Gamla kort/Underlig mamsell

←  Besvärsgatan och Rue Duguai-Trouin

Gamla kort, bilder ur verkligheten av Claës Lundin En underlig mamsell

Planche & C:o  →

En underlig mamsell.

När jag ser ett litet kort med namnet »Karin Engelbert» skrifvet med en rask och vacker handstil, tycker jag mig också både se och höra den som skrifvit det namnet, och jag ser och hör ej blott henne, utan också andra som med henne stodo i beröring. Jämte Karin Engelbert själf ser jag först och främst gamla fru Blom och hör det smattrande ljudet af fruns rörliga tunga:

»Det är för grufligt med de här pigorna!» utropade enkefru Blom, bet af en sockerbit, sög varligt och smuttade på kaffetåren i fatet.

»Tycker fru Blom det?» sade mamsell Engelbert och log, drack ur koppen och icke ur fatet.

»Aldeles fasligt!» tillade fru Blom. »Mamsell Engelbert har då jämt och samt ett alt för rart kaffe. Aldrig kan jag få någon piga att koka så godt, och ändå tar jag inte mer än hälften cikoria och för resten rena brasilbönor. Det kostar nog pengar i alla fall, men se, jag skall säga, att det är pigorna, de gudlösa människorna, som fördärfva alt de ha om händer. Mamsell Engelbert sköter väl om alt med egna händer, kan jag tro.»

»Å nej! Min gamla Brita och jag hjälpas nog åt, och för öfrigt ha vi ju ett par unga flickor också i huset.»

»Ja, jag må säga, men inte begriper jag, att mamsell kan ha så stort tålamod. Gamla Brita är nog själfrådig många gånger, kan jag tänka, och det skulle jag då aldrig tåla. Och de unga flickorna se’n. Å, herre gud, det kan man väl förstå, hur det skall vara. Jag vill själf vara fru i huset.»

»Men jag är ju bara mamsell, jag,» anmärkte Karin Engelbert och log igen.

Hon kallades ej ens fröken, ty det var åtskilliga år före frökennamnets utsträckande till de ofrälse.

»Det är hvad jag säger. Hvarför har mamsell aldrig gift sig?»

»Naturligtvis för att ingen velat ha mig, eller för att jag inte velat låta ta mig.»

»Och det säger mamsell Engelbert och ser så glad ut! . . . Å, nog har det sports ett och annat för många herrans år se’n. Nå, nå, vi ska inte tala om den snön som föll i fjol.»

»Och ännu mindre om den som föll för tjuge och tretio år sedan,» anmärkte den gamla ogifta damen. »Nu skall fru Blom ha sig en påtår.»

»Det är ju omöjligt att säga nej, när lilla, rara mamsell Engelbert bjuder så hjärtinnerligt snält . . . Nej, bevare mig, inte en hel kopp. Jag tackar, jag tackar. Det får väl gå då för en gång och för det rysligt goda kaffets skull . . . Hvad var det jag skulle säga nu igen? Jo, det var om de förskräckliga pigorna. Det är rakt omöjligt att stå ut med dem.»

»Å, de äro väl inte värre än andra människor, skulle jag tro,» invände mamsell Engelbert.

»Inte värre! Ja, man skall då ha ett sådant änglatålamod, som min nådiga mamsell, för att komma ut med de välsignade slynorna. Hvad tror mamsell, att jag fick se i går? Jo, det är både synd och skam att tala om det. Tilda, den där slinkan som jag fick i förre månaden för mina synders skull, hade skaffat sig en hatt och ville ta den på sig, när hon i går hade sin utsöndag, men den som tog hattskrållan från henne, det var jag.»

»Hvarför det, kära fru Blom? Flickan hade väl ärligt köpt sig hatten,» anmärkte mamsell Engelbert saktmodigt och småleende.

»Hvarför? Hvarför? Det frågar mamsell. Skall en piga kanske kläda sig i hatt liksom sin matmor?»

Fru Blom såg riktigt ond ut, och kaffet höll på att kväfva henne. Hon fick en svår hosta.

»Drick en tår kaffe till, så går det öfver,» uppmanade värdinnan.

»Tackar, tackar! . . . Se så, nu är det bättre. Men det fick jag bara för Tildas skull.»

»Tänk inte på henne nu längre.»

”Jo, det måste jag väl, då hon bär sig åt på det ogudaktiga sättet. Tror mamsell, att jag föder henne andligen och lekamligen och rikligen lönar henne för att hon skall gå klädd i hatt? Nej, jag tackar! Det skall väl vara skilnad på folk och tjänstfolk, skulle jag ödmjukast tro. Men det är en dålig tid, skall jag säga, den vi lefva i. Den gudomliga ordningen öfverträdes hvarje dag. Det säger pastor Mildner också. Han kommer till mig en gång i veckan och förmanar mina pigor. Men ingenting hjälper. Såg jag inte här om dagen kanske, att de stodo och flinade åt pastorn, bara han vände ryggen till? Jag såg det med egna ögon, och de ska’ nog få igen det. En sådan ogudaktighet måste straffas. Men verldens sista tid är snart inne, då domen kommer, och fåren och getterna . . . och getterna . . .»

»Å, så fru Blom säger! Skulle yttersta domen ha något sammanhang med Tildas hatt?»

Nu vardt frun riktigt ond. Hon satte både koppen och fatet häftigt på brickan. Och rodnaden steg ända upp till hennes löslockar.

»Mamsell Engelbert! Jag är inte van att höra skämt öfver heliga ting. Jag är blott ett redskap i herrans hand, men i min ringhet måste jag straffa de belackare.»

Värdinnan hade stor möda att blidka den uppretade, gudliga frun som brukade gå på alla konventiklar och bönesammankomster och vid hemkomsten från hvarje heligt möte örfila upp sina pigor, »de ogudaktiga slynorna».

När fru Blom gick från mamsell Engelbert, neg hon och tackade och såg mycket vänlig ut, men strax därpå skyndade hon först till syster Andersson, sedan till syster Pettersson och därefter till syster Lundström, alla systrar i De heligas arfslott, ett »rättroende» sällskap i Upsala.

»Karin Engelbert är en farlig människa,» hette det snart ända från Kungsängen och långt ned i Svartbäcken, från Fjärdingen till Vaksala tull.

Fru Blom var enka efter skomakarmästaren och husägaren Blom, känd inom studentkåren såsom en ytterst hjälpsam man, mot tjugufem, ända till fyrtio procent, och enkefrun hade en »ganska nätt», d. v. s. icke så liten förmögenhet, hvarför hon också intog ett ganska framstående rum inom De heligas arfslott. Man lemnade henne det rummet ingalunda af verldslig vinning eller emedan man ville tillbedja guldkalfven, utan emedan hennes rikedom vore ett redskap i den högstes hand. Det var han som sändt henne bland de trogne stridsmännen för att hjälpa dem att kämpa mot verldens ondska.

»Syster Blom är ett redskap,» brukade pastor Mildner säga.

»Ett redskap,» upprepade hjorden mycket andäktigt.

»Jag är bara ett redskap,» sade fru Blom i kristlig undergifvenhet hvarje gång hon delade ut örfilar åt sina pigor. »Ödmjuker er för den tuktan som kommer ofvan från.»

Hon var ett ganska resligt fruntimmer och hade sällan någon piga som ej måste se upp till henne, det »gudomliga redskapet», såsom äfven hennes tjänare kallade henne, fastän just icke med samma uttryck som låg i pastor Mildners helgonskinande anlete.

Det var många som skrattade åt det »gudomliga redskapet», men det hade funnits och ännu fans äfven de som ryckte på axlarne åt mamsell Engelbert. Medlemmarne af De heligas arfslott afskydde henne, i synnerhet sedan hon råkat stöta sig med fru Blom för Tildas hatt, men äfven de som icke hörde till det heliga samfundet och som kunde tycka, att mamsell Engelbert nog vore en ganska hygglig människa, funno henne likväl »bra underlig».

Karin Engelbert var dotter till en på sin tid mycket känd och omtyckt professor, som gifvit sin dotter god uppfostran samt äfven något af sin egen lärdom. Hon var hemmastadd i flere kunskapsgrenar och skulle nog hafva kunnat taga en ganska vacker filosofie kandidatexamen, om sådant varit brukligt på den tiden. Men detta fann man då ännu löjligt, till och med opassande för ett fruntimmer, att icke säga rent af oanständigt.

»Kunskapen är icke tung att bära,» brukade hon säga, när hon hörde någon förundra sig öfver, att hon läst och lärt så mycket.

Hon dansade verkligen lika lätt och äfven lika gärna som den okunnigaste af sina jämnåriga. Hennes skratt klingade lika hjärtligt och friskt som någon annan ung flickas. Hon skötte de husliga bestyren med samma raskhet och kanske med mycket mera godt lynne än mången husmoder som aldrig läst annat än katekesen och en och annan, god eller dålig roman.

Den så kallade sköna literaturen var henne ej häller främmande. Hennes far hade visst icke förbjudit henne sådan läsning, men han hade ledt hennes val, till dess hon själf kunde döma om godt och ondt. Han sörjde öfver, att hans hustru så tidigt dött och lemnat honom ensam med dotterns uppfostran, men han ansträngde sig för att så mycket möjligt var ersätta dottern denna förlust, och hans ansträngningar lyckades.

»Man hinner med ej så litet, blott man rätt indelar sin tid och tager vara på ögonblicken,» brukade professorn säga, och den grundsatsen stod för alltid inpräglad i dotterns minne.

Men hvad Karin aldrig hann med, det var att sysselsätta sig med onödigt prat och att egna sig åt betraktelser öfver andra människors enskilda förhållanden, lika litet som att bråka med alla de tomma, så kallade »gudaktighetsöfningar», med hvilka så många kvinnor fylla sin tid, emedan de icke äga förmåga att använda henne på ett för dem och andra mera tillfredsställande och i själfva verket mera religiöst sätt.

»Gud nåde mig för den flickan, jag ser henne aldrig läsa i psalmboken,» klagade en gammal fränka till professorn.

»Karin älskar poesi och känner nog till hvad som af verklig sådan finnes i den boken,» anmärkte professorn.

»Och så sällan hon går i kyrkan?» fortfor den klagande.

»Skaffa oss predikanter som kunna intressera en bildad människa, så skola både Karin och jag infinna oss,» sade professorn. »Om inte för annat,» tillade han, »åt minstone för att njuta af ett godt föredrag.»

»Kusin är en hedning,» utropade fränkan, »det vet man nog.»

»Får gå för hedning,» log professorn, »ehuru det skulle roa mig att få höra hvilka gudar jag egentligen anses tillbedja.»

»Gudlös är kusin!» skrek fränkan.

»Så-å, än har jag för många gudar och än anklagas jag för att inte ha någon als. Det är inte logik i det där.»

»Gud bevare mig från kusins logik! Kusin skulle just behöfva att infinna sig på våra sammankomster.»

Professorn log och förklarade saktmodigt, att han icke hade tid att gå på några bönesammankomster.

Till slikt hade Karin ej häller tid och ej kände hon behof däraf. Men sällskapslifvet flydde hon icke, det vill säga det sällskapslif som utgöres af några få vänners umgänge på stunder som icke taga bort den för arbetet nödiga tiden och ej häller slappa de för samma ändamål oundgängliga krafterna, utan tvärt om skänka ökad spänstighet och förnyad arbetslust.

I sådant sällskap var Karin Engelbert den gladaste bland de glada. Det sade också alle unge män som i hennes ungdom fingo tillfälle att lära känna henne. Någre af dem förtäljde för mig många år därefter, då både de och hon ej längre voro unga, att blotta förmodan om, att Karin skulle komma i ett sällskap framkallade den lifligaste åstundan att varda till samma tillfälle inbjuden.

Månge voro de som kände sitt hjerta klappa starkare vid åsynen af den glada, raska och älskliga flickan, och det dröjde ej häller länge förr än Karin hade den ene friaren efter den andre, men hon kände ännu ingen kärlek.

Hon afskedade dem alla vänligt och gladt, så att de voro ännu mer förtrollade och i sin stora bedröfvelse likväl icke kunde hysa något agg till henne.

Så kunde det dock icke ständigt fortfara. Slutligen kom »den rätte». Han var några få år äldre än Karin som vid den tiden väl kunde vara tjugutvå eller tjugutre år. Han hade nyss förut tagit sin medicine licentiat och arbetade nu på sin doktors-disputation, efter hvars framställning han ämnade slå sig ned som praktiserande läkare i Upsala.

Den unge läkaren älskade Karin Engelbert för hennes godhet och hjärtliga glädtighet i främsta rummet, men också för hennes friska åsigter om lifvet.

»Hon passar just till en läkares maka,» sade han, »och jag vill också försöka, att hon må finna mig passande för sig.»

»Det är ett vackert par,» sade folket, när licentiaten och hans fästmö vandrade arm i arm ned åt Ågatan.

Det var fram för alt ett hurtigt och lefnadsgladt par. Framtiden låg så solljus och vacker för dem. Huru mycket skulle de ej uträtta till samman! Huru skulle de ej glädja sig åt arbetet!

»Att min far ej fick njuta af min lycka är det enda som stör min glädje,» brukade Karin säga.

Fadern hade aflidit ett par år förut. Han hade lemnat efter sig ett litet hus, några få tusen riksdaler och en ganska värdefull boksamling, af hvilken dottern icke sålde en enda bok.

»Nu skall jag lefva med dig, kära Brita, och med de kära böckerna,» hade Karin sagt, men så kom licentiaten, och Karin glömde visserligen hvarken Brita eller böckerna, men den unge läkaren flyttade dock in i främsta rummet af hennes tillgifvenhet och där bodde han utmärkt väl.

De förlofvade höllo just på att öfverlägga om bosättningen — disputationen skulle snart äga rum — då underrättelse kom, att tyfus brutit ut i norra socknarne af länet och att det där vore brist på läkare.

»Jag tror, att jag får uppskjuta disputationen,» sade fästmannen.

»Men vårt bröllop?» utropade Karin och såg missnöjd ut.

»Det får väl äfven gifva sig till tåls något. Eller hvad tycker du själf? Det är läkarebrist där uppe, där sjukdomen rasar.»

Karin tvekade några ögonblick, men straxt därpå utbrast hon:

»Ja, Karl! Du har rätt. Du skall resa. Du skall anmäla dig till tjänstgöring. Men när du fylt din pligt, kommer du ju strax igen, och då står vårt bröllop.»

»Rätt, Karin! Jag viste nog, att du sätter pligten och människokärleken fram för allt.»

Den unge läkaren reste, men kom icke igen. Länge kämpade han med framgång mot sjukdomen, men slutligen föll han själf ett offer för sina ansträngningar. Han sjuknade i tyfus. Karin skyndade genast till honom, men vände ensam till baka till sin gamla Brita. Hon hade endast fått trycka hans hand och se honom dö.

Hon gret länge vid den trogna tjänarinnans bröst. Deltagande väninnor kommo dagligen och sökte trösta henne, och bland dem infann sig äfven professorns gamla fränka.

»Nu kommer du väl med mig på våra bönesammankomster?» sade det gamla fruntimret. »Ser du den här pröfningen fick du för att du skulle ödmjuka dig under den eviges straffande hand.»

»Hvarför skulle den evige straffa mig?» frågade Karin. »Har tant fått någon särskild upplysning i det fallet?»

»Kors, så du talar, genstörtiga barn!» utropade gumman. »Finner du inte, att din fästman togs ifrån dig för att du skulle vända dig till den evige brudgummen? Invig nu ditt lif åt herren, afsvärj verldens syndaståt och förena dig med dem som arbeta på blott sin egen frälsning.»

»Det tycker jag vore bra egennyttigt,» invände Karin. »Jag tror, att jag nu ensam får arbeta på hvad Karl och jag annars gemensamt skulle hafva sökt uträtta, att lefva och verka för våra medmänniskor. Inte må tant tro, att jag ämnar lägga armarne i kors och bara sjunga psalmer. Det skulle Karl aldrig hafva tyckt om . . . Ja, ja, blif nu inte ond, lilla tant, men lika visst som min förlust aldrig kan ersättas, lika säkert ämnar jag ej taga den till förevändning för att, som tant säger, bara tänka på min egen frälsning.»

Men tanten var ond, och det på fullt allvar.

»Det gör mig ledsen, tant,» sade Karin och såg så innerligt godt på gumman, »men från min öfvertygelse viker jag aldrig, och hvad Karl och jag kommo öfver ens om skall jag obrottsligt hålla. Det vet jag också, att min far skulle gilla.»

»Jo, jo,» mumlade det gamla fruntimret och vaggade hufvudet, »äplet faller ej långt från trädet. Men om du viste hvar både din far och din fästman, de ogudaktiga människorna, nu dväljas och om du kunde höra deras tandagnislan, så . . .»

»Tant!» utropade Karin och vardt också ond, och äfven hon på fullt allvar.

De sågo hvar andra ej på många år efter den dagen, men då den gamla slägtingen låg på sin dödsbädd, gick Karin dit och talade vänligt med henne.

»Det var bra, att du kom, Karin,» sade gumman, »så att jag kan få tillfälle att förlåta dig . . . När man skall gå in i den eviga fröjden, måste man förlåta dem som gjort oss skada. Det har man igen. Inte för att jag tror, att jag inte skall bli frisk igen. Jag har bedt till gud om det, och en rättfärdigs böner kan herren icke stå emot. Men . . . det kan ju vara bra att ha undangjort alt som ger oss rätt att ta emot lifsens krona. Ser du . . . ack, hvad det är svårt för bröstet nu . . . ser du, Karin, jag har aldrig tänkt på annat än min egen salighet, och för att vara säker om den har jag också sökt värfva andra själar. Sådant skrifves oss till godo och är nog också skrifvet mig till vinst i den eviges bok . . . Jag . . . jag längtar att få min belöning, men ännu torde jag få mina böner uppfylda och lefva kanske många år . . .»

Strax därefter var gumman död.

»Frid med henne?» sade Karin. »Visst var hon litet egennyttig i sin salighetssträfvan, men hon var nog en ärlig själ i alla fall.»

Och det senare måste den som ville vara rättvis säga om Karin Engelbert också. Hon sörjde sin aflidne fästman djupt och innerligt, men hon drog sig icke därför till baka från verlden.

»Inte har jag rätt till det,» sade hon.

Andra friare kommo, men Karin gaf dem alla ett bestämdt afslag.

Brita skall inte tro, att jag ger bort de här korgarne bara för att jag anser mig skyldig att vara trogen mot Karl efter döden. Det vore bara galenskaper. Nej, men det är ingen af de här friarne som behagar mig, ingen som jag kunde komma öfver ens med, ingen som tyckes ha någon aning om hvad en kvinna duger till, ingen som inte inbillar sig, att hon är bara ett bihang till mannen.»

»Jo, jag ville just handskas med den som tänkte behandla Karin som ett bihang,» sade Brita och såg mycket morsk ut.

Karin lefde med sin Brita i det gamla fädernehuset. Stadens ärbara fruar, i synnerhet inom borgerskapet, funno det mycket djärft, nästan oanständigt, och det sade de äfven, åt minstone till Brita, men både hon och hennes unga matmor skrattade åt de goda fruarnas omtanka.

»Hvarför inackorderar hon sig inte?» sade fruarna.

»Jo, det vore just trefligt,» sade Karin. »Men vi måste tänka på att sätta i verket de gamle planerne.»

»Det är jag med om,» sade Brita.

Mamsell och hennes piga började nu räkna och göra öfverslag.

»Huset är vårt,» sade mamsell.

»Ja, det är vårt,» sade pigan.

Det föll icke Brita in, att det som vore Karins ej också skulle vara hennes. Hon hade ju varit i huset i några och tjugo år, alt sedan professorskans tid, och hade hjälpt professorn med flickungen i många år.

»Vi äro bra lyckliga i jämförelse med så många andra,» sade mamsell Karin. »Sorger få alla vara beredda på, men de få ej hindra oss att göra nytta, och det ej blott för oss själfva, utan först och främst för våra medmänniskor . . . Huset här rymmer nog flera än oss två. Inte står det riktigt bra till i samhället, det måste man väl medgifva, och inte blir det bättre, om man ej börjar med början, jag menar med barnen. Det är just samhällets stora olycka, att så många barn måste växa upp i okunnighet och elände. Hvad samhället gör för att afvända detta är långt ifrån tillräckligt, och det är för öfrigt bara af det strängaste nödtvång utan någon varm människokärlek. Den enskilda kan ej göra mycket, men om litet hvar tänkte på saken på fullt allvar och grep sig riktigt an, skulle åt minstone något mer kunna uträttas . . . Nå, det där ha vi ju talat många gånger om, kära Brita, och du tycker nog som jag.»

»Visst gör jag det,» nickade Brita, »och jag förstår nog, att Karin vill rädda så många barn som möjligt. Men låt oss nu räkna öfver. Huset är vårt. Litet pengar ha vi också efter professorn.»

Det var dock ej mycket, men Karin och Brita gjorde öfverslag och togo med i räkningen alt hvad de sjelfva kunde skrapa ihop, Karin med några undervisningstimmar i familjer samt med åtskilliga nätta handarbeten, ty hon var skicklig äfven i sådana, och Brita med väfnad, strumpstickning och dylikt. De voro vana vid arbete och läto ingen stund af dagen förflyta i overksamhet.

»Och så måste vi vara mycket sparsamma,» sade Karin. »Tror du inte, Brita, att vi kunna göra början med åt minstone ett par stackars barn?»

»Ett par ungar rå vi nog med,» förklarade Brita. »Jag skall gå upp ett par timmar tidigare hvar dag.»

»Det är hvad jag också ämnar göra,» sade Karin.

Och så tog den då ännu unga mamsell Engelbert i sitt hus ett par trasiga och smutsiga barn, de värsta hon kunde få tag i, och skötte dem på det ömmaste.

»Usch, att Karin Engelbert vill befatta sig med sådana trasungar,» sade hennes ungdomsvänner.

Det var början till en uppfostringsverksamhet som sedan fortsattes under en lång följd af år i det engelbertska huset.

»Hon är bra underlig,» sade många. »Inte passar sådant där för en ung flicka. Nu skall man få se, att hon också ämnar läsa latin och grekiska med ungarne.»

Det tålde dock länge, innan det kom till latin och grekiska. Mycket annat måste innan dess uträttas, och det var sannerligen icke några småsaker som Karin Engelbert åtagit sig: att af de eländigaste, i andligt mörker och lekamlig smuts redan till en del fördärfvade barn göra upplysta, renlighetsälskande, goda och nyttiga människor.

»Kära Karin, hvad du måtte ha odrägligt tråkigt,» sade hennes väninnor, då de någon gång besökte henne.

»Tråkigt!» upprepade Karin och skrattade sitt vanliga, ungdomsfriska skratt. »Nej, det har jag inte känt något af. Tror ni, att jag har tid att få tråkigt?»

Hon var ständigt samma glada, vänliga och hjärtliga Karin Engelbert som blickade frisk ut i verlden med sina klara och vackra ögon och hade ett godt ord åt alla med hvilka hon kom i beröring, först och främst åt sina »kära ungar».

»Karin är verkligen märkvärdig,» sade Brita, »men mig förvånar det visst inte.»

Brita sade aldrig »mamsell Karin». Dels ville Karin icke, att hennes gamla trotjänarinna, uppfostrarinna och väninna skulle säga »mamsell», dels föll det ej häller Brita in att byta bort det gamla, kära tilltalsordet som hon brukat från Karins spädare år.

»Det är en opassande förtrolighet,» sade många hvilka saken ingalunda rörde, och ännu värre togo de vid sig, då de erforo, att mamsell Karin och gamla Brita åto vid samma bord.

»Jo, det är rätta sättet att göra pigor sturska,» sade några fruar.

»Den där mamsell Engelbert ger alt för farliga föredömen,» sade andra. »På det sättet få vi väl en gång passa upp på vårt tjänstfolk.»

»Och så hon uppfostrar de där barnungarne se’n,» hette det vidare med hufvudskakningar och axelryckningar. »Hon borde väl öfva in dem att bli pigor och drängar, att låta dem veta hvilken plats de tillhöra, att först och främst göra dem ödmjuka och underdåniga; men i stället lär hon dem allt möjligt som man får lära i de bästa pensioner och leker och skrattar med dem och låter dem roa sig. Hon är bra underlig.»

När sådant tal kom till mamsell Engelberts öron, sade hon helt lugnt:

»Jag söker att uppfostra dem till människor i främsta rummet, och därtill behöfvas kunskaper och ett förnöjdt sinne, lika väl som sträng pligtkänsla och vana att lyda samvetets röst samt kraft och förmåga att lita på sig själf.»

Hon tog många barn i sitt hus och släpte icke af dem, förr än de på ett eller annat hederligt och nyttigt sätt kunde försörja sig.

»Alla måste åt minstone till det femtonde året hafva lika undervisning,» sade hon, »ty ingen människa har ju mer rätt till kunskaper än någon annan.»

Det var en »filantropi» som många tyckte närma sig till »kommunism».

»Nog går det an med mine gossar,» sade hon, »ty när de hunnit till det tionde året, få de gå i de offentliga skolorna. Det kostar ingenting eller åt minstone mycket obetydligt. Värre är det med flickorna. För dem finnas inga sådana kostnadsfria skolor, och som jag inte har råd att skicka dem i enskilda undervisningsanstalter och häller just inte har stort förtroende för sådana, måste jag själf undervisa dem. Men jag låter dem hålla jämna steg med gossarne i alla skolämnen på samma gång som de få öfva sig i hushållet, under det gossarne slöjda på ett eller annat sätt. Alt går med lust och gamman. Kropslig aga kommer aldrig i fråga. En sådan alstrar endast hycklare eller despoter som aldrig fråga efter människovärdet.»

»Det blir alt tokigare och tokigare,» sade de vise i staden.

»Gud vet, om barnen få läsa katekesen och lära sig guds ord?» suckade åtskilliga af dem som grufvade sig öfver mamsell Engelberts uppfostringssätt. »Att de icke läsa hvarken till eller från bord, är säkert.»

»De där bordsbönerna pladdras bara tanklöst,» sade Karin Engelbert, »och jag kan ej inse, hvarför de skola bibehållas. Hvarför lär man inte barnen att läsa böner, när de taga på sig skorna, kjortlarna eller alla andra klädespersedlar? Är maten för mer än kläderna? Ville man gå följdriktigt till väga, skulle man ju läsa böner dagen i ända öfver allt hvad man företager sig eller göra hela lifvet till en enda bönesammankomst med försummande af alla våra pligter.»

»Hon är lika gudlös som fadern!» hette det.

Men oaktadt denna gudlöshet frodades barnen både i andlig och lekamlig måtto, öfvade sig i sträng pligtkänsla och i medvetande, att ingen god handling bör göras i hopp om belöning samt ingen dålig undvikas endast af fruktan för straff. De som gingo ut i verlden från det engelbertska hemmet voro visserligen icke några helgon, och nog hände det kanske också, att äfven ett par af dem förolyckades i lifvet, men flertalet visade sig som goda och rättskaffens människor, hvilka klart fattade sin uppgift att handla efter samvetets röst, utan att låta locka sig af några fördelar eller skrämmas af några olägenheter. På samma gång de icke tilläto något angrepp mot sitt eget människovärde, insågo de, att de också borde erkänna andras och vara färdiga att städse bistå dem som kunde däraf vara i behof.

Dessa följder af Karin Engelberts uppfostringssätt måste slutligen uppmärksammas. Man kunde ej blunda för dem. Efter det myckna pratet mot henne, hördes under några år just ingenting, hvarken för eller mot. Men så kom en ny tid, då man åter sysselsatte sig med henne och då i synnerhet det yngre slägtet visade sig villigt att erkänna mamsell Engelberts människovänliga sträfvanden.

»Det kan ju vara roligt att höra,» sade hon, »och jag vore visst inte uppriktig, om jag påstode, att jag inte kan vara känslig för beröm, men på det hela låter jag ändå hvarken loford eller klander inverka på mig. Jag gör bara min pligt, och om jag förmår något, så är det för att jag själf fått lära något i ungdomen. Det är inte min förtjänst, utan min gode fars. Han gaf mitt lif den riktning det sedan haft. För att stöda mig på vägen gaf han mig också kunskaper. Utan sådana är det bara skräp med människans sträfvanden. Det gäller om både män och kvinnor. Gif flickorna större tillfälle att lära något, så skall samhället nog få ett bättre utseende. Full jämlikhet i undervisning, lika väl som i samhällsrättigheter och skyldigheter för öfrigt.»

Men så började samhället alt mer luta åt en svårmodig lifsuppfattning. Personer uppstodo och förklarade, att det vore syndigt att le. Verlden vore så full af synd, att alla människor borde gråta och se jämmerliga ut. Den som gjorde motsatsen vore förtappad. Hela människoslägtet vore för öfrigt hemfallet åt eviga straff, och blott de som kommo till samman för att under gråt och tandagnisslan afsvärja verldens sträfvan och egna sig åt upprepandet af långa böner, afsjungandet af långa obegripliga psalmer och afhörandet af lika obegripliga predikningar kunde göra sig säkra om himmelriket. Dessa skulle vara de utvalda och de skulle förakta och motarbeta »verldens barn», understöda hvar andra, men med helig vrede göra de ogudaktiga sig underdåniga. Själfva voro de »Guds barn» och upprättade ett sällskap som tog namnet De heligas arfslott.

Karin Engelbert tog icke mycken kännedom om det heliga sällskapet, utan fortfor att egna sig åt sin verksamhet. De heligas arfslott fäste dock större uppmärksamhet vid henne och hennes arbete, och inom arfslottens styrelse beslöts, att man skulle försöka vinna henne.

»Värre synderska finnes kanske inte,» hette det, »men så mycket större ära då att eröfra henne för der heliga saken.»

Man insåg, att en person med hennes stora förmåga skulle kunna göra »den heliga saken» en utomordentlig nytta. Dess utom hade hon ju namn för att vara »fritänkerska», och en sådans omvändelse vore ovärderlig och skulle draga kanske hundratals med sig.

Först kom pastor Mildner och gjorde mamsell Engelbert flera besök, talade som en bildad man och sökte att vinna hennes förtroende. Hon tog vänligt mot honom, gjorde gärna redo för sina åsigter inom uppfostran och undervisning och hörde tålmodigt på hans framställningar, men skakade på hufvudet åt dem, ehuru han med stor försigtighet aktade sig att alt för bjärt framhålla sina egentliga afsigter. Men då han slutligen började gå mera öppet till väga, förklarade hon rent ut, att han icke skulle invagga sig i något hopp om hennes omvändelse.

Pastorn gick ifrån henne med raseri i hjertat, »ett heligt raseri efter guds sinne», såsom han förklarade för de öfrige styrelsemedlemmarne af De heligas arfslott. Han gaf likväl icke saken helt och hållet förlorad. Själf ville han för någon tid lemna synderskan i ro, men man skulle använda många andra medel, bland annat låta ett par inom samhället ganska framstående personer hvilka man vunnit för den »heliga saken» förespegla den »ogudaktiga», att hon skulle kunna uträtta mycket mera om hon ville mottaga ett understöd för sitt uppfostringshem. Detta medel tillgrep man så mycket hälre, som man trodde sig veta, att mamsell Engelbert stundom funne sig i penningförlägenhet.

De framstående personerna framstälde, icke till sammans, utan hvar för sig på skilda tider, hvilken ofantlig fördel mamsell Engelbert kunde draga af ett penningunderstöd som lemnades af oegennyttiga personer hvilka nitälskade för hennes vackra afsigter. Hon kunde därigenom betydligt utvidga sin verksamhet och göra mänskligheten ännu större tjänster.

»Och hvad fordrar man af mig i stället?» sporde Karin Engelbert och log på sitt vanliga uppriktiga sätt.

Blott några obetydliga eftergifter, i synnerhet att de som skänkte penningarne skulle få tillfälle att råda och understöda henne samt kanske äfven att någon enda gång personligen sysselsätta sig med barnen.

Mamsell Karin ville veta hvilka åsigter som hystes af de ädle gifvarne, men därom kunde underhandlarne icke yttra sig med bestämdhet.

Efter den upplysningen tackade mamsell Karin för det välvilliga tillbudet och afbröt alla vidare underhandlingar.

»Det är en sat . . . aj, gud förlåte mig, en förskräckligt slug kvinna,» sade den ene af underhandlarne till sällskapets äldste.

»Hon förhärdar sitt hjärta,» sade den andre och såg andäktigt upp i taket i styrelserummet.

Men man lemnade henne icke i fred. En dag anmälde sig hos henne ett ungt fruntimmer som sade sig vara lifvad af oemotståndlig håg att verka i samma syfte som »den vördade barnuppfostrarinnan» — så föllo sig orden — och tillbjöd denna sina tjänster såsom medhjälperska och underlärarinna.

Karin Engelbert var snart gammal och skulle nog hafva behöft hjälp, i synnerhet som Brita, hvilken var hela tjugo åren äldre, för hvarje dag vardt allt svagare och mindre lämplig att biträda med barnens skötsel. Men hon kom snart under fund med, att det unga välvilliga fruntimret vore en af de utskickade från De heligas arfslott och hon afskedade henne i all tysthet, sedan hon så lifligt väckt den ungas blygsel öfver ett sådant förräderi, att denna aldrig mera lät bruka sig i den »heliga sakens» tjänst.

»Hon förstör slutligen vårt eget folk,» jämrade sig de styrande inom arfslotten.

»Låt mig försöka hvad jag förmår,» sade fru Blom och såg redan på förhand ganska segerstolt ut.

»Inte är hon just den finaste underhandlerska,» sade pastor Mildner, »men herren gud låter underverk ske i de svaga.»

På det sättet började äfven »redskapet» att arbeta på Karin Engelberts omvändelse. Hon gjorde det på sitt sätt ganska fint, talade icke om De heligas arfslott, utan höll sig i allmänhet till dagens skvaller och klagomål öfver de ogudaktiga pigorna, något som också verkligen intresserade henne själf mest. Om mamsell Engelbert icke vetat, att fru Blom hört till arfslotten, skulle hon aldrig hafva misstänkt den egentliga afsigten med de många besök som frun så plötsligt börjat göra hos henne.

»Att Karin kan låta den skvallerkärringen och pigpinerskan springa här dag ut och dag in, förargar mig,» puttrade gamla Brita.

»Ack, kära Brita, låt människan komma så ofta hon vill. Inte bryr jag mig om hvad fru Blom pratar. Hon tycker så mycket om vårt kaffe, att vi borde känna oss riktigt stolta.»

»Hm, Karin tar då alt från den glada sidan,» fortfor Brita att puttra.

»Det har jag också mått bäst af,» förklarade Karin och skrattade åt Britas dåliga lynne.

Men så förargade fru Blom sig så häftigt öfver att ej få medhåll af mamsell Engelbert i frågan om Tildas hatt och den yttersta domen, att hon beslöt att lemna synderskan åt förtappelsen.

»Hon vill inte räddas!» skrek fru Blom till pastorn. »Jag tar min hand från den gudlösa.»

Då började förtalet och skvallret åter med full fart, starkare, ilsknare och oförsonligare än någonsin förr. De flesta som deltogo i detta bakdanteri gjorde det sannolikt icke i fullt medvetande af att förtala och »illa berykta», utan endast i helig vrede mot en förhärdad synderska och för att därmed främja den »heliga saken». Det är ju möjligt, att äfven ledarne i De heligas arfslott handlade efter samma öfvertygelse. Det ligger i sådana samfunds natur att handla på det det sättet, och medlemmarne behöfva därför icke vara skenheliga. Det var åt minstone hvad den förtalade själf tänkte.

Åsigterna om Karin Engelberts mångåriga verksamhet växlade ännu en gång. Oaktadt de tydliga prof man haft på denna verksamhets välsignelserika följder, vordo hennes försvarare alt fåtaligare, hennes anklagare och ormilde domare alt talrikare. Man fördömde henne slutligen nästan öfver alt.

»Det är för besynnerligt,» sade professor X., en af hennes få anhängare, »att alla människor nu igen skrika sitt korsfäst öfver Karin Engelbert, ehuru man borde kunna se, att hon gjort alt mera godt för hvarje år.»

»Käre du, det är inte värdt att du tar henne i försvar,» yttrade professorskan, »ty nog är hon en gudlös människa. Det kan man väl höra öfver alt i staden.»

Det var verkligen hvad man öfver alt hörde. De heligas arfslott hade sörjt för att detta utbasunades bittida och sent hos hög och låg, fattig och rik, alt naturligtvis till »guds rikes förhärligande».

Karin Engelbert fortfor att med samma nit vårda barnen, men stundom märktes någon oro i hennes förut oafbrutet lugna och glada väsen. Skulle de »heliga» hafva lyckats i sina ihärdiga bemödanden? Var hon kanske på väg att »väckas»? Nej, därom var lika litet nu som förut någon fråga, men hon började bekymras öfver sin ekonomiska ställning. Hennes goda hjärta hade fört henne längre än hennes tillgångar medgåfvo.

Hon hade i det längsta fortsatt med en och annan undervisningstimme i enskilda hus, en god förstärkning i inkomsterna, men småningom afskedades hon från desse timmar, den ene efter den andre. Man behöfde ej längre hennes biträde, hette det, och på många ställen var afskedandet ganska snöpligt. Detta sårade och bedröfvade henne och gjorde hennes penningbekymmer ännu svårare.

»Snart har den ogudaktiga människan icke mera tillträde inom familjerna,» hette det bland medlemmarne af De heligas arfslott.

»Det är guds straff,» tillade de som varit verksammast att åstadkomma det snöpliga afskedandet. »Låt oss lofva och tacka herran som nedergör våra fiender, Belzebubs barn.»

Karin Engelbert kunde icke skilja från sig något af de barn med hvilkas uppfostran hon nu var sysselsatt, men hon vågade ej upptaga flera, så gärna hon än önskat det och så väl hon ansåg det behöfvas. Hon nödgades likväl inteckna sitt hus, och snart hade inteckningarne växt till husets hela värde.

Af Brita kunde hon ej mera vänta någon hjälp. Hon nödgades tvärt om öka sina ansträngningar för att kunna göra den gamlas ålderdom sorgfri och glad.

»Skicka gamla Brita på fattighuset,» uppmanade någon, men då vardt mamsell Karin riktigt ond och bemödade sig ännu mer om att förljufva Britas dagar.

Den gamla tjänarinnan kunde ej mera gå ut, men på de stunder, då Karin var som ifrigast sysselsatt med barnens undervisning, hade Brita på senare tider börjat taga emot besök hvilka hon tycktes vilja dölja för Karin.

»Hvem var det som gick härifrån, då jag kom in?» sporde Karin en dag.

»Kors, det var en bekant,» svarade Brita buttert.

Karin sade ingenting, och ehuru hon tyckte sig bestämdt hafva sett en flik af fru Bloms stora svarta schal, fann hon dock den förmodan så orimlig, att hon skrattade däråt.

»Kära Brita,» sade Karin en annan gång, »är det möjligt, att pastor Mildner går och hälsar på här, när jag är frånvarande? Barnen påstå det, men jag säger, att de sett orätt.»

»Kanske att jag inte skulle få tala med hvem jag vill!» fräste Brita, hvars lynne alt mer försämrats.

Karin teg äfven nu, men erfor en obehaglig känsla. Skulle det vara tänkbart, att De heligas arfslott begagnat sig af Britas ålderdomsbräcklighet och lockat henne till sig? Det föreföll Karin likväl så omöjligt, att hon åter slog bort misstanken. Men en dag började Brita hålla en sträng predikan för mamsell Karin om dennas »syndafullhet» och om att hon nog skulle komma i de osaligas boningar, i svafvelpölarne och eldregnet. Själf hade Brita lyckligtvis fått ögonen öppnade medan det ännu vore tid, och redan samma dag ämnade hon flytta till den gudfruktiga familj som på pastorns och fru Bloms förböner åtagit sig att vårda hennes siste dagar och bereda henne för inträdet i det himmelska ljuset.

Karin stod slagen af häpnad och sorg. Således hade man tubbat äfven hennes barndoms vårdarinna och hennes lifs trogna medhjälperska och väninna.

Hon stod ensam i verlden. Nej, hon hade den talrika skara som hon redan uppfostrat, och ännu de barn som funnos i hennes hem. Alla dessa älskade och vördade henne och de fleste gjorde henne glädje. Det behöfdes också tanken på detta för att öfvervinna de för hvarje dag ökade bekymren. Men flertalet af hennes forne myndlingar vistades på aflägsna orter, och hvar och en af dem var sysselsatt med att själf strida lifvets hårda strid. Att de kunde strida hade de Karin Engelbert att tacka, men hon ville icke att de därför skulle dragas från deras egna värf. Hon lät dem icke ana sina sorger. Den själsstarka och frimodiga kvinnan var hårdt pröfvad, och utan sin själsstyrka och frimodighet hade hon otvifvelaktigt dukat under.

Så kom en tid, då Karin Engelbert ej längre hade något eget tak öfver hufvudet samt endast med största svårighet kunde få bo under andras. Inteckningarne i hennes hus hade sagts upp, och då hon icke kunde infria dem samt ej häller förmådde tillfredsställa sina öfriga fordringsägare, såldes både hus och bohag på auktion.

»Det var ju guds skickelse, att vi skulle komma öfver inteckningarne,» sade pastor Mildner, »och att detta kunde låta sig göra utan att verlden anar hvilka de rätte innehafvarne äro.»

»Herren har gifvit oss seger,» jublade fru Blom och tänkte på Tildas hatt.

»Tackom och lofvom herran!» tillade de öfriga af sällskapets styrelse.

Det dröjde icke länge förr än De heligas arfslott hade i Karin Engelberts forna hus inrättat en missionsanstalt för patagoniernes omvändande. Om de trasiga barnen i missionsanstaltens granskap bekymrade man sig icke, men man kom hvarje afton till samman för att hålla förböner för de i mörkret vandrande patagonierne, och på det att dessa förböner skulle kunna göras på ett fullt värdigt sätt, insamlades mycket penningar hos både vika och fattiga. I missionsskolan intogs endast ett fåtal lärjungar som där skulle få kostnadsfri undervisning.

»Kommer pastorn själf att undervisa i patagoniskan?» frågade fru Blom på fullt allvar.

»Herren ser nog till offret,» förklarade pastorn. »Hufvudsaken är, att lärjungarne öfva sig i de nya sångerna och riktigt lära sig bibliska historien för att bereda sig till sin heliga verksamhet bland hedningarne. Pengar fattas oss inte. Det har varit välsignelse med våra sträfvanden, och hög och låg komma nu till vår församling.»

»Ja, det tjänar till intet att strida mot den som gud själf utkorat till sitt redskap,» sade fru Blom med andaktsfull tillförsigt. »Lille, gode pastorn är ju så snäll och kommer till mig på en kopp kaffe i eftermiddag, så få vi närmare språkas vid.»

»Kanske att testamentet då kunde sättas upp?» föreslog pastor Mildner med sitt sötaste uttryck och med sitt mest saliga leende.

Ingenting kunde kufva Karin Engelberts mod och hennes förtröstan på framtiden, äfven om hon själf icke finge vara med om denna. De heligas arfslott hade nu fått öfverhanden och sökte böja samhället efter sina syften, men Karin var öfvertygad, att en annan tid skulle komma, då det människofördärfvande fromleriet skulle nödgas gifva vika för en friskare och sannare lifsåskådning.

»Hon är då ständigt lika underlig,» sade de vise i staden, de som icke fullständigt öfvergått till det heliga samfundet, men höllo med den som för tillfället hade makten. »Hon satt i lugn och ro i sitt eget hus och hade litet pengar efter fadern och kunde hafva lefvat godt ända till döddagar utan att behöfva göra ett skapande grand. Men så förstörde hon alt hvad hon ägde på de där trasvargarne som hon icke hade det ringaste att göra med. Och ännu tycks hon inte vara klokare. Nu bor hon i ett litet hål där nere i Svartbäcken och arbetar dag och natt med öfversättningar och hvad det kan vara alt för skrifverier och kan likväl inte låta bli att bråka med de fattiga barnen i trakten. Gud vet, om hon inte åter igen tagit till sig ett sådant där barnkräk.»

Karin Engelbert fortfor att vara lika underlig ända till sin sista stund, och ingen lyckades omvända henne.

——————