Hoppa till innehållet

Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 4
Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna
av Ewert Wrangel

Begynnande vänskap.
Kapitel 6  →
På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin.


[ 82-83 ]

Tegnérs biktmoder

I.
Begynnande vänskap.

Tegnér hade först vid närmare trettio år genom Sången för landtvärnet och Svea — den senare länge blott känd genom afskrifter — börjat bli bekant för en större allmänhet. År 1813 fick Martina von Schwerin läsa flere af hans dikter genom magister H. Schartau, såsom jag berättat. Hon skrifver den 2 maj till Brinkman härom. Brinkman hade beklagat att litteraturen så föga kultiverades hos oss; detta kunde nog vara sant, men verkliga skalder funnos dock: "Hvad säger ni om Tegnér?" För Brinkman var detta namn tämligen nytt, äfven om han hört omtalas Sveas pristagare. Tre år senare kunde friherrinnan Martina berätta att hon gjort skaldens personliga bekantskap på sommaren vid Ramlösa:

Ramlösa den 14 juli 1816.

— — — Jag har gjort en intressant bekantskap med Tegnér; men ni förstår lätt min saknad då jag säger er att han här vid brunnen tillbragt tre mornar utan att jag anade det, och det var först dagen för hans afresa som han hade godheten göra sig bekant för mig. Jag kunde endast tala med [ 84-85 ]honom några ögonblick. Vi talade om er, och mitt hjärta blef djupt tillfredsställdt vid tanken på att det var eder godhet jag hade att tacka för hans uppmärksamhet. Han syntes mig verkligen vara en snillrik man; och då han ämnar återkomma hit vid kronprinsens ankomst hoppas jag att vi icke skola skiljas utan att ömsesidigt visa en smula saknad öfver att icke ha fått se hvarandra mera[1]...

Några månader senare skref hon: Sireköping den 13 okt. 1816.

— — — Jag har nyss fått veta att Tegnér gått miste om det sökta pastoratet[2]: och oaktadt jag väl skulle önska att hans affärer tilläte honom nöja sig med den plats som han innehar, enär han då skulle stanna i Skåne, har denna nyhet dock gjort mig ondt. Den personliga bekantskap som jag gjort af honom har bestyrkt den mening som jag bildat mig efter hans skrifter; han förefaller mig vara diktare likaså mycket — och mera — genom inbillningskraften som genom reflexioner. Har jag rätt då jag finner att förhållandet är alldeles motsatt mot Leopold?... Hos Tegnér är snillet riktadt genom allt hvad de bästa studier kunna gifva af kraft och skarpsinne åt omdömesförmågan och af själfständighet åt uppfattningssättet. Ni vet att jag sätter värde på denna sista egenskap hos människorna. Om inom några år mina barns uppfostran tvingar mig att någon tid vistas i den gamla förfallna staden Lund, skulle jag där gärna vilja återse en person, hvars snille och talanger jag vet att uppskatta; men det är föga sannolikhet härför, då han, som är betungad med en ganska talrik familj, är tvingad söka en existens, som passar för hans omständigheter. —

I några bref de följande åren omtalar Martina von Schwerin sin nya bekantskap: "Jag tänker fullkomligt som ni i afseende på Kullberg[3]. Rosenstein har skrifvit till mig att det är en arbetare som akademien i honom behöfver; och häri har han tvifvelsutan icke orätt, ty jag är verkligen förtviflad öfver denna sinneslättja, som sedan några år tyckes hafva bemäktigat sig alla våra begåfvade män. Jag har icke kunnat underlåta att göra Tegnér denna förebråelse, och han svarade mig: 'Ni har rätt, men då man är betungad med en stor familj, måste man framför allt tänka på att lefva'. Franzén har svarat mig nästan alldeles detsamma; och jag skulle önska att bland alla de summor, som man ger ut för lyxsaker, man skulle vilja anslå en del för att låta snillet lefva, i synnerhet som detta sedan långliga tider räknats som en lyx." (13 mars 1817.)

"I dag väntar mig en intressant läsning: Tegnérs tal[4] i manuskript, som något afviker från det tryckta, hvilket ni känner i Stockholm. Jag vet icke om ni har gifvit er tid att läsa det, jag tror ni skulle vara nöjd med hvad där står om det adertonde århundradets anda, om denna filosofi så nedslående för hjärtat som för sinnet. Hvad beträffar stilen vet jag icke [ 86-87 ]om jag har rätt, men man märker måhända däri en smula för mycket att Tegnér har varit poet innan han blef prosatör; om man icke kan säga om honom med Kellgren:

Om någon gång hans vers var prosa,

kan man lika litet på honom tillämpa den följande raden:

Så var hans prosa aldrig vers.

Jag vet icke, men mot min vilja finner jag att det i hans skrift endast fattas meter och rytm för att icke lämna något öfrigt, mera att önska... För öfrigt är denne författare säkerligen den af alla svenskar, hvilka göra anspråk på eller förtjäna detta namn, som har den mest helgjutna inbillningsgåfva och det mest originella och mest oberoende uppfattningssätt." (26 mars 1818.)

"Jag ser däri[5] framför allt verket af en genialisk person, fullständigt oberoende genom öfvertygelse och karaktär och utrustad med en den mest poetiska fantasi. Kanske skulle man kunnat önska en smula mera allvarlig, en smula mera tuktad stil; men det finns däri så mycket skarpsinne, så många riktiga och djupa utblickar, att, man gärna förlåter en skriftställare med denna öfverlägsenhet att icke strängt ha hållit sig till det seriösas genre, som vi vanligen fordra af en religiös talare. Jag skulle emellertid inte vilja säga som Geijer i Uppsala att 'Tegnér skrifvit sitt tal med punschbålens själfsvåld' — på hvilket Tegnér mycket lustigt genmälde 'att Geijer skrifvit sitt med vigvatten'. Jag känner icke dennes tal, men jag vet att man förebrår honom en viss tendens åt det mystiska. — Ni vet för öfrigt att jag har ett slags förkärlek för Geijer. Hans skrift om inbillningens verkan samt Vikingen skola alltid af mig räknas bland de mest utmärkta stycken vi äga på vårt språk. För att återvända till Tegnérs tal, tror jag att ni skulle vara nöjd med allt som han säger om det 18:de århundradet, och detta uttryck att det fallit på sin egen synd synes mig i sanning beundransvärdt. Hvad han säger om människan, 'som redan i födseln förlorat ordet till sin egen gåta', visar icke mindre att Tegnér är verklig filosof och detta med all den öfverlägsenhet som talangen och snillet kan ge. På det hela är jag mycket intresserad att få veta edert omdöme om denna skrift, ty de grundsatser, som den innehåller, synas mig i så hög grad närma sig edra att det tyckes mig som om ni icke har kunnat genomgå den utan gillande." (2 april 1818.)

"Om Tegnér är föga uppskattad i det öfriga Sverige på grund af fördom, partianda eller afund, måste man medge att han är det ännu mindre i den landsort där han bor och detta på grund af okunnighet, och jag tror att hvad talangen behöfver är mindre loforden än vissheten om att vara förstådd. Vår vän Rosenstein har nyss tillskrifvit honom ett bref om hans tal vid reformationsfesten; som vår öfveråriga litteraturs äldste har han gifvit honom råd och anvisningar om skriften: några föranledde mig att säga Tegnér att han borde läsa [ 88-89 ]dessa anmärkningar som om de voro gjorda för 30 eller 40 år sedan, ty det är ju på den punkten som den andliga förmågan hos oss stannat, och jag förstår inte huru det är möjligt att människor, som äro andligen så framstående som Leopold, Blom etc., frivilligt afstå från den skönaste af sina rättigheter, den att följa århundradenas gång för att utsträcka den kedja som förenar det förflutna med samtiden och framtiden i närvarande stund." (11 juli 1818.)

Tegnér blef detta år (1818) inbjuden till Sireköpinge först till påsken och så till pingsten, men fick icke tillfälle resa. I stället skickade han henne en eller annan ny dikt, såsom den öfver unge Bildt ("Den främmande ynglingen"). Det var denna som Brinkman öfversatte till tyskan och som orsakade ett första närmande mellan de båda vittre männen[6]. Brinkman åberopade i sitt bref till Tegnér af den 23 juli "vår gemensamma vän friherrinnan Schwerin"; det var hon som först meddelade Brinkman poemet, och denne kallar i brefvet, till henne redan nu Tegnér "vår skald".

Efter J. G. Oxenstierna hade en plats blifvit ledig i Svenska akademien. Till dess sekreterare, sin gamle vän Rosenstein, skref friherrinnan von Schwerin då (9 september 1818) följande:

"Hvem utväljen I efter grefve Oxenstiernas död? — Tegnér! Han är skald, detta kan icke bestridas. Hvarföre icke inrymma åt honom en plats, hvartill hans gåfvor ge honom de bäst grundade rättigheter. Det finns en mängd andra för storherrarna, hvarpå Tegnér icke skall kunna göra räkning. Betänk då att han hvarken kan bli hofmarskalk eller ens kammarherre... Hans snille skall säkert hedra samfundet... Det är ni, min vän, den äldste och sekreteraren i denna Gustaf III:s skapelse, som bör använda allt ert inflytande för att den icke må aflägsna sig från sitt verkliga mål, som var att uppmuntra de litterära talangerna och att gifva dem en mer erkänd ställning än den som en smickrare ernådde vid hans hof. Tror ni innerst att han tyckte om att se alla de akademiska fåtöljerna förvandlade i taburetter."

Och den 22 oktober 1818 fortsatte hon: "Jag skulle säga er ännu ett ord till Tegnérs förmån, som förvisso är värd att intaga en af de tomma platserna i akademien, om jag icke visste att ni tänker detsamma... Tro mig, han är allt för mycket skald och litteratör att icke en dag blifva ett värdigt stöd för en institution, som annars skall gå mot sin undergång, då de gamla icke längre kunna stödja den. Sveas författare förtjänar kanske en plats bredvid Franzén och Wallin, och Leopold själf bör icke tveka att erkänna honom som medbroder."

För Brinkman omtalade friherrinnan Martina att hon till Rosenstein skrifvit om Tegnérs kandidatur till en akademisk fåtölj. Hon tillade (27 september 1818): "Finner icke ni, min vän, att det skulle vara angenämt att se honom där en dag sitta vid sidan om Geijer? Men skall en sådan fördomsfri dag uppgå öfver vårt stackars fädernesland?" — [ 90-91 ]Äfven Brinkman unnade hon en plats där, och skref därom när Adlerbeth s. å. aflidit.

Då Tegnér snart — för sina löneförhållandens förbättring — ämnade sig till Stockholm, skref hon till Brinkman: "Sveas skald bör känna sig stå öfver alla rekommendationer, och han måste vara mycket godmodig för att icke finna det, som jag skulle säga till hans favör, mycket löjligt. Detta skall ni snart märka i Stockholm, och ni gör mig då ett nöje, min käre Brinkman, om ni säger honom att ingen skulle kunna intressera sig för hans skrifter och för hans person mera än jag och att jag ser honom — med eller utan akademisk krans — dock alltid med originalitetens och snillets." (28 oktober 1818.)

Den 7 november blef Tegnér verkligen invald i akademien på platsen efter Oxenstierna. Geijer fick däremot vänta ännu i sex år, och Brinkman än längre. —

Den 10 juni 1819.

— — — En sak som tyckes mig aldrig nog anbefalld åt våra verkliga skalder är att icke visa sin lätthet att göra vers för hofvets alla fester etc. Någon har sagt mig att Tegnérs hustru är ledsen hvarje gång hennes man skrifver tillfällighetsvers. Fru Tegnér är en mycket begåfvad kvinna, som verkligen känner värdet af sin mans talang, hvilket tillräckligt, bevisas af hvad jag nyss sagt. Ni skall snart få råka Tegnér, han bör nu vara på väg till Stockholm. Jag hade haft hopp om att se honom här i hvardagslag före hans afresa; men Tegnér är så maklig att han blir sjuk hvarje gång han aflägsnar sig från hemmet, och jag, som nästan erfar detsamma, vågar visst inte tro mig ha rätt att göra honom förebråelser därför. För att återvända till tillfällighetsverserna kan jag icke beskrifva för er den ledsnad som jag ännu erfar då jag ser Oxenstiernas vackra talang bortplottrad genom obetydliga lofkväden, genom platt och utslitet smicker. Den som har diktat Hoppet och Oskuldens religion skulle väl haft rätt att icke begagna Apollos lyra annat än för att beledsaga en verklig ingifvelses utbrott. Jag skulle aldrig kunna göra mig en föreställning om en skald, som i djärf flykt liksom örnen höjer sig öfver jorden och först nedstiger på Parnassen för att hylla sig under lagrarna på dess topp och någon gång besöker den myrtenlund som växer upp vid dess källor — jag skulle icke kunnat se honom, säger jag, i en låg och förödmjukande ställning för att uppsamla alla det heliga bergets dåliga örter. Finnes det inte för detta så många andra som endast allt för mycket ha ryggen till reds? Om det finnes entusiasm, är det en annan sak; en diktare bör likaså väl kunna uttrycka den för ett lefvande föremål som för en hjälte från förflutna tider; men utan att denna stämning uppfyller själen synes mig intet vara mera skadligt för snillet än att skapa sig en inbillad för makten och för de personer som äga den. —

Ett år senare kunde emellertid friherrinnan Martina skicka Brinkman en tillfällighetsdikt af Tegnér, som icke behöfde några ursäkter: det var poemet vid magisterpromotionen 1820. Detta poem visar, skref hon, hela skaldens originalitet, men det visar ock hans likgiltighet i fråga om uttrycket. [ 92-93 ]Sådana bilder som den om Dafne vore hänförande; men den om orgeln, hvars pipor gå genom världen, vore alltför obestämd och mystisk — för dylika djärfheter brukade man annars förebrå Atterbom.

Vid denna tid hade ett närmande skett mellan Tegnér och den charmanta frun på Sireköpinge. De hade åter träffats 1819 — sannolikt i Ramlösa — och Tegnér hade då talat om ny litteratur och lofvat låna henne böcker. Det är härom detta första lilla bref handlar:

Sireköping den 28 augusti.[7]

Förvissad att det sanna snillet finner tid för allt, äfven den att, läsa fruntimmers kråkfötter, nekar jag mig ej den tillfredsställelsen att skriftligt anhålla om de böcker Herr professorn lofvade mig: glad få tillika säga, att då Herr professorn vill förvandla sina sanna beundrare i verkliga vänner, ni då endast måtte skänka dem några timmar, lika med de vi njöto i Herr professorns sällskap. — Under båda dessa förhållanden önskar jag lifligt att någon gång få vara ihågkommen —

Martina Törngren.

Och när Tegnér följande år gjort sitt första besök på Sireköpingo, skref hon:

Den 24 augusti 1820.

Ändtligen, min käre Brinkman, har jag här fått se Tegnér, som hos oss tillbragte 24 timmar, hvaraf största delen förflöt under ett af de mest intressanta samtal. Tegnér är diktare i sitt sätt att se lifvets mest obetydliga förhållanden, hans snille utsträcker sig till allt liksom hans glädje och hans originalitet, som sprida ett helt nytt behag till och med genom hans vetande, hvars djup det är omöjligt att icke erkänna. Få af våra goda hufvuden innehafva denna mängd af kunskaper som så väl smälts, ej heller denna lätthet att göra dem märkbara för andra: en okunnig likaså väl som en begåfvad man skall finna behag i hans samspråk Han upplifvas då han talar, alltid som diktare, aldrig docerande, hans populära uttryckssätt borttager intet af det upphöjda i hans stämningar, och han är född att göra epok i vår litteratur, om han bevärdigade sig att draga fördel af sina företräden; men som Filoktet har han dolt Herkules' pilar och tecknar ofta blott med foten hvarest det gudomliga vapnet hvilar. Det är onödigt att säga, att vi ha mycket talat om er, ty öfverallt, där mitt hjärta, där min själ njuter, är ni icke alltid närvarande där? Och han har meddelat mig en önskan som jag i all synnerhet skulle vilja se realiserad, det är att öppna brefväxling med er såsom den man, till hvilken han skulle finna största fördel att meddela sina tankar och af hvilken han med största utbyte skulle få veta hvad som tilldrager sig i vår litterära värld. Tvifvelsutan skulle detta betyda mera för honom än Leopolds komplimanger och de artiga fraserna af alla de andra, som endast kunna trötta ett sinne som hans. Han syntes nog så belåten [ 94-95 ]med sitt lilla besök här och lofvade mig utan tvekan att återvända, och han sade mig öppet att han hade fruktat komma hit, enär han, då han gjort några besök på två eller tre egendomar i provinsen, hade haft så fruktansvärdt tråkigt på grund af den ceremoniösa och stela tonen som härskade där, att han kände sig lycklig att komma därifrån; men då han hos mig endast fann en ogenerad frihet som jag älskar att omgifva mig med, hade han genast funnit sig hemmastadd, och vi ha skrattat och pratat vid vårt första samtal som gamla vänner, hvilka återfinna hvarandra efter en kort frånvaro. Jag känner att enkelheten i vår vanliga lefnad har gifvit denna prägel åt mitt sätt att vara; det tyckes mig nu som om jag hittills varit alltför artig, särskildt mot snillrika personer, hvars sällskap alltid utöfvat dragningskraft på mig. Min vanliga välvilja är alltid densamma i djupet af mitt hjärta, den hör till min karaktär, men jag visar den med mera ifver gentemot genomsnittsmänniskor — jag märker instinktlikt att öfverlägsna personer kunna upptäcka den med mindre besvär. Jag erinrar mig ofta att den älskvärda Albertine Staël fann mig alltför komplimenterande, och jag tror att hon hade rätt, oaktadt komplimangerna då blott utgjorde uttryck för entusiasmen. —

Och så följde det första brefvet från Tegnér. Då det hittills varit otryckt, må det här meddelas in extenso:

Lund den 2 september 1820.

Mitt vistande på Sireköping hör till de få helt och hållet lyckliga dagar jag haft i Skåne. Dylika dagar kallade romarna för dies candidi, en term som Martina lätteligen förklarar. Men sådana hvita dagar äro för mig sällsynta. Man gör i vårt land allehanda för kommunikation sjöarna emellan; men för kommunikation mellan tankar och känslor ha vi tyvarr ingen Götakanal. Den som sker genom posten är en blott nödhjälp; ty bref äro dock vanligtvis ej annat än mer eller mindre misslyckade öfversättningar af det lefvande ordet. Jag finner mig emellertid häri, och gör vid dylika tillfällen som kamelerna i Afrika; de dricka sig på en gång otörstiga för hela den långa ökenresan. Ack! lifvets mesta glädje är väl föga annat än ett förlag; man måste lefva lefva flere månader af hvad man inbärgat på en dag. Men minnet, åtminstone mitt, är också en god hushållare. Jag vågar ej skrifva vidare härom, af fruktan att falla in i den sentimentala tonen, hvilken väl kan passa för Brinkman, men icke därföre för mig.

Childe Harold medföljer. Sedan Atterbom förklarat Lord Byron för en blott modepoet, borde jag väl tro härpå, utan vidare undersökning. Men jag är olyckligtvis en född tvifiare vid alla dylika förnäma omdömen; och det genialiska, under hvad form som helst, är aldrig rätt på modet. Jag anser Byron för en högst märkvärdig, ehuru ingalunda älskvärd natur. Det är en poetisk Napoleon. Det ligger någonting stort och titaniskt i hans väsende. Som de gamla titanerna (deras släkte lefver ännu) är han väl fallen i den olika striden emot lyckligare, men ej högre makter; men man ser dock på den fallne att det blott var ett sådant sinne, som kunde tänka på att bestorma himmelen. En fallen ängel, [ 96-97 ]väldig som Miltons, är den bild hvarunder jag alltjämt föreställer mig honom. Som en förstörd värld, bebodd af de fördömdas andar, står hans stjärna med ett blodrödt sken på vår poetiska horisont. Jag anser, om jag skall vara uppriktig, en sådan sinnesstämning ingalunda för poetisk. Ty den rätta poesien måste väl upplösa alla dissonanser i och utom sig, hon måste jämna allt hvad lifvet och verkligheten har ojämnt och skråfligt; och det är icke i det brusande hafvet, utan i det lugna som himlen speglar sig med sina stjärnor. Men det är dock intressant att betrakta ett dylikt väldigt sinne äfven i sina ruiner. Det är som jag föreställer mig det gamla minnets änkesäten, Rom eller Persepolis, med sin förbleknande härlighet. För mig åtminstone är det intressantare att se en sådan manlig själ som med förbittradt mod och lugn förtviflan sätter sig till tappert motvärn mot sitt öfvermäktiga öde, än att höra detta honungssöta, trånsjuka, Atterbomska pjunk, hvarmed våra rimmare för dagen vilja öfvertyga oss om sin poetiska kallelse; liksom ingifvelsens källa vore en tårekälla, liksom geniet vore en fortfarande nervsjuka. Det är bättre att trotsa än att klaga, ehuru ingendera är poetiskt. Jag kan beklaga det förra, men jag kan endast förakta det senare. Märkvärdigt är det äfven att huru mycket lord Byron visar sig hata människosläktet, likväl ofta i hans skrifter en stråle af innerlig tillgifvenhet och ren mänsklig ömhet röjer sig för enskilda människor. Det är hans bättre genius som hviskar i stormen, det är en oas i ödemarken af hans arma, plågade hjärta. En hvar har sina mörka stunder då man tviflar på Gud eller som här vill säga detsamma, på mänskligheten; men tviflet i sig själft är icke förkastligt. Det är människans nödankare. Går det endast djupt nog, så slår det sin tand i bottnen på en afgrund och håller lifvets vacklande skepp fast under stormen. Endast den ytliga jämmern, som simmar likt ett flöte på de triviella vågorna, är eller borde vara förhatlig för hvarje ädelt sinne. För öfrigt kan det blott vara en röst om versens skönhet och framställningens energi hos Byron. Det är i Sverige åtminstone förlorade konster som man åtminstone för sällsynthetens skull borde värdera. Byrons öfriga arbeten skola följa vid tillfälle.

Jag bifogar några tyska arbeten, af oändeligen mindre poetisk halt, men som hittills torde vara obekanta. Jag har af det slaget allehanda; men med undantag af två eller tre stora namn, kan jag icke neka att jag föraktar hela det heliga romerska riket. Fransyska vitterheten med all sin ytlighet och prosa ar dock åtminstone en nationell fysionomi; men den tyska är och förblifver en blott profkarta. Just deras mångsidighet fördärfvar dem. De föreställa mig världsbildningen i poetiskt och filosofiskt hänseende, liksom strecken på Schwerins kartor föreställa världshistorien. Nämn dock ej detta för Brinkman; ty han är förmodligen, liksom Uppsalaborna, en partisan af den tyska förträffligheten. Tron härpå tyckes ta öfverhand; men för min del gör jag mig aldrig till vän af den orätta Mammon.

Med det märkvärdigaste af hvad som i senare åren utkommit af svensk vitterhet kan jag bistå om så behagas. Jag tror dock att den gjort. bäst som försofvit hela vårt sista vittra decennium. För min del har jag väl sofvit därvid, men dock varit störd af [ 98-99 ]obehagliga drömmar. Tiden i allmänhet är magnetiserad. Vi lefva icke när han vaknar.

Min vördnad för baron Schwerin.

Ödmjukast Tegnér.

Ur detta bref meddelade fru Martina snart sin Stockholmskorrespondent intressanta utdrag. Tegnérs bedömande af Byron skulle säkert intressera — ett verkligt geni, som gör rättvisa åt ett annat.

Med ifver kastade sig fru Martina öfver de sända böckerna, och när hon efter några veckor läst dem, skref hon till Tegnér:

Sinnet uppfylldt af lord Byrons poetiska förtjänster, skyndar jag att aflägga min tacksägelse för lånet af dess arbeten till den, som med mästerlig hand skildrat det genialiska de innefatta, och efter hvilkens omdöme vi andra i alla afseenden böra finna oss lyckliga att rätta vårt eget. — Byron kan visserligen aldrig nekas ett af de första rummen bland sitt lands som ibland sitt tidehvarfs skalder, ehuru hans sätt att bedömma den idealiska världen synes lika ensidigt som hans ställning i den verkliga är isolerad från allt hvad som där upphöjer och förädlar människan. Men just denna ställning är kanske orsaken till de honom egna skönheter, som framblixtra öfverallt i hans poesier och i synnerhet i tredje och fjärde sången af Childe Harold. De tvenne första finner jag mycket mattare. Denna hans själs beständiga sträfvande, att i brist af annat, och man skulle säga mot hans egen vilja, fästa sig vid det stora i naturen, denna oupphörliga inre strid men öfverlägsen fientlig makt, som han endast härskar i diktens luftiga regioner, och som lik hydran i fabeln framalstrar ett nytt hufvud hvarje gång den rörer vid jorden, verkar öfver all beskrifning på inbillningen, och försätter oss äfven för några ögonblick i lord Byrons skuggrika värld, hvarest vi tycka oss med honom hafva druckit i vämjelsens kalk. Någon skön naturens scen, skildrad med känsla och förtjusning, återför oss snart till ett mera rent förhållande, och ehuru Byron ej lyckas att hos sig eller hos andra bibehålla denna sanna poetiska sinnesstämning kan man aldrig misskänna i hans lyras brutna toner ett himmelskt ljud; man märker endast att handen, som frambringar dem, är ofta frestad att sönderbryta det instrument, hvars tjusande ackorder ej äro tillräckliga att besvärja passionernas stormar.

Die Ahnfrau är en ganska förnöjsam spökhistoria, hvars förtäljande aldrig kan gå miste att på skinnet åstadkomma den vid dylika berättelser klassiska verkan af hvad fransoserne kalla la chair de poule: i dramatiskt hänseende tyckes mig [bland] karaktärerne i synnerhet Jaromirs på det högsta öfverspänd. Stamfruns famntag är verkligen ej nödvändigt för att bringa honom till hvila, hans nerver äro så spända att de enligt naturens lag skola brista. Carl Moor, idealet, efter hvilken denne senare röfvarhjälte är tillskapad, intresserar mig vida mer. Die Schuld har ett för mig i alla afseenden större värde — utan att vilja bedöma huru skadlig den kan vara, genom den afgjorda syftning till bestyrkandet af tron på ett oundvikligt öde, blifver den såsom en sann målning på tvenne brottsliga karaktärer af [ 100-101 ]ett lika högt dramatiskt som moraliskt värde. Vi alla nordiska fruntimmer böra dessutom vara jäfviga då det är fråga om Müllner, han ger oss för stora förmåner i skildringen af sin Ierta för att ej vara förvissad om vårt beröm, och jag vågar säga vår tillgifvenhet[8].

Körners snillrika poesier blifver säkert ett af de varaktigaste minnesmärken af tyskarnes dröm om frihet och själfständighet. De drömma visst ännu, men enligt gamla svenska folksägen ridas de under tiden af en viss politisk mara, som under namn af konstitution plågar dem förfärligt. För oss andra, som sedan längre tid tillbaka inbilla oss att vara gamla bekanta af denna tidehvarfvets hjärtunge, har hon längesedan antagit skepnaden af en kokett med tom själ och förtorkade känslor, hvilken aldrig saknar utvägar att spela sina tillbedjare ur händerna mången utlofvad och förväntad gunst.

Många hjärtliga hälsningar till fru Tegnér, och en lika uppriktig önskan att ibland med några rader blifva försäkrad att jag ej är främmande för personer, jag vet värdera, vågar jag här anföra, jämte tolkningen af det intresse, med hvilket jag säkert kommer att läsa några andra skrifter, i fall sådana vore att tillgå, och som valda af en så god hand äga en gifven förtjänst för mig.

Martina Törngren.

Sireköping den 18 november 1820.

Schwerin hälsar tusenfalt.

Till Brinkman hade hon också meddelat sina intryck om de diktverk, hon med så stort intresse genomgick. I Müllners Die Schuld var det teckningen af de två kontrasterande kvinnokaraktärerna som hon fann särskildt förtjänstfull. Grillparzers Ahnfrau vore hemsk, då den skildrade fädernas missgärningar uppå barnen intill tredje och fjärde led; men författaren var mycket talangfull, och friherrinnan hade redan förut vid läsningen af hans Sapfo funnit honom vara Schillers mest värdige efterföljare. Hon gör i detta sammanhang en intressant parallell mellan de båda skaldernas skildring af det upplyftande och renande i den barnsliga oskuldens närvaro uti resp. Don Carlos och Sapfo. I Sapfo stod — skref hon i ett senare bref (januari 1821) — Grillparzer för öfrigt vida högre än i Die Ahnfrau; ett upphöjdt lugn härskar där i handlingen men rörlighet i känslorna. Hjältinnan påminde henne något om madame de Staëls Corinne.

Diskussionen om Müllner och Grillparzer fortsatte hon också i ett följande bref till Tegnér af den 5 februari 1821 (tryckt i Ur Esaias Tegnérs papper s. 143 ff.). Då hade Tegnér nyss utgifvit Nattvardsbarnen: "Vi äga en verklig nationell idyll!" utropar hon i förtjusning. I ett bref till Brinkman tvecklar hon närmare sin uppfattning af poemet och den åtföljande dedikationen till Norberg. [9]

Den 18 januari 1821.

... Jag har nyss haft några njutningsrika stunder genom läsningen af Tegnérs dikt [ 102-103 ]Nattvardsbarnen. Känner ni den redan? Jag tviflar därpå, ty Tegnér är så blygsam då det gäller att sprida sina alster; större delen af de skaldestycken, som ni har af honom, har röfvats från hans studiekammare. Jag är mycket ledsen att icke hafva fått tillfälle att skicka ett bud till Lund för att skaffa ett exemplar att skicka er, och det som jag har har jag erhållit från författaren på ett sätt som gör det omöjligt att offra det ens åt vänskapen.

Jag har ännu icke läst något af honom af en så jämn hållning och hvars intryck varit så rörande. Vi kunna nu smickra oss öfver att hafva en nationell idyll, hvars tendens är upphöjd, utan att detta minskar en smula af den enkelhet som utgör det väsentliga behaget i denna skaldeart. Det målar icke herdar och får, som icke höra till vårt klimat, det beskrifver inte heller öldrickare och tobaksrökare, men det framställer ett af de mest högtidliga ögonblick i vår lefnad, då religionen visar oss vår plats i skapelsens moraliska kedja, då, såsom Tegnér säger, "ljuset med strålarne alla regnar från himmelen ned"...

Det är mig omöjligt att neka mig nöjet att med er genomgå några af diktens skönheter, börjande med dedikationen till Norberg, som så fullkomligt står i samklang med det hela. Ni skall i första strofen finna den mest lyckliga utaf imitationer: "Minns du det land"... Följer så en ypperlig strof om norden och därefter en annan som det är mig omöjligt att läsa utan den största rörelse: "Jag vet det väl, ty jag har äfven längtat... till björkarne omkring min moders hus". Här möter oss denna hjärtats eviga poesi, som på ett helt annat sätt sätter inbillningen i gång än "minen blå" etc. Den förbinder sig med hvad som mest lifligt, mest sundt i våra erinringar, den är ett paradis af vår ungdom och uttrycker genom kära bilder en af vår själs mest kraftiga önskningar. — Men, som skalden sjunger i en följande strof: "hvar är väl mannens fosterbygd?... där han har offrat åt de högre makter, åt ljusets makter, hvad han bäst kan ge... det sanna som han tänkt, det ädla som han ville". Är det möjligt att bättre föra våra blickar mot en andra ungdom, själens, hvars bild det icke mer beror på omständigheterna att fördunkla. Hvem känner icke djupt vår tillvaros höga mål?... Jag skall endast citera ett par rider till af dedikationen därför att de erinra om er och sålunda i mina ögon äro af de mest intressanta: "Kom orientens vän och nordens heder... som åldern vis, som barnet oskuldsfull, kom åter!"

Totalintrycket af själfva skaldestycket är så harmoniskt att jag nästan förebrår mig att taga ut en eller annan rad därur; men mitt hjärta har verkligen njutit för mycket däraf för att icke känna behofvet att meddela mina intryck till er. Jag går förbi dess början, ren, enkel och upphöjd i den beskrifvande genren; men för att gifva er en föreställning om den ton som råder där, skall jag citera de rader, som måla prästen, en ädel och rörande bild: "Se då trädde där in i kyrkan den värdige lärar'n".[10] Jag har roat mig att jämföra detta ställe med en liknande och ofta citerad bild i Deserted [ 104-105 ]village, ni erinrar er det utan tvifvel: At church, with meek and unaffected grace etc. Ni skall finna en liknande förmåga hos de båda diktarne — mera af utsträckning hos Goldsmith, men, jag vet icke om jag bedrager mig, någonting mera drömmande, mera kristet hos Tegnér...

— Då blir jorden för liten, för kvaf, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen och andens längtan är andakt.

Se där min vän religionens djupa källa, den religion som vi älska som medfödd, som oskiljaktig från vår natur, som höjer oss, som bär oss utöfver lifvet med allt hvad vi hafva mest värdefullt...

Jag som har hållit af Tegnér innan jag kände honom, huru mycket gläder jag mig icke nu öfver att han på det mest segrande sätt har värdigats svara sina afundsmän, som förebrått honom att endast vara präst till namnet, att icke hafva någon religiös lyftning och många andra liknande dumheter — som om allt hvad som är sant, upphöjdt, sublimt icke hade en omedelbar förbindelse med religionen, denna hjärtats filosofi, som ni så skönt benämner den, som icke är och icke bör vara för oss annat än det försonande bandet, hvartill våra dygder som misstag, våra njutningar som våra sorger länka sig. — Men jag måste sluta, det kostar på mig att rycka mig ifrån er och från Tegnér. — Jag gör er icke ursäkt för den pappersbunt jag skickar er. Farväl!

M. T.

Tegnér var den mest själfständige och tillika mest svenske diktare vi ägde — detta betonar Martina von Schwerin gång på gång. Och huru hon njöt af lyckan att kunna sentera detta hans sinnes oberoende och svenskhet, antyder hon också i brefvet till honom af den 5 februari 1821:

"Jag skattar mig dubbelt lycklig att ej nu höra till denna putsade del af publiken, hvarest sällan finnes en egen mening, ett själfständigt omdöme, då jag i skygd af grannskapets rättigheter får meddela mina tankar åt en man, hvilken, om han ej ägde annan förtjänst än den att vara mitt fäderneslands mest oberoende tänkare, alltid hade för mig ett högt och verkligt värde. Att han tillika är en stor poet, den ende egentlige svenske poet vi kanske ägt, skadar intet; det gör mig endast rädd att ibland vara besvärlig, då jag gömmer min beundran för mig själf och för vännen Brinkman, som delar mina känslor med en mera patriotisk tillfredsställelse än man skulle vänta af hans tyska själ... Jag tror ej mer på den poetiska lättjan. De förträffliga bref, jag äger, kullkasta för alltid denna obehöriga tillvitelse."

Det själfständiga, nobla och rättvisa i sin "favoritskalds" tänkesätt fann Martina von Schwerin klart framstå i Tegnérs ställning till religionsprocessen mot Geijer, hvilken process han, som bekant, djupt ogillade. Hon meddelade sin Stockholmsvän tidt och ofta utdrag ur Tegnérs bref om denna och andra dagens frågor, t. ex. om Thorild och Leopold i anledning af Franzéns poem. "Det verkliga snillet", utbrister hon hänförd (den 20 maj 1821), "är väsentligt poetiskt, och poetiskt genom hjärtat likaså mycket som genom inbillningskraften". Varmt tog hon också sin skald i försvar, när han blef angripen på ett eller annat [ 106-107 ]sätt. Så hade Brinkman en gång relaterat yttranden af excellensen Trolle Wachtmeister och hans fru, som innehöllo en anmärkning rörande Tegnérs själfsvåld i sällskap. Hon svarade:

Den 7 juni 1821.

— — — Det återstår att försvara min käre skald för grefve Wachtmeisters lilla beskyllning. Tvifvelsutan är Tegnérs vandel ingalunda idealisk; men får man inte förlåta att han som så många andra söker undslippa den tyngande ledsnad som lifvet ofta lägger på oss i landsortens små sällskaper, hvilka hvarken höra till ensligheten eller till societeten, såsom ni och jag skulle önska att fatta detta ord. Han spelar kort, han dricker gärna ett glas med sina vänner; men hvad vill ni att han skall göra, då de personer, som han är tvungen att ofta se, väl kunna beundra kvickheten utan att vara i stånd att fullt förstå den. Äro icke dessa enfaldiga bifallsåskor mera plågsamma för snillet än de strängaste kritiker skulle vara? Och om Tegnér ofta förledes att glömma sin öfverlägsenhet för att närma sig den allmänna tonen, vågar jag svara att detta nedstigande aldrig grumlar sedligheten som han hyllar såsom en beundrad make till en mycket präktig och mycket begåfvad hustru och som en af de bästa fäder som finnas. Genom naturen och sin begåfnings art hatar han hvarje förkonstling och fruktar tråkigheten nästan på samma sätt som madame de Staël afvisade den. Om han är tillsammans med personer, som ingifva honom den, säger han inte ett ord. Och ni förstår att vår älskvärda grefvinna Wachtmeisters ställning, rang och till och med sätt att vara just böra vara ägnade att inge honom en viss rädsla, som han icke kan erfara i sällskap med mig och med tre eller fyra damer i Lund, med hvilka jag likaså väl som han trifves utmärkt. Biskopens fru t. ex. har väl aldrig synts vår utmärkta grefvinna vara annat än en god husmoder, nog så stel då hon är tvungen att ägna sig åt sällskapslifvets plikter, och denna kvinna är inom sitt hem ytterst älskvärd och full af naturligt behag som jag tycker hundra gånger mera om än de cirklade fraserna hos mer än en af våra eleganta damer i Stockholm. Hvad mig beträffar, vet ni att jag till min natur icke är mycket imponerande. Tegnér och jag trifvas alltid fullkomligt med hvarandra, och dock är jag ju en kvinna, som ofta tvingas att lämna det mest intressanta samspråk för att se efter mitt kök eller min mjölkkammare. Intet synes mig vara så missprydande som de försök som de flesta af våra damer i den stora världen göra för att dölja att de äro tvingade att sysselsätta sig med sådant. Med några få undantag äro våra hem icke ställda på en så stor fot att det blir oss möjligt att lämna åt andra omsorgerna om dem; detta gäller särskildt på landet, och jag ser icke hvad som skulle hindra mig mera att tala om litteratur och filosofi då jag kommer från mitt hushåll än då jag lämnar en bal eller en anspråksfull supé. "Om det fattas ett glas hos mig, går jag själf och tager det i skåpet", sade jag häromdagen till en af mina små väninnor här, hon började och sade: "Också trifs man så väl med dig!"[11]...

[ 108-109 ]Om Tegnér vore mycket bekant med vår utmärkta grefvinna, vore jag säker på att han skulle bedöma henne som ni och jag; men ännu har han endast kunnat se hos henne excellensens gemål och den lidande damen som förtjänar alla möjliga omsorger och hänsyn; och det skulle kunna hända honom själf i edra kretsar i Stockholm eller annorstädes att han endast komme att synas som en mycket vanlig människa.

Jag väntar mig nöjet att se honom här i påsk. Ni förstår väl att vi komma att tala mycket om er, jag har dessa dagar läst några utmärkta stycken af honom som jag icke förut kände: Den vise, Förvillelsen, Klosterruinerna, Hjälten. Har ni dem? Annars skall jag låta afskrifva dem åt er. —

Med sin mor från Råda, som åter kom till Skåne på besök, var Martina von Schwerin som hastigast i Lund på sommaren (1821). Och i augusti kom Tegnér ut till Sireköpinge en dag, då där var främmande. Hans ton hade varit glad, lätt och till och med pikant, skröt värdinnan till Brinkman.

Under dessa, år var diktningen ingalunda försummad; skaldens "poetiska lättja", som han själf ofta ordade om, hade tydligen för tillfället fått vika. Efter Nattvardsbarnen beredde han sig nu på fortsättningen af Fritiof äfvensom på Axel. Smärre dikter som nu framkommo, t. ex. vid Kristianstads hofrätts invigning, skickade friherrinnan Martina i afskrift till Brinkman. Att Tegnérs sånggudinna missbrukades för tillfällighetsdikter, var beklagansvärdt, skref hon den 9 sept. 1821; Tegnér medger detta och säger skämtande att hofrättsverserna skulle nog nu afskräcka beställarne, dessutom kunde han nu lämna ifrån sig handtverket i Lund till någon lika god stadspoet.

En plan till en hyllningsdikt, som hon icke ogillade, var den af Brinkman framkastade till ära för Leopold; äfven friherrinnan medgaf att "vi kunna som svenskar icke glömma hvad vi äro skyldiga den gamle sångaren". Hon lofvade meddela Tegnér denna tanke; men, tillade hon, "detta beror på inspirationen, som är allt för honom". Allt kunde ju annars icke vara så inspireradt som t. ex. Solsången, denna dikt "är säkert en af de vackraste som skrifvits på något språk, sublim i tankar och bilder, djup i uppränningen, hänförande i målningen".

Om Nyåret 1816, som hon kände både i dess ursprungliga, af Geijer som alltför djärf och fri ansedda affattning och i dess senare omarbetning (först tryckt 1828), skref hon den 3 januari 1822:

"Jag vill visst inte för er framställa Nyåret 1816 som en af de mest upphöjda skapelser af vår älsklingsskald, men det tyckes mig att det vore omöjligt att icke räkna det bland hans mest originella. Och i den kommande tiden skall det bära ett, starkt vittnesbörd om den säregna läggningen hos sin författares snille.[12] Ingen annan än ett verkligt natursnille skulle kunnat skrifva det. Jag medger att däruti finnes starka drag af den råhet man fordom förebrådde Tegnér: men tänkaren älskar äfven att skåda snillet, sådant som dess oformade massa [ 110-111 ]skiljer sig från moderklippan, innan konstens huggjärn omskapat det till gudabilder."

Genom Tegnér blef Martina von Schwerin nu på allvar intresserad för den danska litteraturen. Hon började läsa Baggesen och Oehlenschläger; af den senare läste hon först några diktverk i tysk öfversättning, innan hon af Tegnér fick låna de danska originalen. Tegnér hade sagt att Oehlenschläger vore den störste lefvande diktare efter Goethe; ännu på våren 1821 hade hon icke fått någon egen uppfattning därom. På sommaren läste hon emellertid hans dramer samt Helge och hänfördes af dem.

Den 14 september skref hon till Tegnér:

"Med lifligaste nöje hörde jag sägas häromdagen, att vi snart kunna, vänta en fortsättning af Fritiof. Efter Leopold[13] återstår ingenting för mig att säga öfver ett mästerstycke som afväpnat själfva Fosforisterna. Deras beröm synes mig för öfrigt lika tomt som deras tadel. Poetiska kalendern försämras med hvarje år, och säkert är, att för den skull förlåter man dem ingenting. Hvad som vida mer fästat min uppmärksamhet, är Leopolds önskan, så öfverensstämmande med min egen, att se ett tragiskt ämne behandlat med en öfverlägsenhet som vi ej behöfva ensamt lämna åt danskarna. Herr professorn sade häromdagen, visserligen med rätta, att i Sverige finnes ingen publik; men utgöres då denna för skalden, tänkaren och filosofen af drönarne i världens stora bikupa? De lagrar, af hvilka snillets segerkrans flätas, hafva ännu aldrig vuxit på allmänningen, och äfven hos oss finnas några få privilegierade själar, för hvilka ingen skönhet går förlorad. Vår gamla nordiska historia är rik på höga och kraftfulla ämnen. Ibland dessa har Domalder i synnerhet hänfört min inbillning. Är den verkligen för grym för att ej kunna poetiskt behandlas? — Enligt tillstånd behåller jag ännu Oehlenschläger för att, sedan jag erhållit litet mera vana af språket, än en gång läsa om densamma. Jag har för Brinkman uttryckt min förundran öfver det, att denna stora skald är så litet känd af honom och de flesta af hans halt i Stockholm, och är det ej märkligt, att äfven vid den tänkande världens stora lotterispel bästa numren får oftast uppvisas utaf barn, som minst borde känna dess värde."

I detta bref framför Martina von Schwerin Brikmans tanke att Tegnér måtte hylla Leopold i en sång, ehuru hon visserligen icke dristar sig pålägga sånggudinnan något tvång. För öfrigt var hon glad och stolt öfver snillets förtroende: "Om ej försynen nedlagt själfva gudagnistan i min själ, förmå likväl mina ögon att fatta dess ljus och mitt inre att renas af dess himmelska låga." Till sist berättar hon en skämtsam episod från en högtidlighet i ett närbeläget pastorat, då biskop Faxes gästat Sireköpinge: "Fader biskop tog ut sin rätt med en kyss som jag enfaldeligen och kristeligen ej trodde mig kunna neka till en som skrifver herdabref. Säg emellertid åt fru Tegnér att det skedde på biskopinnans begäran. Hälsa henne af hjärtat!"

I sitt svar af den 11 oktober 1821 (se jubelfestuppl. V s. 231 ff.) nämner Tegnér att han önskade få färdiga några nya sånger af Fritiof att uppsända till [ 112-113 ]Iduna. Det är här han för första gången i bref nämner henne sin "sköna biktmoder". Att öfvergå till dramat afböjer han åtminstone tills vidare; det är bättre att misslyckas i de lägre arterna: "Hvad Domalder angår, så ha vi redan däröfver en tragedi, om jag minnes rätt, af Paykull. Den är obetydlig. De gamle svenskarna slaktade sin kung, därför att spannmålen var för dyr; de nya skulle ha lust att göra detsamma, därför den ej är nog dyr. Men af ett sådant ämne är ej godt att göra något."

Till Brinkman skref fru Martina ett par veckor senare (23 september 1821) om Tegnér:

"Han arbetar nu på fortsättningen af Fritiof. Oaktadt min stora beundran för honom, får jag likvisst anmärka att han ej enligt Leopolds utsago är den ende, som med sin trollstaf kan ge åt vår nordiska mytologi hela glansen af den grekiska. Oehlenschläger täflar med honom häruti. Och jag finner nästan obegripligt att ni i Stockholm så litet känna denna verkligen stora skald och författare. Helge, ett skaldestycke i samma art som Fritiof, förenar allt hvad man kan fordra i detta hänseende. Det tragiska däri är också dystert och förskräckligt liksom det som utmärker Oedipus' saga. Poesien däri är i mitt tycke förtjusande, och den mångfald af versmått och skiljaktiga metrar, som utgöra hela stycket, synes mig bevisa en lika så skicklig hand i den mekaniska behandlingen af skaldekonsten, som inbillningskraftens rikedom framlyser ur själfva uppfattningen däraf."

Friherrinnan Martina anskaffade nu Helge jämte Palnatoke från Köpenhamn och sände sin vän i Stockholm. Palnatoke vore ett af Oehlenschlägers lästa, om än ej spelbaraste dramer, af en manlig och hög anda; endast en scen — den med äpplet som fadern skjuter från sonens hufvud — synes matt, då den så tydligt är bildad efter den bekanta scenen i Schillers Wilhelm Tell.

Emellertid hotades nu på hösten 1821 Tegnérs hälsa af ett våldsamt sjukdomsanfall, ett slags inflammation, som läkarne ansågo härröra från lefvern och som troddes vara dödlig. Vännerna sväfvade i stor oro, ej minst de på Sireköpinge, hvarom täta bud vittnade. Då han något hämtat sig, skref fru Martina:

Sireköping den 11 december 1821.

Återhållsamhet blifver säkert ej bedömd som likgiltighet af den som i poetiskt ljus är van att betrakta hvarje hjärtats känsla eller tankens öfvervägande. Den förra har jag trott mig böra bibehålla, oaktadt de flera vänskapsfulla uppfordringar jag erhållit att skrifva. Jag har åtnöjt mig att i tysthet innerligen tacka Gud för det ni blifvit oss återgifven, och detta sätt att uttrycka mig får ej synas hvardagligt för skalden, ty om hjärtats språk är enkelt tydes det alltid af snillets: den lyckligt begåfvade talar dem bägge med fantasiens styrka Och tjusningskraft, men upphör aldrig att älska det förstnämndas rena ljud, såsom oförgätliga minnen från en försvunnen barndomstid af oskuld, känsla och frid. Jag lämnar den dityrambiska glädjen öfver ert återfående åt Brinkman och Leopold, och medskickar nu igen en liten epistel, som jag väl kunde kopiera, men jag älskar framförallt att lefva på egen bekostnad, äfven i intellektuellt afseende, och [ 114-115 ]vill ej utelämna någon af mina egna ideer, för att göra plats åt deras, huru mycket än mitt bref skulle vinna därpå. Äfven vill jag dokumentera mig, och med svart på hvitt bevisa, huru väl jag förtjänar namnet Biktmoder, som jag af hjärtans grund antager, emedan Brinkman af Leopold och ej af mig hört omtalas den påbegynta tragedien. Jag är således tystlåten; en erforderlig egenskap. Men är jag upplyst nog för att som sig bör bestraffa alla begångna synder af hvad slag de må vara? Härpå tviflar jag själf, och nödgas således väl afsäga mig väldet öfver de poetiska, men tänker istället så mycket strängare behandla alla de öfriga, och häruti skall ingen teologie doktor bättre än jag göra skäl för namnet. Om likväl dessa framställas i poetisk dager, kan det ej skada, då absolution genast vinnes, om än inkvisitionstjänaren Liljevalch[14] skulle vilja förföra mig att tro de egentligen hörde till hans och mitt prosaiska område.

Då Leopold genom mig lärt känna Helge, bör jag väl säga att jag ej lättfärdigt bortgifvit en annans egendom, som jag i ett halft år behållit; den Helge, som här omtalas, är af mig förskrifven från Köpenhamn, och sedermera lämnad till den vittra världens omdöme i Stockholm, som nu först blifvit bekant med detta mästerstycke. Jag tillstår att intet af Oehlenschlägers arbeten gjort ett så starkt intryck på mig. Jag hade ännu ej läst Fritiof, och var alldeles obekant med detta slags poesi, uti hvilket hvarje sång är en fulländad dikt, som beverkar det helas stigande värde och intresse. Ingenting saknas där för uppfyllandet af de strängaste fordringar man tillåter sig att hafva på snillet. Rikedom i uppfinning, kraft i utförandet, den jämnaste hållning af karaktärer, en oemotståndligt skön färgblandning, och den mest genialiska utbildning af en tragik, som i djuphet och dysterhet närmar sig till den man endast räknade bland grekernas otillgängliga skatter. Huru älskar jag ej författaren af Fritiof, som bibehåller åt sin nation en poetisk jämvikt, svårare enligt min tanke att fastställa, än den politiska, hvarefter våra statsmän så ifrigt sträfva!

Med första bud återskickar jag alla Oehlenschlägers arbeten. De äro alla vackra. Eric och Abel har kanske för mig ett ännu större värde än de öfriga — månne min känsla bedrager mig häruti? Inträdestalet i Svenska akademien medföljer då: trenne gångers genomläsning borde gifva mig rättighet att tala därom, men jag vet huru litet Herr professorn älskar beröm. Lär mig då att tilltala er på ett annat språk, ty eljest tvingas jag för alltid som nu att — tiga. Akademien påminner mig om Thetis, som af moderlig ömhet höll på att dränka sin son, för att göra honom sårfri, men glömde därvid hälen, hvilket förökade naturligtvis Achilles' ära. Gudi lof hon äfven förglömt att med det stygiska bläcket utplåna ett och annat ställe af friskt mänskligt ungdomslif, som gör detta stycke till eget i sitt slag — hvilket det framför allt förblifver i akademiens handlingar.[15]

Att Brinkman vunnit stora priset i skaldekonsten [ 116-117 ]är säkerligen redan bekant; själfva stycket förmodligen äfven — som jag i alla fall skulle skickat, om det ej så nyligen blifvit mig tillsändt att en noggrannare genomläsning är för mig nödvändig vid besvarandet af allt hvad han säger mig härom. — Ibland nyheter från Stockholm säges, att vår hederlige Rosenstein skall vara beredd eller beredes på att taga afsked. Det gör mig innerligen ondt, emedan jag förutser den tomhet ett aflägsnande från allmänna ärendena kommer att lämna i gubbens lefnad: han hade helt och hållet förflyttat alla sina själskrafter uti denna ytliga sfär; och månne ej gubben, då han tvingas att återföra dem till en inskränktare krets, skall finna någon af de strängar brustna, på hvilka han fordom öfvade filosofiens och känslans mera idealiska toner?

Jag har nyligen från Hamburg bekommit några kataloger på de under de tvenne sist förflutna halfva åren utkomna, böcker. Med undantag af Goethes Wanderjahre finner jag där föga saker af värde. Visserligen är ett namn sådant som Goethes tillräckligt för bibehållandet af sin nations litterära ära under en ännu större tidrymd; men har ej Tyskland i detta som i flera afseenden räknat sin mest lysande period, och få ej de största af dess snillen framkallas ur skuggornas värld? Man saknar framför allt författare som arbeta i samma anda som dessa deras stora föregångare. Man önskade se den tyska litteraturens gigantiska massor ordna sig till ett klassiskt helt; man ville följa dess djärfva byggnad ratt himlabrynen, utan att förlora sig bland molnen, och ej emot fri vilja påminnas om ett infälle af en fransysk prinsessa som sade: "Min sons snille börjar som en pyramid, men slutar likt en klockstapel."

Jag är oändligt ledsen att ej kunna efterfölja fru Tegnérs önskan att låta sätta den medskickade musiken för klaver; men den enda person, som här kunde åtagit sig utförandet däraf på ett sätt värdigt orden, hade långt förut lämnat oss.[16] Hälsa henne hjärteligen! Schwerin är på en fjorton dagar rest till Göteborg, men jag räknar mig alltid ibland grannarna till Lund, och efterger ej den rättigheten att åtminstone i egenskap häraf vara ihågkommen.

Martina Törngren.


  1. Originalet till detta bref, liksom till de flesta följande före 1830, är på franska och har öfversatts.
  2. Fellingsbro.
  3. A. C:son af Kullberg invaldes i Sv. akademien 1817 i febr.
  4. Vid reformationsfesten 1817.
  5. I reformationstalet.
  6. Se Brinkman och Tegnér sid. 31 ff. — Några uppgifter i författarens uppsats i Ord och Bild 1906 om Tegnérs Biktmoder äro här och i det följande rättade. De flesta — dock icke alla — där meddelade citat ur Tegnérs och Martina von Schwerins brefväxling äro nedan upptagna.
  7. Årtalet är icke utsatt. Sannolikt skrefs brefvet 1819. — Detta liksom alla bref från Martina von Schwerin till Tegnér äro på svenska, under det att brefven till Brinkman alltjämt på 1820-talet merendels äro skrifna på franska (här meddelade i öfversättning).
  8. I Müllners ödestragedi Die Schuld är Ierta namnet på en af de två kvinnliga hufvudpersonerna. Hon är dotter till en grefve "vid nordsjökusten" och framställes med de mest upphöjda och ädla drag, "en ren och stark kvinna", såsom M. v. S. också i bref till Brinkman framhåller.
  9. Brefvet här till större delen på franska, här öfversatt.
  10. Här följa några rader ur den nu allbekanta dikten. Äfven i det följande förkortas här utdragen.
  11. Detta citat på svenska i originalet, brefvet annars på franska, här öfversatt.
  12. Ofvanstående här öfversatt från franskan; det följande originalet på svenska.
  13. Brinkman hade i bref till M. v. S. meddelat ett hänfördt omdöme af L. öfver de 1820 i Iduna tryckta Fritiofssångerna. M. v. S. sände Brinkmans bref vidare till Tegnér.
  14. Professor L. Tegnérs läkare.
  15. Innan Tegnérs tal öfver Oxenstierna trycktes, undergick det en granskning, som utmönstrade några stycken och uttryck.
  16. I brefvet af den 11 oktober 1821 hade Tegnér från sin hustru framfört en begäran att friherrinnan von Schwerin skulle låta sätta en af Crusell skickad Fritiofskomposition för klaver. Den åsyftade personen var en ung Bergsten. hvars musikaliska anlag hon uppmuntrat och som en tid vistats på Sireköpinge. Han blef genom sin beskyddarinna "hofsekreter" och slutligen organist i Göteborg.