Nerikes gamla minnen/Kapitel 21

←  Skrock och signerier

Nerikes gamla minnen av Herman Hofberg Folksägner

Nerkiska djur- och växtnamn  →

XXI.
FOLKSÄGNER.^[1]

1. Grimstenen i Viby.

Grimstenen i Viby.

På Sörby utmark, i mellersta delen af Viby socken, framgår från norr till söder en kal sandås, som fått namnet Sörbyhammarn^[2], på hvars södra sluttning ligger en jordfast sten, kallad Grimstenen, efter hvilken Grimstens härad, enligt folkets förmenande, erhållit sin benämning. Grimstenen är en nästan rund gråsten, af 2 fots höjd och 4 fots tvärmått, med en snedt gående spricka, som något ofvan midten vidgar sig till ett rundt hål, en half fot i alla riktningar. — Då konungarne redo sin eriksgata — berättar sägnen — och sedan Nerkingarne emottagit konungen af Vestgötarne vid det två och en half mil härifrån belägna Ramundeboda, gjordes första rasten, under färden genom Nerike, vid Grimstenen, Då hände det en gång, att konungens häst, som var bunden med grimskaftet vid en i stenen inslagen jernögla, blef skrämd, ryckte jernöglan ur stenen och tog till flykten. Men lång blef icke hans frihet. Han eftersattes af de raska Vester-Nerkingarne, som snart upphunno och återförde honom till konungen, som i glädjen häröfver, och till ett minne af händelsen, befallde, att häradet derefter skulle kallas för Grimstens härad.

2. Drakröret på Botåsen.

I Hackvads socken, mellan Skarby och Helgesta byar, ligger den med ek och hassel beväxta Botåsen. Stället, som, bland andra lemningar efter forntida odling, äfven har en domarering af nio manshöga stenar, har fått sitt namn af en konung Bote, som här haft sitt hof, eller ock här blifvit begrafven, hvilketdera nämner icke sagan. Gamla män i trakten minnas ännu stubben efter ”Kung Botes ek”, under hvars lummiga grenar Bote skall hafva setat och åsett "när Helgesta brann”. Nära intill den omnämnda domareringen ligger ett kummel, eller stort stenrör, kalladt Drakrösan. Som man hör af namnet, ligger derunder en skatt, som vaktas af en drake. För ett par mansåldrar sedan skulle en karl en mörk höstqväll gå ifrån Skarby till Helgesta, och tog för ginstigens skull vägen tvärsöfver Botåsen. Kommen nära Drakrösan, får han se stenröret öfvertäckt med en myckenhet guld och silfver, och öfver all denna herrlighet flammade en hög lågeld. Mannen kände, oaktadt sin häpnad, en stor lust att bli egare till en sådan rikedom, och som han hade hört att stål binder trollens makt, fattade han qvickt sitt beslut och kastade sin fällknif i den fladdrande lågan, som ögonblickligen slocknade. I mörkret, och då en god del af hans mod släcktes tillika med elden, grep han till sig hvad han i hast kunde komma öfver, och begaf sig i fyrsprång derifrån. När han kom hem, fann han ”drakgodset” mestadels bestå af konstigt formade silfverbägare; men rikedomen blef hvarken honom eller hans efterkommande till någon välsignelse, ty de skola alla ha dött i armod. Sedan dess har ingen haft håg att göra om försöket, ehuru en och annan ännu ibland ser ”drakrösan brinna”.

3. Edsbergs kyrka.

Förr i tiden, isynnerhet då våra äldsta kyrkor byggdes, herrskade mycken trolldom i landet. Det finnes väl få kyrkor, som icke med deras uppbyggande ha förknippad en sägen om en föregången strid med hedna makter.

Då Edsbergs kyrka skulle byggas, var det beslutadt att lägga henne på en höjd, ett stycke söder om der hon nu ligger, eller i nu varande Edsbergs bys gärde. Byggnaden började, men hvad som uppfördes om dagen, fanns alltid nedrifvet följande morgon, och på detta sätt fortgick det i flera dagar. Byggningsmännerna förskräcktes, folket blef oroligt, och i betrycket anställde man en fest åt den heliga jungfrun, med åkallan och bön att hon ville med något tecken från himmelen tillkännagifva, hvar Guds vilja var att kyrkan skulle byggas. Och se! på sjelfva midsommardagen snögade det på den fläck, der kyrkan nu står; och — tillägger sägnen — fastän det sedan blef en mycket varm sommar, smälte aldrig den snön, utan förvandlades af solstrålarna till ett isberg, som låg qvar, tills man der började bygga på kyrkan.

4. Ruggabron.

Nyss före reformationen lefde i Strengnäs en biskop, som hette Conradus Rogge, eller biskop Cort, som han gemenligen kallades af folket. Det var en skicklig och kraftfull man, som höll sträng tukt i stiftet, der han reste omkring och såg till att allt skedde efter hans befallningar, och besökte under dessa resor som oftast Riseberga kloster. Under en sådan embetsresa hade han, vid något tillfälle, i Tångeråsa socken köpt tre torp, som han gjorde till en stor egendom, den han bebyggde och kallade Trystorp^[3]. Men från Riseberga till Trystorp är det långt omkring Logsjön, och som biskopen icke var ovan att bygga underjordiska vägar — han hade förut anlagt en sådan under Mälaren, från Strengnäs till sitt biskopssäte Tynnelsö — gjorde han en underjordisk gång ifrån klostret till Trystorp under Logsjön. Naturligtvis kunde denna väg icke upplåtas för allmänheten, hvarföre äfven en väg anlades ofvan jord, och är det densamma, som ännu går till Trystorp, omkring Logsjöns norra och vestra strand. Öfver en bäck, eller den tiden en liten å, som straxt nedanom Riseberga rinner från söder mot norr, lät han bygga en bastant bro af gråsten. Bron kallas än i dag för Rogges bro, eller vanligare ”Ruggabroa”. Icke långt efter biskop Rogges död måste katolska läran vika för den rena kristendom, som predikades af Luther, och Riseberga fick dela lika öde med de andra klostren i landet. Från klosterkyrkan skulle nu en af klockorna föras till Edsbergs kyrka för att sammankalla folket att höra den nya sanningens ord; men biskop Rogges kraftfulla ande tycktes vara verksam på jorden ännu efter döden, ty när de, som förde klockan, kommo midt på Ruggabron, stjelptes lasset af en osynlig hand, och klockan försvann i bäcken. Mången har sedan sett klockan, och en och annan har till och med lyckats få henne till hälften upp ur vattnet; men alltid sjunker hon tillbaka i djupet, gäckande snikenheten och den nya tidens vanmakt.

5. Jättekastet vid Ulfgryt^[4].

I Garphytteklint bodde i forna dagar en jätte, som hette Rise, en fredlig och godmodig bergakung och dertill stor byggmästare, så att han säges ha byggt Riseberga kloster. Men liksom alla af jätteslägtet, var han en stor hatare af kristendomen och den kristna gudstjensten. Sedan Örebro kyrka

Jättestenarne vid Ulfgryt.

blifvit byggd, fann Rise ej mer någon ro i sina bergssalar. De vigda klockorna störde ständigt hans lugn, och en vacker dag, då klockljuden åter manade till gudstjenst, greps jätten så af vrede, att han under utrop: ”jag lider ej längre höra den bjellran i Örebro!” — rusade ur berget, lösryckte ett par ofantliga klippstycken, tog ett under hvardera armen och begaf sig på väg att i grund krossa den förhatliga kyrkan. Den hotande faran uppväckte en allmän förskräckelse i Örebro, och nu syntes goda råd dyra. Slutligen åtog sig en gammal skomakare att rädda kyrkan och staden. Han hopsamlade i hast alla de gamla skodon, som han hade mottagit att laga, stoppade dem i en säck och skyndade jätten till mötes. Vid Ulfgryt i Täby socken träffade han Rise, som med bister uppsyn frågade, om han visste huru långt det var till Örebro? — ”Huru långt det är, kan jag ej så noga säga" — svarade skomakaren enfaldigt — ”men att det är långa stycket, kan du veta deraf, att det nu är sju år, sedan jag gick derifrån, och alla dessa gamla skor har jag nött ut på vägen”. — "Då må hvem som vill gå dit, men inte jag!” — sade jätten och kastade de begge klippstyckena på marken, och lära de der få ligga till domedag.

6. Hardemo kyrka.

På Hardemo härads allmänning ligga tvenne större berg, Tunshäll och Klefsbricka, i hvilka fordomdags två jätteslägter bodde, som jemt lågo i fejd med hvarandra, men dock i en sak kommo väl öfverens, nemligen i deras hat till kyrkan i Hardemo, som konung Olof den Helige nyss börjat bygga. Det dröjde emellertid icke länge, innan osämjan äfven härvidlag kom emellan, och en vacker dag infinner sig en jätte från Klefsbricka och erbjuder konungen att uppbygga kyrkan ända till tornspiran, mot det att han i byggnadslön erhöll sol och måne, hvarmed han menade den kristne konungens ögon, så vida denne icke kunde säga jättens namn, innan kyrkan var färdig. S:t Olof ingick på förslaget, och med så förunderlig hastighet reste sig kyrkan i höjden, att snart icke mer än tornspetsen återstod. Dagen innan denna skulle uppsättas, gick konungen bedröfvad i skogen, tänkande på, att det var sista gången, han såg himmelens ljus, och att med nästa dag skulle allt omkring honom vara idel mörker. Under dessa dystra tankar hade Olof kommit nära Klefsbricka, då han får höra ett barn gråta inne i berget, och modren, som sökte tysta det med sin sång, i hvilken han tydligt urskiljde orden:

”Tyst, tyst, lill' sonen min!
I morgon kommer far din, Skalle, hem
Med måne och sol, eller sjelfva kong Olofs ögon”.

Andra dagen, när jätten höll på att uppsätta korset på tornspiran, stod konungen ett stycke från tornet och ropade: ”Skalle, sätt korset rätt! — då jätten i ögonblicket föll till marken, hvarpå konungen lät binda och lägga honom under sin stol, så som man länge såg det på den bild af helige konung Olof, som fordom fanns i Hardemo kyrka^[5].

7. Kung Välters graf.

På vestra stranden af Vettern bodde i fordomtimma en konung Välter, som, under bemödandet att värja sitt land, stupade vid Norra Algrena och höglades i strandbädden af en bäck, som utfaller i Norra Asplångsån, der hans graf ännu visas. Konung Välter skall ha varit en mäkta girig man, och derför sattes i högen jemte den döde en stor kopparkista med hans röfvade skatter. Dessa hafva tid efter annan varit föremål för skattsökares efterforskningar. För ett par mansåldrar sedan gräfde några dalkarlar i högen, och fingo efter mycket arbete den sökta kistan i sigte; men då en utaf dem bröt den vid sådana tillfällen oundgängliga tystnaden, försvann kistan åter, och ”det gaf till ett åkande i högen”, dervid en myckenhet småfolk kom fram, som förskräckte de gräfvande. På den, som genom sin talträngdhet förstört frukten af hela skattgräfningen, vreds hufvudet på sned, och han förblef sedan sådan under hela lifvet. — Nära intill visas ”kung Välters björk”, dervid konungen plägade binda sin häst, samt ”Välters sten”, ett fjorton fot högt stenblock, vid hvilket något serskildt minne nu mera icke är fästadt.

8. Gullkitteln vid Högby.

Nära invid Högby i Götlunda socken uppväller en källa, i hvars botten ligger en gullkittel, och vid källan vanligtvis en stång, som, om man stöter med henne i marken, höres gullkitteln klinga. För längesedan, en thorsdagsafton, begåfvo sig ett par karlar till källan för att upptaga den dyrbara kitteln och dermed göra sin lycka. Försöket lyckades öfver förväntan, och när de fått kitteln ett godt stycke på väg, sade den ene: “Ha vi nu fått dig så långt, skall du ock få följa oss hem!” — Men knappt voro dessa oförsigtiga ord yttrade, förrän kitteln var försvunnen, och har sedan dess aldrig varit synlig. — Hade de varit tysta — tillägger sägnen — och förut kastat stål i vattnet, eller också haken varit af stål i grinden, genom hvilken de gingo ner till källan, hade de säkert haft gullkitteln i behåll.

9. Gullvagnen i Vabacken.

Vid samma Högby ligger den s. k. Vabacken, i hvilken en ännu dyrbarare skatt finnes förvarad, nemligen en vagn af rent gull, som icke kan bortföras annorlunda än med tvillingsoxar. Det skall till och med ha händt, att en person på detta sätt fått vagnen med sig ända till Höbacken, men här mötte han en råtta, som drog ett halmlass, och när han, i brådskan att komma hem med sitt kostbara byte, ropade åt det sällsamma ”åket” att hålla ur vägen, var gullvagnen i samma ögonblick in i backen tillbaka. En bonde i Högby, som äfven hört talas om att vagnen måste hemtas med tvillingsoxar, hade derjemte fått veta af en ”klok gumma”, att oxarna, för att hafva riktig lycka med sig, aldrig borde ha ätit annat än söt mjölk. Han uppföder fördenskull ett par tvillingskalfvar, som aldrig fingo annat än oskummad mjölk, och tror sig säker. En dag, när han varit borta med sina oxar och kom sent hem, hade hustrun redan mjölkat, hvarföre han måste gifva dem ”glanmjölk” för den gången. — Nu skulle han åstad och hemta den dyrbara vagnen, som han ock lyckades finna. Men när han spännt sina oxar för densamma, och efter gammal vana hojtar åt dem, ropar en röst ur backen: “Inte drar dina glanmjölkskalfvar hän min vagn!” — hvarpå vagnen försvann i backen för evigt. Men pinnen till tistelstången, som händelsevis kom att stanna qvar, var af renaste gull, och blef bondens ersättning för den möda, han användt.

10. Skatten i Konstabäcken.

Huru vigtigt det är att vid sådana skatthemtningar iakttaga fullkomlig tystnad, bestyrkes ytterligare af följande sägen från Sköllersta. Vid Konsta och trakten deromkring skall, enligt sagan, finnas ofantliga skatter nergrafda i jorden. Isynnerhet utvisas ett ställe i Konstabäcken, der en stor jernkista ligger, bräddfull med dyrbarheter. Mången har väl sett henne, men ännu har det icke lyckats någon att uppfånga henne ur bäcken. Två personer försökte det en gång, men när de fått henne till hälften ur vattnet, ropade den ene, glad öfver framgången, till sin kamrat: ”Håll i bara!” — och genast försvann hon i djupet. En bonde i Konsta tog lärdom af deras missöde, och beslöt att ensam pröfva lyckan, samt begaf sig en thorsdagsqväll till ort och ställe. Det lyckades äfven för honom att få tag i den tunga kistan och draga henne på land. Men innan han hunnit kasta stål emellan henne och vattnet, kommer en höna dragande med ett hölass. Körsvennen, en storväxt man, ropade oupphörligt på hönan:

”Lanka, lanka fort!
Du ska te Romare port,
Innan qväller!" —

”Åh f—n kommer du heller!” — utropade den förtjuste skattsökaren, och i detsamma var skatten borta.

11. Bortbytingen.

På Skatteby gärde, i Askers socken, ligger en stor sten, under hvilken trollen förr haft sitt hemvist, och sågs då stenen vissa högtidsaftnar upplyftad på sköna pelare, och trollen dansa och förlusta sig derunder. Hände sig så en gång att en hustru i Skatteby födde ett barn, som var serdeles vackert och välskapadt. När barnet var omkring årsgammalt, gingo föräldrarna en dag ut på arbete, och togo barnet med sig och lade det i gräset, nära den stora stenen på gärdet, Någon tid derefter förmärktes att barnet var sig olikt mot förr, skrikigt och styggt, och framför allt så glupskt, att det utan afseende förtärde allt ätbart, som det kom öfver. Denna underliga förändring, som de sorgsna föräldrarna tyckte sig finna jemntidig med den olyckliga dagen, då de lemnat barnet vid den förtrollade stenen, styrkte dem i den tron, att deras eget barn blifvit utbytt af trollen, och att den varelse, som de uppfödde, var en bortbyting. Och då de dertill voro fattiga, blefvo de så godt som ”utätna” utaf den gslupska ungen. Detta föranledde dem att gå till råds med en klok gumma, som lärde dem huru de borde gå tillväga för att få sitt barn åter. Modren borde nemligen, tre thorsdagsqvällar å rad, koka upp en gryta med lut, och de två första gångerna hålla barnet deröfver, men den tredje doppa ned det i luten, Rådet åtlyddes, men då hustrun tredje thorsdagsqvällen skulle neddoppa barnet i den sjudande grytan, kommer trollqvinnan inrusande med det bortbytta barnet, kastar det ifrån sig och ber att ändtligen få sitt barn igen: ”ty” — sade hon — ”aldrig har jag burit mig så illa åt med ditt barn, och aldrig har jag ämnat göra det så illa, som du nu gör med mitt”; — hvarpå hon återtog den vanskapliga ungen och försvann genom dörren. — Barnet, som var stort och väl födt, berättade, sedan det blitvit äldre, att det i allt blifvit väl omhuldadt, så i mat som annat; att trollen hvarje lördagsaftton kommo tillsammans till dans och lekar; men att de icke kunde lida ljudet från kyrkklockorna. När åskan hördes mullra, iklädde sig ”trollfar” en stor sid hatt och stängde sig inne med de andra, emedan — såsom trollen sade — hela slägten skulle förskingras, om husbonden omkomme.

12. Jutahällen.

I Åsens gärde, i Norrbyås socken, ligger en naken, temligen brant bergkulle, kallad Jutahällen, på hvars topp synas remnor, i form af en dörr, der nergången säges vara till jätten, som slumrar härunder, i afvaktan på domen. För något mer än en mansålder sedan skall en sjuårig gosse försvunnit, och efter mycket letande och sökande kom man slutligen till visshet om att han blifvit intagen i Jutahällen, der han ock skulle förblifvit qvar, om man ej låtit kyrkklockorna ljuda tre thorsdagsnätter efter hvarandra. Men detta hade åsyftad verkan, ty tredje thorsdagsnatten hörde modren huru någon klappade på stugudörren, och då hon gick ut för att se hvem det var, fann hon den förlorade sonen, sittande på trappstenen, ”med en stor smörkringla i handen”.

13. Ysätters-Kajsa.

Man betecknar med detta namn ett ”rådande”, som fordom uppehöll sig i Öster-Nerikes skogsbygder, men förnämligast hade sitt stamhåll i Ysätters-kärret, i Askers socken. — Enligt hvad de gamla förmenade, skulle hon hafva lefvat under flera mansåldrar, ehuru hon vanligen visade sig som en ung flicka, i präktiga kläder och med ett hår af utomordentlig längd. För jägare uppenbarade hon sig ofta i skogen, sittande på en stubbe och kammande sitt hår, som släpade på marken. De, som klappade byk, fingo ofta helt oförmodadt se Kajsa i närheten äfven klappa upp sina kläder, som alltid voro af en ovanlig hvithet. För gamla elaka käringar var hon städse en fasa, och det syntes som det varit hennes nöje att härma deras gång och snäsiga åtbörder. Hvar helst hon visade sig, var det endast för några ögonblick, och tog man ögonen ifrån henne, var hon gemenligen i och med detsamma försvunnen. Man utvisade de vägar, hon vanligen vandrade, och mången beklagade sig att hon nedtrampade säden genom sitt myckna gående fram och åter. Ofta, synnerligast nattetid, lät hon höra sitt hemska skratt, ifrån ett träd eller en klipphäll, då hon narrat någon vilse, eller fått någon att åka omkull eller köra sönder åkdonet, Hennes skratt liknade en skatas, och kom blodet att isa sig hos den, som i mörker och dimma stod der hjelplös genom hennes elaka konster. Andra åter, som ställde sig väl med henne, var hon till god hjelp vid många tillfällen. — Nu mer är hon försvunnen. — "Nu är det slut med Kajsa också” — säga med ett slags vemod de gamle, som icke finna sig rätt hemmastadda i vår tvifvelsamma tid — “åskan har dödat henne liksom de andra”.

Bland dem, som åtnjöto Kajsas synnerliga ynnest, var en storjägare Bottorpa-Lasse. Denne var en väldig skytt; ty blott han gick i förstugan och lockade på den fogel, han ville skjuta, eller ritade på en vägg det djur, han ville döda, så föll ett sådant till marken, när skottet small. En gång hade Lasse bedt sin granne följa sig på jagt, och denne, som väntade ett godt byte, var ej sen att antaga tillbudet. De begåfvo sig i väg på aftonen, och byggde i skogen en riskoja, för att tidigt om morgonen börja jagten. Frampå natten kommer Kajsa och gör ett besök hos de begge jägarne, och tillsäger dem att visa sina bössor. Hon undersöker först grannens gevär, men utropar genast: “Fy!” — derpå betraktar hon Lasses bössa, blåser i bösspipan, synar fängkrutet samt återlemnar henne slutligen, i det hon säger: ”Bra, bra, bra, min gosse!” — Hvad detta hade att innebära, visade sig snart, då Lasse gjorde ett rikt jagtbyte, men den andre ej fick skjuta ett enda skott.

Man berättar vidare om Ysätters-Kajsa, att när Askers klockstapel nedbrann på 1750-talet, då äfven kyrkan antändes och sväfvade i den yttersta fara, såg man, märkvärdigt nog, Kajsa stående på kyrktaket och afvärja elden.

Sista gången, Kajsa lät förnimma sin närvaro, var på ett slåttergille på Ysätters äng. Arbetarne höllo sin aftonmåltid, och sedan de kommit i en lifligare sinnesstämning, yttrade en dräng, på tal om Kajsa, att han väl skulle vilja träffa henne och ge henne på pelsen för all den förargelse, hon åstadkommit i verlden. I detsamma hördes ett häftigt brakande i en närstående gärdesgård, och drängen fick af en osynlig hand ett slag på munnen, så att näsan flög i blod, och smöret förvandlades till blod på de andras smörgåsar. Något hvar tyckte nu det vara bäst, att icke komma i för nära beröring med Ysätters-Kajsa.

14. Sägen om Lillkyrka kyrka.

Att kyrkan bör stå midt i byn är en gammal sanning, som Lillkyrkaboarne äfven kännt till och velat tillämpa, när de byggde sim kyrka, ehuru illvilliga makter nödgade dem att uppföra henne, der hon nu står, i ena sockengränsen. Den bestämda platsen var eljest Bobergsbacken, som ligger något så när midt i socknen, Men hvad som här byggdes på dagen, fanns alltid nedrifvet under natten, och så fortgick det en lång tid bortåt. Då gaf någon det rådet, att ett par tvillingskalfvar skulle uppfödas, och när de voro så växta, att de kunde bära ok, skulle de hopkopplas, och der de stannade, der skulle kyrkan byggas. Så skedde äfven. De begge tvillingarne kommo, efter åtskilliga vandringar hit och dit, omsider ner i ett kärr, der de blefvo stående. Och nu fanns intet annat råd, än att fylla kärret och bygga kyrkan. — Emellertid qvarstå ännu grundmurarna i Bobergsbacken, ehuru det icke är allom gifvet att kunna se dem. Det är blott den vilsne nattvandraren, hvilken, lockad af ställets underbara fägring, beger sig dit, som får se den rifna kyrkan och de liktåg och processioner, som med ljudlösa fjät draga ditin. Bäst är emellertid att ej bli villad af dessa syner, ty mången, som kommit dit, har sedan icke funnit vägen tillbaka.

15. Gengångaren.

Nedanstående berättelse, hvilken ännu qvarlefver som folksägen i Glanshammar, är af prosten G. Herdman derstädes antecknad och förvaras bland kyrkans handlingar. — “1759. Natten emellan d. 17 och 18 Febr. sedan Soldat-Enkan S. Ingebor Pers Dotter i Wja Soldatstufva, några dagar förut, förspordt sin Man Lars Widing wara i Pomern genom döden bortgången; Monde wid pass kl. 12 om natten, hennes Mans gestalt ell. Skepelse i blå kläder inkomma i Stufvan; satte sig nu på bänken, nu på en kista vid Sängen, tidt suckande, Hustrun kände granligen sin mans gestalt och thess manlige åtbörder, i thet klara Månskenet, hafwande med sig en stor hop blåklädde Camrater, snart stufvan full, doch i liknelse ej större än gåssar om 10 a 12 åhr; thesse gingo ut och in genom dören, talande och mumlande sins emellan; theraf hustrun doch intet förstod. S. Ingebor, som låg rädder i sängen, läste åtskillige Böner; bad äntel. then Döde hamnen i Herr-namn gå till sitt rum etc. Men han lutande sitt hufwud öfwer henne i sängen, suckande tog med bägge händerna vid hennes Kinder. Änteligen kom hustrun ihog, thet hon dagen förut lemnat sin mans skinpäls til salo åth granndrengen Göstaf Wijberg med hvilken hennes man hemmavarande ej gerna dragit öfverens; yttrar sig då till skepelsen: Gack din wäg, jag skal så snart dager bljr taga din päls tilbakas igen. Der uppå sedan de inne warit ungerfär 2½ ell. 3 tjmmar, gingo de allesammans sin koos. S. Ingebor af Christ-beskedelig frägd, har sjelf thenna händelse med flere omständigheter berättat mången äfven mig G. Herdman”.

16. Den bergtagna.

Samme prosten Herdman i Glanshammar har äfven antecknat följande händelse, från annexförsamlingen Ringkarleby: ”Anno 1724. Tredje dag Pingest om aftonen, gick Pär Olss Dotter Marja i Sjågstad uth at låcka hem Boskapen; men blef i Norrby hagen Bergtagen; hörde 2 tjmar widlag sin Faders ropande innan hon slapp uth, hvilket skjedde om fredag moroonen i Solgången. Flickan Marja var då 16 åhr gammal; j berget ej annat sedt än en Guma, som wid en spånstohl satt och span: flickan ropat: släpp mig uth min fader ropar mig, — Aftonen förut har Erich Pärs son Anders i Sjågstad mött en lång nakot karl, som efter hans tycke hade ögon, stora som en mässingskiettel; Mötet skjedde vid Götavi-hällar el. Björskogshällar”^[6].

17. Gasten vid Nasta.

En qvinna, vid namn Ingrid i Nasta, i Ringkarleby socken, hade, i början af förra århundradet, tid efter annan i hemlighet framfödt trenne oäkta barn, hvilka hon alla mördat och nergräft i skogen. Men en dag kommer en gast, i ett spädt barns liknelse, fram till gården och förföljer den onaturliga modren med skrik och jemmer, tills hon, rörd af ånger och medlidande, tog honom i sina armar och lade honom till bröstet. Härigenom röjd, bringades hon till bekännelse, och blef för sina brott bränd vid afrättsplatsen på Kägglan.

18. Riddaren och Bergtrollet.

Det var för många år sedan i Nerike en riddare, som skulle fara till julottan. Som han hade lång väg och gerna ville vara i kyrkan till första ottan, red han, åtföljd af sin stallknekt, hemifrån straxt efter midnatt. Men kommen ett stycke på väg, kände han sig sömnig, hvarföre han tillsade drängen att rida förut, under det han sjelf steg al hästen och satte sig att hvila vid ett berg, der han insomnade. När han så setat en stund, kommer en storväxt qvinna och bjuder honom att följa sig in i berget. Inkommen ledsagar hon riddaren fram till sin man, jätten, hvarpå hon framsätter för sin gäst allahanda välfägnad, så i mat som dryck. Men riddaren, som var en försigtig man och väl anade rätta sammanhanget, vägrade på det bestämdaste att förtära det minsta af det, jättesan framdukat åt honom. Förargad häröfver, tar hon så fram en knif och säger till riddaren: ”Känner du igen den här? — Det är just denna du högg mig i låret med, när jag en gång for efter hö åt mina kalfvar! — Far, hvad tycker du att vi böra göra med honom?” — "”Låt honom vara!” — sade jätten — ”vi kunna ej göra något åt honom, ty han åkallar för mycket den store herrn!” — ”Nå” — sade jätteqvinnan — "men på det du skall ha något minne af mig, så — —"; och i detsamma bröt hon af riddaren hans ena lillfinger. Snart befann sig denne i det fria, och stallknekten, som återvändt för att söka sin herre, fann honom på samma ställe, som han lemnat honom, men med afbrutet lillfinger: — en varning att ej somna julnatten på vägen till kyrkan.

---

1. I det förtjenstfulla arbetet: Ur Nerikes Folkspråk och Folklif af G. Djurklou ega vi förut en vald samling al Folksägner från Nerike och hänvisa dit dem af våra läsare, som möjligen här skulle sakna en eller annan af de mera gängse sägnerna.
2. Namnet kommer af Fornnord. hammar (pl. hammrar), klippa, bergås. Ordet återfinnes i en mängd svenska ortnamn, bland annat i de nerkiska: Glanshammar, Nälbergshammarn, Boshammarn, Långhammrar, o. s. v.
3. Try torp eller de tre torpen.
4. Denna sägen är förut meddelad af G. Djurklou; men vi anföra den här ånyo, dels emedan det är en af de allmännaste sägnerna i Nerike, dels ock derföre, att vi äro i tillfälle lemna en afteckning af de så mycket omtalade ”Jättestenarne”.
5. Det är, som hvar och en finner, den vanliga sagan om helige konung Olof, som blifvit äfven här lokaliserad, Liknande sägner finnas föröfrigt om Kils och Hammars kyrkor i Nerike. Hvad Hardemo beträffar, har sagan ett visst intresse, om man sammanställer henne med andra erinringar om konung Olofs vistelse der på trakten. Jfr Sigtryggsberg, sid. 54.
6. Dessa båda, ur Glanshammars kyrko-archiv hemtade, berättelser hafva en viss märkvärdighet, så till vida, att de otvetydigt förråda den öfvertro och vidskepelse, som ännu under förra seklet herrskade hos de mera upplysta. Det lider nemligen intet tvifvel, och framgår oförstäldt al framställningssättet, att antecknaren, prosten Herdman, som var en af de dugligaste och kunnigaste presterna i Nerike på sin tid, varit fullt öfvertygad om de här skildrade händelsernas verklighet och sanning.