Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 41

←  Vapen och artilleri

Svenska flottans historia: åren 1635-1680 av Axel Zettersten

Konvojinrättning  →

41.

SJÖTJENSTGÖRINGEN.

Något reglemente för sjötjenstgöringen fans icke. Utom de allmänna föreskrifter, som innehöllos i sjöartiklarne, så utfärdades särskilda föreskrifter, dels af amiral öfver flotta i hans s. k. sejnbref eller seglingsorder och dels af amiralitetskollegium i bref eller order till vederbörande skeppsbefälhafvare. Alla dessa voro hvarandra i likartade fall ganska lika och tydligen afskrifna af hvarandra. Ibland infördes någon ny bestämmelse, som derefter vanligen upprepades i de följande.

Från denna tid finnas tretton sejnbref i behåll. De äro utfärdade af amiral Erik Ryning d. 10 juli 1641, 7 juli 1642 och 22 juli 1645, af amiral Klas Fleming d. 1 juni 1644, af generalmajoren, sedermera riksamiralen Karl Gustaf Wrangel d. 31 september 1644, 9 juli 1655 och 18 oktober 1658, af amiral Klas Bjelkenstjerna d. 19 april 1656, 28 augusti 1657 och 5 augusti 1658, af konung Karl Gustaf d. 23 mars 1659, af riksamiralen Gustaf Otto Stenbock d. 17 september 1675 och af amiral Lorents Creutz d. 3 maj 1676.^[1]

Af allmänna bestämmelser anföras följande:
 “kapten eller annan officer, som beger sig från sitt tillförordnade skepp, utan särskild order eller tillstånd, straffas till lifvet;“^[2]
 “alla marketentareskepp skola vara afsides och på ändan, der flottan ligger uti hamn och icke ligga ibland skeppen. Hos dessa marketentare må hvar och en låta hemta, hvad han till sin nödtorft behöfver, dock om dagen och på derför bestämd tid. Men på kronans skepp är strängt förbjudet en och hvar att hålla krögeri med tappande, säljande eller utborgande af öl, vin m. m.;“^[3]
 “inga horor skola lidas i skeppet, men vill någon hafva sin hustru med sig, det stånde honom fritt här på strömmen eller uti skären, men inte på någon resa, der det gäller mot fienden. Ho, som våldtager någon qvinna och dermed öfvertygas, straffas till lifvet;“^[3]
 “ingen skall fördrista sig natt eller dag att dricka tobak under öfverloppet eller ofvanpå öfverloppet, utan allenast öfver vattenbaljan vid stora masten, hvarest vakt skall hållas.“^[4]

Flaggor och befälstecken. Den svenska örlogsflaggan erhöll sina färger under Erik XIV:s tid.^[5] Flaggan var då och långt in på 1600-talet rakt tvärskuren. Emellertid började man, utan någon känd bestämmelse härom, utskära spetsar å flaggan. Dessa voro under drottning Kristinas tid två,^[6] men blefvo under konung Karl Gustafs regering tre. Exemplet följdes å handelsskeppen, hvaröfver klagades vid amiralitetskollegiets sammanträde d. 6 november 1662.^[7] Det beslöts då att söka hos regeringen utverka rättelse härutinnan. Detta lyckades och d. 6 nov. 1663 utfärdade kungl. maj:t “plakat angående den åtskilnad, som bör observeras mellan de flaggor, som kronans skepp föra och som privates skepp skola föra. Kungl. maj:t har med misshag förnummit, att svenska kompaniets och andra privata skepp bruka kronans flaggor, hvaraf, jemte förklarande af vår kungl. respekt och höghet, en sådan konfusion uppkommer, att de icke kunna åtskiljas från kronans skepp och klagomål uppkommer deraf, att i Östersjön eller eljest vid det svenska, danska eller andra potentaters örlogsskepp mötas och borde hedra och helsa hvar andra med hvar andras lösen eller ock uti Öresund, när sådana privatorum skepp och farkoster passera Kronborgs slott, förandes äfven lika flaggor som kronans skepp och farkoster särskildt böra hafva, och i så måtto till äfventyrs njutande under tiden oförseendes den heder och helsning med danska lösens skjutande, som icke dem, utan våra egna efter pacternas innehåll allena vidkommer; alltså vare härefter berörda privatorum skepp alldeles förbjudet att härefter föra kronans flaggor eller eljest sina egna gjorda med tre spetsar, utan dem pålägges, att så låta tillaga bemälde flaggor, att de icke desto mindre representera sig vara svenska undersåtar tillhöriga, efter som dem tillåtas att bruka gula kors uti dem, dock icke med spetsar, utan fyrkantiga och jemnt afskurna“.^[8]

Vimplar egde heller icke handelsskepp rätt att föra. En dansk galiot hade år 1680 kommit upp på Stockholms ström och hade vimpel. Ehuru denna fördes under flaggan, beslöt dock amiralitetskollegium att skicka en officer “till dansken“ och tillsäga honom att intaga vimpeln.^[9]

En flotta bestod af minst tre skepp under en befälhafvare.^[10] Det blef nu vanligt att indela stora flottor i eskadrar (“esqvadroner“). Sådant hade undantagsvis och första gången skett år 1623 under konung Gustaf Adolfs eget befäl.^[11] Amiral Erik Ryning indelade sin flotta år 1638 på två eskadrar, hvarefter flottan vanligen delades på tre eller fyra eskadrar, beroende på skeppens antal. En fullständig eskader bestod af tre divisioner och hvarje division af tre skepp. Inom eskadern var eskaderchefen äfven chef för 1:a divisionen och förde “amiralsflaggan“, 2:a divisionschefen förde “viceamiralsflaggan“ och 3:e divisionschefen “majorsflaggan“. Inom flottan skiljdes eskadrarne från hvarandra genom olika färger m. m. å dessa befälstecken. Så hade i amiral Lorents Creutz flotta år 1676 1:a eskadern en krona i flaggan, den 2:a gul flagga, den 3:e blå och den 4:e vanlig svensk flagga.^[12] Kapten på enkelt skepp förde vimpel på “stora stången“, men när två skepp gingo tillsammans, fick blott den äldre kaptenen, “såsom commendeur“, föra vimpel och den andra allenast flögar.^[13]

Honnör.Af gammalt har inom alla mariner stor vigt lagts vid honnören eller den militäriska helsningen, i all synnerhet vid möte mellan örlogskepp af olika nationer. En försummelse vid ett sådant möte upptogs som en personlig skymf mot regenten, såsom representant för nationen, och en sådan skymf kunde blott aftvås i blod.

Den vanligaste honnören var skjutandet af lösen. Den svenska lösen bestod af två skott, som skötos ur två stycken, ett skott ur hvardera.^[14] Kungl. salut utgjordes af fyra skott^[15] eller dubbel svensk lösen och bestods äfven främmande furstliga personer.^[16] Men vid begrafningar sparades ej på saluten. Sådan bestods alltid i tjenst aflidne officerare af kaptens eller högre grad. Saluten utfördes under begrafningen vid kyrkan med sexpundiga stycken och utgjorde för afliden kapten två skott, för kommendör fyra, major åtta, amirallöjtnant sexton och för amiral trettiotvå skott.^[17]

Den danska lösen bestod af tre skott.^[18]

De främmande örlogsskepp, med hvilka de svenska oftast hade att utbyta honnör, voro danska, emedan Danmark var denna tid, utom Sverige, den enda magt vid Östersjön, som hade en örlogsflotta. Någon officiel öfverenskommelse om utbyte af honnör kom icke till stånd förr än vid freden i Brömsebro år 1645. Förut gälde gammal sed. Denna inhemtas af de föreskrifter, som meddelades vid hvarje expedition, nemligen:
 a) för ett eller två skepp:
 mötas ett eller två danska örlogskepp, helsas dessa med svensk lösen, men märssegel må ej fällas ej heller flaggan intagas;^[19]
 möte af dansk flotta skall undvikas; är sådant ej möjligt på danskt farvatten, må “efter lösens afskjutande toppseglet fällas, men flaggan skall stå och flagga“; dock får sådan toppfällning ej ske på öppna sjön;^[20]
 vid passerandet af Kronborgs fästning skjutes svensk lösen och fälles toppseglet;^[21]
 b) för flotta:
 mötes en dansk flotta, skall den svenska förhålla sig med lösen “och slikt“ såsom den danska sig förhåller;^[22]
 vid passerandet af Kronborgs fästning skjutes svensk lösen och strykes märs- eller toppseglet, men flaggan får ej intagas.^[23]

I Brömsebro fredsfördrag d. 13 augusti 1645 blefvo dessa förhållanden noggrant reglerade. Punkt XIV innehåller: “På det ej heller framdeles något missförstånd må möta och uppväxa rikena emellan, när antingen bägges flottor mötas åt eller ett örlogsskepp möter annat, eller att svenska skepp ex occasione komma i Öresund eller Belt och der finna Hans Maj:ts i Danmark skepp eller flotta för sig eller dessa komma på orter och hamnar, der svenska flottan eller skepp ligga. Ty är det således aftalt, att när den ena riksflottan möter den andra i Öster- eller Vestersjön eller kommer i någon hamn, skall den ena den andra vänligen undfå och med hvar sin vanliga lösen helsa och hedra. Men intet deröfver tillbjuda eller anmoda någon annan justification, ehvad pretension den ene eller andre på maris dominium eller hamnen göra kan eller må. Det samma skall ock tagas i akt, när ett eller tu skepp möta annat. Men möta ett eller tu skepp en hel flotta, då skall det eller båda jemte lösen fälla på sitt stora toppsegel, så länge det eller de, flottan komma förbi eller flottan i hamn satt hafver. Och blifve ej vidare till flaggans invecklande hållna eller anmodade. Men så framt flera skepp än tu äro i följe och alltså göra en flotta, då skall man sig på båda sidor med lösen åtnöja låta och ingen till toppsegels fällande, än mindre till annat anmodad varda.“ Punkt XV: “Genom Öresund och Belt måga en, två, tre, fyra eller högst fem svenska örlogsskepp löpa i flotta, och tillika utan någon föregången notifikation till Hans maj:t i Danmark eller dess successorer; och när de komma i Öresund, skola de, som förr sagdt är, skjuta svensk lösen och fälla på stora toppseglet för fästningen Kronborg, så länge de löpa förbi. Finna de der för sig Hans maj:ts i Danmark skepp eller flotta, då vare det allt räknadt för ett och ingen blifve till mera förbunden, mycket mindre anmodas någon justifikation eller flaggornas invecklande eller intagande.“^[24]

Genom freden i Köpenhamn den 27 maj 1660 blef östra kusten af Öresund definitivt svensk. Då skedde i dessa honnörsbestämmelser den väsentliga ändring, att toppsegelfällandet skulle alldeles upphöra, så för Kronborgs fästning som för dansk flotta. Vid passerandet af nämnda fästning skulle blott svensk lösen skjutas, hvilken skulle besvaras med dansk lösen. Danska örlogsskepp skulle vid passerandet af Helsingborgs fästning på samma sätt skjuta dansk lösen, hvilken skulle besvaras med svensk lösen.^[24]

Vid ratifikationen af fredsfördraget i Lund d. 26 sept. 1679 öfverenskoms i 18:e punkten: “Med helsningarne till sjös blifver det efter de förra derom gjorda afhandlingar, så att skeppen allenast med skjutande hvarandra helsa, utan att fälla något segel.“^[25]

När en flotta seglade förbi en annan flotta, som låg till ankars, ansåg man den förra flottan vara skyldig att salutera först.^[26]

Af öfriga sjömagter var det blott England, som fordrade såsom honnör flaggans intagande af andra örlogsskepp. År 1646 hade t. ex. kapten Johan Johansson å skeppet Jägaren (3) på redden för Dieppe i engelska kanalen råkat i “combat“ med ett engelskt örlogsskepp, “derför att han icke ville stryka den svenska flaggan“, hvarvid en kula gick genom hans kista och förstörde hans kläder och sjöinstrument.^[27] År 1662 talade rikskanslern i rådet om den “aigreur“, konungen af England fattat, derför att ambassadören grefve Nils Brahe, då han lemnade London och seglade konungens af England skepp förbi, icke hade fält på sin flagga, oaktadt engelska kaptenen skjutit framför Brahes skepp.^[28] Andra exempel att förtiga.

För att undvika obehag och ej utsätta de svenska örlogsskeppen för hvad man ansåg vara förnedrande, infördes i skeppsbefälhafvarnes order att, så snart de genom Öresund kommit till Skagen, skulle de taga ned flaggorna på stor- och förstängerna samt i stället bruka flögar på Nordsjön och i engelska kanalen; men på bogsprötet och akter på kampanen skulle de bruka flaggorna äfven på de engelska farvattnen. Å spanska och portugisiska farvatten skulle de låta flaggorna flyga liksom i Östersjön och Öresund.^[29] Från år 1665 blef den stående frasen i dessa order: “För att förekomma vedervilja hos konungen i England och dess sjöbetjente finner amiralitetskollegium vara bäst och rådligast att någon flagga inte föres på stora stången längre än till Skagen, ej heller att den sättes upp förr än i återresan vid Skagen igen, utan i mellertid föres allenast flögar och dessförutom en vimpel af stora stången;“^[30] men år 1673 förbjöds äfven vimpeln i Nordsjön och Kanalen.^[31] I motsats härtill gaf drottning Kristina amirallöjtnant Klas Bjelkenstjerna klart besked, då hon år 1646 förordnade honom att öfverföra ambassadören grefve M. G. De la Gardie på en flotta af tre skepp till Dieppe i Frankrike. Bjelkenstjerna fick icke intaga några flaggor på de engelska farvattnen, om han än skulle derför antastas af ända till sex skepp, utan skulle han “sådana attentater på behörigt sätt och på det manligaste vedergöra.“^[32]

Vid fordringarne af honnör af fredliga handelsskepp trädde öfversitteriet ohöljdt fram i dagen. Sjöartiklarne af år 1644 innehålla härom: “Om något köpmansskepp kommer ibland örlogsflottan och inte vill fälla på sitt märssegel och göra tillbörlig ära, skall det skeppet, som närmast är, segla mot köpmansskeppet; vill det ändå inte fälla sitt segel, skall ett skott skjutas framför eller efter detsamma; om det ändå är motvilligt, skall ett skott skutas genom seglen och tvingas till lydno och af detsamma skall tagas för dess stolthet och olydno en rosenobel^[33] för hvart skott, hvilket vare hans del, som skjutit hafver.“ Detta tillämpades äfven utan skonsamhet. I oktober 1676 rapporterade amirallöjtnant Werner von Rosenfelt, som låg med flottan i Dalarö, att han måst skjuta två lösa skott mot en danziger skeppare, innan denne strök sitt märssegel vid passerandet af flottan.^[34]

För vakten vid flaggan på Lilla Beckholmen i Stockholm^[35] utfärdades år 1665 en särskild instruktion. Enligt denna skulle alla kronans skepp och farkoster, som gingo förbi, helsa flaggan med svensk lösen, hvarpå vakten skulle svara på samma sätt. In- och utländska handelsskepp, som voro bestyckade, skulle vid passerandet skjuta svensk lösen och de obestyckade fälla sina bram- och märssegel. Då lösen sköts, svarades från Beckholmen, men icke annars. Flaggan skulle blåsa dag och natt från d. 1 maj till den 16 augusti och å annan tid hvarje dag från ljusningen till mörkningen. Dock behöfde flaggan icke blåsa under vintern, då is hindrade seglationen.^[36]

Under segel.Ombord var besättningen indelad i ett styrbords- och ett babordsqvarter. Tiden indelades halftimmevis i glas och som plattfotsvakt omtalas,^[37] är det antagligt att vaktindelningen var densamma som nu.

Förut är nämdt om de tre divisionerna i en eskader. Divisionen bestod i regel af tre skepp, hvaraf ett stort. Hade divisionen flera än tre skepp, voro dessa “jaktskepp“ för rekognosceringar. Då man väntade att möta fienden, beordrades jaktskeppen att hålla sig en à en och en half veckosjö för om flottan.^[38] Afståndet mellan skeppen i divisionen var en kabellängd.^[39]

Ur förenämnda sejnbref från åren 1641—1676 äro följande bestämmelser hemtade rörande flotta under segel.

Signal att gå till segels gaf amiralen med ett skott, hvarjemte på dagen mesan fäldes och på natten två lanternor sattes akter ut på kampanen af amiralskeppet. Åren 1675 och 1676 ökades lanternorna på kampanen till tre, hvarförutom en sådan äfven uppsattes i stora märsen.

För den händelse att skeppen skulle blifva skingrade under resan, bestämdes på förhand vissa platser, s. k. “rendezvousplatser“, der flottan åter skulle samlas. Sålunda bestämdes:
 för amiral Erik Rynings flottor åren 1641 och 1642 under öfverfarten till Tyskland: Ölands norra udde till 1:a, Bornholm till 2:a och Greifswalderön till 3:e rendezvousplats; och för återresan Bornholm till 1:a, Ölands norra udde till 2:a och Landsort till 3:e rendezvousplats;
 för amiral Klas Flemings flotta år 1644 mot Danmark: Ölands norra udde till 1:a och lä-sidan af Bornholm till 2:a rendezvousplats;
 för amiral Eriks Rynings flotta år 1645 efter Brömsebro fred på hemresa från Kjögebugt: Bornholms lä-sida till 1:a, Ölands norra udde till 2:a och Landsort till 3:e rendezvousplats;
 för riksviceamiralens K. G. Wrangels flotta år 1655 under expedition till Tyskland: Ölands norra udde eller Karlsöarne, beroende på vinden, till 1:a, Nexö på Bornholms södra eller Sandvig å Bornholms norra udde till 2:a och Greifswalderön till 3:e rendezvousplats;
 för amiral Klas Bjelkenstjernas flotta år 1656 under expedition från Kalmar till Pillau: Ölands södra eller norra udde till 1:a och Karlsöarne till 2:a rendezvousplats;
 för samme amirals flotta år 1657 mot Danmark: Ölands norra udde eller, om man ej kunde komma dit, Karlsöarne till rendezvousplats;
 för samme amirals flotta år 1658 till Wismar: Ölands norra udde till 1:a och Bornholm till 2:a rendezvousplats;
 för riksamiralen G. O. Stenbocks flotta år 1675 mot Danmark: Karlsöarne eller Jungfrun till rendezvousplats; samt
 för amiral Lorents Creutz’ flotta år 1676 mot Danmark: “svenska skären“ (Landsort) till 1:a, Hanö till 2:a och Landtrügen eller Dornbusch till 3:e rendezvousplats.

På dagen skulle skeppen intaga sina platser i flottan och hålla “sin rätta distans, som är en kabellängd“,^[40] men mot natten skulle de komma närmare tillhopa i sina eskadrar, så att de ej skulle skingras i mörkret. I mesan skulle alltid vara en utkik. Då amiralen minskade sina segel och sköt ett skott akterut för att få flottan närmare sig, fingo ej de andra skeppen äfven minska segel, utan låta dem stå och söka komma amiralen närmare. “Sker annorlunda skall kaptenen på skeppet första gången mista en månads gage och andra gången gå under kölen, men sker det uti occasion mot fienden, miste han lifvet.“

Då amiralen ville på natten att flottan skulle vända eller lägga öfver, lät han sätta en lanterna i stora vantet och en blysa akter på kampanen samt sköt derpå ett skott; så snart han vändt, utsläcktes lanternan, hvilket var de öfriga skeppen ett tecken, att de skulle tända en blysa, lägga öfver och efter vändningen släcka den. I 1676 års sejnbref tillades, att när man måste gå öfver stag, skulle god ordning hållas mellan skeppen, “att de icke skada hvarandra eller par force taga lofven af hvarandra, utan den hafva preference, som följer efter sin amiral, antingen skeppet är stort eller litet och den andra skall vara skyldig att vika eller dreja.“

Då flottan nattetid måste för storm och oväder minska segel och länsa, satte amiralen ut två lanternor och sköt ett skott; de andra skeppen skulle då sätta ut en lanterna, att de skulle se hvarandra och ej komma hvarandra för nära. Enligt 1675 och 1676 årens sejnbref skulle amiralen i stället “sticka upp en lanterna att dragas upp och ned vid stora masten och derpå skjuta ett skott“.

När amiralen ville kalla “officerarne“ (flaggmännen) på flottan ombord till sig, sköt han ett skott och slog ut flaggan af kampanen. Ville han hafva kaptenerna på jaktskeppen till sig, lät han lägga på lä och uppsatte en bulsan på flaggspelet akter ut. Närmare bestämmelser härom infördes i 1675 och 1676 årens sejnbref, enligt hvilka amiralen skulle utslå sin kampansflagga och låta en vimpel flyga af kampanen, när han ville hafva alla eskadercheferna till sig, men när han ville hafva blott en af dem, låta dennes “couleur-vimpel“ flyga af kampan. Ville han åter hafva jaktskeppen till sig, minskade han segel och lät en vimpel flyga af mesans rå.

Om någon på dagen ville tala med amiralen eller meddela honom något nytt, skulle han låta en bulsan eller gös flyga af sprötet och bege sig under amiralens lä att andraga sitt ärende.

Om man på något skepp blef nattetid varse fiendens skepp, skulle man sätta en lanterna i en styckeport mot amiralsskeppet och skjuta två lösa skott åt samma sida.

Ville amiralen att skeppen skulle jaga, slog han ut en bulsan på storstången, då en hvar skulle göra sitt bästa till dess amiralen lät taga in bulsanen till tecken att de skulle vända tillbaka till amiralen. Dock fick ej flera än två af skeppen löpa efter ett af fiendens och de öfriga stanna kvar hos amiralen.

Om tjocka (“töcken“) kom på, skulle man “röra trumman eller stöta i trumpeten“ och i bland skjuta ett muskötskott på det flottan måtte hålla tillhopa. När man under tjocka eller nattetid blef varse land eller grund, skulle man skjuta ett skott och hänga en lanterna i mesanvantet till varning för de andra skeppen.

I händelse något skepp kom i fara genom läcka, grundstötning, förlust af master och rår eller dylikt, skulle man från detsamma skjuta några styckeskott samt derjemte på dagen slå ut flaggan på kampanen och på natten sätta upp några lanternor i tacklingen. De skepp, som voro närmast, skulle på alla sätt hjelpa det nödstälda skeppet.

Om skeppen skingrades i sjön och sedan kommo tillsammans igen, skulle man till tecken att de tillhörde flottan, å det skepp, som kom i lä, låta förmärsseglet löpa och å det, som kom lofvarts, fälla stormärsseglet. Kommo de igen på natten eller man eljest i mörker påträffade annat skepp, bestämdes på förhand huru de brukliga ömsesidiga frågorna hvarifrån skeppen voro, skulle besvaras, på det man skulle kunna skilja vän från fiende. Så skulle år 1644 från det ena skeppet svaras “Peenemünde“ och från det andra “Uppsala“, en annan natt “Riga“ och “Pillau“, en tredje natt “Reval“ och “Narva“; åren 1645 och 1659 på samma sätt “Arboga“ och “Hjelp Jesus“; år 1657 “Stockholm“ och “Gott mitt Uns“; år 1675 “Karlstad“ och “Kongsör“ samt år 1676 “Åbo“ och “Örebro“.

Om amiralen ville under natten gå till redd att ankra, satt han två lanternor akter på kampan och en lanterna i fockvantet samt sköt ett skott. På de andra skeppen skulle då sättas ljus i lanternorna, så att de kunde hålla från hvarandra. När amiralen sedan tog in sina lanternor på en när och alla skeppen kommit till ankars, skulle de andra släcka sina ljus.

Under striden.Bestämmelserna rörande striden erhållas hufvudsakligen ur sejnbrefven åren 1644, 1645, 1657, 1658, 1659, 1675 och 1676.

När amiralen sköt ett skott från styrbord och sammaledes de andra eskadercheferna, var detta ett tecken att fienden var i sigte och att man skulle anfalla honom. Eskadrarne skulle då “hänga sig“ den ena efter den andra, men ingen fick skjuta på fienden, förr än han var så nära, att han kunde träffa med god verkan. Man skulle sigta “på lifvet“ af skeppen och ej på master, segel eller tackling. När man gick öfver en bog med fienden, fick man icke skjuta förr än amiralen skjutit.

Om sammanhållningen inom eskadrarne förordnades först, att en hvar skulle i första rummet söka göra fienden största möjliga afbräck och i andra rummet söka hålla tillsammans i sin eskader samt efter stridens slut förfoga sig till sin eskader igen.^[41] Men i 1676 års sejnbref förordnades, att kaptenerna i hvar eskader skulle “under striden vända, när deras amiral vände och följa honom ehvart det bär.“

På det hvarje kapten skulle veta, hvarest han skulle finna igen sin eskader, förordnades:
 för 1645 och 1657 årens flottor, att under striden skulle alla skeppen i 1:a eskadern föra en bulsan under flaggspelet på storstången, i den 2:a sticka ut bulsanen under flaggan på förstången och i den 3:e sticka ut bulsanen på mesan; samt
 för 1675 och 1676 årens flottor, att under striden skulle skeppen i 1:a eskadern föra en gul och blå vimpel under flaggspelet på storstången, i den 2:a sticka ut en dylik vimpel på förstången, i den 3:e en vimpel på mesan under flaggan och i den 4:e eskadern en vimpel på mesan-spri.

När amiralen slog ut “blodflaggan“^[42] från kampanen, skulle en hvar äntra det skepp, han kunde komma åt. Var han då sin fiende för svag, skulle kaptenen på det närmaste skeppet genast komma till hjelp, vid straff af lifvets förlust. Samma straff drabbade den, som underlät att undsätta det skepp, som äntrades af fienden, i fall han var närmast till. Flera än två skepp fingo icke samtidigt äntra samma fiendtliga skepp.

I händelse fienden beger sig på flykten, men dock håller sig i ordning tillhopa, skall han förföljas af flottan i samlad ordning. Men om fienden skingrades och flydde i oordning, gaf amiralen tecken med en vimpels utslående öfverst af flaggstaken på stora stången, att alla skulle med all möjlig flit jaga fienden, dock ej flera än två skepp jaga ett af fiendens eller fyra skepp jaga två.

Om ett skepp blef skadadt, fick det icke draga sig ur striden att söka hamn, utan man skulle reparera skadan och sedan med friskt mod ånyo gå till anfall. Blef skeppet åter skjutet redlöst och flottan hade lofven af fienden, så att det måste drifva på fiendens flotta, så skulle man om möjligt ankra, men annars skulle de kaptener, som voro närmast, låta sina skepp jemte det redlösa drifva på fienden och med “vivre force secundera“ det redlösa skeppet och äntra fienden. Men om denne hade lofven, fick icke det redlösa skeppet vika undan, utan man skulle reparera och söka komma upp i sitt läge igen, då “flaggmännen måste med sina underhafvande hålla bi och söka fienden, så kärt dem ära och lif äro.“ Ingen fick lefvande gifva sitt skepp i fiendens händer. Om kaptenen på skeppet sköts, öfvertogs befälet af den honom i tjensten närmast på skeppet o. s. v. hvar efter annan.^[43]

Brännarne skulle icke deltaga i striden vid hennes början, utan vänta till dess två “charger“ voro öfver, då de skulle söka lägga ombord, hvarhelst det kunde gå för sig. De skulle hålla sig i lofvart akter om amiralsskeppet i hvarje eskader. När tecken gafs dem från amiralsskeppets kampan att anfalla och lägga sig ombord med något anvisadt skepp, skulle man genast göra så vid lifvets förlust.

Till skydd mot fiendens brännare användes bojorterna. Dessa skulle hålla sig litet förut i lofvart om amiralsskeppen. Så snart löjtnanten på någon bojort märkte en fiendtlig brännare nalkas, skulle han gå densamma så nära, att han kunde kasta en dragg ombord och eröfra brännaren eller åtminstone hugga från honom båtarne. Gjorde han det icke, skulle han straffas till lifvet, men eröfrade han brännaren, skulle han bekomma 150 daler i belöning. För öfrigt skulle en hvar vid en fiendtlig brännares annalkande strax sätta ut sina espingar, tre eller fyra om en brännare, och söka bemägtiga sig densamma eller kasta en dragg i hans galion och dermed draga honom bort från flottan.

Ekonomiska föreskrifter.De ekonomiska föreskrifterna inhemtas hufvudsakligen af amiralitetskollegiets många bref och order till skeppsbefälhafvarne.^[44]

Någon penninguppbörd ombord kom icke i fråga. Aflöningen utbetalades i land och några medel till extra förefallande utgifter utbetalades ej i förskott. Sådana utgifter fick kaptenen på skeppet försträcka af egna medel eller låna penningar dertill på egen kredit. Dock bestodos s. k. handpenningar till amiral öfver flotta att mot redovisningsskyldighet bestrida utgifter, som kunde ifrågakomma “till befordrande af rikets heder.“^[45] För sådant ändamål erhöll generalmajoren Karl Gust. Wrangel på höstflottan 1644 1,500 daler,^[46] amirallöjtnant Klas Bjelkenstjerna på ambassadflottan till Frankrike år 1646 900 daler,^[47] amirallöjtnant Tönnes Speck på skeppen till Portugal år 1667 1,225 daler^[48] och amiralgeneral Henrik Horn på 1677 års flotta 4,000 daler.^[49]

Den första allmänna ekonomiska föreskrift för tjensten ombord innehålles i Adler Salvius förslag år 1636 till instruktion för amiralitetskollegium. Der föreskrifves att “amiralerna och majorerna skola, när de äro ute på flottan, hålla ett riktigt diarium eller dagbok på allt som förelöper från den dagen skeppen gå till sjös och till den dagen, de återkomma hem. Detta diarium skall innehålla hvad väder och vind blåser, hvad för skepp de möta i sjön, hvad kunskaper de från vänner eller fiender förnimma, huru många skott som skjutas, hvad för korrespondens de med andra hafva, uti hvad hamn de komma, hvad skada de taga af storm, fiende eller annan olycka, hvad proviant och ammunition som åtgår, hvad rådslag de hålla samt huru justitien och gudstjensten förestås. Vid resans slut skola diarier och protokoller inlevereras till amiralitetskollegium jemte alla mottagna bref och andra acta.“ År 1646 beslöt amiralitetskollegium, att äfven kaptener på enkla skepp skulle föra ett diarium öfver hvad, som på resan passerade,^[50] men detta blef ej allmänt satt i verket förr än år 1652. Från och med detta år och framgent infördes i hvarje skeppsbefälhafvares förordnande, att han skulle “hålla ett rigtigt diarium eller journal på allt det, som hvar dag hos honom passerar, hvad skepp honom möta och huru de sig mot honom förhålla, jemväl ock hurudan vind och väderlek hos honom varit hafver den ena och andra dagen, hvilket diarium han vid sin tillbakakomst skall inlägga i amiralitetets kansli.“^[51] Sedan beslöts, att “den officer, som icke genast inlevererar sitt diarium, när han utaf resan hemkommer, skall utaf fiskalen inför k. amiralitetsrätten offentligen anklagas och sakfällas att första gången böta 41⁄2 daler till de fattige af de första fallande medel på hans lön i kassan, andra gången en half månadslön och tredje gången en hel månadslön, men likafullt inleverera sin journal.“^[52]

En ganska ömtålig fråga var tullverkets rätt att företaga visitation å kronans skepp. Emedan man icke utan skäl misstänkte, att åtskilliga tullpligtiga varor både in- och utfördes på örlogsskeppen, förordnade k. maj:t år 1661, att kronans skepp och farkoster skulle derefter “besökas“ af generaltullförvaltaren eller hans underhafvande.^[53] Till följe häraf införde amiralitetskollegium i alla skeppsbefälhafvares förordnanden en så lydande punkt: “Måste han icke allenast förr än han afseglar, utan ock när han kommer tillbaka igen, gifva sig an på stora sjötullkontoret, på det han derigenom må undvika misstanken att innehafva tullpligtiga varor och blir honom derför allvarligen förbjudet att intaga någon köpmans eller privat persons gods, såsom härtill hafver varit i missbruk.“^[54] På grund af upprepade klagomål påmindes amiralitetskollegium år 1667, att tullbetjente icke fingo afvisas vid “cronoörlogsskeppens“ in- och utpasserande, utan skulle insläppas på skeppen för att visitera, på det intet måtte tullen försnillas.^[55] Men man hade fortfarande svårt att finna sig häruti. Då skeppet Äpplet (1) år 1674 under amiral Klas Ugglas befäl blifvit visiteradt af tullen, ansåg amiralitetskollegium detta vara “kungl. maj:ts skepp och sjöbetjente till största skymf och vanheder“ och beslöt att ingå till konungen med begäran att sådant visiterande på kronans fartyg måtte “afskaffas och hämmas.“^[56] Detta föranledde likväl ej till någon konungens åtgärd. Tvärtom, emedan smugglingarne fortsattes, så befaldes amiralitetskollegium att allvarligen tillhålla sjöofficerarne att icke segla tullkammaren förbi, utan ankra vid Stora sjötullen och låta visitera skepp och farkoster.^[57]

Slutligen tillkommo följande tre allmänna föreskrifter, hvilka äfven infördes i skeppsbefälhafvarnes förordnanden:
 kaptenen skulle så väl när han lemnade skären, som när han återkom till dem, liksom äfven från hvarje plats, der han under resan ankrade, derom genast “avisera“ amiralitetskollegium;^[58]
 han skulle tillse att provianten utdelades enligt spisordningen, att den icke af vanskötsel förderfvades och att tomkärlen lemnades tillbaka till amiralitetsproviantmagasinet;^[59]
 han skulle ock taga ombord en armbössa och vid hemkomsten lemna henne till amiralitetskollegium att öppnas.^[60]

När skeppen kommo hem, skulle officerarne inställa sig uti ett visst “dertill förordnadt gemak“ på Skeppsholmen för att “göra relation“ om resan samt öfverlemna diarier, redogörelser för handpenningar och armbössor. Denna “examen“ skulle ske i närvaro af holmamiralen eller någon af amirallöjtnanterna, kommissarien, notarien, fiskalen och den som förvaltar armbössemedlen.^[61]

1. De elfva första återfinnas i A. K. reg. och de två sista i R. A. afd. Krigskommissioner.
2. Sejnbrefven åren 1645—1676.
3. 1644 års sjöartiklar.
4. A. K. reg. 11⁄10 1658 o. 5⁄9 1663.
5. A. Z. flottans hist. sid. 391.
6. Å Wolfgang Hardtmans i Stock­holms stads arkiv förvarade vy öfver Stockholm från drottn. Kristinas tid hafva alla å Strömmen utlagda örlogsskeppen tvåtungade flaggor.
7. A. K. prot.
8. R. R.; är ock tryckt hos A. von Stjernman.
9. A. K. prot. 30⁄3 1680.
10. Se punkt XIV i Brömsebro fredsfördrag år 1645.
11. A. Z. flottans hist. sid. 393—394.
12. R. A. Sjöexpeditioner.
13. A. K. reg. 30⁄5 1674 m. fl.
14. A. K. prot. 29⁄7 1668. En uppsats af förf. om svensk lösen är införd i Hist. Tidskrift år 1900, sid. 100.
15. S. K. A. afd. I 13. Skeppsjournaler 1675.
16. A. K. prot. 4⁄7 1674.
17. A. K. prot. 8⁄4 1676, 11⁄2 1680 m. fl.
18. J. C. Tuxen: Den danske og norske Sømagt sid. 363; Archiv for Søvæsenet 1829 III sid. 29.
19. A. K. reg. 12⁄6 1642 m. fl.
20. A. K. reg. 2⁄5 1643 m. fl.
21. Danskarne fordrade att flaggan äfven skulle intagas, hvilket utfördes med våld år 1641 på ett svenskt örlogsskepp i Kronborg. Vid debatten härom i rådet yttrade Klas Fleming, att han ansåg det vara “orimligt, att flaggan skulle aftagas och således den ena konungen stå barhufvad inför den andra“ (rådsprot. 20⁄8 1641).
22. R. R. 31⁄5 1638, 12⁄8 1639, 3⁄7 1641 o. 28⁄6 1642.
23. R. R. 21⁄8 1641.
24. R. A. Sveriges fredstraktater.
25. R. R. 8⁄10 1679.
26. R. R. 23⁄6 1659.
27. A. K. reg. 12⁄1 1648.
28. Rådsprot. 4⁄1 1662.
29. A. K. reg. 18⁄11 1652, 27⁄6 o. 2⁄11 1653. 12⁄5 1654 m. fl.
30. A. K. reg. 21⁄7 1665, 28⁄3 o. 1⁄12 1666, 11⁄6 o. 27⁄11 1667, 26⁄11 1668, 6⁄8 1672.
31. A. K. reg. 8⁄3 1673.
32. R. R. 30⁄6 1646.
33. Omkring 3 daler.
34. A. K. ank. handl. 19⁄10 1676.
35. Se sid. 140.
36. A. K. reg. 2⁄5 1665.
37. A. K. ank. handl. 6⁄6 1656; A. K. reg. 11⁄10 o. 22⁄10 1658.
38. A. K. reg. 13⁄6 1644.
39. Sejnbref år 1676.
40. Omkring 104 famnar eller 185 meter.
41. K. G. Wrangels stridsorder af redden för Helsingborg 18⁄10 1658 (A. K. reg.).
42. En sådan bestäldes år 1653 i Hamburg; hon var 22 alnar lång och 15 alnar bred samt kostade 90 daler (A. K. reg. 11⁄10 1653).
43. A. K. reg. 9⁄6 1678: amiral Hans Wachtmeisters order för flottan i Elfsnabben.
44. A. K. reg.
45. R. R. 30⁄5 1646.
46. Rådsprot. 19⁄9 1644.
47. R. R. 30⁄5 1646.
48. A. K. reg. 13⁄11 1666.
49. A. K. reg. 4⁄9 1677.
50. A. K. reg. 25⁄9 1646.
51. A. K. reg. 31⁄5 1652 m. fl.
52. A. K. prot. 8⁄4 1663.
53. R. R. 8⁄4 1661.
54. A. K. reg. 26⁄4 1662, 12⁄6 1666 m. fl.
55. R. R. 19⁄4 1667.
56. A. K. prot. 27⁄10 1674.
57. R. R. 28⁄2 o. 3⁄12 1678. Båda brefven äro införda i Stjernmans ek. förf. saml.
58. A. K. reg. 6⁄6 1662 m. fl.
59. A. K. reg. 30⁄4 1666 m. fl.
60. A. K. reg. 23⁄4 1675 m. fl.
61. A. K. reg. 19⁄12 1667.