Hemmet/Kapitel 44

←  Äventyr

Hemmet av Fredrika Bremer Hemmet

Hemmet.

Liljor blomstrade i hemmet på den tjugonde septembers vackra morgon. De tycktes sticka upp i Gabrielles spår. Själv som en lilja vit gick modern sakta omkring i sin fina morgonrock, torkande med en handduk minsta dammstoft bort från speglar och bord. Ett högre glädjeuttryck än vanligt livade hennes ansikte, en fin rodnad skimrade på de eljest så bleka kinderna, och läpparna rörde sig ovillkorligt, såsom för att tala ömma och fägnande ord.

Bergström klädde förstuga och trappor med granna blommor och löv, så att de bildade fortlöpande girlander längsmed de vita murarna, och icke litet förtjust var han över sin egen smak, som Gabrielle dessutom ej uraktlät att prisa. Men fast en ovanligt stor verksamhet rådde denna morgon i huset, var det dock med detsamma ovanligt tyst; man talade blott med sakta röster, och vid minsta buller sade modern: »Tyst, tyst!» Det kom sig av, att det förlorade, men återfunna barnet sov i föräldrahemmet.

Hon hade kommit aftonen förut, och vi ha förbigått detta uppträde, som Saras stora förändring och tillstånd gjorde skakande och sorgligt; dock ville vi nog, att den känsliga läsaren sett den manliga tår, som rann på lagmannens kind, när han lade den återfunna dottern vid moderns bröst; vi hade velat visa honom den olyckliga, när hon, med händerna korslagda på sitt bröst låg på den snövita, friska bädd, på vilken modern själv utbrett de fina lakanen; huru hon blickade på barnet, vars säng stod vid hennes, på de älskade, som kärleksfullt omgåvo henne, och sedan upp till himmeln, men kunde ej tala — och vi hade unnat vem som helst att se det Jacobiska paret i föräldrahemmet denna första afton, och huru kring dem klasade sig Adam och Jacob, tvillingarna Jonathan och David, dito Sem och Seth, samt Salomon och lilla Alfred.

De voro välbildade barn och togo sig alldeles väl ut i den för alla lika dräkten, som bestod uti en blus av mörkt tyg, över vilken den snövita skjortkragen vek sig tillbaka, lämnande halsens stängel fri, med dess livliga, färgrika blomma; det smärta livet omslöts av ett smalt, blankt läderbälte. Så bärsärkarnas lätta tropp.

Men vi återvända till vår ljusa morgonstund. Eva och Leonore voro i trädgården och plockade med egna händer några utkorade astrakaner samt päron, vilka skulle pryda middagsbordet. De voro ännu glänsande av daggen, och för sista gången stänkte solen dem med purpur vid domherrarnas sång. Systrarna hade talat om Sara, om lilla Elise, som de skulle uppfostra, om Jacobi, och deras tal föll sig glatt; sedan gingo de till andra ämnen.

»Och i dag», sade Leonore, »avgår ditt svar till överste R. Ditt sista nej! Och du känner dig alldeles till freds därvid?»

»Ja, alldeles; ack, Leonore, hur hjärtat kan förändra sig! Jag kan nu ej alls förstå, att jag en gång älskade honom!»

»Det var ändå besynnerligt, att han ånyo skulle fria till dig, och det efter så många års skilsmässa. Han måtte ändå ha älskat dig mer än de andra, han gjort sin kur till.»

»Jag tror inte det; men… ack, Leonore! Ser du det sköna äpplet? Det är alldeles klart. Kan du komma åt det? Nej! Jo, om du kliver upp på den där grenen!»

»Skall jag ha så mycket besvär? Det var ju fasligt! Nå, så måste jag väl! Men tag emot mig, om jag skulle falla!»

Här blevo systrarna avbrutna av Petrea, vars utseende vittnade om, att hon hade något intressant att säga dem.

»Se här, Eva!» sade hon, i det hon satte ett skrivet pappersblad i hennes hand, »har du något till morgonläsning! Nu måste du blivit övertygad om, vad du hittills ej velat tro pål Och jag vill kalla dig en sten, en stock, en automat utan själ och hjärta, om du efter detta icke… ja, le nu, du skall ej le, sedan du läst detta. Leonore! Kom, söta Leonore! Du måste läsa med, och du skall giva mig rätt. Läs, systrar, läs!»

Systrarna läste följande anteckningar av assessorns hand:

»’Säll den enslige, ringe! Han får mogna och friskna i ro.^[1]’ Sköna ord! Och vad bättre är — sanna.

Hittebarnet har sannat dem. Han var sjuk till hjärtat och lynnet, sjuk vid världen och vid sig själv. Men han var bland de ringa, obemärkta, och så fick han vara mycket allena, allena ute i friska, tysta skogen; allena med den stora läkaren, som allena kan bota hjärtats djupa sår, och — det har blivit bättre med honom.

Nu börjar jag begripa den stora arkiatern och den diet han föreskrivit mig. Jag fruktade egoismens kräfta och ville dricka mig fri från den i kärlekens nektar. Men han sade: Jeremias, icke den drycken, utan försakelsens! Den är mera blodrenande.

Jag har druckit den. Jag har älskat henne i tjugu år, utan fordran och utan hopp.

Jag fyller i dag sextiotre år. Den tilltagande plågan i min sida har befallt mig lämna patienternas trappor och säger mig, att jag ej har många trappsteg kvar till min grav. Det må vara mig tillåtet att leva mina återstående dagar mer uteslutande för henne.

På ’Gubbens ros’ vill jag leva för henne, ty det står i mitt testamente, att ’Gubbens ros’ tillhör henne, tillhör Eva Frank.

Jag vill försköna den för henne; jag vill sätta sköna blommor och träd där för henne. Vindruvor och rosor skall jag uppdraga där. Åldern skall ock en gång gripa henne och låta henne vissna och förtynas. Men då skall gubbens ros blomstra för henne, och doften av min kärlek välsigna henne, när fula gubben ej mer vandrar på jorden. Hon skall taga sina kära systrar dit med sig och där höra fåglarnas sång och se solens glans på naturens älskliga föremål.

Jag vill vila mig vid dessa tankar, under de ensliga månader eller — år jag skall tillbringa där. Nog blir mig mången dag tung och de ensamma aftnarna långa! Visst vore det gott att där ha nära sig en kär och mild vän, till vilken man var dag kunde säga: ’God morgon! Solen är skön!’ eller (när den är borta) i vars ögon man kunde se en bättre sol — en vän, med vilken man kunde njuta böckerna, naturen — allt vad Guds godhet ger — vars hand man kunde trycka i den sista, svåra stunden och säga: ’God natt! Vi mötas åter — i morgon — hos kärleken själv — hos Gud!’

Men… men… Hittebarnet skulle ej finna hem på jorden!

Nåväl! Han hittar väl snart till ett annat hem, och han skall säga till husbonden där: ’Fader, förbarma dig över mina rosor!’ Och till människornas boning skall han säga: ’Tråkig var du mig, värld! Men tack för ditt goda ändå!’»

När systrarna slutat att läsa, lågo några klara tårar på bladet och glänste i solens ljus. Leonore torkade sina ögon och vände sig till Petrea frågande:

»Men, Petrea, huru har detta blad kommit i dina händer?»

»Tänkte jag inte, det skulle komma!» sade Petrea. »Du skulle aldrig göra så svåra frågor, Leonore! Se, nu fråga Evas ögon med — och så allvarsamt! Tror ni kanske, att assessorn smugit det till mig? Nej, från den misstanken måste han befrias, om än — på min bekostnad. Ni vill veta, huru jag fått detta papper? Nåväl! Jag har stulit det, systrar, stulit det under resan, om morgonen efter natten, då det skrevs. ’Men, Petrea!’ — Men, Petrea, ja, I goda, nu är det för sent att ropa ’men, Petrea!’ Nu vet ni assessorns hemlighet; nu må ni göra, vad era samveten bjuda. Mitt är förhärdat. Ni må förskräckas och fasa för min gärning — jag frågar ej därefter, må hela världen exkommunicera mig — jag bryr mig ej därom! Eva! Leonore! Systrar!» Petrea lade hastigt sina armar om var sin systers hals, drog dem till sig, kysste dem leende med en tår i ögat och försvann.

Litet längre fram på förmiddagen finna vi Eva och Gabrielle på besök i den vackra, helt nära vid staden liggande prästgården, där fru Louise är i fullt rumor med alla sina saker, under det att Jacobinerna med far och morfar svärma kring åker och äng. Den lilla fyraåriga Alfred, ett ovanligt kvickt och älskvärt barn, är allena hemma hos modern; han gör särskilt sin kur för Gabrielle och anser sig böra roa henne, varför han tar fram Noaks ark och presenterar för henne med sin lilla klara barnröst: »Kam och Kamina, Sem och Semina, Japhet och Japhetina!»

Sedan alla »hur står det till?» blivit besvarade mellan systrarna, löser Gabrielle papperet av en korg, som Ulla burit fram och ber Louise hålla till godo litet kalvstek och pastejer. »Vi tyckte, du skulle behöva litet färskt efter resan och innan du själv hunnit få ditt skafferi i ordning. Smaka på en pastej! De äro fyllda med köttfärs och jag försäkrar dig, att de äro bakade efter syndafloden.»

»Verkligen!» svarade skrattande Louise, »de äro också delikata! Se, där har du en, min lilla truls! Men stå inte och se så snål ut en annan gång! Tack, tack, söta systrar! Ack, vad det är roligt få åter komma nära er och hemmet! Vad ni alla se friska och lyckliga ut! Och Petrea, vad hon har tagit sig! Hon har fått någonting lugnt och förståndigt, hon har vuxit i sin näsa, och hon klär sig hyggligt — hon är riktigt nu som folk är mest. Och ser ni, här har jag en magnifik, varm stoppad morgonrock åt henne, som skall hålla henne varm uppe på hennes vindskammare. Är den inte syperb? Kostar bara tio riksdaler riksgälds.»

»Å, märkvärdigt, dråpligt, oerhört!»

»Ja, är det icke? Det är ett plagg för livstiden. Vad det är för en vacker krage Eva har! Jag tror minsann, att Eva har embellerat; du var och du är familjens ros, Eva! Du ser helt ung ut och du har blivit fet! Det kan jag då icke skryta av att ha blivit, men man blir icke fet på att ha åtta gossar att sträva för. Vet ni, systrar, att jag, veckan innan jag reste från Stockholm, klippte till etthundrasex skjortor! Jag hoppas få litet god syhjälp härhemma. Ser ni! Det här fingret är helt hårt och knöligt därefter. Gud välsigne gossarna! Sin möda har man med dem! Men, säg mig, hur är det med mamma? Man har jämt skrivit mig till, att hon var bättre, och ändå finner jag henne gruvligt avfallen! Det just kostar på mig att se henne. Vad säger assessorn?»

»O!» svarade Gabrielle ivrigt, »han säger, att hon skall bli bra, och det har ganska visst ingen fara. Hon bättrar sig för var dag.»

Eva såg icke hoppfull ut som Gabrielle, och hennes ögon tårades i det hon sade: »Gå blott höst och vinter väl förbi, så hoppades vi att våren…»

»Och vet ni», avbröt Louise livligt, »vad jag har tänkt på? Hon får lov att komma och bo hos oss i vår och nyttja mjölkkur. Det här rummet, med utsikten åt den vackra björkhagen, skall hon bo uti och njuta av lantluften och det gröna och mjölken och allt vad gott landet har och jag kan skaffa! — — — Visst skulle det göra henne gott? Tror ni inte, hon blir frisk då? Tycker ni inte, att det är en ljus idé av mig?!» Systrarna funno den verkligen ha ljus uti sig, och glad fortfor Louise:

»Nu måste jag visa er, vad jag har åt henne! Ser ni dessa två damastfrukostdukar och dessa sex frukostservetter, allt hemspunnet! Så jag har blott haft vävarlön att betala. Nå, vad tycks om?»

»Å, förträffligt, förträffligt!»

»Å, mycket, mycket vackert! Vad det skall bli välkommet!»

»Och ni måste se, vad jag har åt min far! — — — Ack, det har Jacobi i sin vasch! Och där ligger ett och annat till — ni ska få se, ni ska få se!»

Gabrielle sade skrattande: »Vilken uppsjö av saker! Det syns på dem, att kassan är i gott stånd!»

»Gudskelov, nu går det väl an därmed, fast ni må tro, att det var svårt de första åren. Men vi begynte genast att rätta mun efter matsäcken. Alltsedan vi gifte oss, har jag haft kassan om händer. Jag är min mans skattmästare; han lämnar mig allt, vad han får in, och tar sedan ut av mig vad han behöver, och det har burit sig rätt bra på det viset. Gudskelov, när man håller rätt av varandra, så bär sig allting!

Jag är lyckligare, än jag förtjänar, med en så bra och god man och snälla barn. Hade blott min lilla flicka, — vår lilla Visen levat! Ack! Det var en glädje när hon föddes efter de åtta gossarna! Jacobi och jag gräto av glädje. Och sedan var hon i två år vår högsta fröjd. Jacobi riktigt dyrkade henne; han kunde sitta hela timmar vid hennes vagga och se på henne och kände sig så lycksalig när han höll henne på sina knän. Men också var hon för obeskrivligt älskvärd, så god, så vit, så stilla, så blygsam! En riktig liten ängel! Ack, det var svårt att mista henne! Jacobi sörjde så, som jag aldrig sett en karl sörja. Men hans lyckliga lynne och hans fromhet ha kommit honom till hjälp. Det är nu över ett år sedan hon dog. Ack! Aldrig, aldrig glömmer jag henne, min Nilla flicka!»

Louises tårar runno ymnigt; systrarna måste gråta med henne. Snart dock återvann Louise sin fattning och sade i det hon torkade sina ögon: »Nu ha vi också den sorgen med lilla Davids ben! Men ingen fullkomlig lycka finnes här i världen; och vi ha heller ingen rätt därtill. Förlåt mig, att jag bedrövar er! Och låt oss tala om någonting annat, medan jag stökar litet om med mina saker. Berätta mig litet om våra bekanta. Tant Evelina lever väl?»

»Ja, och sitter som mormor för fem barnabarn, älskad och ärad av alla på Axelholm! Det är en för hygglig familj, som hon ser omkring sig, och hon har den lyckligaste ålderdom!»

»Det var roligt att höra! Men hon förtjänade också att vara älskad och hedrad. Är hennes Karin gift också?»

»Ack nej, Karin är död! Och det har varit henne en stor sorg. De voro så lyckliga tillsammans!»

»Kors, är hon död? Ack ja, jag minns nu, att ni skrev, att hon dött i… Ser ni den här klänningen, systrar!… En present av min lilla man! Är den inte vacker? Och högst modern sedan! Joo, min kära Gabrielle! Det är inte värt, att du gör så tvetydiga miner! Den är rätt vacker och på modet, det försäkrar jag dig!»

»Men apropå, hur mår hovpredikanten? Lever han ännu i en ny upplaga? Nå, det var bra! Jag skall ta den på mig till middagen för att skrämma Jacobi. Jag skall säga honom, att jag härefter tänker bära den, för att hedra hans egen utnämning till hovpredikant.»

Alla skrattade.

»Men säg mig nu», fortfor Louise, »hur skall det tillgå vid vår stora syrpris? Hur har ni tänkt er själva momangen?»

»Jo, så här. Vi ha stort kaffe i trädgården på eftermiddagen. Därunder inleda vi fint ett samtal över tomten bortom planket och titta i springorna och skola snart därigenom framkalla den vanliga önskan: ’Den som kunde få ned detta!’ Nåväl! Vid denna signal skola dina åtta gossar löpa löst på skranket och…»

»Vad tänker ni på? Nog, gudskelov, äro mina gossar starka och raska, men det skulle i sanning behövas bärsärkakrafter till att…»

»Var icke rädd», svarade systrarna skrattande, »planket är avsågat vid foten och blott så mycket fast, att något brakande förorsakas vid fallet för effektens skull. Bedriften blir icke svår; dessutom skola vi alla löpa till storms om så behövs.»

»Å bevars! Är det så beskaffat skola nog mina gossar utföra saken, och — apropå! — jag har några buteljer alldeles utsökt sockerdricka med mig,som visst min far skulle tycka om, och som skall komma väl till pass, om vi skola, som väl är tillbörligt, dricka några skålar vid tillfället.»

Under detta samtal hade lilla Alfred förgäves gått och utbjudit två kyssar och höll på att bli litet stött, då han ej fick någon avsättning på sin vara, men på en gång tog han sitt parti, föll Gabrielle om halsen i det han utropade: »Nu ser jag, att moster nödvändigt behöver en kyss!» Och det var ej moster Gabrielles fel, om den söta gossen ej blev övertygad om, huru alldeles oumbärlig hans present var.

Men Louise stökade med sina saker. »Här har jag ett vävstycke åt Bergström och här en halsduk åt Ulla, och för henne denna lilla kvast till att damma av speglar och bord! Blir den inte syperb? Och se här en pust åt gamla Brigitta och dessa småsaker!»

»Nå, då skall gumman bli lycklig! Hon är vid litet kinkigt humör ibland, men ett kaffekalas och några små presenter försona henne med hela världen, och i dag får hon båda delarna!»

»Och se vilket ypperligt väder denna pust har! Den kan få den suraste ved att brinna! — Se hur dammet flyger för den!»

»Uh! Man kan bli bortpustad själv!» sade Gabrielle skrattande.

Under det att systrarna höllo på alt putsa, damma, och Louise att beundra sina inventioner, kom lagmannen in glad och varm.

»Vilken verksamhet!» utropade han skrattande. »Jag skall hälsa dig från man och barn, Louise! Dina gossar tycker jag just om. Vakna, livliga gossar! Lydiga och snälla också! Lilla David är en liten yr baddare och en galant pojke! Men vad det är skada, att han skall vara så halt!»

Rodnande av innerlig glädje vid detta beröm för sina gossar, svarade Louise hastigt på klagan över lilla David: »Min far skulle höra, vilken talang han har på violoncell! Han blir en annan Gehrman!»

»Nå, det var bra! En sådan stråke är värd två ben! Men jag har knappt fått se på dig ännu, Louise! Kors! vad det var roligt, att du skulle komma så nära oss igen! Nu tänker jag få se dig alla dagar. Och du kan just behöva vår friska luft här på orten! Du har magrat! Men — jag tror minsann, att du har vuxit!» Skrattande sade Louise, att tiden därtill nog var över för henne.

Systrarna hade även emellan sig sina anmärkningar över Louise. De gladde sig att se henne »så lik sig med alla sina saker!»

»Embellerat har hon just icke, men man kan icke embellera i evighet. Hon ser god och bra ut — alls icke domkyrka mer! Hon blir en förträfflig prostinna!»

Vi flytta oss nu till Saras rum.

När ett älskat och skuldfritt barn efter utståndna lidanden återvänder till föräldrars famn, till ett kärt hem, vem kan säga den ljuva förtjusningen av dess tillstånd. Den rena njutningen av alla hemmets behag, av anhörigas ömhet, av att åter vara som ett lyckligt barn i föräldrahuset, det ljuva överlämnandet till den himmelska känslan av att åter vara hemma?! Men den brottsliga!…

Vi ha sett en målning över den förlorade sonen, som vi aldrig förgäta. Det var återföreningens stund. Fadern öppnar för sonen sin fulla famn; han sjunker ned och döljer i den sitt ansikte. Djup hjärtats förkrosselse nedböjer honom så och på den bleka kinden — det enda som man ser av ansiktet — rinner en tår — en ångerns och smärtans tår. Den säger allt. Må den gyllene ringen sättas om hans arm, må den gödda kalven bäras fram till gästabud för honom — han kan icke känna sig lycklig, han kan ej vara glad! Ur minnets källor framkväller den förbittrande tåren.

Så var det med Sara, och det i samma mån som hennes hjärta verkligen var renat och förädlat. När hon efter en uppfriskande sömn vaknade i sitt forna hem och såg bredvid sig sitt barn sovande på mjuk och snövit bädd, när hon vid den inträngande morgonsolen såg allt omkring sig så helgdagsrent och friskt, när hon såg hur kärlekens trogna minne hade bevarat hennes ungdomstycken, när hon såg sina forna älsklingsblommor, astrarna, stråla från alabasterurnan på kakelugnen och när hon tänkte på hur allt varit och hur allt var så — grät hon bittert.

Petrea, som, läsande vid ett fönster i Saras rum, avvaktade hennes uppvaknande, stod nu snart vid hennes säng med hjärtliga och lugnande ord.

»O Petrea!» sade Sara tryckande hennes hand till sitt bröst, »låt mig tala med dig!… Mitt hjärta är fullt. Jag känner att jag kan säga dig allt och att du skall förstå mig. Jag har ej kommit självvilligt hit. Din far tog mig med sig. Han frågade ej, han tog mig som ett barn och jag lydde som ett sådant; jag kände mig svag, jag tänkte: kanske dör jag snart! Det vore ljuvt få dö under hans takl Men denna natt under hans tak har givit mig krafter. Jag känner nu att jag skall leva! Hör mig och bistå mig, Petrea! Ty så fort mina fötter bära mig måste jag härifrån! Jag vill icke vara en börda för detta hem! Befläckad och föraktad av världen, vill jag ej med min närvaro orena denna helgedom. Redan har jag i Gabrielles blick läst skygghet för mig… o! milt vistande här skulle bli mig själv en plåga. Må min oskyldiga lilla få dröja i detta välsignade hem! Jag måste härifrån! Dessa livets behag, detta överflöd äro ej för mig!… De väcka mina kval! Armod, arbete — det är för mig. Härifrån vill, bör jag — men jag vill ej göra sorg, ej synas otacksam! Hjälp mig, Petrea! Tänk för mig vad jag skall göra, vart jag skall gå!»

»Jag har redan tänkt därpå», svarade Petrea.

»Har du? sade Sara glatt överraskad och häftade forskande på henne sina stora ögon.

»Kom och dela min enslighet!» fortfor Petrea hjärtligt. »Du vet, att jag, ehuru i mina föräldrars hus, likväl är bosatt såsom för mig själv och har den fullkomligaste frihet. Bredvid min vindskammare är en annan, en tarvlig, men fredad boning, som skulle vara efter din önskan. Kom och bo där! Där skall du leva fullkomligt efter ditt behag, vara allen, eller blott se mig, till dess lugnare dagars stilla inflytande drar dig in i familjekretsens oskyldiga liv och glädje.»

»Ack, Petrea, du är god! Men du kan icke närma till dig en illa beryktad varelse och du vet icke…»

»Tyst, o tyst! Jag vet nog, ty jag ser och hör dig. O Sara! Vem är jag, att jag skulle draga mig ifrån dig? Gud ser till hjärtat, och han vet hur svagt och felande mitt är, om även mitt yttre liv förbliver rent, om de omständigheter, de omgivningar, som skyddat mig, gjort att mina gärningar varit oskyldiga. Jag känner mig dock och har ingen allvarligare bön till Gud än den: ’förlåt mig mina synder!’ Får jag ej bedja den vid din sida? Kunna vi ej följas åt under vår återstående vandring? Båda ha vi sett ned i månget livets djup, båda se vi nu ödmjukt upp, strävande mot ljusa höjder. Giv mig din hand! Du var mig alltid kär! Såsom i ungdomsåren, så känner jag mig nu dragen till dig. Låt oss gå! Låt oss åtminstone försöka vandringen tillsammans. Mitt hjärta begär det, och ditt, Sara! säger det icke dig, att vi kunna passa för varandra och bli lyckliga tillsammans?»

»Skall jag ej bli en börda för ditt liv? Som starkare kunde jag tjäna dig, kunde förtjäna mitt eget bröd med mina händers arbete såsom jag gjort det under dessa senare år! Men nu?!…»

»Nu… lämna dig blint till mig! Jag har nog för oss båda. Sedan, när vi blivit starkare, skola vi hjälpas åt!»

»Mitt förödda liv — mina bittra minnen… skola de ej göra mig tung, mitt lynne dystert? Skola ej mörka andar ännu få makt med den, som så länge var i deras våld?!»

»Ångern är en gudinna, hon beskyddar den som felat! Och om en hedning kunde säga så, huru mycket mer en kristen! O Sara! Själva den förkrossande ångern — jag vet det — kan för denne bliva en kraft till upprättelse, till förnyat liv. Den kan väcka en vilja mäktig att övervinna allt. Den har upprest mig, den skall uppresa dig. Du står i mitten av ditt liv, ännu ligger för dig en lång framtid; du har ett älskvärt barn, vänner, ett evigt liv att leva för. Lev därför! och du skall få se huru småningom natten sjunker undan, dagen stiger och allt reder och förklarar sig. Kom, och låt oss förenade arbeta på livets viktigaste verk: det — att bliva bättre!»

Sara hade rest sig upp i sängen under dessa ord; nya strålar tändes i hennes ögon. »Jag vill!» sade hon. »O Petrea! En ängel talar genom dig! Dina ord stärka och lugna mig förunderligt — jag vill begynna ånyo!…»

Petrea tryckte Sara till sitt bröst och sade ett varmt och innerligt tack! Sedan tillade hon lugnande: »Och nu, var ett gott barn, Sara! Alla sjuka och svaga äro barn — låt dig vårdas och föras som ett sådant, lugnt och överlåtande — gläd därmed dem som omgiva dig nu, och som vilja dig så väl! Innan du blir betydligt bättre, kunna vi ej tänka på någon flyttning. Det skulle bedröva alla här.»

I detta ögonblick öppnades dörren och modern blickade frågande in. Hon log så kärleksfullt i det hon slöt Sara i sina armar. Leonore följde henne, men när hon såg Saras upprörda sinnesstämning gick hon åter ut och kom snart tillbaka med en frukostbricka, betäckt med goda saker, och nu tävlade skämtsamma och muntrande ord om att förströ och uppliva den återfunna. Gamla talesätt uppfriskades och gamla bekantskaper förnyades.

»Känner du igen madam Folette? Hon är nyss reparerad. — Får hon den äran att slå i en kopp åt dig? — Det är din gamla kopp med stjärnorna! — Den blev med madam Folette frälst ur branden, och den här lilla med törnrosknoppen är ämnad till vår lilla Elise. — Du måste äntligen smaka på de här kringlorna! De ha icke varit med i arken, — ’Vår äldsta’ skulle knappt anse dem värdiga, icke antika nog — komma ur vår bakugn just på morgonkvisten! — Vår ’lilla fröken’ har själv valt de vackraste åt dig och fyllt korgen med dem. — Få se om icke assessorn till och med gillar det ’hembaket’?» — —— o. s. v.

Lilla Elise hade emellertid vaknat och såg med klara ögon på stora Elise, som lutade sig ned till Henne. De voro verkligen lika varandra, som ofta dotterdotter och mormor, och tycktes redan känna sig släkt. När Sara såg sitt barn i Elises armar, fyllde, för första gången, rena glädjetårar hennes ögon.

Jag undrar om mina läsarinnor ha nerver till att bevittna bärsärkarnas bedrifter vid trädgårdsplankets omkullramlande? Jag kan icke tro det, och tar därför med läsarens tillåtelse ett litet skutt förbi dagens stora uppträde, över det nedfällda planket — som ramlade så hastigt att bärsärkarna allasammans ramlade omkull däröver — och in på den nya tomten, där vi finna familjekretsen församlad, sittande på blomprydda tuvor, under en hög björk, som vaggar över den sin gulnade krona. Septembersolen, lutande mot nedgången, upplyser gruppen och skimrar genom alarna vid ån, vilken, sakta sorlande, flyter i blåa bukter kring den nya tomten, som den förskönar och begränsar.

Tårar glänste i familjefaderns ögon, men han talar icke. Att se sig föremål för så mycken kärlek, tanken på framtiden, på sin älsklingsplan, fadersglädje och stolthet, tacksamhet mot de sina, mot himmeln, allt förenar sig att fylla hans hjärta med de ljuvaste känslor, som kunna välsigna ett människobröst.

Modern bar med Eva och Leonore, strax efter den stora syrprisen och dess påföljande glädjeexplosion, begivit sig hem. Bland dem, som kvarstannat på tomten, se vi familjens vän, Jeremias Munter, som för tillfället har antagit en den bittraste och grymmaste uppsyn i världen samt baron L***, icke mer den vilda och framfusiga ynglingen, utan en man — och dessutom en possessionat — vars allvarliga väsen förskönas av en viss angenäm blygsamhet, synbar i synnerhet när han talar vid vår »lilla fröken», vid vars fötter han satt sig.

Louise trakterar med sockerdricka, som ingen högre beprisar än hon själv. Hon finner det ha något överjordiskt i sig, något »riktigt upplyftande», men när Gabrielle, efter att ha njutit ett halvt glas, hastigt flaxar upp, skrämmer hon därmed »vår äldsta», som dock ej väntat sig en så stark verkan av sitt »upplyftande» sockerdricka. Snart ser hon sig omgiven av de åtta, som efter varandra komma ropande:

»Mamma! Får jag litet dricka? — Och jag med! — Och jag! — Och jag med! — Och jag! Och jag! Slå mycket fradga åt mig, mamma lilla!»

»Seså! Seså! kära gossar! Inte skall man rusa och storma fram så där! Aldrig ser ni pappa eller mig så där tränga sig fram! Salomon får nu vänta till sist! Tålamod är en god krydda. Se här! Drick nu! — Men spill inte på er!»

Sedan Jacobinerna alla njutit av den skummande, »upplyftande» drycken, få de så starkt bornerande livsandar, att Louise måste tillsäga dem att öva sina mandater på längre avstånd. Därefter svärma de ut på upptäcktsresor och göra kullerbyttor kring tomten. David skumpar med sin lilla krycka över sten och tuva, under det Jonathan plockar upp åt honom alla blommor och lingonplantor, som han pekar på; små buketter göras sedan därav, med vilka de vänliga gossarna överhopa mostrarna, särdeles Gabrielle, deras utkorade vän och gynnarinna. Ernst Adam — den äldsta av de åtta — en gosse av särdeles stadigt väsen, satt stilla vid morfaderns sida och tycktes räkna sig till de stora. Lilla Alfred hoppade omkring sin mor.

Lagmannen såg sig med livliga blickar omkring, planterade alléer, boskéer, satte ut bänkar, såg dem fyllas av njutande människor, och meddelade sina planer till Jacobi.

Jeremias betraktade scenen med ett buttert, vemodigt, honom eget leende, När lilla David kom hoppande till honom med en välluktande skogsblomma, utropade han plötsligen:

»Varför skulle man icke göra en botanisk trädgård av detta hellre än en vanlig park? Blommor äro ändå det enda litet roliga här i världen, och efter det nu är så ställt, att människorna sätta näsan i vädret, så är det så gott att de få någonting att snusa på. En brunnsinrättning kunde allt förenas härmed — litet elände sköljer den väl bort ur stackrarna här i världen!»

Lagmannen fattade med glädje denna tanke. »Så skola vi», sade han, »kunna förena nytta med nöje. Detta företag blir väl något kostsammare än en simpel parkanläggning men det bör icke hindra. I denna sköna, välsignade fredstid och med de utsikter vi ha att, på Guds makt, få behålla den, kan man ta sig för ett arbete och hoppas få göra det färdigt i lugn, om ock det är ställt på längre tid.»

»Och sådana arbeten», sade Jacobi, »verka förädlande på livet under fredstider. Freden behöver ett lika starkt mått av krafter som kriget, men emot andra slags fiender. All förädling av den jordiska tillvarelsen, allt, som lyfter sinnena till ett mera intellektuellt liv, är ett batteri, upprest mot den lägre naturen i människan och en tjänst gjord åt mänsklighet och fädernesland.»

»Bah!» skrek Jeremias förtretad, »mänsklighet, fädernesland! Alltid skall ni ha stora ord med. Om man slår omkull ett skrank eller planterar en buske, strax skall det hetas vara en välgärning åt fäderneslandet! Plantera ni era täppor och slå omkull era plank, men lämna mans fäderneslandet i fred, ty det bryr sig lika litet om er, som ni bryr er om det. För fäderneslandet! För mänskligheten! Det skall vara bra högt och rörande! Bara prat alltihop!»

»Nej, nu är bror i sanning för sträng!» sade lagmannen, leende över sin väns utfall, »och för min del», fortfor han allvarligt och livligt, »önskade jag att en klar tanke på fäderneslandet åtföljde varje grand av mänsklig verksamhet. Om någon kärlek är naturlig och förnuftig, så är det kärleken till fosterlandet. Har jag icke mitt fosterland att tacka för allt vad jag är? Är det icke dess lagar, dess institutioner, dess andliga liv, som utveckla hela min mänskliga och borgerliga tillvarelse? Är det icke mina fäders gärningar, som bildat dessa, som givit dem deras individuella liv och kraft? I sanning, kärlek och tacksamhet mot föräldrar är icke en större plikt än kärlek och tacksamhet mot fädernesland! Och det finnes ingen, man eller kvinna, hög eller lag, som icke bör och kan, var i sin mån, gälda denna heliga skuld. Och det är just meningen av ett kristligt utbildat samhälle, att var och en därinom kan göra sitt pund gällande, så att det på en gång tjänar det enskilda och det allmänna.»

»Så», tillade Petrea, »bilda regnets droppar bäckarna, som gjuta sina vatten i floden, och kunna, om även anonymt, deltaga i dess välgörande lopp.»

»Så är det, mitt kära barn!» sade fadern och räckte henne handen.

»Det är en glädjande tanke!» sade Louise med tårfulla ögon. »Hör väl på, Adam, vad morfar och moster säga, och kom väl ihåg det! — Gapa inte så förfasligt, kära du! En hel fregatt kunde få rum att segla in i din mun.»

Härvid började lilla Alfred skratta så gällt och hjärtligt, att alla de äldre oemotståndligt gjorde honom sällskap. Adam följde med, och vid ljudet av denna skrattsalva kommo sättandes från alla kanter Sem och Seth, Jacob och Salomon, Jonatan och lilla David, såsom en flock sparvar slå ned på en utkastad handfull gryn. De kommo skrattande, emedan de hört skrattas, och ville vara med om traktamentet.

Solen hade emellertid gått ner och kvällens kulna tomtegubbar begynte vandra över tomten, då familjen bröt upp, under muntraste glam, för att begiva sig till hemmet. När de vände sig mot staden, glimmade Mariakyrkans stjärna som en eld i solens sista stråle, och månen steg lik ett blekt men milt ansikte upp över taket på deras hem. Det var något i denna syn, som gjorde ett sorgligt intryck på Gabrielle. Kyrktornets stjärna glimmade över broderns grav, och månens anblick lät Gabrielle ovillkorligt tänka på moderns bleka, milda anlete. För övrigt var aftonen så skön. Trasten sjöng i alarna nere vid ån, och himmeln låg klar och ljusblå över jorden, där vindar och bullrande ljud allt djupare somnade in. Gabrielle gick tankfull och hade icke märkt att baron L*** nalkats henne, hon nästan spratt till, då han tilltalade henne så:

»Det var bra roligt — bra kärt för mig att återse er alla så lyckliga!»

»Ack ja! sade Gabrielle, »nu få vi alla åter vara tillsammans. Det var en stor glädje att få Louise och hennes familj hit!»

»Kanske», fortfor L***, »kanske är det förmätenhet att vilja rubba en så lycklig samlevnad, att vilja från en sådan familj skilja en älskad dotter och syster, men om den sannaste…»

»Ack!» avbröt Gabrielle hastigt förskräckt, »tala ej om att rubba, att förändra något! Allt är ju så bra som det nu är!»

L*** teg med ett sorgset uttryck.

»Låt oss alla vara glada tillsammans!» sade blygsamt och hjärtligt Gabrielle, »ni blir ju en tid hos oss?! Det är så skönt att ha vänner och syskon! Livet är så roligt tillsammans med dem!»

L***s ansikte ljusnade, han fattade Gabrielles hand och ville säga något, men hon hastade ifrån honom och till sin far, vars arm hon tog.

Jacobi ledde Petrea. De voro glada och förlroliga tillsammans som lyckliga syskon. Hon talade för honom om det, som utgjorde hennes närvarande sällhet och hennes framtids hopp. Han deltog livligt däruti och berättade henne om sina planer, om sin husliga lycka, särdeles och med förtjusning om sina gossar, om deras lydnad för föräldrarnas minsta vink, deras inbördes kärlek — och se! Det var allt »Louises förtjänst!» Och Louises lov uppstämdes av en harmonisk duo, allt till en »söt lukt för vår äldsta», som låtsade icke lyssna till något, utan till sin far.

Snart nådde man hemmet.

Med en silverslev i handen och det vänligaste leende på läpparna stod modern i biblioteket framför en stor rykande punschbål och välkomnade med blick och röst den inträdande skaran.

»Min söta Elise!» sade lagmannen omfamnande henne, »du har blivit tjugu år yngre i dag!»

»Sällheten föryngrar!» svarade hon seende på honom kärleksfullt.

Man satte sig.

»Bullra inte så mycket, gossar!» sade Louise till sina åtta i det hon själv satte sig med lilla Elise på sina knän. »Kan ni inte sätta er utan så mycket brak och bråk?!»

Jeremias Munter hade satt sig i ett hörn, avlägsnad från alla de andra; han var stilla och syntes nedslagen.

En tystnad uppstod. Det syntes på många ansikten ett slags spänning, ett slags medvetande av att något ovanligt snart skulle inträffa.

Lagmannen hostade några gånger, han tycktes ha något ovanligt behov av att klarera sin strupe.

Äntligen upphov han sin röst och sade, men icke utan synbar rörelse:

»är det sant att vår vän Jeremias Munter tänker överge oss snart för att bosätta sig i enslighet på landet? Är det sant, som ryktet säger, att han tänker lämna oss redan i morgon och att denna afton således är den sista, han som stadsbo tillbringar i vår krets?»

Assessorn gjorde ett försök att svara, men det stannade vid ett slags grymtande ljud utan ord. Han såg stint ned i golvet och stödde händerna på sin käpp.

»I så fall», fortfor lagmannen, »har jag blivit anmodad om att göra honom en fråga, som jag till ingen annan än honom kunde göra och som ändå nästan fastnar mig i halsen. — Vill vår vän assessor Munter låta en… en av oss följa honom i hans enslighet?»

»Vem skulle vilja följa med mig?» röt Jeremias buttert och tvivlande.

»Jag!» svarade en mild, harmonisk röst, och Eva — i denna stund så vacker och behaglig som någonsin — nalkades honom vid sin faders hand. »Jag», upprepade hon rodnande, talande lågt men innerligt, »vill följa er — om ni vill det!»

På familjens ansikten läste man att detta icke var en överraskning för dess medlemmar. Louise hade milda tårar i ögonen och såg ej det ringaste skandaliserad ut över detta steg så rakt emot »kvinnans värdighet». Assessorn spratt till och såg upp med en skarp och förvånad blick.

»Emottag av min hand», sade lagmannen med en röst, som vittnade om hans känslor, »en följeslagerska, som du länge önskat dig! Blott till dig, Munter, kunde jag så bortgiva mitt kära barn!»

»Ger ni mig nej?» sade Eva i det hon rodnande och leende räckte sin vita hand till den ännu stumma Jeremias.

Han tog häftigt den utsträckta handen, tryckte den med båda sina händer mot sitt bröst och sade sakta i det han böjde sig ned över den: »O, mina rosor!» När han upplyfte huvudet runno hans tårar. Men det var ångest och oro i hans väsen. »Bror!» sade han till lagmannen, »jag kan ännu inte tacka dig! Jag vet inte… jag begriper inte… Jag måste först rannsaka henne!»

Han tog Evas hand och förde henne in i det till biblioteket gränsande kabinettet, satte sig där mittemot henne och sade häftigt:

»Vad kommer det här ifrån? Vad är det för upptåg? Hur hänger det ihop? Säg mig, i Guds namn, Eva, med vad känslor hon så här kommer och friar till mig? Är det med sann kärlek? Ja, just kärlek, säger jag! Skräm sig icke för ordet — som jag menar det, kan hon ta det. Är det kärlek eller är det — — — medlidande?! Som en nådegåva tar jag henne icke, så mycket vill jag säga henne. Bedrag sig icke, bedrag icke mig! I Guds namn, som rannsakar våra hjärtan, svara mig och tala sanningen: är det av fullt, av hjärtligt hjärta, hon så kommer till mig? Tror hon — tror du, Eva, Guds ängel, att jag gamla, fula, sjukliga, knarriga gubbe kan göra dig lycklig?»

Jeremias talade med ångestfull innerlighet och han var vacker i denna stund av kärlek och av känsla.

»Min vän, min välgörare», svarade Eva, i det hon med sin hand strök bort tårarna, som rullade utför hans kinder, »se in… läs i mitt hjärta! Tacksamhet har fört mig till erkännande av ert värde — båda ha fört mig till kärlek — icke den häftiga, som jag en gång känt, men aldrig mer skall känna, utan en djup, innerlig tillgivenhet, som skall göra mig och, jag hoppas, även er lycklig, och som ingenting mer kan störa. Att leva för er och, näst er, för min familj, är det högsta jag önskar på jorden. Jag kan uppriktigt säga, att jag i denna stund ej älskar någon högre än er! Är detta er nog?»

Ännu häftades på Eva assessorns djupa ögon, forskande och genomträngande.

»Kyss mig!» sade han på en gång tvärt och skarpt.

Med en stilla, obeskrivligt ljuv hängivenhet lutade Eva sitt rodnande ansikte till hans och kysste honom.

»Herregud!» sade Jeremias, »är du då min? I hans namn då!» Och med outsägliga känslor slöt han den så länge älskade till sitt hjärta. Han höll henne länge så, och blott djupa suckar uppstego ur hans sällhetsfyllda bröst. — Slutligen slet han sig från henne och, såsom livad av en ny ungdom, tog han ett språng och ropade till de församlade i biblioteket:

»Seså! Nu är det färdigt! Jag tar henne! Hon ska få mig! Hon ska få mig! Hon duger till att bli min hustru, och jag duger att vara hennes man! Seså, där ute! Vill ni inte dricka vår skål?» Alla lupo till bålarna, Louise med de andra, de åtta efter henne. Det blev ett glädjefullt larm. Leonore och Petrea slogo under skratt ifrån sig de tillstormande och lovade bära glasen till dem, blott de ville förbliva stilla på sina platser. Äntligen återkom ordning i församlingen, glasen fylldes och skålarna begynte.

N:r 1, som lagmannen proponerade, var för det nya brudparet.

N:r 2, som Jacobi ganska vältaligt framställde, var för föräldrarna, »för deras lycka, deras väl», sade han rörd, »genom vilka jag och många med mig blivit välsignade».

N:r 3 dracks för den nya pastorsfamiljens välgång och trevnad.

N:r 4 för den nya tomten.

N:r 5 för det gamla — alltid unga hemmet.

N:r 6 var: alla goda barns skål.

De åtta tycktes icke nog kunna tacka för och besvara den.

Sedan klingade muntert en mängd enskilda skålar, Jacobinerna drucko oupphörligt mostrarna till. Gabrielle fick jämt klinga med sina små nevöer.

Emellertid höll Jeremias Munter, med ungdomsvarma blickar, följande ömma tal till sin fästmö:

»Det var ju näcken, att hon skulle vara så angelägen om mig! Fria själv! Hur visste hon att jag ville ha henne? Och komma så hastigt över mig! Inte ge mig någon betänketid alls! Det är ju oerhört! — Vad för slag? ’Göra om saken?’ Nej, nej! Det är så besvärligt! Ne, ne, ne, ne, ne, nej då! säger jag. Sedan jag besinnat mig, finner jag att det är bäst att jag tar henne. Men visst var hon bra hastig! Jag höll på att få… Vad nu då? Vad är det för nytt? Kommer lilla nåden, lilla svägerskan så utan krus och kysser mig? Kors! Världen är ändå rolig!»

Men ingen i kretsen fann världen så rolig som Petrea.

»Är du nöjd med mig, Petrea?» frågade Eva henne, skälmaktigt leende. Petrea slöt henne innerligt i sina armar. Nu hördes mamma Louise: »Seså, gossar, nu få ni inte dricka mer! Ingen tår mer! Vad säger du, lilla David? ’Duskål med farbror Munter!’ Nej tack, min lilla gosse, det får du proponera en annan gång. Ni har skålat nog allaredan och kanske mer än era små huvuden tåla vid.»

»Jag ber för gossarna, syster Louise!» ropade assessorn, »jag vill proponera en skål och den måste de dricka med. Fyll ännu en gång i glasen, svärmor lilla! Jag proponerar:

En skål för friden! För frid i landet och i hemmen! Skål för den kärlek och den kunskap, som allena göra freden till en välsignelse! Skål med ett ord för — frid på jorden»

»Amen, amen!» ropade Jacobi, drack ur sitt glas och kastade det bakom sig. Louise såg litet illa vid på sin mor, men när denna glatt följde Jacobis exempel, blev hon även förförd.

»Alla glas över bord efter den skålen», ropade lagmannen och skickade sig att klinga med taket, och med obeskrivlig fröjd kastade Jacobinerna sina glas i vädret, sökande att göra fredsskålen så bullrande och förstörande som möjligt.

Vi lämna nu den glada kretsen, ur vilken vi se modern sakta smyga sig. Vi se henne gå in i sitt kabinett, där hon vilar sig i behagligt lugn och skriver följande rader till sin systerliga vän:

»Jag har nu lämnat dem på en stund för att vila mig och språka några ord med dig, min Cecilia. Här är glatt och lugnt, och glada röster, riktiga högtidsröster, höras hit in. Min Ernsts hjärta njuter den högsta fröjd, ty han ser alla sina barn lyckliga omkring sig. Och barnen, Cecilia — han har rätt att vara glad, vara stolt över dem. De stå alla omkring honom, goda och färdiga människor; de tacka honom, att de blivit födda till livet och att de lärt känna dess värde. De äro till freds med sin lott. Den förlorade, den återkomna vilar sig i hemmet för at! begynna ett nytt liv, och hennes intagande barn är redan hemmastatt på morfaderns knän… Nu klingar Gabrielles gitarr, och en sång stäms upp! — Nu tror jag de dansa med! Louises åtta gossar låta trossbottnarna skaka. Jacobis röst höres överallt. Den goda, evigt unga människan! Jag borde vara glad, jag också, ty allt är frid och välbeställt i mitt hem. Jag är det även — mitt hjärta är fullt av tacksamhet, men min kropp är trött, mycket trött.

Granarna på graven vifta och vinka — jag ser deras spiror hälsa mig i det klara månskenet och visa — uppåt. Vinkar du mig, min son? Kallar du mig att komma ’hem till dig?’ Min förstfödde! Mitt sommarbara! Låt mig viska till dig att det är min hemliga önskan! Vänlig var mig jorden, vänligt hemmet där, men, när du gick bort, min älskling, då begynte jag att flytta. Törhända kommer den sista flyttningsdagen snart. Jag tycker jag känner på mig att jag skall få stilla inslumra. Och unnas det mig, innan den sista sömnen, en rätt klar och vacker stund, då skall jag än en gång trycka min mans hand till mina läppar, se omkring mig välsignande på jorden och tacksamt upp till himmeln och säga, som nu, av hjärtats grund: gudskelov — för hemmet här! — och hemmet där!»

---

1. Ur Törnrosens bok.