Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Innehållsförteckning
Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt

Om saker
Sakrättens begrepp och innehåll  →


[ 1 ]
Första afdelningen.

Allmänna läror.

1 kapitlet.

Om saker.




1 §.

Av medlen för tillgodoseendet af de mänskliga behofven utgöra de i rummet befintliga yttre tingen en från de öfriga skarpt afskild grupp och erbjuda sålunda ett skildt slag af föremål för rättslig makt. Sådana ting benämnas saker.

Utsägandet om något, att det är en sak, uttrycker, att detamma är ett enhetligt föremål för rättslig makt, är ett rättsobjekt. Väsentligt vilkor för egenskapen af sak är sålunda begränsning i rummet. Luften i rymden, det i vattendragen rinnande vattnet äro därför icke saker, men väl vattnet i ett kärl, den i en behållare inneslutna ångan eller gasen. Däremot erfordras icke utsträckning i rummet i betydelse af något, som kan gripas eller omedelbart med känselsinnet förnimmas. Äfven kraften hos en genom mänskligt tillgörande afsiktligt frambragt och i en ledning samlad elektrisk ström, likasom den från ett strömfall genom inrättade motorer ledda mekaniska kraften äro saker såsom hafvande såväl tillvaro som begränsning i rummet.

Därmed att något säges vara ett rättsobjekt är logiskt uteslutet, att det samtidigt utgör flere rättsobjekt. Egenskapen att utgöra en sak betingar därför med nödvändighet, att hvarje enskild del af saken är inbegripen i och icke kan underlyda andra rättsförhållanden än dem, hvilka gälla med afseende å det hela: i motsatt fall skulle icke det såkallade hela utan delarne vara de värkliga rättsobjekten. Hvad utgör en sak för sig bestämmes emellertid i regeln icke af [ 2 ]rätten: den förutsätter tvärtom en sådan bestämning såsom gifven. Såsom en sak gäller för rätten hvarje begränsad del af det i rummet befintliga, hvilken uppfattning i dagliga lifvet, i handel och vandel, tillägger en sådan egen ändamålsbestämning, att det därigenom framstår såsom ett helt för sig.

Förutsättning för omdömet, att något är ett sådant helt, är tillvaron af ett fysiskt samband mellan de delar, som bilda detsamma. Undantagsvis gäller likväl motsatsen, såsom i fråga om en säck mjöl, ett mått poteter, en kagge saltad fisk, där fysisk förening emellan delarne väl icke eger rum, men dessa endast såsom sammanförda till någon mängd komma i betraktande vid varubytet. Det fysiska sambandet behöfver emellertid icke vara oupplösligt eller yttra sig såsom kohäsion. Ett bokskåp med dess hyllor utgör en sak, om än hyllorna äro flyttbara och kunna löstagas. Å andra sidan är icke fysisk förening alltid tillräcklig för att bilda en sak. En å ett hus anbragt skyklt är icke en del af huset, om ock den tillhör husets egare.[1]

Där skilda saker så förenats med hvarandra till en ny sak, att de förra fortfarande urskiljas i denna, kallas den sammansatt; en enkel sak är åter den, hvari icke kunna urskiljas beståndsdelar, hvilka äfven hvar för sig äro saker. Denna indelning är likväl relativ och har sin egentliga betydelse genom att möjligheten föreligger, att skilda personer tillhöriga saker utan den enes eller andres lof så förenas, att till det yttre en sammansatt sak föreligger. Den finska rätten tillägger i regeln icke en dylik sammanfogning värkan att förändra eganderättsförhållandena och frånkänner härmed, enär satsen att det hela och dess delar underlyda samma rättsförhållanden är ovilkorlig, genom positiv bestämning det sammanfogade egenskapen att utgöra en sak, om än sammanfogningen har rättsföljder, genom hvilka förhållandet i vissa afseenden ter sig såsom om ett nytt helt skulle hafva kommit till stånd.

[ 3 ]I fråga om enskilda områden af jordytan bestämmes sakbegreppet omedelbart af rätten, i det denna tillerkänner en genom uppdragande och utmärkande af gränslinier utförd indelning af jordytan under vissa vilkor värkan att bilda skilda fastigheter.[2] Enheten för jordindelningen är jordebokshemmanet. Ursprungligen utgjordes enheten af byarne. eller de områden, hvilka vid bosättningens fortgång till odling intogos å obygden, medan de genom delning inom byn tillkomna enskilda fastigherna kallades hemman. Fortfarande sammanfaller ock jordebokshemmanet ofta med den enskilda jordlägenheten. Men hemmansindelningens betydelse ligger dock numera däri, att jordebokshemmanen äro de geografiskt bestämda, i jordeboken såsom enheter upptagna områden, inom hvilka jordens uppdelande i fastigheter försiggår.[3] Dessa områden utgöra grunden såväl för kartvärket,[4] hvilket utvisar de enskilda fastigheternas läge, gränser, storlek och beskaffenhet, som för fastigheternas till kartvärket hänvisande beteckning och jordskattens beräknande. Likgiltigt är, om jordebokshemmanet består af ett enda sammanhängande område eller flere sådana. Däremot är dess område i regeln oföränderligt. Egoutbyte emellan lägenheter får likväl ske, om ingenderas storhetsmått i förhållande till jordebokshemmanet därigenom ändras och, där fråga är om intecknad fastighet tillydande område, hvarå finnes byggnad eller annan anläggning eller hvarmed särskild förmån är förenad, inteckningshafvaren skriftligen samtyckt till bytet.[5] Jämväl en [ 4 ]minskning kan inträda genom utläggande af mark till allmän väg, expropriation och lösen af tillandning.[6]

Jordebokshemmanen upptagas i jordeboken ett hvart med sitt skattetal under viss inom hvarje by från ett fortlöpande nummer, genom hvilken hänvisningen till kartvärket erhåller nödig fullständighet, samt vanligen äfven med skildt namn. Ett jordebokshemman betecknas i öfverensstämmelse härmed genom angifvande af byn, hvartill den hör, och dess nummer och namn, hvarutom i regeln äfven skattetalet utsättes. Har hemmanet icke uppkommit genom delning af by, uttryckes detta genom hemmanets betecknande såsom enstaka, i hvilket fall icke heller nummer är behöflig. Understundom bär enheten icke ens namnet hemman, utan är i jordeboken intaget under benämning skattlagdt torp, utjord o. a. d. och ofta äfven utan åsatt nummer. Denna åtskilnad hänför sig dock endast till skattetalet, som för hemman, men icke för nu nämda enheter, är uttryckt i mantal, och saknar betydelse i förevarande afseende.

Såsom fastigheter gälla i följd häraf med vissa undantag endast sådana jordområden, som sammanfalla med ett jordebokshemman eller bildats genom laglig delning af en dylik egofigur. En fastighet af detta slag benämnes jordlägenhet: har jordlägenheten eget skattetal, kallas den själfständig, i motsatt fall åter parcell, Likasom själfva jordebokshemmanet kan äfven jordlägenheten bestå af skilda egoområden; dock gälla i detta afseende vissa inskränkningar i fråga om lägenheters bildande genom styckning och parcellering.[7] En jordlägenhet afskiljes från andra genom sin rågång, eller gräns, och hvilken utvisas å marken genom föreskrifna märken, kallade rör eller rårösen.[8] Öfver samtliga jordlägenheter föres en efter hemmansindelningen uppstäld, jordregister[9] [ 5 ]benämnd förteckning, hvilken tillika utgör register till kartvärket och utvisar den inom hvarje hemman försiggångna delningen. Jordlägenheternas beteckning är registernummern och namnet, med angifvande tillika af storhetsmåttet i förhållande till jordebokshemmanet och skattetalet, om sådant finnes. Har ej lägenheten skildt namn, utsättes dess littera i kartvärket. Registernummern är jordeboks-, resp. ordningsnummern, hvartill i fråga om lägenhet, som utgör del af ett jordebokshemman, är fogad en sifferexponent, som åsättes begynnande med ett och stigande i enkel sifferföljd med hvarje ny registrerad delning.

Af säregen art är urfjället, hvarmed förstås ett begränsadt egoområde, som visserligen tillyder en jordlägenhet och är inbegripen i dess skattetal, men ligger utom den bys område, hvari lägenheten ingår, och därigenom i förhållande till de omgifvande jordlägenheterna ter sig såsom en skild fastighet. Vidare sådana jordområden, hvilka väl icke utgöra själfständiga fastigher, men icke häller ingå i en annan fastighet, utan tillhöra flere fastigheter gemensamt. Dylika bildas vanligen genom att vid stor- eller klyfningsskifte någon del lämnas utom delningen, såsom exempelvis vattenområde, eller af oskifto utbrytes mark till gemensamt begagnande, såsom till ler-, sand- eller mulltägt, båtplats, kvarntomt, afloppsdike, byväg m. m., men kunna ock uppkomma genom att skogsmark af kronan tilldelas flere lägenheter gemensamt.[10] Till jordområden af ifrågavarande slag höra ock sockneallmänningarna. Själfständiga fastigheter, som icke utgöra jordlägenheter, äro åter odalkvarnarne, eller sådana ionom ett hemmans eller en bys mark belägna kvarnställen med eller utan tillhörande tomt, hvilka sedan långt tillbaka genom intaga afskilts från samfälligheten och öfvergått i någon utomståendes ego.

Utom hemmansindelningen falla alldeles kronans utom bygdelagen befintliga eller till kronopark afskilda jord, vissa hafsstränder och holmar i öppna hafvet eller utom byarågång i stora insjöar samt afvittrad jord, så länge denna ej [ 6 ]indelas till hemman. Genom brytande af hemmansindelningen tillkomna äro åter allmänna vägar, tomt till kyrka och begrafningsplats, som utlagts i annan ordning än genom styckning eller afsöndring, vissa kronoparker, för allmänt behof expropierad mark samt städernas afhysta omrdåe.

En stads afhysta område är väl en fastighet för sig. Men indelas detsama eller en del däraf i tomter, uppstå skilda fastigheter, hvilka lagen betecknar såsom fastighet i stad. Tomtindelningen bestämmes genom den af regeringen faststälda stadsplanen; det icke indelae området förblir fortfarande stadens mark. De enskilda tomterna hafva hvar sin skilda nummer, hänvisande till stadsplanen, hvilken jämte den därtill hörande tomtboken angifver hvarje tomts läge, längd och bredd. Tomt betecknas genom angifvande af nummer och kvarteret, hvari den ligger.

Såsom ett slag af saker nämnes stundom »universitas facti» och »universitas juris». En universitas facti vore för handen, då skilda saker så tjäna ett gemensamt ändamål, att de te sig såsom ett ekonomiskt helt. Med universitas juris förstås åter sammanfattningen af de rättigheter, hvilka ingå i ett bo. I ingendera fallet föreligger dock ett nytt rättsobjekt. Såväl universitas facti som universitas juris är i och för sig blott en kollektiv benämning. En annan sak är, att den ekonomiska samhörigheten har vissa rättsvärkningar, såsom exempelvis den, att vid utmätning ej får ett från annat så söndras, att det varder för egaren onyttigt.[11] Likaså kan användandet af dylik kollektiv-benämning vare sig i lagbud eller rättsärende innefatta, att de tillämpliga rättssatserna eller den genom dessa eljest gifna gestaltningen af rättsförhållandet i ett eller flere afseenden modifieras.

2 §.

Under en saks beståndsdelar inbegripes det, hvaraf saken består. I vidsträckt mening hör till beståndsdelarne allt, som bildar saken. Språkligt har dock ordet »beståndsdel» [ 7 ]företrädesvis en trängre betydelse, i hvilken det innefattar endast sådana delar af en sak, hvilka äro för denna egendomliga, i motsats till det, som ter sig såsom tillfälligt, såsom utanvärk. Beståndsdelar af en fastighet äro sålunda ler, mull, sand. sten m. m., som ingår i jorden; träna, som växa därå, och frukten, som dessa bära, nämner språkbruket däremot icke beståndsdelar, utan blott delar af fastigheten.

Beståndsdelar af en inom den kamerala indelningen fallande själfständig fastighet äro af fastighetens mark omslutna vattenbäcken samt den del af den vattenbetäckta grunden i ett till fastighetens strand stötande större vattendrag, som ligger närmare denna än annan fastighets strand. I normalfallet utgöres sålunda gränsen i ett emellan skilda fastigheter löpande vattendrag dels af den linie, som vid vanligt lågt vattenstånd utvisar vattendragets midt, dels af två linier, som vinkelrätt mot den förstnämda å hvar sin sida dragas från den punkt vid stranden, där fastighetens omkretsrå å marken slutar.[12]

Undantag från denna sats, hvilken har användning jämväl å kronans odisponerade, utom bygdelagen fallande mark, äro urfjällen. Urfjäll har nämligen icke del i vattendrag, hvartill det stöter.[13] I fråga om afgärda by är satsen åter så modifierad, att afgärda byn af det vattenområde, som enligt ofvanstående grunder borde tillhöra densamma, eger endast den hälft, som ligger närmast dess strand, hvaremot vattenområdet utanför är bolbyns.[14] Lagens analogi leder till att utsträcka sistnämde regel till det fall, att by vid stranden af vattendrag å alla öfriga sidor omslutes af en annan, å ömse sidor om densamma till vattendraget [ 8 ]stötande by.[15] Å andra sidan kan äfven parcell hafva vattenområde, om detta uttryckligt bestämts vid afsöndringen.

Det historiska förhållande, att byn var den ursprungliga enheten, hvilken det samfälda byaområdet så i land som i vatten tillhörde, inskränker emellertid den omedelbara tillämpningen af ofvanförda sats till fastigheter, hvilka bestå af odelade enstaka hemman eller bildats såsom enheter genom utbrytning från kronojord af förenämd art.

I fråga om lägenheter, hvilka uppkommit genom storskifte eller klyfning eller styckning af jordlägenheter, kvarstår däremot, enär delningen endast omfattat de gemensamma egorna i mark, men lämnat vattenområdet oberördt, den ursprungliga enheten i sådan form, att den förut odelade byns vattenområde tillhör lägenheterna samfäldt, så länge icke delning genom fiskevattensskifte skett.[16] Träsk och mindre [ 9 ]sjöar, hvilka omslutas af en och samma lägenhets område, måste dock, såvidt ej annat framgår af skifteshandlingarna, anses hafva såsom impediment tillfallit denna lägenhet allena. Har åter skifte af samfäldt vatten försiggått, ingår det hvarje fastighet tillskiftade området såsom beståndsdel i fastigheten. I rättsskipningen har emellertid, åtminstone öfvervägande, den uppfattningen gjort sig gällande, att rätten att tillgodogöra strömfall, som icke genom utbruten kvarntomt eller annorledes vid skiftet af jorden förbehållits till samfäld ego, tillkommer den lägenhet allena, inom hvars rågång fallet ligger. Denna uppfattning har äfven fått ett indirekt uttryck i formuleringen af 3 § i förordningen om delning af [ 10 ]jordlägenheter, hvari strömfall i fråga om rätt till parcellering likställes med lägenhets genom skifte bestämda egor, medan parcellering af fiskevatten förutsätter, att skifte af fiskevatten egt rum.

Gränsen mellan byns vattenområde och de tillstötande jordlägenheternas enskilda mark är strandlinien vid vanligt lågt vattenstånd. Strandliniens förskjutning i följd af vattendragets naturliga uppgrundning eller fällning rubbar likväl icke den ursprungliga gränsen, såvidt denna kan utredas.[17] Viker vattendrag från sitt förra läge och bryter sig en annan bädd, tillhör detsamma i det nya läget de jordlägenheter, hvilkas mark skäres af densamma.

Delar af en fastighet äro åter därå befintliga hus och byggnadsvärk, såvidt de icke tillkommit endast för ett tillfälligt, snart öfvergående ändamål eller uppförts af och fortfarande tillhöra annan än fastighetens egare.

Ursprungligen voro väl enligt landsrätt byggnader lösegendom. Förbudet mot hemmans afhysande medförde endast den ändring häri, att de för en lägenhet såsom jordbruksfastighet afsedda byggnaderna icke kunde från lägenheten skiljas. Stadslagen åter betraktade väl byggnader å stadstomt och själfva tomten såsom hörande samman, men medgaf ett sådant förhållande, att skilda delar af en å tomten uppförd byggnad eller skilda byggnader å samma tomt tillhörde hvar sin egare. Äfven 1734 års lag betonar genom sin terminologi sammanhörigheten af tomt i stad och byggnaderna därå, men erkänner i viderboenderätten giltigheten af ett rättsförhållande af sistantydda beskaffenhet. Däremot gifver icke 1734 års lag vid handen, att äldre rätts grundsats om naturen af byggnader å landsfastighet skulle utbytts mot en annan.[18]

[ 11 ]Emellertid uttrycker den ofvan gifna regeln det, som numera gäller såsom rätt. Dels har möjligheten af eganderätt till en särskild del af en byggnad – s. k. "våningsegendom" – hvilken veterligen icke förekommit sedan långt tillbaka, upphört genom desvetudo. Dels har under fastighetshypoteksinstitutets utveckling hänsynen till realkreditens fordringar efter hand förändrat rättsuppfattningen. Om än ifrågavarande regel icke fått direkt uttryck i ett allmänt, just därpå riktadt lagbud, utvisa dock särskilda föreskrifter i lagstiftningen från senare tid, isynnerhet författningarna angående fastighetspant och utmätning,[19] att densamma förutsätter och är bygd på den af nämde regel angifna rättsuppfattningen. Tvifvelaktigt synes däremot vara, hurvida man utan uttryckligt lagstadgande kan i fråga om tomt i stad gå ända därhän, att hvarje icke för tillfälligt ändamål tillkommen byggnad därå borde räknas till fastigheten.

Beståndsdelar i eller delar af en byggnad är åter allt, hvaraf den är uppförd eller som är däri vägg- eller golffast eller inmuradt. Särskildt nämnas i lagen lås, som äro fästa vid dörr eller vägg, spjäll, fönster, fasta bord, bänkar och sängar och annat fast innanrede, som till bod, kölna, lada, stall och fähus hör.[20] Att lagen icke anser dessa såsom blott tillbehör, framgår vid en jämförelse med B. B. 26: 2. Jämte det socknemännen här ålägges att bygga prestgård och deras byggnadsskyldighet angifves omfatta vissa bestämda byggnader, tillägges nämligen vidare, att dessa hus, med taket och innanredet, skola kyrkoherden färdiga antvardas, hvarigenom således innanredet förklaras vara en lika nödvändig del af byggnaden som taket.[21]

[ 12 ]Del af en fastighet är ock, hvad därå växer. Den äldre rätten kände undantag från denna regel, likasom ännu 1734 års lag i de »bärande träna.» Regeln gäller dock icke vid en blott öfvergående förbindelse, såsom exempelvis då växter utsättas för sommaren för att intagas till vintern eller med lof planteras af annan än egaren i afsikt att vid tillfälle borttagas.

Ofta skiljes mellan hufvudsaker och bisaker. Ett åtskiljande på grund af den olika betydelse de skilda delarne af en sak hafva för sakens ändamål är emellertid relevant endast där skilde egare tillhöriga saker sammanfogats eller sammanblandats, i hvilket fall nämda åtskilnad angifver icke så mycket en beskaffenhet hos en sak, utan fastmer en beskaffenhet hos ett visst rättsförhållande.

3 §.

Alster äro sådana delar af en sak, som enligt tingens vanliga ordning afskilja sig eller äro afsedda att afskiljas från saken.[22] Till alster höra sålunda växande säd, gräs, bär, trädfrukter, men icke själfva träna, till afvärkning mogen skog, men icke ungskogen, ull, hår, gödsel och afföda af djur o. s. v. Den rättsliga betydelsen af egenskapen af alster är den, att alstret vid afskiljandet förblir i dens ego, hvilken hufvudsaken tillhör, såvidt icke en nyttjorätt består af det innehåll, att alstret med afskiljandet tillfaller nyttjorättshafvaren.

Vidsträcktare än begreppet alster är afkomst. En saks afkomst är allt det, som erhålles från saken utan dess förstörande eller minskande, samt vidare vederlag i penningar, som gäldas för sakens nyttjande (fructus civiles). Nytta åter omfattar i vidsträckt mening såväl afkomsten som de förmåner och fördelar i öfrigt, såsom jakt, fiske, rätt till nedgräfd skatt eller bisvärm m. m, sakens innehafvande eller begagnande medför; i inskränkt mening däremot endast förmåner och fördelar af sistnämdt slag.

[ 13 ]Begreppet alster, likasom begreppet afkomst betecknar antingen en särskild beskaffenhet hos en del af en sak eller ock, där det, som karakteriseras såsom alster, är en sak för sig, en på dennas tillkomst grundad säregenhet hos ett rättsligt förhållande till densamma, däremot icke en särskild beskaffenhet hos en sak. »Nytta» i dess inskränkta betydelse åter uttrycker en följd af ett förhållande, som egt eller eger rum med afseende å en sak.

4 §.

Tillbehör eller pertinens är ett lösöre, som enligt allmänna uppfattningen efter förhållandena å orten afser att varaktigt tjäna en annan saks ekonomiska ändamål och tillika är bragt i ett sådant förhållande i rummet till hufvudsaken, som gifver uttryck åt dess bestämmelse att tjäna den sistnämda.

I fråga om fastighet är definitionen för trång i tvänne afseenden. Tillbehör till fastighet kan nämligen ock vara i annan by beläget kvarnställe, urfjäll eller holme samt vidare holme eller fiskeskär i vattenområde utom byarågång.[23] Men såsom tillbehör gälla äfven med fastigheten förenade rättigheter,[24] såsom servituter, rätt till visst fiskslag, under uppodlingsvilkor beviljad ständig besittning till kärr och mossar, hvilka vid skifte såsom onyttiga lämnats utan beräkning och delning, stomlägenhets rätt till afgäld från parcell, rätt till brandstod[25] m. fl. Äfven rättigheter, som gälla för viss tid, hafva nämda egenskap, såsom den vid klyfningsskifte eller skiftesreglering delegare beviljade rätt att inom viss tid afvärka skogen å ett område, hvilket tillfallit annan delegare. [ 14 ]Tillbehör af ifrågavarande slag äro i regeln oskiljaktiga, d. ä. underlyda de för beståndsdelar gällande rättsregler, utan att kunna genom egarens tillgörande frigöras från hufvudsaken. Kan tillbehör genom laglig delning förvandlas till en egen fastighet, är likväl sådant afskiljande tillåtet. På grund af positiv föreskrift[26] äro ock fastighets åtkomsthandlingar och kartor tillbehör till fastigheten.

När ett pertinensförhållande skall anses föreligga, bestämmes i regeln icke af lagen, om än den för vissa fall föreskrifver eller utesluter ett sådant förhållande. Egenskapen af tillbehör förutsättes tvärtom bestämmas af »sakens natur», d. ä. af gängse uppfattning och de af den ekonomiska utvecklingen för tiden gifna förhållandena. Likasom i fråga om hvad skall anses utgöra en sak, är denna uppfattning det afgörande beträffande tillvaron af ett pertinensförhållande, såvidt icke lagen för visst fall meddelar särskild föreskrift. Genom privat viljeförklaring kan däremot ett sådant förhållande icke grundläggs.

Fysisk förening mellan två saker utesluter icke, att den ena är tillbehör till den andra, om blott föreningen icke är af den art, att den förra därigenom blifvit en del af det hela. Tillvaron af ett fysiskt samband mellan hufvudsaken och tillbehöret är tvärtom vanlig och ofta ett uttryck just för pertinensegenskapen. Å andra sidan är fysisk förening icke erforderlig för denna egenskap och icke heller tillräcklig. den å ett hus anbragta skylten gäller icke såsom tillbehör. Väsentligt är däremot, att tillbehöret har till uppgift att varaktigt tjäna hufvudsakens objektiva ekonomiska ändamål, och att detta äfven kommer till uttryck genom det förhållande i rummet, hvari tillbehöret befinner sig. Ett blott tillfälligt tillgodoseende af en annan saks ändamål eller tillgodoseendet endast af dess egares eller innehafvares behof är icke nog att skapa ett pertinensförhålande mellan denna och den [ 15 ]tjänande saken. Men lika litet har en tillfällig förändring af förhållandet i rummet pertinensegenskapens upphörande till följd.

Tillbehör till en byggnad äro sålunda exempelvis till densamma hörande nycklar, stegar och andra brandredskap, dubbelfönster, hvilka efter begagnandet måste borttagas, markiser m. m., tillbehör till en jordbrukslägenhet för dess behof afsedd och å lägenheten befintlig näfver, torf, mull, gärdsel, timmer, ved och å lägenheten vunnen eller till utbredning upplagd gödsel[27] o. s. v. Fodralet till ett smycke eller ett ur utgör likaledes tillbehör till detta, grimman till hästen, vagnsselarne till vagnen o. s. v. Däremot räkas icke redskapen och värktygen i en fabrik eller kreatur och redskap å en jordbrukslägenhet till dennas tillbehör.[28]

Vilkor för ett pertinensförhållandes uppkomst är emellertid, att jämväl tillbehöret tillhör hufvudsakens egare. Dess värkan åter är, att tillbehöret, så länge nämda förhållande varar, underlyder samma rättsliga makt, som gäller med afseende å hufvudsaken.[29] Pertinensförhållandet kan dock upphäfvas af egaren genom faktisk åtgärd, som frigör tillbehöret från dess beroende af hufvudsaken, samt vid föryttring af hufvudsaken genom undantagande af tillbehöret.[30]

5 §.

Delning är det skeende, hvarigenom af en sak afsiktligen bildas två eller flere likartade saker. Väsentligt för [ 16 ]begreppet delning är, såväl att styckandet är uttryck för en därpå riktad vilja, som att delarne blifva likartade med det hela. En styckning, som inträder genom yttre naturtilldragelse eller ofrivilligt genom mänskligt tillgörande, betecknar språket ej med ordet delning, utan såsom ett söndrande. Äro delarne, som vid styckning uppstå, icke likartade med det hela, karakteriseras företeelsen likaledes såsom ett söndrande eller sönderdelande, stundom ock såsom ett frambringande af något väsentligen annat. Men icke mindre väsentligt för det skeende, som inbegripes under delning, är den yttre följden, att den förra saken icke vidare är till, utan i dess ställe trädt två eller flere. Saknas påföljden, föreligger blott en tänkt delning eller ock en indelning.

Delbarhet är en egenskap, hvilken väl tillkommer materien såsom sådan, men därför icke hvarje sak. Ty en sak blir ett stycke af materien endast genom viss form eller vissa egenskaper i öfrigt eller genom hvardera, hvilka göra detsamma egnadt att hafva sin skilda ändamålsbestämning. Lägges saken i sär på sådant sätt, att delarne icke motsvara samma ändamål som förut det hela, är detta ett förstörande af saken, ej en delning. Men sagda ändamål motsvara delarne endast om de äro likartade med det hela. Delbar är därför blott den sak, som tillåter styckning med värkan att delarne blifva likartade med det förra hela.

I vissa fall är delning utesluten i följd af rättsbestämning. Af fastigheter, hvilka icke äro jordlägenheter, äro flertalet odelbara; om och i hvad mån delning af kronans odisponerade mark får ske bestämmes af kronan. Odelbar är ock »stadens mark», eller den till tomter icke indelade delen af stads område; tomts delbarhet åter beror på föreskrift i stadens byggnadsordning. Däremot är delning af jordlägenheter tillåten under vilkor, att hvarje genom delningen uppkommande lägenhet utgör minst 1/300 mantal och tillika innehåller minst 5 hektarer skattbar mark. Innefattar delningen afsöndring, erfordras ytterligare att parcellen icke öfverstiger 10 hektarer, om detta område kunde afskiljas till själfständig lägenhet, hvarutom afsöndring från kronohemman och stad [ 17 ]eller allmän inrättning tillhöriga, med stadgad åborätt besuttna lägenheter får ske endast för kronans, resp. stadens eller inrättningens räkning. Posthemman får likväl delas endast med särskildt tillstånd af senaten.[31]

Delning af en jordlägenhet i själfständiga lägenheter kan försiggå antingen efter kvoter, då egorna fördelas efter ett gifvet storleksförhållande, så att hvardera delen eerhåller så mycket egor, som efter sagda storleksförhållande bör belöpa sig på densamma, eller ock så, att ett angifvet område af lägenheten afskiljes och dettas storleksförhållande och andel af lägenhetens skattetal uträknas. En delning af förra slaget kallas klyfning, afskiljandet af en pars qvanta åter styckning. I regeln eger klyfning endast rum, där en lägenhet tillhör flere samfäldt, men till faststälda kvot- eller s. k. ideella delar, i hvilket fall den tillika innefattar ett aftal om utbyte eller skifte. Från kvotdelsegarens ståndpunkt är klyfningen åter en utbrytning af hans andel; hans rätt till delning är ett anspråk på dess utbrytande.

Afsöndring benämnes delningen, om den ena delen blir en icke-själfständig lägenhet eller parcell, i hvilket fall den återstående själfständiga lägenheten kallas stomlägenhet. Jordlägenhet, som tillhör kronan eller kommunen, kan dock i sin helhet delas i parceller, om kronan eller kommunen öfvertager dess allmänna utskylder och besvär. Vid afsöndring, hvilken alltid är ett afskiljande af en pars qvanta, uträknas likasom vid styckning hvardera delens storleksförhållande, men skattetalet förblier odeladt hvilande på stommen. Delning af parcell är alltid delning efter pars qvanta.

Värkan af slutförd jorddelning är, att den förra lägenheten upphört att vara till, och delarne i dess ställe blifvit skilda fastigheter. Denna värkan inträder först sedan delarne, efter skiljoråernas rörläggning och affattande å karta, införts i jordregistret såsom skilda lägenheter.

Delning af gemensamt vattenområde är alltid, utom såvidt densamma afser tillgodogörande af drifkraften i ström[ 18 ]fall, delning af fiskevatten, hviket innebär, att det gemensamma vattenområdet såsom delningsobjekt bedömes efter den betydelse i ekonomiskt hänseende, detsamma har för egaren genom dess utnyttjande för fiskfångst. Såväl den för delningen nödvändiga uppskattningen af godheten hos det gemensamma områdets skilda delar – den så kallade graderingen – skall således värkställas från synpunkten af dessas värde för fiske, som ock delningsnormen tillämpas och delningen i öfrigt utföras så, att det å en hvars andel utbrutna området erbjuder lika god fiskfångst.[32] Där sjöfoder af värde finnes, bör dock äfven det vid graderingen tagas i beräkning. Å andra sidan är skifte af fiskevatten alltid delning af vattenområdet, så framt icke otvetydigt framgår, att delningen afsett att vara en indelning af vattnet för dess utnyttjande för fiske. Särskildt skifte af sjöfoder är åter alltid blott en indelning för nyttjande.

Vilkor för delning af vattenområde är, att delning af detsamma såsom fiskevatten kan ske utan annan delegares förfång.

6 §.

Kvantitetssaker kallas sådana saker, som i regeln hafva ekonomisk betydelse endast såsom sammanförda i någon mängd, och hvilka därför i handel och vandel angifvas och bestämmas efter mått, mål, vikt eller tal. Hit höra säd, mjöl, rotfrukter, olja, saltad fisk, ved o. s. v. En individuel beteckning af dylika varor är möjlig blott där fråga är om en å viss plats befintlig massa; i öfrigt måste beteckningen ske generelt genom angifvande af mått och beskaffenhet, eventuelt ock ursprungsort och tiden för varans vinnande.

På denna, vissa saker i följd af deras beskaffenhet tillkommande egenskap beror indelningen af saker i fungibla och icke-fungibla. Fungibla säges sådana saker vara, hvilka i varuomsättningen komma i betraktande, icke såsom visst species, utan endast såsom generiskt, till mängd och [ 19 ]beskaffenhet bestämda; icke-fungibel åter är en sak, om i varuomsättningen vikten ligger å just denna bestämda species. Emellertid är ifrågavarande indelning icke uttryck för en olikhet hos saker, utan angifver en beskaffenhet hos ett visst rättsförhållande. Ett spanmålslager i egarens magasin är icke mera fungibelt än en där befintlig maskin, ty just denna spanmål omfattas af hans eganderätt på enahanda sätt som maskinen. Å andra sidan kan i fråga om saker, hvika i varuomsättningen i regeln komma i betraktande såsom individualsaker, i ett gifvet rättsförhållande i kraft af öfverenskommelse gälla, att endast arten och antalet, icke sakspecies afses.

En annan indelning af saker är den i förbrukbara och icke-förbrukbara. Till de förra räknas saker, som genom att brukas enligt sin bestämmelse omedelbart förtäras, till de senare de, hvilka tillåta ett fortvarande begagnande. Egenskapen att vid användning för mänskliga behof förintas eller förvandlas till något helt annat tilkommer alla saker, om än den är förhanden i olika grad och ofta alldeles undanskymmes genom att användningen och därmed förvandlingen hänför sig blott till en del af saken. Olikheten framstår mera, om med afseende å olika saker tages hänsyn till olika sätt för deras användning, och den ter sig då ofta såsom en väsensolikhet hos sakerna. Men i själfva värket beror densamma på en olikhet i betraktelsesättet, i det i fråga om vissa saker ett af sätten för sakens användning enligt dess bestämmelse genom generalisation uphöjes till det allmängiltiga, i fråga om andra däremot icke. Ett stycke socker, ett stycke kött är exempelvis en förbrukbar sak för det enskilda hushållet, men för karamellfabrikanten, resp. korfmakaren icke en i större mån förbrukbar sak än malmen för bruksegaren, en järnstång för tillvärkaren af finsmiden o. s. v. Den ifrågavarande indelningen har därför giltighet endast inom vissa förhållanden, om än densamma icke heller kan undvaras.

Saker af särskild betydelse är mynten. Denna särskilda betydelse tillkommer emellertid desamma genom den dem förlänade egenskapen att vara betalningsmedel och [ 20 ]värdemätare. I följd häraf hör framställningen af läran om mynten till obligationsrätten.

7 §.

I motsats till fastigheterna benämnas öfriga saker lösören eller lösegendom. Denna motsats gifver uttryck åt den på tingens naturliga olikhet beroende åtskilnaden mellan de rörliga och de orörliga rättsobjekten. I lagspråket har emellertid indelningen i fast och lösegendom en vidsträktare betydelse, i det den gjorts till en indelning, icke af sakerna utan af rättigheterna öfver saker. Fast egendom betecknar härvid eganderätt till fastighet; öfriga rättigheter hänföras till lösegendom. Sistnämde sats har dock visa undantag. Såsom fast egendom räknas nämligen sämje- och stadgehemman, ständig besittningsrättshemman, vattenvärk med därtill hörande byggnader å annans grund, om ständig besittningsrätt till grunden är med värket förenad, hus å annans grund i stad under enahanda vilkor, frälseränta samt enskilda fisken.[33]

Likasom användandet af begreppet fast egendom å rättigheter innebär, att eganderätt till en fastighet betecknas genom angifvande af dess föremål, likaså nämnes i ifrågavarande fall i stället för rättigheten antingen dess objekt, med en sådan särskild karakterisering att rättighetens innehåll och beskaffenhet därigenom uttryckes, eller ock rättighetens ekonomiska innebörd. Genom antydda rättigheters hänförande till fast egendom utsäges, att å dem, såvidt icke deras genom beteckningen antydda, från eganderätten afvikande innehåll betingar annat, böra tillämpas de om eganderätt till fastighet gällande rättssatser.

Vissa af dessa komma härjämte i särkildt nämda fall till användning äfven å lösegendom. Sålunda skall beträffande intecknad anläggning å annans grund vid utsökning iakttagas hvad om utmätning af fastighet och dess exekutiva försäljning är stadgadt.[34] I fråga om besittning samt klander och annan [ 21 ]talan, hvartill eganderätten gifver upphof, behandlas åter hus och annan anläggning icke såsom lösöre, utan efter samma rättssatser som fastighet.[35]



  1. Se härom min uppsats "Om begreppet fast egendom", i Juridiska Föreningens Tidskrift för 1889, s. 99 ff.
  2. Jfr. åberopade uppsats i Jur. För. Tidsk. för år 1888 s. 1. ff., 166 ff. där lagens terminologi är angifven.
  3. J.B. 4: 9, Kgl. Plakatet den 22 juli 1677, Res. och Förkl. den 12 mars 1682, Kgl. Förbudet den 28 september 1762, K.F. den 20 oktober 1741 samt förordningen om delning af jordlägenheter den 12 juni 1895. Jfr ock Rosenborg "Om inskränkningarna i dispositionsrätten öfver hemman".
  4. Kartvärket tages här i vidsträckt mening, så att därmed afses icke blott själfva kartorna, utan ock kartebeskrifningarna, rågångs- och rörläggningsbeskrifningarna och öfriga vid jordens delande och kartläggande tillkomna handlingar samt i viss mån äfven skattläggningshandlingarne.
  5. Åberopad fdg 36 §.
  6. Fdg om delning af jordlägenheter, 9 och 29 §.
  7. Förordning om delning, 2 och 3 §§.
  8. J. B. 12: 1, 2, 3.
  9. Åberopade fdg 30 §; K. K. 2 december 1895.
  10. Skogslagen den 3 September 1886 3 och 7 §§.
  11. U. L. 4: 29.
  12. J. B. 12: 4.
  13. J. B. 12: 4, jfd med J. B. 15: 3, Kam. Kolleg. bref den 20 mars 1782, Landtmäterireglem. 46 § 9 m., Jur. För. Tidskr. 1872 rfl, N:o 2 s. 44.
  14. B. B. 19: 2.
  15. Jfr. rättsf. N:o 6 i Jur. För. Tidskr. f. år 1887, s. 59.
  16. Enligt landslagen kunde vid tegskifte äfven det gemensamma vattenområdet skiftas genom att åt hvarje delegare för ändamålet utmärktes en efter hans lott och vattendragets läge afpassad strandteg. Tillika omtalar landslagen skifte af fiskevatten. Men enligt lagens tydliga ord hänförde sig sistnämda skifte endast till oskift vattenområde och var således uteslutet, där skifte genom strandtegars utläggande egt rum. Huruvida 1734 års lag må hafva medgifvit skifte af sistnämdt slag kan lämnas därhän. Men med all tydlighet är uttaladt, att skifte af fiskevatten var inskränkt till byns oskifta vattenområde. Sedan lagen nämligen bestämt om skifte af byns mark, meddelar den i 10–20 kap. främst reglerne för nyttjandet af byns oskifta egor i mark och af allmännings mark och därefter föreskrifterna om byns vatten, om allmänning tillydande vatten, om allmänning, som består af vatten, om afgärda bys bolbyn uteslutande rätt till fiske vid egen strand inom den förras rätta intagor och hägnader, och sist om rätten till tillgodogörande af vattenkraften i gemensamt strömfall. Sammanställer man detta med att vatten, som finnes å allmänning, kallas »fiskevatten», uteslutes möjligheten att »fiskevatten» skulle betyda fiskerätt, och är tvärtom den slutsats oundgänglig, att »fiskevatten» i lagens terminologi, utgående från vattnets för privathushållningens för tiden viktigaste ansedda funktion, betecknar vattenområdet såsom sådant. Alldeles tydligt är ock, att föreskrifterna om afgärda bys rätt i vattnet, ehuru de formelt nämna endast fiske, dock utsäga just det, att afgärda byn eger vattnet utanför sin strand, på samma gång bolbyns uteslutande från fiske inom nämda område och afgärda byns från bolbyns öfriga vattenområde, jämfördt med afgärda bys rätt till nyttjande af bolbyns utmark och till andel däri vid skifte, utvisa att ens särskild, af delning af själfva vattenområdet oberoende gemenskap i fiskerätt icke egde rum. Härigenom vederläggas de af Dahlberg, »Om Strandeganderätten enligt svensk rätt,» sid. 13 ff. anförda skäl för påståendet, att skifte af jorden i by skulle hafva till följd en i enlighet med reglerne för bys strandeganderätt skeende delning af vattnet. Äfven 1766 års fiskeristadga och fiskerideputationens af år 1662 förslag uttala uttryckligt en annan uppfattning. Hvad åter vidkommer förhållandena efter storskiftets införande, så icke blott innefattar detta skifte enligt författningarna principielt en delning endast af marken – bland annat tydligt däri, att det föreskrifna uppgåendet af rån icke afser rågång i vattnet –, utan är ock yttermera enligt sagda författningar uteslutet att vid bestämmandet af antalet och läget af hvarje lägenhets skiften taga minsta hänsyn därtill, huruvida något skifte komme att ligga vid stranden af gemensamt vatten eller icke. Det är sålunda fullkomligt otänkbart, att storskiftet skulle enligt lagstiftarens mening eo ipso medföra ett så vidtgående och vid själfva skiftet i regeln för meninge man fullkomligt fördoldt ingrepp i eganderätten, att rätten till den vattenbetäckta grunden öfvergår till dem allena, hvilka fått sina egor vid stranden. Dessförutan var ju storskiftesprincipen ett nog stort grepp i eganderättens hälgd. Positivt har den i texten uttalade uppfattning vunnit godkännande i lag, då förordningen om delning af jordlägenheter medgifver afsöndrande af fiskevatten, hvarmed utom allt tvifvel icke en fiskerätt, utan ett vattenområde afses.
  17. J. B. 12: 4. Så ock Åbo Hofrätt och minoriteten i Justitiedepartementet i rättsf. N:o 7 i Jur. För. Tidsk. för år 1895 s. 136.
  18. Jfr »Om begreppet fast egendom», i Jurid. Fören. Tidsk. för år 1888 s. 180 ff.
  19. Fd. om inteckning 18 §, U. L. 4: 24, 29; 7: 7.
  20. B. B. 27: 10
  21. I afseende å betydelsen af ordet »höra till» må vidare åberopas J. B. 4: 9, där det förbjudes att från skattskyldig jord söndra eller minska något, som därtill med rätta hör. För betecknande af egenskapen af tillbehör begagnar lagen icke nämda uttryck. Jfr exempelvis uttryckssättet i B. B. 27: 10 beträffande näfver m. m. samt i B. B. 10: 5, U. B. 5: 7.
  22. Se härom förut åberopade uppsats »Om begreppet fast egendom», i Jur. För. Tidsk. 1889 och där angifna lagrum.
  23. J. B. 12: 4; 15: 3.
  24. Såsom tillbehör till fartyg räknas dock frakt eller vinsten af frakt, samt fordran å hafveribidrag och ersättningar för skada å fartyget, Sjölagen 7 och 13 §§.
  25. J. B. 15: 1 («rättighet«) R. B. 25: 17. K. F. om intecknng 18 §.
  26. J. B. 11: 7.
  27. B. B. 27: 10.
  28. Hvardera i följd af den positiva lagbestämning, som tillkommit genom upphäfvandet af den i G. B. 10: 5, A. B. 2- 1, jfd med J. B. 5: 4, U. B. 5: 7, Str. B. 5: 8, uttalade motsatta grundsatsen.
    Om skeppsinventarier se Sjölagen 2, 7 och 13 §§ samt Montgomery, Handbok i Finlands allmänna privaträtt II s. 513.
  29. B. B. 27: 10, G. B. 10: 5, Ä. B. 2: 1.
  30. J. B. 5: 4.
  31. K. F. om delning af jordlägenheter 1–4, 8 §§.
  32. B. B. 17: 1, 2.
  33. Jfr. »Om fast egendom» i Jur. För. Tidsk. för år 1888 s. 11 ff.
  34. U. L. 4: 32.
  35. Jfr. J. B. 18: 1. R. B. 11: 2.