Hoppa till innehållet

En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Galapagos-öarne
En naturforskares resa omkring jorden
av Charles Darwin
Översättare: Gustaf Lindström
Australien  →


[ 356 ]

ADERTONDE KAPITLET.


TAHITI OCH NYA ZEELAND.


Färd mellan de Låga öarne. — Tahiti. — Landets utseende. — Växtlighet på bergen. — Eimeo. — Utflygt till det inre. — Djupa dalgångar. — En mängd vattenfall. — Mängden af vilda, nyttiga växter. — Infödingarnes måttlighet. — Deras sedliga tillstånd. — Parlamentets sammanträde. — Nya Zeeland. — Ö-viken. — Hippahs. — Utflygt till Waimati. — Missions-anstalten. — Engelska örter, som nu förvildats. — Waiomio. — En ny-zeeländsk qvinnas begrafning. — Vi segla till Australien.


Den 20 oktober. — Sedan uppmätningen af Galapagos-öarne blifvit afslutad, styrde vi till Tahiti och anträdde vår långa öfverfärd af 540 mil. På några få dagar seglade vi från det dystra och molnhöljda ocean-område, som om vintern sträcker sig långt ut från Sydamerikas kust. Vi hade derefter klart och vackert väder, under det vi angenämt seglade framåt 25—27 mil om dagen undan den ihållande passadvinden. Värmegraden är mycket högre i denna mellersta del af Stilla hafvet än vid amerikanska kusten. Termometern i förkajutan stod dag och natt mellan 26 och 27 grader, hvilket kännes mycket angenämt; men ett par grader till skulle göra hettan tryckande. Vi foro genom den Låga eller Farliga Arkipelagen och sågo åtskilliga af dessa i så hög grad märkvärdiga ringformiga korallöar, hvilka nätt och jemt höja sig öfver vattenytan och blifvit kallade Lagun-öar. En lång och bländhvit strand höljes med en rand af grön växtlighet; och sedd på afstånd afsmalnar strimman åt båda hållen och sänker sig under synranden. Från masttoppen kan man se en stor yta af lugnt vatten inom ringen. Dessa låga, urholkade korallöar stå icke i någon jemförelse till det ofantliga haf, ur hvilket de tvärbrant uppstiga, och det är underbart att sådana svaga inkräktare icke öfverväldigas af de allsmäktiga och aldrig hvilande vågorna i det stora haf, som man orätt kallat det Stilla.

Den 15 november. — I dagningen syntes Tahiti, en ö, som för alla tider måste blifva klassisk för den resande i Sydhafvet. På afstånd var utseendet icke inbjudande; ty man kunde ännu icke se den frodiga växtligheten i de lägre trakterna, och då molnen rullade undan, visade sig de vildaste och brantaste spetsarna i öns mellersta delar. Så fort vi ankrade i Matavai-viken omgåfvos vi af kanoter. Det var söndag för oss, men måndag för Tahiti; om förhållandet hade varit omvändt, skulle vi icke hafva fått ett enda [ 357 ]besök; ty förbudet att icke sätta en enda kanot i sjön på sabbaten iakttages strängt. Efter middagen gingo vi i land för att njuta alla det första intryckets fröjder vid ankomsten till ett nytt land, och detta land, det förtjusande Tahiti. En skara män, qvinnor och barn stodo samlade på den minnesvärda Venus-udden, färdiga att mottaga oss med leende, glada anleten. De förde oss till missionärens i trakten, mr. Wilsons hus, hvilken mötte oss på vägen och emottog oss mycket vänligt. Sedan vi en stund uppehållit oss i hans hus, skildes vi åt för att gå omkring, men återvände dit på qvällen.

Den del af landet, som kan odlas, är knappast på något ställe mer än en rand af långländ, uppsvämmad mark, som samlat sig kring bergens fot och skyddas mot hafsvågorna genom ett korallref, som omgifver hela kuststräckan. Inom refvet är en lugn vattenyta, lik en insjö, der infödingarnes kanoter kunna tryggt fara fram och skepp ankra. Den låga landsträcka, som räcker ned till den af korallsand bestående stranden, betäckes af de tropiska ländernas skönaste naturalster. Midt ibland bananer, pomerans-, kokos- och brödfrukt-träd finnas röjda ställen, der yams, söt potates, sockerrör och ananas odlas. Till och med buskarne äro ett infördt fruktträd, nämligen guavan, hvilket genom sin ymnighet har blifvit lika skadligt som ett ogräs. I Brasilien har jag ofta beundrat den vexlande skönheten af bananer, palmer och pomeransträd i motsats till hvarandra; och här hafva vi äfven brödfruktträdet, som utmärker sig genom sina stora, glänsande och djupt inskurna blad. Det är underbart att se lundar af ett träd, som utskjuter sina grenar lika kraftigt som en engelsk ek, fullsatta med stora och i hög grad närande frukter; och ehuru sällan ett naturföremåls nytta kan förklara det nöje man har af att betrakta det, så ingår i afseende på dessa vackra skogar tvifvelsutan kännedomen om deras stora alstringsförmåga till en stor del i den känsla af beundran man erfar. De små slingrande gångstigarne, svala genom den omgifvande skuggan, ledde till de spridda husen, hvilkas egare öfverallt gåfvo oss ett vänligt och mycket gästfritt emottagande.

Ingenting fägnade mig dock så mycket som inbyggarne. Det ligger i deras anletsdrag ett uttryck af mildhet, som genast förjagar tanken på vilden, och ett förstånd, som visar att de fortskrida i hyfsning. När menige man arbetar gå de nakna till midjan och då taga sig tahitierna bäst ut. De äro mycket resliga, bredaxlade, kämpalika och välväxta. Man har anmärkt, att en europé ganska lätt vänjer sig att anse en mörk hy vackrare och naturligare än sin egen färg. En hvit man badande vid sidan af en [ 358 ]tahitier liknade en planta, som blekts genom trädgårdsmästarens konst, i jemförelse med en vacker, mörkgrön växt, som frodas på de öppna fälten. De flesta karlarna äro tatuerade och prydnaderna följa kroppens linier med ett sådant behag, att de göra en högst prydlig verkan. Ett allmänt mönster, ehuru varierande i detaljerna, är snarlikt kronan på ett palmträd. Det utgår från ryggens midtellinie och böjer sig smakfullt åt ömse sidor. Liknelsen kan möjligen vara inbillad, men jag tyckte att en sålunda smyckad menniskokropp liknade stammen af ett ädelt träd, som omfamnades af en fin slingerväxt.

Många äldre personer hade sina fötter betäckta med små sirater, hvilka voro så anbragta, att de liknade en stöflett. Detta mod har likväl numera till en del försvunnit och efterföljts af andra. Ehuru modet här är långt ifrån att vara oföränderligt, måste alla likväl hålla fast vid det, som var rådande i deras ungdom. En gammal man har på detta vis sin ålder inristad på sin kropp och kan icke antaga utseendet af en ung sprätt. Qvinnorna äro tatuerade på samma sätt som männen och vanligtvis mest på fingrarne. Ett fult mod är nu nästan allmänt, nämligen att bortraka håret från öfre delen af hufvudet i en krets, så att man lemnar endast en yttre ring. Missionärerna hafva försökt öfvertala folket att förändra denna vana, men den har blifvit ett mod och detta är ett tillräckligt svar på Tahiti, lika väl som i Paris. Qvinnornas utseende motsvarade icke min förväntan: de äro i alla afseenden mycket underlägsna männen. Vanan att bära en hvit eller röd blomma i bakdelen af hufvudet eller genom ett litet hål i hvardera örat, är mycket vacker. En skärm af flätade kokosblad bäres äfven som en solfjäder. Qvinnorna tyckas vara i större behof af en passande drägt än männen.

Nästan alla infödingar förstå litet engelska — det vill säga de känna benämningarne på de vanliga föremålen och med tillhjelp häraf jemte tecken, kunde ett slags haltande samtal föras. Då vi på qvällen återvände till båten, stannade vi för att bevittna ett ganska täckt uppträde. En mängd barn lekte på stranden och hade upptändt eldar, hvilka upplyste den lugna lagunen och de omgifvande träden, medan andra sutto i kretsar och sjöngo sånger på landets språk. Vi satte oss på sanden och slöto oss till dem. Sångerna voro improviserade och jag tror, att de hade afseende på vår ankomst. En liten flicka sjöng en strof, hvilken de öfriga togo upp i kör. Hela uppträdet lemnade oss det otvetydigaste bevis på, att vi sutto på stränderna af en ö i det vidtfrejdade Sydhafvet.

Den 17 november. — Denna dag räknas i loggboken som tisdagen den 17, i stället för måndagen den 16:e, till följe af vårt [ 359 ]dittills lyckliga förföljande af solen. Redan före frukosten var vårt fartyg inneslutet af en liten flotta med kanoter och när infödingarne fingo tillåtelse att komma om bord, så förmodar jag att de icke kunde hafva varit mindre än tvåhundrade. Det var allas tanke, att det skulle hafva varit svårt, att bland något annat folkslag hafva utvalt ett lika stort antal, som skulle gjort så litet besvär. Alla hade något att sälja; men snäckor voro den förnämsta handelsartikeln. Tahitierna förstå nu fullkomligt penningars värde och föredraga dem framför gamla kläder och andra artiklar. De olika myntslagen med engelska och spanska benämningar förbrylla dem likväl, och de tycktes aldrig anse de små silfvermynten riktigt säkra, förr än de hade blifvit vexlade till blanka riksdalrar. Några höfdingar hafva samlat ansenliga penningsummor. En höfding bjöd för icke längesedan 3,200 riksdaler för ett litet fartyg och ofta köpa de hvalbåtar och hästar till ett pris af 2—400 riksdaler stycket.

Efter frukosten gick jag i land och steg upp på närmaste brant till en höjd af mellan 2—3,000 fot. De yttre bergen äro jemna och kägelformiga, men branta, och de gamla vulkaniska bergarterna, af hvilka de blifvit bildade, äro genomskurna af många djupa dalgångar, som utstråla till kusten från de mellersta bergiga delarne af ön. Sedan vi öfvergått det smala och låga bälte som utgör det bebodda och bördiga landet, följde jag en jemn och brant ås mellan två djupa dalgångar. Växterna voro egendomliga och bestodo nästan uteslutande af små dvärgartade ormbunkar, som högre upp voro blandade med groft gräs. Det var icke olikt det, som växer på åtskilliga berg i Wales, och det var förvånande att se detta så tätt upp öfver den vid kusten varande trädgården med tropiska växter. På den högsta punkt, som jag uppnådde, visade sig åter träd. Af dessa trenne bälten af jemförelsevis yppig växtlighet, har det lägsta sin jemnhet att tacka för sin fuktighet och följaktligen äfven för sin fruktbarhet; ty då det endast obetydligt höjer sig öfver hafsytan, så bortrinner vattnet från det högre landet endast långsamt. Det mellanliggande bältet når icke såsom det öfversta upp i en fuktig och töcknig luft och förblifver derföre ofruktbart. Skogarne i det öfre bältet äro mycket vackra; trädartade ormbunkar ersätta här kokospalmen på kusten. Likväl får man icke antaga, att dessa skogar på något vis likna de brasilianska i praktfullhet. Man kan icke på en ö vänta att få se den stora mängd växtalster, som utmärka ett fastland.

Från den högsta punkt, som jag uppnådde, hade man en god utsigt af den aflägsna ön Eimeo, hvilken lyder under samma furste som Tahiti. Kring de höga och söndersplittrade spetsarne lågo [ 360 ]hvita molnmassor uppstaplade, hvilka bildade en ö i den blåa luften, liksom Eimeo sjelf bildade en på det blåa hafvet. Ön är helt och hållet omgifven af ett ref, med undantag af en liten inloppsöppning. På detta afstånd kunde man endast skåda en smal, men mycket tydlig, lysande, hvit rand, der vågorna först mötte korallmuren. Bergen stego tvärbrant upp ur lagunens spegelblanka yta, som låg innesluten inom denna smala, hvita rand, utanför hvilken hafvets vågor mörkblåa häfde sig. Taflan var anslående. Man kan lämpligen jemföra den med en gravyr infattad i ram, då ramen föreställer brottsjöarne, papperet kring kanten den lugna lagunen och gravyren sjelfva ön. När jag om aftonen nedsteg från berget, mötte mig en man, som jag hade förnöjt med en obetydlig gåfva, medförande varma stekta bananer, en ananas och kokosnötter. Sedan jag vandrat under en brännande sol, vet jag ingenting angenämare, än mjölken af en färsk kokosnöt. Ananas äro här så vanliga, att de ätas ungefär i samma ymnighet, som vi äta rofvor. De hafva en utmärkt smak, kanske bättre än de, som blifvit odlade i England, och jag tror att detta är det högsta loford man kan gifva någon frukt. Innan jag gick om bord underrättade mr. Wilson tahitiern, som visat mig en så lämplig uppmärksamhet, att jag önskade att han och en annan karl skulle följa mig på en kort utflygt bland bergen.

Den 18 november. — Jag kom i land tidigt på morgonen och förde med mig något lifsmedel i en påse, samt trenne filtar för mig och min uppassare. Dessa bundos vid ändarne af en lång stång, som turvis bars på axeln af mina tahitiske följeslagare. De äro vana att på detta vis en hel dag bära så mycket som femtio marker på hvardera ändan af sina stänger. Jag tillsade mina följeslagare, att sjelfva förse sig med mat och kläder, men de sade att det var godt om föda i bergen och att till betäckning var deras eget skinn nog. Vår väg gick genom dalen Tia-auru, genom hvilken en flod flyter ut vid Venus-udden. Denna är en af de förnämsta strömmarne på ön och dess källa ligger vid foten af de högsta, midt i landet belägna spetsarne, som resa sig till en höjd af omkring 7,000 fot. Hela ön är så bergig, så att det enda sättet att tränga in i det inre, är att gå uppför dalarne. Vår väg gick först genom skogar, som på ömse sidor begränsade strömmen, och de utsigter, hvilka här och der öppnade sig mot de höga midtelspetsarne, sedda liksom genom en allé, med här och der en vajande kokospalm på ena sidan, voro högst pittoreska. Dalen blef snart trängre och sidorna högre och brantare. Sedan vi vandrat ungefär tre till fyra timmar, funno vi att dalgångens vidd knappast öfversteg strömbäddens. På ömse sidor voro bergväggarne nästan [ 361 ]lodräta, ehuru till följe af de vulkaniska lagrens lösa beskaffenhet träd och en frodig växtlighet uppsköto från hvarje utspringande kant. Dessa branter måste hafva varit några tusen fot höga och det hela bildade en bergsklyfta, som var vida praktfullare, än allt hvad jag någonsin förut sett i den vägen. Ända till dess middagssolen stod lodrät öfver dalgången, kändes luften sval och fuktig, men då blef den qvalmig. Vi åto vår middag under skuggan af en klippkant, vid foten af en vägg af pelarformig lava. Mina vägvisare hade redan anskaffat en rätt af småfisk och sötvattensräkor. De medförde ett litet nät, utspändt på ett tunnband, och der vattnet var djupt och gick i hvirflar döko de, samt följde likt uttern med öppna ögon fiskarne i hålor och vrår och fångade dem sålunda.

Tahitierna äro lika behändiga som amfibier i vattnet. En anekdot, som Ellis omtalar, visar huru hemmastadda de känna sig i detta element. När man år 1817 skulle föra i land en häst för drottning Pomarre, så brusto gjordarna och han föll i vattnet, hvarpå vildarne genast hoppade öfver bord; och genom sina rop och fåfänga bemödanden att hjelpa, höllo de nästan på att dränka djuret. Men så snart hästen kom i land, tog hela befolkningen till flykten och försökte dölja sig för det menniskobärande svinet, såsom de benämde hästen.

Litet högre upp delade strömmen sig i tre små åar, af hvilka man icke kunde komma fram utmed de tvenne nordliga, till följe af en rad vattenfall, som nedföllo från det högsta bergets taggiga spets. Den tredje var efter allt utseende lika otillgänglig; men vi lyckades likväl gå uppför den på en högst ovanlig väg. Dalens sidor voro nämligen här nästan brådstupa, men såsom ofta händer med lagrade klippor, framskjöto små kanter, hvilka voro tätt bevuxna med vilda bananer, liljeartade växter och andra tropikernas yppiga alster. Då de klättrade utåt dessa kanter och sökte efter frukter, hade tahitierna upptäckt en stig, på hvilken man kunde klifva upp för hela branten. Det första uppstigandet från dalen var mycket farligt, ty det var nödvändigt att gå uppför en brant, naken klipphäll med tillhjelp af de rep, som vi medförde. Jag kan icke förstå huru någon menniska kunde upptäcka att detta förfärliga ställe var den enda punkt, der bergets sida kunde bestigas. Vi gingo derefter försigtigt långs med en af de utskjutande klippkanterna, till dess vi kommo till en af de tre strömmarne. Denna kant bildade här en flat häll, ofvanför hvilken ett, några hundra fot högt, vackert vattenfall nedsände sitt vatten, medan nedanför ett annat högt vattenfall föll i hufvudströmmen i den vid våra fötter liggande dalen. Från denna svala och skuggrika vrå gjorde [ 362 ]vi en omväg för att undvika det öfverhängande vattenfallet. Liksom förut följde vi små utskjutande klippkanter, hvarvid faran delvis doldes af den täta växtligheten. Då vi skulle gå från en af dessa kanter till en annan, mötte oss en lodrät klippvägg. En af tahitierna, en ståtlig, rask karl, stälde då en trädstam emot densamma, klättrade uppför denna och uppnådde derefter med tillhjelp af remnor spetsen. Han fästade repen vid en utskjutande pynt och släppte ned dem för att få upp vår hund och vår packning, hvarefter vi sjelfva klättrade upp. Under den kant, på hvilken trädstammen stäldes, måste branten hafva varit fem till sexhundra fot djup, och om afgrunden icke till en del hade varit dold af öfverhängande ormbunkar och liljor, skulle jag nog hafva svindlat och ingenting hafva förmått mig att försöka uppstigandet. Vi fortsatte vårt uppstigande stundom långs med knifhvassa åsar, med djupa dalar på ömse sidor om sig. I Cordilleran har jag sett berg i en vida större skala, men i fråga om branthet, ingenting som alls kunde jemföras med dessa. Om aftonen framkommo vi till en liten jemn fläck på stränderna af samma ström, hvilken vi hade fortsatt att följa och som nedstörtar i en rad vattenfall. Här stannade vi öfver natten. På ömse sidor om dalgången voro stora dungar af bergsbananen, fullsatta med mogen frukt. Många af dessa växter voro från tjugu till tjugufem fot höga och från tre till fyra fot i omkrets. Med tillhjelp af barkremsor i stället för rep, bambustammar i stället för pålar och bananens stora blad till tak, bygde tahitierna oss på några minuter ett förträffligt hus, och med vissnade blad tillredde de en god bädd.

Derefter skyndade de att upptända eld och tillaga vår aftonmåltid, hvarvid elden åstadkoms derigenom, att man gned ett trubbigt trästycke uti en urgröpning, som blifvit gjord i ett annat, liksom om man ville göra denna större, till dess det sålunda afrifna stoftet fattade eld. Hibiscus tiliaceus, ett särdeles hvitt och mycket lätt trädslag, begagnas endast för detta ändamål. Det är detsamma, som man använder till stänger för att bära bördor och till de flytande utliggarne på sidan af kanoterna. Eld åstadkoms på ett par sekunder; men såsom jag erfor, erfordras det den största ansträngning för en person, som icke förstår konsten; men till slut lyckades jag till min stora förnöjelse att få trästoftet att fatta eld. Gauchon på Pampas använder ett annat förfarande; ty han tager ett omkring aderton tum långt, spänstigt trästycke, hvars ena ända han trycker mot sitt bröst, medan den andra spetsade ändan instickes i ett hål i en träbit, hvarefter den krökta delen hastigt kringvrides lik en centrumborr. Sedan tahitierna uppgjort en liten eld af vedpinnar, lade de en hop stenar, stora som knytnäfvar, på [ 363 ]den brinnande veden, då vedpinnarne efter omkring tio minuter voro uppbrunna och stenarne varma. De hade först invecklat stycken af oxkött, fisk, mogna och omogna bananer samt toppen af vild arum i friska bladpaketer. Dessa gröna paketer lades nu i ett hvarf mellan två lag af varma stenar, hvarefter alltsamman betäcktes med jord, så att hvarken någon rök eller imma kunde slippa ut. Efter en fjerndels timme var allt på det utsöktaste vis tillagadt. De gröna paketen lades nu på en duk af bananblad, och med ett kokosnötskal drucko vi den rinnande strömmens kyliga vatten och njöto sålunda vårt landtliga mål.

Jag kunde icke utan beundran betrakta de omgifvande växterna. Rundt omkring stodo bananträd, hvilkas frukter lågo hoptals ruttnande på marken, ehuru de kunna användas till föda på åtskilliga vis. Midt för oss låg en vidsträckt dunge af vilda sockerrör och strömmen beskuggades af Avaträdets mörkgröna, knotiga stam, hvilket träd fordom var så ryktbart för sin kraftiga, rusgifvande verkan. Jag tuggade en bit och fann den hafva en bitter, obehaglig smak, hvilken genast skulle hafva kommit hvem som helst att förklara den för giftig. Tack vare missionärerna trifves denna växt nu endast i dessa djupa dalgångar, oskadlig för alla. Tätt bredvid såg jag den vilda arum, hvars rötter äro goda att äta, när de äro väl genomstekta, och de unga bladen bättre än spenat. Här fans den vilda yamsroten och en lilja kallad Ti, som växer i mängd och har en mjuk, brun rot, till skapnad och storlek lik en stor träkloss. Denna utgjorde vår desert, ty den är söt som sirup och har en angenäm smak. Dessutom funnos åtskilliga andra vilda frukter och nyttiga växter. Den lilla strömmen innehåller, förutom sitt kyliga vatten, äfven ålar och kräftor. Jag beundrade denna tafla, när jag jemförde den med ett ouppodladt land i det tempererade bältet. Jag kände styrkan af den anmärkningen, att menniskan, åtminstone den vilda, som har sin omdömesförmåga endast delvis utvecklad, är tropikernas barn.

Då aftonen inbröt, vandrade jag under bananernas dystra skugga uppåt flodbädden. Min väg afbröts snart, då jag kom till ett mellan två och trehundra fot högt vattenfall; och der ofvan var återigen ett annat. Jag omtalar alla dessa vattenfall, som finnas i denna enda bäck, för att gifva en allmän föreställning om landets sluttning. I denna gömda vrå, der vattnet föll, tycktes aldrig någon vindflägt hafva blåst. De tunna kanterna af de stora, af stänket våta banan-bladen voro hela, i stället för, såsom vanligen är händelsen, sönderslitna i tusen flikar. Från vår ståndpunkt, som nästan hängde på bergets sida, kunde vi här och der kasta en blick ned i djupet af de närliggande dalarne; och midtelbergens [ 364 ]höga spetsar, hvilka upptornade sig sextio grader intill zenith, dolde halfva aftonhimmeln. Då vi sutto der, var det ett högtidligt skådespel, att se huru aftonskuggorna småningom förmörkade de sista och högsta spetsarne.

Innan vi lade oss ned för att sofva, föll den äldre tahitiern på sina knän och uppläste med tillslutna ögon en lång bön på sitt hemlands språk. Han bad såsom en kristen med tillbörlig vördnad och utan fruktan för åtlöje eller för att vilja påskina någon fromhet. Då vi åto, ville ingen af infödingarne smaka någon mat, utan att först hafva läst en kort bön. De resande, som tro att tahitierna endast bedja, när missionärens ögon äro fästade på dem, skulle hafva tillbragt denna natten med oss vid bergsidan. Före morgonen regnade det mycket starkt, men det goda banantaket höll oss torra.

Den 19 november. — I dagningen tillagade mina vänner efter sin morgonbön en förträfflig frukost på samma vis, som om aftonen. De njöto sjelfva deraf rundligen och jag såg sannerligen aldrig några menniskor äta på långt när så mycket. Jag förmodar att så ofantligt rymliga magar måste härröra af att en stor del af deras kosthåll består af frukter och växtalster, hvilka inom ett gifvet omfång innehålla en jemförelsevis obetydlig mängd näringsämne. Mot min vetskap blef jag orsaken till att mina följeslagare, såsom jag sedan fick veta, kommo att bryta mot en af sina egna lagar och föreskrifter. Jag hade nämligen med mig en flaska brännvin, hvilken de icke kunde vägra att smaka på, men så ofta de togo en klunk, satte de fingrarne för munnen och yttrade ordet ”missionär”. — Omkring två år förut blef dryckenskapslasten mycket allmän genom införandet af spritdrycker, sedan begagnandet af ava hade blifvit förbjudet. Missionärerna öfvertalade då några hederlige män, hvilka sågo att deras land gick sin undergång till mötes, att med dem bilda en nykterhetsförening. Till följe af öfvertygelse eller för skam skull förmåddes slutligen alla infödingarne och drottningen att ingå deri; strax derefter utfärdades en lag, att inga spritdrycker skulle få införas på ön och att den, som sålde eller köpte den förbjudna varan, skulle straffas med böter. Med anmärkningsvärd rättvisa beviljades en viss tid för att afyttra det förråd, som fans inne, innan lagen gick i verkställighet; men så fort den det gjorde, anstäldes en allmän undersökning, hvarvid icke ens missionärernas hus fritogos och all avan (såsom infödingarne kalla alla spritdrycker) uthäldes på marken. När man besinnar de följder, som omåttligheten haft på infödingarne i norra och södra Amerika, så tror jag att man skall erkänna att alla, som önska Tahitis välgång, stå i icke ringa tacksamhetsskuld till [ 365 ]missionärerna. Så länge som den lilla ön St. Helena förblef under Ostindiska kompaniets styrelse, tillät man der icke införseln af spritdrycker, till följe af den stora skada de åstadkommo; men vin hemtades från Goda hoppsudden. Det är ett rätt märkligt och icke särdeles smickrande faktum, att samma år som försäljningen af spritdrycker der tilläts, så förbjöds deras begagnande på Tahiti genom folkets egen fria vilja.

Efter frukosten fortsatte vi vår färd. Då mitt ändamål endast var att se litet af landskapet i det inre, återvände vi på en annan stig, som ledde ned i hufvuddalen lägre ned. Ett stycke väg vandrade vi på en mycket svår stig utefter sidan af det berg, som bildade dalen. På de mindre branta ställena gingo vi genom vidsträckta lundar af vilda bananer. Sedda i den dunkla skymning, som råder i dessa lundar, framstälde tahitierna med sina nakna, tatuerade kroppar och sina blomsterprydda hufvuden en vacker bild af menniskan i något urtida land. Vid vårt nedstigande följde vi långs med kanten af bergåsarne, hvilka voro ytterst smala och på en ansenlig sträcka så branta, som en stege; men allesamman beklädda med växtlighet. Den ytterliga försigtighet, som erfordras för att afväga hvarje steg, gjorde vandringen ytterst mödosam. Jag upphörde icke att beundra dessa dalgångar och branter; när man såg landet från en af de smala åsarna, var stödjepunkten så liten, att intrycket var ungefär detsamma, som om man varit i en luftballong. Vid detta nedstigande behöfde vi endast en enda gång begagna tågen, och det var på det ställe, der vi kommo in i hufvuddalen. Vi sofvo under samma klippafsats, der vi hade ätit dagen förut. Natten var vacker, men kolmörk till följe af klyftans djup och smalhet.

Innan jag verkligen såg detta land, fann jag det svårt att förstå två omständigheter, som omtalats af Ellis, nämligen att efter forna tiders mördande strider de öfverlefvande på den besegrade sidan drogo sig tillbaka till bergen, der en liten trupp kunde motstå en stor mängd; och helt visst kunde ett halft dussin lätt hafva tillbakadrifvit tusenden på det ställe, der tahitiern uppstälde trästammen; och för det andra, att efter kristendomens införande, det fans vilda menniskor, som lefde i bergen och hvilkas tillflyktsorter voro okända för de mera civiliserade invånarne.

Den 20 november. — Om morgonen begåfvo vi oss tidigt på väg och framkommo till Matavai vid middagstiden. På vägen mötte vi ett stort sällskap af ståtliga, kämpalika män, som gingo efter vilda bananer. Jag fann att vårt fartyg, till följe af svårigheten att få vatten, hade flyttats till hamnen Papawa, dit jag genast begaf mig. Detta är ett mycket vackert ställe. Bugten är [ 366 ]omgifven af ref och vattnet är lugnt som i en insjö. Den odlade marken med dess sköna alster samt sina här och der spridda hyddor, sträcker sig ända ned till vattenbrynet.

Då jag före min ankomst till dessa öar hade läst så många olika berättelser, ville jag gerna genom egna iakttagelser bilda mig ett omdöme om deras moraliska tillstånd, ehuru ett dylikt omdöme nödvändigtvis måste blifva mycket ofullständigt. De intryck man först erhåller, måste alltid i hög grad bero på de föreställningar, man förut fattat. Jag hade hemtat mina från Ellis ”Polynesiska Forskningar”; en förträfflig och högst intressant bok, men som naturligtvis betraktar allt under en gynsam synpunkt; vidare från Beecheys resa, och från Kotzebues, som är en häftig motståndare till hela missionsväsendet. Den, som jemför dessa tre uppgifter, skall, tror jag, få en temligen noggrann föreställning om de närvarande tillståndet på Tahiti. Ett intryck, som jag hemtat från de begge senaste auktoriteterna, var bestämdt oriktigt, nämligen att tahitierna hade blifvit ett dystert slägte och lefde i fruktan för missionärerna. Jag såg intet spår till den senare känslan, så vida man icke vill sammanblanda fruktan och vördnad under samma namn. I stället för att missbelåtenhet är en rådande känsla, blefve det svårt att i Europa ur en folkhop framleta hälften så många glada och lyckliga ansigten. Man utfar emot förbudet af flöjten och dansandet såsom dåraktigt och oriktigt, och på samma sätt betraktar man det presbyterianska helighållandet af sabbaten. I dessa afseenden vill jag icke försöka framkomma med någon åsigt mot personer, som hafva bott på ön lika många år, som jag der tillbragte dagar.

På det hela föreföll det mig, som om invånarnes sedlighet och religion äro i hög grad hedrande för dem. Det finnes många, som till och med bittrare än Kotzebue anfalla både missionärerna, deras system och de deraf uppkomna verkningarne. Sådana bedömare jemföra likväl aldrig det nuvarande tillståndet med det, som rådde på ön endast för tjugu år sedan; ej heller med Europas tillstånd i denna dag, utan de jemföra det med den höga måttstocken af biblisk fullkomlighet. De vänta att missionärerna skola uträtta hvad apostlerna sjelfva icke förmådde. Man tillskrifver nu missionärerna felet för hvad som i detta afseende brister i folkets tillstånd, i stället för att hålla dem räkning för hvad de uträttat. De glömma eller vilja icke erinra sig att menniskooffer och ett hedniskt presterskaps makt, en lösaktighet, som ej hade sin motsvarighet annorstädes på jorden, barnamord, som följder af detta, blodiga krig, hvarunder segrarne skonade hvarken qvinnor eller barn, att allt detta blifvit afskaffadt och att oärlighet, omåttlighet [ 367 ]och sedeslöshet blifvit i hög grad inskränkta genom kristendomens införande. Det är låg otacksamhet af en resande att glömma dessa saker; ty skulle han råka att lida skeppsbrott på någon okänd kust, skall han säkert innerligt bedja om att missionärernas lärdomar måtte hafva utbredt sig så långt.

Hvad sedligheten beträffar, har man ofta påstått, att qvinnornas kyskhet är deras svagaste sida. Men innan man tadlar dem för strängt, torde det vara skäl att erinra sig de uppträden, som beskrifvits af kapten Cook och mr. Banks, i hvilka det nuvarande slägtets mormödrar och mödrar deltogo. De, som äro strängast, borde besinna huru mycket af de europeiska qvinnornas sedlighet beror på de intryck döttrarne tidigt emottaga af sina mödrar, samt dessutom i hvarje särskilt fall på religionens bud. Men det är gagnlöst att anföra skäl mot sådana bedömare. Jag tror att de, svikna i sin förväntan att icke finna fältet för utsväfningar fullt ut så fritt som förut, icke vilja tro på en sedlighet, som de sjelfva icke önska utöfva eller på en religion, som de underskatta, för att icke säga förakta.

Söndagen den 22:a. — Hamnen vid Papiéte, der drottningen bor, kan anses som öns hufvudstad. Den är äfven styrelsens säte och den förnämsta utskeppningsorten. Kapten Fitz Roy for i dag i land med några af besättningen för att åhöra gudstjensten, först på öbornas språk och derefter på vårt. Mr. Pritchard, den förnämste missionären på ön, förrättade gudstjensten. Kapellet bestod af en stor luftig träbygnad och det var till trängsel fyldt med snygga, renliga personer af alla åldrar samt af båda könen. Deras uppmärksamhet tycktes nästan mindre, än jag hade väntat; men jag tror att jag hade gjort mig alltför stora förväntningar. I alla händelser såg det i det närmaste ut som i en engelsk landskyrka. Psalmsången var onekligen mycket vacker, men predikan ljöd icke väl, ehuru den framsades på ett flytande sätt; ty ett ständigt upprepande af ord sådana som ”tata ta, mata mai” gjorde den entonig. Efter den engelska gudstjensten, återvände några af oss till fots till Matavai. Det var en angenäm vandring, stundom långs med hafsstranden och stundom under skuggan af de många vackra träden.

För ungefär två år sedan plundrades ett litet engelskt fartyg af några infödingar på de Låga öarne, hvilka då stodo under drottningens af Tahiti lydnad. Man ansåg att gerningsmännen hade blifvit eggade till detta dåd genom några obetänksamma lagar, som utfärdats af hennes majestät. Britiska styrelsen begärde ersättning, som medgafs och det blef öfverenskommet att en summa af nära tolf tusen riksdaler skulle betalas på första dagen af [ 368 ]förliden september månad. Kommodoren öfver engelska flottiljen vid Lima, befalde derföre kapten Fitz Roy att efterhöra huruvida nämda summa blifvit betald och fordra upprättelse, om den icke blifvit erlagd. Kapten Fitz Roy anhöll följaktligen om ett samtal med drottning Pomarre, som sedan blef så namnkunnig för den misshandling hon led af fransmännen. Ett parlament hölls för att taga frågan i öfvervägande, hvilket bivistades af alla de förnämsta höfdingarne på ön samt af drottningen sjelf. Jag skall icke försöka att beskrifva hvad som egde rum, efter den intressanta berättelse, som kapten Fitz Roy lemnat derom. Det befans att penningarne icke hade blifvit betalda, och måhända voro de derför anförda skälen något tvetydiga; men för öfrigt kan jag icke nog uttrycka allas vår förvåning öfver det sunda förstånd, den omdömesförmåga, den hofsamhet, uppriktighet och snabba beslutsamhet, som ådagalades å alla sidor. Jag tror att vi lemnade denna sammankomst med helt andra tankar om tahitierna, än vi hyste när vi kommo dit. Höfdingarne och folket beslöto att sammanskjuta och fylla den summa som felades, och då kapten Fitz Roy anmärkte, att det var hårdt att deras enskilta förmögenhet skulle offras för aflägsna öboars brott, svarade de, att de voro tacksamma för hans godhet, men Pomarre var deras drottning och de hade beslutat sig för att hjelpa henne i detta hennes bryderi. Detta beslut och dess hastiga verkställande (ty en anteckningsbok öppnades tidigt påföljande morgon), afslöt på bästa vis denna märkliga yttring af pligttrohet och rättskänsla.

Sedan hufvudfrågan var afgjord, begagnade några af höfdingarne tillfället att göra kapten Fitz Roy flera förståndiga frågor angående till folkrätten hörande bruk och lagar i afseende på behandlingen af fartyg och utlänningar. I somliga afseenden utfärdades lagen ord för ord på stället, så snart beslutet fattats. Detta tahitiska parlament satt flera timmar, och när det var slut, inbjöd kapten Fitz Roy drottning Pomarre att aflägga ett besök om bord på Beagle.

Den 25 november. — På aftonen sändes fyra båtar efter hennes majestät. Fartyget var smyckadt med flaggor och manskapet mannade rå vid drottningens ankomst om bord. Hon beledsagades af de flesta höfdingarne. Alla iakttogo ett mycket skickligt uppförande, i det de icke bådo om något och tycktes vara mycket belåtna med kapten Fitz Roys skänker. Drottningen är en stor, tafatt qvinna, utan skönhet, behag och värdighet, som har endast ett kungligt attribut, nämligen ett under alla omständigheter fullkomligt orörligt ansigtsuttryck och detta temligen buttert. Raketerna beundrades mest och efter hvarje knall kunde man höra [ 369 ]ett djupt ”åh” från stranden rundt omkring hela viken. Matrosernas sånger blefvo äfven mycket beundrade och drottningen sade, att hon trodde det en af de mest larmande helt visst icke kunde vara en psalm. Det kungliga sällskapet återvände icke i land förr än efter midnatt.

Den 26:e. — Om aftonen styrde vi kursen till Nya Zeeland med en lätt landvind och när solen gick ned, hade vi en afskedsblick af Tahitis berg, den ö, hvilken hvarje dit anländ resande har egnat sin gärd af beundran.

Den 19 december. — Om qvällen sågo vi Nya Zeeland på afstånd och kunde nu anse oss i det närmaste hafva öfverseglat Stilla hafvet. Man måste hafva öfverfarit detta stora haf, för att fatta dess omätlighet. Ehuru vi snabbt foro fram flera veckors tid, sågo vi ingenting annat än samma blå, djupa haf. Äfven inom ögrupperna äro öarne endast fläckar och ligga långt ifrån hvarandra. Vana att se kartor, ritade i liten skala, der punkter, skuggningar och namn äro tätt hopade, kunna vi icke riktigt bedöma huru oändligt liten proportionen af torrt land är till vattnet i denna vidsträckta rymd. Vi hade likaledes öfverseglat antipodernas meridian och voro lyckliga vid tanken på att hvarje mil vi seglade, var en mil närmare England. Dessa antipoder återkalla i minnet gamla barndomsminnen fulla af tvifvel och förundran. Det var icke längre sedan än några dagar, som jag blickade mot detta luftiga stängsel såsom en bestämd punkt under vår hemfärd; men nu finner jag, att denna, liksom alla dylika hviloplatser för inbillningen, äro såsom skuggor, hvilka en man, som rör sig framåt, icke kan gripa. En flera dagars storm har på sista tiden gifvit oss tillräcklig ledighet att mäta de blifvande stationerna på vår långa hemfärd och att innerligt längta efter dess slut.

Den 25 december. — Tidigt på morgonen inlöpte vi i Ö-viken och då vi några timmar lågo för stiltje nära dess mynning, uppnådde vi icke ankarplatsen förr än vid middagstiden. Landet är bergigt med jemna ytterlinier och är djupt inskuret af talrika hafsfjordar, som utsträcka sig från viken. Marken ser på långt håll ut, som vore den beklädd med groft bete, ehuru detta i verkligheten icke är någonting annat än ormbunkar. På de aflägsnare kullarne, äfvensom delvis i dalarne, finnes en hel mängd skogsmark. Den rådande färgtonen i landskapet är icke ljusgrön, och det liknar landet något söder om Concepcion i Chile. På åtskilliga ställen i viken ligga små byar med fyrkantiga hus af snyggt utseende spridda tätt ned till vattenkanten. Tre hvalfångarefartyg lågo till ankar och en kanot for då och då från den ena stranden [ 370 ]till den andra. Med undantag häraf rådde den största stillhet öfver hela trakten. Endast en enda kanot kom till sidan af fartyget. Detta, äfvensom hela landskapets utseende, bildade en anmärkningsvärd och icke särdeles behaglig motsats till den glädtiga och larmande välkomsthelsning vi fingo på Tahiti.

På eftermiddagen foro vi i land till en af de större husgrupperna, hvilka likväl ännu icke förtjena namnet by och som kallas Pahia. Det är missionärernas bostad och der finnas inga infödda, utom tjenare och arbetare. I granskapet af Ö-viken stiger antalet af engelsmän till mellan två och trehundra, deras familjer deri inberäknade. Alla husen, af hvilka många äro hvitfärgade och se rätt prydliga ut, tillhöra engelsmän. Infödingarnes kojor äro så små och eländiga, att man knappast kan märka dem på något afstånd. I Pahia var det högst angenämt att se engelska blommor i trädgårdarne framför husen. Der funnos åtskilliga slags rosor, kaprifolium, jasminer, nejlikor och hela häckar af nyponbuskar.

Den 22 december. — På morgonen gick jag ut för att se mig omkring, men jag fann snart att landet var mycket otillgängligt; ty alla höjder voro tätt bevuxna med höga ormbunkar, samt med en låg buske, hvilken växer lik en cypress, och endast obetydligt af marken har blifvit röjdt eller odladt. Jag försökte derefter vandra utmed hafsstranden; men åt hvilket håll jag än vände mig, hejdades min gång af saltvattenskrikor och djupa bäckar. Samfärdseln mellan invånarne i de olika delarne af viken upprätthålles liksom i Chiloe nästan helt och hållet medelst båtar. Jag förvånades att finna, att nästan alla höjder, som jag besteg, under någon förfluten tid hade varit mer eller mindre befästade. Topparne voro uthuggna i trappformiga afsatser och ofta hade de varit skyddade med djupa grafvar. Jag märkte sedermera, att de förnämsta kullarne inåt landet, på samma sätt visade en med konst åstadkommen ytterlinie. Dessa äro de ”pa”, hvilka så ofta omtalades af Cook under namnet ”hippah”; hvarvid skilnaden i uttalet beror på artikelns tillfogande.

Att ”pa” fordom varit mycket i bruk, var tydligt af de högar med musselskal och af de gropar, i hvilka, såsom man sade mig, söt potates brukade förvaras för nödfall. Då intet vatten fans på dessa kullar, skulle försvararne aldrig hafva kunnat uthärda en långvarig belägring, utan endast ett plötsligt plundringsanfall, emot hvilket de på hvarandra följande afsatserna torde hafva lemnat ett godt värn. Det allmänna införandet af skjutvapen har förändrat hela krigföringssättet och ett blottstäldt läge på en kulle är numera värre än gagnlöst. ”Pa” äro följaktligen nu för tiden alltid uppförda på ett stycke slät mark, och bestå af ett dubbelt [ 371 ]pålverk af tjocka och höga stänger, som äro stälda i en zickzack-formig linie, så att hvarje punkt kan bestrykas. Inom pålverket är en jordvall uppkastad, bakom hvilken försvararne kunna i säkerhet hvila sig eller begagna sina eldvapen öfver densamma. Nedvid marken gå stundom små hvälfda öppningar genom detta bröstvärn, hvarigenom försvararne kunna krypa ut till pålverket för att bespeja fienden. Pastor Williams, som gaf mig dessa upplysningar, tillade att han i en ”pa” hade sett utsprång eller sträfpelare, som sköto ut på den inre eller skyddade sidan af jordvallen; och då man frågade höfdingen om nyttan af dem, svarade denne, att om två eller tre af hans män skötos, skulle deras grannar icke se kropparne och deraf bli modfälda.

Dessa ”pa” betraktas af ny-zeeländarne såsom ganska fullkomliga försvarsmedel; ty den angripande styrkan är aldrig så väl disciplinerad, att den i sluten trupp stormar mot pålverket, nedhugger detta och skaffar sig inträde. När en stam tågar ut i krig, kan höfdingen icke befalla en afdelning att gå hit och en annan dit; utan hvar man slåss då som han finner för bäst; och för hvarje enskilt individ måste det synas vara oundviklig död, att nalkas ett pålverk försvaradt af skjutvapen. Jag skulle tro att man ingenstädes på jorden kan finna en mera krigisk ras än ny-zeeländarne. Ett talande bevis härför är Cooks beskrifning på deras beteende, då de första gången sågo ett skepp; ty deras tilltag att kasta en svärm af stenar på ett så stort och ovanligt föremål, och deras utmanande rop: ”Kom i land och vi skola slå ihjäl och äta upp er allesamman”, antyda en ovanlig djerfhet. Detta krigiska lynne visar sig äfven tydligt i många af deras plägseder, äfvensom i deras obetydligaste handlingar. Om man slår en ny-zeeländare, om också blott på gyckel, så måste han slå igen, och jag såg ett prof härpå med en af våra officerare.

Till följe af hyfsningens framåtskridande äro krig nu mycket mindre vanliga, utom bland de sydliga stammarne. Jag hörde en betecknande anekdot om hvad som någon tid förut tilldrog sig i södern. En missionär fann en höfding och hans stam rustande sig till strid; deras bössor voro rena och skinande, och deras ammunition i beredskap. Missionären talade länge om gagnlösheten af ett krig och den obetydliga anledningen till det nu ifrågavarande, så att höfdingen starkt rubbades i sitt beslut och tycktes tveksam; men slutligen kom han ihåg att en fjerding krut höll på att skämmas och att den icke kunde gömmas stort längre; och detta framdrogs som ett oomkullkastligt skäl för nödvändigheten af att genast förklara krig. Att så mycket godt krut skulle förderfvas, var någonting som icke kunde komma i fråga, och detta gjorde [ 372 ]slag i saken. Missionärerna berättade mig, att under Shongis lifstid, samma höfding som besökte England, var kärleken till krig den enda och stadigvarande bevekelsegrunden till alla handlingar. Den stam, för hvilken han var öfverhufvudet, hade en tid förut blifvit mycket förtryckt af en annan stam från Thames-floden; och männen aflade en högtidlig ed, att när deras söner blefvo fullvuxna och de voro nog starka dertill, skulle de aldrig glömma eller förlåta dessa oförrätter. Detta tyckes hafva varit Shongis förnämsta bevekelsegrund för hans resa till England, och när han kommit dit, det enda föremålet för hans tankar. Gåfvor värderades endast så till vida som de kunde förvandlas till vapen och af alla yrken intresserade endast de honom, som stodo i samband med vapens förfärdigande. När Shongi var i Sydney, råkade han af en egen händelse den fiendtliga höfdingen från Thames-floden i mr. Marsdens hus. De voro höfliga emot hvarandra, men Shongi sade honom, att när han återkommit till Nya Zeeland, skulle han aldrig upphöra att föra krig mot hans land. Utmaningen antogs och Shongi uppfylde vid sin återkomst hotelsen till sista bokstafven. Stammen på Thames-floden öfverväldigades fullständigt och höfdingen, som hade fått utmaningen, blef sjelf dödad. Ehuru Shongi hyste sådana djupa känslor af hat och hämd, beskrifves han såsom en godhjertad menniska.

På qvällen begaf jag mig jemte kapten Fitz Roy och mr. Baker, en af missionärerna, på ett besök till Kororadika. Vi gingo omkring i byn och sågo och samtalade med många personer, både män, qvinnor och barn. Då man ser ny-zeeländaren, jemför man honom naturligtvis med tahitiern, emedan begge tillhöra samma menniskoras. Jemförelsen utfaller dock ingalunda till ny-zeeländarens fördel; ty om han också är öfverlägsen i styrka, så är hans skaplynne i hvarje annat afseende af en mycket lägre ordning. En blick på begges ansigtsuttryck öfvertygar om, att den ena är en vilde och den andra en civiliserad menniska. Det skulle vara fåfängt att på hela Nya Zeeland uppsöka en person med utseende och en hållning sådana som den gamla tahitiske höfdingen Utammes. Tvifvelsutan gifver det ovanliga sätt, hvarpå tatueringen här utöfvas, ett obehagligt uttryck åt deras ansigten, i det de invecklade, men regelbundna figurer, som betäcka hela ansigtet, förbrylla och vilseleda ett ovant öga, hvarförutom det är sannolikt, att de djupa skårorna åstadkomma ett utseende af stel oböjlighet, genom att de förstöra ansigtsmusklernas spel. Men dessutom ha de ett blinkande med ögat, som ej kan antyda annat än list och vildhet. Deras kropp är reslig och fyllig, men kan icke i skönhet jemföras med arbetsklassernas på Tahiti.

[ 373 ]Både deras personer och hus äro till äckel smutsiga och illaluktande; och tanken på att tvätta vare sig sjelfva eller sina kläder, tyckes aldrig hafva uppstått hos dem. Jag såg en höfding, som bar en svart och flottig skjorta, och då man frågade honom huru det kom sig, att den var så smutsig, svarade han med förvåning ”Ser ni icke att den är gammal”? Några hafva skjortor, men den vanliga drägten är en eller två stora filtar, vanligen svarta af smuts, som kastas öfver deras axlar på ett mycket olämpligt och tafatt vis. Några af de förnämsta höfdingarne hafva snygga engelska kläder, men dessa påtagas blott vid högtidliga tillfällen.

Den 23 december. — På ett ställe, som kallas Waimate, ungefär två och en half mil från Ö-viken, midt emellan ost- och vestkusten, hafva missionärerna inköpt ett jordområde, för att der bedrifva landtbruk. Jag hade blifvit bekant med pastor Williams, som, då jag yttrade en önskan att se det, inbjöd mig att besöka sig der. Mr. Bushby, en på Nya Zeeland bosatt engelsman, erbjöd sig att föra mig i sin båt förbi en årännil, der jag skulle få se ett vackert vattenfall och hvarigenom min vandring skulle förkortas. Han skaffade mig likaledes en vägvisare. Då han bad en närboende höfding att anskaffa en sådan, erbjöd sig höfdingen att sjelf gå; men hans okunnighet om penningars värde var så stor, att han först frågade mig huru många pund jag ville gifva honom, fastän han sedan nöjde sig med åtta riksdaler. När jag visade höfdingen ett mycket litet bylte, som jag önskade få buret, blef det alldeles nödvändigt för honom att medtaga en slaf. Dessa högmodskänslor börja nu aftaga, men fordom skulle en höfding förr hafva dött, än underkastat sig förnedringen att bära den ringaste börda. Min följeslagare var en vig, kraftfull karl, klädd i en smutsig filt, och med ansigtet helt och hållet tatueradt. Han hade fordom varit en stor krigare, och tycktes stå på mycket förtrolig fot med mr. Bushby, ehuru de vid åtskilliga tillfällen hade varit i häftiga tvister. Mr. Bushby anmärkte, att litet lugn ironi ofta bringar dessa infödingar till tystnad i deras mest uppbrusande ögonblick. Denne höfding hade kommit till mr. Bushby och tilltalat honom på ett högtrafvande sätt: ”En stor höfding, en stor man, en vän till mig, har kommit på besök till mig — ni måste gifva honom något godt att äta, några vackra skänker” o. s. v. Mr. Bushby hade då låtit honom tala till slut och svarade derefter helt lugnt ungefär sålunda: ”Hvad vidare skall din slaf göra för dig”? Mannen gjorde då en mycket löjlig grimas och upphörde genast med sitt skrytsamma tal.

Någon tid förut var mr. Bushby utsatt för ett mycket allvarsammare anfall. En höfding jemte en hop karlar försökte bryta [ 374 ]sig in i hans hus midt i natten, och då de icke funno detta så lätt, började de häftigt beskjuta det med sina bössor. Mr. Bushby blef härvid lindrigt sårad, men vildarne bortdrefvos till slut. Kort efteråt blef det upptäckt, hvem som varit angriparen, hvarpå ett allmänt möte af höfdingarne sammankallades, för att taga ifrågavarande sak i öfvervägande. Öfverfallet ansågs af ny-zeeländarne såsom mycket skändligt, emedan det varit ett nattligt anfall och mrs. Bushby låg sjuk i huset, hvilken sistnämda omständighet, till deras stora heder, alltid anses som ett beskydd. Höfdingarne beslöto derföre att indraga våldsverkarens land till konungen af England. Hela förfarandet att sålunda ransaka och straffa en höfding, var alldeles utan motstycke. Angriparen förlorade dessutom sina jemlikars aktning och detta ansågs af engelsmännen som vida vigtigare, än indragningen af hans land.

Då båten skulle stöta från land, steg ännu en höfding uti den, hvilken endast önskade få nöjet af en färd upp och ned för kanalen. Jag har aldrig sett ett mera fasaväckande och vildt ansigtsuttryck än denne mans. Det föll mig ögonblickligen in att jag någonstädes hade sett hans porträtt; och man igenfinner det i Retzschs pennteckningar till Schillers ballad om Fridolin, der två karlar stöta Robert in i den brinnande masugnen. Det är den karlen, som har sin hand på Roberts bröst. Anletsdragen talade här sanning. Denne höfding hade varit en beryktad mördare och var till på köpet en feg stackare. På det ställe der vi landstego, följde mr. Bushby mig några hundra alnar på vägen, hvarvid jag icke kunde låta bli att beundra den gamle gråhårige bofvens kalla oförskämdhet, då han, qvarliggande i båten, ropade till mr. Bushby: »Dröj inte länge; ty eljest blir jag trött att vänta här.»

Vi anträdde nu vår vandring utefter en vältrampad stig, som på ömse sidor begränsades af den höga ormbunke, som betäcker hela landet. Sedan vi gått en half mil, kommo vi till en liten landsby, med några få kojor och några jordlappar, hvarpå voro satta potäter. Införandet af potatisen har varit den förnämsta välgerningen för ön. Också användes den nu vida mera än någon inhemsk växt. Nya Zeeland gynnas af en stor naturlig fördel, nämligen att invånarne aldrig kunna omkomma af hunger; ty hela landet öfverflödar af ormbunkar och dessas rötter innehålla mycket näringsämne, om de också icke äro så särdeles välsmakande. En inföding kan alltid lefva af dem samt af de skaldjur, som finnas ymnigt öfverallt vid hafskusten. Byarne utmärka sig hufvudsakligen genom de tio till tolf fot ofvan marken på fyra stolpar hvilande ställningar, hvarpå åkerfältens afkastning hålles skyddad mot alla olyckshändelser.

[ 375 ]Då vi kommo fram till en af kojorna, roade det mig mycket att se en i vederbörlig form verkstäld näsgnidning, eller som den rättare borde kallas, näspressning. Vid vårt annalkande började qvinnorna yttra något med en högst bedröflig röst, hvarefter de satte sig ned på marken och höllo upp ansigtena. Min följeslagare lutade sig nu ner öfver dem, den ena efter den andra, lade roten af sin näsa i rät vinkel mot deras och började trycka deremot. Detta dröjde nästan längre än ett hjertligt handslag hos oss; och liksom vi ha olika grader af handslag, så hafva de af näspressningar, hvarunder de läto höra små belåtna grymtningar, ungefär som två svin, när de skubba sig mot hvarandra. Jag lade märke till att slafvarne tryckte näsan mot hvem helst som de mötte, utan att fråga efter om det var före eller efter sin husbonde höfdingen. Fastän höfdingen bland dessa vildar har oinskränkt makt öfver sin slafs lif och död, så råder likväl den fullkomligaste frånvaro af allt krus dem emellan. Mr. Burchell har anmärkt samma sak i Sydafrika, hos de råa bachapinerna. Der hyfsningen nått en viss höjd, uppkomma snart invecklade formaliteter emellan de olika samhällsklasserna. Sålunda voro på Tahiti fordom alla tvungna att i konungens närvaro afkläda sig ända till midjan.

Sedan näspressnings-ceremonien sålunda på öfligt sätt försiggått med alla närvarande, satte vi oss i en halfkrets midt framför en af hyddorna och hvilade der en half timme. Alla kojorna hafva nästan samma form och omfång, och alla likna hvarandra deruti, att de äro grufligt smutsiga. De likna ett kostall med ena ändan öppen, men med en afbalkning ett litet stycke inuti, med ett fyrkantigt hål på, hvilken bildar en liten dyster kammare. I denna förvarar folket alla sina egodelar och när väderleken är kall, sofva de der. För öfrigt äta de och tillbringa sin tid i den öppna delen framtill. Sedan mina vägvisare rökt slut på sina pipor, fortsatte vi vår vandring, hvarvid stigen fortgick genom samma kulliga land, hvilket liksom förut var öfverallt beklädt med ormbunkar. På höger hand hade vi en slingrande flod, hvars stränder voro infattade med träd, och här och der på bergssidorna stod en skogsdunge. Hela landskapet hade, oaktadt sin grönska, ett nästan väl ödsligt utseende. Anblicken af så mycket ormbunkar gifver en föreställning om ofruktbarhet, ehuru detta icke är riktigt; ty hvar helst ormbunkarne växa tätt och så höga att de nå till bröstet, blir landet mycket bördigt om det upplöjes. Några af de här bosatta tro, att hela detta vidsträckta öppna land ursprungligen varit betäckt med skogar och att det blifvit röjdt genom eld; ty när man gräfver på de kalaste ställena, lär man ofta hitta stycken af den hartsart, som utsipprar från kauri-tallen. [ 376 ]Infödingarne hade ett vigtigt skäl för att bortrödja skogen, ty ormbunken, som fordom var det förnämsta födoämnet, trifves endast i de öppna uthuggningarne. Den nästan fullkomliga bristen på sällskapligt växande gräs, hvilket utgör ett så märkligt drag i denna ös flora, kan kanske förklaras deraf, att landet fordom varit betäckt med skogsträd.

Marken är vulkanisk; ty på flera ställen gingo vi öfver slaggig lava, och man kunde tydligen urskilja kratrar på åtskilliga af de angränsande bergen. Ehuru landskapet ingenstädes är vackert och endast tillfälligtvis täckt, hade jag mycket nöje af min vandring, och skulle haft ännu mer, om min följeslagare, höfdingen, icke hade egt en så ovanlig språksamhet. Jag kände endast tre ord: »god», »dålig» och »ja», och med dessa besvarade jag alla hans anmärkningar, naturligtvis utan att ha förstått ett ord af hvad han sade. Detta var likväl alldeles tillräckligt; jag var en uppmärksam åhörare, en angenäm person och han upphörde aldrig att tala till mig.

Slutligen framkommo vi till Waimate. Sedan vi hade färdats öfver hela mil af obebodt, onyttigt land, var den plötsliga anblicken af ett engelskt landthus och dess välskötta åkrar, lagda der liksom med ett trollspö, ytterst angenäm. Som mr. Williams icke var hemma, erhöll jag ett hjertligt emottagande i mr. Davies hus. Sedan vi druckit te, företogo vi en vandring omkring godset. I Waimate finnas tre stora hus, der missionärerna bo och invid dem ligga de infödda arbetarnes hyddor. På en närbelägen sluttning stodo vackra skördar af korn och hvete i fulla ax och på ett annat ställe fält med potates och klöfver. Men jag kan icke försöka att beskrifva allt hvad jag såg. Der funnos stora trädgårdar med alla de frukter och växter, som England frambringar, jemte många, som tillhöra ett varmare luftstreck. Jag vill exempelvis anföra sparris, bönor, gurkor, rabarber, äpplen, päron, fikon, aprikoser, persikor, vindrufvor, oliver, krusbär, vinbär, humle, ginst till inhägnader och engelska ekar, äfvensom många slags blommor. Kring sjelfva gården voro stall, en trösklada med sin kastmaskin, en smedja, och på marken plogbillar och andra verktyg. Midt i alltsammans låg en lycklig blandning af svin och fjäderfä, hvilka hvilade välbehagligt tillsamman, liksom på hvarje engelsk förpaktargård. På några hundra alnars afstånd, der vattnet i en liten bäck hade blifvit uppdämdt till en dam, fans en stor och bastant bygd vattenqvarn.

Allt detta var så mycket mera öfverraskande, då man besinnar att fem år förut endast ormbunkar frodades här. Dessutom hafva af missionärerna inlärda, infödda arbetare åstadkommit hela [ 377 ]denna förändring. Missionärens undervisning är således trollstafven. Huset hade blifvit bygdt, fönsterramarne förfärdigade, åkrarne plöjda och sjelfva träden ympade af ny-zeeländare. Vid qvarnen såg man en ny-zeeländare hvitpudrad med mjöl, likt hans yrkesbroder i England. När jag betraktade hela denna tafla, tyckte jag att den var beundransvärd. Det var icke endast det, att England lefvande stäldes för mitt sinne; och likväl kunde man när det led mot qvällen, hafva ansett sig återkommen till England, när man hörde de husliga tonerna, och såg åkerfälten samt det aflägsna, kulliga landet med dess träd; ej heller var det den triumferande känslan, att se hvad engelsmän kunna åstadkomma; utan snarare de stora förhoppningar, som sålunda väcktes för denna vackra ös framtida utveckling.

Åtskilliga unga män, som af missionärerna blifvit friköpta från slafveriet, arbetade på landtgården. De voro klädda i skjorta, jacka och byxor och hade ett aktningsvärdt utseende. Att döma af en liten händelse, skulle jag tro att de måste vara hederliga. Då vi vandrade ute på fälten, kom en ung arbetare till mr. Davies och gaf honom en knif och borr, samt sade att han hittat dem på vägen och icke visste hvem de tillhörde. Dessa ynglingar och gossar tycktes vara gladlynta och muntra. På qvällen såg jag några af dem spela cricket; och då jag dervid kom att tänka på den stränghet, för hvilken man beskylt missionärerna, gladde det mig att se en af deras egna söner lifligt deltaga i spelet. En mera bestämd och angenäm förändring visade sig hos de unga qvinnorna, hvilka gjorde tjenst som huspigor. Deras snygga, renliga och friska utseende, likt ladugårdspigornas i England, bildade en egendomlig motsats till qvinnorna i de smutsiga kojorna i Kororadika. Missionärernas hustrur hade försökt öfvertala dem att icke tatuera sig; men då en ryktbar operatör hade ankommit söderifrån, sade de: »Vi måste verkligen hafva några få streck på våra läppar, eljest skrumpna de när vi bli gamla och då bli vi ju så fula.» Numera sker på långt när icke så mycket tatuerande som förr, men då det är ett utmärkelsetecken mellan höfdingen och slafven, så kommer det sannolikt att länge bibehållas. En viss tankegång kan för öfrigt så lätt öfvergå till vana, att missionärerna sade mig, att äfven i deras ögon såg ett slätt ansigte simpelt ut och icke likt en ny-zeeländsk herremans.

Sent på qvällen gick jag till mr. Williams hus, der jag tillbragte natten. Jag fann der en stor barnskara, hvilka voro samlade för julaftonen och alla sittande kring ett tebord. Man kunde knappast se en täckare eller gladare grupp, och att tänka att detta var midt i ett land, som var ett tillhåll för menniskoätare, [ 378 ]mördare och alla slags grofva förbrytare! Den hjertlighet och sällhet, som så tydligt stodo målade på den lilla kretsens ansigten, tycktes i lika hög grad delas af de äldre personerna inom missionen.

Den 24 december. — På morgonen lästes böner på landets språk inför hela familjen. Efter frukosten ströfvade jag omkring i trädgårdarne och på gården. Detta var torgdag, då infödingarne i de omgifvande byarne föra sin potates, mais och svin i utbyte mot filtar, tobak och stundom, genom missionärernas öfvertalning, äfven mot tvål. Mr. Davies äldsta son, som har en egen gård, är affärsmannen på platsen; ty missionärernas barn, som kommo till ön medan de voro unga, förstå språket bättre än föräldrarne och kunna få allting lättare uträttadt af infödingarne.

Litet före middagstiden gingo herrar Davies och Williams med mig till en närbelägen skog, för att visa mig den ryktbara kauritallen. Jag mätte ett af dessa ståtliga träd och fann det vara trettioen fot i omkrets strax ofvanför roten. Ett annat icke långt derifrån, som jag ej fick se, var ej mindre än fyratioen fot; och jag hörde omtalas ett annat, som var icke mindre än fyratio fot. Dessa träd äro märkvärdiga för sina släta cylindriska stammar, som gå till en höjd af sextio och ända till nittio fot med nästan lika tvärmått och utan en enda gren. Grenkronan i toppen är oproportionerligt liten i förhållande till stammen och bladen äro äfvenledes små i jemförelse med grenarne. Skogen bestod här nästan uteslutande af kauri-tallar och de största träden reste sig som jättelika trädpelare till följe af sina jemnlöpande sidor. Det timmer, som fås af kauri-tallen, är öns värdefullaste alster, hvarförutom från barken utsipprar en mängd harts, som säljes för åtta öre marken till amerikanare; men dess användning var då okänd. Några af Nya Zeelands skogar måste vara i högsta grad ogenomträngliga. Mr. Matthews omtalade för mig, att en skog, som endast höll sex mil i omkrets och som åtskilde tvenne bebodda områden, först helt nyligen för första gången hade blifvit genomvandrad. Han och en annan missionär, hvardera med en arbetsstyrka af omkring femtio man, företogo sig att rödja en väg, hvilket äfven lyckades, ehuru det kostade dem mer än fjorton dagars arbete. I skogarne såg jag mycket få fåglar. Med afseende på däggdjur är det en högst märklig omständighet, att en så stor ö, som har en längd af omkring 120 mil och på flera ställen är femton mil bred med mångfaldiga lokaliteter, ett angenämt luftstreck och land af vexlande höjder från 14,000 fot allt nedåt, icke eger ett enda inhemskt däggdjur, med undantag af en liten råtta. De olika arterna af det jättelika fågelslägtet Dinornis, tyckas här hafva ersatt däggdjuren, liksom reptilierna ännu göra [ 379 ]det på Galapagos-öarne. Det säges att den vanliga stora husråttan på den korta tiden af två år i denna norra del af ön tillintetgjort den inhemska råttan. På många ställen såg jag flera slags vilda växter, hvilka jag måste anse som landsmän, liksom råttorna. En lökart har spridt sig öfver hela distrikter och kommer att blifva mycket besvärlig, men den infördes nyligen som en väntjenst af ett franskt fartyg. Den vanliga syran är äfven vidt utspridd och skall, såsom jag fruktar, alltid blifva ett bevis på en engelsmans bofaktighet, hvilken sålde fröen såsom tobaksfrö.

Vid återkomsten från vår angenäma vandring, spisade jag middag hos mr. Williams och jag återvände derefter till Ö-viken, sedan man lånat mig en häst. Jag tog farväl af missionärerna med tacksamhet för deras vänskapliga emottagande och med känslor af högaktning för deras värdiga, gagnerika och sjelfständiga karakterer. Jag tror att det skulle vara svårt att finna män mera passande för den höga befattning de bestrida.

Juldagen. — Om några dagar går fjerde året af vår frånvaro från England till ända. Vår första juldag tillbragte vi i Plymouth, den andra i St. Martins-bugten vid Cap Horn, den tredje i Port Desire i Patagonien, den fjerde till ankar i en ödslig hamn på halfön Tres Montes, den femte här och nästa juldag hoppas jag med Försynens hjelp vara i England igen. Vi bivistade gudstjensten i kapellet vid Pahia. En del af gudstjensten hölls på engelska och en del på infödingarnes språk. Medan vi voro på Nya Zeeland, hörde vi icke talas om några nya exempel af menniskoätande, men mr. Stokes fann brända menniskoben utspridda kring en eldstad på en liten ö vid ankarplatsen. Men dessa qvarlefvor efter en festmåltid kunde hafva legat der i flera års tid. Det är sannolikt att folkets moraliska tillstånd snart kommer att förbättras. Mr. Bushby omtalade ett glädjande drag, som bevis på uppriktigheten hos åtminstone några af dem, hvilka bekänna sig till kristendomen. En af hans unga män, som hade brukat läsa böner för de andra tjenarne, lemnade honom. Då han några veckor efteråt sent på aftonen kom att färdas förbi ett uthus, såg och hörde han en af sitt folk vid eldskenet med svårighet läsa bibeln för de andra. Derefter knäböjde och bad församlingen. I sina böner inneslöto de mr. Bushby och hans familj, samt missionärerna, hvar och en i sitt område.

Den 26 december. — Mr. Bushby erbjöd mr. Sullivan och mig att följa med i hans båt ett stycke uppför floden till Cawa-Cawa och föreslog sedan att gå till byn Waiomio, der det finnes några egendomliga klippor. Som vi följde en af vikens grenar, hade vi en angenäm båtfärd och foro genom ett vackert landskap, [ 380 ]till dess vi kommo till en by, bortom hvilken båten icke kunde flyta. Från detta ställe erbjöd sig en höfding jemte några karlar att följa med oss till Waiomio, som låg en tre fjerdedels mil derifrån. Höfdingen var för tillfället mycket beryktad, emedan han nyligen låtit hänga en af sina hustrur jemte en slaf för äktenskapsbrott. När en af missionärerna gjorde honom föreställningar häröfver, tycktes han blifva förvånad, och sade att han trodde sig hafva följt engelska bruket. Den gamle Shongi, som var i England under drottning Charlottas rättegång, uttalade sitt stora ogillande af hela förhandlingen, och sade att han hade fem hustrur; men att han hellre ville hugga af hufvudet på dem allesamman, än ha så mycken förtret för en enda. Då vi lemnade denna by, begåfvo vi oss öfver till en annan, som låg en bit derifrån på en kulle. Dottern till en höfding, som ännu var hedning, hade dött der fem dagar förut. Kojan, i hvilken hon hade aflidit, hade blifvit nedbränd till marken, hvarefter hennes mellan två små kanoter inneslutna lik hade blifvit stäldt upprätt på marken, der det skyddades af en inhägnad, hvarpå voro anbragta träbeläten af deras afgudar. Det hela var måladt bjert rödt, så att det syntes på långt håll. Hennes klädning var fästad vid likkistan och hennes afklippta hår kastadt nedanför densamma. Familjens anhöriga hade slitit köttet från sina armar, kroppar och ansigten, så att de voro betäckta med lefrad blod, och de gamla qvinnorna voro ytterst smutsiga och vidriga att åse. Följande dagen besökte några af officerarne detta ställe och funno att qvinnorna ännu tjöto och sargade sig.

Vi fortsatte vår vandring och framkommo snart till Waiomio. Här finnas några egendomliga kalkstensmassor, som likna förfallna borgar. Dessa klippor hafva länge tjenat till begrafningsplatser och anses följaktligen vara allt för heliga, för att man skulle våga nalkas dem. En af de unga karlarne utropade likväl: »Låt oss alla vara käcka», och sprang framför oss; men när infödingarne kommit stället på hundrafemtio alnar nära, besinnade de sig och stannade tvärt. De åsågo likväl med fullkomlig likgiltighet, att vi undersökte platsen. Vi stannade några timmar i denna by, hvarunder en lång öfverläggning hölls med mr. Bushby angående eganderätten till några jordbitar. En gubbe, som tycktes vara en verklig genealog, förtydligade de på hvarandra följande egarne genom träpinnar, som han nedstack i marken. Innan vi lemnade huset, gafs åt hvar och en af oss en liten korg med stekta, söta potäter och enligt vedertagen sed togo vi dem med oss, för att äta dem under vägen. Jag märkte att bland de qvinnor, som voro sysselsatta med matlagningen, fans en manlig slaf. Det måste i detta krigiska land vara ett förödmjukande göromål för en [ 381 ]karl, att användas till att förrätta det, som anses vara det lägsta qvinnoarbete. Man tillåter icke slafvar att tåga i krig; men detta kan knappast betraktas såsom något ondt. Jag hörde talas om en feg stackare, som under striden flydde öfver till motsatta partiet, hvarvid han stötte på två karlar, hvilka genast togo honom som god pris; men då de icke kunde komma öfverens om hvilkendera han skulle tillhöra, stodo de båda öfver honom med hvar sin stenyxa, och tycktes beslutna att ingendera åtminstone skulle få taga honom lefvande derifrån. Den stackars karlen, som var nästan död af förskräckelse, räddades endast genom fintligheten hos en höfdings hustru. Vi hade efteråt en angenäm vandring tillbaka till båten, men återkommo icke till fartyget förr än sent på qvällen.

Den 30 december. — På eftermiddagen seglade vi ut från Ö-viken på vår väg till Sidney. Jag tror att vi alla voro belåtna att få lemna Nya Zeeland. Det är icke någon angenäm vistelseort. Bland infödingarne saknas den intagande enkelhet, som träffas på Tahiti och flertalet af dervarande engelsmän voro samhällets afskum. Ej heller är sjelfva landet tilldragande. Jag blickar med välbehag tillbaka på endast en punkt, och det är Waimate med dess kristne inbyggare.