifrån blifvit utspridd endast till ett visst afstånd. Några af dessa ödlor bebo de höga och fuktiga delarne af öarne, men de äro vida talrikare på de lägre och ofruktbarare delarne vid kusten. Jag kan ej gifva något mera talande bevis på deras mängd, än att då vi stannade på James-ön, kunde vi en stund icke finna så stor fläck, som var fri från deras hålor, att vi derpå kunde slå upp ett enda tält. Lika sina bröder af hafsarten, äro de fula djur med undre sidan brandgul, brunröda ofvanpå, hvarjemte de till följe af sin låga ansigtsvinkel hafva ett ovanligt dumt utseende. De äro måhända något mindre än hafsarten; men några af dem vägde tio till femton marker. I sina rörelser äro de tröga och halft slöa. Om de ej skrämmas, krypa de långsamt med buken och svansen släpande på marken. De stanna ofta och slumra in ett par minuter med tillslutna ögon och bakbenen utsträckta på den förbrända marken.

De bo i hålor, som de stundom gräfva mellan lavastyckena, men oftare på jemna fläckar af den mjuka, sandstenslika tuffen. Hålen tyckas icke vara mycket djupa, och intränga i marken under en mycket spetsig vinkel, så att när man går öfver dessa ödlekulor, sjunker marken ständigt undan, till stor förtret för den trötte vandraren. När detta djur gräfver sina hål, arbetar det skiftesvis med motsatta sidor af sin kropp. Ett framben krafsar en stund bortåt upp mullen och kastar den mot bakbenet, hvilket sitter så väl till, att det kan kasta jorden utanför hålets öppning. Sedan denna sida af kroppen blifvit trött, börjar den andra arbetet och så skiftesvis vidare. Jag gaf en lång stund akt på en ödla till dess halfva kroppen var nergräfd. Jag gick då fram och drog henne i svansen, hvaröfver hon tycktes mycket förvånad; och då hon dervid kröp fram för att se hvad som stod på, stirrade hon mig i synen, liksom ville hon säga: »Hvarföre drog ni mig i svansen?»

De söka sin föda om dagen och gå ej långt från sina hål, till hvilka de skynda tillbaka med en mycket klumpig gång om de skrämmas. De kunna icke röra sig särdeles hastigt, utom när de springa ned för en brant, hvilket tydligen kommer sig deraf, att benen sitta mycket åt sidorna. De äro alls icke rädda; ty om man uppmärksamt gifver akt på någon af dem, slår hon svansen i knorr, reser sig på frambenen, nickar med hufvudet uppåt och nedåt med en hastig rörelse och försöker att se mycket arg ut; men de äro det icke i sjelfva verket; ty om man endast stampar i marken, så sloka de svansen och skynda sig bort det fortaste de kunna. Jag har ofta sett små ödlor, som lefva af flugor, nicka med hufvudet alldeles på samma sätt, när de gifva akt på någonting; men jag vet icke hvarföre de göra det. Om man håller fast denna Amblyrhynchus och oroar honom med en käpp, biter han mycket häftigt i den; men jag tog flera i svansen och de försökte aldrig att bita mig. Om man ställer två på marken och håller dem tillsamman, så slåss de och bita hvarandra, så att blodet rinner.

De individer, som bo i de lägre trakterna, och de äro de talrikaste, kunna knappast få smaka en droppe vatten under hela året; men de äta mycket af den saftiga kaktusen, hvilkens grenar litet emellan afbrytas af blåsten. Jag kastade några gånger en bit till två eller tre af dem, när de voro tillsamman, och det var roligt nog att se dem försöka få tag i den och bära bort den med munnen, såsom lika många hungriga hundar med ett ben. De äta mycket makligt, men tugga icke födan. De små fåglarne veta huru oförargliga dessa djur äro; ty jag har sett en af de tjocknäbbige finkarne hacka på ena ändan af ett stycke kaktus, hvilken växt är mycket omtyckt af alla djur i den lågländare trakten, under det en ödla åt på den andra, och efteråt hoppade den lilla fågeln med den största likgiltighet på ödlans rygg.

Jag öppnade magen på flera och fann den fyld af växtfibrer och blad af åtskilliga träd, isynnerhet en akacia. Högre upp åt land lefva de hufvudsakligen af guayavitans sura och sammandragande bär, och jag har sett dessa ödlor och de stora landsköldpaddorna spisa tillsamman under dessa träd. För att komma åt acaciabladen, krypa de upp på de lågväxta träden, och det är icke ovanligt att se ett par helt lugnt beta, under det de sitta på en gren några fot ofvan marken. Tillagade hafva dessa ödlor ett läckert kött, hvilket är omtyckt af dem, hvilkas mage är höjd öfver alla fördomar. Humboldt har anmärkt, att i det tropiska Sydamerika, äro alla ödlor, som bebo torra trakter, ansedda som läckerheter för bordet. Invånarne på ön försäkra, att de som bebo de öfre fuktiga delarne dricka vatten, men att de andra icke liksom sköldpaddorna vandra upp efter det från det lägre, torra landet. Vid vårt besök hade honorna talrika, stora, aflånga ägg i kroppen, hvilka de lägga i sina kulor. Folket uppsöker dessa till föda.

Såsom jag redan anmärkt, likna dessa begge Amblyrhynchusarter hvarandra till sin allmänna kroppsbygnad och i många af sina lefnadsvanor. Ingendera har den snabba rörelse, som så mycket utmärker slägtena Lacerta och Iguana. De äro båda växtätande, ehuru de växter, hvaraf de lefva äro så olika. Bell har benämt slägtet efter den korta nosen; också kan munnens form nästan jemföras med sköldpaddans, så att man ledes till den förmodan, att detta är ett afpassande efter djurets växtätande vanor. Det är högst intressant att sålunda finna ett väl karakteriseradt slägte, som har en art lefvande på land och en annan i hafvet, tillhöra en så inskränkt del af jorden. Den i hafvet lefvande arten är den vida märkvärdigaste, emedan den är den enda nutida ödla, som lefver af hafsväxter. Såsom jag strax i början anmärkte, äro dessa öar icke så märkliga för antalet reptil-arter, som för mängden af individer. När vi erinra oss de vältrampade stigar, som gjorts af tusentals väldiga landsköldpaddor, de många hafssköldpaddorna, den på land lefvande Amblyrhynchus’ stora jordkulor, och de skaror af hafsarten, som sola sig på alla öarnes kustklippor, måste vi medgifva, att det icke finnes något ställe på jorden, der denna ordning på ett så utomordentligt vis ersätter de gräsätande däggdjuren. När geologen hör detta, tänker han sig helt säkert tillbaka till de sekundära tiderna, då ödlor, somliga växtätande, andra köttätande, och af en storlek, som endast kan jemföras med våra nu lefvande hvalars, hvimlade på land och i haf. Det förtjenar derföre hela hans uppmärksamhet, att denna ögrupp, i stället för att ega ett fuktigt klimat och en frodig växtlighet, icke kan anses annat än ytterst ofruktbar och, för att vara belägen under eqvatorn, eger en märkvärdigt mild luft.

De femton arter hafsfiskar, som jag här fångade, äro allesamman nya arter, och tillhöra tolf slägten, alla af vidsträckt utbredning, med undantag af Prionotus, af hvilket de fyra förut kända arterna lefva på Amerikas ostkust. Jag samlade sexton arter landsnäckor (och två goda varieteter), af hvilka alla äro egendomliga för denna ögrupp, med undantag af en Helix, som blifvit funnen på Otaheiti. En enda sötvattenssnäcka (Paludina) är gemensam med Otaheiti och Van Diemens land. Cumming samlade här före vår resa nittio arter hafssnäckor och detta antal innefattar icke åtskilliga ännu icke beskrifna arter af slägtena Trochus, Turbo, Monodonta och Nassa. Han har haft godheten lemna mig följande intressanta uppgifter. Af dessa nittio arter äro icke mindre än fyrtiosju annorstädes okända, ett märkvärdigt faktum, då man besinnar huru stor utbredning hafssnäckorna i allmänhet hafva. Af fyratiotre arter, som förekomma på andra ställen, bebo tjugofem Amerikas vestkust, och af dessa senare kan man urskilja åtta som varieteter. De återstående aderton (en varietet deri inbegripen) funnos af Cumming vid de Låga öarne och några af dem äfven vid Philippinerna. Att snäckor från öarne i mellersta delarne af Stilla hafvet förekomma här, är ett ganska märkligt förhållande; ty så vid man vet, är icke en enda hafssnäcka gemensam för öarne i detta haf och vid Amerikas vestkust. Det öppna haf, som sträcker sig i norr och söder utanför vestkusten, skiljer tvenne alldeles olika konchyliologiska områden; men vid Galapagos-öarna hafva vi ett rastställe, der många nya former blifvit skapade och dit dessa begge stora konchyliologiska områden hafva sändt sina nybyggare. Det amerikanska området har äfven hit sändt sina representanter; ty vid Galapagos-öarna finnes en art Monoceras, hvilket slägte endast förekommer på Amerikas vestkust, äfvensom af slägtena Fissurella och Cancellaria, hvilka äro vanliga på vestkusten, men icke vid öarne i Stilla hafvets midt. Dessutom finnas vid Galapagos-öarna arter af slägtena Oniscia och Stylifer, hvilka äro gemensamma både för Vestindien och hafven vid Kina och Indien, men icke finnas hvarken på Amerikas vestkust eller i mellersta delarne af Stilla hafvet. Jag får här tillägga, att sedan Cumming och Hinds jemfört omkring 2,000 snäckarter från Amerikas ost- och vestkust, funno de endast en enda art gemensam, nemligen Purpura patula, som lefver i Vestindien på kusten af Panama och vid Galapagos-öarna. På denna del af jordklotet hafva vi sålunda tre stora konchyliologiska hafsprovinser, alldeles olikartade, fast förvånande nära hvarandra, och skilda af långa hafs- eller land-områden, hvilka sträcka sig i nordlig och sydlig riktning.

Jag gjorde mig mycket besvär med att samla insekter, men om jag undantager Eldslandet, såg jag aldrig något land så fattigt i detta afseende. Äfven i de högre och fuktiga trakterna fick jag obetydligt, utom några små flugor och steklar, mest af vanliga, öfver hela jorden spridda former. Såsom jag förut anmärkt, äro insekterna af ytterst obetydlig storlek och dunkla färger, för att tillhöra en tropisk trakt. Jag samlade tjugufem arter skalbaggar, utan att taga i beräkning en Dermestes och en Corynetes, som äro inflyttade öfver allt der skepp lägga till. Af dessa tillhöra två familjen Harpalidæ, två Hydrophilidæ, nio tre familjer Heteromera och de återstående tolf lika många särskilta familjer. Detta förhållande, att insekter, (och jag får äfven tillägga växter), der de äro få till antalet, tillhöra många olika familjer, är som jag tror mycket allmänt. Waterhouse, som lemnat en förteckning på insekterna i denna ögrupp och som jag har att tacka för ofvanstående detaljer, har sagt mig att deribland finnas åtskilliga nya slägten; samt att af de slägten, som icke äro nya, ett eller två äro amerikanska och de öfriga utbredda öfver hela jorden. Med undantag af en träätande Apate, och en eller möjligen två vattenskalbaggar från amerikanska fastlandet, tyckas alla arter vara nya.

Denna ögrupps flora är fullt ut lika intressant som dess fauna; och det är dr. J. Hooker jag har att tacka för följande detaljer. Af blommande växter finnas så vidt man hittills känner 185 arter, samt 40 kryptogamer, görande tillsamman 225. Af detta antal var jag lycklig nog att hemföra 193. Af de blommande växterna äro 100 nya arter, hvilka sannolikt äro inskränkta till denna ögrupp. Dr. Hooker anser, att af de icke sålunda inskränkta växterna, åtminstone 10 arter hafva blifvit införda, hvilka finnas invid odlad mark på Charles-ön. Jag anser det förvånande att icke flera amerikanska arter blifvit inflyttade på naturlig väg, då afståndet till fastlandet endast utgör 80—100 mil, och då enligt Collnet drifved, bamburör, vass och palmnötter ofta drifvas i land på de sydöstra stränderna. Proportionen att 100 blommande växter äro nya af 185 (eller 175 om man utesluter de införda arterna), är, som jag tror, tillräckligt att göra Galapagos-öarne till ett eget botaniskt område; men denna flora är icke fullt så egendomlig som St. Helenas, ej heller, efter hvad dr. Hooker sagt mig, som Juan Fernandez. Egendomligheterna hos Galapagos-floran visa sig bäst hos vissa familjer. Sålunda finnas der 21 arter Compositæ, hvaraf 20 äro egendomliga för denna ögrupp. Dessa tillhöra tolf slägten och af dessa slägten äro icke mindre än tio inskränkta till denna ögrupp. Dr. Hooker säger, att floran har en obestridlig amerikansk karakter; ej heller kan han deri upptäcka någon slägtskap med Stilla hafvets flora. Om vi derföre undantaga de aderton arterna hafssnäckor, samt den sötvattens- och den landsnäcka, hvilka sannolikt hitflyttat från de mellersta öarne i Stilla hafvet, äfvensom den Stilla hafvets fauna bestämdt tillhörande arten bland den på Galapagos-öarne lefvande finkgruppen, så se vi att denna ögrupp i zoologiskt afseende är en del af Amerika, ehuru belägen i Stilla hafvet.

Om denna egendomlighet endast berodde på inflyttningar från Amerika, skulle det vara föga märkvärdigt deri; men vi se att en stor del af alla på land lefvande djur och mer än hälften af de blommande växterna, äro inhemska alster. Det var i hög grad öfverraskande att omgifvas af nya fågelarter, nya reptilier och snäckor, nya insekter och växter och dock genom oräkneliga små detaljer i deras kroppsbygnad, äfvensom genom fåglarnes läten och fjäderbeklädnad lifligt erinras om Patagoniens tempererade slätter eller norra Chiles torra, heta ödemarker. Hvarföre blefvo de inhemska djuren och växterna på dessa små landfläckar, hvilka till en sen geologisk tid måste hafva varit betäckta af hafvet och bestå af basaltisk lava, samt derföre till sin geologiska karakter äro olika med det amerikanska fastlandet och förlagda under ett egendomligt luftstreck, hvarföre blefvo de, ehuru dessutom sammanstälda i olika proportioner både till arter och antal mot hvad förhållandet är på fastlandet och följaktligen på olika sätt inverkande på hvarandra, skapade efter amerikanska organisationstyper? Det är sannolikt att Cap Verd-öarne till alla sina fysikaliska omständigheter mycket mera likna Galapagos-öarne, än dessa senare till sin fysiska beskaffenhet likna amerikanska kusten och dock äro de ursprungliga invånarne i de begge grupperna hvarandra helt och hållet olika, i det de på Cap Verd-öarne befintliga hafva en afrikanskprägel, emedan Galapagos-öarnes djur och växter hafva en amerikansk.

Jag har ännu icke omnämt det allra märkligaste draget i denna ögrupps naturalhistoria, och det är, att de olika öarne till en betydlig grad äro bebodda af olika djur och växter. Mr. Lawson fästade först min uppmärksamhet härpå, i det han nämde, att landsköldpaddorna voro så olika på de olika öarne, att han med bestämdhet kunde säga från hvilken ö de hade kommit. Jag fästade för någon tid icke tillräcklig vigt vid denna uppgift och hade redan delvis sammanblandat samlingarne från två af öarne; ty det kunde aldrig falla mig in att tänka att öar, som ligga ungefär åtta till tio mil åtskils och de flesta i sigte af hvarandra, äro bildade af alldeles samma bergarter, belägna under ett alldeles likartadt klimat, resande sig till nästan samma höjd, skulle bebos af olika växter och djur. Men vi skola snart få se, att så är fallet. Det är de flesta resandes öde, att icke förr upptäcka hvad som är intressantast på hvarje ställe, förrän de måste hasta derifrån; men jag borde vara tacksam att hafva erhållit tillräckliga materialier, för att kunna ådagalägga detta märkliga faktum i de organiska varelsernas utbredning.

Inbyggarne påstå, såsom jag har sagt, att de kunna urskilja landsköldpaddorna från de olika öarne, och att dessa äro olika icke blott till storlek utan äfven i andra fall. Kapten Porter har beskrifvit dem på Charles-ön och från den närmast denna belägna Hoods-ön, såsom hafvande skalet framtill tjockt och uppåtböjdt, liksom en spansk sadel, medan landsköldpaddorna från James-ön äro rundare, svartare och hafva en bättre smak, när de tillagas. Äfven Bibron säger, att han har sett två såsom han ansåg olika sköldpaddarter från Galapagos-öarne, men han vet icke från hvilka af dem. De exemplar, som jag medförde från tre öar, voro unga och det var sannolikt till följe deraf, som hvarken mr. Gray eller jag kunde finna någon artåtskilnad hos dem. Jag har anmärkt, att den i hafvet lefvande Amblyrhynchus var större på Albemarle-ön än annorstädes, och Bibron säger, att han sett två olika hafsarter af detta slägte, så att de olika öarne sannolikt hafva sina egna arter eller raser af Amblyrhynchus liksom af landsköldpaddan. Min uppmärksamhet blef först riktigt väckt, då jag jemförde de talrika exemplar af härmfåglar, som skötos af mig och åtskilliga andra personer om bord, och till min förvåning upptäckte, att alla de, som voro från Charles-ön tillhörde en art (Mimus trifasciatus), alla från Albemarle-ön M. parvulus, och alla från James- och Chatham-öarne (emellan hvilka två andra öar äro belägna såsom förenande länkar) tillhörde M. melanotis. Dessa begge senare arter äro närstående och skulle af somliga ornithologer anses som endast väl utpräglade raser och varieteter; men Mimus trifasciatus är mycket väl åtskild. Olyckligtvis sammanblandades alla exemplaren af finkarnes familj; men jag har mycken anledning att tro, att några arter af familjen Geospiza äro inskränkta till särskilta öar. Om de olika öarne hafva sina representanter af slägtet Geospiza, kan denna omständighet förklara det synnerligen stora artantalet i denna familj på denna lilla ögrupp och, såsom en antaglig följd af deras mängd, det likformiga aftagandet i storleken af deras näbbar. Två arter af slägtet Cactornis och två af slägtet Camarhynchus insamlades på ögruppen, och de talrika exemplar af dessa begge slägten, som skötos af fyra personer på James-ön, befunnos alla tillhöra en art af hvardera slägtet, hvaremot de talrika exemplar, som skötos antingen på Chatham- eller Charles-ön (ty de blefvo hopblandade) tillhörde tvenne andra arter. Till följe häraf kunna vi vara öfvertygade om, att dessa öar hafva sina egendomliga arter af dessa slägten. Denna utbredningslag tyckes icke ega tillämplighet på landsnäckorna. Om min obetydliga insektsamling anmärker mr. Waterhouse, att af dem, som voro försedda med lokalmärke, fans icke en enda gemensam för två öar.

Om vi nu vända oss till floran, så skola vi finna de ursprungliga växterna på de olika öarne märkvärdigt olikartade. Jag framställer alla efterföljande anmärkningar på grund af dr. J. Hookers höga auktoritet. Jag får tillägga, att jag utan åtskilnad samlade allt som stod i blomma på de särskilta öarne, och lyckligtvis icke hopblandade dessa samlingar. Likväl får man icke sätta alltför stort förtroende till de deraf hemtade proportionstalen, då de små samlingar, som hemförts af åtskilliga andra naturforskare, ehuru de i vissa afseende bekräfta resultaten, tydligen visa, att mycket återstår att göra med afseende på denna ögrupps flora. Dessutom hafva Leguminoserna hittills endast approximativt blifvit utarbetade.

Öns namn.	Artantalet.	Arter, som förekomma på andra ställen än Galapagosöarne.	Arter, som endast finnas på Galapagosöarne.	Arter, som endast finnas på en ö.	Arter, som endast finnas på Galapagosöarne, men på flera än en ö.
James-ön	71	33	38	30	8
Albemarle-ön	46	18	26	22	4
Chatham-ön	32	16	16	12	4
Charles-ön	68	39 *)	29	21	8

*) Eller 29 om de sannolikt inflyttade frånräknas.

Häraf se vi det i sanning märkliga förhållandet, att på James-ön, af de trettioåtta galapagiska växterna, trettio arter äro uteslutande inskränkta till denna enda ö; medan på Albemarle ön af tjugusex ursprungligen galapagiska arter, tjugutvå äro inskränkta till denna ö ensamt, det vill säga endast fyra äro hittills kända att växa på de andra öarne i denna ögrupp; och så vidare, såsom man kan se af ofvanstående tabell, med afseende på växterna på Chatham- och Charles-ön. Detta förhållande blir kanske ännu mera slående, om man gifver ett par exempel. Sålunda är Scalesia, ett märkvärdigt trädartadt slägte af familjen Compositæ, inskränkt till denna ögrupp. Det består af sex arter: en från Chatham-, en från Albemarle-, en från Charles- och två från James-ön; och den sjette arten från en af de tre sistnämda öarne, ehuru obekant från hvilken; icke en enda af dessa sex arter växer på mer än en ö. Vidare har Euphorbia, ett öfver hela jorden utbredt slägte, nära åtta arter, af hvilka sju äro inskränkta till ögruppen och icke en enda finnes på mer än en ö. Af Acalypha och Borreria, som förekomma öfver hela jorden, finnas här af den förre sex och af den senare sju arter, af hvilken ingen enda förekommer på mer än en ö, med undantag af en Borreria, som anträffats på två. Arterna af Compositæ hafva en mycket lokal utbredning och dr. Hooker har lemnat mig åtskilliga andra högst talande bevis för olikheten mellan arterna på de olika öarne. Han anmärker, att denna utbredningslag gäller både för de slägten, som äro inskränkta till ögruppen och för dem, som äro utspridda äfven på andra delar af jorden. Vi hafva likaledes sett, att de särskilta öarne hafva sina egna arter af det öfver en stor del af jorden utbredda landsköldpaddslägtet samt af de vidt utbredda amerikanska härmfåglarne, äfvensom af de två galapagiska finkslägtena och helt säkert äfven af det galapagiska slägtet Amblyrhynchus.

Fördelningen af växter och djur öfver denna ögrupp skulle icke på långt när vara så förvånande, om till exempel en ö hade en härmfågel och en annan ö något helt annat slägte; om en ö hade sitt ödleslägte och en annan ö ett annat slägte eller alls intet; eller om de särskilta öarne beboddes icke af motsvarande arter af samma växtslägten, utan af helt olika slägten, såsom till en viss grad är händelsen. Ty för att gifva ett exempel, har ett stort bärfruktbärande träd på James-ön ingen motsvarande art på Charles-ön. Men hvad som gör denna fördelning märkvärdig, är den omständigheten, att några öar ega sina egna arter af landsköldpaddor, härmfåglar, finkar och talrika växter, ehuru dessa arter hafva samma lefnadsvanor, äro till finnandes på likartade lokaler och tydligen intaga samma plats i denna ögrupps naturliga hushållning. Man skulle möjligen kunna invända, att några af dessa representativa arter, åtminstone i fråga om landsköldpaddorna och fåglarne, endast äro raser; men detta skulle vara af lika stort intresse för den filosofiske naturforskaren. Jag har sagt, att de flesta öarne ligga i sigte af hvarandra. Sålunda ligger Charles-ön något öfver sex mil från närmaste del af Chatham-ön och fem och en half mil från närmaste del af Albemarle-ön; Chatham-ön ligger tio mil från närmaste del af James-ön; men det finnes två mellanliggande öar, hvilka jag icke besökte. James-ön är blott inemot två mil från närmaste delen af Albemarle-ön, men de begge punkter, der samlingarne gjordes, ligga fulla fem mil från hvarandra. Jag får upprepa, att hvarken markens beskaffenhet, eller landets höjd, eller luftstrecket, eller den allmänna beskaffenheten af de jemte hvarandra lefvande varelserna, eller deras inverkan på hvarandra, kunna vara mycket skiljaktiga på de särskilta öarne. Om det finnes någon märkbar skilnad i klimatet, måste det vara mellan de öar, som ligga åt vindsidan, nämligen Charles- och Chatham-öarna, och de, som ligga på läsidan; men det tyckes icke finnas någon motsvarande skilnad i naturalstren hos dessa tvenne hälfter af ögruppen.

Det enda ljus, som jag kan kasta öfver denna märkliga olikhet mellan de olika öarnes inbyggare, är att som mycket starka hafsströmmar gå i vestlig och nordvestlig riktning, måste dessa, för så vidt det gäller en förflyttning af naturalster öfver hafvet, skilja de södra öarne från de norra; liksom emellan dessa norra öar bemärktes en stark nordvestlig ström, hvilken måste verksamt skilja James- och Albemarle-öarne. Då ögruppen till en högst märklig grad är fri från stormar, kunna hvarken fåglar, insekter eller lättare frökorn blåsas från ö till ö. Och slutligen gör hafvets stora djup emellan öarne och deras i geologisk mening synbarligen nyare, vulkaniska ursprung, det i hög grad osannolikt, att de någonsin varit förenade; och detta är måhända en mycket vigtigare omständighet, än någon annan, med afseende på den geografiska utbredningen af deras växter och djur. Om man tager en öfversigt af de nu här framstälda fakta, så förvånas man öfver det belopp af skapande kraft, om ett sådant uttryck tillåtes mig, som visat sig på dessa små, nakna och klippiga öar; och ännu mer öfver dess olikartade, och likväl analoga inverkan på punkter, hvilka ligga hvarandra så nära. Jag har sagt att Galapagos-öarne skulle kunna kallas en drabant till Amerika; men de borde snarare kallas en grupp drabanter, som, ehuru fysiskt likartade, äro till sin organiska natur skiljaktiga, och likväl på det innerligaste beslägtade med hvarandra, och allesamman i en märklig, ehuru mycket mindre grad, beslägtade med det stora amerikanska fastlandet.

Jag skall afsluta min beskrifning på dessa öars naturalhistoria med att omtala fåglarnes stora tamhet, hvilket skaplynne är gemensamt för alla de på land lefvande arterna, nämligen härmfåglarne, finkarne, gärdsmygarne, flugsnapparne, dufvan och vråken. Alla dessa kommo ofta så nära, att man kunde döda dem med ett spö, och stundom, såsom jag sjelf försökte, med en mössa eller en hatt. En bössa är här nästan öfverflödig; ty jag slog en gång med min bösspipa ned en hök från grenarne af ett träd. Då jag en dag låg på marken, satte sig en härmfågel på kanten af en skål, som var förfärdigad af ett sköldpaddskal, hvilken jag höll i min hand, samt började helt lugnt dricka af vattnet deri. Han lät mig lyfta sig från marken, medan han satt på skålen. Jag försökte ofta, och det var ej långt ifrån att jag lyckats fånga dessa fåglar vid benen. Fordom tyckas de hafva varit ännu tamare än nu; ty Cowley säger att (år 1684) »turturdufvorna voro så tama, att de ofta satte sig på våra hattar och armar, så att vi kunde fånga dem lefvande; de fruktade icke menniskan, till dess några af de våra sköto på dem, hvarigenom de blefvo mera skygga.» Dampier säger äfven samma år, att en person under en morgonvandring skulle kunnat döda sex eller sju dussin af dessa dufvor. Ehuru ännu mycket tama, sätta de sig nu för tiden likväl icke på ens armar; ej heller låta de döda sig i så stort antal. Det är förvånande att de icke hafva blifvit skyggare; ty dessa öar hafva under de senaste hundrafemtio åren ofta blifvit besökta af buckanierer och hvalfångare. Sjömännen, som vandra genom skogarne för att söka efter sköldpaddor, finna alltid ett grymt nöje i att slå ihjäl småfåglarne.

Ehuru dessa fåglar nu förföljas vida häftigare, så dröjer det dock ännu, innan de blifva fullkomligt skygga. På Charles-ön, som då hade varit koloniserad i sex års tid, såg jag en gosse sitta vid en källa med ett spö i sin hand, hvarmed han dödade dufvor och finkar, när de kommo för att dricka. Han hade redan skaffat sig en liten hop af dem till sitt middagsmål, och han sade att han alltid hade haft för vana att vakta vid denna källa i samma afsigt. Det vill tyckas som om fåglarne i denna ögrupp ännu icke lärt sig känna menniskan som ett farligare djur än sköldpaddan och Amblyrhynchus, och derföre bry sig lika litet om henne, som i England så skygga fåglar som skator bry sig om oxar och hästar, hvilka gå och beta på fälten.

Falklands-öarne lemna ett nytt exempel på fåglar med liknande skaplynne. Pernety, Lesson och andra resande hafva anmärkt huru utomordentligt tam den lilla Opetiorhynchus är. Denne är likväl icke den ende. Polyborus, snäppan, höglands- och låglands-gåsen, trasten och äfven några verkliga hökar äro alla mer eller mindre tama. Då fåglarne äro så tama der, hvarest räfvar, hökar och ugglor förekomma, kunna vi draga den slutsatsen, att frånvaron af alla rofdjur på Galapagos-öarne icke är orsaken till deras tamhet. Höglands-gåsen på Falklands-öarne visar genom det försigtighetsmått den tager att häcka på holmarne, att hon känner till den fara, som hotar henne från räfvarne; men hon blir icke derföre skygg för menniskan. Denna tamhet hos fåglarne, i synnerhet vattenfåglarne, står i stark motsats till samma arters vanor på Eldslandet, der de under långliga tider hafva blifvit förföljda af de vilda invånarne. På Falklands-öarne kan jägaren stundom döda flera gäss, än han förmår bära hem, hvaremot det är nästan lika svårt att på Eldslandet döda en enda, som det i England är att skjuta den vanliga vildgåsen.

På Pernetys tid (år 1763) tyckas alla fåglar der hafva varit mycket tamare än nu. Han säger att Opetiorhynchus nästan flög och satt sig på hans finger och att han med ett spö dödade tio stycken på en halftimme. På den tiden måste fåglarne hafva varit nästan lika tama, som de nu äro på Galapagos-öarne. De tyckas hafva lärt sig varsamhet vida långsammare på sistnämda öar, än på Falklands-öarne, der de äfven hade jemförelsevis större tillfälle att samla erfarenhet; ty utom täta besök från fartyg, hafva dessa öar tidtals varit koloniserade under hela tiden alltsedan deras upptäckt. Äfven fordom, när alla fåglar voro så spaka, var det, enligt Pernetys uppgift, omöjligt att döda den svarthalsiga svanen — en flyttfågel, som sannolikt förde med sig den visdom han inhemtat i främmande länder.

Jag får tillägga, att enligt Du Bois alla fåglar på Bourbon (åren 1571—72), med undantag af flamingon och gåsen, voro till den grad tama, att man kunde fånga dem med handen eller döda så många man ville med en käpp. På Tristan d’Acunha åter säger Carmichael^[1], att de begge enda landfåglarne, en trast och en sparf (Emberiza), voro »så tama, att man kunde fånga dem med en håf.» Af dessa olika fakta kunna vi sluta, att fåglarnes skygghet i afseende på menniskan är en särskilt mot henne riktad instinkt och icke beroende på någon allmän försigtighet, som uppkommit af andra anledningar till faror; äfvensom att denna instinkt icke förvärfvas af hvarje enskilt fågel på någon kort tid, äfven om den mycket förföljes, utan att den blir ärftlig under loppet af flera slägtled. Hos husdjuren äro vi vana att se nya själsanlag eller instinkter uppkomma och bli ärftliga; men hos djur i vilda tillståndet måste det alltid vara ytterst svårt att upptäcka exempel på förvärfvad, ärftlig kunskap. Med afseende på fåglarnes skygghet för menniskan, finnes intet annat sätt att förklara den, än såsom en förvärfvad vana. Jemförelsevis få ungfåglar hafva i England förföljts af menniskan och dock äro alla, till och med ungar i boet, rädda för henne. Deremot hafva både på Galapagos- och Falklands-öarne många fåglar blifvit förföljda och skadade af menniskor, men de hafva likväl ännu icke lärt sig en helsosam skräck för dem. Af allt detta kunna vi finna, hvilket nederlag införandet af ett nytt rofdjur måste förorsaka i ett land, innan de infödda djurens instinkt blifvit lämpad efter främlingens list eller makt.

1. Det mest afvikande förhållandet i detta afseende, som jag har sett uppgifvet, är skyggheten hos de små fåglarne i de Nordamerikanska polarländerna, der de aldrig förföljas. Detta är så mycket besynnerligare, som man försäkrar, att några af dessa arter äro tama i sina vinterqvarter i Nordamerika. Såsom dr. Richardson riktigt anmärker, finnes det mycket som är alldeles oförklarligt i fråga om de olika graderna af skygghet samt den sorgfällighet, hvarmed fåglarne dölja sina bon. Huru besynnerligt är det icke till exempel, att den engelska skogsdufvan, i allmänhet en så skygg fågel, ofta uppföder sina ungar i snår nära boningshusen!