Lefnadsteckning öfver Catherine Booth/Kapitel 1
| ← Inledning |
|
KAPITEL II → |
KAPITEL I.
Barndom, ungdom och uppfostran.
“O, moder lif,
jag vårdas ömt af dig.
Från första stund du tände uti mig
den helga eld och lade på min själ
förhoppningarnes börda: mänskors ve och väl.
Du bjöd mig att befria dem.“
Allt lif växer både uppåt och nedåt. Trädet, som vajar så behagfullt för vinden, har sina djupa rötter och den rika jordmån i hvilken de äro nedsänkta att tacka för sin styrka och sin yttre skönhet. Så var det också med Miss Catherine Mumford. Catherines fader fann under första tiden af sitt äktenskap, ehuru han var affärsman, tid att predika. Hans naturliga vältalighet i förening med hans präktiga röst och starka kroppsbyggnad sägas på ett beundransvärdt sätt gjort honom lämplig härför. Hennes moder var en kvinna med strängt kristliga grundsatser och var mäktig den starkaste och ömmaste kärlek. Utan tvifvel lefde dessa makar ett lyckligt lif tillsammans, ehuru Mr. Mumford genom affärsförbindelser och denna världens bekymmer svalnade i sin själ och slutligen blef en fullkomlig affälling. Detta förorsakade hans hustru outsäglig sorg. Men omsider bragtes han genom hennes böner tillbaka till Gud, ehuru det var hans predikande dotter, Catherine Booth, förbehållet att föra honom till en djupare frid och till arbete för sin Herre. Man kunde sedan ej gärna se en mera rörande syn än denna gamle vördnadsvärde man på dotterns möten, där han med ett barns ödmjukhet och enkelhet hjälpte henne med mötets ledning samt bad med ifver och innerlighet, eller höll upp sitt ur framför henne, för att påminna henne om tiden. (Fru Booth hade ej en tanke på hur tiden gick, då hon väl var inne i sitt ämne.)
Det var dock modern Catherine hade att tacka för de många egenskaper, som sedan gjorde henne så framgångsrik på platformen och så älskad af dem, som kände henne i det privata. Mrs. Mumford, hennes moder, var en kvinna ur hvilken godheten strålade fram, och som på samma gång egde en sällsynt fast karaktär. Hon hatade romaner och kunde icke tåla det franska språket, emedan hon ansåg moralen i den franska literaturen ytterligt skadlig för de ungas sinnen. Det är dock på sin plats att anmärka, det fru Booth i senare år sade:
»Jag kan ej annat än tro, att min kära moder misstog sig i denna sak och att hon kunde ha tillåtit mig att lära det franska språket, på samma gång som hon skyddat mig för de faror hon så mycket fruktade».
Fru Booth säger i ett af sina bref:
»Ju längre jag lefver, desto mer lär jag mig uppskatta min moders karaktär. Jag har ofta hört min man säga, att
hon var en den mest principtrogna kvinna han någonsin träffat på och dock på samma gång själfva ömheten personifierad. För henne var det rätta rätt, hvad det än kunde föra med sig. Hon kunde ej tåla något diktadt. ’Är det sant?’ brukade hon fråga, vägrande att slösa bort sin tid eller sina sympatier på någon fantasiens skapelse, hur utmärkt än den moral var, som kunde dragas därur. De andliga tingen voro sällsynt verkliga och lefvande för henne. Himlen var henne helt nära, i stället för att vara långt borta i fjärran, som den är för så många andra kristna. Det var en verklig fröjd för henne, att hennes tre äldsta barn voro där. Jag hörde henne aldrig tacka Gud för något, så innerligt som för just detta, ehuru det var tre små vackra, lofvande gossar hon förlorat. ’O, Katie’, brukade hon säga, ’jag vill icke hafva dem tillbaka för någonting i världen’».
Jag har anfört dessa rader för att gifva läsaren en föreställning om denna utmärkta kvinnas karaktär. En dylik karaktär måste utöfva inflytande på en sådan själ som hennes dotter Catherines, och det förvånar oss icke att höra denna vid ett tillfälle utropa: »Jag minnes icke den tid, då jag icke haft en innerlig längtan efter Gud».
Barndom.
Catherine Mumford, eller som hon senare hette, Catherine Booth föddes i den lilla staden Ashbourne i ett af Englands vackraste grefskap, Derbyshire, den 17 Januari 1829. Döden tycks ha varit en ofta sedd gäst i den Mumfordska familjen, ty hennes tre bröder togos alla bort vid späd ålder. Ett af Catherines tidigaste minnen är just huru hon af sin mor fördes in i ett rum, för att se liket af en liten bror som dött. Då hon talar om denna händelse, säger hon:
»Jag måste ha varit mycket liten då, knappast mer än två år gammal. Men jag kan ännu idag minnas den känsla af bäfvan och högtidlighet, som åsynen af döden ingaf mitt barnasinne. Den känsla, som detta tillfälle väckte till lif, lefver ännu kvar i min själ. Jag är öfvertygad om att många föräldrar underskatta barns förmåga att bibehålla de intryck, som de mottagit i sina tidigaste år».
Catherine Booth fick åtminstone af denna tilldragelse ett intryck för lifvet; men hon hade också ett ovanligt godt minne.
Ehuru Catherines barndom fick en ganska allvarlig prägel genom hennes svaga hälsa, var dock lifvet i hemmet tillräckligt ljust och naturligt för att göra tillvaron till en ständig fröjd för henne. Hennes moder var på samma gång hennes vän, kamrat och lärarinna. Catherine visste icke hvad det ville säga att vara instängd i en barnkammare, där så många barn lämnas icke blott åt sin sköterskas okunnighet, utan ofta också åt hennes försumlighet, och där de utan någons hjälp få bry sina hjärnor med lifvets »hvarför».
Af egen erfarenhet vet jag, att barnasinnet redan mycket tidigt börjar fråga sig hvem som gjort denna stora värld, hvem som hängt upp dessa ljus på himlahvalfvet, och som lysa in i barnkammaren, där den lille ligger vaken och undrar och undrar. Lyckligt det barn, som likt Catherine Booth har en öm moder som kan tolka barnets tysta undran och uppenbara för det unga hjärtat Guds godhet och faderskärlek. En sådan moder hade Catherine, och därför var världen härlig för henne. Hon älskade dess blå himmel, hon älskade de blomsterströdda fälten och de rullande vågorna vid hafsstranden, och hon tillbad den, som skapat allt detta, ehuru hon ännu icke kände honom.
Catherine Booth tyckte alltid om blommor. Hon älskade dem redan som barn, och hon bibehöll denna sin första kärlek in i det sista. Under hennes sista dagar, då hon låg och väntade på dödsängeln, blandades blomdoft i den stickande lukten af den medicin hon använde för att döfva de plågor kräftan förorsakade. Blommor talade alltid till hennes själ, och då någon gaf henne sådana, brukade hon ofta upprepa Mästarens ord: »Skåden liljorna på marken! De så icke, ej häller spinna. Och dock säger jag eder, Salomo i all sin härlighet var ej så klädd som en af dem». Detta var stundom hennes milda sätt att tillrättavisa mig, då jag i min ifver ville gå Gud i förväg, i stället för att följa honom i tro.
Naturen i alla dess former hade en särskild dragningskraft för henne. Under senare delen af hennes lif var det den största vederkvickelse för hennes kropp och sinne att vandra utmed den djupt inskurna engelska kusten och se på de rullande vågorna eller betrakta det blå himlahvalfvet eller inandas doften från de stora ängarne, där hennes favoritblommor stucko fram bland gräs och ormbunkar och lyfte sina hufvud mot himlen.
Vi äro alla intresserade af deras ungdom, som uträttat något i denna värld. Jag har alltid förvånat mig öfver att det berättas så litet om vår Frälsares gossår. De lexor han lärde sig, de tankar, som sysselsatte hans sinne, de lekar han lekte och de kamrater han hade under dessa sina första lefnadsår måste man nu leta sig till ur hans senare karaktär och med ledning af de häntydningar som finnas här och där i evangelierna.
Men den Helige Ande, som inspirerade, »heliga Guds män» att uppteckna hvad Kristus gjorde och sade under senare delen af sitt lif, har kastat en slöja öfver hans tidigaste historia.
Catherine Booths ungdom utgör en lämplig inledning till hennes följande lif, och vi behöfva icke gissa oss till hurudan denna varit. Vi hafva det upptecknadt i hennes dagböcker och i de bref, som hon skref och mottog. Dessutom lefva i dag tusenden, för hvilka hon älskade att berätta om dessa tidiga dagar och om utvecklingen af denna karaktär som senare kom henne att framstå så ren och hög inför världen.
År 1834 flyttade Catherine Booths föräldrar till Boston i Lincolnshire, faderns födelsestad. Det skulle vara svårt att i Englands religiösa historia finna ett brittisk landskap, som utöfvat större inflytande på den engelska, ja på hela den anglosachsiska rasen än just Lincolnshire och kringliggande provinser de s. k. östra grefskapen. Oliver Cromwell, Englands protektor, och John Hampden, härstammade båda från de nämda grefskapen, och de ryktbara engelsmän, som flydde öfver till Holland för att undgå sina landsmäns förföljelser och en konungs tyranni, hvars namn öfvergått till historien såsom sitt folks fredsbrytare, afseglade från Boston för att senare gå ombord på »The Mayflower» och grunda den världsbekanta amerikanska republiken.
Det är ingenting märkvärdigt med dessa grefskap, ej heller finner man vid första ögonkast något anmärkningsvärdt hos deras innebyggare. Man kan dock lätt se, att de äro ättlingar till de nordmän från gamla Sverge, Norge, Danmark och Sachsen som tid efter annan brukade öfversvämma Britanniens kuster. De äro lugna i sina vanor, rena och klara i sina sinnen och modiga i sitt uppförande. Naturens beskaffenhet har gjort dem till hvad de äro: skickliga jordbrukare och modiga sjömän. Deras frodiga betesmarker, deras fårahjordar, deras lugna städer med sina fredliga innebyggare utgöra en egendomlig och slående kontrast till de angränsande grefskapens stora städer med dessas rastlösa verksamhet och ohälsosamma fabrikslif.
Därjämte har folket i Lincolnshire af naturen en god karaktär och känner behofvet af en hjärtats religion. Det må nämnas, att puritanismen, denna rörelse, som rensade den engelska kyrkan, metodismen, som väckte den ur dess brottsliga slummer, (ty Wesley var bördig från Epworth i Lincolnshire) och salvationismen med dess motto »Världen för Gud» alla rönt starkt inflytande från ett och samma grefskap — Lincolnshire.
Det var i denna sin födelsestad, Boston, som Mr. Mumford började en ifrig propaganda för nykterhetssaken, och hans hem blef den medelpunkt, kring hvilken många af dess ledande män samlades.
Kommendör Booth-Tucker, som skrifvit en utförlig och värdefull lefnadsteckning öfver fru Booth, hvilken jag ifrigt vill rekommendera åt de af mina läsare som kunna engelska språket, säger:
»Catherine med sitt lockiga hår, sina strålande svarta ögon och sina lysande konversationsgåfvor var inom kan en af de mest intressanta figurerna i sin faders hus, där hon deltog i förmaksdebatterna och sålunda fick en öfning, som under hennes senare lefnadsbana kom henne väl till pass».
Vid tolf års ålder var hon sekreterare i en nykterhetsförening för barn. Hon arrangerade möten, anskaffade pengar och befrämjade af alla krafter denna saks intressen. England år 1840, eller tre år efter drottning Viktorias tronbestigning, var ett helt annat England, än det är i dag. Drottning Viktorias sextioåriga regering och de olika religiösa och social strävanden till hvilka den gifvit upphof, ha blottat laster och utplånat skamfläckar, som höllo på att förstöra nationen.
Dryckenskap var Englands hufvudsynd. Intet under därför, att en sådan natur som Catherine Booth med all ifver skulle rikta sin uppmärksamhet på denna dagens brännande fråga. Men hon var lika mycket intresserad af alla andra frågor, som afsågo folkets välfärd.
»När jag var tolf år gammal, hade jag mina egna politiska åsikter, och jag brukade, tvärs öfver tébordet, försvara dem mot min far. Bland andra saker, som vi diskuterade, var katolikernas ’Emancipations Bill’ (en lag, som gaf katolikerna lika rättigheter med protestanterna). Min fader gillade denna lag, då jag däremot var en motståndare till den, förklarande, att katolikerna — genom det sätt, hvarpå de ständigt missbrukat all politisk makt, visat sig vara ovärdiga densamma.»
»Jag stod alltid på folkets sida. Jag önskade ingenting så ifrigt, som att se de fattiga och lidande lyckliggjorda.»
Hon fortsätter, och dessa ord borde skrifvas i guld:
»Om jag tillfrågades hvilka de karaktärsdrag äro, som hjälpt mig bäst genom lifvet, så skulle jag i ett af de främsta rummen nämna den känsla af ansvar, som jag från mina tidigaste år erfarit gentemot hvar och en, som på något sätt kommit under mitt inflytande. Det faktum, att man icke höll mig ansvarig, fritog mig alldeles icke härifrån. ’Hvarför oroa dig? Det är icke din sak’, säga vänner ännu i dag till mig. ’Men huru kan jag låta bli att oroa mig’, svarar jag, ’då jag ser folk fara vilse? Jag måste säga de stackars människorna huru de skola bära sig åt för att komma till rätta’.»
Detta var icke blott ord. Detta drag i fru Booths karaktär framträdde såväl i hennes tidigare som senare lif på tusen olika sätt. En liten illustration skall säkerligen intressera läsaren.
Det hände sig en dag, då lilla Catherine var ute och roade sig med att slå tunnband, att hon fick se en folkskara, samlad kring en drucken man som en polis just förde till polisstationen. Snabb som tanken uppfattade hon den stackars mannens ensamma och öfvergifna ställning, och springande af alla krafter, stälde hon sig vid fångens sida. Ehuru hon ej kunde säga någonting till honom, kom hon honom dock att känna, att det i folkmassan fanns åtminstone en, som sympatiserade med honom. Förgäfves gjorde folkhopen narr af henne; förgäfves försökte gatpojkarne med hård hand knuffa henne åt sidan: hon följde honom troget och gjorde till sin egen den vanära och den sorg han måste erfara. I sanning ett härligt sätt att bevisa de förlorade kärlek.
Huru ofta har jag icke i norra Englands folkuppfylda städer sett samma handling utföras af modiga unga kvinnor, andliga barn till henne, som åratal förut genom exemplets starka makt visade dem sättet att föra drinkare till Gud. Huru uppfinningsrik kärleken är!
Det förefaller mig, som om hon gripits af vår Frälsares känslor till röfvaren på korset, då hon gjorde sig till den ensamme brottslingens följeslagare på Bostons gator.
För några månader sedan satte jag »Catherine Booths lif» i handen på en framstående holländsk författarinna. Kort därefter skref hon till min hustru: »Genom att läsa ’Catherine Booths lif’ har jag, efter att ha vandrat borta i 30 år, kommit tillbaka till Catherine Booths Gud». Som ett bevis på verkligheten af den skedda förändringen, lämnade hon sitt lyxyösa hem och slog sig ned i ett litet kvaft rum midt i Amsterdams värsta slumkvarter, för att där taga vård om de döende och rädda de fallne. Då denna dam tillfrågades hvad som mest tilltalade henne i boken, svarade hon: »Catherine, då hon springer vid den druckne bostonmannens sida».
Jag tror icke det är någon öfverdrift att säga, att det är från detta tillfälle, som de härliga ansträngningar för drinkares upprättelse datera sig, som gjort frälsningssoldaterna till så stor hjälp för polisen och till en sådan makt i de land, där de arbeta, och som kommit till och med deras fiender att erkänna dem såsom en verklig kraft då det gäller att hjälpa de fallne.
Ett annat karaktärsdrag, som visade sig redan i hennes tidigaste år och som fortlefde hela hennes lif, bör också framhållas — hennes förtrytelse mot dem, som misshandlade djuren. Denna hennes förtrytelse öfverträffades endast af hennes kärlek till djuren själfva. Härom säger hon:
»Mitt barnsliga hjärta njöt mycket af Wesleys och Butlers spekulationer med afseende på möjligheten af ett tillkommande lif för djuren, då Gud skulle låta dem få en ersättning för de lidanden, som här drabbat dem».
Huru praktiska hennes filantropiska tendenser voro, kunna vi se af hennes anmärkningar till de små åsnedrifvare, som alltid i sådan myckenhet finnas vid de engelska badorterna. Hon brukade säga till dessa pojkar, då hon med sina barn spatserade utmed sjöstranden:
»Om jag vore som ni, skulle jag tycka det vara roligt att veta med mig, då jag lade mig om kvällen, att jag gjort mitt allra bästa för min åsna. Jag skulle tycka om att veta, att jag hade varit snäll mot henne och gifvit henne den bästa föda jag kunde åstadkomma, med ett ord — beredt henne en glad dag, eller handla så som om jag varit åsnan och åsnan jag».
För att lexan skulle göra behörig verkan brukade hon därpå gifva gossarne några ören, i det hon sade till sina egna barn:
»Det är på detta sätt jag önskar att mina barn skola använda sina slantar — till att uppmuntra gossar att vara snälla mot djur».
Sådana ord som dessa gingo ej förlorade, ty jag vet, att mer än ett af hennes barn i dag eger samma kärlek till den stumma skapelsen, som hon egde.
Fru Booths moder lyckades få fatt i en skola hvars föreståndarinna var kristen och hvars lärjungar till största delen voro frälsta barn. Catherines skoltid tycks ha varit ganska allvarlig. I stället för att endast sträfva efter att utmärka sig själf, använde hon en god del af sin tid till att hjälpa de kamrater, som hade svårt att reda sig. Hon förvärfvade sin lärarinnas förtroende och fick tjänstgöra som monitör. Hon var aldrig lat, och i stället för att använda sin fritid till lekar, hvartill hvarken hennes lynne eller hälsa lockade henne, använde hon den till studier.
Historia var — såsom man kan vänta af en natur, hvilken intresserade sig för karaktärer och allt lefvande — hennes älsklingsämne. Mest älskade hon dem, som gjort något stort för sina medmänniskor.
»Napoleon afskydde jag af hela hjärtat, emedan han tycktes mig vara den själfviska ärelystnaden personifierad. Jag kunde aldrig upptäcka något bevis på att han sökt göra sitt eget land något godt, långt mindre något af de land han eröfrat med svärdslag. Jag kunde ej låta bli att jämföra honom med Julius Cesar, som, ehuru han enligt min mening ingalunda var någon tilldragande karaktär, dock hade en allvarlig önskan att gagna de folk han besegrat. Hans ansträngningar för deras civilisation och de lagar och den samhällsordning han gaf dem, tycktes mig ursäkta hans blodiga krig och de förluster af lif och egendom som de förde med sig. Han tycktes mig eftersträfva sitt lands bästa och icke blott sin egen ära.»
Dessa hennes uttalanden skola säkerligen uppskattas af svenska läsare, då de jämföra dem med hvad Gustaf Vasa uträttat för sitt land och folk.
En svaghet i ryggraden, en åkomma, som gått i arf till flere af hennes barn, hindrade Catherine att fortsätta sina studier i skolan, och hon måste återvända hem för att tillbringa långa månader på sjukbädden. Man kan få en föreställning om hennes sinnesart och hennes energi, då man ser henne tillbringa de stunder, då hon ej ansattes för hårdt af smärtorna, med att studera och smälta sådana arbeten som Butlers analogi, Wesleys teologi, Fletchers böcker om antinomianism och helighet, Mosheims och Neanders kristna kyrkans historia. Här på denna sjukbädd lades utan tvifvel grunden till det logiska framställningssätt och det djupa vetande som utmärkte hennes föredrag och predikningar under hennes senare lif, och som tjusade rik och fattig genom sin skärpa, sin klarhet och sin sköna form. Hennes omdöme om böcker är lika intressant som sant, och lika träffande för vår tid som hennes. Så säger hon t. ex.:
»Kristens resa hade jag med stort intresse läst långt förut, men till och med då kunde jag ej annat än känna en stark motvilja för de kalvinistiska tendenser, som framskymta här och där».
»En annan bok, som jag omsorgsfullt studerade, var Newtons arbete om profetian. Sedan jag förgäfves sökt förena de olika tolkningarna, hvar och en understödd af sitt skriftställe, minnes jag huru jag helt bestämdt förklarade, att då så många lärda och visa män icke kommo öfverens om saken, så var det oförståndigt af mig att försöka komma till bättre resultat. Jag ansåg, att jag skulle täckas Gud bättre genom att söka bereda människor på Kristi ankomst, än genom att bestämma tiden för densamma. Vid denna åsikt har jag förblifvit allt sedan dess.»
Dessa ord äro särskildt behjärtansvärda för de många kristna i Sverge, som använda alldeles för mycken tid på att fundera öfver tiden för Kristi ankomst, men alldeles för liten för att bereda sig och andra för denna underbara händelse.
Vi lämna nu Catherine i detta af Gud utsedda sjukrum, där hon inhämtade så många djupt praktiska och nyttiga lärdomar för framtiden. Där upphörde hon att vara barn och blef kvinna. Där gick hon i Guds skola. Gud tog henne där afsides, och i tystnadens och smärtans stunder beredde han hennes hjärta för lifvets strider och mysterier. Sålunda visade sig nu som alltid, att Guds väg är den bästa. Han förde sin tjänarinna på »en väg, som hon icke visste». Hon följde efter dit Gud ledde, och resultatet af denna lydnad blef både en moder i Israel och Frälsningsarméns moder.
All missräkning, sjukdom, smärta och strid,
och hvadhälst oss ängslar och stör vår frid,
hur plågsamt och pröfvande än det är
och kvalfullt för sinnet och till besvär,
när blott det är öfver, det aktas ej mer,
och smärtan, likt nöjet, som dröm sig ter.