Nordiska kämpa dater/Ragnar Lodbroks Saga

←  Wolsunga saga.

Nordiska kämpa dater av Eric Julius Biörner Ragnar Lodbroks saga.

An Bågsvängares saga.  →

Ragnar Lodbroks
Och
Hans Söners
Saga.

1. Cap.

Om Thora Borgarhjorts Lingorm.

I Gjötaland war en mägtig och hederlig Jarl benämd Herröder. Hans dotter Het Thora / som war den skjönasta och hurtigasta Jungfru / i alla de stycken / som tilhanda må komma / och bätre äro at äga / än som wara utan. Det war hennes kjänne namn / at hon kallades Borgarhjort / för det hon så öfwergick alla kwinnor / som hjorten andra djur. Jarlen älskade henne mycket / och lät så förfärdiga åt henne / ej långt från Kongsslåttet en kamare / med skidgård eller träplank bewarad. Han beflitade sig jämwäl där om / at skicka sina dotter något / hwar af hon sig förnögja kunde / och låfwade / at han det framgent hålla skulle. Warande altså berättat / at han lät en dag föra til henne en liten och mägta fager Lindorm; om hwilken hon mycket tykte / och lät hon honom i en ask innesluta / samt bära gull under honom. Men som han där en liten tid giömder / begynte tillika med gullet at mycket wäxa / ty händer sig at han ej hafwer rum i asken / utan ligger i ring utom honom; och kan omsider ej längre rymas i kamaren / emedan och gullet wäxte altjämt under honom / såsom han siälf tiltog. Hwarmedels han widgade sig utom kamaren / så at stjärten och hufwudet räckte tilsaman; blifwande därjämte så onder at widfås / at ingen wågade sig at komma til kamaren för honom / utan den enda / som förde mat med sig / ty han tarfde en oxe i målet. Jarlen finner detta wara en stor skada / och giör så löfte / at han skulle den mannen / eho han då wara månde / gifwa sin dotter / som dräpte denna ormen / och skulle det under honom liggande gullet / wara hennes hemfölgd. Denna tidende spordes wäl wida öfwer land / doch dristade sig ingen til at angripa så storan orm.

2. Cap.

Om Ragnar Lodbrok.

I Den tima rådde Sigurd Ring öfwer Danmark / och war han en rik Kong / där hos berömlig för den striden han hållit å Bråwalla / emot Harald Hildetann som där för honom föll / såsom kunnigt är wordet öfwer hela nordska werldenes del. Denna Sigurds son het Ragnar / en storwäxt / wän och wettboren karl / han war storlynder eller hurtig wid sina männ / men grym emot sina owänner. Så snart han wart karwulen til åhren / feck han sig wackert mannskap / samt många herskjep / och blef en träffelig hermann / så at näpliga fans hans like eller maka. Han får så weta Herröder Jarls utfästade låfwen / men gifwer där om ingen ackt / utan låter såsom han det icke wiste. Beställer sig doch imedlertid en underlig klädnad / som bestod af fem ludna brackor / samt en äfwendan kappa; och när de woro färdiga / låter han dem siudas i beck / och sedan hårdna. Nu händer sig en sommar / då han hölt sin her til Gjötaland / at han lade där sina skjep i en lönnwik / hwar ifrån ej långt war til Jarladömet; och sedan han där warit ena natt / waknar han bittida om morgonen / reser sig up / och kläder bemälte wapnbonad på sig; fattar där på et stort swärd i handen / och stiger ensam af skiepet ut til en sandrefwel / där i han sig wältrar; men förr än han bortgjeck tager han uddnaglen ur sitt spjut / och far sedan ensam til borgsporten / där öfwer Jarlen war rådande / och kommer således bittida om dagen / då allesammans wore i sömnen. Där efter begifwer han sig enda åt Jungfruburen / och wid ankomsten in om skidgården där ormen war / lägger han til honom med sitt spjut; rycker det åter til sig / och stöter andra gången til ormen. Detta styng träffade då i ryggen / hwaraf ormen tog sig så hårt / at spjutet geck af skaftet; men så stort gny wart i hans lifslåtande / at hela kamaren darrade. Efter detta for Ragnar bort / då blodet wäl begynte at löpa ut emillan hans härdar / dock utan skada / emedan hans gjorda kläder honom där från beskyddade. De som i kamaren lågo / waknade af det upkomna gnyet / och gingo ut; hwar på Thora får se ut från kamaren en stor mann / och frågar så honom efter namnet / eller hwem han wille finna? Han stadnade och kwad:

Mitt liufwa lif jag wåga /
Fagra kwinna och wisa /
Och högg å landafisken (ormen)
Nu å mitt femtonde åhr.

Hafwa skal den ringlagde
Stort hål i sitt hjärta /
Om ej sama bårdsligne hedalar
Mig til döds biter.

Går sedan bort / utan til at tala mera wid henne; men spiutet stod kwar i såret / och skaftet hade han med sig. När Jungfrun hade åhört wisan / förstod hon klart / at han angaf sitt ärende och ålder / tagande så i betänkande hwem han wäl måtte wara; doch tykte hon sig ej weta / om han wore menniskja eller ej / emdan hans wäxt syntes wara nog trollsliker / hälst efter den ålder / som han hade. Hon går så tilbaka i kamaren och somnar. Då nu folket kom om morgonen ut / blef mann warse at ormen war död / och igenomstungen med ett stort spjut / hwilket stod kwar i såret. Jarlen lät det samma borttaga / och befans det af sådan storlek / at få kunde det föra. Sedan ihugade Jarlen hwd han hade låfwat den mannen / som blefwe ormens bane / och tyktes ej weta / anten någon menniskia warit där til wållande / eller ej. Han rådgjör därföre med sina wänner samt dottren / huruledes en sådan skulle efterletas; de hålla för likligast / at den wäl borde sökande efter sin lön / som där å hade arbetat; men det rådet gifwer hon / at man skulle pålysa et folkrikt thing / och befalla / at alla skullle ditkomma / som ej wille hafwa Jarlens wrede / hwarmedels allom wore rådeligt at sökja thingsstämman; och om någon då widgingen ormens banasår / den samma skulle och med sig hafwa det skaftet / som fölgt spjutet åt. Detta tykte Jarlen wäl om / och lät så pålysa thing. Han instälte sig sedan wid bestämdan thingsdag / jämte många andra höfdingar / så at där wart en stor sammankomst af folk.

3. Cap.

Ragnar får Thora Borgarhjort.

IMedlertid spordes til Ragnars skjep / at där i nägden war thing stämt; ty for och han nästan med hela sin her dit upp / men stadnade wid framkomsten något från den andra hopen / ty han såg at där et owanligt antal folk war kommit. Då står Jarlen up / bjuder at mann skulle gifwa ljud och sade: hafwen tack / gode männ / at man ordsänding wäl för sig gått / och skal jag berätta eder den åtbörd / som hänt är. Först är ju eder bekant / hwad jag låfwat honom / som ormens banemann blefwe / sedan mågen j weta / at samma orm är nu död / och har en så berömlig gjärningsman låtit spjutet kwarstånda i såret. Skulle nu någon wara å detta thinget / som har sådant skaft / åt hwilket detta spjut sig passar / han bäre det fram / och sanne så sin saga; hwilket då skjet är / skal jag hela min låfwen fullborda / han ware sig anten af större eller mindre wärdighet. Där med lyktade han sit tal / at han låter för hwar mann å thinget frambära spjutet / och beder dem sägja ho han wore / som det samma kunde widgå / eller hade sådant skaft / som til spjutet lämpas kunde. Detta skjedde så / men ingen fans / som dylikt skaft hade. Man kom omsider til Ragnar / och blef spjutet jämwäl honom synt; han widgår det samma såsom sit egit / ty spjutet och skaftet lämpade sig tilsaman / hwarmedels folket tyktes weta / at han månde hafwa dräpit ormen / och warder han så af detta wärket mägta berömd öfwer hela norden. Han friar därpå til Thora Jarlens dotter / och lät fadren sig det wäl behaga; altså wart hon honom gift / och anrättades strax ett stort gjästabod / med det bästa fång / som fans i riket / i hwilket och Ragnar trädde i ägtenskap. Efter lyktat gjästabod / antog han sitt rike / rådde där öfwer och älskade mycket Thora. De ägde twänne söner / och het den äldre Erik / men den yngre Agnar / warande båda stora til wäxten / samt dägjeliga til anseendet / där hos mycket starkare än fläste menniskior den tiden; lärande därjämte alskjöns idrotter eller kånster. Det tildrog sig ett sinn / at Thora kjände sig wara siuk / och andades hon ur samma siukdom / hwar öfwer Ragnar fattade en så stor sorg / at han ej wille någon annan kwinna äga / och tager så til sig andra männ / som jämte sönerna skulle styra riket; men siälf begifwer han sig til sitt förra ide / och far sedan i härnad / winnande seger hwart hälst han kom.

4. Cap.

Ragnar far til Norrige och finner der Aslöga.

RAgnar håller en sommar sina skjept til Norrige; ty han hade där många fränder och wänner / dem han wille besöka. Han lägger sina skiep om kwällen i ena hamn / litet stycke från byn / som het Spangarhed / och låg så där natten öfwer. När nu matswännerna skulle om morgonen fara til lands at baka bröd / få de se en by eller gård / til hwilken de tykte sig lägligare wara at gå / och där arbeta. När de då kommo til denna lilla gården / hittade de en kiärling sittjande til måltids; och frågade så henne / om hon wore husfrun / och hwad hon hete? Hon swarade / jag är wäl här husfru / men mitt namn är owant / ty jag heter Grima / eller hwad männ ären j? De swarade / wi ärom Ragnar Lodbroks tjenstemänn / och wiljom förrätta wår syssla / med begiäran / at du hjälper oss där med. Kiäringen sade: mina händer äro nu nog styfwa / fast än jag förr warit kwinnotahlet både i fägring och tiltagsenhet / samt i allo en sådan / den man bäst omtykte at äga. Doch har jag ena dotter som må wara med eder / och lärer hon snart hemkomma; hon heter Kraka / men det är nu så wida kommit / at jag knapt råder med henne. Kraka war då om morgonen utfaren med fänaden och feck så se / at många och fagra skjep woro til lands komna; hon begynner strax at kjåmma håret och twå sig om händerna / skjönt kiärlingen henne det förbudit / på det ingen skulle se hennes fägring / ty hon war bland kwinnor den dägjeligasta / och hennes hår så mycket / at det räckte öfwer henne til marken / warande det jämwäl så fagert som silke. Där näst for hon hem / och som matswännerne hade imedlertid gjort up eld / ty får hon där se männ wara ankomna / dem hon aldrig förr hade sett. Hon hugsar til dem / de ochså til henne / med frågan til Grima / om denna fagra mö wore hennes dotter? Ej är det någon lögn / swarade Grima / at hon är min dotter. Olika ären j då / sade de / så fuler och trälinnoliker som du är; ty wi hafwom ej jämnfagran Jungfru sett / och finnom henne ingaledes hafwa dit mynde / emedan du är det största skrämsel. Grima swarade: ej mån någon nu se på mig / ty mit anlete är förändrat från det som förr war / då jag blef hållen fägre än alla Jungfrur / både til skjönhet och andra goda förmåner. Efter detta aftala de sin imellan / at Kraka skulle arbeta med dem / och frågar hon hwad det skulle wara? De swarade sig wilja at hon knådade degen / men sielf skulle de baka och grädda brödet. Hon tog så til sit ide eller arbete / och gjeck det wäl för sig; imedlertid kastade de andra ögonen altjämt på henne / så at de eftersatte sin syssla och brände brödet. Efter uträttat arbete foro de til skjepen; men när de skulle bryta up sina matwistor / sade alla at aldrig hade något bröd så jämnilla blifwit tilwärkat / och at de woro därföre straffwärde. Ragnar frågade altså efter / hwarest de hade denna maten tillagat? De swarade sig hafwa sett en så wän kwinna / at de ej kunnat taga sin syssla i ackt / och mente / at ingen skulle wara fägre i werlden än hon. Nu som de så mycket berättade om hennes fägring / sade Ragnar / at hon ändå ej måtte wara så jämnskjön som Thora hade warit; men de påstodo at hon ej wore mindre skjön; Altdärföre sade Ragnar: nu wil jag sända de männen bort / som gjörliga kunna se / om det så är / som j hafwen frågsagt; I annor händelse lären j tilbringa eder et stort straff och hämnd. Til denna fagra mön blefwo altså några männ skickade / men som de för motwäder ej kunde sama dag fara dit / ty sade denna unga mön wara så skjön / som oss är sagt / då beden henne fara til mig / ty jag wil henne finna / och åstundar så at hon warder minn. Hwarken wil jag at hon skal wara klädd eller oklädd / hwarken mätt eller omätt; ej skal hon fara ensamen / doch intet fölgje af någon menniskia. De foro nu bort til des de kommo til gården / och efter granneligt åskådande / tyktes dem Kraka wara så wän / at de höllo före ingen hennes like kunna finnas. Där efter berättade de sin Herres tal / och huru han wille at hon skulle wara bonader. Kraka efterfinnade hwad Kongen hade sagt / och huru hon skulle sig tillaga; men för Grima föll denna åtbörd aldeles ogjörlig / och sade sig förstå / at denna Kongen ej wore klok. Kraka swarade: så har han talt / at det måste skje / om jag eljest förstår det rätt som han menar; men ingalunda far jag med eder i dag / utan wil i mårgon bittida komma til edra skjep. De foro då bort / och sade för Ragnar sig så hafwa beställt / at hon månde komma til dem / sedan hon blifwit hemma den natten. Bittida om morgonen talar Kraka til gubben således: nu skal jag fara til Ragnar / och måste något ombyta min klädebonad; du äger ju ett fiskenät / det wil jag wefwa om mig / samt där utan om låta falla mit hår / och mån jag då ingenstädes wara baar; jag skal där hon smaka en lök / som wäl är en ringa mat / doch kan mann där af märka mig smakat något; kunnande jämwäl din hund fölgja mig / så far jag då ej ensam / likwäl utan något menniskjo-fölgie. Då gubben hört hennes upsåt / tyktes honom det wara mycket tiltagit. När nu Kraka war färdig / for hon sin led til skjepen / och syntes wara nog fager / warande hennes hår så klara som gull. Ragnar ropar då på henne och frågar: ho är du / och hwem wil du finna? Hon swarar med en wisa:

Dit bod jag ej torde
Bryta / som du mig gjöma bad /
Mindre dig Herre motstånd giöra.
Margt är mig i sinne /
Min lekam ej baar är /
Och fullgott fölgje har jag /
Far och ej med toma magan.

Han skickar då några männ henne til mötes / och låter ledsaga henne på sit skjep; doch som hon hade sig ej wilja fara / om icke hon med sit fölgje finge en fredig fart / ty wart hon efter gifwit låf / ledsagad på Kongsskjepet. Och när hon kom så nära / räkte han sina hand til henne / men hunden bet i det samma hans hand. Då löpte Ragnars männ fram och dräpte hunden / slogo sedan en bogasträng om hans hals / så at han där igenom feck sin bana; och wart således den utfästade fredigheten ej bättre hållen. Hon leddes doch af Ragnar in i kajutan / och sedan han språkat med henne / samt wisat med blidhet sit wälbehag för henne / kwad han ena wisa:

Ganska wäl du giorde /
Wälduge werldens fader (Oden.)
Om den milda Snutan (jungfrun)
Mig nu omfamnade.

Hon kwad emot:

Skam ware dig Wiser (Herre)
Om du gifwen frid ej gillar.
Hemsökt hafwer jag Kongen /
Hädan han mig fara låte.

5. Cap.

Ragnar får Aslöga.

HAn berättar där efter / at hon behagade honom wäl / och skulle hon wisserliga med honom fara; men hon sade / så ej kunna skje. Han påstod / at hon då måtte blifwa kwar på skjepet öfwer natten; Men hon nekade jämwäl det böra skje / förr än han kome ur sin tilämnade färd / och må då hända / sade hon / at dig tyckes något annat. Då ropade Ragnar på sin Skattmästare / och befalte honom at taga fram den öfwer alt gullsömade kjortelen / som Thora hade ägt / samt föra honom til sig; Sedan böd Ragnar den åt Kraka med dessa orden:

Förstår du dig härå?
Wildu denna silfkjortel hafwa /
Som Thora Hjort åtte?
Kläder dig allwäl anstå.
Lekt hafwa hennes händer
Hwita / å kånststycket detta /
Hon war mig Kongssöners Herre /
Med blidhet täck til döden.

Men Kraka kwad emot:

Jag törs säkert ej taga
Så silfwermärckte kläder
Som Thora Hjort åtte /
Min höfwa de ej äro;
Ty jag wist kallas Kraka /
At i wadmal kålswarta /
Jag å stenar ofta gått /
Wid stranden gjetter drifwit.

Och wil jag wisserliga / sade hon / ej emottaga kjortelen / ty det anstår mig ej med granlåt at prydas / medan jag wistas hos gubben; kan wara / at eder tyckes för mycket om mig / om jag skulle bätre höffas; men nu wil jag hemfara / doch må de sedan sända män efter mig / om du är af sama hug / och wil at jag fare med dig. Ragnar swarade / at hans sinne ej skulle skiftas / och for hon där på hem / men de andra dit de hade sig ärnat. Då han nu for tilbaka / kom han i sama hamn den han förr haft / då Kraka besökte honom / och skickar han så några männ til henne / at berätta sin hälsning / at hon nu skulle fara heman frå med allo. Hon swarade sig ej wilja resa förr än om morgonen; då stod hon bittida up / geck till gubbens samt käringens säng och frågade / om de woro wakna? De sade / det så wara / och frågade hwad hon wille? Hon swarade sig ärna at bortfara / och ej längre där wara; ty jag wet / sade hon/ at j dräpten min Fosterfader Hejmer / och äger jag ingen menniskia wärre at löna / än eder; wil doch ej låta eder något ondt tilfogas / därföre at jag så länge med eder warit. Men det allena önskar jag / at hwar dag / som j lefwen / måtte warda eder wärre / doch den sidsta aldrawärst / hwar med wi nu mågom skiljas åt. Hon går där efter sin led til skjepen och blifwer där wäl emottagen. När folket sama afton skulle fara til hwilo / säger Ragnar til Kraka / sig wilja at de båda hwilade i ena säng; Men hon afslog hans tilbod / och sade sig häldre wilja / at han först drucke brudkjöp til henne / då han kome hem i sit rike; tyckandes detta wara hederligt för dem båda / samt deras arfwingar / om de dem framdeles fingo. Denna hennes begjäran biföll han / och geck resan lyckliga för dem. Ragnar kom nu hem i sit land / och blef et dyrligt gjästabod för honom tillagat / under hwilket mann strax drack hans fägne- eller hemkomeöl / samt bröllop. Ragnar wille wäl första afton / då de båda komo i ena säng / hafwa beblandelse med sina hustru; men hon drog sig undan och sade / at å fostret skulle något fel blifwa / om hon ej finge råda. Ragnar wille doch detta ej tro / utan sade at gubben och käringen därutinnan ej woro så framwisa; och frågade / huru länge detta skulle wara? Då kwad hon:

Wi skolom i tre nätter
Först kyska sammanligga /
I denna Kongssalen /
Sedan helga Gudar offra /
Eljest månn mitt foster
Där af få långligt meen.
Nog bråder är du at afla /
Den som utan ben skal warda.

Men Ragnar skjötte ej om hennes kwäde / och påyrkade likafult upsåtet.

6. Cap.

Om Ragnars söner.

NU lider tiden fram / och woro deras samfaror mägta goda samt kjärliga. Det kom sedan så wida / at Kraka kjände sig siuk; hon wart doch lättare och födde så et swännbarn / hwilket blef med watn beskänkt / och där på namngifwit / samt Ifwar kallat. Men denna pilt war benlöser / ty i stället för där ben skulle wara / blef allenast brusk; därför han och i sin ungdom wart så storwäxter / at inga funnos hans jämningar; warande doch där jämte af et ganska dägjeligt ansickte / samt af så gott förstånd / at man twiflat / om och större Spekinge / eller wisare mann hafwer warit til änn han. Yttermera wart dem flera barn ödit; den andra sonen het Björn / den tredje Hwitserk / och den fiärde Rognwalld / hwilka woro stora männ och mycket modiga. De lärde wid åhrens tiltagande alskjöns idrotter / så at de wordo rätt skickeliga och kjäcka. Men som Ifwar ej kunde gå / lät han bära sig på ena bår / och skulle han råda dem i hwad häst de sig för händer togo. Ragnars söner Erik och Agnar / woro jämwäl trefliga männ / och nästan utan likar. De foro på herskjep hwar sommar / och wordo berömda af sin hernad. En dag talar Ifwar med sina bröder Hwitserk och Björn / frågande / huru länge det skulle framfara / at de suto hema och ej sökte någon heder? De swarade sig skola efterfölgja hans råd så i detta / som alt annat. Ty sade Ifwar: min wilje är / at wi anhållom om wäl utrustada skjep och mannskap / och farom så bort til at afla os ägodelar samt låford / om så wil lyckas. Sedan de detta sin emillan beslutit / bedja de Ragnar at han gofwe dem skjep / samt wäl öfwat mannskap / som i hwarje påtränganda mål wore oförtrutit. Han gjorde efter deras begjäran / och då mannskapet war tilredo / foro de ur landet / bekommande wid sina träffingar mot fienderna altjämt öfwerhanden / med förmering så af folk som ägodelar. Ifwar sade nu sig wilja / at de hölle dit / hwarest mera motstånd och öfwermagt wankade / så at man kunde röna sin raskhet. De sporde altså hwart ut han wäl wiste sådant skulle kunna ärnås? Han nämner en stad / som het Hwitaby / därest mann idkar stort offrande / och hade många sökt dit / til at honom öfwerwinna / men ingen seger fått; hafwande jämwäl Ragnar dit komit / men måst med oförrättada saker gå där frå. Besättningen måtte då / sade de / anten warit förmycken och tapper / eller och äro där andra swårigheter. Ifwar swarade: både är folket mycket och offerstället stort / hwilket komit alla om lifwet / så at ingen kunnat stå bi. De sade / at han måtte råda / om de skulle dit fara eller ej. Han wille altså at mann skulle försöka / anten besättningens tapperhet / eller landsmännens blodoffer mera til saken gjorde.

7. Cap.

Ragnars söner öfwerwinna Hwitaby / och där faller deras broder Rognwald

NU hålla de dit / och wid ankomsten til lands / laga de sig til upgång / men finna imedlertid rådeligt / at något mannskap wacktade skjepen. De förordnade där til brodren Rognwald / jämte en del af mannnskapet / emedan han för sin ungdom skull ej befans wara tjenlig i så stor mannarön / den de siälfwa wäntade. Men förr än de fara af skjepen / berättar Ifwar / at folket i borgen hade twänne kwigenöt / för hwilkas skrål och trollskap ingen tilförende mägtat stånda / utan måst gifwa sig til rygga. Han bad dem doch wärja sig som bäst / skjönt dem någon skräck ansatte / ty sådant hade ingen fara med sig. De upställa altså sit mannskap i ordning / och wid nalkandet til bårgen / blifwa bårgmännen dem warse / och begynna dy til at lösa ut nöten på hwilka de trodde. Och när dessa kwigor blefwo lösgjorda / löpte de hårt fram med ilakt läte. Detta ser Ifwar där han bars på skjöldar / och beder at mann måtte få honom en boge. Den feck han / och skjuter därpå desse bägge elaka trollnöten til döds / blifwande de således frie desse trollen / och den där af mäst befarade ofreden samt frucktan. Imedlertid tog Rognwald til orda / där han war på skjepen / och talte wid sit mannskap / at de männ wore sälla / hwilka slik skjämtan måtte hafwa som nu hans bröder; sägiande det endast warit orsaken at han skulle blifwa kwar / at de allena wille hafwa berömet; mann skulle fördenskull af egit wälde gå dit up. De giorde så / och efter ankomsten til mannskapet / går Ragnwalld i striden hårt fram / men det lycktade så / at han där föll. De andra bröderne inrymde sedan borgen / och wart därigenom å nyo en hård strid / som doch där med endades / at borgarmännen togo flyckten / och blefwo af de andra efterjagade. Wid återkomsten til borgen / kwad Björn denna wisan:

Med rop wi uprändom
Ur Gnipa fiärden /
Utan för Hwitaby.
Det wil jag i sanning sägja /
Hwar lekte som han wille /
Wåra swärd beto mera än deras /
Ty swänner ej sparde /
Sina swärd mansbane warda.

Sedan taga de bort all lös ägendom / bränna up hwart hus i bårgen / och nederbryta hela borgwäggen / hållande sedan dädan med sina skjep.

8. Cap.

Ragnars färd til Swerige.

DEn tiden rådde öfwer Swerige en Kong wid namn Östen; han war gifter och ägde ena dotter benämnd Ingeborg / som war mycket skjön och wän. Kong Östen war mägtig / folkrik och illgirig / doch kloker / hafwande sit hufwudfäste i Upsala. Där hos war han en stor blodoffrare / samt i hans tid i Upsala et så idkesamt offrande / at ingestädes i Nordlanden hafwer dess like funnits. De trodde på ena ko / och kallade henne Sibylia / blifwande hon så mycket offrad / at fiender ej mägtade för den orsaken något motstånd gjöra. Hwar af hände / at Kongen plägade / då någon fientlig her war för handen / ställa denna kon fram för tropparna; hälst som en sådan diäfwulskap henne fölgde / at hans fiänder wid första hörandet af hennes råmande / blefwe så förwillade / at de siälfwa inbördes sloges / och gofwo ingen ackt på hwarandra. Blef altså Swerige dymedels befredat från herjande / at ingen wågade sig til at en slik trollemagt upeggia. Denna Kong Östen hade wänskap med många männ samt höfdingar / och war då jämwäl ett gott förtroende millan honom och Ragnar / så at de woro wana at hwar sin sommar bereda för hwar andra gjästabod. Händer nu så / at Ragnar bör gjästa Kong Östen / och wid framkomsten wart han med sin slägt wäl fägnad. När de första aftonen drucko / lät Kongen sina dotter bära dricka åt sig och Ragnar / hwar medels Ragnars männ komo at tala sin emellan / at det fast hederligare wore / om Ragnar friade til Kong Östens dotter / och hade så ej längre gubbens dotter. Detta kom så wida / at en af dem uptäckte sådant för Ragnar / och wart enteliga detta af / at jungfrun honom förlofwades / doch så / at hon en lång tid skulle wara fästmö. När nu gjästabodet war endat / lagar Ragnar sig hem / och lyckas honom wäl / warande om hans färd ej widare berättat / än at han et stycke wäg från borgen under resan öfwer en skog / befalte sit mannskap at stadna på en slät plan och gifwa ljud. Sedan böd han / at ingen / som warit med honom til Swerige / skulle uppenbara hwad han ärnat och beslutit om giftermålet med Kong Östens dotter; och det wid detta wite / at eho sådant sade / skulle utan all skonsmål mista lifwet. Då han detta talt / for han hem til borgen / och gladde sig folket mycket öfwer hans återkomst / så at mann strax drack fägneöl emot honom. Men han såt ej länge i sitt högsäte / förr än Kraka kom in i salen för honom / satte sig i hans knä / lade händerna om hans hals / och frågade efter tidender? Han sade sig inga kunna at berätta / och när kwällen led / begynte hans männ til at dricka / samt därefter fara til sömns; kommande och då Ragnar samt Kraka at liggja i ena säng. Hon frågar då ännu efter tidender / men får swar / at han där af ej wiste; hon wille wäl sedan om mycket språka / doch förgäfwes / ty han föregaf sig wara trötter och mödder af resan. Nu må därföre jag / sade hon / sägja dig tidende / emedan dig ej lyster; och som han där efter sporde / ty sade hon: detta kallar jag tidende / om en Kong har fästat sig med ena kwinna / och doch några männ berätta / at han tilförende äger en annan. Ragnar frågade / ho har sådant för dig sagt? Hon swarade: behålla skola dina männ lifwet och lemmarna / ty ingen af dem har det mig uptäckt / utan må du weta / at mina fuglar såto då i et torn brede wid dig / och hafwa de sådant mig kungjort. Icke des mindre beder jag dig / at du ej wärkställer det ägtenskapet / som nu tilämnat är; ty jag wil nu uppenbara för dig / at jag är en Kongs- och ej någon gemen gubbes dotter / hafwandes min fader warit så berömlig mann / at hans jämninge icke warit funnen; modren där til med den skiönasta och witrasta bland alla kwinnor / så at hennes namn warar medan werlden står. Han frågade då / ho hennes fader warit / och om icke hon wore den fattige gubbens dotter / som bodde på Spangarhed? Mina Föräldrar / swarade hon / wore Sigurd Fafnisbane / och Brynhildas Budla dotter / Han sade / det tyckes mig aldeles olikligt / at deras dotter skall heta Kraka / och at deras barn blifwit upfött i sådan fattigdom / som på Spangarhedet war. Där om skal sagan witna / swarade hon / och begynte så den sama från Sigurds och Brynhildas samankomst på fjället / då hon blef aflad / samt då hon efter Brynhildas födsel wart kallas Aslög; sade där til med / alt hwad henne hänt / frå det de råkades hos bemälte gubbe. Ragnar swarade: jag må undra på alt hwad du Aslög nu berättat. Hon sade: du west at jag är hafwande / och månn fostret jag går med / wara et swännbarn; å sama swänn lärer och synas et märke / såsom låge en orm omkring des öga / hwilket om så händer / beder jag dig / at du ej far til Swerige så tida / at du får Kong Östens dotter. Därjämte wil jag at sama pilt heter efter min fader / om bemälte hederstekn finnes efter min förmodan i hans öga. Någon tid där efter warder hon siuk och föder et piltebarn; tjenstemännen togo då swännen och synte henne / hon böd dem at bära honom fram til Ragnar / på det han den sama måtte se. Det skjedde så / at pilten blef buren i salen och lagder i Ragnars råckskjöte. Efter piltens åskådande / bespordes han / huru den sama skulle heta? Ragnar swarade med denna wisan:

Sigurd heta skall /
Så rasker Swänn /
Han månn nog unger
Börja strider många.
Sine moder nog liker /
Och slägtas på sin fader /
Han månn och Odens ätts
Heder bli kallad.
Har dens ormsmärke i ögat /
Som den andra lät swälta.

Han drager en gullring af sine hand / och gifwer honom åt swännen til namnfäste; men när han räcker handen ut / och ärnar lefwerera ringen / kommer den sama wid piltens rygg / hwilket Ragnar så uttydde / som pilten föracktade gullet / och kwad då ena wisa:

Wisa Brynhilds afföde /
Wålar ej dyra ringen /
Med glittrande stenen /
Slik drotta son ringen hatar /
Sonasonen Budles.
Han af dygdigt hiärta /
I mång blodig strid /
Den bära skall /
Öfwer alla kjämpar.

Änn kwad han:

Han ingen Swänn tjenar
Bära / än som enda Sigurd /
Han mig rings kwida lemnat /
Med lysand sten insatt /
För slagshänder tjenlig.
Den harmen mig ingen
Dag har låtit hinna /
Lett är at den draga.

Sedan befalte han at swännen skulle utbäras i en kamare / och blef så färden til Swerige dymedelst om intet. Men Aslögas ätt kom til at rögias / så at alla fingo weta henne wara Sigurd Fafnis banes samt Brynhildas Budla dotter.

9. Cap.

Ragnars söners / Eriks samt Agnars / herfärd til Swerige.

NÄr nu den bestämda tid led / at Ragnar skulle biwista gjästabodet i Upsala / och han sig ej infann / tyckte Kong Östen sådant wara gjort til sin och dottrens sidwyrding; ty wart och därmedels ende å dessa Konungars wänskap. Hwilket då Erik och Agnar Ragnars söner sporde / aftalte de sin imellan / at bringa tilsaman så mycket mannskap de mäst förmåtte / och där med herja å Swerige. Sedan de således dragit tilsaman en stor her / laga de til skjepsbygnad / och tycktes mycket under wara / om skjepens framskjutande skulle lyckeliga för sig gå. När nu Agnars skjep skulle skjutas af rullarna / då kom en karl at stå i wägen / och feck han där af sin bane; hwilken händelse wart af dem kallad rulleråd. De tyckte sådant ej wara någon god begynnelse / wille doch ej låta där af sin färd hindras / utan reste / då mannskapet war färdigt / til Swerige; och wid ankomsten i Kong Östens rike / foro de öfwer alt med herskjöld eller herjande. Hwilket när landsmännen wordo warse / skyndade de sig til Upsala / och berättade för Kong Östen / at en fiäntlig her wore kommen i landet. Kongen låter då strax skicka pilbod eller bodkafla öfwer sit rike / och drager så en farlig her tilsaman / farande därmed fram alt til en skog. Där upsatte han sina herbodar eller tält / och hade med sig kon Sibilja / som mycket wart offrad / innan hon wille fara åstad. I bemälte skog / tog Kongen således til orda: Mig är sagt at Ragnars söner äro på wallen fram för skogen / och som jag sannliga sport / at deras manskap ej tyder til fiärdedelen up emot wårt / ty skolom wi få skipa wåra troppar til strids / at tredje delen där af skall fara emot dem / hwarmedels de / för sin modighet skulle / lära tyckja sig hafwa segren i händerna; men wi skolom strax därå med hela heren anfalla dem / och skall kon gå fram före / hwarigenom jag wäntar / at de för hennes läte ej skola kunna sig berga. Detta blef wärkställt / och då bröderna se Kong Östens mannskap / mena de sig ej hafwa at giöra med någon öfwermagt / och hoppas så at mera mannskap ej wore tilstädes. Men såsnart hela heren kom efter ur skogen / och kon blef lösgifwen / löpande fram för folket med et grymt läte / wart bland hermännen et stort gny / då de märkte sig inbördes strida / undantagande bägge bröderna / som enteliga fattade stånd. Imedlertid stångade detta ilaka troll med sina horn många männ til döds / och skjönt Ragnars söner woro kjäcka männ / doch förmåtte de ej at stå emot både en så stor öfwermagt och blodoffer; gjorde icke des mindre et starkt motstånd och wärde sig wäl samt drängeliga med stort beröm. Ty Erik och Agnar woro den dagen altjämt främst i flyglarna / och gingo ofta igenom Kong Östens troppar. Agnar måste doch omsider falla / hwilket då Erik såg / stridde han som modigast / och acktade ej / om han blefwe där i sticket eller ej; han wart likwäl i detta wefwet öfwermannad och fasttagen. Hwar efter Kong Östen befalte at striden skulle stadna / och tilböd så Erik fredighet; lade och det där til / at wilja gifta honom sina dotter / men Erik swarade och kwad denna wisan:

Jag wil icke för broder min /
Jungfru famntag kiöpa /
Ej eller höra man kwäder
Östen kallas Agnarsbane.
Eljest gräte mig ej moder /
Arf-öl och ingen drucke /
Ty låten spjutens uddar
Mig igenom stånda.

Han stiger sedan til Östen / och säger sig wilja / at hans fölgjesmänn måtte hafwa fredighet och få fara hwart de wille; jag wil och / sade han / at en hop spjut skola l tagas och stingas nider i denna wallen / på dem wil jag låta mig uphäfwas och mista således lifwet. Kong Östen sade sig skola wilfara hans begiäran / skjönt han utwalde det / som illa wore för dem bägge. Och när spjuten blifwit nedersatta / kwad Erik denna wisan:

Ej något Kongsämne
Månn bätre bädd slita /
Skjönt korpar oss bägge
Ej lönliga rifwa.

Han går sedan fram til spjuten / tager en ring af sina hand / och kastar den til sina fölgjeslagare / som hade fått fredighet / skickade honom til Aslög under sådan wisa:

Bära skolen j min hälsning /
Hur Eriks kjämpar hafwa fallit.
Aslög då mäst sörgja lär /
När hon mig dödan spörjer /
Ju det för en Jungfru famns skull /
Doch månn denna styfmodren
Sina söner det förkunna.

Sedan blef han häfder på spjuten / och kwad åter / wid det han såg en örn flyga / fölgjande wisa:

Här klakar nu korpen /
Öfwer mit hufwud / och kräfwer
Sig et gott gjästabod /
Af mina sår / och hugger /
Ögonen ur hufwudet.
Lönar så nog illa /
De många sårad rofwen /
Jag honom i strider wunnit.

Hwar efter han lät sitt lif med stor frimodighet; men hans sändemänn foro hem och stadnade ej förr än de kommo til Ragnars hufwudsäte / som då war faren til Kongastämma / och wore de andra Ragnars söner ej eller hemkomne från sin hernad.

10. Cap.

Aslög uphissar sina söner til at hämna stiufsönerna.

DE wore där stilla i tre dygn förr än de gingo til Aslöga / och wid ankomsten til hennes högsäte / hälsade de henne wördeliga / och tog hon deras hälsning emot. Hon hade då bundit en linduk i sit knä / i tanka at där å kjämba sig / hafwande jämwäl utslagit sitt hår. Hon frågade strax ho de wore / emedan hon dem ej förr sett? Deras talemann swarade / at de warit Ragnars söners / Eriks och Agnars / likmänn; då kwad hon detta:

Hwad sägjen j af slik ångest?
Äro Swiar i lande?
Eller allnya tidender
Utomlands om Kongar?
Hört har jag förr at Danska
Kjämpar hafwa sunnan frå /
Haft farsöde haft /
Men widare jag intet wet.

Han kwad där emot således:

Dig sägiom wi nu /
Dina styfsöners dråp /
Thoras söners heders strid /
Och walda herens undergång.
Hwilkas låf / den flygande örn
Öfwer Eriks kropp / betygade.
Nu har jag tidender framburit /
Wet och ej nyare än desse.

Nu spör hon åter / huru därmed hade gått? Då kwad han den wisan / som Erik hade kwädit / när han sände henne ringen. De märkte så strax / at hon fälte tårar / hwilka woro såsom blod tilseendes / och så hårda som hagelkorn / hafwandes ingen menniskja sett henne hwarken förr gråta / ej eller sedan. Hon säger då / sig ej kunna anställa någon hämnd / förr än någondera / Ragnar eller hans söner hemkomme; och skulle de imedlertid där wistas / då hon ej wille underlåta at åstadkomma hämnden efter de slagna / såsom hade de warit hennes egna barn. Desse äro nu där / imedlertid händer sig / at Ifwar med sina bröder kommer förr hem / än Ragnar / hwilka doch ej längre äro hemma / innan Åslög besöker dem; warande Sigurd då tre åhra gamal / och nu fölgjer han sina moder. Wid inkomsten i salen där bröderna wistades / wart hon wäl fägnad / och frågade de hwarandra efter tidender. Hon feck då först af dem weta sin sons Rognwalds död / samt huru där med hade åtburits; doch sörgde hon det ej mycket / utan kwad sålunda:

Egna söner mig länge /
Sig heman kiöra låto /
Ingen harm jag hafwer /
Af lättingar husfasta.
Rognwald börgjade färgja /
Sit swärd i mannablode /
For så bråd djärf til Oden /
Först af mina söner.

Sedermera sade hon sig ej se / at han til widare beröm skulle hafwa lefwat. De frågade nu hwad tidender hon hade? Hon swarade där til således: edra bröder Erik och Agnar / eller mina stjufsöner / äro slagna / sådana männ / dem jag hållit före wara de modigasta drengar; och är det oanständigt om j tålen slikt. Wil jag därföre bedja eder / och där jämte underhjälpa eder / at deras dråp måtte på det hårdaste hämnas. Ifwar swarade: det är wist / at til Swerige kommer jag aldrig at strida emot Kong Östen samt det blodoffer där är. Och fast hon dem där til med wänlighet sökte öfwertala / förde han likwäl ordet för dem och afslog enträgit färden; ty kwad hon:

Lite lyster mig lönda /
At om Erik och Agnar /
Skjönt ej af mig födde /
Wore i lefwande lifwe;
De skulle icke /
Där de förr blifwit slagne /
Låta eder et åhr
Ohämmade ligga.

Ifwar sade: owist är / at det gagnar / skjönt du kwäder den ena wisan efter den andra; eller huru westu / hwad för faster borg där är före? Jag wet det ej så wist / swarade hon / eller kan du / siälf sägja / hwad för swårigheter där äro? Ifwar sade: där är et stort blodoffer / hwars like jag aldrig hört; Kongen är där hon siälf både mägtig och illgirig. Hon frågade efter / hwad han mäst trodde å i sådant blodoffer? Å en stor ko / swarade han / som kallas Sibylja / och är hon så förtrollad / at strax ljudet af hennes läte blifwit hört / hafwa och hans fiänder måst gifwa swiga / och näpliga har mann at strida med menniskjor; börande mann så laga / at detta trollskap förr afstraffas än Kongen / men jag wil hwarken sättja mig i fara / ej eller mit mannskap. Hon sade honom därå böra tänka / at han ej kunde heta någon hjälte / om han ej därå arbetade. Och som hon nu tykte sin förhoppning wara ute / ty ärnade hon sig bårt / hälst henne syntes / at de litet wärderade hennes oro. Då talte Sigurd Orm i öga och sade: sägja må jag dig moder / hwad mig bor i hugen / doch kan jag ej råda öfwer de andras swar. Det wil jag höra sade hon. Därå kwad han sådan wisa:

Om du så längtar moder /
Skal då å tredje dygnet /
Denna siörustning skje /
Fast långan led wi hafwom.
Lär och jag Kong Östen /
Ej oftare i Upsala /
Hädanå låta råda /
Om så Disor duga.

Efter detta kwädet / wart hans bröders hug något ombytt. Sade altså Aslög: du låter nu min goda son / uppenbarliga märka / at du wilt gjöra min wilja / men jag kan ej förese / at wi kommom detta å banen / utan dina bröders hjälp; doch må wäl så hända / at hämnden efter min önskan / går för sig / och tyckes mig / såsom du min son skickar dig ärliga. Här på kwadde Björn och Hwitserk hwar sin wisa; och där efter utlät sig Ifwar / at det så wida kommit / at jämwäl han måste hafwa där i en del / och kwad han nu äfwen en wisa / sägjande nu wara rådeligt / at mann samhälliga beflitade sig om skjeps tillrustning samt mannskaps samandrägt; ty nu höfdes sådant ingalunda spara / om man wille få seger. Sedan går Aslög bort.

11. Cap.

Ragnars och Aslögs söners herfärd til Swerige.

SIgurd hade haft en fosterfader / som nu antog sig å hans wegnar / at både tilrusta skjepen och samla mannskapet / så at alla skulle blifwa wäl besatta; dy hände sig at hwad Sigurd borde tilskaffa / gieck så fort för sig / at alt innom tre dygn wart färdigt / hafwande således fem wäl utrustade skjep. Hwitserk och Björn skaffade å fem dygn fiorton skjep; men Ifwar tijo skjep / sedan siu dygn woro ledne från den tiden de hade samtalt och låfwat färden. Nu kommo de alle saman / och berättade huru mycket mannskap hwar hade fått / då och Ifwar sade sig hafwa sänt Riddare mannskapet förut landwägen. Aslög hörde detta och sade / at hon wäl mera mannskap skulle hafwa skickat / om hon wiste / at denne landsheren komme til gagns. Men Ifwar swarade / at man ej borde låta tiden utdragas där med / utan skulle mann nu fara med hwad som redan war sammandragit. Aslög sade då / sig wilja fara med dem / och således förstå / om de med flit hämnade bröderna; men Ifwar nekade henne at fara på deras skjep / utan skulle hon / om så behagade / råda för det mannskapet / som fore landwägen. Hon samtyckte detta / och ombytte sit namn / kallande sig Randalin. For altså hwarderas mannskap fort / och utnämnde Ifwar orten / där de skulle mötas / hwar efter båda hererne hade en lyklig resa / och möttes tilsaman på förenämt ställe. Men ehwarest deras ankomst skjedde i Kong Östens rike / foro de fram med herskjöld / så at de brände alt som förekom och dräpte hwart manns barn / samt til öfwerflöd / alt som kwikt eller lefwande war.

12. Cap.

Striden i Swerige och Kong Östens fall.

IMedlertid hände sig / at några männ kommo undan til Kong Östen med kunskap / at en stor her war kommen i hans rike / och så grym / at han ingen ting skonade / och hade ödt alt som öfwerfors / så at intet hus stod kwar. Då Kongen det hörde / tykte han sig weta hwad för Wikingar de wore / och låter så medels budkaflas utfärdande öfwer hela riket / stämma til sig alt sit landsfolk / som motstånd wille giöra / och skjöld kunde bära. Wi skolom / sade han / hafwa med oss kon Sibylja / wår Gudinna / och låta henne löpa för krigsfolket / hwarmedels jag hoppas / at det går såsom förr / at de ej kunna utstå hennes läte; wiljande jag därhos hafwa alt mit mannskap til et mägtigt motstånd eggjat / på det wi mågom wräka af oss denna stora och skadeliga heren. Sibylja blef altså lösgifwen / och då Ifwar ser henne framrasa / och hörer hennes grymma läte / befaller han at hela heren skulle giöra et stort oljud eller buller / både med wapen och herrop / på det de i det minsta måtte höra hennes wrål / som så trollsliker for dem emot. Sedan böd han sina bärare / at de skulle föra honom emot henne / så skulle etdera skje / anten han mista sit lif / eller hon dö. De skulle alt därföre nu taga en stor stock / og giöra där af en boga samt pilar; men då denna beställta starka boga blef jämte skjutredskapen til honom förder / tykte ingen at detta alt skulle warda wapnfört / eller til wapns brukligit. Widare eggar han hwar mann til at duga som mäst / och for så deras mannskap fram med stort ras och gny. Ifwar blef nu buren frå tropparna / och wart strax så stort gny när Sibylja bölade / at mann altjämt ej annat hörde / än heren hade tegat och stått stilla; hwilket orsakade sådan ombytning / at mannskapet wille inbördes slås / förutan bröderna allena. Men då detta under skjedde / sågo Ifwars bärare / at han updrog sin boga / såsom hade han allenast haft en weker almswega för sig / och märkte de / at han war til reds at lägga där å pilarna. Sedan höra de at strängen gjäller så hårt / at de dess like ej märkt; seende altså strax huru pilarna flögo / såsom hade mann skutit af den starkasta stålboga / och så rett och enda fram / at hwar pil träffade sit öga på Sibylja / hwilken där igenom föll ned / men for sedan hufwudstupa fram / och wart hennes läte då mycket wärre än förr. Wid hennes närmare annalkande til bröderna / bjuder Ifwar at mann skulle kasta honom på henne / då han genast blef så lätter som et litet barn / ty bärarena woro et stycke från kon / då de kastade honom; där emot / när han kom på Sibyljas rygg / wart han så tunger / som hade et berg fallit på henne / så at hwart hennes ben brotnade / och bekom hon där af sin bane. Han bjuder sedan / at de skulle som hastigast honom uptaga / hwilket då skjett war / blef hans röst så hwäll och stark / at alla j heren / jämwäl fierran stående / hörde den / och gåfwo de således til hans ärende ett gott ljud. Dy lyktade han så sit tal / at all den åkomna ofreden där med uphörde / och wart dem ingen skada tilfogad / emedan de allenast en kårt stund slagits sin emellan. Sedan föreställer han dem / at nu borde de som hårdast anfalla fienden / emedan han hoppades hafwa afskaffat det grymmaste owäsendet sedan kon blef dräpen. I det sama upstälte de å båda sidor sina slagsordningar och siger striden saman med så stort anfall / at alla Swenskar sade sig aldrig warit hafwa i slik mannarön. Bröderna Hwitserk och Björn gingo då så modigt fram / at ingen tropp kunde gjöra motstånd / hwarigenom Kong Östens her til största delen blef nedergjord / och den öfriga tog flygten. Enteliga endas striden där med / at och Kong Östen faller / men bröderna behålla segren / och gofwo de alla / som efter woro / fredighet. Då sade Ifwar / at han ej längre wille herja i det landet / emedan det war utan höfdinge / utan häldre hålla dit / där mera öfwermagt kunde wanka; hwarefter Randalina begaf sig hem med en del af mannskapet.

13. Cap.

Ragnars söner winna Wifilsborg.

DE besluta nu med sig / at härja i Söderrike / och war då Sigurd Orm i öga med sina bröder i hwarje herfärd. Dem blef så berättat om en stor och wäl bemannad borg eller fästning / ty sade Ifwar sig wilja dit fara med heren; warande sagt / at sama borg kallades Wifilsborg / af den där öfwer rådande höfdingen Wifil. I wägen foro de fram med herskjöld / och förstörde alla för dem stånde fästningar / alt til dess de kommo til Wifilsborg. Höfdingen war då ej hema / utan hade mycket mannskap med sig; ty upsatte de sina herbodar på den wid borgen warande wallen / blefwo doch den dagen stilla på hwilken de framkommo / och hade där samtal med borgarmännen; tilbjudande dem anten at upgifwa borgen / hwarmedelst hela mannskapet kunde få sin frid / eller ock at försöka sin öfwermagt och förmätenhet / då och ingen skulle få någon fredighet. Men de löste fort af sig dessa wilkåren och sade: at den borgen aldrig kunde winnas / så at de borde honom upgifwa / utan skulle de andra dess förinnan wäl få röna sig / och wisa dem sin tapperhet / kiämpa och hiältamod. Lider altså den natten. Nästa dagen efter / försöka Lodbroks söner at bestorma borgen / men kunna intet uträtta. De belägra honom en half månad / och söka hwar dag at winna den sama medels åtskilliga krigputz; men det blir dess wärre / som de längre där å arbeta / och ärna därföre at wika dädan. De i borgen / gingo då fram på wallarne och bredde dem alla öfwer med de dyrbarasta tapeter och bästa kläder / som där funnes / upteende för dem både gull och andra kåstbara saker / hwar efter en af dem tog til orda och sade: wi tänktom / at dessa männ wore Ragnars söner / samt deras mannskap tappert / men wi mågom wäl sägja / at dem intet bätre lyckats än andra männ. De gåfwo där på et herrop / slogo på skjöldarna och frammante de andra å det häftigaste. När Ifwar detta hörde / gjeck det honom nog til sinnes / och feck han där af så stor siukdom / at han knapt kunde sig röra / och måste de således afbida / anten det blefwe bätre med honom / eller han dödde. Han ligger allan den dagen / och talar för sit kwal skull intet ord. Omsider befaller han de närwarande männen / at de skola sägja Hwitserk / Biörn och Sigurd / at han wille hafwa möte med dem / samt alla deras witrasta männ. Fördenskull / sedan de förnämsta höfdingar församlat sig i en stad / spör han efter / om de funnit något råd / som gofwe dem bätre förhoppning til seger än förr? men de swarade sig ej hafwa wett til at uptänka sådana krigsputz / hwarmed de kunde wänta seger / utan hände nu såsom oftast / at hans råd wore dem gagneligast. Då sade Ifwar: jag har ännu et / det wi ej hafwom frestat; mann har ju ej långt här frå en skog / til hwilken wi enär det nattar / skolom lönliga fara ur wåra tällt / och lemna så herbodarna kwarstående efter oss / men wid ankomsten til sama skog / måste hwardera hugga och binda sin medbörda; sedan måste wi fara til borgen å alla wägar och kasta eld i weden / hwar af et så stort bål lärer yppas / at borgwäggens lim gjenom elden smälter; och där efter måste mann bära fram walslungor / at fresta huru faster sama wägg är. Detta efterkomma de och fara til skogen / blifwande där så länge Ifwar behagade; sedan gingo de efter hans tilskipan til borgen / och slogo eld i den mykna weden / hwar af et så stort bål wart / at wäggen ej kunde stå utan bråtnade. Widare anföllo de borgen med walslungor / och bröto sig up många ingångar / hwar efter de å båda sidor begynte at strida; men som de inkomma / hwilka nu fäcktade altjämt / inrymde wallen / måste borgarmännen endels falla / endels och fly undan / och lyktade deras drabbning således / at bröderna dräpa hwart manns barn i borgen / taga bort ägendomen / och bränna up fästningen förr än de foro bort.

14. Cap.

Ragnars söner ärna at bestrida Roma borg.

NU hålla de dädan enda til den borgen / som Luna het / och hafwa imedlertid förstört nästan hwar borg och kastell i alt Söderrike / hwar af de blefwo så namnkunniga öfwer hela werlden / at ej fans så litet barn / som icke kjände deras namn. De ärnade at ej låta af / förr än de kome til Romaborg / i dy dem war sagt / at hon wore mycket stor / bemannad / berömd och rik af ägendomar. Men som de ej fulkomliga wiste hwad lång led dit wore / och hade dessutan så mycket mannskap / at dem tröt uppehälle / ty förblifwa de i bemälte Lunaborg / och rådslå om denna färden. Då kom där en gamal och gråtlig mann / honom frågade de / hwad man han wore? Han sade sig wara en stafkall eller tiggare / och farit all sin tid öfwer många länder. Du torde / sade de / många tidender kunna förkunna / dem wi wiljom höra och weta. Den gamle mannen swarade: jag förmodar at inga länder / om hwilka j hälst wiljen fråga / skola finnas / som mig äro okunniga. Wi begjärom därföre af dig / sade de / at du sägjer oss hur lång wäg hädan är til Romaborg? Han swarade / jag kan wäl sägja eder något märcke där til. I mågen se dessa järnskor jag har å fötterna / de äro nu utnötta / äfwen som de jag har å ryggen / warande doch tilförene båda nya / och å den wägen har jag alt sedan warit. När gubben detta sagt / tyktes de finna / sig ej kunna uthärda denna föresatta resan til Rom / och wända så sin her dädan. De wunno sedan många borgar / som förr aldrig warit intagna / och ser mann järtekn där til ännu i dag.

15. Cap.

Ragnar börjar sin herfärd til England.

NU är til berättandes / at Ragnar sitter hema i sit rike / och wet hwarken han eller Drottningen har sönerna äro. Hörer doch det talas af sina männ / at ingen kunde jämnas wid hans söner / och håller således före dem wara berömligare än andra. Han ihugar nu hwad beröm han kunde för sig upleta / som icke mindre måtte kringspridas; fattar därför det rådet at skaffa sig byggeredskap / och låter så fälla många trän / til at där af gjöra twänne stora skjep / hwaraf folket förstod / at de skulle blifwa twå Knorar eller fartyg så stora / at deras likar ej warit gjorda i Nordlanden. Där til med låter han öfwer alt sit rike förfärdiga en stor wapnabonad / hwaraf mann kunde skilja / honom hafwa i sinnet någon herfer ur landet. Och som dertta snart spordes öfwer de närbelägna länder; ty frucktade och alla männ samt Kongar / som något wälde hade / at de ej länge skulle få blifwa i sina länder och riken frediga; och låto så hwardera ställa wårdhåld om sit land / i fall han dit worde anländande. Aslög frågade et sinn Ragnar / wad herfärd han wäl hade för sig? Han swarade henne i god tro / sig wilja fara til England / och ej hafwa med sig lfera än twänne skjep / samt så mycket mannskap / som där å måtte rymmas. Då sade Aslög: denna din föresatta färd synes mig owarlig / och tyckes mig rådeligare / at hafwa flera och smärre skjep. Det är ej så underligt / swarade han / at winna länder med många skjep / men där til har man intet efterdöme / at slikt land / som England är / kunnat med twänne skjep intagas; och om jag finge oseger / wore den des drägligare / som jag och har fåare skjep ur lande. Aslög sade: mig synes den omkostnad ej wara mindre / som anwändes innan dessa warda färdiga / än om du skaffade många långskjep til denna färden. Du west och / at det är swårt / at hålla skjepen til Engeland / och om så hände / at desse dina skjep tyndes eller förginge / då måste folket / skjönt det komme til lands / gifwa sig wunnit / så snart landsheren det anfölle. Wore fördenskull bätre / at hålla långskjepen til hamnarna / än knorarna. Men han kwad / detta oacktat / en wisa / och lät sina skjep förfärdiga / skaffandes sig så mycket mannskap / at dessa skjep blefwo wäl bemmanada. Mann hade många meningar om hans herfärd / men han kwad åter en wisa. Och då skjepen wore färdiga tillika med det folk honom fölgja skulle / samt sådan wind upblåste / som honom likade / gifwer han ut befallning / at då skulle han fara til skjeps. När han nu war tilreds / ledde Drottningen honom til skjepen förr än de skildes / och sade sig wilja wedergälda honom den kjortelen han henne gifwit hade. Han frågade huru där med wore beskaffat? Hon kwad denna wisan:

Dig unnar jag skjortan sida /
Och icke sömad /
Med helan hug wäfwen /
Ur håren hwitgråa /
Skola dig icke ben blöda /
Ej eller bita swerdseggar /
I heligan skjorta /
Ty hon har Gudom signad warit.

Då utlät han sig wilja fölgja och fullborda det rådet. Wid affärden skiönjades det noga / at skilnaden gick henne mycket til sinnes.

16. Cap.

Om Ragnars död.

RAgnar håller nu / såsom han hade ärnat / sina skjep til England / men för det hwassa wädret / som upkom / sönderbryter han / wid anländandet / båda sina Knorrar; doch kom alt folk til lands / och behöllt det sina kläder samt wapn. Han kufwade under sig alla de torp / borgar och kastell / som för honom komma. Kong Ella / som den tiden regerade öfwer Engeland / hade redan fått weta Ragnars afresa af sina männ / dem han utsatt til at kunskapa / så snart de hörde Ragnars her komma til lands / och foro de strax til honom med denna hersagan. Han sände bod öfwer sit hela rike / med befallning at alla / som skjöld kunde föra / häst rida och modighet hade til at strida / skulle til honom koma / hwarmedels han samanbragte en stor och faselig her. Därefter lagade han sig därmed til slags / och talte sit mannskap således til: om wi segrom i denna drabbningen / och j således blifwen warse at Ragnar är tilstädes / då skolen j ej bära wapn å honom; ty han äger de söner efter sig / som aldrig lära öfwergifwa at anfalla oss / om han faller. Ragnar gjorde sig färdig til strids / och hade den klädningen han fått af Aslög wid skillnaden / i stället för bryngia / samt det spjutet / hwar med ormen / som låg om Thoras sal och til hwilken ingen annan sig wägade / blef dråpen; hafwande inga andra skyddwapn än en hjälm. När de stötte til saman blef en hård kamp / och emedan Ragnar hade mycket mindre mannskap / ty påstod striden ej länge / förr än en stor del däraf föll. Han for likwäl allestädes fram med dråp / och gjeck igenom tropparna hela den dagen: Ehwarest han högg eller lade an på skjöldar / bryngjor eller hjälmar / skjedde det med så stora hugg / at ingen ting kunde stå bi. Där emot war å fiändens sida aldrig så huggit eller skutit / at något wapn gjorde honom meen / eller ringasta sår / utan han drap en stor del af Kong Ellas folk. Dock lycktade striden så / at alt Ragnars mannskap föll / och wart han med skjöldar instängder / samt således fasttagen. Då frågade de honom hwad mann han wore? men han teg och swarade intet. Ty sade Kong Ella / denna mann lärer komma i större mannarön / om han ej wil sägja oss ho han är; ty nu skal han kastas i en ormagård och sittja där nog länge / men om han sägjer sit namn / at wi kunnom skilja honom wara Ragnar / då skal han i största hast dädan borttagas. Han wart så dit ledsagad / och sat där länge / utan at ormarna stucko honom. Ty sade wårdmännen: denna mann är förträffelig / på honom beto ej wapn i dag / och nu kunna ej eller ormar skada honom. Kong Ella befalte då at mann skulle draga öfwerklädnaden af honom. Det blef så gjort / och hängde således ormarna å alla sidor wid honom. Då talte Ragnar: wist månde grisarna nu grymta / och de wiste af galltens tilstånd / och hwad denna gamla lider. Och skjönt han slikt talade / så förstodo de doch ej / om det war Ragnar eller någon annan Kong. I denna ormagården yrkte Ragnar Lodbrok Bjarkamal / eller fölgjande wisor:

1.

Höggom wi med swärde /
Hädan frå ej långt har warit /
När wi til Gjötland gingom /
At gifwa lingormen bane /
Då fingom wi Thora /
Och dädan kallade mig hieltar /
At jag lingormen lade /
Lodbrok / i den striden.
Stack jag å den ormen
Stål / som klaran lön gifwer.

2

Höggom wi med swärde /
Helder har jag unger warit /
När mann i Örasunde /
Want blodsår åt fräckom warge /
Och sotgulom fogle
Skaffade / där högtsungo

Wid högsatta hjälmar
Hårda swärd / mycken mat.
Alt war hafwet blodsullit /
Ramen wadade i walblode.

3

Höggom wi med swärde
Högt häfdom wi då spjuten /
När jag tjugu åhr tålde /
Och lof anlade wida.
Wunnom otta Jarlar /
Öster för Dynamynne.
Gamar gofwom wi noga
Gjästning i det slaget /
Swett föll i fårsullen
Sjö / bussar tynde lifwet.

4

Höggom wi med swärde /
Hård herstrid wart då öde /
När wi Helsingar hämtade /
Til hemsalar Odens.
Ladom up i Ifu /
Udden nådde då bita /
Alla wågar woro sår /
Jorden rådnade af heta /
Grenjade swärdet i bryngjan /
Benbrytare klyfde skjöldar.

5

Höggom wi med swärde /
Håppas ingen har då flytt /
Förr än på sina skutor /
Herröd i strid föll.
Ingen hederligare Jarl /
Klyfwer med kjölar /
Hafwet til hamnen /
Å långskjepen sedan.
Barn den branta hjelten /
Snart hjärta fram i striden.

6

Höggom wi med swärde /
Heren han kastade skjöldar /
Då när glafwen rände /
Grymt til mannabrösten.
Bet i Skarfa skjären /
Skjärande järnet i striden /
Rådnade då skjölden /
Förr än Kong Rafn föll.
Drefs ur mannahufwuden /
Het swett på bryngjorna.

7

Höggom wi med swärde /
Hafwa kunde då hramar /
Ut för Indyris öjar /
Ömnigt rof at slita.
Fingom åt roffoglar /
Fullan föda den gången.
Jllt war någon at minnas /
I solens uprännande.
Strengpilar såg jag stinga /
Bågen stötte af sig kolfwar.

8

Höggom wi med swärde /
Högtgränjat hafwa swärden /
Förr än på Ullaråker
Östen Kong månn falla.
Fingom gull til fullo /
Af skadad wal med swärden.
Klingor skuro skiölldars
Ritningar i hiälmars möte /
Hjärnemust ur såren
Flöt på klufna skallar.

9

Höggom wi med swärde /
Hadom skjöldar hårda i blode /
Då wi spjuten smordom

Sidst för Borneholmen.
Pilregn slet skjöldar /
Bågen stötte från sig pilar /
Follner föll i striden /
War ingen Kong honom större.
Walen wroks wida om stränder /
Wargar fägnade födan.

10

Häggom wi med swärde /
Herstriden har synt sig i wäxten /
Förr än Kong Freyr föll /
Å Flemingalande.
Nådde där blåswärd at bita /
Blodstrukna i gulllagd
Brynja / i det slaget.
Hård fårudd war fordom.
Möjar greto mårgonstriden /
Mångt rof gafs åt wargar.

11

Höggom wi med swärde /
Hundrade mång har jag sett /
Å skjepen ligga /
Där Englanäs heter.
Segldom wi til striden
Sex dagar förrän folket föll /
Höllom uddars måssa /
Förr än solen uprann.
Wart för wåra swärd /
Walthlofer i strid slagen.

12

Höggom wi med swärde /
Hältes häftiga dagg af swärden /
Brått i Bardafiärden /
Och bleka as för hökar.
Umade bågen där uddar /
Nog tätt beto bryngjor /

I swärdseldars strid /
Då Swolnis hatt bryngjor tryckte.
Rände bågen til såren
Etterhwass och swettstruken.

13.

Höggom wi med swärde /
Höllom hårda skjöldar /
Högt i stridsleken /
För Hjadingasunde.
Se månde mann då hjältar /
Med swärd rifwa skjöldar
I fäckte bullret /
Och mången sleten Busses hjälm.
War det ej som skinand brud /
I fången hos sig läggja.

14.

Höggom wi med swärde /
Hård haglstorm kom på skjöldar /
Nog as föll ider til jorden /
Å Nordhumbralande.
War det wid en otta /
Mannskapet måste fly
Huggleken / då när hwassa
Hjälmar betos af swärden.
War det ej som ungan änkja /
I högsätet kyssa.

15.

Höggom wi med swärde /
Herthiofer hände det öde
At sielf i Söderöjar
Segra öfwer wåra männ.
Wart i wapnaregne
Rognwallder nederslagen.
Den harm kom högt öfwer hökar.
Hwast kastade hjälmens
Hristare strengblodiga pilar.

16.

Höggom wi med swärde /
Hwar hopades twärt om annan /
Glad hade sig i huggstormen /
Höken åt swärdaleken.
Lemnade ej örn eller willswin /
Han som Irland styrde.
Möttes då malm och skjöldar.
Marstan Kong wart den fastande
Kårpen i Wedrafiärden /
Gifwen til walföda.

17.

Höggom wi med swärde /
Mång hermann hörde jag falla /
Mårgonstund för swärde /
I uddastriden.
Son min bets bittida /
Af bittert swärd i hjärtat.
Eigil lät alldriftiga hjälten.
Eigil lät alldristiga hjälten
Agnar / af daga tagas.
Slamrande swärdet / wid gråa
Slagsbryngjor blänkte fanor.

18.

Höggom wi med swärde /
Hållordsmänn såg jag hugga
Icke smått för ulfwar /
I siöslaget med swärd.
War det å weckoskjede /
Liksom konor win buto.
Blodfärgade woro skjepen /
Särdeles i swärdadånet /
Skuren war starka bryngjan
I Skjöldunga striden.

19.

Höggom wi med swärde /
Hårfagran hörde jag fly
Möjadreng om mårgon /
Samt änkjans målwänn.

War det som et warmt baad /
Winfjärils mön då bar /
Oss i Ilasunde /
Förr än Kong Östen föll.
Blodskjölden såg jag brista /
Bröt sådant kjämpars lif.

20.

Höggom wi med swärde /
Höllom med hårt mord
Swerdslek å Lindisören /
Wid landsherrar trenne.
Fåå kunde det fägna /
Föll mången i warggapet.
Höken slet kjött med ulfwen /
Håll och säll han dädan kom.
Irars blod i hafwet
Hoptals hälltes i slaget.

21.

Höggom wi med swärde /
Högswärd höggo skjöldar /
Då när gullröd glafwen
Snidde wid stridsbryngjor.
Se må man i Önlundsön /
Många åldrar sedan /
Hwarest til swärdslekar /
Förstar framfarit.
Rödad war ut för ören.
Ar / sårens flugdrake (spjut.)

22.

Höggom wi med swärde /
Hwar är hjeltar fegare /
Än at i uddastormen
främst döden undergå?
Ofta förgjer den sit lif
Som aldrig trycker wart.
Ont sägs wara at styrka
Argan örn til swerdslek.

Hugblödigom komer /
Hjärtat aldrig til gagne.

23.

Höggom wi med swärde /
Det håller jag för hel jämt /
At i swärda samlag /
En går mot en /
Den ena ej flyr för annan /
Det war hjeltars adelskap länge.
Altid skal möjars kjära wänn /
Alfware syna i swärdsdån.

24.

Höggom wi med swärde /
Hälst har jag rön däraf /
At ödet wi fölgjom.
Fåå undgå Ödes gudinnors lag.
Ej ttänkte jag at Ella
Skulle min ålder enda /
Då iag blodslagna bräckte /
Och skjepsbord i hafwet kjörde.
Wida mättadom wi wargar /
Med rof i Skottlands fiärden.

25.

Höggom wi med swärde /
Högliga det jämt mig hugnar /
At Balldurs faders bänkar
Jag wet bonade i salen.
Dricka öl skolom wi snart /
Ur hålwida skallar.
Ej gråter god dreng för döden /
I de härliga Odens hus.
Ej komer jag med ångerord /
Til Odens salar.

26.

Höggom wi med swärde /
Här wille högliga alla

Aslögs söner med bittra
Swärd / striden at wäckja /
Om de hälst wiste
Wår hifliga medfart /
Hur de etterfulla mig slita.
Möderne feck jag minom
Sönom / så hjärtan deras duga.

27.

Höggom wi med swärde /
Hårdliga lider här til arfs /
Stor skada stånder af ormen /
Som bygger nu hjärtats sal.
Wäntar doch åt Odens
Staf / i Ellas blode står.
Söner mina månn swälla
Deras mod och rött warda.
Ej månn skarpa swänner
Stilla sittjande warda.

28.

Höggom wi med swärde /
Haft har jag femtijo finn
Fulla strider främjat.
Tilbuden strid och en gång.
Minst tänkte jag af alla /
At mig warda skulle /
Då jag ung begynte at udd röda /
Annar Kong raskare.
Oss månn Åsar (Gudar) bjuda /
Ej är döden til sörgjandes.

29.

Hastom oss hädan /
Hem bjuda mig Disor
Som frå Herjarens sal /
Hafwer oss Oden hitsänt.
Glader skal jag öl med Åsar /
I högsätet dricka /
Lifsstunder äro lidna /
Leende skal jag dö.

Ragnar låter nu sit lif / och warder så

dädan bortförder.

17. Cap.

Om Ragnars söner.

KOng Ella tyktes likwäl weta / at Ragnar i så måtto mist sit lif / och betänker därföre huru han skulle kunna det blifwa warse / och så laga / at han måtte behålla sit rike / samt därjämte få weta huru hans söner skulle sig ombyta / när de sporde sin faders fall. Han tager altså det rådet / at låta bona et skjep / öfwer hwilket han förordnar en mann / som war både förståndig och oförskräckt. Detta skjep blef wäl utrustat / och sade han sig wilja sända mannen til Ifwar samt hans bröder / at berätta dem deras faders frånfälle; men denna färd syntes flästom så farlig / at fåå wille fara. Kongen befalte dem at granneliga tilse / huru hwardera bröderna wid denna tidenden sit sinne och åtbörd wisade / hwarefter de skulle wid första lägenhet fara sina färde. Sedan låter han tilreda deras färd / så at dem intet fattades / och fara de nu bort med god lycka. Ragnars söner hade imedlertid härjat öfwer Söderriket / och wände de sig widare tilbaka åt Nordlanden / i mening at besöka sit rike / öfwer hwilket fadren Ragnar då rådde; ej wäl wetande af hans herfärd / eller huru hon för sig gått / ty woro de derå des förwetnare. De foro altså söder från / men då landsfolket feck kunnskap om dessa bröder / ödde det allestädes sina egna borgar / flyttade bort sin ägendom och for undan / så at de därigenom finge knapt mat för sit mannskap.

18. Cap.

Ragnars söners herfärd til Engeland.

HÄnder sig altså / at de koma förr til Danmark än Kong Ellas utskickade anlände / och sittja nu stilla med sit mannskap. Sändemännen begifwa sig til den borgen där Ragnars söner fägnades med gjästabod / och stiga widare in i salen där de såto och drucko / ställande sig för Ifwars högsäte. Där såto Sigurd Orm i öga samt Hwitserk wid tafl / men Björn Järnsida skjäfte sit spjutkast på salsgolfwet. Sedan nu Kong Ellas sändemänn aflagt hos Ifwar sin wördsama hälsning / uptager han henne wäl / och spör hwadan de wore / eller hwad tidende de hade at sägja? Deras förman swarar / at de wore Engelske männ / och at Kong Ella hade dem utskickat / at förkunna deras faders Ragnars fall. Strax låto Sigurd och Hwitserk taflet falla / och eftersinnade noga denna tidendasagan; men Björn stod på salsgålfwet / och stödde sig wid spjutskaftet. Ifwar sporde omständeliga med hwad åtbörder hans liflåt hade skjett? de swarade och sade alt som hänt hade från det han kom til Engeland / och til dess han lät sit lif. När nu deras saga så wida kom / at Ragnar hade sagt: grymta månde griserna / fattar Björn med sina händer så fast och kraftigt om spjutskaftet / at handastaden å det sama syntes. Sedan sändemännen hade lyftat sagan / ristade han spjutet / så at det sprang i twå delar: Men Hwitserk höllt en taflbricka / den han hade utspelt / och kryste den sama så hårt / at bloden sprang undan hwarje hans fingernagla. Sigurd Orm i öga hade / enär denna tidenden war sagd / hållit i en knif / skafwande där med sina naglar / och åhörde han denna berättelsen så acktsamliga / at han kjände ej förr / än knifwen stod i benet; skjötte doch ej därom. Ifwar frågade efter alt / som warit gjort / och wart hans anletes färg stundom röd / stundom blå / stundom och blek / därjämte så swullen / at hela hans hull wart upblåst af den grymheten som i hans bröst war. Hwitserk tager sidst til orda / och säger / hämnden böra som brådast skje / at mann dräpte dessa Ellas sändemänn; men Ifwar swarade: det skal ej skje / utan skola de fara i frid hwart dem lyster / och om så wore at någon ting dem felar / då skola de mig tilsägja / och det sama få. Hwarföre när de endat sit ärende / skyndade de sig ur salen til sit skjep; och då winden gafs / seglade de til hafs med god fortgång alt hem til Kong Ella / för hwilken de berättade / huru hwarderas bröderna sig åtburit öfwer denna tidendasagan. Sedan Kongen detta hört / sade han: det är mån / at wi mäst tarfwom at rådas för Ifwar / i anledning af det j om honom sägjen / skjönt ej något gott månde hafwa rifwit de andra inwärtes; för hwilkom wi doch lärom få behålla riket. Han låter sedan hålla wårdhåld öfwer alt sit rike / på det ingen fiäntlig her måtte komma och owart honom anfalla. Men när dessa Kong Ellas sändemänn hade bortrest / gingo bröderna å rådstämma / huru de skulle anställa hämnden efter sin fader. Då sade Ifwar / jag wil ej hafwa någon del i detta? ej eller något mannskap anskaffa / ty det for för Ragnar / såsom jag kunde tänka förut; han började illa sin sak / i dy han ingen orsak hade emot Kong Ella / och har det ofta så hänt / at enär någon af öfwerdåd gjör androm orätt / han desto försmädeligare där igenom tager en enda; därföre wil jag taga peningeböter af Kong Ella / om han wil där i wara ense med mig. Men då hans bröder det hörde / wordo de nog wreda / och sade sig aldrig skola sådant kläkord å sig lida / skjönt han det wille hafwa; ty många worde sägjande / at händerna äro oss i knäen misslagda / om wi ej skola hämna wår fader / hälst wi med herskjöld hafwa farit wida öfwer werlden / och dräpit mången saklösan mann; och detta skulle likwäl intet skje? Wi skolom därföre hwart skjep / som i Danawälde til siös fara kan / snarliga utreda / samt så manngrant samna folk / at alla / som kunna skjöld bära / skola med oss fara emot Kong Ella. Icke dess mindre sade Ifwar sig skola sittja kwar med de skjep han ägde at råda före. När nu det spordes / at Ifwar lade där ingen winning om / fingo de och mycket mindre mannskap tilhopa; fara doch omsider allesammans bort. Wid första ankomsten til Engeland / warder Kong Ella sådant warse / och låter så sin luder gjälla / med befallning / at alla / som honom följa wille / skulle samankomma; och får såldedes en oräknelig krigshär / farande med den sama emot dessa bröder. Men då de funnos / war Ifwar icke med i slaget / ty måste och Ragnars söner taga flyckten / men Kong Ella feck seger. Och wid det han eftersatte de flycktiga / sade Ifwar sig intet ärna / at wända om til sit folk / utan wilja erfara / om Kongen wille unna honom någon heder; tyckande bätre wara / at få af honom någon förlikning / än fara flera slika ofärder / som mann nu hade gjort. Hwitserk sade sig ej wilja hafwa någon del med honom / utan han måtte fara med sit ämne såsom honom syntes; men de skulle aldrig taga böter för sin fader. Ifwar swarade doch / at nu skulle de där skiljas / och bad dem råda öfwer hwad de allesaman ägde / doch skulle de skicka honom de lösa ägodelar han worde utnämnande.

19. Cap.

Om Ifwar och Kong Ella.

NÄr nu Ifwar detta talt / böd han dem fara wäl / och for så tilbaka til Kong Ella. Wid framkomsten hälsar han Kongen wördsamliga / och talar således: Jag är nu til eder kommen at orda om förlikning / samt slik heder / som j wiljen mig bewisa / heldre än at förlora flera mina männ för dig / eller mig sielf. Kong Ella swarade: somliga männ hålla före / det wara orådeligt / at tro dig eller dina bröder. Ifwar sade: jag månn ringa wilkår af dig åstunda / om du det efterlåter / och wil jag där emot swärja / at aldrig wara dig emot. Kongen frågade / hwad han hafwa wille i förlikning? Jag wil / swarade Ifwar / at du gifwer mig så mycket af dit land / som en oxahud betäcker / där utan om ska jag en grundwall giöra / och wil således ej tiltala dig om mera; men om du detta afslår / så ser jag wäl / at du wil mig ingen heder unna. Kongen sade: jag wet ej / at detta skal warda oss til något meen / fast du har detta af mit land / och skal du wisserliga få så mycket / i fall du wil med ed bedyra / at ej strida emot mig; ty jag frucktar alsintet för dina bröder / om du är mig trogen.

20. Cap.

Ifwar lägger grundwallen til Lundunaborg.

DE besluta altså det med sig / at Ifwar swär / sig aldrig skola skjuta mot honom / och skal där emot ägnas af Engeland hwad han med den största oxahud kunde betäcka. Sedan skaffar han sig en öfwer otta åhr gamal oxahud / låter henne blöta och tre gångor uttängja / samt i finaste remmar sönderrifwa / låtande äfwen alla både hår och skinnflikar / i remmar samanbinda; hwilket då skjet war / blef där af en farliga lång swäng / och kom det ingen i hugen / at sådant skulle warda af. Sedan utbredde han den sama å en wall / och inrymde en så widan landsplats / at en stor borg feck där rum. Widare låter han där utan om utmärka en grundwall / såsom til en stor borgwägg. Efter alt detta / skaffar han sig mycket timberfolk / och låter många hus upresa å den sama wallen / förfärdigande där samastädes en stor borg / som wart kallad Lundunaborg / och är berömd för den största stad i hela nordlanden. När denna borg war gjord / gaf han ut penningar / ty han war så rik och gifmild / at han dem utdelte med båda händerna / och tykte folket så mycket om hans wishet / at alla sökte honom i swåra mål om råd / dem de mente sig bäst gagna. Där igenom blef han nu wännsäll / och bekom hwarje manns förtrolighet. Kong Ella hade jämwäl stor styrka af honom och sökte honom i många råd / så at han siälf ej torfte sig där til bruka.

21. Cap.

Om Kong Ellas död.

SEdan nu Ifwar så wida bragt sina wilkår / at mann hos honom kunde förnima all klokhet / då sänder han männ til sina bröder med det ärendet / at de skulle öfwerlefwerera honom så mycket gull och silfwer / som han föreskref. De koma fram och anmäla sit ärende / berättande huru med hans wilkår tilstod; låta dock såsom wore dem okunnigt / hwad honom bodde i sinnet / så at bröderna inbillade sig / at han hade ej så stor modighet som han eljest war waner / och skickade så slika ägodelar som han utnämt hade. När de med detta tilbaka komo / skjänker Ifwar alla dessa ägodelar åt de största männ i landet / och drager så mannskapet undan Kongen / hwarmedels alla låfwade at sittja stilla / skjönt han fore dit med en krigsher. Efter sådan mannskaps samling / skickar Ifwar sina bröder bod / at de skulle bjuda ut ledung eller herferd til siös / öfwer alla de riken som under deras wälde stode / och utnämna hwar mann som de finge. Då denna ordsänding framkom / förstodo bröderna strax / at honom tyktes nu wara nog lägligt at de där finge seger. De gamla därföre mannskap öfwer hela Danmark och Gjötland / samt alla de riken hwaröfwer deras wälde sig sträckte / och draga således saman en stor her / hållande sedan sina skjep både natt och dag til Engeland / på det de måtte förekomma all förutgående kunnskap om dem. Nu feck Kong Ella weta denna hersagan / ty låter han wäl til sig gamla krigsfolk / men får där af en ringa del; ty Ifwar hade större delen undan honom dragit. Denne far då Kong Ella til mötes / och säger sig wilja enda eller fullkomna alt hwad han honom sworit hade / men ej gitta råda före / hwad hans bröder sig företagit; han wille likwäl så mycket gjöra at besöka dem / och weta om de wille stadna sin her / och ej gjöra mera ont / än de redan åstadkommit. Han far altså til bröderna / men upeggar dem at framgå som bäst / samt drabbningen skyndesamast anställa / aldenstund Kongen hade mycket mindre mannskap. De swarade / at han nu ej torfte egga dem / ty de hade tilförende sama hug. Sedan begaf han sig til Kong Ella med berättelse at de woro mycket hetsigare och grymmare / än de wille lyda hans råd och ord; ty då han wille söka om fredighet dem emellan / ropte de twärt emot. Jag wil därföre / sade han / fullenda min edgång / och ej strida emot dig / utan wara stilla med mit folk / men striden må aflöpa eder emellan som han kan. Kong Ella och hans her / få så se brödernas mannskap komma tågande med sådan ifrighet / at mann fasade där före. Då sade Ifwar: du måste ställa dit mannskap / Kong Ella / i slagtordning / men jag tror / at de lära gjöra dig et hårt anfall. Strax hererna möttes / wart en stor strid / och gingo Ragnars söner hårt fram igenom Kong Ellas flyglar / och wåro så hetsiga / at de endast tänkte på at åwärka honom som mäst; hwar med slaget blef både långt och hårt / och endades så / at både Kong Ella / och alt hans folk komo på flyckten / och han siälf blef fasttagen. Ifwar war då närstadder / och sade: nu skal mann beställa om hans död / och är det rådeligast at ihugkomma hwad döddag han walde åt wår fader. Skal därföre eho som uddsnällast är / märka en orm på hans rygg / det djupaste han kan / och ska sama orm rödfärgas med hans blod. Mannen / som til denna syslan kallades / giorde såsom Ifwar böd honom / och wart Kong Ella mycket sårad / innan denna gjärning endades. Han låter nu sit lif / och tycka de sig hafwa hämnat sin fader Ragnar. Sedan sade Ifwar / at han wille gifwa dem det riket / som de allesaman ägde / men siälf skulle han råda öfwer England.

22. Cap.

Ragnars söners frånfälle.

EFter detta foro Hwitserk och Sigurd hem til sit rike; men Ifwar blef kwar och wart Kong öfwer Engeland. Från denna tiden fara de särskilt med sit mannskap / och härja å ömsa länder / och wart Aslög deras moder en gammal kwinna. Men då Hwitserk hennes son / hade herjat et sinn i Österleden / kom så mycken öfwermagt emot honom / at han ej kunde giöra motstånd / utan wart fasttagen. Han utwäljer sig då en sådan döddag / at mann skulle gjöra et bål af mannahufwuden / där å han brännas wille; och lät han så sit lif. När Aslög detta sporde / kwad hon ena wisa:

En bland mina söner /
Bidde sin bana i Österland /
Hwitserk månn han heta /
Helt ogjärn at fly.
Hetnade han af hufwuden /
Hoptals som föllo i striden.
Den banan walde sig hjelten /
Brafwa / förr han blef döder.

Frå Sigurd Orm i öga / är stor ättboge eller slägtgren komen. Hans dotter het Aslög / moder åt Sigurd Hjort / hwars dotter het Ragnhild / hon ägde sonen Harald Hårfager / som först war enrådande Kong öfwer hela Norrige. Men Ifwar rådde öfwer Engeland / alt til sin dödsdag och wart sotdöder; befallande på sin banesäng / at mann skulle föra hans lik dit / hwarest riket mäst blef herskat eller bekrigat. Där sade han sig hoppas / at fiänder ej finge seger / som dit til lands kome. Och när han andades / wart så gjort / som han hade befallt / och lades där i en hög; warande af månge männ berättat / at då Kong Harald Sigurdsson anlände til Engeland / kom han dit / som Ifwar låg / och föll så i den färden. Men då Wilhelm Bastard kom där i land / bröt han up Ifwars hög / och emedan han såg honom wara omurknader / lät han giöra et stort bål / och upbrände så där Ifwar; hwar efter han landsteg och feck seger. Af Björn Järnsida hafwa många sin härkomst / och är jämwäl den stora Höfdingens / Thorders i Hofde på Hofdastrand / ätt frå honom kommen. Men när alla Ragnars söner woro döda / drefs deras mannskap å ömsa wägar / och tykte alla / som hade fölgt dessa Ragnars söner / ingen ting wärt wara med andra höfdingar. Ibland dem woro twå männ / som foro wida öfwer land at leta / om de finge någon sådan höfdinge / som de ej hade sidwörding af at tjena / och reste de å hwar sin ort.

23. Cap.

Om twänne männ / som hade warit med Ragnars söner.

I Utländerna har sig tildragit / at en Kong ägde twänne söner / och wart han sotdöder; sönerna wille då dricka arföl efter honom / och budo de / at til detta gjästabodet skulle alla innom trenne åhr sig infinna. Detta spordes wida om land / och då den bestämnda somar och stund kom / å hwilken arfölet skulle drickas / instälte sig sådan myckenhet folk / at ingen wiste efterdöme til så stort samkwäm / och wordo stora salar af dem inrymda / samt alla beklädda. Wid slutet af första kwällen / kom en mann til deras sal / som war mycket större än alla andra / och syntes det af hans åtbörder / at han warit hos förnäma männ. Wid ankomsten i salen / stiger han fram til dessa bröder / hälsar dem och spör / hwart de wisade honom til sätes. De tyckte wäl om honom / och budo honom sittja på den hederligare bäncken / och torfte han twägga manna rum. Strax han hade satt sig neder / blef honom / såsom andra männ / dricka tilburit / och war intet horn så stort / det han ej drack af en dryck; och befunno alla / at han tyckte litet wärt om andra. Det händer at en annan mann kommer ochså til detta gjästabodet; han war helder större än den förra / och hade en sid hätta eller myssa. När nu denne kom in för de unga Konungars högsäte / hälsade han dem ödmiukliga / och bad dem at wisa sig til sätes. De sade / at han skulle sittja innanföre å den herligare bäncken / och går han så til sit säte; warande de båda så rumrika / at fäm männ hade nog rymt säte för dem. Doch war den förre mindre dryckesmann än den senare / ty denne drack så fort / at han hälte nästan i sig hwart horn / och kunde mann ändå ej finna honom wara drucken / utan han wisade sig heldre missnögsam wid sina samsätesmänn / och wände sin bak til dem. Den som förr kom / bad at de skulle hafwa någon gaman sin emellan / och wille han först begynna. Han stack handen til den andra och kwad:

Säg du frå
Drängskapet dit /
Dig må jag spörja /
Hwar har du hramabo /
Sett fullt af swärdsblod?
Oftare tycks du hos andra
I högsätet ha sutit /
Än blodiga as dragit
I dalen för korpar.

Nu tyckte den / som längre ut såt / at han med slikt tilkwäde fridde sig fram / ty kwad han däremot denna wisan:

Thig du hemdragare kallad!
Hwi är du så hemsker?
Du aldrig dristat gjöra /

Det har jag wunnit.
Ej swärdslek / eller
Såraskador öfwat /
Uppå stridsskepen /
Men nog djärf at dricka.

Då swarade den / som förr kom:

Wi låtom skjepe /
Med sidswullna spröt renna /
Medan å blänkande bryngjor /
Blodet drefs om sidorna.
Roffoglar ej saknade männen /
Ty örat gjeck af somliga.
Hårdröstad storm wi fingom /
Wågar af blod wältrade.

Och nu kwad han / som senare kom:

Alsingen såg jag eder /
Där / som wi skaffadom
Wargar mat / på hwita
Hästar (skjep) / då wi hwiladom
Wid ljudbrukna ludrar.
Ut för landet / helt nögda /
Wi wunnom rikt gull /
Hastige wid rödfärgare stamnar.

Än kwad den som förr kom:

Jag war där som wågor
Wände spröten å Hjortasund /
Men fåt där segl flytte /
Rödan stamn til hamnen.

Nu swarar han som senare kom:

Wi fölgdom Björn båda /
I hwarje swärds buller.
Wi ärom rönta Reckar (hjeltar)
Doch rädda stundom.
War jag där bussar bra floges
Å Borgaralande /
Ty bär jag sår å sidan /
Sitt du längre in granne.

Då kjändes de omsider wid / och woro där saman i gjästabodet.

24. Cap.

Om en trämann.

OGmunder het en mann / som kallades Ogmunder hin Danske; och då han en gång färdades med fem skjep / och låg wid Samsö i Munarwog / är berättat / at hans matswänner foro til lands / at tilreda mat / men de andra til skogs at skjämta sig / finnandes där en fornan mannsbild af trä / och war han 40. alnar hög / samt mosawuxen. De sågo doch all hans beskaffenhet / och talte sin emellan / hwem wäl skulle hafwa offrat denna stora Guden. I det sama kwäder trämannen:

Det war länge sedan /
Som siöheren for
I Heklings färden /
Med höga spröt
Fram om hafwet.
I solningen
Då wart jag detta
Torpet rådande.

Och där satte mig
Dryga kjämpar /
Söder wid siön /
Lodbroks söner.
Då war jag blotad
Mannom til bana /
I Samsön /
Sunnan til.

Där budo de stånda
Medan stranden tål /
mig mann wid stufwan /
Och måsawuxen.
Nu rasar å mig
Rägn af himla.
Hwarken hölja mig /
Hulld eller kläden.

Då tyckte männen detta wara underligt / och berättade de det åter för andra.