En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Från Bahia Blanca till Buenos Aires
En naturforskares resa omkring jorden
av Charles Darwin
Översättare: Gustaf Lindström
Banda Oriental och Patagonien  →


[ 108 ]

SJUNDE KAPITLET.


FRÅN BUENOS AIRES TILL S:A FÉ.


Utflygt till S:a Fé. — Tistelruggar. — Biscachans lefnadsvanor. — Den lilla ugglan. — Saltvattens-strömmar. — Jemna slätter. — Mastodon. — S:a Fé. — Förändring i landskapet. — Geologi. — Tänder af en utdöd hästart. — Norra och södra Amerikas utdöda och nutida däggdjur. — Verkningar af stor torka. — Parana. — Jaguarens lefnadssätt. — Saxnäbben. — Kungsfiskaren, papegojan och saxstjerten. — Revolution. — Buenos Aires. — Styrelsens tillstånd.


Den 27 september. — På aftonen begaf jag mig af på en utflygt till S:a Fé, som är beläget vid Paranas stränder nära femtio mil från Buenos Aires. Vägarne i grannskapet af staden voro efter det regniga vädret utomordentligt dåliga. Jag skulle aldrig hafva ansett det möjligt för en oxvagn att släpa sig fram på dem; men huru det gick, så bar det af med en fart af ungefär en sjettedels mil i timmen, medan en person gick förut för att utse den riktning, som lemnade bästa utsigten att kunna komma fram. Oxarne voro förfärligt uttröttade. Det är ett stort misstag att tro, det djurens lidanden tilltaga i samma förhållande som vägarne förbättras och hastigheten i farten ökas. Vi foro förbi en rad vagnar och en skock oxar på deras väg till Mendoza. Afståndet utgör omkring 380 mil och resan fullbordas vanligen på femtio dagar. Dessa vagnar äro mycket långa, smala och täckta med rör med endast två hjul, hvilkas tvärmått ibland går ända till tio fot. De dragas af sex oxar, hvilka pådrifvas medelst en åtminstone tjugo fot lång pik. Denna är fästad vid taket inuti vagnen. För de närmast hjulen gående oxarne har man en mindre lans och för det mellersta paret framskjuter en spets i rät vinkel från midten af den längsta. Hela anstalten såg ut ungefär som ett krigsredskap.

Den 28 september. — Vi reste genom den lilla staden Luxan, der en träbro går öfver floden, en mycket ovanlig beqvämlighet i detta land. Vi foro äfven genom Areco. Slätterna tycktes vara vågräta, men de voro det icke i verkligheten; ty på åtskilliga ställen var synranden långt aflägsen. Landtgårdarne ligga här långt från hvarandra, ty här är det knapt om godt bete, emedan landet är öfvervuxet antingen af ett slags skarp klöfver eller med den stora tisteln. Den senare af dem var vid denna årstid till två tredjedelar utvuxen. På somliga ställen nådde den till hästryggen, men på andra åter hade den ännu ej skjutit upp och der var [ 109 ]marken lika kal och dammig som en landsväg. Dessa tistelruggar voro af den mest lysande grönska och de bildade en angenäm miniatyrbild af ett kuperadt skogslandskap. När tistlarne äro fullvuxna, blifva de stora ruggarne ogenomträngliga, utom på några få stigar, hvilka äro lika slingrande som trots någon labyrint. Dessa äro endast kända af röfvare, hvilka vid denna årstid här hafva sitt tillhåll, hvarifrån de begifva sig ut om nätterna för att ostraffadt röfva och mörda. När jag vid ett hus frågade om röfrarne voro talrika, svarade man mig: ”Tistlarne hafva ännu icke skjutit upp”, hvilket svar till en början icke var mycket begripligt. Det är icke mycket af intresse, som möter den resande på dessa slätter, ty de bebos af få däggdjur och fåglar, utom biscachan och hans vän den lilla ugglan.

Som bekant utgör biscachan[1] ett mycket framstående drag i Pampasländernas djurverld. Han finnes så långt i söder som till Rio Negro (41° sydlig bredd), men icke der bortom. Han kan icke liksom agutin lefva på Patagoniens grusiga öde slätter, utan föredrager en lerig eller sandblandad jord, hvilken framalstrar en olikartad och ymnigare växtlighet. Ja, vid Mendoza, vid foten af Cordilleran, förekommer han i nära grannskap med den närstående alparten. Det är en mycket egendomlig omständighet i dess geografiska utbredning, att till lycka för invånarne i Banda Oriental, man aldrig har sett honom öster om floden Uruguay; likväl finnas i nämda landskap slätter, som tyckas utmärkt väl passande för hans lefnadsvanor. Uruguay har bildat en oöfverstiglig gräns för hans vandringar, fastän han öfvergått den bredare gräns, som Parana bildar; och biscachan är vanlig i Entre Rios, eller landet emellan dessa begge stora floder. Vid Buenos Aires äro dessa djur ytterst vanliga. Deras älsklingstillhåll tyckes vara de delar af slätten, som under halfva året äro betäckta med jättetistlar med uteslutande af alla andra arter. Gauchos försäkrade, att han lefver på rötter, hvilket tyckes vara mycket sannolikt att sluta af hans framtänders stora styrka och de ställen, der han helst uppehåller sig. Om aftnarne komma biscachas fram i stor mängd och sitta helt lugnt på bakbenen vid ingången till sina hålor. Vid sådana tillfällen äro de mycket spaka och den förbiridande tyckes endast utgöra ett föremål för deras allvarliga begrundande. De springa mycket otympligt och när de fly undan någon fara, likna de med sina upplyftade svansar och korta framben stora råttor. Deras [ 110 ]kött är mycket hvitt och godt när det blifvit kokadt, men användes sällan.

Biscachan har en mycket egen vana att släpa alla slags hårda föremål till ingången af sin håla; också ligger kring hvarje sådan grupp af ingångar en mängd kreatursben, stenar, tistelstjelkar, hårda jordklimpar, torr spillning, o. s. v. samlade i en hög, hvilken stundom skulle kunna fylla en hel skottkärra. En trovärdig person omtalade för mig, att en herre tappade sitt ur under en ridt en mörk natt; men då han på morgonen vände tillbaka samma väg och dervid genomsökte omgifningarne af alla biscacha-kulor långs med vägen, fann han snart sitt förlorade ur. Denna vana att upplocka allt som ligger på marken i närheten af dess boning måste förorsaka biscachan mycket bestyr. Jag är alldeles ur stånd att göra ens den aflägsnaste gissning om ändamålet dermed. Icke kan det vara till försvar, emedan allt detta skräp hufvudsakligen lägges ofvanför hålans mynning, hvilken går ned i jorden med mycket liten lutning. Tvifvelsutan finnes något mycket godt skäl dertill, men landets invånare äro äfven alldeles okunniga derom. Den enda liknande företeelse jag känner, är den besynnerliga nyholländska fågeln Calodera maculata’s vana att bygga en prydlig hvälfd gång af qvistar, hvari han leker, och rundt omkring hvilken han hopsamlar land- och hafssnäckor, ben och fjädrar, isynnerhet dem som äro vackert färgade. Mr. Gould, som beskrifvit detta förhållande, säger mig, att infödingarne söka vid lekplatserna, när de förlorat något hårdt föremål och han vet att en tobakspipa blifvit sålunda återfunnen.

Den lilla ugglan (Athene cunicularia), hvilken så ofta har blifvit omtalad, bebor på slätterna vid Buenos Aires uteslutande biscachans hålor; men i Banda Oriental utarbetar hon sjelf sin kula. På ljusa dagen, men isynnerhet om aftnarne, får man se dessa fåglar stå öfverallt parvis på högarne invid hålorna. Om man oroar dem, så gå de antingen in i hålet eller flytta sig under ett gällt, sträft skri med en egendomlig sväfvande flygt ett litet stycke, hvarefter de vända sig om och blicka stadigt på sin förföljare. Ibland om qvällarne kan man få höra dem tjuta. Jag fann i magen på tvenne, som jag dödade, qvarlefvor af möss och en dag såg jag huru de dödade och bortförde en liten orm. Man påstår att ormar äro deras vanliga byte om dagarne. Jag vill här omnämna såsom ett bevis på de olikartade födoämnen, hvarpå ugglor lefva, att en art, som dödades på holmarne i Chonosarkipelagen, hade magen full med rätt stora krabbor. I Indien finnes ett slags fiskande ugglor, hvilka likaledes fånga krabbor.

[ 111 ]På aftonen öfverforo vi Rio Arrecife på en enkel färja, som var förfärdigad af sammanbundna tunnor och sofvo i posthuset på andra sidan. Jag betalde denna dag hästlega för femton mil och fastän solen var brännande het, var jag blott obetydligt trött. När kapten Head talar om att rida femtio spanska mil om dagen, så tror jag icke att denna väglängd svarar mot tjugufem af våra mil. I alla händelser utgjorde de femton milen endast tolf och en half i rak linie, och i ett öppet land skulle jag tro, att om man ytterligare tillade tre fjerdedels mil för omvägar, skulle det vara tillräckligt.

Den 29 och 30 september. — Vi fortsatte vår ridt öfver slätter af enahanda beskaffenhet. Vid St. Nicolas såg jag först den ståtliga floden Parana. Vid foten af den klint, på hvilken nämde stad står, lågo några stora fartyg för ankar. Innan vi kommo till Rozario, öfvergingo vi Saladillo, en ström med vackert, klart, rinnande vatten, men för salt att dricka. Rozario är en stor stad bygd på en fullkomligt jemn slätt, hvilken bildar en sextio fots hög klint öfver Parana. Floden är här mycket bred med många öar, hvilka liksom den motsatta stranden, äro låga och skogbevuxna. Floden skulle här ha utseendet af en stor insjö, om det ej vore för de smala och långa öarne, hvilka ensamma gifva föreställning om rinnande vatten. Klintarne äro den mest pittoreska delen; stundom äro de fullkomligt lodräta och af röd färg; stundom åter visa de sig i stora brutna massor, öfverhöljda med cactus och mimosor. Men verkliga storheten hos en ofantlig flod såsom denna, härflyter från tanken på hvilket vigtigt medel för samfärdseln och handeln den bildar mellan olika folkslag, till hvilket afstånd han flyter och från hvilket vidsträckt område han leder den stora sötvattenmassa, som flyter förbi ens fötter.

Flera mil norr och söder om San Nicolas och Rozario är landet verkligen slätt. Knappast något af allt det, som resande hafva skrifvit om dess stora jemnhet, kan anses för öfverdrift. Likväl kunde jag ingenstädes finna ett ställe, der jag icke, när jag långsamt vände mig omkring, kunde se föremål på längre afstånd åt ett håll än åt ett annat och detta bevisar tydligen ytans ojemnhet. Om en person på hafvet håller ögat sex fot öfver vattenytan, har han horisonten en knapp half mil aflägsen. På samma sätt, ju jemnare slätten är, desto närmare kommer horisonten inom dessa trånga gränser; och denna omständighet förstör i min tanke helt och hållet det storartade, som man i föreställningen kunde velat förläna en vidsträckt, jemn slätt.

Den 1 oktober. — Vi begåfvo oss af vid månsken och kommo till Rio Terceiro vid soluppgången. Denna flod kallas äfven [ 112 ]Saladillo och han förtjenar äfven detta namn, ty vattnet är saltaktigt. Jag stannade här större delen af dagen och sökte efter fossila ben. Utom en fullständig tand af en Toxodon och många spridda ben, fann jag två ofantliga skeletter bredvid hvarandra, hvilka i djerf profil framsköto från Paranas lodräta klippstrand. De voro likväl så fullständigt förmultnade, att jag endast kunde få med mig små stycken af en af de stora kindtänderna; men dessa visa tillräckligt, att qvarlefvorna tillhörde en Mastodon, sannolikt samma art, som fordom i så stort antal måste hafva bebott Cordilleran i öfre Peru. De personer, som rodde mig i kanoten, sade att de länge hade vetat af dessa skeletter och ofta undrat huru de hade kommit dit; och då de kände behofvet af en förklaring, kommo de till den slutsatsen, att mastodonten var ett forntida djur, hvilket liksom biscachan gräfde kulor i jorden. På qvällen redo vi ännu ett håll, hvarvid vi öfverforo en annan salthaltig ström benämd Monge, som bortför Pampasslätternas sköljvatten.

Den 2 oktober. — Vi foro genom Corunda, som till följe af sina lummiga trädgårdar var en af de täckaste byar jag såg. Härifrån och till S:a Fé var vägen icke mycket säker. Vestra sidan af Parana upphör att norrut vara bebodd och följaktligen komma indianerna stundom ända hit ned och öfverfalla resande. Landets beskaffenhet är äfven gynnsam härför, ty i stället för en gräsrik slätt, är det ett öppet skogsland, bestående af låga taggiga mimosor. Vi foro förbi några hus, som hade blifvit plundrade och sedan öfvergifna, äfvensom vi hade en anblick, hvilken mina vägvisare betraktade med mycken tillfredsställelse, nämligen benranglet af en indian, med det torra skinnet hängande vid benen, hvilken blifvit upphängd i ett träd.

På morgonen anlände vi till S:a Fé. Jag förvånades öfver att finna hvilken stor klimatförändring endast tre breddgrader häremellan och Buenos Aires hade åstadkommit. Detta var tydligt af männens kläder och hy, af ombuträdens förökade storlek, af mängden af cactéer och andra växter och isynnerhet af fåglarne. Inom en timmes förlopp såg jag ett halft dussin fåglar, som jag aldrig varseblifvit vid Buenos Aires. I betraktande af att det ej finnes någon naturlig gräns emellan dessa begge ställen och landets beskaffenhet är i det närmaste enahanda, var skilnaden mycket större än jag skulle förmodat.

Den 3 och 4 oktober. — Jag låg dessa begge dagar till sängs i hufvudvärk. En välvillig gumma, som skötte mig, önskade att jag skulle försöka många underliga botemedel. Ett vanligt bruk är att binda ett orangeblad eller ett stycke svart plåster vid hvardera tinningen och en mycket allmännare kur är att klyfva [ 113 ]en böna i två delar, fukta dessa och fästa en hälft på hvardera tinningen, der de lätt häfta fast. Det anses icke vara bra att borttaga bönorna eller plåstret, utan bör man låta dem falla af; också händer det ibland, när man frågar en person med plåsterlappar, huru det står till, att han svarar: ”jag hade hufvudvärk i förgår”. Många botemedel, som nyttjas af landsfolket, äro både löjliga och besynnerliga, fast för vämjeliga för att kunna omtalas. En af de minst osnygga kurerna är att skära upp två valpar och binda dem på ömse sidor om en afbruten lem. Små hårlösa hundar eftersökas mycket för att sofva vid fötterna på sjuklingar.

S:ta Fé är en liten tyst och stilla stad, som hålles ren samt i godt skick. Guvernören Lopez var en simpel soldat vid revolutions-tiden, men har nu i sjutton år varit vid makten. Denna varaktighet af hans välde beror på hans tyranniska styrelsesätt; ty envälde tyckes ännu vara bättre passande för dessa länder, än en republikansk styrelseform. Guvernörens älsklingsbestyr är att jaga indianer. För en kort tid sedan dödade han fyrtioåtta och sålde barnen för femtio till sjuttio riksdaler stycket.

Den 5 oktober. — Vi satte öfver Parana och kommo till Bajada de S:ta Fé, en stad på motsatta stranden. Denna öfverfärd dröjde några timmar, emedan floden här bestod af en labyrint af små strömmar, som voro åtskilda af låga, skogbevuxna öar. Jag hade ett rekommendationsbref till en gammal spanjor från Catalonien, af hvilken jag rönte den ovanligaste gästfrihet. Bajada är hufvudstaden i Entre Rios. Ar 1825 hyste staden 6,000 invånare och landskapet 30,000; likväl har, fast invånarnes antal är så litet, intet landskap lidit mera af blodiga och våldsamma revolutioner. De stoltsera med en folkförsamling, ministrar, en stående här och landshöfding, så att det alls icke är att förundra sig öfver att de ha sina revolutioner. En gång i tiden måste detta blifva ett af de rikaste länder i La Plata. Marken är af omvexlande beskaffenhet och mycket bördig, och då landskapet så godt som liknar en ö, erbjuder det två stora förbindelseleder förmedelst floderna Parana och Uruguay.

Jag blef uppehållen här i fem dagar, hvarunder jag sysselsatte mig med att undersöka det omgifvande landets geologi, som är mycket intressant. Vi se här vid klintarnes underkant bäddar med hajtänder och hafssnäckor af utdöda arter, hvilka bäddar ofvantill öfvergå i en hårdnad mergel och denna åter till Pampas’ röda, lerartade jord med dess kalkgyttringar och ben af landdäggdjur. Denna lodräta genomskärning talar tydligt till oss om en stor vik med rent saltvatten, hvilken småningom uppgrundades [ 114 ]och slutligen förvandlades till bädd för en slammig flodmynning ut i hvilken flytande djurkroppar fördes. Vid Punta Gorda i Banda Oriental fann jag den Pampas’ utmärkande flodaflagringen omvexlande med en kalksten, som innehåller några af de nyss omnämda utdöda hafsnäckorna och detta bevisar antingen en förändring i de forntida flodernas riktning eller ännu sannolikare en nivå-förändring i bottnen på den forntida flodmynningen. Tills helt nyligen voro pampas-formationens allmänna utseende, dess läge, mynningen af den nutida stora La Platafloden och förekomsten af benen efter så många land-däggdjur de skäl, hvarföre jag ansåg densamma för en flodaflagring. Men nu har professor Ehrenberg haft den godheten att åt mig undersöka litet af den röda jorden, som tagits djupt ner i aflagringen, tätt vid mastodon-skeletterna och han fann deri många infusorier, dels tillhörande salt- dels sötvatten, men de senare nästan öfvervägande och följaktligen måste vattnet, såsom han säger, hafva varit bräckt. D’Orbigny fann på stränderna af Parana på ungefär hundra fots höjd stora lager af en i flodmynningar lefvande snäcka, hvilken nu lefver en tjugu mil längre ned närmare hafvet och jag fann samma slags snäcka, ehuru på mindre höjd, på stränderna af Uruguay. Detta ådagalägger att det vatten var saltaktigt, som betäckte Pampas just innan dessa slätter långsamt lyftades och förvandlades till fast land. Nedanför Buenos Aires finnas upplyftade lager af hafssnäckor af nu lefvande arter, hvilket äfven bevisar, att tiden för Pampas’ höjning var mycket ny.

I aflagringen vid Bajada fann jag benpansaret af ett jättelikt bältdjur, hvars inre, när leran borttagits, var som en stor kittel. Jag fann äfven tänder af Toxodon och Mastodon samt en hästtand i samma fläckiga och förvittrade tillstånd. Denna sistnämda intresserade mig mycket[2] och jag sökte med största sorgfällighet förvissa mig om att han verkligen blifvit inbäddad samtidigt med de andra qvarlefvorna; ty jag visste då ännu icke att bland fossilierna från Bahia Blanca fans en hästtand gömd i massan; icke heller var det då med visshet kändt att lemningar af hästar äro vanliga i Nordamerika. Lyell har hemfört en hästtand från Förenta Staterna och det är ett intressant faktum, att Owen icke hos någon, vare sig fossil eller nutida art kunde finna den svaga fast egendomliga krökning, som utmärkte denna tand, förr än han kom att jemföra den med de tänder jag här funnit. Han har gifvit denna amerikanska häst namnet Equus curvidens. Det kan med skäl kallas ett underbart faktum i däggdjurens historia att [ 115 ]en infödd häst skulle ha lefvat i Sydamerika och försvunnit, för att långt efteråt efterträdas af otaliga hjordar, som härstamma från de få djur, hvilka infördes med de spanska nybyggarne!

Förekomsten af en fossil häst i Sydamerika, af mastodon, möjligen af en elefantart, samt af en idisslare med horn som oxarne, hvilken upptäcktes af Lund och Clausen i Brasiliens grottor, äro fakta af stort intresse med afseende på djurens geografiska utbredning. Om vi i närvarande tid skulle dela Amerika icke vid Panamanäset, utan vid södra delen af Mexiko på 2O:e breddgraden, der den stora högslätten uppträder hämmande för arternas flyttning, derigenom att den förändrar klimatet och, med undantag af några dalar och en remsa lågt land vid kusten, bildar en bred skiljemur, få vi de begge zoologiska provinserna norra och södra Amerika stälda i skarp motsats till hvarandra. Blott några få arter hafva öfverskridit skiljemuren och kunna anses som invandrare söder ifrån, såsom puman, opossum, kinkajun och peccarin. Sydamerika utmärker sig genom många egendomliga gnagare, en apfamilj, laman, peccarin, tapiren, opossum och isynnerhet åtskilliga slägten af tandlösa djur, hvilken ordning innefattar trögdjuret, myrsloken och bältorna. Nordamerika åter utmärkes, om man lemnar å sido några få kringströfvande arter, af talrika egendomliga gnagare och fyra enkelhornade idisslare (oxen, fåret, geten och antilopen), af hvilken stora afdelning Sydamerika icke, så vidt man vet, eger en enda art. Fordom, men på en tid då de flesta nu förekommande snäckorna funnos lefvande, egde Nordamerika utom enkelhornade idisslare, elefanten, mastodonten, hästen och tre slägten af tandlösa djur, nemligen Megatherium, Megalonyx och Mylodon. Nästan inom samma tidrymder, såsom bevisas af snäckorna vid Bahia Blanca, egde Sydamerika, såsom vi nyss sågo, en mastodont, hästen, en idisslare med enkla horn och samma tre slägten tandlösa djur, förutom åtskilliga andra. Häraf är det tydligt, att Nord- och Syd-amerika, när de vid en sen geologisk tidpunkt hade dessa olika slägten gemensamma, voro mycket närmare beslägtade till karakteren af sina landdjur, än de nu äro. Ju mera jag tänker på detta förhållande, desto intressantare förefaller det mig; och jag känner icke något annat exempel, der vi så godt som kunna utmärka den tidpunkt, då ett enda stort område blifvit klufvet i två väl skilda zoologiska provinser, äfvensom sättet hvarpå detta skett. Geologen, som är fullt öfvertygad om de vidsträckta höjningar och sänkningar, som jordskorpan undergått på senare tider, skall icke rygga för att taga den mexikanska högslättens nyligen skedda höjning eller hvad som är ännu sannolikare, den nyligen inträffade sänkningen af landets yta i vestindiska arkipelagen, till [ 116 ]utgångspunkt för sina forskningar angående orsaken till norra och södra Amerikas nuvarande skilsmessa i zoologiskt afseende. De vestindiska däggdjurens sydamerikanska karakter tyckes antyda, att denna ögrupp fordom var förenad med det södra fastlandet och att den sedan förvandlats till ett sänkningsområde.

När Amerika, och särdeles Nordamerika, hade sina elefanter, mastodonter, hästar och enkelhornade idisslare, så liknade det i det afseendet mycket mera Europas och Asiens tempererade länder, än nu är fallet. Då lemningar af dessa slägten finnas på ömse sidor om Behringssund och på Sibiriens slätter, föranledas vi att anse nordvestra delen af Nordamerika såsom den forna föreningslänken mellan den gamla och den så kallade nya verlden. Och då så många arter, både lefvande och utdöda, af dessa samma slägten bebo och hafva bebott gamla verlden, så tyckes det vara sannolikast att de nordamerikanska elefanterna, mastodonterna, hästen och enkelhornade idisslarne flyttade från Sibirien till Nordamerika öfver ett land, som efteråt sjunkit under vattnet i närheten af Behringssundet, och vidare öfver ett land, som sedermera sjunkit i Vestindien, till Sydamerika, der de för en kort tid blandade sig med de former, som utmärka detta södra fastland och sedan utdogo.

Under min färd genom landet hörde jag åtskilliga lifliga beskrifningar på verkningarne af den sista stora torkan och berättelsen derom torde kasta något ljus öfver tillkomsten af de fyndorter, der en stor myckenhet djur af alla slag hafva inbäddats tillsamman. Den tidrymd, som ligger emellan åren 1827—30, kallas ”gran seco” eller den stora torkan. Under denna tid föll så litet regn, att all växtlighet ända till tistlarne slog felt. Åarne voro uttorkade och hela landet blef likt en dammig landsväg. Detta var isynnerhet händelsen i norra delen af provinsen Buenos Aires och södra delen af S:ta Fé. En stor mängd fåglar, vilda däggdjur, hornboskap och hästar omkom af brist på föda och vatten. En person berättade mig att rådjuren[3] brukade komma in på hans gård till brunnen, som han varit tvungen att gräfva för att förse sin egen [ 117 ]familj med vatten, och att rapphönsen knappast hade kraft nog att flyga undan, när de förföljdes. Den lägsta beräkningen uppskattade förlusten af hornboskap ensamt i provinsen Buenos Aires till en million stycken. En egendomsegare vid San Pedro hade före dessa år 20,000 nöt, men vid slutet af år 1830 fans icke ett enda djur qvar. San Pedro är beläget midt i den bördigaste trakt och är redan nu åter ymnigt försedt med djur. Icke dess mindre måste under senare delen af ”gran seco” lefvande hornskap införas sjöledes för invånarnes uppehälle. Djuren ströfvade bort från landtgårdarne och blandades under vandringen söderut tillsamman i sådana massor, att en komité utsändes af regeringen i Buenos Aires för att bilägga tvisterna emellan de olika egarne. Sir Woodbine Parish omtalade för mig en annan häraf härflytande ganska egen orsak till tvistemål, i det till följe af den långvariga torkan sådana massor dam blåste omkring, att alla gränsmärken i detta öppna land snart utplånades och man icke kunde få reda på gränserna för sina egor.

Ett ögonvittne berättade mig, att boskapen i skockar af tusental rusade ut i Parana och, då de voro utmattade af hunger, icke förmådde arbeta sig upp för de gyttjiga stränderna, utan drunknade. Den del af floden, som rinner förbi San Pedro, var så uppfyld med ruttnande djurkroppar, att en skeppare berättade mig, att stanken gjorde den fullkomligt ofarbar. Tvifvelsutan omkommo sålunda i floden åtskilliga hundra tusen djur, hvilkas förruttnade kroppar sågos flyta utför strömmen, hvarefter många sannolikt nedbäddades i La Plataflodens mynning. Alla småfloder blefvo starkt salthaltiga och detta förorsakade på vissa ställen döden för en mängd; ty när ett djur dricker af sådant vatten, så repar det sig icke åter. Azara beskrifver de vilda hästarnes raseri vid ett dylikt tillfälle, i det de rusade ut i träsken, der de, som kommo först nedtrampades och krossades af dem, som följde efter. Han tillägger, att han mer än en gång sett de döda kropparne af öfver tusen vilda hästar, hvilka sålunda omkommit. Jag märkte att de mindre strömmarne i Pampas voro på bottnen belagda med en breccia af ben, men denna härrör sannolikt snarare af en efter hand skeende aflagring, än af ödeläggelsen på någon viss tidpunkt. På 1827—32 årens torka följde en mycket regnig tid, som förorsakade stora öfversvämningar. Till följe häraf är det nästan säkert, att några tusen benrangel begrofvos under det följande årets aflagringar. Hvad skulle en geolog tänka, när han såg en sådan ofantlig samling ben, af alla slags djur och af alla åldrar, på detta vis inbäddade i en mäktig, jordartad massa? Skulle han icke anse att [ 118 ]en öfversvämning öfversköljt landets yta, snarare än att det tillhörde tingens vanliga ordning[4].

Den 12 oktober. — Jag hade ämnat ytterligare utsträcka min utflygt, men som jag icke befann mig rätt väl, nödgades jag återvända på en balandra eller ett enmastadt fartyg af omkring 30 läster, hvilket var destineradt till Buenos Aires. Som vädret icke var vackert, förtöjde vi tidigt vid en gren af ett träd på en af öarne. Parana är full af öar, som ständigt förminskas eller förstoras. Skepparen kunde minnas huru åtskilliga större hade försvunnit, medan andra åter hade bildats och blifvit skyddade af växter. De bestå af gyttjeblandad sand, som icke innehåller den minsta sten och voro då omkring fyra fot öfver flodens yta; men under de periodiska flödena stå de under vatten. De hafva alla samma utseende; talrika pilar och några få andra träd äro sammanbunda med en stor mängd olika slingerväxter och bilda sålunda täta snår, hvilka utgöra tillflyktsorter för capybarer och jaguarer. Fruktan för de senare förstörde helt och hållet allt nöje man hade af att ströfva omkring i skogarne. Sålunda hade jag denna qväll icke gått hundra steg, förr än jag fann otvifvelaktiga tecken till att jaguaren nyss varit der och var tvungen att vända om. På alla öar sågo vi spår af dessa djur och liksom under en föregående utflykt ”el rastro (spår) de los Indios” hade utgjort samtalsämnet, så var nu ”el rastro del tigre” det.

De stora flodernas skogbevuxna stränder tyckas vara jaguarens älsklingstillhåll; men söder om La Plata sade man mig, att han höll sig i insjövassarna; ty hvar helst de äro, så tyckas de behöfva vatten. Capybaran är deras vanliga rof, så att man vanligtvis säger, att der capybaran är allmän, är det icke mycken fara för jaguaren. Falconer påstår, att det finnes många jaguarer vid södra sidan af La Platamynningen och att de mestadels lefva af fisk, en uppgift, som jag har hört äfven från andra håll. Vid Parana hafva de dödat många vedhuggare och hafva till och med nattetid gått om bord på fartyg. Ännu finnes en person lefvande i Bajada, som anfölls af en jaguar, när han kom upp på däck i mörkret. Han undkom likväl med förlusten af en arm, hvilken blef så skadad, att han ej kan begagna den. När öfversvämningarne jaga dessa djur från öarne äro de farligast. Man berättade att för några år sedan en mycket stor jaguar råkat komma in i en kyrka vid S:a Fé, hvarvid två prester, som gingo in, dödades den ene efter den andra och en tredje, som kom för att se hvad [ 119 ]som stod på, undkom med knapp nöd. Djuret dödades genom ett skott från ett hörn af bygnaden, hvilken ej hade tak. Vid dessa tider åstadkomma jaguarerna äfven stora härjningar bland hornboskap och hästar. Det påstås att de döda sitt byte genom att afbryta dess nacke. De återvända sällan till den döda kroppen, om de förjagas ifrån den. Gauchos säga, att när jaguaren ströfvar omkring om nätterna, oroas han mycket af räfvarne, hvilka skällande följa honom. Detta är en egendomlig öfverensstämmelse med det allmänt bekräftade förhållandet, att schakalerna på ett lika uppmärksamt vis beledsaga den ostindiska tigern. Jaguaren är ett bullersamt djur, som ryter mycket om nätterna och synnerligen före fult väder.

Då jag en dag jagade vid stränderna af Uruguay, visade man mig vissa träd, till hvilka dessa djur ständigt återkomma, såsom det sades, för att hvässa sina klor. Jag såg tre dylika träd, och framtill var barken glattsliten, liksom af ett djurs bröst och på ömse sidor voro djupa skåror eller rättare refflor, hvilka sträckte sig nära halfannan aln i sned riktning. Skårorna voro af olika ålder. Det är vanligt, när man vill förvissa sig om jaguarer finnas i grannskapet, att undersöka dessa träd. Jag tror att denna jaguarens vana är fullkomligt lik den, som man när som helst kan få se hos den vanliga katten, då han med utsträckta ben och klor klöser ett stolben, och jag har hört berättas att unga fruktträd på detta sätt blifvit mycket skadade i en trädgård i England. En dylik vana måste också finnas hos puman; ty på den bara, hårda marken i Patagonien har jag sett skåror så djupa, att intet annat djur kunde hafva gjort dem. Ändamålet dermed är, såsom jag tror, att afslita de ojemna spetsarne på klorna och icke, såsom gauchos tro, att hvässa dem. Jaguaren dödas utan mycken svårighet med hundar, som drifva honom upp i ett träd, der han snart affärdas med kulor.

Till följe af dåligt väder stannade vi två dagar vid våra förtöjningar, hvarunder vårt enda nöje bestod i att fånga fisk till vår middag. Också fans det flera slag och alla goda att äta. En fisk, kallad ”armado” (Silurus) är märklig för det sträfva, knarkande läte som han gör, när han fångas med krok och ref, och hvilket tydligen kan höras, när fisken är under vatten. Denna fisk har äfven förmågan att medelst den starka taggen i både sin bröst- och ryggfena fatta säkert tag i hvilken sak som helst, såsom ett årblad eller en metref. På qvällen var vädret nästan tropiskt, i det termometern stod på 26°. En mängd eldflugor foro omkring och muskiterna voro mycket besvärliga. Jag höll ut min hand i fem minuter och den var snart svart af dem. Jag [ 120 ]förmodar att det icke kunde hafva varit mindre än femtio, alla ifrigt sugande.

Den 15 oktober. — Vi gingo till segel och foro förbi Punta Gorda, der det finnes ett nybygge af fredliga indianer från provinsen Missiones. Vi seglade snabbt ned för strömmen, men innan solnedgången lade vi bi i en smal gren af floden, af enfaldig farhåga för dåligt väder. Jag tog båten och rodde ett stycke upp för denna arm, som var mycket trång, slingrande och djup. På ömse sidor reste sig en trettio till fyrtio fot hög vägg, bildad af träd, hopflätade med slingerväxter, hvilket gaf kanalen en särdeles dyster anblick. Jag såg här en mycket ovanlig fågel, saxnäbben (Rhynchops nigra). Den har korta ben, simfötter, ytterst långspetsiga vingar och är ungefär så stor som en tärna. Näbben är hoptryckt från sidorna, d. v. s. i ett plan som går i rät vinkel

En naturforskares resa omkring jorden illustration sida 120.png

med skedgåsens eller andens. Den är flat och spänstig, som en pappersknif af elfenben och den undre käken är, helt olika med hvarje annan fågels, en och half tum längre än den öfre. I en sjö nära Maldonado, från hvilken vattnet nästan blifvit aftappadt och hvilken följaktligen var uppfyld med småfisk, såg jag åtskilliga af dessa fåglar, vanligen i små flockar, snabbt flyga fram och tillbaka tätt invid vattenytan, hvarvid de höllo näbbarne vidöppna och den undre käken halft nedsänkt i vattnet, sålunda liksom fårande dess yta under sin flygt. Vattnet var alldeles lugnt och det såg rätt eget ut när i en sådan flock hvarje fågel lemnade sitt smala kölvatten bakom sig på den spegellika ytan. Under sin flygt svängde de sig ofta om med yttersta hastighet och förstodo att behändigt med sin undre käk upphemta små fiskar, hvilka fasthöllos af den öfre och kortare hälften af deras saxlika näbb. Detta såg jag ofta upprepas, då de liksom svalorna fortforo att flyga fram och tillbaka tätt framför mig. När de stundtals lemnade vattenytan, var deras flygt orolig, oregelbunden och snabb, och de uppgåfvo då högljudda, sträfva skrik. När dessa fåglar fiska, är den fördel de hafva af sina långa vingtäckfjedrar uppenbar, i det de hålla vingarne torra. När de äro sålunda sysselsatta, [ 121 ]liknar deras utseende den bild, genom hvilken många konstnärer framställa hafsfåglar. De hafva mycken gagn af sin stjert, för att styra sitt oregelbundna lopp.

Dessa fåglar äro allmänna långt inne i landet längs med Rio Parana, der de påstås stanna hela året om och häcka i träsken. Om dagarne hvila de i flockar på grässlätterna, på något afstånd från vattnet. Om aftonen då vi, såsom jag nämt, lågo till ankar i en af de djupa rännorna emellan Paranas öar och mörkret höll på att inbryta, visade sig plötsligen en af dessa saxnäbbar. Vattnet var fullkomligt lugnt och många små fiskar stego upp till ytan. Fågeln fortfor en lång stund att snudda vid ytan och flög på sitt oregelbundna vis upp och ned för den trånga kanalen, hvilken nu förmörkades af den alltmer inbrytande natten och de öfverhängande trädens skuggor. Vid Monte Video iakttog jag att några stora flockar om dagen förblefvo på gyttjebankarne längst in i hamnen, alldeles på samma sätt som på gräsfälten vid Parana, och att flocken hvarje qväll begaf sig till sjös. Af dessa omständigheter misstänker jag, att saxnäbben vanligen fiskar om nätterna, då många af de lägre hafsdjuren talrikast komma upp till ytan. Lesson säger, att han såg dessa fåglar Öppna skalen på en mussla, Mactra, som ligger nedgräfd i sandbankarne på kusten af Chile, men om man får döma af deras svaga näbbar, med den så mycket framskjutande undre käken, deras korta ben och långa vingar, är det mycket osannolikt, att denna vana kan vara allmän.

Under vår färd nedför Parana, såg jag endast tre andra fåglar, hvilkas lefnadssätt förtjenar omtalas. Den ena är en liten kungsfiskare (Ceryle americana), hvilken har en längre stjert än den europeiska arten och följaktligen icke sitter i en så stel och rak ställning som denne; och i stället för att vara rak och snabb som loppet af en pil, är hans flygt svag och vacklande, likt alla fåglars med mjuk näbb. Han har ett svagt läte, liksom när man slår två små stenar mot hvarandra. En liten grön papegoja (Conurus murinus) med grått bröst tyckes framför alla andra lägen till byggnadsplats föredraga de höga träden på öarna. En mängd bon äro anlagda så tätt invid hvarandra, att de bilda en enda tät massa qvistar. Dessa papegojor lefva alltid i flockar och göra stor skada på sädesåkrarne. Man berättade mig, att vid Colonia dödades 2,500 under ett års lopp. En fågel med klufven stjert, slutande med två långa fjedrar (Tyrannus savana) och af spanjorerna kallad saxstjert, är mycket vanlig vid Buenos Aires. Han sitter vanligen på en gren af ombu-trädet, invid något hus, hvarifrån han flyger ett litet stycke för att jaga insekter, men återvänder strax derefter till samma ställe. När han flyger, ligger i hela [ 122 ]hans sätt att föra vingarne en karrikerad likhet med den vanliga svalan. Han förmår vända sig mycket hastigt i luften och när han gör det, så öppnar och tillsluter han sin stjert, än i horisontel riktning eller åt sidorna, än i vertikal, alldeles som en sax.

Den 16 oktober. — Några mil nedanför Rozario begränsas Paranas vestra strand af lodräta klippor, hvilka sträcka sig i en lång linie bortom San Nicolas, till följe hvaraf den mera liknar en hafskust än stranden af en sötvattensflod. Hvad som mycket förringar landskapets skönhet vid Parana, är att flodens vatten är mycket grumligt till följe af den lösa beskaffenheten af dess stränder. Uruguay, som rinner genom ett granitland, är mycket klarare och der de begge floderna förena sig vid öfre ändan af La Plata, kan man länge urskilja deras vatten på dessas svarta och röda färg. Emedan vinden mot aftonen icke var riktigt god, förtöjde vi oss som vanligt genast och påföljande dagen, då det blåste nästan väl friskt, ehuru med gynnsam ström, var skepparen allt för trög att tänka på att begifva sig af. I Bajada beskrefs han för mig såsom en ”hombre muy aflicto” en jemmerlig sölare; men så bar han också alla dröjsmål med beundransvärdt tålamod. Han var en gammal spanjor och hade många år varit här i landet. Han förklarade sig hysa mycken kärlek för engelsmän, men påstod käckt att slaget vid Trafalgar endast vunnits derigenom, att alla de spanska kaptenerna hade blifvit köpta af fienden och att den enda verkligen tappra bragd på någondera sidan var den, som utfördes af spanska amiralen. Det föreföll mig såsom ganska betecknande, att denne man skulle föredraga, att hans landsmän ansågos för de värsta förrädare, än för oskickliga eller fega.

Den 18 och 19 oktober. — Vi fortforo att långsamt segla utför den ståtliga floden, hvarvid likväl strömmen var oss till föga hjelp. Vi mötte under vår nedfärd endast få fartyg. En så stor naturens gåfva, som en dylik förbindelseled, tyckes här vara egensinnigt bortkastad, en flod, på hvilken fartyg kunde segla från ett tempereradt land, hvilket i lika öfverraskande grad är rikt på vissa alster som fattigt på andra, till ett annat med tropiskt luftstreck och en jordmån, hvilken enligt den bäste bedömare, Bonpland, kanske ej på någon del af jorden har sin make i bördighet. Huru annorlunda skulle icke denna flods utseende hafva varit, om engelska nybyggare af en lycklig tillfällighet varit de som först hade seglat uppför La Plata! Hvilka ståtliga städer skulle icke då hafva intagit dess stränder! Till Paraguays diktators, Francias död, måste dessa begge länder förblifva åtskilda, såsom om de voro belägna på motsatta sidor af jordklotet; och när den gamle, blodtörstige tyrannen har gått bort till sin långa räkenskap, kommer Paraguay att [ 123 ]sönderslitas af stalshvälfningar, hvilka skola blifva våldsamma i samma mån, som det föregående lugnet varit onaturligt. Liksom för alla andra sydamerikanska stater, återstår för detta land att lära sig, att en republik icke kan lyckas förr, än den inom sig hyser ett visst antal män, hvilka äro genomträngda af rättvisans och hederns grundsatser.

Den 20 oktober. — Ändtligen anlände vi till mynningen af Parana och som jag var mycket angelägen att komma till Buenos Aires, gick jag i land vid Las Conchas i afsigt att derifrån rida dit. Då jag landsteg, fann jag till min stora öfverraskning att jag till viss grad var en fånge, emedan en våldsam revolution hade utbrutit och alla hamnar voro belagda med embargo. Jag kunde icke återvända till mitt fartyg och att färdas landvägen till staden kunde alls icke komma i fråga. Efter ett långt samtal med kommendanten, erhöll jag tillåtelse att nästa dag besöka general Rolor, som förde befälet öfver en af de upproriskas afdelningar på denna sidan om hufvudstaden. Om morgonen red jag följaktligen till lägret. Generalen, officerarne och soldaterna sågo alla ut som och voro äfven, efter hvad jag tror, stora bofvar. Aftonen innan han lemnade staden, gick generalen sjelfvilligt till guvernören och gaf med handen på hjertat sitt hedersord, att han åtminstone, om ingen annan, skulle förblifva trogen till det yttersta. Generalen sade mig, att staden vore strängt innesluten och att allt hvad han kunde göra, var att gifva mig ett pass till rebellernas öfverbefälhafvare vid Quilmes. Vi måste derföre göra en stor omväg kring staden och det var endast med mycken svårighet vi kunde få hästar. Jag emottogs mycken höfligt i lägret, men man sade mig, att jag omöjligen kunde få inkomma i staden. Jag blef mycket bekymrad deröfver, emedan jag trodde att Beagle skulle afsegla tidigare från La Plata än sedan verkligen blef fallet. Men då jag kom att omnämna general Rosas förbindliga godhet emot mig vid Colorado, så kunde ett trolleri icke hafva förändrat ställningen hastigare, än detta samtal gjorde det. De sade mig genast, att fastän de icke kunde gifva mig något pass, kunde jag likväl, om jag ville lemna min vägvisare och mina hästar, få komma förbi deras förposter. Jag gick med nöje in härpå och en officer sändes med mig för att säga till, att jag icke skulle hindras vid bron. Vägen var alldeles öfvergifven på en half mils sträcka. Jag mötte endast en liten trupp soldater, hvilka åtnöjde sig med att allvarsamt se på ett gammalt pass, och slutligen var jag icke litet belåten att befinna mig inom staden.

Denna statshvälfning stödde sig knappast på någon förevändning till klagomål. Men det skulle vara orimligt att fråga efter [ 124 ]förevändningar i en stat, hvilken under loppet af nio månader (från februari till oktober 1820) undergick femton styrelseombyten, ehuru hvarje guvernör, enligt statsförfattningen, var utvald för en tid af tre år. Denna gång lemnade en skara af tillsamman sjuttio personer, hvilka voro Rosas anhängare, trötta vid guvernören Balcarce, staden och med fältropet ”Rosas” tog hela landet till vapen. Staden blef instängd, inga lifsförnödenheter, inga nötkreatur eller hästar fingo införas. För öfrigt var det endast ett obetydligt skärmytslande och några få personer stupade dagligen. Partiet utanför staden visste nog att det genom att hindra tillförseln af kött säkert skulle bli segrande. Rosas sjelf kunde icke hafva haft kännedom om denna resning, men den tyckes hafva varit i fullkomlig öfverensstämmelse med hans partis planer. Ett år förut utvaldes han till guvernör, men han antog ej valet, såvida salan icke ville gifva honom utomordentlig makt. Man vägrade detta och från den tiden har hans parti visat att ingen annan guvernör kunde bibehålla sin plats. Striden förlängdes afsigtligt på ömse sidor till dess man skulle få höra från Rosas. En skrifvelse anlände några dagar efter min afresa från Buenos Aires, hvari förklarades att Rosas ogillade att lugnet blifvit stördt, men att han trodde att det parti, som befann sig utanför staden, hade rätten på sin sida. Genast vid inhändigandet af denna skrifvelse flydde guvernören, ministrarne och en del af soldaterna till ett antal af några hundrade från staden. Rebellerna intågade, valde en ny guvernör och betaldes för sina tjenster till ett antal af 5,500. Af dessa tilldragelser kunde man tydligen se att Rosas slutligen skulle blifva diktator, ty för konungatiteln har folket i denna liksom i andra republiker en synnerlig motvilja. Sedan jag lemnade Sydamerika, har jag fått veta att Rosas blifvit utvald, med så stor makt och för en så lång tid, att det helt och hållet står i strid med republikens konstitutionella grundsatser.


  1. Biscachan (Lagostomus trichodactylus) liknar någorlunda en stor kanin, men med större gnagare-tänder och en lång svans. Han har dessutom endast tre tår baktill, liksom agutin. Under de sista tre eller fyra åren hafva dessa djurs skinn blifvit skickade till England såsom pelsverk.
  2. Jag behöfver knappast nämna, att man har goda bevis för att icke någon häst fans lefvande i Amerika på Columbi tider.
  3. I kapten Owens Resa (del. II, sid. 274) är en märklig berättelse om torkans inflytande på elefanterna vid Benguela på Afrikas vestkust: ”En mängd af dessa djur hade för någon tid sedan i en skock inträngt i nämde stad, för att sätta sig i besittning af brunnarne, emedan de icke voro i stånd att förskaffa sig något vatten på landsbygden. Invånarne ryckte emot dem, hvarefter en förtviflad strid följde, som slutade med inkräktarnes fullkomliga nederlag, men icke förr än de hade dödat en man och sårat åtskilliga andra”. Staden lärer hafva en befolkning af nära 3,000 personer. Dr. Malcolmson berättar att under en stor torka i Indien de vilda djuren gingo in i tälten vid Eliore och att en hare drack ur ett kärl, som hölls af regements-adjutanten.
  4. Dessa perioder af torka tyckas vara regelbundet återkommande. Man uppgaf för mig tiden för åtskilliga andra och det var omkring femton års mellanrum.