Sveriges Gamla Lagar/Band IX/Företal

←  Band IX

Samling af Sveriges Gamla Lagar — Band IX av C. J. Schlyter Företal

Innehåll  →

FÖRETAL.

I. Om handskrifterna af Skånelagen, och de särskilda till Skånelagen hörande stycken.

Under benämningen Skånelagen innefattar jag här ej blott den lag, som vanligen och i inskränktare bemärkelse så kallas, eller landskapets allmänna verldsliga lag, utan äfven de i Skåne (under hvilket namn i vidsträcktare bemärkelse äfven innefattades Bleking och Halland) gällande kyrko- och stadsrätter samt andra endast till Skåne hörande stadgar. Då flera af dessa olika lagar vanligen förekomma i samma handskrifter, har jag måst vid dessas beskrifvande derefter rätta mig, och således ej kunnat i särskilda afdelningar af detta företal beskrifva de till hvar särskild lag hörande handskrifter. Jag meddelar derför här först en beskrifning af alla handskrifterna i ett sammanhang, och skall derefter anföra hvad jag anser nödigt att meddela till uplysning om de särskilda hit hörande stycken hvart för sig.

1. En Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig pergamentscodex i pergamentsband, sign. B 76, har 72 blad af 7½ Svenska tums^[1] höjd och 5¼ tums bredd. Innantill på främre permen är anteknadt: ”Num. 17 in auctario donationis delag” (d.ä. de la Gardianæ), och på ett pappersblad i början af boken är af samma hand meddelad den oriktiga underrättelse, att ”detta exemplar kallas i editione Hadorphiana Manuscriptum recentius”. Detta är tvärtom den af Hadorph följde gamle codex, hvilken han i sitt företal säger sig hafva fått sig tillsänd^[2] af Riks-Cancelleren Grefve M. G. de la Gardie, som hade fått den från Landshöfdingen i Christianstads län och Bleking Magnus Durell, af hvilken den blifvit ”upsökt”. Denna handskrift synes vara från början af 14:de århundradet^[3]; stilen, hvaraf Tab. I visar prof, är vacker och tydlig; bläcket är gulbrunt, och skriften på första sidan något nött. Den egentliga Skånelagen börjas fol. 1, och slutas på första sidan af fol. 66. Den är indelad i 225 capitel, men har ingen indelning i böcker. Capitlen börjas på ny rad, med omväxlande blå eller röda begynnelsebokstäfver, af hvilka de blå öfverallt äro utsirade med röda streck, och de röda med blå. Capitlen äro ej nummererade, men många äro försedda med rubriker, hvilka till största delen äro skrifna på Latin och hämtade från Andreas Sunessons verk; då skrifvaren ej lärer hafva varit mycket hemmastadd i Latinska språket, hafva rubrikerna på åtskilliga ställen blifvit meningslösa. Vid cap. 1, emellan rubriken och texten, har en nyare hand af 16:de århundradet skrifvit Aa, hvilket troligen är början till en sedermera ej fullföljd nummerering af capitlen. Foll. 66–71 innehålla Skånska kyrkrätten, som har rubriken: hic incipiunt iura ecclesiastica scaniensium, och derefter, med stor blå och röd begynnelsebokstaf, den vanliga öfverskriften, som underrättar derom, att denna rätt blifvit på alla Skåningars begäran gifven af (Ärke-)Biskop Askil, emedan rätten förut var alltför hård; likasom sjelfva texten i slutet lärer att Ärkebiskopen betingat sig förmåner till vedergällning för den beviljade lindringen. Här finnes ingen indelning i capitel. I slutet, foll. 71, 72, har, i stället för den i andra handskrifter vanligen förekommande epilog, som innehåller utförliga bestämmelser af tiden, då denna kyrkrätt blef stadgad, genom mistag blifvit tillagdt det till Biskop Absalons Seländska kyrkrätt hörande motsvarande stycket^[4]; hvilket bevisar att äfven den vanliga epilogen ej hörer till kyrkrättens ursprungliga text, utan blifvit senare tillagd; härigenom förklaras ock den oreda i de der förekommande tidsbestämmelser, hvarom framdeles skall talas. På sista bladet äro af senare hand i slutet af 15:de århundradet tillagda de två stycken om botlös mal, som jag efter en annan handskrift aftryckt i I. Add. B. 6, 7; detta senare tillägg har jag i noterna till dessa stycken beteknat med Aa. — Angående orthographien i denna handskrift må anmärkas att bokstafven þ här brukas; dock förekommer i dess ställe th ofta i början af handskriften, mera sällan i det följande; på några ställen förekommer þ eller th i stället för t, såsom aflath, sagth, sithiæ, bæþræ; deremot förekommer t i stället för på ett ställe i ordet lanzstingh (I. 58)^[5]; c brukas ofta i stället för k, t. ex. oc, sic, fic, sac, marc, callæ, cumma, clæþum, siuct, scal, scra, slict &c.; a och æ omväxla ofta, t. ex. arua, aruæ, æruæ, ofna, ofnæ, kalla, kallæ, wita, witæ, skilias, skiliæs, liuar, lewær, swariæ, wattæ, allær, aræ, dægh, hændæ, uældæ &c.; likaså æ och e, och till och med a, æ, e och i, t. ex æn, en, bonde, bondæ (nomin.), fore, foræ, bathe, bathæ, se, sæ, hæraþe, hæreþa, stande, standæ, standa, iamlanga, iamlængæ, iamlingæ, samman, sammæn, sammen, twe gildi, twe gilde, twe gildæ, annar, annær, annir, siþan, siþæn, siþin, frælsi, frælsæ, fylghi, fylghæ, brunni, brunnæ, bani sac, tyltir eþ, sliki, slikin, sinni (gen. f.), taka, taki, böte, wite, witi, skifti (inf.) &c. Likaså omväxla u, o och ö, t. ex. sun, son, sön, kunu, konu, kono, sokær, oræ, höggær, bönden, bören; i och y, såsom thy, thi, þriþia, thrythia, tiltær eþe, thighyæ; i och u, såsom kuni, mughu, witnu, wurtning, þingu, för kunu, mughi &c.; g eller gh och k, såsom lægisgift, söghær, höghæ, tiuku. På några ställen äro bokstäfver omflyttade, nemligen i banr, I. 2, och withræ, I. 43. Förkortningar förekomma ej ofta; för ællær skrifves ofta ællr utan förkortningstecken för det senare æ. Af skiljetecken brukas i allmänhet blott punkt, dock förekommer någon gång comma (capp. 22, 30); på några ställen har af senare hand blifvit tillsatt ett streck, liknande comma, hvilket jag lemnat utan afseende^[6]. Skriffel äro här icke sällsynta, om man ock ej vill dit hänföra åtskilliga grammatikaliska oordentligheter, såsom kunu för konæ, faþur för faþær, han för hanum o. s. v. Stundom hafva ett eller flera ord blifvit skrifna två gånger^[7]; ofta är början af ett ord skrifven i slutet af raden och sedan bela ordet i början af nästa rad, då vanligen bokstäfverna på förra raden blifvit märkta med undersatta punkter; detta förekommer dock sällan förr än ungefär i midten af boken^[8]. Äfven annars äro misskrifna ord eller bokstäfver ofta märkta med undersatta punkter^[9]; stundom äro misskrifna ord eller bokstäfver tillika öfverstrukna, eller endast på senare sättet märkta^[10]; stundom äro de utplånade^[11]. Ofta äro ord eller hela rader uppenbarligen uteglömda^[12]; större delen af I. 49 är utelemnad, troligen i anledning af en i det här förekommande stadgande gjord ändring^[13]. På många ställen äro uteglömda ord tillagda eller andra rättelser gjorda, otvifvelaktigt af skrifvaren sjelf^[14]; åtskilliga ord äro tillagda, om hvilka det ej kan med visshet afgöras om tilläggen äro egenhändiga^[15]; många ändringar äro tydligen gjorda af senare hand^[16]; ofta finnas ett eller flera ord eller hela rader tillagda i 15:de århundradet; sådana tillägg hafva blifvit gjorda af två händer, hvilka dock ej alltid kunna med säkerhet urskiljas från hvarandra^[17]. Den ena af dessa händer har vid I. 49 anmärkt en ”defectus”, och den andra har vid cap. 124 anmärkt att ett cap. de serno fattas^[18]. På många ställen äro ord öfver raden tillsatta i 16:de århundradet^[19], och äfven i brädden finnas af senare händer antekningar, som jag ej funnit förtjena anmärkas, t. ex. vid I. 30 ”Om arff”; vid 39 ”hovodlot, capital” &c. Mest anmärkningsvärdt är att tre capitel, I. Add. B. 2–4, hvilka innehålla allmänna stadganden huru med de olika slagen af järnbörd skall tillgå, och finnas i många yngre handskrifter^[20], men utan allt tvifvel hafva hört till Skånelagens ursprungliga text och haft sin plats näst efter cap. 147, äro förbigångna i denna handskrift, af den orsak att järnbörden redan i förra hälften af 13:de århundradet hade blifvit förbuden^[21]; dock qvarstå här, likasom i många andra handskrifter, på särskilda ställen stadganden om järnbörd. Det capitel, I. Add. B. 1, som i nästan alla andra handskrifter följer näst efter I. 124, men här saknas^[22], har äfven utan tvifvel hört till Skånelagens ursprungliga text, men i denna handskrift genom mistag blifvit förbigånget. Deremot hafva stadgandena om botlös mal, I. Add. A, B. 6, 7, ehuru de, såsom af den Latinska texten II. 61 är tydligt, äro vida äldre än någon nu i behåll varande handskrift af Skånelagen, troligen ej varit uptagna i den gamla Danska text, som legat till grund för de nuvarande handskrifterna, i hvilka de ingenstädes finnas i texten införda^[23]. Icke heller hafva K. Valdemar II:s stadganden om ättarbotens afskaffande, hvilka läsas i I. Add. B. 5, varit intagna i Skånelagens gamla text, ehuru de i många yngre handskrifter hafva blifvit införda näst efter cap. 91^[24]. Att de stycken, som läsas i I. Add. C. o. följ., ej hört till Skånelagens text, behöfver knappt anmärkas; endast Add. D. 6, som i någon handskrift har funnits efter cap. 63^[25], kan möjligen, såsom framdeles skall visas, hafva hört till den ursprungliga texten. Men de förstnämnda styckena Add. B. 1–4. kunna med säkerhet antagas hafva hört till Skånelagens ursprungliga text, ehuru de i denna handskrift äro förbigångna.
2. En Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig pergamentscodex i pergamentsband, sign. N:r 28 i 8:o af Arne-Magneanska samlingen, har, utom ett blad i början, som endast innehåller nyare antekningar, 100 blad af 7 tums höjd och 5 tums bredd. På andra sidan af nämnda blad i början af boken har Eskel Göis enka Sitzell (Cecilia) Bryske på Langesöe år 1569 anteknat att boken hade tillhört hennes broder Anthonius Bryske, och att hon skänkt den till Kaniken i Viborg Mester Peder Seurinsson. Nedanför har Professorn Olaus Worm († 1654) anteknat sig som bokens egare^[26], äfvensom hans son Wilhelmus Worm tillkännagifvit att han ärft boken, hvilken skulle komma att tillhöra Bibliotheca Borrichiana, d. ä. Professorn Ole Borks bibliothek, hvars egare på första sidan af samma blad anteknat att boken är Donum illustris Viri Wilhelmi Wormij. Öfverst på samma sida är, samtidigt med sistnämnda antekning, skrifvet ett runalphabet, som är försedt med åtskilliga nyare runor. Den gamla handskriften, som är helt och hållet skrifven med runor, börjar fol. 1 med ett stort rödt F. Detta F uptager tre raders höjd, men i allmänhet äro runorna skrifna emellan två för hvar rad updragna linier. Bläcket är brunt, temligen ljust, stilen jämn och säker; prof af skriften visar Tab. I, der äfven de runor äro särskildt afteknade, som ej förekomma i det der aftryckta stycket af lagens text^[27]. Skånelagen, som uptager foll. 1–82, är ej indelad i böcker, utan endast i capitel, hvilka dock hvarken hafva rubriker, eller börjas på ny rad, eller äro nummererade, utan i allmänhet blott utmärkas med en merendels röd, stundom gulbrun, någon gång blå begynnelsebokstaf, som är tjockare än de öfriga runorna; ej sällan äro dock ett eller flera ord i capitlens början skrifna med rödt bläck^[28]. Orden åtskiljas genom två punkter (colon), hvilka, i slutet af capitlen (dock blott i förra hälften af boken) äro förstärkta merendels med tre röda punkter (så att fem punkter stå öfver hvarandra i en rad), stundom med flera rader af punkter. På fem ställen (emellan foll. 18 och 19, 22 och 23, 24 och 25, 26 och 27 samt 34 och 35) hafva gått förlorade ett, fyra eller, såsom man kan sluta af hvad som fattas, ända till åtta blad^[29], så att tillsamman 22 blad saknas. I nedre kanten af bladen finnes till och med fol. 80 en i slutet af 15:de århundradet gjord nummerering af bladen, hvilken, ehuru oordentlig den är, visar att redan på den tiden de blad voro borta, som nu saknas på de nämnda ställena; hvarför naturligtvis samma luckor finnas i de i senare tider gjorda afskrifter af denne codex, hvilka nedanför skola omtalas. Efter Skånelagens slut är fol. 83 tillagdt ett litet stycke om urbota mål (tryckt efter denna handskrift i I. Add. A, sidd. 215, 216), hvilket synes vara skrifvet af samma hand som sjelfva lagboken, ehuru skriften på hela första sidan af detta blad blifvit något vanställd af en senare hand, som med svartare bläck updragit densamma; endast de sista orden, som följa på bladets andra sida, äro ej sålunda förnyade^[30]. Nedanför på samma sida har något varit skrifvet på Latin med vanliga bokstäfver i 15:de århundradet, men detta är så utplånadt, att endast ett och annat ord kan läsas^[31]. Foll. 84–91 innehålla Skånska kyrkrätten, utan allt tvifvel skrifven af samma hand som Skånelagen. Den har, troligen af samma hand som gjort den förutnämnda nummereringen af bladen i Skånelagen, blifvit försedd med en öfverskrift i bladets öfra kant med vanliga bokstäfver: kirke skraa (?) i skaane; men då, vid bokens inbindning, bladen blifvit skurna, har endast nedre kanten af bokstäfverna i denna öfverskrift undgått att blifva bortskuren. Kyrkrätten, som börjas med ett större, mot två raders höjd svarande, måladt Þ, är genom röda eller gulbruna begynnelsebokstäfver delad i 13 capitel; på ett ställe äro två ord i capitlets början skrifna med rödt bläck. På några ställen hafva capitlens begynnelsebokstäfver blifvit, förmodligen af samma hand som gjort sig dylikt besvär med sjelfva Skånelagen, öfvermålade med svart bläck, hvilket äfven är förhållandet med det stora Þ i början; samma hand har äfven på flera ställen satt märken till afdelningar i texten. Epilogen saknas här. Efter kyrkrättens slut, på andra sidan af fol. 91, läses, af samma hand skrifvet som det föregående, men med en af senare hand tillagd öfverskrift med runor: om konæ iordh knud. r. u., början af det stycke: Sæl man sinnæ kunu iorþ, som jag efter en annan handskrift aftryckt i I. Add. C. 1; af detta stycke, som har en stor målad begynnelsebokstaf, har slutet gått förloradt derigenom att ett blad blifvit bortskuret^[32]. Af samma orsak fattas här början af den första af de härefter följande tvänne, äfven med runor, men af en annan, om än ej yngre hand än det föregående, skrifna, till största delen diktade Danska konungalängder, som efter denna handskrift blifvit utgifna af O. Worm i Regum Daniæ series duplex, Köpenhamn 1642^[33]. Slutet af den första och början af den andra konungalängden saknas äfven, derigenom att två eller flera blad gått förlorade. Då man jämför hvad som nu i handskriften finnes i behåll af dessa konungalängder med aftrycken hos Worm, visar det sig att här i Worms tid fanns början af den första konungalängden, hvilket stycke synes hafva uptagit icke fullt ett blad i handskriften (hela sid. 1 hos Worm); nu återstår af denna konungalängd blott ett blad (sid. 2 hos Worm); det sista ordet är drotning (rad. 2 nedifrån hos Worm); den numera förlorade fortsättningen har uptagit 3 blad eller något mera (sidd. 3–6 hos Worm), och slutats med K. Erik Eriksson (Menved, † 1319) och hans gemål Ingeborg. Början af den andra konungalängden, hvilken äfven slutas med Erik Eriksson och Ingeborg, saknades deremot redan i Worms tid. Båda dessa konungalängder måste vara författade efter år 1296, då Erik gifte sig med Ingeborg; och då i båda konungalängderna säges: þa uar erik &c., så kan häraf slutas att detta är författadt äfven efter Eriks död, men troligen kort derefter, enär hans efterträdare ej nämnes. Omedelbart efter den andra konungalängdens slut fol. 97 börjas, med röd öfverskrift: hær byrias landamærke mællin danmark ok sueriki, äfvenledes med runor skrifven, den förfalskade berättelsen om mötet på Danaholmen, hvilken berättelse nemligen blifvit på ett orimligt sätt bragt i sammanbang med förtekningen på Vestergötlands gränsorter^[34]. Berättelsen om de tre Konungarnes möte är uppenbarligen, icke mindre än gränsförtekningen, hämtad ur tilläggen till den äldre codex af Vestgötalagen, fastän den Danske bearbetaren funnit skäligt att utesluta det som i originalet till den förra berättas om det vid tillfället iakttagna ceremonielet^[35]. Nederst på första sidan af fol. 100 äro skrifna två rader musiknoter, med dertill hörande, af samma hand som det nästföregående, med runor skrifna ord: drömdi mik en dröm &c.^[36] Öfverst på andra sidan af sista bladet har varit en gammal runskrift, såsom det synes, af samma hand som Skånelagen, men denna skrift är så utplånad, att endast särskilda streck äro synliga. Det öfriga af samma sida innehåller ett meningslöst klutter med runor, som tyckes vara skrifvet af ett barn med en dålig penna. — Efter denna redogörelse för handskriftens innehåll, återkomma vi till den del deraf, som egentligen är föremål för vår upmärksamhet. I afseende på orthographien förekommer här intet annat anmärkningsvärdt, än att i stället för g eller gh inuti och i slutet af orden ofta brukas h. Detta härleder sig från forntidens uttal af många ord, der i stället för det nuvarande g-ljudet det derför, väl hufvudsakligen på grund af språkets beskaffenhet i de båda nämnda handskrifterna, har blifvit påstådt såsom en afgjord sak, att den Stock- holmska handskriften står i ålder tillbaka" för runecodex, hvilket till och med vid jämförelse af några capitel i båda handskrifterna kan "ögonblickligen ses", så att runehandskriften måste medgifvas vara "den obestridligt äldsta hand- skrift af Skånelagen, så äro dessa påståenden lika fullkomligt ogrundade, som i den jämväl ytrade förmodan, att lagtexten i runecodex utan tvifvel skall befinnas hafva företräde" framför texten i den Stockholmska handskriften^[37], ligger ett stort mistag. De slutsatser, som kunna dragas af språkets beskaf- fenhet i runehandskriften, gälla för öfrigt endast i så måtto for denna hand- skrifts ålder, som någon anledning kan gifvas att bestämma huru gammal handskriften högst skulle kunna vara, men de kunna icke innefatta något afgörande bevis att den verkligen är så gammal. Att denna runskrift är en afskrift af en codex med vanlig Dansk skrift, lärer väl ingen menniska med någon grad af omdömesförmåga vilja bestrida, enär det lika litet kan falla någon in att påstå att Skånelagens Danska text, sådan den ännu finnes i de äld- sta i behåll varande handskrifterna, ursprungligen varit skrifven med runor, som att förhållandet varit sådant med ärkebiskopen Andreas Sunessons Latin- ska bearbetning af denna lag. Af språket i runehandskriften, äfvensom af dess innehåll, kan derför väl slutas att den handskrift runskrifvaren företagit sig att med runor afskrifva, varit ungefärligen samtidig med den förutnämnda Stockholmska handskriften, eller åtminstone icke mycket yngre än den, ehuru den i runehandskriften eller dess original på många ställen införda betydande förändringen af järnbörd till nämnd onekligen flyttar denna handskrift ett stort steg nedom den Stockholmska; men den frågan återstår dock obesvarad, huru mycket runskriften är yngre än dess original, hvilket senare, såsom nyss är sagdt, må antagas hafva varit nära samtidigt med den Stockholmska hand- skriften. Runskriftens utseende gifver, i och för sig sjelft, alldeles ingen sä- ker ledning för omdömet vid besvarandet af denna fråga. Onekligen är denna skrift, i sitt slag, vacker och stadig, och sannt är äfven att, då man jäm- förer vanliga handskrifter, de äldre i allmänhet äro vackrare än de yngre; men det är också visst att handskrifter finnas från 15:de och till och med från 17:de århundradet, som, hvad skriftens prydlighet beträffar, kunna anses som verkliga konststycken^[38]. Det vore derför orimligt att påstå att icke, på hvad tid man än ville antaga att denne codex vore skrifven, en menniska som funnit nöje i att öfva sig att skrifva runor och om öfning i detta slags skrift vitnar tydligt den ifrågavarande handskriften skulle kunnat ganska lätt lära sig den måttliga konsten att sammansätta dessa till största delen raka streck lika väl som det blifvit gjordt i förevarande handskrift. Vore ej annat skäl att taga i betraktande, skulle jag utan betänkande antaga att man hade någon antiqvitetsvurm i 17:de århundradet att tacka för denna raritet, ty på den tiden förefaller det mest sannolikt att någon skulle hafva företagit sig ett dylikt arbete, hvilket i sjelfva verket synes allt besynnerligare, ju längre tillbaka i tiden man vill försätta det, långt ifrån att det, såsom Kofod Ancher menar, är ”ett onekligt bevis på handskriftens höga ålder, att den är skrifven med runskrift”, emedan man ”ej kan tro att någon i de tider, då den lätta och beqväma munkskriften hade kommit i bruk, har velat åtaga sig det mödosamma arbetet, att afskrifva en stor lagbok med runskrift”^[39]. Då Ancher sjelf medgifver att handskriften ej kan vara äldre än från 13:de århundradet, på hvilken tid det icke lärer bestridas att ”den beqväma munkskriften” hade kommit i bruk, så qvarstår såsom ett onekligt factum det, som Ancher ansett vara otroligt, och som i sjelfva verket endast kan förklaras såsom ett besynnerligt antiqvariskt infall^[40]. Också anmärker Langebek, som anser denne codex ej vara äldre än från 14:de århundradet, att den är skrifven med runor solius curiositatis gratia^[41]; hvarmed naturligtvis icke bestrides att handskriften likväl kan hafva ganska stort värde. Detta är icke heller af mig bestridt, då jag på ett annat ställe, i afseende på den gamla sägen, att lagar funnits ristade med runor på balkar, hvilket skulle bevisa en mycket hög ålder, anmärkt angående den Köpenhamnska runehandskriften, att ”då den är skrifven på pergament, och åtminstone ej är äldre än från 14:de århundradet, är den” — nemligen i det afseende hvarom fråga var — ”endast märkvärdig genom det besynnerliga infallet att bruka runor, i stället för den då som nu vanliga Latinska skriften”^[42]. Att runskriften i och för sig sjelf icke innefattar något bevis för denna handskrifts ålder, kan emedlertid anta- gas som säkert. De här bifogade konungalängderna gifva icke heller i afse- ende på denna fråga någon säker uplysning. Väl kan man af förut anförda skäl sluta dertill, att dessa konungalängder äro författade kort efter Erik Menveds död år 1319, men afskriften af konungalängderna i denna hand- skrift kan vara gjord långt efter den tiden, fastän afskrifvaren icke fullföljt dem ända till sin tid. Å andra sidan kan sägas att lagboken, som ej är skrif- ven af samma hand som konungalängderna, kan vara äldre än dessa; dock gifver stilen ej anledning att antaga att konungalängderna äro skrifna mycket. senare än lagboken. Att man här icke träffar den äldsta texten af Skåne- lagen oförändrad, eller så oförändrad som den finnes i den af mig följda Stock- holmska handskriften, derpå finnes tillräckligt bevis i den förutnämnda om- ständigheten, att stadgandet om järnbörd här på många ställen är ändradt till nämnd, under det att ej blott den i texten följda handskrift, utan ock andra, uppenbarligen vida yngre, bibehålla stadgandet om järnbörd^[43], hvilket äfven i denna handskrift qvarstår på flera ställen i Skånelagen (capp. 139, 141, 148, 152) samt öfverallt i kyrkrätten. Detta oaktadt kan dock, såsom förut är anmärkt, det original, som ligger till grund för denna handskrift, antagas hafva varit nära samtidigt med den af mig följda Stockholmska handskriften; och den omständighet, att i denna runeafskrift ej röja sig några spår af ett ännu yngre språk, hvilket annars med all använd sorgfällighet svårligen hade kunnat undvikas, inuefattar för mig den enda giltiga anledning att antaga såsom sannolikt att denne codex är skrifven i medlet af 14:de århundradet. Den förut omtalade i slutet af 15:de århundradet gjorda nummerering af bladen, hvilken visar att boken redan på den tiden var defekt, gör det i allt fall visst, att handskriften ej kan vara yngre än från 15:de århundradet. Men äfven om dess ålder vore ännu mera oviss, är det dock, utan allt afseende på den omständigheten, att den är skrifven med runor, visst att denna handskrift är af stort värde och försvarar den plats den här har fått i den stora samlingen af Skånelagens handskrifter. Äfven om denna handskrift hade varit fullständig, hade jag ej kunnat lägga den framför den Stockholmska till grund för texten; och då så många blad af runehandskriften beklagligen gått förlorade, har någon villrådighet i denna del alldeles icke kunnat ega rum.

   Af denne runecodex finnas fyra mig bekanta afskrifter, hvilka här böra i korthet beskrifvas, ehuru jag ej ansett nödigt att uptaga tid med deras collationerande.

   1. En papperscodex i 4:o, tillhörig Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn, sign. N:r 43 i Arne-Magneanska samlingen. Denna troligen i början af 18:de århundradet gjorda afskrift är, likasom originalet, skrifven med runor. Endast hvarannan sida (de så kallade jämna kolumnerna) är begagnad af afskrifva- ren; förmodligen har afsigten varit att på de motstående sidorna tillägga en afskrift med vanliga bokstäfver eller en öfversättning, hvilket dock ej skett. Afskrifvaren har lemnat öppet rum på de ställen, der ord äro utplånade eller ändringar af senare hand gjorda, men han har ej märkt luckorna i originalet der blad äro borta.
   2. En papperscodex i fol., tillhörig Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn, sign. N:r 1159 af Thottska samlingen. På ett särskildt blad i början läses titlen: Exscriptum Codicis Runici membranacei. Afskriften, som är gjord med vanliga bokstäfver, följer originalet sida för sida, så att skriften uptager endast hälf- ten af bladet på bredden, och ungefär hälften på höjden, således en fjerdedel af hela bladet. Af vattensfämplen i papperet, hvilken innehåller namnchiffren F 5 med kunglig krona, synes att denna afskrift ej kan vara äldre än från medlet af 18:de århundradet. Skriffel i originalet äro här rättade, dock med anmärkning i brädden. Nedanför texten äro ock åtskilliga i originalet af senare hand gjorda ändringar anmärkta, äfvensom de luckor som finnas i ori- ginalet derigenom att blad gått förlorade, hvarvid Hadorphs edition blifvit jämförd.
   3. En papperscodex i 4:o, tillhörig sistnämnda Bibliothek, sign. N:r 224 i Ul- dalska samlingen. Här finnes i början på två blad en beskrifning på origi- nalet. Afskriften är gjord med vanliga bokstäfver af B. W. Lüxdorff († 1788), som utan tvifvel författat beskrifningen. Början af hvart blad i originalet är anmärkt med siffror i brädden. Luckorna, der blad gått förlorade, äro äf- venledes anmärkta.
   4. En papperscodex i 4:o, tillhörig samma Bibliothek, sign. N:r 1303 i nya Kongl. samlingen. Afskriften är gjord med vanliga bokstäfver, tilläfventyrs efter den nyssnämnda Lüxdorffska, åtminstone är den beskrifning på originalet, som äfven här finnes på två blad i början, afskrifven efter nämnda handskrift. Äfven här äro bladens början och luckorna i originalet anmärkta.
3. En Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig pergamentscodex i skinnband, sign. N:r 37 i 4:o af Arne-Magneanska samlingen, har 123 blad af 8 tums höjd och 6 tums bredd. De första 6 bladen (utom det 5:te som är obegagnadt) innehålla senare antekningar af 16:de århundradet, hvaribland ett bref af K. Fredrik II af år 1527. På det första af dessa blad är skrifvet: Jstud legisterium Est sedis lundensis; och på det sista är i 17:de århundra- det anteknadt: He leges Scanica scripta sunt absque dubio seculo XIII, vel ad minimum 1320. neutiquam postea. Fol. 7 börjas den gamla handskriften från början af 14:de århundradet, innehållande Ärkebiskopen i Lund Andreas Sunessons^[44] Latinska bearbetning af Skånelagen. Här har ursprungligen ej funnits annan egentlig öfverskrift än första capitlets rubrik; dock är öfverst i kanten af bladet skrifvet med rödt bläck: Sanctus spiritus assit nobis, hvarpå följt några bokstäfver, af hvilka endast nedersta kanten är synlig, men det öfriga är af bokbindaren bortskuret. En senare hand af 16:de århundradet har tillagt öfverskriften: Antique Leges Scanie. Texten är skrifven i spalt, med jämn och vacker stil, hvaraf Tab. II visar prof. Den är indelad i 150 capitel, som börjas på ny rad med röda begynnelsebokstäfver och till största delen hafva rubriker; men först en senare hand af 15:de århundradet har i brädden tillsatt nummer: a i–xx, b i–xx &c., till och med h v; sålunda äro räknade 145 capitel, men 5 capitel äro härvid förbigångna, af hvilka 3 sakna rubrik, och 2 endast hafva rubriken Jtem. Capitlens begynnelsebokstäfver svara vanligen mot 2 raders höjd, men en del äro smärre. Capp. 83 och 84 börjas ej på ny rad, och det senare har icke ens röd begynnelsebokstaf, men båda hafva rubriker. Några rubriker hafva inuti eller i slutet af orden stora, stundom till fylinad i raden utdragna bokstäfver^[45]. Inuti capitlen förekomma afdelningar, utmärkta med röda begynnelsebokstäfver eller med tecknet ¶. Såsom skiljetecken brukas vanligen punkt; stundom förekommer colon. Förkortningar äro jämförelsevis icke många, och icke andra förekomma än vanliga och allmänt bekanta; ofta finnas på flera rader efter hvarandra ingen enda förkortning. En här förekommande anmärkningsvärd egenhet i skriften är att bokstafven n stundom i slutet af raden är likasom till hälften förkortad, eller endast utmärkt med ett af de två till bokstafven hörande strecken, hvilket med ett litet tvärstreck förenas med den föregående bokstafven (se Tab. II)^[46]. På några ställen har bokstafven e kommit att se ut nästan som ø, hvilken bokstaf dock, då den förekommer i några här intagna Danska ord, skrifves helt annorlunda^[47]. Öfver Romerska siffror är, utan tvifvel egenhändigt^[48], med små bokstäfver skrifven sista stafvelsen af räknetalets Latinska benämning, t. ex. xij, xx, d. ä. duodecim, viginti. Ordens ordning är på några ställen ändrad medelst det vanliga tecknet ”^[49]. Præpositioner, i synnerhet in, äfvensom ordet si, äro ofta förenade med det nästföljande ordet, hvaremot de i sammansatta ord stundom äro skilda från de ord, till hvilka de höra, t. ex. in uadere, ad iudicari, super est. Ofta är h tillsatt i början af orden framför en vokal, t. ex. habundantiam, helegerit, honus, hora^[50]; på flera ställen är detta h, naturligtvis af senare hand, utplånadt. Stundom förekommer d i stället för t, eller tvärtom, såsom capud, relinquid, at, haut. På några ställen finnes för se blott e, såsom pices, citur, concij, conciencie. För a brukas endast e; finnes blott på några ställen der for e först blifvit skrifvet a eller as, då a blifvit egenhändigt ändradt till ; såsom uti constat, cap. 33, quadragesima, cap. 144. &c. Enkla bokstäfver förekomma ej sällan i stället för dubbla, t. ex. acusat, adito, agrauari, adicienda, iniciat, comodum, anona, abscisis, antiqum, equm &c.; stundom c för qu, såsom co- tidianis, couis, obsecuntur. Under misskrifna bokstäfver eller ord äro stan- dom satta punkter, några gånger är ett streck draget"); stundom äro mis- skrifna bokstäfver utplånade). Äfven det fordom vanliga sättet att göra rät- telser genom tillagda ord förekommer här 10). Ofta äro misskrifna ord egen- händigt rättade¹¹); ofta äro sådana rättelser gjorda eller uteglömda ord til- lagda af senare hand12). Afven orättade skriffel finnas här i stor mängd. Dessa böra dock ej tillskrifvas vårdslöshet, enär det tvärtom är synbart att boken är med mycken omsorg skrifven; men en stor del af de här förekom- mande grammatikalfel och vanställda ord äro af den beskaffenhet, att de vitna att skrifvaren varit ganska litet hemmastadd i språket¹³), och derför föga begripit af sammanhanget, hvarigenom det så mycket lättare kunnat hända, att han misförstått de förkortningar som förekommit i det af honom följda originalet; och att redan i originalet funnits en stor mängd af de i denne co- dex förekommande fel, derom vitnar tydligen den från samma original här- stammande handskrift, som i denna förtekning uptages under Nr 51, ehuru många nya fel tillkommit i den nu ifrågavarande handskriften, hvilka visa att cod. 51 ej är afskrifven efter denna. De här förekommande många felen haf- va dock ej hindrat att lägga denna handskrift till grund för texten af An- dreas Sunessons arbete, enär de i allmänhet äro uppenbara och kunnat rättas med tillhjelp af en vida yngre men mycket korrektare handskrift, nem- ligen den som beskrifves under N:r 18. En senare hand af 16:de århundra- det har på många ställen gjort ändringar, och stundom öfver raden tillsatt ordförklaringar, t. ex. i cap. 35 öfver ordet procurationi är skrifvet "stwd", 7) På samma sätt är å på ett ställe tillsatt framför a inuti ett ord i början af en rad; se not. 5 sid. 262. 8) Se not. 36 sid. 252; not. 42 s. 293; not. 14 s. 300; not. 7 8. 321. &c. 9) Se not. 23 sid. 253; not. 48 s. 266; not. 46 5. 269. &c. 10) Så bör det troligen anses då i cap. 19 efter roborabilior tillägges: et rationabi- lior; se not. 36 sid. 254. Flera dylika ex- empel förekomma i den handskrift af detta arbete, som omtalas under Nr 51. 11) Se not. 32 sid. 254; not. 46 s. 260; nott. 14, 17 s. 267. dc. 12) Se not. 5 sid. 245; not. 13 s. 247; nott. 33, 34 s. 248; not. 29 s. 250; nott. 5, 6, 12, 13, 17 s. 251. &c. 13) T. ex. då han kunnat skrifva sådana ord som sexu prerogatiui, not. 10 sid. 243; transsubstantiali, not. 13 s. 249; atempta- tionis, not. 32 s. 263; coniuncteror, not. 91 8.276; casus fortuitu, not. 2 s. 284; iura- mentori, not. 24 s. 291; totis animis (for conaminis), not. 15 s. 295; då auctor på många ställen skrifves i stället för actor; då c och s förväxlas, såsom diuicio, cella, depossit, mansipatum; o. s. v. öfver expeditionis "ledingh", öfver reuocari "dici vel nominari"; samma hand har i nedra kanten af fol. 19 vid cap. 40 gjort en antekning med citater ur Romerska lagen. I slutet är med rödt bläck tillagd underrättelse om arbe- tets författare. — Foll. 59–62 innehålla Skånska kyrkrätten på Danska, skrif- ven af samma hand som det föregående, och, likasom det, i spalt. Öfverst på första sidan är af senare hand i 15:de århundradet anteknadt: hic Incipit iuris tradicio que danice dicitur guzrat statutum de Ecclesiasticis rebus &c.14) Här finnes ingen indelning i capitel; endast vid första hälften af texten äro i brädden egenhändigt tillsatta rubriker: de consecratione ecclesie, de presbitero eligendo &c. Epilogen saknas; deremot läses här i slutet ett märkligt tillägg, som annars endast finnes i två yngre handskrifter 15). Såsom egenheter i språ- ket, hvilka ej finnas i någon annan handskrift af de Skånska lagarne, må an- märkas alt här på flera ställen förekommer athæ eller æth for ær (relat.), och af eller ef för um (conj.)16). Ändelsen er i nomina &c. är här mycket brokig, såsom då här skrifves sattar, weter, withir, sottor, skiutur, systyr, sændær, böndör; dessa exempel visa att vokalen i ändelsen är lika med den i föregående stafvelsen, hvilket ock i allmänhet här är iakttaget, utan annan afvikelse än att a och æ några gånger omväxla, såsom warthær, wærthar. I nedra kanten af fol. 61 är af en något yngre hand skrifvet: haui that ska- nunga ærliki mææn toco vithar oræt aldrigh an. Efter kyrkrättens slut fol. 62 följa på samma blad åtskilliga antekningar af senare händer. Foll. 63-101 innehålla Jutska lagen öfversatt på Latin, skrifven i medlet af 15:de århun- dradet. Foll. 102-104 läses Registrum primi legisterii, d. ä. en förtekning på capitlen i Andreas Sunessons arbete, skrifven af samma hand som tillsatt nummerering af capitlen i texten. Foll. 105-122 innehålla antekningar dels på Danska dels på Latin, skrifna af flera händer i 15:de århundradet och bör- jan af det 16:de. Bland dessa antekningar läses foll. 111, 112, skrifvet i se- nare hälften af 15:de århundradet, K. Eriks bref till Bara härad i Skåne på Latin (V. 4.), samt foll. 116-122 ärkebiskopen Nicolai († 1379) af en annan författare fortsatta chrönika öfver ärkebiskoparne i Lund, hvilken slutar med Johannis Brostorps död år 1497, hvarefter några rader äro tillagda af en annan hand^[51]. I nedra kanten af fol. 122 är ett sigill med Rantzauska vap- net aftryckt i rödt lack. Fol. 123 är obegagnadt.

   Af kyrkrätten i denna handskrift finnas följande mig bekanta afskrifter:

   1. Den under N:r 42 i denna förtekning uptagne, Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn tillhörige codex innehåller foll. 251–254 en i förra hälften af 16:de århundradet gjord afskrift af kyrkrätten efter ifrågavarande handskrift. Afskriften skiljer sig från originalet endast genom en nyare orthographi och åtskilliga genom vårdslöshet tillkomna fel; capitlens rubriker äro här utelemnade.
   2. Ett i Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn förvaradt convolut, sign. N:r 1995 i 4:o af Thottska samlingen, innehåller bland annat en af Isländaren Egil Thorhallesen år 1763 gjord afskrift af Jutska lagen efter den bekante Flensburgske codex, tillika med en af samme man samma år gjord afskrift på 7 blad i 4:o af Skånska kyrkrätten efter en ej upgifven handskrift, hvilken dock ej kan vara nämnde Flensburgske codex, enär den ej innehåller annat än Jutska lagen^[52]. Originalet är den nu beskrifna handskriften, från hvilken afskriften ej skiljer sig genom annat än de här förekommande fel. Den i originalet af senare hand tillagda öfverskriften finnes äfven här.
   3. Ett i samma Bibliothek förvaradt convolut, sign. N:r 562 i 4:o af Kallska samlingen, innehåller bland andra afskrifter, som troligen tillhört Kofod Ancher, af hvilken här äfven finnas många antekningar, en afskrift på 8 blad i 4:o af kyrkrätten i samma handskrift. Den i originalet, hvilket icke heller här är upgifvet, af senare hand tillagda öfverskriften finnes icke här.
   4. I samma Bibliothek, Kallska samlingen Nr 550 i 4:o, finnes en afskrift af kyrkrätten i samme codex^[53], gjord af Kofod Ancher, som äfven tillagt anmärkningar vid första hälften deraf.
   5. Samma Bibliothek, Uldalska samlingen N:r 221 i 4:o, innehåller en af B. W. Lüxdorff gjord afskrift af Skånska kyrkrätten efter samma original. I början finnas på två blad fac-simile af sista bladet af Andreas Sunessons Latinska text, och af första bladet i kyrkrätten. Hvarannan sida innehåller afskriften, och på den motstående äro anteknade varianter ur åtskilliga handskrifter af Skånska och Seländska kyrkrätterna.
4. En Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig pergamentscodex, sign. Nr 41 i 4:o af Arne-Magneanska samlingen, har 43 blad af 8½ tums höjd och 6¼ tums bredd, häftade i pappomslag. På första sidan har varit en gammal skrift, som blifvit utplånad. På andra sidan af samma blad börjas Skånelagen, skrifven med brunaktigt bläck i medlet af 14:de århundradet^[54]. Denna lag har 234 capitel, men ingen indelning i böcker. Capitlen börjas nästan alltid på ny rad, och hafva stora röda, stundom med gröna prydnader försedda begynnelsebokstäfver, men endast de 9 första äro nummererade med Romerska siffror; en del capitel hafva rubriker, men större delen sakna så- dana. Då jag ej kunnat vid hvart capitel anmärka de olika rubriker, som i handskrifterna förekomma, efter skrifvarnes olika smak, och hvilka ofta en- dast bestå af de första orden i capitlens text, vill jag blott här såsom prof anföra de rubriker som i denna handskrift förekomma vid de första capitlen. Cap. 1 har en Latinsk rubrik på tre rader, lånad från Andreas Sunesson: De ventre in possessionem mittendo et que porcio &c. Capitulum primum; vidare: vm barn warther föth æftir father II. capitulum; At barn scal haue guthfather III; vm motherlös barn. IIII. capitulum, o. s. v. Capitlens ord- ning afviker i så måtto från den vanliga, att efter cap. 9 i texten följa 12, 8 (förut stympadt och sammanbundet med 9) 11, 10, 132). Efter cap. 124 i texten följer ett capitel: Aflar frælsman börn &c., som saknas i cod. 1, men i nästan alla de öfriga handskrifterna finnes på samma ställe som här, och efter denna handskrift är aftryckt såsom I. Add. B. 1 (sid. 216). Efter cap. 147 i texten följa tre capitel om järnbörd, hvilka utan tvifvel funnits i Skå- nelagens ursprungliga text, men redan blifvit uteslutna ar de två förut be- skrifna codd. 1 och 2; de äro efter nu ifrågavarande handskrift aftryckta i I. Add. B. 2-4 (sidd. 216-218). Vid slutet af Skånelagen och i sammanhang dermed äro foll. 40, 41 tillagda ett capitel innehållande K. Valdemar II:s stadganden om ättarbotens afskaffande och två capitel om urbota mål, hvilka äfven efter denna handskrift äro meddelade i I. Add. B. 5-7 (sidd. 218-224)³). Slutligen innehålla foll. 41-43 Skånska kyrkrätten, med rubrik: hec est series ecclesie scaniensium, och en stor röd och blå begynnelsebokstaf, men defekt, derigenom att ett blad i slutet gått förloradt; det som här finnes är deladt i 9 genom större röda begynnelsebokstäfver på ny rad utmärkta capitel, och slutas med orden oc en stath i början af cap. 17 i tryckta texten*). Denna handskrift är i allmänhet ej afvikande från cod. 1; dock är på många ställen meningen vanställd genom ords öfverhoppande och andra fel. Hvad orthogra- phien beträffar må anmärkas att infinitiver och andra ord ofta slutas på a (och ej a), såsom bōta, lata, wilia, aldra therra, lagfasta manna &c., och inuti orden brukas a ej sällan i stället för æ, e eller i, såsom atar, lagha- thar, dræpar, sighar, haldan, iorthana, thiufnathan &c.; bokstäfver fördubblas, såsom barddagha, loghhum, thrælli, hinni, kærrar &c.; bokstäfver utelemnas, såsom s(k)eno, ki(r)kiu, s(t)æfne, haf(t)hu &c.; i början af ord eller stafvel- ser förekommer ej sällan h der det ej borde vara, eller saknas der det borde finnas, såsom haruæ, hater, ha syn, hæller, for heldrum, æftær, æftum (för hafthum), escap, usatoft; dock är på flera ställen i förra fallet utplånadt, och i det senare egenhändigt tillsatt. I slutet af ord är æ på flera ställen utmärkt med ett förkortningstecken, som annars vanligen beteknar er eller ær, såsom i otholbondæ, I. 14; warthæ, 30, 114; frændæ, 47, 56; mælæ, 82. Stundom äro två ord sammandragna, såsom man för ma han, I. 37; liusæn för liuse han, 58; foret for fore thæt, 60^[55].
5. En Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig pergamentscodex, sign. B 69, har 72 blad af 9 tums höjd och 7 tams bredd, i rödt pergamentsband med spännen. Denne i medlet af 14:de århundradet^[56] skrifne codex börjar med Skånska kyrkrätten, som uptager de 6 första bladen. Efter en rubrik: That- ta ær then ræth &c., hvilken öfverensstämmer med öfverskriften i cod. 17), börjar texten med ett stort blått, med gula och röda prydnader utsiradt K; af de 6 rader, som svara mot höjden af denna begynnelsebokstaf, är hvar- annan skrifven med rödt bläck. Kyrkrätten är delad i 26 capitel, hvilka ej äro nummererade, men prydda med omväxlande gula, blå eller röda begyn- nelsebokstäfver, och försedda med öfverskrifter, vanligen bestående af de för- sta orden i capitlet; öfverskriften vid cap. 1 är skrifven med gult bläck, de öfriga med rödt. Sista capitlet: Era saca nocro ghömda (sic) &c. är helt och hållet skrifvet med rödt bläck 8). Epilogen (Thænni ræt var sattær &c.) saknas här. På flera ställen i brädden och emellan raderna finnas antekningar med fin stil af 15:de århundradet, till största delen på Latin, t. ex. vid cap. 13: "troldom fordæthe", "cause ad forum ecclesie pertinentes"; vid 14: "ferie" &c. Fol. 7 börjas Skånelagen, och här börjar äfven en gammal nummerering af bladen i öfra kanten, med A Primo, A Secundo &c. till och med A Deci- mo, hvarefter följer B Primo till och med Decimo o. s. v., men denna num- merering slutar med E Decimo eller 50:de bladet (fol. 56 från bokens början), och är således ej fullföljd till bokens slut. Skånelagen har en stor röd och gul begynnelsebokstaf, svarande, likasom den förutnämnda, mot 6 raders höjd. Denna lag är delad i 239 onummererade capitel, men har, likasom de förut beskrifna, ingen indelning i böcker; dock är cap. 84 (här 86), det första om dråp, prydt med en blå och röd begynnelsebokstaf, större än den i början af lagboken; den svarar nemligen mot 8 raders höjd. I allmänhet hafva capitlen blå, röda eller gula begynnelsebokstäfver af två raders, stundom blott en rads höjd; äfven här hafva capitlen rubriker, hvilka äro af samma beskaffenhet som i kyrkrätten; cap. 1 har Latinsk rubrik: de hereditate et iure coniugali. Här för- bigås capp. 13, 151-153; capp. 10 och 11 hafva här bytt plats, hvilket äfven är förhållandet i nästan alla handskrifter som i det följande omtalas); capp. 146, 147 i texten hafva här, likasom i många andra handskrifter, fått plats efter cap. 1801); capp. 209-213 förekomma äfven i en ändrad ordning, hvilken Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/29 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/30 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/31 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/32 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/33 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/34 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/35
6. En Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig pergamentscodex af 4 tams höjd och 3 tums bredd, sign. Nr 66 i 8:0 af nya Kongl. samlingen. Denna i trāpermar, hvilka fordom varit öfverdragna med skinn, inbundna handskrift innehåller Henrik Harpestrengs Danska läkebok från början af 14:de år- hundradet, såsom handskriftens ålder utan tvifvel riktigt bedömes af Chr. Molbech, som efter denna handskrift utgifvit Harpestrengs arbete¹). I början af boken äro insatta fem till nämnda handskrift icke hörande blad, hvilka innehålla Skånska kyrkrätten, skrifven med fin cursifstil (eller diplom- skrift) i slutet af 14:de århundradet³), men defekt, derigenom att ett blad i början är bortrifvet, så att det som här finnes, börjas med orden oc warthær that kært, cap. 5; och efteråt äro tre blad (och ej blott två, såsom Molbech säger) bortskurna, hvarigenom äfven slutet af kyrkrätten gått förloradt, dock ej mera än att här finnes till och med orden: mæth sin en eth allær, cap. 173). Det som finnes i behåll, är deladt i 21 capitel, hvilka börjas på ny rad med rubriker och röda begynnelsebokstäfver; stundom äro ett eller två ord i capitlens början skrifna med rödt bläck*).
7. En Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig pergamentscodex, sign. N:r 136 ex donationibus variorum. Denne codex, som af Grefve Christian Rantzau år 1731 blifvit skänkt till nämnda bibliothek, har 158 blad af 81⁄2 tums höjd och 61⁄2 tums bredd, bundna i Franskt band. Om handskriftens ålder uplyser en af samma hand som skrifvit allt det öfriga i denna bok, vid kyrkrättens slut fol. 149 tillagd antekning på fyra rader, hvilken blifvit utplånad, men hvaraf dock så mycket kan läsas, att det väsendtliga af dess innehåll ej är minsta tvifvelsmål underkastadt. Hvad som lyckats mig att läsa, lyder sålunda: Pawel loot skriwa thesse logh- bogh som Jepp swale skreff fire ar^[57] efftæ gwtz biwrth thusand ar. fire hundrath ar ok vppa thet thrædiwghende: Det som här är tryckt med cursif stil är alldeles tydligt; de med antiqva tryckta bokstäfverna äro mindre tydliga; att boken blifvit skrifven år 1430 är emedlertid klart. Att denna antekning blifvit utplånad af någon som velat att handskriften skulle anses vara vida äldre, är uppenbart, likasom det är alldeles otvifvelaktigt att detta skett innan boken kom i Universitets-Bibliothekets ego. Likväl blef K. Ancher ej härigenom bedragen, ty ehuru mycket han värderade denna handskrift^[58] och ehuru osäker han var i bedömande 1) Se Henrik Harpestrengs Danske Læge- bog udg. af Chr. Molbech, Köpenhamn 1826, sidd. 8 o. följ. 2) Molbech (anf. st. sid. 9) antager att denna handskrift är uden Tvivl af samme Alder, eller maaske endog noget ældre än hand- skriften af Harpestrengs arbete. 3) Jfr. not. 8 sid. 360; not. 48 s. 378. 4) Jfr. Thorsen, Sk. Lov, sidd. 259-264, der kyrkrätten efter denna handskrift år aftryckt. 5) Detta ord är af skrifvaren egenhändigt till- satt i brädden. af handskrifters ålder, erkände han dock att denna handskrift var ”ikke meget gammel”^[59]; likväl omtalar han densamma på andra ställen så, som vore den en af de äldsta^[60]. Efter det blad, som innehåller nämnda antekning, hafva tre pergamentsblad blifvit bortskurna; tilläfventyrs bar här varit skrifvet nå- got som vitnade mot handskriftens höga ålder, och derfor måste undanrödjas. Stilen i denna handskrift, hvaraf Tab. II visar prof, är stor och tydlig, men ej synnerligen vacker; bläcket är brunaktigt. Bladen äro af skrifvaren egen- händigt nummererade med .A.j. till .A. xx., .b. j. &c. till och med .h. ix, d. ä. 149°); de 9 sista bladen, som uptagas af en förtekning öfver bokens innehåll, af samma hand som det föregående, men med finare stil, äro ej nummererade. Skånelagen, som uptager de 73 första bladen, har ingen indelning i böcker. I början finnes ett stort grönt F, prydt med röda streck; capitlen, hvilkas antal är 228, äro onummererade, och endast utmärkta med omväxlande röda eller gröna begynnelsebokstäfver. Cap. 20 kommer här efter cap. 35 i texten. I cap. 68 görs ett språng till nästföljande capitlet, hvarigenom de sista raderna af cap. 69 upflyttas till föregående capitlet¹º). Efter cap. 91 är här, likasom i många yngre handskrifter, infördt det capitel om dråpsböter, som finnes bland tilläggen i slutet af cod. 4 (I. Add. B. 5)11). Efter cap. 133 är tillagdt ett ca- pitel: Aldir then cost &c., som efter denna handskrift är tryckt i I. Add. E. 1 (sid. 231); efter cap. 147 de tre capitlen om järnbörd (Add. B. 2-4) samt efter cap. 207 ett capitel: Takir man kuna &c., hvilket efter denna handskrift är tryckt i Add. E. 2 (sid. 231). Capp. 209-213 förekomma i samma ordning som i cod. 5. Efter Skånelagens slut fol. 73 följa, i sammanhang dermed, de två capitlen om urbota mål (I. Add. B. 6, 7). Foll. 75–77 läses Konung Valdemars förordning för Skåne om järnbördens afskaffande, utan öfverskrift, i 4 capitel, hvilka, med undantag af det första, hafva röda eller gröna begynnelsebokstäfver; denna förordning är i V. 2 aftryckt efter ifrågavarande handskrift. Fol. 77 börjas K. Erik Christofferssons (Glippings) förordning, gifven i Vordingborg, såsom här upgifves, thorsdagen näst före palmsöndagen 1281, ehuru Anf. st. sid. 96 nämner han cod. Arnæ-Magn. 41 i 4:0 (Nr 4 i denna förtekning) såsom "den ældste (nemligen af dem som han der upräknat), og maaske ældre end den Rant- zovske”; och sid. 447 talar han om "vore to ældste Haandskrifter af skaansk Lov, nemlig den runiske og den Rantzovske". 9) Första bladet är vid nummereringen för- bigånget; deremot är numren E. xij öfver- hoppad, hvarigenom nummereringen sedan öfverensstämmer med bladens verkliga antal. 10) Se nott. 37, 58 sid. 54. 11) Jfr. not. 69 sid. 84. Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/38 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/39 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/40 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/41 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/42 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/43 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/44 med fol. 76, af samma hand som föregående cod. 13, med hvilken ock texten i Skånelagen och de öfriga dit hörande af samma hand skrifna stycken, nära öfverensstämmer, med undantag af de här oftare förekommande fel, hvilka merendels bestå deri, att ett eller flera ord äro uteglömda. Fol. 5 börjas Skånelagen, hvars text äfven här är indelad i 4 böcker, hvilka, hvar för sig, börjas med en med rödt bläck skrifven förtekning på capitlens innehåll. Efter innehållsförtekningen till första boken är på ett af skrifvaren förbigånget rent blad af senare hand i början af 16:de århundradet tillagdt I. Add. C. 1, 3, 4, 6. Hvad om Skånelagens text i cod. 13 blifvit anmärkt, gäller äfven om denne codex. Efter Skånelagens slut fol. 64 följer, i sammanhang dermed, I. Add. B. 5–7. Fol. 66 börjas Skånska kyrkrätten, och fol. 71 K. Eriks förordning för Skåne af 1284 (V. 3); äfven om dessa gäller det samma som vid nämnde codex är anmärkt, och således läses äfven här, med Eriks förordning sammanhängande, för andra gången I. Add. B. 2–4; de här förekommande varianter har jag beteknat med 13½a. I Skånelagen och de derefter följande af samma hand skrifna tilläggen är i capitlens början rum lemnadt för större begynnelsebokstäfver, hvilka dock ingenstädes blifvit tillsatta. Foll. 75, 76 läsas I. Add. F. 2, 3. Foll. 77–101 innehålla tillägg, skrifna af samma hand som de tillägg som i cod. 13 läsas foll. 136 o. följ.; här förekommer först I. Add. F. 1, hvarefter följa K. Valdemars m. fl. privilegier för Malmö. Fol. 101 börjas Skånska stadsrätten, skrifven i början af 16:de århundradet; texten är afvikande och felaktig, såsom i andra handskrifter från samma tid; cap. 41 förbigås här, likasom i många yngre handskrifter. Fol. 106 innehåller I. Add. D. 4 och B. 5, skrifna af samma hand som stadsrätten; det senare, som således här läses för andra gången, är på detta ställe af mig beteknadt med 13½a. — Om denna handskrift erhöll jag om hösten år 1856 kunskap genom ett benäget meddelande af Herr Professorn Doctor Bergfalk i Upsala, som samma år hade gjort ett besök i Christiania Universitets-Bibliothek, till hvilket boken då nyligen hade blifvit inköpt på en auktion. På begäran blef handskriften mig ofördröjligen tillsänd; men som detta verk då var nära färdigt att läggas under pressen, måste jag, för att ej nödgas ändra siffrorna i en stor mängd citater, hvilket skulle hafva vållat stor tidsspillan, och lätt hade kunnat föranleda förvillelser, i förtekningen på handskrifterna, på sätt som skett, inflicka denne codex, som annars skulle hafva blifvit beteknad med N:r 14.
8. En Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig papperscodex, sign. N:r 36 i 4:o af Arne-Magneanska samlingen, har 165 blad i rödt pergamentsband med spännen. Innantill på främre permen har Nicolaus P. Harbo skrifvit sitt namn, och på sista bladet läses åter Niels Pedersön Harbo. Ett för öfrigt obegagnadt blad i slutet innehåller ett bref, hvarigenom P. V. Lem skänker boken åt någon som han kallar farbroder. På en vidhäftad papperslapp har Arne Magnussen anteknat: Fra Sal Assessor Thormod Toruesens (Torfæi, † 1719) Enke. Num. 18. På de 6 första bladen läses en innehållsförtekning, hvilken, likasom allt det öfriga i denna bok, är skrifven af samma hand som Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/46 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/47 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/48 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/49 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/50 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/51 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/52 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/53 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/54 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/55 skaner logh (V. 7); fol 97 K. Valdemars bref om järnbördens afskaffande (V. 2), hvarmed sammanhänger I allæ skifftæ &c. (I. Add. F. 2) och Om steffningh til konings tingh i skanæ (V. 8); fol. 100 den förfalskade berättelsen om mötet på Dansholmen; fol. 101 Eriks och Margaretas fiskeristadga (V. 5), med rubrik af senare hand: Fisckerij: K: Hans; efter dess slut äro fol. 107 af senare hand skrifna några stadgar angående handel, hvilka vid slutet anmärkas vara Koningh Hanses statwte som skall holles paa hans fiskeleye, falsterbodhe och andre stæde som hans nadz, frii fiske leye ære; alla dessa stadgar igenfinnas i den fiskeristadga, som läses i den under N:r 63 i denna fortekning uptagna handskrift. Fol. 108 börjas Eriks af Pommern privilegier för Landskrona af 1415^[61]; fol. 115 Skånska stadsrätten, med rubrik Om köpstadhæ byærke Reett; här finnes i början förtekning på 70 capitel; likasom i cod. 15, med hvilken denna handskrift här öfverensstämmer, förbigås cap. 26. Efter stadsrättens slut fol. 124, och i sammanhang dermed, följer: Thette haffwer koninghen oc giffueth &c.^[62], hvaraf slutet fattas. På sista bladet läsas antekningar af senare hand om mynt m. m.
9. En Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig pergamentscodex i skinnband, sign. B 75, har 142 blad af 7 tums höjd och 6 tums bredd. På första bladet har Stephanus Johannis Stephanius år 1636 anteknat att han fått boken till skänks af sin svåger Petrus Andrea, Consul Kalundburgensis; gifvaren är förmodligen den samme Peder Andersenn som år 1633 skrifvit sitt namn fol. 15. En förtekning på innehållet af capitlen i Skånelagen och de öfriga lagar som finnas i denna bok, läses foll. 2-15. Fol. 16 börjas Skånelagen, skrifven, af samma hand som innehållsförtekningen och de efteråt följande tilläggen, i slutet af 15:de århundradet. Skånelagen är delad i böcker, hvilka utmärkas med bokstäfverna a, b &c. och ny nummerering, och hafva, med un- dantag af den första, rabriker, som äro skrifna i brädden eller såsom kolumn- titlar vid början af hvar bok; dessa rubriker äro: Om iordh, Om mandrap, Om thræl, Om timffneth, Om jndnam oc agerfriit, Om skoghe hwgh, Om al- mennings fiskematn, Om giald laan oc leye. Emellan foll. 34 och 35 är ett blad borta, hvarigenom en del af cap. 79, hela 80 och 81 samt en del af 82 gått förlorade). I slutet af cap. 117 förekommer här ett eget, på den äldre Selandslagen syftande tillägg angående K. Valdemar). Efter cap. 134 följer Add. E. 1, efter 180 Add. B. 2-4; vid 207 tillägges Add. E. 2. Capp. 209-213 förekomma i samma ordning som i cod. 5 &c. Texten öfverensstämmer meren- dels med cod. 15 &c.; men några stycken synas vara afskrifna efter en annan handskrift som liknat cod. 9; sålunda har nämnd blifvit satt i stället för järn i capp. 85, 87 och 88. Efter Skånelagens slut följer fol. 72 K. Eriks förord- ning för Skåne af 1284 (V. 3), med rubrik Konigh Ericks logh, och med samma tillägg i slutet som i cod. 15; fol. 76 Skånska kyrkrätten; fol. 82 13) Se K. Rosenvinge, Gamle Danske Lo- 1) Se not. 45 sid. 70; not. 58 s. 73. ve, V. sidd. 84 o. följ. 14) Se not. 5 sid. XXIV ofvanför. 2) Se not. 60 sid. 103. Eriks af Pommern privilegier för Landskrona af 1415^[63]; fol. 89 Skånska stads- rätten med rubrik Kopstedebierck; här saknas cap. 26, men i slutet är tillagdt Thetta haffuer koninghen och giffuit &c.), L. Add. B. 5, 7 och F. 1; fol. 100 börjas Arfboken, hvarmed i slutet sammanhänga I. Add. F. 5 och B. 6; samt fol. 131 K. Valdemars förordning om järnbördens afskaffande (V. 2); fol. 133 Schanerlog (V.7.) med en rubrik på 3 rader, hvilken är nästan lika lydande som början af texten; fol. 134 Eriks och Margaretas fiskeristadga (V.5); foll. 140, 141 L-Add. F. 2, 3. Sista bladet innehåller några små antekningar af senare hand.
10. En Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig pergamentscodex i perga- mentsband, sign. N:r 39 i 4:o af Arne-Magneanska samlingen, har 150 blad af 8 tums höjd och 5 tums bredd. Hela denne codex är skrifven af samma hand, i slutet af 15:de århundradet. De första 12 bladen uptagas af en innehållsför- tekning. Fol. 13 börjas Skånelagen, som är delad i 17 böcker, dock så att här, likasom i cod. 15, efter capitlens nummerering endast skulle vara 15 afdelningar, men de två första äro genom rubriker delade i fyra. Efter cap. 133 följer Add. E. 1, och efter 147 Add. B. 2-4; om ordningen af capp. 146 och 147 samt 209-213 gäller det samma som är anmärkt angående nyssnämnde codex. Det capitel som der är tillagdt vid cap. 207 på en särskild łapp (Add. E. 2), förekommer här i texten såsom tillägg vid detta capitel; men de capitel som på nämnda sätt äro tillagda i samme codex vid capp. 91 och 200 finnas ej här. Efter Skånelagens slut fol. 75 följer K. Eriks forordning för Skåne af 1284 (V. 3), med samma tillägg i slutet som i nämnde codex; fol. 79 Skånska kyrkrätten, som har 23 capitel med rubriker, men vid sista capitlet är i brädden tillsatt xxiiii och xxv; fol. 85 Eriks af Pommern privilegier för Landskrona af 1415³); fol. 92 Skånska stadsrätten, med rubrik Om köpstade byerk, i 66 capitel; här förbigås cap. 26; fol. 101-103 följa, i sammanhang med stadsrätten, och num- mererade såsom capp. 67-70, samma stycken som i nämnde codex; fol. 103 Arfboken, och i sammanbang dermed fol. 134 I. Add. F. 5 och B. 6; samma blad under rubriken Skoner logh den stadga som under lika titel finnes i of- tanämnde codex (V. 7); fol. 136 Valdemars förordning om järnbördens afskaffande (V. 2); fol. 138 Eriks och Margaretas fiskeristadga (V. 5); fol. 144 J alle skiffthe som wth arwinghe &c. (I. Add. F. 2); fol. 145 under rubrik Om Heffdh stycket Thet skal man och widhe &c. (I. Add. F. 3), samt, med rub-. rik: Om steffningh tiil konings tingk i skona, det stycke som med samma titel finnes i förutnämnde codex (V. 8); och slutligen, foll. 146-150, en gårds- rätt, som här i öfverskriften tillägges K. Christian (I).
11. En Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig pergamentscodex i skinn- band, sign. B 79, har 250 blad af 94 tums höjd och 6 tums bredd. Denne codex är skrifven i slutet af 15:de århundradet. På första bladet läsas Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/58 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/59
12. På samma ställe finnes en af N. R. Brocman bōrjad afskrift på ett blad i 4:o, hvilken slutar med orden ne homicida satisfactionem; att Brocman här stadnat, synes deraf att bladet ej är fullskrifvet.

En pergaments- och papperscodex i 4:o tillhörig framlidne Lagmannen C. F. Hummelhjelms efterlemnade boksamling på Bo i Östergötland^[64]. Denne i skinnband bundne codex har, utom några rena pappersblad, 153 blad, af hvilka ungefär en tredjedel äro af pergament. På sista bladet har Laurids Hanssön Weis förkunnat att han fått denna bok till skänks af Claus Bilde thill Wandaas; och Niels Lauridsön, förmodligen den förstnämndes son, har år 1605 anteknat sig som egare. Boken är skrifven af samma hand som föregående cod. 27, med hvilken texten både i Skånelagen och i det öfriga som här finnes, nära öfverensstämmer. Skånelagen, som uptager de 83 första bladen, är, likasom i cod. 27, delad i 6 böcker; i början af dessa, med undantag af den första, finnas förtekningar på capitlen; men förtekningen till den första, eller arffuæbalken, har fått sin plats i slutet af boken. Dessa förtekningar, så väl som capitlens rubriker, äro dock ej lika lydande med dem som finnas i nämnde codex. Cap. 113 är, likasom i de flesta andra handskrifter, deladt i två^[65]; emellan dessa har här af mistag blifvit infördt cap. 114, hvilket sedan å nyo läses på sitt rätta ställe. I förtekningen till tredje afdelningen nämnas de 3 capitlen om järnbörd (Add. B. 2–4), men utan nummer, och med en med rödt bläck skrifven anmärkning: Jsta tria capitula sunt invsuata; också äro sjelfva capitlen i texten förbigångna. Cap. 185 är förbigånget, men af en något nyare band tillagdt på en vidhäftad papperslapp. För öfrigt gäller om Skånelagens text i denna handskrift det samma som vid cod. 27 blifvit anfördt, utom det att tillägget vid cap. 145 (Add. H. 2) här icke finnes. Vid Skånelagens slut fol. 83 är med röda bokstäfver skrifvet: Explicit prima lex Regis Vademari (sic) Sequitur 2^a lex eiusdem regis, hvarefter följer Arfboken. Fol. 123 börjas K. Valdemars förordning om järnbördens afskaffande (V. 2), i sammanbang hvarmed följa I. Add. F. 2 och Om stæffning for brofiæll (stycket om stämning till Konungs ting i Skåne, V. 8); fol. 128 Eriks förordning för Skåne af 1284 (V. 3); fol. 133 förtekning på capitlen i Arfboken och de derefter följande förordningarne, äfvensom i Skånska kyrkrätten, som börjas fol. 139 med rubrik: Thette ær kyrckæ rætthen mellom bönder oc biscoppen, och vid hvars slut fol. 146 är med rödt bläck skrifvet: Explicit lex ecclesiastica quam statuit honorabilis reuerendissimusque dominus graciosus dominus Eskyllus Archiepiscopus Lundensis ad commodum et vtilitatem bondonum Scaniensium etcetera. På samma blad följer Bodælöss maall (I. Add. B. 7); fol. 147 Thettæ hauer koningen giffuet &c.^[66]; fol. 148 Een mantz bodh &c. (I. Add. F. 1); fol. 149, med rubrik Thettæ er en handhfæstningh, I. Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/61 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/62 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/63 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/64 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/65 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/66 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/67 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/68 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/69 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/70 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/71 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/72 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/73 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/74 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/75 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/76 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/77 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/78 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/79 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/80 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/81 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/82 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/83 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/84 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/85 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/86 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/87 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/88 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/89 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/90 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/91 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/92 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/93 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/94 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/95 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/96 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/97 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/98 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/99 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/100 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/101 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/102 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/103 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/104 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/105 artiklar som der, äro också här förbigångna, utom art. 10, som här finnes. I brädden vid sistnämnda stadga har N. R. Brocman, till hvars samlingar denna handskrift har hört, anteknat varianter ur en annan codex, hvilken han ej upgifvit; men varianterna öfverensstämma med cod. 6, eller den af mig aftryckta texten. Foll. 283 o. följ. innehålla åtskilliga antekningar, och sist två Kongl. förordningar af 1615 och 1623, afskrifna, efter tryckta editioner, af samma hand som det föregående.

En Engeströmska Bibliotheket i Stockholm tillhörig papperscodex i 4:o har 97 blad i pergamentsband. Fol. 2 innehåller en titel, som visar att boken är skrifven i Köpenhamn år 1632 af Peder Söffrennsßenn; samma titel är fol. 1 afskrifven af en något yngre hand. Fol. 6 börjas Skånelagens text, som öfverensstämmer med föregående cod. 123, men skrifvaren har slutat med det näst efter cap. 203 följande Add. G, hvilket läses på första sidan af fol. 86; emedan andra sidan af samma blad är obegagnad, så synes att ej mera af texten varit skrifvet. För öfrigt gäller om texten i denna handskrift det samma som vid förutnämnda handskrift är anmärkt. Foll. 87 o. följ. innehålla Rigenns Rett.

En Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig papperscodex i 4:o, sign. N:r 2008 af Thottska samlingen, har 145 blad, utom en mängd rena blad, i pergamentsband. Denne i förra hälften af 17:de århundradet skrifne codex börjar med Thord Degns artiklar, hvarefter fol. 19 följer K. Christoffers stadsrätt för Köpenhamn af år 1443. Foll. 44–52 innehålla Skånska stadsrätten i 40 capitel; här förbigås capp. 19, 31–34, 38–55; deremot förekomma här samma tillägg som i cod. 33. Foll. 53 o. följ innehålla åtskilliga antekningar, hvaribland förordningar af Christian IV, hvilka gå till år 1623, utom några senare tillagda af år 1632.

Ett Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn tillhörigt fragment af en papperscodex i 4:o, inlagdt i samma omslag, sign. N:r 1337 af nya Kongl. samlingen, hvilket är omtaladt i företalet till Visby sjörätt sid. LX. Detta fragment består af 36 blad utan permar, hvilka blifvit i så måtto orätt sammanhäftade, att 10 blad, som borde haft sin plats i slutet, blifvit satta främst, troligen af den anledning, att på det första af dessa blad finnes öfverskriften till K. Eriks förordning för Skåne af 1284 (V. 3). Öfverst på samma blad läsas de sista raderna af stycket om stämning till Konungs ting (V. 8)^[67]; derefter följer nämnda förordning, der vid inledningen tillägges det som hör till epilogen^[68], och cap. 3 förbigås; fol 3 börjas Skånska kyrkrätten, der äfven i inledningen införes det som hör till epilogen^[69]; texten är delad i 20 capitel, men emellan foll. 3 och 4 fattas ett blad, hvarigenom de 8 första capitlen och början af det 9:de gått förlorade^[70]. Fol. 5 börjas Danmarckis Rigis Rett, vid hvars slut fol. 10 läses: Ende paa Skonscke lov 1656, hvilket år boken utan tvifvel är skrifven. Här har boken slutats; men genom det förutnämnda mistaget vid inhäftningen har Skånelagens text, som här närmast liknar cod. 100, kommit efteråt, foll. 11 o. följ. Här fattas de 3 första capitlen och början af det 4:de^[71]; emellan foll. 14 och 15 fattas många blad, hvarigenom capp. 30–81 och större delen af 82 gått förlorade^[72]. Efter cap. 91 följer Add. D. 4, hvaraf dock, då ett blad emellan foll. 16 och 17 gått förloradt, slutet fattas, jämte capp. 92–100 och större delen af 101^[73]. Likaså fattas emellan foll. 28 och 29 flera blad, hvarigenom en del af cap. 171 tillika med capp. 172–195 saknas^[74]. Capp. 206 och 207 följa efter 208 och 209; capp. 198 och 211 äro förbigångna. I cap. 140 citeras här, likasom i cod. 100, 1547 års recess. Efter capp. 109, 133 och 145 följa de vanliga tilläggen.

En Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig papperscodex i 4:o, sign. N:r 214 af Uldalska samlingen, har 222 blad i Franskt band, på hvars baksida är tryckt årtalet 1659, vid hvilken tid boken troligen blifvit skrifven. Fol 1 innehåller en titel, hvilken, likasom i cod. 113, underrättar derom, att Skånelagen här är Corrigerit effter den Prent. Fol. 7 börjas Skånelagens text, som närmast öfverensstämmer med codd. 52, 58 och 106. Här förbigås capp. 112 och 198; capp. 216 och förra delen af 217, hvilka äro förenade till ett capitel, följa efter senare delen af cap. 217^[75]. Vid cap. 84 läses samma tillägg som i cod. 51; efter cap. 91 följer Add. D. 4 och, dermed sammanhängande, likasom i cod. 52, det sista stycket af Add. B. 5^[76]; efter capp. 133, 203 och 207 följa de vanliga tilläggen. Fol. 122 börjas Arfboken; fol. 179 K. Valdemars förordning om järnbördens afskaffande (V. 2), med tillägg af I. Add. F. 2, stycket om stämning till Konungs ting (V. 8), I. Add. B. 7, Dette haffuer Kongen Giffuit &c.^[77] och I. Add. F. 1; fol. 188 Eriks förordning för Skåne af 1284 (V.3), med årtalet 1204 i epilogen, framför hvilken är inflickadt I. Add. B. 5, med särskild titel: Kong Ericks Handfestning^[78]; fol. 195 Eriks förordning i Nyborg af 1282^[79], för hvilket årtal här är öppet rum lemnadt; fol. 202 Eriks bref till Bara härad (V. 4), på Danska; fol. 206 Vitherlagsrätten, och fol. 212 Skånska kyrkrätten i 23 capitel.

En Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig papperscodex i 4:o, sign. Nr 38 B. af Arne-Magneanska samlingen, har 14 blad i pappband, innehållande Skånska kyrkrätten, skrifven i medlet af 17:de århundradet. Texten är, hvad språket beträffar, föryngrad, men för öfrigt ej afvikande, med undantag af de många här förekommande misförstånd. På flera ställen är Jutska lagen citerad.

En Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig papperscodex i 4:o, sign. N:r 41, har 175 blad i halffranskt band. Fol. 1 innehåller en mycket prydlig titel, hvaraf inhämtas att denna Skånelag Retteligen Fordansckett är skrifven år 1667 af Christian Simonsön. Fol. 4 börjas Skånelagens text, som närmast öfverensstämmer med codd. 111 och 117; här finnas samma tillägg som i nämnda handskrifter. Fol. 96 börjas Arfboken, med samma inledning som i nämnda handskrifter, och med tillägg i slutet af I. Add. F. 5 och B. 6; fol. 139 I. Add. B. 5, med lika öfverskrift som i cod. 51; fol. 140 K. Valdemars förordning om järnbördens afskaffande (V. 2), med tillägg af samma stycken som i cod. 59; fol. 148 Eriks förordning för Skåne af 1284 (V. 3), om hvilken gäller det samma som vid cod. 111 år anmärkt; fol. 154 Skånska kyrkrätten i 22 capitel. Denna handskrift är märkvärdig genom den ovanliga prydlighet, hvarmed den från början till slut är skrifven.

En Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig papperscodex i 4:o, sign. N:r 38 A. af Arne-Magneanska samlingen, har 8 blad i pappband, innehållande Skånska kyrkrätten i 22 capitel, men utan öfverskrift eller epilog, skrifven i senare hälften af 17:de århundradet, och mycket felaktig.

Den vid N:r 41, eller Gemens tryckta edition, under c) uptagna, Engeströmska bibliotheket i Stockholm tillhöriga handskrift, innehåller, såsom der blifvit anmärkt, foll. 201–214 Skånska kyrkrätten, hvilken icke, såsom det föregående i denna handskrift, är afskrifven efter Gemens edition, utan öfverensstämmer med cod. 51 &c.; den har 22 capitel, men saknar epilogen.

En Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig papperscodex i 4:o, sign. N:r 242 af Uldalska samlingen, har 9 i pappersomslag inhäftade blad, innehållande Eriks och Margaretas fiskeristadga (V. 5), skrifven i slutet af 17:de århundradet. Denna handskrift öfverensstämmer närmast med cod. 57; capitlen förekomma här i samma ordning som i nämnda handskrift, och samma capitel som der, äro äfven här förbigångna.

En Lunds Universitets-Bibliothek tillhörig papperscodex i 4:o, pappband, sign. J. 4:o 59, innehåller K. Hans’s allmänna Danska stadsrätt, skrifven i 16:de århundradet. Här äro inhäftade fem pappersblad, innehållande en i början af 18:de århundradet gjord afskrift af Skånska stadsrätten i 44 capitel, efter ett original, som mycket liknat cod. 92. I denna afskrift förbigås samma capitel som i nämnde codex, utom cap. 8 som här finnes; och samma fyra capitel som der, äro äfven i denna handskrift i slutet tillagda.

Sju Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn tillhöriga sammanhäftade pappersblad i 4:o, sign. N:r 557 af Kallska samlingen, innehålla Skånska stadsrätten i 30 (orätt nummererade) capitel, afskrifven i 18:de århundradet efter ett original som liknat cod. 55, så att allt hvad om nämnde codex blifvit anmärkt, äfven gäller om denna.

Bland andra Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn tillhöriga afskrifter, inlagda i ett convolut, sign. N:r 561 i 4:o af Kallska samlingen, finnes på 14 oinbundna pappersblad en i senare hälften af 18:de århundradet gjord afskrift af Skånska stadsrätten i 58 capitel. Afskrifvaren har följt en handskrift, som har öfverensstämt med cod. 52.

I det af P. J. Resenius under titel: Jus aulicum antiqvum Norvagicum i Köpenhamn 1673 tryckta bihang till Hird–Skraa, utgifvet af Jens Dolmer, Köpenhamn 1666, 4:o, finnes, bland noterna till Vitherlagsrätten sidd. 642, 643, tryckt den Latinska texten af K. Valdemars förordning om järnbördens afskaffande (V. 2), efter en nu okänd handskrift, hvarför detta aftryck här uptages. Resenius upgifver att Wilhelm Worm meddelat honom detta ”decretum”, hvilket föregifves vara af år 1163, utan tvifvel endast på den grund, att allt hvad som hörde till Skånelagen antogs vara samtidigt med kyrkrätten. Äfven finnes här sidd. 724–726 samma förordning på Danska, aftryckt efter Gemens edition.

---

Sedan jag nu upräknat och beskrifvit alla mig bekanta handskrifter, som innehålla antingen den egentligen så kallade Skånelagen eller andra lagar, hvilka jag ansett böra i sammanhang dermed utgifvas, men, af det skäl som i början af detta företal blifvit anfördt, de handskrifter, der hvartdera af dessa stycken förekommer, ej kunnat i föregående förtekning ordnas efter sitt innehåll, vill jag nu särskildt upräkna de handskrifter, der den egentligen så kallade Skånelagen och hvart af de öfriga hit hörande stycken finnas, och derefter skall jag anföra hvad jag anser böra här meddelas till uplysning om dessa särskilda delar.

1. Skånelagen finnes i codd. 1, 2, 4–7, 9–17, 23–33, 38, 42, 48, 50–54, 58–63, 67–84, 89, 90, 92–94, 96–98, 100–114, 117, 118, 121–124, 126, 127 och 129, hvartill bör läggas Gemens här under N:r 41 uptagna tryckta edition, enär äfven denna måst behandlas såsom en handskrift. I afseende på de i många handskrifter tillagda capitel, hvilka ej finnas i den här tryckta texten, och derför efteråt äro bifogade under titlen Additamenta, åberopas de upgifter angående handskrifterna, hvilka vid hvart af dessa tillägg äro meddelade^[80].
2. Andreas Sunessons Latinska bearbetning af Skånelagen finnes i codd. 3, 18, 19 och 51, hvartill kommer Hvitfelds här under N:r 99 uptagna tryckta edition, hvilken måst såsom en handskrift behandlas^[81].
3. Skånska kyrkrätten finnes på Danska i codd. 1–17, 23–29, 31, 32, 38, 42, 49–54, 59–63, 69–80, 83, 84, 88–96, 98, 100–103, 106–108, 110, 111, 113, 114, 117, 120, 122, 123, 126–131, samt N:r 41 eller Gemens tryckta edition; och i Latinsk öfversättning i codd. 19 och 47.
4. Skånska stadsrätten finnes i codd. 6, 7, 9, 11–17, 20, 24–26, 30–36, 38–40, 42–46, 48, 52, 55–58, 60, 61, 64–67, 77, 82, 85, 86, 88, 90, 92–94, 96, 97, 101, 102, 104, 106–108, 111, 113, 115–119, 122, 125, 133–135. I afseende på de bär efteråt tryckta Additamenta åberopas de i noterna vid hvartdera meddelade upgifter om de handskrifter, der de förekomma.
5. Särskilda stadgar beträffande Skåne.
   1. K. Knuts förordning om dråp m. m. finnes blott i codd. 22 och 27, då här ej kunna räknas de handskrifter, som endast äro afskrifter efter en af dessa.
   2. K. Valdemars förordning om järnbördens afskaffande finnes på Danska i codd. 9, 11, 13, 15–17, 23–29, 31–33, 37, 42, 50–53, 59–63, 67–78, 80, 82, 83, 89–94, 96, 98, 101–104, 106–111, 113, 114, 117, 121, 127 och 129, samt N:r 41 eller Gemens tryckta edition. På Latin finnes denna förordning i codd. 18 och 19, hvartill kommer N:r 136 eller det af Resenius meddelade aftryck.
   3. K. Eriks förordning för Skåne af år 1284 finnes i codd. 7, 9–17, 23–32, 36, 42, 48, 50–52, 59–63, 66, 67, 69–78, 80, 82, 83, 85, 89, 91–94, 96, 100–104, 106–111, 113, 114, 117, 122, 126, 127 och 129, samt N:r 41 eller Gemens tryckta edition.
   4. K. Eriks bref till Bara härad finnes på Latin i codd. 3, 9, 15–17, 19, 32, 42 och 51, samt på Danska i codd. 52, 61, 67, 104 och 127.
   5. Konung Eriks och Drottning Margaretas fiskeristadga finnes på Danska i codd. 6, 14, 15, 24–26, 31, 32, 42, 52, 57, 58, 116 och 132, äfvensom hit på visst sätt kunna räknas codd. 63, 72, 87, 94, 111, 113 och 119. På Plattyska finnes denna stadga i cod. 21.
   6. Artiklar, som skulle kungöras på höstmarknaden i Malmö finnas i codd. 6, 52, 57, 58, 116, 119 och 123.
   7. Schanerlog finnes i codd. 15, 24–26, 31, 67 och 92, samt N:r 41 eller Gemens tryckta edition.
   8. Om stämning till Konungs ting i Skåne finnes i codd. 13, 15, 23, 24, 26–29, 50–53, 59–63, 67, 69–78, 80, 82, 83, 89–94, 96, 98, 101–104, 106–111, 113, 114, 117, 121, 126, 127 och 129, samt N:r 41 eller Gemens tryckta edition. Codd. 13, 15, 23, 26, 41 och 126 hafva detta stycke för sig sjelft; men alla de öfriga inblanda det i K. Valdemars förutnämnda förordning.
   9. Ræt i skanæ finnes i codd. 36 och 85.

I afseende på dessa lagar i allmänhet, med undantag af dem, hvilka tydligen endast tillhört inskränktare områden, såsom de i femte afdelningen under N:r 5–7 uptagna, må först anmärkas att de tillhört icke blott det landskap, som egentligen kallades Skåne och ännu har detta namn, och hvartill äfven ön Bornholm hörde, utan ock Halland, hvilket ansågs som ett bihang dertill, samt Bleking, hvilket ursprungligen Svenska landskap hade kommit onder Danmark före den tid, då någon skrifven lagbok kan antagas hafva funnits i Skåne^[82]. Man finner ock att under benämningen Skåne i vidsträcktare bemärkelse äfven Halland och Bleking varit innefattade^[83]. I allt fall är det lika naturligt att Skånelagen blifvit benämnd efter det mest betydande af de landskap der den gällde, som att förhållandet är sådant med Seländska och Jutska lagarne.

Hvad nu först beträffar den egentligen så kallade Skånelagen, hvilken är tryckt i första afdelningen af detta verk, hafva om denna lagboks, så väl som om båda Selandslagarnes ålder, olika meningar blifvit ytrade, hvilka egentligen varit grundade på den åsigt, att dessa lagar nödvändigt måste hafva blifvit gifna af någon viss Konung. Det har varit en gammal mening, att Skånelagen varit gifven af en Konung Valdemar, och då den äldre Selandslagen antogs vara gifven af samme Valdemar, men med rätta ansågs vara yngre, så är det af denna anledning som Selandslagen, och följaktligen äfven den så kallade Arfboken, i handskrifter ofta benämnes Valdemars nya lag^[84]. Hvitfeld antog såsom visst att Skånelagen var gifven af Valdemar I, ehuru han på olika ställen upgifvit olika årtal, då detta skulle hafva skett^[85]. Hvitfelds upgift blef först bestridd af K. Ancher i hans skrift: Skulde vel Kong Valdemar den I. have givet den Skaanske og Sællandske Lov^[86], der Ancher trodde sig hafva bevist att "den skaanske Lov maa, mestendels i samme Form, som vi har den endnu udi, være skrevet for Valdemar den I:stes Tid”^[87]; men sedan öfvergick Ancher till Hvitfelds mening, att Skånelagen är ”skrifven” i nämnde Konungs tid^[88]. Schlegel deremot, i en ny Undersögelse i samma ämne^[89], antog att Skånelagen ”har lige til Anders Sunesens Tid ikke været andet end en privat Samling af de gamle Kongers ofte modsigende Anordninger, Skaane betreffende”, men att den af K. Valdemar II blifvit stadfästad, och det icke en, utan två särskilda gånger^[90]. Att här till granskning uptaga de skäl, på hvilka dessa olika meningar blifvit grundade, anser jag vara öfverflödigt. Jag antager såsom otvifvelaktigt att Skånelagen, äfvensom Selandslagarne, lika litet som de flesta af våra Svenska landskapslagar Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/112 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/113 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/114 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/115 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/116 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/117 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/118 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/119 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/120 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/121 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/122 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/123 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/124 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/125 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/126 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/127 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/128 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/129 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/130 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/131 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/132 öfriga städerna på Bornholm. Hvad staden Aakirkeby på Bornholm beträffar, synes af ett, likasom förutnämnda dokument, af Thurah meddeladt bref af Ärkebiskopen Birger, gifvet år 1511 (så framt ej äfven detta bref är understucket^[91]), att sistnämnde stad af Ärkebiskop Peder hade fått ”birk, privilegier och statuter”, hvilka af Birger stadfästas. Om nu ock, såsom högst sannolikt är, 1346 års bref, hvilket, så vidt kändt är, numera ej finnes i behåll, varit understucket, kan dock saken i så måtto hafva sin riktighet, att de Bornholmska städerna i lång tid hade begagnat ifrågavarande stadsrätt, och möjligt är ock att tillåtelse dertill blifvit dem af Arkebiskop Peder gifven; men då stadens innevånare ville hos Birger begära stadfästelse på sina gamla friheter, och ej hade i behåll något gammalt originalbref (om de annars någonsin hade haft ett sådant), hafva de skickat Biskopen en afskrift af ett föregifvet bref af 1346, hvilket i sjelfva verket blifvit hopsatt i slutet af 15:de århundradet, och till grund för hvilket blifvit lagd en af de på den tiden gångbara afskrifter, der händelsevis namnet Helsingborg influtit. Att åter stadsrätten år 1450 genom Ärkebiskopen Tues medgifvande blifvit gällande i den dåvarande staden Elleholm i Bleking, visar det ännu i behåll varande originaldiplomet. Orsaken dertill, att både Nexö och Elleholm hafva behöft Ärkebiskopens tillåtelse att bruka denna lag, är den, att både ön Bornholm, eller större delen deraf, och Elleholm lydde under ärkebiskopsstolen i Lund^[92]. Hvad andra städer beträffar, är det troligt att, likasom stadsrätten från början aldrig blifvit af någon Konung stadfästad eller gifven åt den stad der den blifvit författad, så hafva de öfriga städerna, då de funnit den vara för sig passande, utan omständigheter tillegnat sig densamma. Här må äfven erinras derom, att i cod. 9, der namnet Lund i texten förekommer, finnas i cap. 35 ofvanför detta namn öfverst på bladet af skrifvaren egenhändigt anteknade namnen ystæth, tomarp, sölwisborg och wæ^[93]. Den öfverskrift som finnes i det. Dyssnämnda af Årkebiskopen Tue utfärdade originalbrefvet för Elleholm, der stadsrätten kallas den ”bierke rett ther i lund er oc i alle köpstædher i Schane”, måste anses ega fullt vitsord, hvilket deremot ej kan vara förhållandet med sådana öfverskrifter och andra upgifter, som förekomma i afskrifter och ofta äro uppenbart oriktiga. Till sådana opålitliga upgifter kan, såsom förut (sid. CXXII) blifvit i förbigående anmärkt, äfven räknas den, som förekommer i flera gamla handskrifter af stadsrätten, hvaribland den både af K. Ancher och K. Rosenvinge till grund för texten lagde cod. 9, att denna stadsrätt gäller ”på alla ställen der köpstadslag hålles i Danmark”; en upgift som, i sig sjelf uppenbart ogrundad, enär städer i särskilda delar af Danmark hade egna stadsrätter^[94], icke heller bestyrkes af något i handskrifterna förekommande stadsnamn. Dock kan det ej bestridas att denna stadsrätt blifvit begagnad som subsidiär rätt i åtskilliga städer utom dess egentliga område. Att förhållandet varit sådant, kan slutas deraf, att den ofta förekommer i handskrifter som innehålla Selandslagen men ej Skånelagen^[95]; också har i en handskrift (cod. 30), som i 16:de århundradet tillhört en Borgmästare i Helsingör, namnet Malmö i cap. 1 blifvit af senare hand ändradt till hellsingör, likasom i cap. 55 skanæ till sieland^[96]. Att denna stadsrätt blifvit mycket begagnad ännu sedan i 15:de århundradet flera allmänna stadsrätter för Danmark hade blifvit utfärdade, derom vitnar den stora mängd ännu i behåll varande handskrifter från 16:de århundradet och ännu yngre.

Jag kommer nu till de i femte afdelningen af detta verk tryckta särskilda stadgar, som jag ansett böra här meddelas. Hvad först angår den under N:r 1 tryckta förordningen af K. Knut om dråp m. m., är här att anmärka dess datum: Anno M^o CC^o J ... quinto kalendas Januarij, hvilket kunde anses betyda den 28 December 1201. Under detta datum uptages ock brefvet af Liljegren^[97], som dock anmärker att ”enär ärkebiskopen Absalon, hvilken såsom närvarande åberopas, dog d. 21 Mars 1201, torde här begagnats ett mindre vanligt, dock i Danska Kongl. diplomer förekommande beräkningssätt, att med Kalendæ utmärka dagar i den angifna (i stället för den föregående) månaden, då således härmed skulle antydas d. 5 Jan.” Bring uptager i en öfverskrift, som nedanför skall anföras, det i brefvet upgifna datum utan förklaring. Deremot angifver K. Ancher^[98] det rätta datum den 28 December 1200, utan att dock tillkännagifva huru saken kan så förklaras^[99]. det är det, att åren i medeltiden ofta räknades från den 25 December, så att den första veckan af året (t. ex. 1201) svarade mot den sista veckan af det föregående (1200) efter det nu brukliga sättet att räkna åren^[100]. — Att det som denna förordning stadgar, icke var nytt, utan grundade sig på äldre lagar, hvilka dock under tidens längd hade råkat i förgätenhet, säges här uttryckligen. De föreskrifter som K. Knut funnit nödigt att genom sin förordning inskärpa, hafva blifvit uptagna både i Skånelagens Danska text och i Andreas Sunessons arbete, i de capitel jag nedanför texten sid. 437 anmärkt. Förordningen är förut i tryck utgifven af S. Bring (Lagerbring) i hans i disputationsform tryckta Monumenta Scanensia, Pars I, Lund 1745, sidd. 88–96; af J. G. Liljegren i Svenskt Diplomatarium, Bd. I, Stockholm 1829, sidd. 143–146, samt af P. G. Thorsen i Skånske Lov, Köpenhamn 1853, sidd. 241–244. Den förstnämnde har följt en felaktig afskrift efter Registrum ecclesiae Lundensis (cod. 22 i föregående förtekning), med öfverskrift: Statutum Kanuti Regis D. de homicidio aliisque criminibus gravioribus dat. Lund, V. Kal. Januar. 1201. e codice membranaceo Archivi Regis Holmensis, N. 31. Att N. 31 här ej beteknar annat än dokumentets nummer i nämnda original, har jag förut (sid. XLV) anmärkt. Aftrycket i Svenskt Diplomatarium är gjordt omedelbarligen efter nyssnämnda original, fastän under oriktigt årtal, såsom nyss blifvit anfördt. Thorsen åter har följt en afskrift efter samme codex som jag lagt till grund för den här tryckta texten^[101].

Konung Valdemars förordning om järnbördens afskaffande har ej datum, och äfven Konungens namn är ej ens tillräckligt för att bestämma århundradet då denna lag blifvit gifven. Att den ej kan vara gifven af Valdemar I, såsom några äldre författare antagit^[102], är alldeles uppenbart, då järnbörden qvarstår icke allenast i Skånelagens Danska text, om hvilken ingen numera lär vilja påstå att den är från denne Konungs tid, och i K. Knuts nyssnämnda förordning af 1200, utan ock i Andreas Sunessons arbete. Deremot har Schlegel velat bevisa att Valdemar Atterdag (1340–1375) utgifvit denna förordning. Då de till stöd för denna mening åberopade skäl^[103] redan blifvit af K. Rosenvinge utförligt vederlagda^[104], vill jag blott i afseende på den af Schlegel anmärkta omständighet, att spår af järnbörden på åtskilliga orter, deribland i Sverige, visa sig ännu i 14:de århundradet eller senare, anmärka att kyrkans förbud mot järnbörd (hvilket endast angick presterskapets biträde vid anställandet af sådana prof^[105]) ej öfverallt kunde genast genomdrifvas, samt att, hvad Sverige beträffar, ehuru Birger Jarl och Konung Magnus Ladulås hade förbudit detta bevisningssätt, hade det i Helsingland åter blifvit uptaget, och detta föranledde Magnus Erikssons förnyade förbud af 1320^[106]. Häraf kan för ingen del slutas att i Danmark förbad mot järnbörden först skulle hafva blifvit gjordt i medlet af 14:de århundradet. Då deremot ifrågavarande förordning anför såsom något nytt, att Pawin hawir allum cristnum mannum forbuthit iernbiwrth, och detta ej kan syfta på annat än Påfven Innocentii III:s på Lateranska mötets beslut af år 1215, cap. 18, grundade bref, hvarigenom förbjudes att ”nec quisquam (clericus) purgationi aquæ ferventis vel frigidæ, seu ferri candentis, ritum cuiuslibet benedictionis aut consecrationis impendat”^[107], synes det icke vara tvifvelaktigt att, såsom ock K. Ancher^[108] och K. Rosenvinge antagit, ifrågavarande förordning är gifven af Valdemar II, ej långt efter år 1215. Att Andreas Sunesson omtalar järnbörd såsom ännu varande i bruk, strider så mycket mindre häremot, som hans arbete i allt fall ej kan vara författadt långt efter nämnda år^[109], och förordningen tjenar till ytterligare bevis derpå, att Andreas Sunesson författat sitt arbete innan Lateranska mötets beslut blifvit fattadt och honom bekant. — I några handskrifter (codd. 14, 36, 38 och 85) finnes blott ett utdrag af cap. 1 om stöld i denna förordning, i hvilken omständighet K. Ancher finner ett stöd för den förmodan, att järnbörd längre fortfarit att brukas i tjufmål än i andra saker^[110]. Deremot inblanda många yngre handskrifter, och äfven Gemens och Hadorphs editioner af Skånelagen, i denna förordning stycken, som uppenbarligen icke höra dit, och icke heller finnas der i de äldre handskrifterna^[111]. Att den Latinska texten af denna förordning är öfversättning af den Danska, och ej tvärtom, är klart af orden in rebus hominum, som visa att öfversättaren misförstått orden i andrum kostum i Danska texten^[112]. Förordningen är tryckt på Danska i de äldre editionerna af Skånelagen, och efter Gemens edition är den aftryckt af Resenius i noterna till Jus aulicum antiqvum Norvagicum, sidd. 724–726; på samma ställe sidd. 642, 643 är äfven den Latinska öfversättningen tryckt^[113]; efter Resenii edition är åter den Latinska öfversättningen aftryckt i Hickesii Thesaurus linguarum veterum septentrionalium, I. iii. sidd. 38, 39.

I afseende på K. Erik Christofferssons förordning för Skåne, gifven i Nyborg fredagen näst före pingstafton (den 26 Maj) 1284, är att märka att under samma datum finnas tre särskilda förordningar, en för Skåne, en för Seland och en för Jutland; dessa innehålla väl till en betydlig del stadganden som äro gemensamma för alla landskapen, men der finnas ock sådana, som äro särskildt gifna åt det ena eller andra landskapet^[114], och derför har jag ock här uptagit förordningen sådan den blifvit gifven åt Skåne, och äfven är tryckt i Gemens och Hadorphs editioner af Skånelagen. Äfven i denna förordning äro i en del handskrifter inblandade flera dit ej hörande stycken^[115]; åtskilliga handskrifter upgifva oriktigt årtal, oftast 1244, och en handskrift låter förordningen vara gifven i Vordingborg^[116].

Konung Eriks bref till inbyggarne i Bara härad är väl föranledt af dessa häradsboars klagomål, men de stadganden det innehåller angå tydligen hela Skåne. Dess ålder är så vida oviss, att det kan antagas vara gifvet antingen af K. Erik Glipping (1259–1286) eller af hans son Erik Menved (1286–1319), för att icke tala om Erik Plogpenning († 1250). Att brefvet är af Erik Menved antages, såsom mig synes med rätta, af K. Ancher^[117], derför att Konungen omtalar och stadfäster de bonas et tolerabiles leges ac consuetudines, som Skåningarne hade haft i hans faders tid. K. Rosenvinge deremot^[118] tror brefvet snarare vara af Erik Glipping, under hvilken Konung flere af de personer som i brefvet nämnas, hafva lefvat; men då Rosenvinge icke ens försökt att göra det sannolikt att dessa personer icke lefvat äfven i sonens tido), förtjenar hans tvifvel ej vidare upmärksamhet. Om en af de personer Rosenvinge åsyftar, är det tvärtom bekant att han dog först år 1307^[119]; senare än detta år kan således ifrågavarande bref ej vara gifvel. — Brefvet är förut tryckt efter cod. 9 i K. Anchers Lovhistorie, II. sidd. 540, 541.

Konung Eriks af Pommern och Drottning Margaretas fiskeristadga saknar datum, men måste vara gifven emellan åren 1396 och 1412. Denna stadga, som fått namn af Modbogen, derför att den skulle upläsas då marknadsfreden lystes i Skanör och Falsterbo, är förut tryckt i Hadorphs edition af Skånelagen, samt i de förut (sid. XXXV) nämnda Skånska handlingar, sidd. 74–81. Den senare editionen är tryckt efter Hadorphs, men, enligt utgifvarens upgift, ”corrigerad och jämförd med åtskilliga handskrifna exemplar”, ur hvilka dock inga märkligare läsarter blifvit uptagna, om man undantager att här i cap. 1 står wegne^[120]; cap. 31 förbigås. Den Tyska texten, hvilken, så vidt jag vet, hittills varit okänd, är utan tvifvel öfversättning från den Danska. Ehuru öfversättningen på flera ställen är oriktig^[121], har den så mycket mera förtjent att tryckas, som den innehåller några stycken, som ej finnas i någon mig bekant Dansk handskrift. Äfven finnes endast här i inledningen den höfvidsmannens i Skanör och Falsterbo namn, Frilde^[122], till hvilken detta bref är stäldt. — I några nyare handskrifter (codd. 63, 72, 87 &c.^[123]) finnes denna stadga tillökad med många artiklar, af hvilka några upgifvas hafva tillkommit år 1547, och i en af dessa handskrifter (cod. 72) görs denna sålunda tillökta stadga till en förordning af K. Fredrik II. Både den ena och den andra af dessa upgifter äro visserligen föga att lita på.

Artiklarne, som skulle kungöras på höstmarknaden i Malmö, utgöra en stadga af samma slag som den näst förut omtalade. Denna stadga, som förekommer i cod. 6, utom flera yngre handskrifter, kan ej vara yngre än från senare hälften af 15:de århundradet. Den har icke förut varit tryckt, men omtalas med få ord af K. Ancher^[124] och i nyssnämnda Skånska handlingar sidd. 76, 77.

Den stadga, som fått titlen Schanerlog (Skanörs lag), är, ehuru kortare, af samma beskaffenhet som de två nästföregående. Någon underrättelse om tiden, då denna lag blifvit stadgad, finnes ej, ty en sådan kan ej anses vara innefattad i namnet Valdemar, som förekommer i några handskrifter^[125], om ock detta vore ett säkert bevis att lagen blifvit gifven af en Valdemar. Så synes det hafva blifvit ansedt af de Danska författare, som häröfver ytrat sig. K. Ancher, som förut hade antagit Weylles mening^[126], att denna stadga skulle vara gifven af Valdemar I, har senare ytrat den åsigt, att den snarare är af Valdemar II^[127], och denna senare mening har K. Rosenvinge bifallit^[128]. Mig synes dock troligt att den är åtminstone 100 år yngre, och att, om det kunde anses som visst, att den är gifven af en Konung med det upgifna namnet, det ej kunde vara någon annan än Valdemar Atterdag. Stadgan är förut tryckt i Gemens och Hadorphs editioner af Skånelagen.

Stycket om stämning till Konungs ting i Skåne är äfven af oviss ålder. I de flesta, dock ej de äldsta handskrifter är det inblandadt i K. Valdemars förordning om järnbördens afskaffande^[129], dit det dock uppenbarligen icke hör. Det är förut tryckt i Gemens och Hadorphs editioner af Skånelagen.

I afseende på stycket med titel Ræt i skanæ hänvises till hvad i det föregående vid cod. 36 (sid. LVII) blifvit anfördt. Det är förut, efter samma handskrift som här, tryckt i K. Anchers Lovhistorie, II. sidd. 566, 567.

Sedan jag nu handlat om de särskilda till Skånelagen hörande stycken, bör äfven den frågan vidröras, huru länge de Skånska lagarne i allmänhet fortforo att vara gällande. Såsom bekant är blefvo de särskilda landskapsla- garne i Danmark först uphäfna genom K. Christian V:s allmänna Danska lag af den 15 April 1683. Till denna tid gällde också de Skånska lagarne på den fordom till Skåne hörande ön Bornholm. Men Skåne (med undantag af denna ö), Halland och Bleking hade dessförinnan genom Roeskildska och Köpenhamnska frederna 1658 och 1660 blifvit skilda från Danmark, och den nya lagstiftningen i detta land kunde således icke hafva någon verkan på de till Sverige öfvergångna landskapen. Men icke heller blef Svensk lag här genast gällande. Den af vissa tillförordnade Kongl. commissarier, i samråd med de tre landskapens adel, presterskap och fullmågtige från städerna, up- gjorda stadga af den 18 September 1662, känd under namn af Malmö recess^[130], innehåller i 6:te punkten att "likformigheten uti justitien och dess administration är ett kraftigt medel att uniera folk och ständerne tillsamman; fördenskull är godt funnet och förafskedadt, att Sveriges lag, stadgar och constitutioner skola här i landet (d. a. i de tre landskapen) "icke alldeles negligeras och hållas för främmande, utan efter handen göras kunnige, och brede jämte Danske lagen, når någon express lag icke finnes, exerceras, dock så förståendes, att icke någon hastig ombytning skall admitteras, utan att folket i landet blifva och dömas efter den lag de härtill nutit hafva och dem aldrabäst är kunnig, in- till dess de Svenska lagen bättre känna och begripa kunna". Der sättes äfven i fråga inrättandet af "en ny Hofrätt i desse länder; ett förslag som, hvad Skåne och Bleking beträffar, i våra dagar kommit till verkställighet. Man finner således att Svenska lagen väl borde genast brukas såsom subsidiår rätt, men dess fullständiga antagande lemnades åt framtiden. Detta förklarar stad- gandet i cap. 12 af Lunds Universitets constitutioner af år 1666, att Akademi- Sekreteraren borde vara iuris Suetici et Scanici peritus. En vid 1675 års riksdag väckt fråga, huruvida appellation från Rådstugurätterna i Skåne skulle gå till Landstinget eller Hofrätten, upsköts, "efter vid nu under händer va- rande lagens revision, det tillika komme att öfverläggas om icke en confor- mitet uti lag och rättegång öfver hela riket och dess provinser skulle stå att inrätta”^[131]. Det kort derefter inträffade Danska kriget synes hafva påskyndat utförandet af denna angelägenhet. Om philosophiæ Professorn i Lund Nils Wolf (sedan flyttad till Upsala och adlad med namnet Stiernberg) berättas att han vid Danskarnes infall i Skåne år 1676 satte sig i säkerhet i Malmö, der han af Riksrådet, Fältmarskalken och Guvernören Friherre Fab. von Fersen blef brukad i angelägna commissioner, samt att han följande året upgjorde förslaget till ”Danska lagens och processens afskaffande och likhetens inrättande” — d. ä. Svenska lagens införande i de från Danmark vunna landskapen — hvilket sedan, efter krigets slut, ”vann bifall och fullbordan”^[132]. Huru det än må hafva förhållit sig med Wolfs verksamhet i denna fråga, är det dock otvifvelaktigt att, sedan kriget med Danmark hade blifvit slutadt genom 1679 års fred, det icke dröjde länge innan Svensk lag blef införd i de forna Danska provinserna^[133]. Den nya lagbokens införande i Danmark år 1683 har sannolikt i de till Sverige öfvergångna landskapen, hvilka ännu hade sin mer än 400-åriga lagbok i behåll, närmast föranledt det afgörande steget. Samma år gjorde Göta Hofrätt en förfrågan i ämnet hos Konungen, och fick genom Kongl. Brefvet d. 20 October 1683 följande svar: ”Vi hafve ersett utur eder underdanige skrifvelse af d. 15:de hujus, huruledes J underdanigst åstunde Vår nådiga förordning och godtfinnande om J vid de från Skåniske provincierne förekommande sakers afhjelpande efter den Danske lagen och processen, likmätigt de förre eder tillkomne ordres, eller ock efter den Svenske, procedera skole. Så emedan den Svenske lagen och processen utaf en del af bemälte provincier sjelfve är begärt och vedertagen, samt derpå också blifvit inrättad; ty är intet mer än billigt, att såsom de nedrigare Instantierne i bemälte provincier sig regulera och rätta efter den Svenske lagen och processen, J också efter den samme med de derifrån till edert afhjelpande förekommande saker förfare”^[134]. Härigenom hafva således de gamla Skånska lagarne blifvit alldeles uphäfna. Det mislyckade försöket i slutet af 16:de århundradet att införa Skånska lagen på Gotland, har jag omtalat i företalet till Gotlandslagen sid. X.

Ännu återstår att handla om en sak, som egentligen icke hör hit, men som dock måste afhandlas på det att det måtte blifva klart att den icke hōr hit, nemligen den i det föregående många gånger omtalade så kallade Arfboken. Då denna blifvit ansedd som en Skånsk lag, och derför blifvit tryckt i sammanhang med Skånelagen i de äldre editionerna af denna lag, kan jag

7) K. Res. på Ridd. och Adlene besvär d. 24 Sept. 1675, §. 7. 8) Stiernmans Matrikel öfver Svea Ri- kes Ridderskap och Adel, II. sid. 870. 9) I protokoller som förvaras i Lunds Råd- has har jag funnit Svensk lag åberopad år 1681. För Consistorium Academicam Annas ej protokoller från midsommaren 1676, eme– dan Universitetet efter Danska infallet rå- kade i uplösningstillstånd, till den 12 Mars 1684; sedan finner man Svensk lag åbe- ropad. 10) Efter originalet i Göta Hofrätts arkif. Af- skriften i Riksregistratoret är felaktig. Or- den en dehl of kro vid brefvets expedie- rande tillagda i originalet, men finnas ej i registraturet. Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/141 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/142 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/143 äldre) Selandslagen, fastän ej den rätta; (eller fullständiga) Selandsfaralagen. Det är naturligt att man i Skåne ville hafva kännedom af den nyare för Seland författade lagen, och att man derför på den tiden, då sådana samlingar började blifva vanliga, eller i 15:de århundradet, bland andra tillägg till Skånelagen också bifogade en afskrift af nämnda lag. Men som det hade varit ändamålslöst att våga tid och pergament på att å nyo afskrifva den icke obetydliga mängd capitel, som redan stodo att läsa i Skånelagen, hade det varit besynnerligt om man ej hade fallit på den enkla utvägen, att ur afskriften af Selandslagen utesluta dessa capitel. Såsom en början till detta arbete kan, enligt hvad förut (sid. XXVI not. 13) blifvit anmärkt, det ur den äldre SelL. afskrifna stycke anses, som är infördt i den under N:r 7 i min förtekning uptagna handskrift af Skånelagen (omkring år 1400). Att den så kallade Arfboken på förutnämnda sätt upkommit är så klart, att det ej kan vara ringaste tvifvelsmål underkastadt. Hvarför man åter förbigick de 3 förutnämnda capitlen som ej funnos i Skånelagen, är väl icke lika uppenbart, men kan dock förklaras, utan att behöfva anses hafva skett alldeles tillfälligtvis. Då stadgandet om järnbörd qvarstått i den af den Skånske afskrifvaren följda handskrift af Selandslagen, så bevisar det både att detta stadgande funnits i de äldsta handskrifterna af Selandslagen, hvilken således måste anses hafva blifvit författad på den tid, då järnbörd ännu var i bruk på Seland, ehuru den, så vidt af de tryckta editionerna kan slutas, ej förekommer i de ännu i behåll varande fullständiga handskrifterna af denna lag (likasom stadganden om järnbörd funnits i Seländska kyrkrätten, fastän deraf, så vidt kändt är, ej mer ǎn ordet skra qvarstår i de ännu i behåll varande handskrifterna^[135], och äfven stadganden af samma slag på flera ställen försvunnit redan i runehandskriften (cod. 2) af Skånelagen), hvaremot järnbörd omtalas på två ställen i den yngre Selandslagen, II. 50, 51^[136] — och att en af de äldsta handskrifterna af Selandslagen, eller en trogen afskrift af en sådan handskrift, blifvit af den Skånske afskrifvaren begagnad. Att i dessa äldsta handskrifter, och således äfven i den som legat till grund för Arfboken, det i Arfboken saknade capitlet om dråp icke funnits, är af förut anförda anledning högst sannolikt. Det andra capitlet om trälar har utan tvifvel blifvit uteslutet såsom varande utan allt praktiskt interesse på den tid då den Skånska afskriften gjordes, hvilket, såsom strax skall visas, troligen ej skett förr än i början af 15:de århundradet. Hvad slutligen beträffar det sista capitlet om tjufnad, så torde dess uteslutande tillräckligen förklaras så, att man ansett dess interesse för de Skånska juristerna ej svara mot dess vidlöftighet, och derfor velat spara sig besväret med dess afskrifvande. Vare med dessa tre capitel huru som hälst, så är det emedlertid uppenbart, att hvad den så kallade Arfboken innehåller är Seländsk lag och ingen ting annat, och att detta ej blifvit på minsta sätt bearbetadt eller förändradt för Skåne, så att, såsom förut blifvit Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/145 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/146 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/147 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/148 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/149 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/150 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/151 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/152 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/153 jag med flera skäl styrkt att detta capitel är ett senare tillägg i SelL., och att i dess ställe förut funnits stadganden om dråp, hvilka öfverensstämt med Skånelagens, och derfor blifvit af den Skånske afskrifvaren förbigångna. Detta hör för öfrigt ej till frågan om skiljaktigheterna, enär intet blifvit i Arfboken satt i stället för det ifrågavarande capitlet; annars borde alla i Arfboken förbigångna capitel af SelL. upräknas såsom lika många skiljaktigheter. 3:o Då i Arfboken på flera ställen (I. 60; II. 3, 7, 8, 12, 14, 31, 32, 37) förekomma stadganden om järnbörd, talas i SelL. om nämnd. Sådant är förhållandet visserligen i de tryckta editionerna; men hvad handskrifterna af Arfboken beträffar äro stadgandena om järnbörd, hvilka utan tvifvel funnits i den ursprungliga texten, och ännu qvarstå i en del handskrifter, i det ojämförligt största antalet af nu kända handskrifter uteslutna, så att i järnbördens ställe nämnd blifvit satt; och hvad den äldre Selandslagen angår har jag förut (sid. CXXXV) anmärkt att järnbörd utan tvifvel förekommit i den ursprungliga texten af nämnda lag, likasom det är uppenbart att den funnits i Seländska kyrkrätten och qvarstår på två ställen i yngre SelL. Äfven häri ligger således ej någon skilnad emellan Selandslagen å ena sidan och Arfboken å den andra, utan emellan olika handskrifter af hvartdera slaget, likasom förhållandet är med olika handskrifter af Skånelagen. Då olikheten i detta stycke emellan handskrifter af Skånelagen ej bevisar annat, än att stadganden om järnbörd, som qvarstå i handskrifter, hvilka likväl samtliga äro vida yngre än K. Valdemars förbud mot järnbörd, äfven på de ställen, der de blifvit borttagna redan i några af de äldre nu i behåll varande handskrifterna, funnits i den ursprungliga texten af denna lag, så bevisar den omständighet, att dylika stadganden qvarstå i en del handskrifter af Arfboken, till hvars ursprungliga text dessa stadganden derför otvifvelaktigt hört, att de också funnits i den af den Skånske afskrifvaren begagnade handskrift af den fullständiga Selandslagen, om de ock ej finnas i någon nu i behåll varande handskrift af denna lag. Om järnbörden verkligen försvunnit i alla nu kända handskrifter af äldre Selandslagen, så kommer det utan tvifvel deraf, att ganska få afskrifter af denna troligen föga begagnade lagredaktion blifvit skrifna innan järnbörden på Seland blef afskaffad, och i de exemplar som sedan skrefvos, blef järnbörden, såsom redan uphäfven, utesluten. Att ej någon af de äldsta handskrifterna af denna lag numera finnes i behåll, är lika litet underligt, som att inga så gamla handskrifter af den ännu äldre Skånelagen finnas. Att järnbörden qvarstått i den handskrift, som legat till grund för Arfboken, kan ej anses som annat än en tillfällighet, i synnerhet som denna förkortade afskrift af Selandslagen ej är äldre än från början af 15:de århundradet, eller åtminstone ej förr än efter den tiden blifvit allmännare känd; och att den Skånske afskrifvaren ej gjorde ändringar på de ställen der järnbörd förekom i originalet, är ganska naturligt, då hans afskrift ej ämnades till omedelbart praktiskt bruk. Att antaga att järnbörden ej funnits i Selandslagens ursprungliga text, utan blifvit först insatt i Arfboken såsom en för Skåne ämnad bearbetning, skulle Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/155 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/156 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/157 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/158 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/159 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/160 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/161 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/162 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/163 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/164 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/165 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/166 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/167 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/168 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/169 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/170 insedda skäl, ej kunde blifva till verklig nytta; hvarför jag ock anser mig ej behöfva nu ingå i en redogörelse för denna del af arbetet, hvilken skulle blifva alltför vidlöftig, utan motsvarande gagn.

III. Om närvarande edition af Skånelagen.

Ehuru det redan genom den år 1823 i 6:te häftet af tidskriften Svea sidd. 156 o. fōlj. tryckta, af min forne medarbetare H. S. Collin och mig afgifna berättelse om förberedelserna till Corpus juris antiqui Sveogotorum^[137] eller en samling af Sveriges äldre lagar varit allmänt kändt, att afsigten varit att i samlingen äfven uptaga Skånelagen, utan att, så vidt mig är bekant, detta blifvit i något offentligt ytrande klandradt, synes det dock, enär en eller annan torde finnas, som anser en Dansk lags uptagande i denna samling vara alldeles oförsvarligt, ej vara öfverflödigt att i korthet framställa min åsigt af detta ämne. En motsatt åsigt grundar sig på det förhållande, att Skåne, Halland och Bleking tillhörde Danmark på den tid, då de i detta band tryckta lagar författades. Jag torde ej behöfva försäkra att detta förhållande har varit mig bekant allt sedan min barndom. Men jag vet ock att Bleking är ursprungligen Svenskt; och att samma förhållande är med en del af Skåne, har jag på ett annat ställe visat vara sannolikt^[138]. Allmänt bekant är ock att de nämnda landskapen under en del af 14:de århundradet hört till Sverige. Likasom dessa landskap af naturen äro sammanbundna med Sverige, så äro ock deras gamla lagar lika nära beslägtade med de Svenska, som flera af de Svenska landskapslagarne sins emellan, och vida närmare än Gotlandslagen, mot hvars uptagande i denna samling också kunde anmärkas att Gotland de facto fastän ej de jure lydde under Danmark största delen af den tid Gotlandslagen gällde. Samma förhållande är med språket i de Skånska lagarnes äldsta texter, hvilket, ehuru en större förvirring i de grammatikaliska formerna redan visar sig i de äldsta i behåll varande handskrifterna, än i de Svenska lagarne, dock uppenbarligen ej kan anses annorlunda än som en dialekt af samma språk; hvilket ock påtagligen visar sig deri, att jag i glossarium till detta band med lika lätthet kunnat hänvisa till de Svenska glossarierna i de förra banden, som jag förut kunnat hänvisa från ett af dessa, t. ex. Gotlandslagens, till de föregående. Men språket är i denna fråga icke afgörande. Flera Europeiska länders äldsta lagar äro författade på Latin, och höra likväl till samlingen af deras lagar. Visby stadslag och sjörätt äro författade på Tyska, och någon tvekan har dock ej kunnat upstā derom, huruvida de borde uptagas i denna samling. Afgörande är deremot det, att de Skånska lagarnes område (med undantag af Bornholm) nu tillhör Sverige, och utgör en ganska betydlig del af detta rike. Har jag nu orätt i den åsigt, att dessa landskaps gamla lagar också böra räknas till det nuvarande Sveriges gamla lagar, så måste jag bekänna att jag i denna del, efter 36 års betänketid, är obotlig. Också har det, efter snart 200 års förlopp, så vidt jag vet, ännu aldrig blifvit klandradt att Svensken Hadorph, jämte några till hans tid ännu otryckta Svenska lagar, också utgaf Skånelagen; och likaså hafva i Svenskt diplomatarium äfven dokumenter från Skåne och de öfriga eröfrade landskapen opåtaldt blifvit uptagna. Å andra sidan kan det icke heller ogillas att de Skånska lagarne, såsom äfven hörande till det forna Danmarks gamla lagar, också uptagas i samlingar af dessa. Vetenskapen kan derpå ej annat än vinna, förutsatt att arbetet görs med besked, och af en person som är detsamma vuxen.

Då i en mängd handskrifter, utom den egentligen så kallade Skånelagen, förekomma många andra lagar, om hvilka det kunde synas mer eller mindre tvifvelaktigt huruvida de borde i sammanhang med Skånelagen utgifvas, så har första frågan, som vid detta arbete måst afgöras, varit den, hvilken grundsats i detta afseende borde följas. Att Andreas Sunessons arbete, ehuru icke varande någon egentlig lag, borde meddelas, kunde ej vara tvifvel underkastadt. Icke heller har någon tvekan kunnat upstå angående Skånska kyrkrätten, oaktadt dess stora likhet med den Seländska, eller angående Skånska stadsrätten, hvilken, såsom jag förut anmärkt^[139], visserligen aldrig gällt såsom lag utom Skånelagens område. Men i afseende på särskilda förordningar och smärre lagstycken, som i handskrifter förekomma i sammanhang med de Skånska lagarne, har jag antagit den grundsats, att hvad som uppenbarligen eller sannolikt endast gällt inom Skånelagens område, borde här uptagas, men hvad som varit stadgadt för Skåne gemensamt med det öfriga Danmark, ej kunde få plats i denna samling. På dessa grunder hafva de stycken här blifvit uptagna, som läsas i 5:te afdelningen af detta verk; det sista stycket har dock endast af den anledning här fått en plats, att det till en del är hämtadt ur Skånska stadsrätten. Deremot hafva Vordingborgska och Nyborgska förordningarne af 1282 ej bort här intagas, enär de ej särskildt tillhört Skåne, ehuru ett litet, förmodligen af en afskrifvare gjordt, på Skåne syftande tillägg i dessa förordningar finnes i de handskrifter, der dessa förordningar äro afskrifna i sammanhang med Skånelagen^[140]. Icke heller har Arfboken här fått plats, af de skäl som förut sidd. CXXXI–CXLVII blifvit utförligt framställda. De många privilegier för åtskilliga Skånska städer, hvaraf afskrifter finnas i en del yngre handskrifter af Skånelagen, har jag, oaktadt det sammanhang, hvari de stå med stadsrätten, ej kunnat här uptaga. Om en samling af de Svenska städernas gamla privilegier någon gång skulle komma att utgifvas, böra naturligtvis äfven dessa der uptagas; för det närvarande har jag härvid ej kunnat göra mera, än upgifva hvar sådana afskrifter förekomma i de handskrifter som jag har haft under arbete.

Jag skall nu redogöra för de särskilda afdelningarne af detta verk.

1. Skånelagen är tryckt efter cod. 1. Som capitlen i handskriften ej äro nummererade, har jag tillsatt deras nummer med Arabiska siffror. Närmast under texten finnas hänvisningar till motsvarande capitel i andra afdelningen, eller Andreas Sunessons verk, äfvensom vid capp. 84–89 till K. Knuts förordning (V. 1), hvarifrån dessa capitel äro hämtade; och derifrån är på lika sätt hänvist till Skånelagens Danska text. Både i Skånelagen och i Andreas Sunessons verk hade jag ämnat dela de längre capitlen i §§, i synnerhet för att kunna göra hänvisningarne emellan dessa båda texter tydligare och bestämdare; men jag fann snart att, i anseende till det olika framställningssättet i dessa texter, hänvisningarne dem emellan skulle genom capitlens indelning i §§ mera försvåras än lättas. I denna, likasom i de följande afdelningarne, hafva alla de handskrifter blifvit från början till slut collationerade, som innehålla samma text, hvarvid alla anmärkningsvärða skiljaktigheter blifvit anteknade. De rubriker, hvarmed, i en del handskrifter, capitlen blifvit försedda, och hvilka, efter skrifvarnes godtycke författade, äro i olika handskrifter ganska olika, har jag ej ansett nödigt att anföra^[141]. Likasom i de förra banden af denna samling, der en större mängd af handskrifter varit att jämföra, har här den skilnad måst iakttagas, att endast ur de äldre och märkligare handskrifter, hvilka i noterna blifvit beteknade med bokstäfver, alla olikheter (med undantag af obetydliga orthographiska skiljaktigheter och uppenbara skriffel) blifvit anmärkta, hvaremot ur de öfriga, endast med den nummer, hvarunder de äro uptagna i förtekningen, beteknade yngre, och i allmänhet mer eller mindre från den gamla texten afvikande handskrifter, endast sådana olikheter kunnat anföras, som synts vara af någon vigt^[142]. Dock har vid denna classification afseende blifvit gjordt ej endast på handskrifternas ålder och godhet, utan äfven på andra omständigheter. Så hafva t. ex. codd. 131⁄2, 16, 17 ej blifvit i Skånelagen med bokstäfver utmärkta, emedan den förstnämnda nära öfverensstämmer med cod. 13 (L) och de två öfriga med cod. 9 (G), så att dessa tre handskrifter merendels äro innefattade under &c. vid den handskrift (L eller G), med hvilken de närmast öfverensstämma; deremot hafva codd. 25 och 26 blifvit beteknade med bokstäfver (Q och P), emedan texterna i dessa mera utmärka sig genom egna läsarter. Codd. 27 och 51 (Q och S) har jag, af de skäl som ofvanför, vid beskrifningen af dessa handskrifter^[143], blifvit anförda, äfven ansett böra särskildt utmärkas, utan att dock ur dessa handskrifter alla, äfven obetydligare afvikelser blifvit anmärkta, i hvilket fall de hade måst nästan alldeles afskrifvas. Meningen med det &c., som i noterna följer efter den senare af dessa handskrifter (S), är icke att den stora mängd af yngre handskrifter, för hvilka denna kan anses som representant, ord från ord öfverensstämma i de anförda afvikelserna, utan endast att flera eller färre af dessa hufvudsakligen äro af lika innehåll. Gemens under N:r 41 uptagna tryckta edition har jag äfven utmärkt med bokstaf (R), och derutur hafva, likasom ur de äldre handskrifterna, äfven obetydligare afvikelser, med undantag af uppenbara tryckfel, blifvit anförda, derför att det hufvudsakligen varit genom denna edition, sedan den utkom, som Skånelagen varit i Danmark känd. Då jag funnit de der förekommande läsarter i någon äldre handskrift, merendels codd. 23 och 24, har jag anfört en sådan auctoritet, för att sålunda visa med hvilka handskrifter den af Gemen följda varit närmast beslägtad. Hvad jag nu anfört gäller i hufvudsaken äfven om de öfriga delarne af detta verk, der en större mängd handskrifter varit att jämföra; men det är klart att då de olika texterna till en del finnas i olika handskrifter, så har handskrifternas classification ej kunnat blifva den samma i de olika afdelningarne, hvarför ock de bokstäfver, hvarmed handskrifter blifvit beteknade, i de särskilda afdelningarne måste hafva olika betydelse, såsom den näst efter detta företal följande explicatio litterarum &c. utvisar. Der en större mängd handskrifter börja nytt capitel, utan att nytt capitel börjas i texten, eller ock sammanbinda två i texten skilda capitel, har sådant blifvit anmärkt; men att anmärka hvart ställe der sådant förhållande eger rum endast i en eller annan handskrift, skulle hafva blifvit alltför vidlöftigt och till ingen ting tjenande. Den i slutet af detta verk sidd. 643 o. följ. bifogade tabell lemnar en öfversigt af förhållandet med capitelindelningen i de förnämsta handskrifterna. De ställen, der ny bok börjas i de handskrifter, der Skånelagen är indelad i böcker, tillkännagifvas i noterna. De capitel, som på åtskilliga ställen tilläggas i flera eller färre handskrifter, anmärkas i noterna vid de capitel der dessa tillägg förekomma, men äro tryckta först efter Skånelagens slut sidd. 215 o. följ. under titlen Additamenta. Jag har ansett det vara ändamålsenligast att ordna dessa tillägg efter de handskrifters ålder, der de först förekomma och efter hvilka de äro tryckta, så att det tillägg, som finnes i cod. 2, meddelas i Add. A; de 7 i cod. 4 tillagda capitel läsas i Add. B, o. s. v.; de efter samma handskrift aftryckta tillägg äro åter meddelade och med siffror utmärkta i den ordning, hvari de förekomma i handskriften, såsom Add. B. 1, 2 &c. Vid alla dessa tillägg äro de handskrifter upräknade, der hvartdera förekommer.
2. Andreas Sunessons Latinska bearbetning af Skånelagen är tryckt efter cod. 3. Äfven här har jag tillsatt capitlens nummer med Arabiska siffror, emedan capitlen i handskriften ej äro nummererade^[144]. Jag har här funnit mig nödsakad att afvika från min i allmänhet följda grundsats, att lemna handskrifternas interpunktion oförändrad, och jag har derför med comma, semicolon och punkt afdelat satserna så, som jag funnit sammanhanget och tydligheten fordra det; till följd hvaraf jag ock satt stor bokstaf (versal) i början af hvar period. Anledningen härtill är den, att författarens perioder ofta äro så långa och invecklade, att det äfven för den som är fullkomligt hemmastadd i ämnet och har studerat författarens framställningssätt, är ganska svårt att få reda på hans mening, då denna blifvit ytterligare fördunklad af en skrifvare, som äfven genom sin interpunktion visat haru litet han förstått af sammanhanget. Då i handskriften præpositioner, likasom ordet si, ofta sammanbindas med det nästföljande ordet, eller sammansatta ord skrifvas åtskildt^[145], hvilket äfven i sin mån försvårar läsningen och stundom är förvillande, såsom då indubium, inequales, inuita skrifves i stället för in dubium, in equales, in uita^[146], så har detta blifvit tryckt så som tydligheten fordrade. För öfrigt har handskriftens orthographi blifvit noggrannt bibehållen; men der orden blifvit genom skrifvarens okunnighet alldeles vanställda, eller andra uppenbara fel förekommit, hafva rättelser blifvit hämtade ur de jämförda handskrifterna, hvarvid i synnerhet cod. 18 varit till mycken nytta; ur Hvitfelds edition hafva inga rättelser kunnat uplagas, då man ej kan lita på att de hos honom förekommande egna läsarter funnits i någon handskrift^[147]. De i handskrifterna förekommande förkortningar har jag här, likasom i allmänhet vid aftryckandet af Latinska texter, ej ansett nödigt att med särskild stil utmärka, enär de i Latinsk skrift brukliga förkortningsteckens betydelse är med full visshet känd, och orthographien icke heller är osäker^[148]; endast på några ställen, der särskild anledning dertill förekommit, hafva förkortningar blifvit på nämnda sätt tillkännagifna^[149]. På några svåra eller förut misförstådda ställen har jag ansett nödigt att i noter söka utreda textens mening. Att i allmänhet anmärka de fel, som finnas i de äldre editionerna, har naturligtvis ej kunnat komma i fråga; men då bestämdt oriktiga upgifter förekomma hos Rosenvinge eller Thorsen, har jag ej kunnat undgå att, till undanrödjande af misförstånd, upgifva verkliga förhållandet. I afseende på de i noterna anförda varianter, kan väl med skäl anmärkas, att många af dessa äro antingen likgiltiga eller sådana, som uppenbarligen härröra från skrifvares okunnighet i språket och ej gifva någon förnuftig mening, hvarför sådana skiljaktigheter ej hade bort anföras; men då de här jämförda handskrifternas antal är så ringa, och en betydlig del af de der förekommande skiljaktigheter äro af nu nämnda beskaffenhet, har jag häldre velat göra något för mycket än för litet, för att ej blottställa mig för beskyllningen att i nämnda afseende hafva alltför godtyckligt förfarit. Dessutom må anmärkas att äfven uppenbara fel stundom kunna tjena till någon uplysning; t. ex. den uppenbart oriktiga läsarten repte, not. 34 sid. 322, är ett vitne för den riktiga reperte, fastän förkortningstecknet för er blifvit uteglömdt, och förklarar tillika huru den äfven (ehuru mindre uppenbart) oriktiga läsarten recte upkommit; och samma förhållande är med reptus för repertus, och det af detta fel ytterligare upkomna receptus, not. 6 sid. 344.
3. Skånska kyrkrätten är tryckt i 3 afdelningar: A) på Danska, efter cod. 1, med undantag af epilogen, i hvilken cod. 7 är följd, af den orsak att i cod. 1 af mistag^[150] blifvit införd den till Seländska kyrkrätten hörande epilogen; texten är af mig indelad i capitel, emedan ingen sådan indelning finnes i förstnämnde codex. De två öfriga afdelningarne innehålla den Latinska öfversättningen, B) efter cod. 19, med uteslutande af de 3 i slutet tillagda capitlen af Ärkebiskopen Andreas Sunessons statuta synodalia, och C) efter cod. 47. Då jag ansett dessa båda Latinska texter förtjena meddelas, men de äro så afvikande från hvarandra, att skiljaktigheter svårligen hade kunnat i noter anföras, hafva de måst tryckas hvar för sig. Hänvisningar hafva vid alla 3 afdelningarne blifvit meddelade, för att lätta jämförelsen.
4. Skånska stadsrätten är tryckt efter cod. 7. Det der genom uppenbart mistag uteglömda cap. 36 är med särskild stil tryckt efter cod. 9. Några i nyare handskrifter förekommande tillägg äro här efteråt tryckta sidd. 430–434, under titlen Additamenta. De äro ordnade efter samma grunder som de efter sjelfva Skånelagens slut tryckta tillägg.
5. Åtskilliga stadgar för Skåne. Om de i denna afdelning meddelade stycken märkes:
   1. Konung Knuts förordning om dråp m. m. är tryckt efter cod. 27. Under texten meddelas hänvisning till de på denna förordning grundade capitel i Skånelagen och Andreas Sunessons arbete. En Dansk öfversättning af denna förordning i cod. 50 har jag ej ansett förtjena tryckas^[151].
   2. Konung Valdemar II:s förordning om järnbördens afskaffande är tryckt på Danska efter cod. 9; den Latinska texten är tryckt efter cod. 19, derför att den i den något äldre cod. 18 är defekt.
   3. Konung Eriks förordning för Skåne af år 1284 är tryckt efter cod. 7.
   4. Konung Eriks bref till inbyggarne i Bara härad är tryckt på Latin efter cod. 9. Alla handskrifterna af den Latinska texten har jag beteknat med bokstäfver. Den Danska öfversättning af detta bref, som finnes i fem handskrifter, har jag på några ställen funnit anledning att anföra.
   5. Konung Eriks och Drottning Margaretas fiskeristadga är tryckt A) på Danska efter cod. 14. Alla egentligen hit hörande handskrifter har jag beteknat med bokstäfver. Ur de handskrifter, der denna stadga förekommer tillökt med nyare tillsatser (cod. 63 &c.), har jag anfört åtskilligt, som jag funnit tjena till uplysning. B) Den Tyska texten är tryckt efter cod. 21, den enda der jag funnit densamma.
   6. Artiklarne, som skulle kungöras på höstmarknaden i Malmö, äro tryckta efter cod. 6. Alla de handskrifter, der denna stadga förekommer, äro beteknade med bokstäfver. De i två handskrifter (codd. 119 och 123) tillagda capitel äro i noterna aftryckta på de ställen, der dessa tillägg förekomma.
   7. Schanerlog är tryckt efter cod. 15. Afven här äro alla handskrifterna beteknade med bokstäfver.
   8. Stycket om stämning till Konungs ting i Skåne är äfven tryckt efter cod. 15. Af de många handskrifter, der detta stycke förekommer, äro 8 beteknade med bokstäfver. Ur de öfriga har jag endast på några ställen fuit skäl att anföra varianter.
   9. Stycket Ræt i skanæ, hvilket endast finnes i två handskrifter, är tryckt efter cod. 36.

I Glossarium till de Danska texterna har jag, i anseende till språkets nära likhet med det, som finnes i de förut utgifna Svenska lagarne, kannat med lika lätthet hänvisa till glossarierna i de 7 första banden, som jag i dessa kunnat hänvisa från det ena till det andra; och jag har derför äfven här med stjernor i slutet af orden hänvisat till det glossarium, der hvart ord senast varit uptaget^[152]. En del nyare, endast i yngre handskrifter förekommande ord hafva blifvit satta i parenthes, t. ex. aal vreffe, aarsage &c. I anseende till den olika orthographien i de här aftryckta texter, och den vacklande orthographi som förekommer i hvar handskrift för sig, har det ej varit möjligt att i glossarium iakttaga den likformighet i afseende på orthographien som jag hade önskat; dock har i de ur cod. 1 anförda ord æ öfverallt blifvit brukadt i slutet af verbernas infinitivus, t. ex. af hoggæ, af hændæ, aflæ, fastän i handskriften sådana ord stundom slutas på a; likaså har þ blifvit brukadt, äfven då i handskriften i dess ställe förekommer th. De ord, som endast finnas i de yngre handskrifterna, der th alltid brukas i stället för þ, hafva, i afseende på den alphabetiska ordningen, fått den plats de skulle hafva haft om de hade varit skrifna med þ, t.ex. frithköp, hethen &c., och det samma gäller om de ord, som börjas med th, t.ex. theliker, thingbenk &c. — Det torde knappt bebōfva anmärkas att, då i det Danska glossarium III. citeras utan tillägg af B eller C, alltid första afdelningen (A) eller Danska texten menas; och samma förhållande är då V. 5 anförs. Att i de många i glossarium förekommande citationerna af dessa stycken öfverallt insätta A, har jag ansett vara alldeles öfverflödigt. Angående några här förekommande djurnamn (brudsill, görlæ, kval, skalbathe) har Herr Professorn och Kommendören S. Nilsson benäget meddelat mig uplysningar, för hvilka jag begagnar detta tillfälle att offentligen förklara min tacksamhet. — Att jag vid de här tryckta texter icke, såsom i 7:de och 8:de banden, bifogat ny Svensk öfversättning, har sin tydliga grund deri, att de Skånska lagarne, då det här meddelade glossariam begagnas, icke āro svårare att förstå än de i de 6 första banden af detta verk tryckta Svenska lagarne. Visserligen finnes i åtskilliga ämnen en dunkelhet, som ej kunnat fullkomligen afhjelpas genom ett glossarium, men ännu mindre hade detta kunnat ske genom en öfversättning. Dessutom bör man betänka att ett dugligt glossarium måste i väsendtlig mån lätta studium af de gamla texterna, men att meningen dermed omöjligen kan vara att göra all vidare vetenskaplig behandling af desamma till uplysande af dunklare ställen öfverflödig.

I afseende på Glossarium till de Latinska texterna vill jag blott anmärka att sådana ord, som endast genom någon orthographisk egenhet skilja sig från det vanliga braket, men äro lätt igenkännliga, t. ex. habundantia, nichil, här ej äro uptagna; deremot om sådana ord för en vid medeltidens skrifsätt mindre van läsare synts konna föranleda otydlighet eller misförstånd, t. ex. fraux, honus, hora, ordeum, har jag ansett dem böra uptagas.

I den första af de efteråt bifogade tabellerna, sidd. 643 o. följ, har jag meddelat en öfversigt af Skånelagens indelning i capitel (och till en del i böcker) i de förnämsta handskrifterna. Som här äfven är uptagen Gemens edition (under bokstafven R), så är det lätt att med tillhjelp af denna tabell i den af mig utgifna texten igenfinna de i äldre arbeten efter nämnda edition citerade ställen af Skånelagen^[153]. Hvad Hadorphs edition beträffar, finnes der, såsom jag förut anmärkt, ingen egen nummerering; den af Hadorph i inre brädden anteknade nummereringen i cod. 15 igenfinnes i tabellen under bokstafven N. Codd. N och P äro, med undantag af en särskildt anmärkt skiljaktighet^[154], i afseende på capitelindelningen alldeles öfverensstämmande, hvarför de kunnat, till besparing af rum, sammanslås i en kolumn. Med tillhjelp af den andra tabellen, sid. 649, igenfinnas i denna edition de efter Hvitfelds edition citerade ställen af Andreas Sunessons arbete. Hvad den af K. Rosenvinge antagna och af Thorsen följda indelning af capitel i nämnda arbete beträffar, har jag ansett denna indelning så mycket mindre fordra en särskild hänvisning, som den ända till cap. 115 öfverensstämmer med den af mig antagna, och bemälte utgifvare vid hvart capitel anteknat motsvarande capitel i Hvitfelds edition.

---

Jag måste begagna tillfället att här meddela åtskilliga till fjerde, sjunde och åttonde banden af denna samling hörande uplysningar, hvilka ej lämpligen kunna få plats bland de i slutet bifogade Addenda et emendanda.

I företalet till fjerde bandet sidd. XXI, XXII är under N:r 13 uptagen en dåvarande Kongl. Bibliotheket i Paris tillhörig pergamentscodex af K. Magnus Erikssons Landslag med Kyrkbalk af Södermannalagen, om hvilken handskrift jag hade erhållit underrättelse af numera Professorn i Lund Herr C. J. Tornberg, som äfven hade benäget meddelat mig en afskrift af nämnda Kyrkbalk, äfvensom af det ovanliga tillägg som läses i samma handskrift och är aftryckt i Add. 12. Då jag under mitt vistande i Paris år 1850 anhöll att få se alla i det på den tiden så kallade Nationalbibliotheket derstädes förvarade handskrifter af Svenska lagar, blef mig visad en handskrift af Stadslagen, med försäkran att det var den enda handskrift af någon Svensk lag som der fanns; och med denna försäkran måste jag låta mig nöja, enär jag ej kunde få se någon katalog öfver handskrifterna. Då nu äfven denna handskrift innehöll SML:s Kyrkbalk tillika med det ovanliga tillägget, kunde jag, som ej hade med mig någon antekning angående den förutnämnda handskriften, och icke heller med säkerhet erinrade mig att den innehöll Magnus Erikssons Landslag, icke tvifla derpå, att den handskrift jag nu såg för mig var den samma, om hvilken jag förut hade erhållit kunskap. Som jag likväl tyckte mig i tillägget finna någon olikhet med det 12 år förut vid SML. tryckta, så vidt jag kunde erinra mig detta, gjorde jag en noggrann afskrift af tillägget, hvilket efter denna handskrift är tryckt i Addenda vid GotlL. sidd. 380, 381; äfvensom jag angående handskriftens beskaffenhet gjorde de antekningar, som jag på samma ställe meddelat; men vid Kyrkbalken hade jag ej anledning att fästa vidare upmärksamhet. Först efter återkomsten till Lund gjorde jag den oväntade uptäckt, att den handskrift jag i Paris hade sett (sign. N:r 7830), var en helt annan codex än den, hvarom jag förut hade erhållit kunskap (N:r 10503); hvaraf således följde att Kyrkbalken i N:r 7830 ej hade blifvit jämförd med den af mig utgifna texten. Då jag år 1855 åter kom till Paris, blef mitt första göromål att besöka det då och ännu så kallade Kejserliga Bibliotheket, der inrättningen i manuscriptafdelningen fanns helt annorlunda och, som det tycktes, vida ordentligare än fem år förut. Katalogen öfver Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/180 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/181 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/182 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/183 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/184 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/185 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/186 Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/187 mening, ty ”de alle” som skola ersätta skadan, kan ändå ej betyda annat än skepparen och båtsmännen, enär köpmännen skola emottaga ersättningen.

I anledning af den förut (sid. CLXXVI not. 3) nämnda recensionen af Holtius, med hvilken jag har allt skäl att vara nöjd, vill jag endast tillägga några anmärkningar. Rec., hvars år 1851 tryckta skrift Over Wisby en het Wisbysche Zeeregt^[155] då 8:de bandet af denna samling trycktes var mig obekant, hade der, mot Pardessus, lagt vigt på det i slutet af Gemens edition förekommande tillägg: Hyr eyndet &c.^[156], och äfven på den i det fordom Lüxdorff tillhöriga exemplar af Gemens edition prentade titel^[157], hvilken han anser vara en copia af en gammal handskrift^[158]. Då författaren nu af mitt företal funnit att det nämnda tillägget i slutet af Gemens edition ej finnes i den handskrift jag antagit såsom säkert att Gemen följt, söker han i recensionen att, till försvar för Gemen, göra det tvifvelaktigt huruvida denne verkligen följt den handskrift jag upgifvit vara hans original. Gemen har på flera ställen, såsom jag anmärkt, gjort små ändringar och äfven förmenta rättelser, hvilka stundom visa att han ej förstått texten. Detta finner rec. otroligt. ”{{sp|Gemen} heeft”, säger han, ”zich eenen eigen tekst gevormd, niet ex ingenio, dat doet geen drukker, maar uit handschriften; of liever, en zoo verbeterd handschrift heeft hij afgedrukt”. Att ingen boktryckare skulle hafva gjort så mycket för textkritiken som visar sig i Gemens edition af sjörätten, är ett argument som ej tarfvar vederläggning. Man behöfver ej vara en Aldus Manutius eller en Robert Stephanus för att kunna åstadkomma arbeten, för hvilka Johann Balborns ”ingenium” är tillräckligt. Dessutom är här icke fråga om hvad Gemen personligen gjort, ty om boktryckaren sjelf varit den verklige utgifvaren, eller han haft någon onämnd utgifvare till biträde, är i afseende på förevarande fråga alldeles likgiltigt. Hvad titlen i Lüxdorffs exemplar beträffar, är den troligen prentad af den samme som gjort fac-simile till Lüxdorffs afskrift af Skånska kyrkrätten efter cod. 3^[159]; att denna titel skulle vara copia efter en handskrift är blott en lös förmodan; och om än förhållandet verkligen vore sådant, låge derpå föga vigt. Sid. 425 säges att en af Pardessus omtalad, stadsarkifvet i Danzig tillhörig handskrift numera ej skall finnas der. Denna upgift grundar sig på ett mistag. Det är just denna handskrift som jag har beskrifvit i företalet sidd. LII, LIII.

---

Slutligen bör jag ej underläta att här tillkännagifva, att jag genom Kongl. Maj:ts nad under de sistförflutna åren njutit fortfarande befrielse från Akademiska göromål; och det är endast härigenom som det blifvit mig möjligt att fullborda det vidlöftiga arbete, hvars frukt nu lemnas i allmänhetens händer. Sedan alla till denna samling hörande landskapslagar nu äro utgifna, kommer 10:de bandet att innehålla Konung Magnus Erikssons Landslag jämte Ragvald Ingemundssons Latinska öfversättning. Äfven vid detta verk har redan så mycket blifvit gjordt, som tiden hittills medgifvit; och under dess fortsättning skola ej de krafter blifva sparade, som ännu kunna varda mig beskärda.

Lund d. 18 November 1858.

---

---

Noter

1. Till förekommande af förvillelse vid jämförelse med de i de föregående banden af detta verk angifna mått, begagnar jag här ännu det gamla måttet, med 6 tum på ett qvarter. Enligt det nya, ännu icke i allmänt bruk komna decimalsystemet, svarar det gamla qvarteret eller 6 verktum mot ½ fot eller 5 (decimal-) tum. Således svara 7½ gamla tum mot 6¼ nya, och 5¼ gamla mot 4⅜ nya.
2. Vid det tryckta Apographum donationis testamentariæ, qua ... Magnus Gabriel de la Gardie ... Academiæ Upsaliensi et Collegio Antiquitatum legavit bonum copiam librorum manuscriptorum ... Stockh. 1672, fol. är fogad, såsom ett tillägg, förtekning på böcker, hvilka de la Gardie under loppet af år 1670 (testamentet var af d. 18 Januarii 1669) ytterligare testamenterat (”utendos legavit”) åt Antiqvitets-Collegium. I denna förtekning förekommer under N:r XVII ”En vhrgammal SkåneLagh på Pergament, skönt Manuscriptum”. Det kan ej betviflas att denna handskrift är den samma som Hadorph i det år 1676 tryckta företalet till Skånelagen säger att de la Gardie ”tillskickat” honom, fastän Hadorph ej omtalar att handskriften blifvit testamenterad till Antiqvitets-Collegium.
3. Såsom prof på Kofod Anchers sätt att bedöma handskrifters ålder, må anföras att han om denna handskrift säger att ”den synes ikke just at være af de allerældste; B 69 (Nr 5 i denna förtekning) er unægtelig aldre; endog i B 71, 72 og 74 (Nr 13, 12 och 6), i den förste af disse tre især (N:r 13), lader Haanden at være vel saa gammel”. Saml. jurid. Skrifter, I. sid. 111.
4. Kofod Ancher, som hade ytrat den förmodan, att detta tillägg ej funnits i den af Hadorph följda handskriften, utan blifvit af honom hämtadt ur någon handskrift af Seländska kyrkrätten, har, sedan han fått se handskriften, sjelf tillkännagifvit att det oriktiga tillägget verkligen der finnes. Jurid. Skrifter, I. sid. 110; III. s. 91. Då Ancher angående denna handskrift bland annat anmärker att i I. 189 i stället för bim bör läsas bini, och i III. epil. dagh a fiurtande bör vara dagha fiurtande (anf. st. I. s. 109, 111), så visa dessa exempel tillräckligt att språkkunskap ej var den förtjente mannens starka sida.
5. Thorsen, Skånske Lov, föret. sid. 16, talar om ett i denna handskrift förekommande not. 62 s. 116. &c. ”Tegn, som er så bekjendt især fra gamle islandske og norske Håndskrifter”. Uplysningsvis må anmärkas att detta så kallade Tegn ej är annat än bokstafven ö, hvilken skrifves på flera olika sätt i olika handskrifter. Jfr. Tab. I.
6. I cap. 144 finnes på fyra ställen comma, men, såsom bläckets färg visar, af senare hand tillsatt.
7. Se not. 5 sid. 13; not. 8 s. 53; not. 34 s. 64. &c.
8. Se not. 78 sid. 65; not. 41 s. 66; not. 79 s. 108; not. 62 s. 116. &c.
9. Se not. 43 sid. 30; not. 42 s. 116. &c. Ett ord har fått punkter äfven öfver raden, och ett annat också på sidorna; se not. 26 s. 71; not. 91 s. 377.
10. Se not. 58 sid. 32; not. 78 s. 65; not. 54 s. 134. &c.
11. Se not. 10 sid. 43; not, 47 s. 52; not. 38 s. 75. &c.
12. Se not. 19 sid. 95; not. 13 s. 27; nott. 56, 61 s. 60. &c.
13. Jfr. not. 67 sid. 38, och I. Add. C. 5.
14. Se not. 70 sid. 17; not. 7 s. 23; nott. 43, 53 s. 30. &c.
15. Se not. 45 sid. 26; not. 82 s. 41; not. 96 s. 57. &c.
16. Se not. 12 sid. 61; not. 18 s. 63; nott. 44, 48 s. 101. &c.
17. Se nott. 20, 26 sid. 6; not. 3 s. 13; not. 3 s. 15; not. 44 s. 22; not. 1 s. 24. &c.
18. Jfr. not. 57 sid. 38; not. 45 sid. 114.
19. Se not. 82 sid. 5; not. 2 s. 29; not. 63 s. 56; nott. 72, 76 s. 57; not. 12 s. 58; not. 11 s. 81; nott. 47, 65, 71 s. 148. &c.
20. Jfr. not. 76 sid. 141.
21. Se K. Valdemars förordning, V. 2.
22. Jfr. not. 45 sid. 114.
23. Se not. 1 sid. 221; not. 19 s. 222.
24. Se not. 69 sid. 84; not. 1 s. 218.
25. Jfr. not. 67 sid. 230.
26. Af ett bland O. Wormii Epistolæ, II. sid. 624, tryckt bref af d. 24 Januarii 1638 ser man att Worm då, troligen kort förut, af en văn, hvars namn ej upgifves, hade fått denna bok. Jfr. Thorsen, anf. st. sid. 5.
27. Ett fac-simile af några rader i början af denna handskrift finnes äfven i Kofod Anchers Danske Lov-Historie, första delen, Köpenhamn 1769. Jac. Langebek har i Script. rer. Dan. I. vid sidd. 27 och 31 fogat fac-simile af de två i slutet af denna handskrift tillagda konungalängderna.
28. Sådant är förhållandet med de 6 första orden i I. 73; se Tab. I. — Huru capitlen i denna och de märkligare af de öfriga handskrifterna svara mot capitlen i den här tryckta texten, visar Tabellen sidd. 643 o. följ. Naturligtvis hafva i denna handskrift endast de capitel som äro i behåll kunnat räknas, då här ej finnes någon gammal nummerering, och man derför ej kan veta huru förhållandet varit med capitlen i de förlorade styckena af handskriften.
29. Se not. 47 sid. 42; not. 10 s. 58; not. 12 s. 63; not. 38 s. 68; not. 5 s. 100.
30. Jfr. nott. 4–6 sid. 215.
31. Jfr. not. 9 sid. 216.
32. Jfr. not. 38 sid. 225.
33. Langebek har efter Worm aftryckt dessa konungalängder i Scriptores rer. Dan. I. sidd. 27–34, hvarvid dock handskriften blifvit jämförd i de stycken som då voro i behåll.
34. Jfr. VGL. föret. sid. XXXVI, och Svenskt Diplomatarium, I. sidd. 28–31.
35. Berättelsens Svenska ursprung röjer sig, om man ock annars ej kände förhållandet, deri att Svenska Konungens och ombudens namn äfven här stå i första rummet; och Svenska Konungens samt ombudets från Tiundaland namn äro dessutom skrifna med rödt bläck. Jämför Worm, anf. st. sid. 28, der detta är troget afbildadt. I andra Danska handskrifter, från 15:de och 16:de århundradena, har man infört ceremonielet sålunda förbättradt, att man låtit Norske Konungen hålla Danske Konungens betsel, och Svenske Konungen hans stigbygel; men man har glömt att Svenske Konungen och ombuden innehade första rummet, hvilket alldeles skämmer bort saken. Äfven författaren till Danska Rimkrönikan har glömt att flytta de Svenska ombudens namn efter de Danska; se Den Danske Riimkrönike udg. af C. Molbech, sid. 160.
36. B. Dudik ytrar i sina Forschungen in Schweden für Mährens Geschichte, Brünn 1852, sid. 376 not. 2, i afseende på den höga ålder som blifvit tillagd denna handskrift: ”die daselbst angebrachten, ziemlich modern aussehenden Musiknoten in fünf Linien, die unbestritten gleichzeitig sind, machen das hohe Alter des Codex sehr verdächtig”. Härvid är dock att märka, att noterna icke äro skrifna af samma hand som sjelfva lagboken, och att de icke äro skrifna på fem utan, enligt det äldre bruket, på fyra linier. Dudiks mistankar angående handskriftens ålder äro således utan all betydenhet.
37. Thorsen, anf. st. sidd. 3, 8, 12, 16.
38. Såsom exempel må nämnas den under N:r 129 i denna förtekning uptagna handskrift från senare hälften af 17:de århundradet. Ej blott de här förekommande titlar, utan boken alltigenom är skrifven med en prydlighet och en säkerhet i hvart penndrag, i jämförelse hvarmed ifrågavarande runskrift ej ens kan nämnas.
39. Dansk Lovhist., I. sidd. 57, 58; Jur. Skrifter, I. s. 89, 90.
40. Hvad Ancher ansåg otroligt, deri finner en Dansk författare i våra dagar ingen ting besynnerligt eller ens oväntadt. Tvärtom. ”Nærværende Runehåndskrift svarede ganske til, hvad man snarest kunde vænte, at et sådant måtte indeholde. Det var, som endnu tilværende Runestene udvise, netop Retsforhold, Slægtled og Grændseskjel, man ved disse Indskrifter ... sögte at opbevare”. Thorsen, anf. st. sid. 6. De ”Retsforhold” denne författare funnit på runstenar, hafva gifvit honom anledning att vänta en hel lagbok skrifven med runor; ”Slægtled” finnas till öfverflöd i de diktade konungalängderna, och ”Grændseskjel” i den ömkliga sammansättningen af berättelsen om mötet på Danaholmen med förtekningen på Vestergötlands gränsorter.
41. Scriptores rer. Dan., I. sid. 26. Thorsen (anf. st. sid. 7) anför den i företalet till Thorkelins Diplomatar. Arna-magn. sid. XIII not. 20 ytrade mening, att ifrågavarande handskrift icke är äldre än från 16:de århundradet, och tillägger att denna mening ”ikke alene er så usagkyndig, men så uvidende, at den gjör sig selv til en Kuriositet”. Visserligen kan ingen som studerat denna handskrift, och har någon förmåga att skilja skalet från kärnan, antaga att handskriften ej är äldre än från 16;de århundradet; men att den i det afseendet, att den är skrifven med runor, endast är en curiositet, ehuru den äfven såsom sådan har sin stora märkvärdighet, deri instämma utan tvifvel de flesta kunniga domare med Langebek.
42. Om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes upkomst, Upsala 1835, sid. 72. Det som på samma ställe säges om en i Kongl. Bibliotheket i Stockholm förvarad, på papper i 16:de århundradet med runor skrifven codex af Skånelagen, är så vida oriktigt, att i den åsyftade handskriften (B 81, i denna förtekning uptagen under N:r 105) endast den förfalskade berättelsen om mõtet på Danaholmen är skrifven med runor. Då anförda afhandling i Upsala trycktes, hade jag ej tillgång till nämnda handskrift, hvilken jag icke hade sett på tolf år, och det är först under det jag för Skånelagens utgifvande genomgått alla hit hörande handskrifter, som jag uptäckt att jag i denna del hade blifvit bedragen af mitt minne, på hvilket jag i sådana saker aldrig plägar lita.
43. Se not. 23 sid. 51; not. 24 s. 131; nott. 38, 53 s. 133; not. 50 s. 160; not. 60 s. 163; not. 37 s. 190; not. 81 s. 191; not. 59 s. 193; not. 29 s. 199; not. 41 s. 303.
44. Andreas Sunesson blef Ärkebiskop år 1201, nedlade 1222 ämbetet, såsom angripen af spetälska, och bodde sedan i enslighet på den i en insjö ej långt från Blekingska gränsen belägna Ifön, der han dog 1228; han är begrafven i Lunds domkyrka. Hans lefvernesbeskrifning af Biskopen P. E. Müller, tryckt såsom ett program 1830, är å nyo tryckt i K. Rosenvinges Samling af gamle Danske Love, I. sidd. XXIII–XLV. En annan lefvernesbeskrifning öfver denne Ärkebiskop, af A. O. Lindfors, är tryckt bland K. Vitterh. hist. och Antiqv. Akad. handl., XVI. s. 67–85, der den är åtföljd s. 87–115 af en Berättelse om Årkebiskop Anders Sunessons graf, uptäckt i Lunds domkyrka år 1833, författad af Lindfors och H. Reuterdahl.
45. Se capp. 24, 44, 45, 47, 50, 85, 131, 146, 147.
46. Ett sådant n finnes t. ex. i ordet conuolat, cap. 37 (sid. 267), der en senare hand förbättrat bokstafven med tillsättande af det andra strecket.
47. Se not. 10 sid. 247; not. 7 s. 288. &c.
48. Jfr. not. 15 sid. 241.
49. Se not. 15 sid. 261; not. 7 s. 306. &c.
50. 7
51. Denna chronika är utgifven af Thomas Bartholin, Nicolai Archiepiscopi chronicon Episcoporum Lundensium, Köpenhamn 1709. Han har aftryckt detta arbete efter två handskrifter, af hvilka den ena, som då tillhörde Grefve Otto Rantzau, är den här ifrågavarande. Efter Bartholin äro båda texterna aftryckta af Langebek bland Script. rer. Dan., VI. sidd. 623 o. följ.
52. Se K. Rosenvinge, Gamle Danske Love, III. sidd. XI, XII.
53. Jfr. SML. föret. sid. XXXVII.
54. Då jag i den i 6:te häftet af Svea, Upsala 1823, tryckta berättelse, sid. 164, utan att hafva närmare granskat denna handskrift, ytrade att den syntes vara från 14:de århundradet ”om icke äldre”, så syftade de sist anförda orden på den af K. Ancher ytrade mening om samma handskrift, att den ”maaske” är af 13:de århundradet (Jurid. Skrifter, I. föret. sid. XVI). Då jag antager att den är från medlet af 14:de århundradet, kan min mening dock ej vara att den ”må nödvendig henføres omtrent till 1350”, såsom det blifvit af en annan författare påstådt. Att på det sättet afgöra om handskrifters ålder, låter sig icke göra.
55. Se not. 46 sid. 20; not. 13 s. 45; not. 49 s. 48.
56. K. Ancher säger att denna handskrift är ”öjensynlig ældre end enten den Hadorf har ladet trykke, eller de vi have hos os (d. ä. i Köpenhamn), og udentvivl af det 13:de Seculum”. Jurid. Skrifter, I. sid. 100; jfr. s. 111.
57. 5
58. Då Ancher säger att ”paa endeel Ste der synes Læsningen rigtigere her end ellers”, anför han egentligen blott två prof såsom bevis för denna mening, nemligen att här läses marcum for maþum, I. 202, och stutha bot för skiffthebodh, 213 (jfr. not. 13 sid. 188; not. 64 s. 196). Härvid är dock att märka att läsarten marcum är uppenbart oriktig; hvad åter stutha bot beträffar har Ancher blott jämfört Gemens edition, och ehuru så väl dennas som handskriftens läsart skulle kunna försvaras, är dock intet tvifvel derom att läsarten skuta bot, som finnes i de äldsta handskrifterna äfvensom i många yngre, är den rätta, fastän senare afskrifvare, som ej förstått detta ord, ändrat det till stutha bot eller skifte bot.
59. Jurid. Skrifter. I. sid. 93.
60. 8
61. Se K. Rosenvinge, Gamle Danske Love, V. sidd. 84 o. följ.
62. Se not. 5 sid. XXIV ofvanför.
63. Se K. Rosenvinge, Gamle Danske Love,
64. Denna handskrift blef år 1824 insänd till Kongl. Bibliotheket i Stockholm. Hvem som nu är dess egare, är mig obekant.
65. Jfr. not. 38 sid. 101.
66. Se not. 5 sid. XXIV ofvanför.
67. Jfr. not. 69 sid. 498.
68. Se not. 9 sid. 449.
69. Se not. 7 sid. 357.
70. Jfr. not. 18 sid. 358; not. 10 s. 364
71. Jfr. not. 1 sid. 3; not. 9 s. 5.
72. Jfr. not. 1 sid. 24; not. 74 s. 74.
73. Jfr. not. 1 sid. 85; not. 39 s. 93; not. 45 s. 229
74. Jfr. not. 23 sid. 163.
75. Jfr. not. 42 sid. 201; not. 44 s. 203.
76. Se not. 69 sid. 84.
77. Jfr. not. 5 sid. XXIV ofvanför.
78. Jfr. not. 1 sid. 219.
79. Jfr. not. 7 sid. XXIV ofvanför.
80. Se not. 1 sid. 215; nott. 10, 11, 25 s. 216 &c.
81. Om den numera förlorade handskrift, som tillhört Cottonska bibliotheket i London, se not. 4 sid. LXV.
82. Jfr. min not. 29 sid. XI anförda afhandling, sidd. 23-25.
83. Se t. ex. K. Christian III:s recess eller Köpenhamns riksdagsbeslut af 1536, der bland städerna i Schone äfven de Halländska och Blekingska städerna upräknas, hvaremot på ett annat ställe i samma stadga Schaane, Halland oc Blegindt särskildt nämnas. K. Rosenvinge, Gamle Danske Love, IV. sidd. 160, 171.
84. T. ex. i cod. 27, sid. XLIX ofvanför.
85. Se Anchers jurid. Skrifter, III. s. 83.
86. Tryckt 1765 i Kiöbenhavnske Selskabs Skrifter, IX. sidd. 50–83, och sedan, med titel: Undersögelse, om Kong Valdemar I. har givet &c., bland Anchers jurid. Skrifter, III. sidd. 77–132.
87. Jurid. Skrifter, III. sid. 109.
88. Lovhist., I. sid. 47; Jurid. Skrifter, I. sid. 74.
89. Först tryckt i 4:de bandet af tidskriften Astræa, och sedan bland Anchers jurid. Skrifter, I. sidd. 220–275.
90. Anchers jurid. Skrifter, I. s. 243, 255.
91. Årtalet MCDXI (i stället för MDXI) i brefvets datum (sid. 186 hos Thurah) skulle kunna förstärka mistanken äfven mot detta brefs äkthet, enär ett sådant skriffel i ett originaldiplom är mindre sannolikt. Men härpå kan ej läggas någon vigt, enär det oriktiga årtalet kan hafva tillkommit genom tryckfel.
92. Jfr. angående Bornholm Thurahs Beskrivelse over Bornholm, sidd. 200 o. följ. Ännu af Ärkebiskop Birger finnes ett år 1501 utfärdadt bref, deri han stiftar lagar för sina ”kiære Unnersottæ” på Borgenholm, som han kallar ”wort og wor Lunde Dom Kirches Land” (anf. st. sid. 211). I det ofvan anförda brefvet af 1511 berättar samme Ärkebiskop att hans ”kierre Vndersaatter Borgemester og Raad i Aakirke-By” hade hos honom beklagat sig deröfver, att ”deris Byes Birck, Privilegier och Statuter”, som varit dem gifna af Arkebiskop Peder, blifvit förkränkta af hans ”förfäders” ämbetsmän och andra ”vrangvillige Mænd”, i anledning hvaraf Arkebiskopen nu stadfäster alla de friheter m. m, som hans förfader ”naadelige” hade gifvit staden; hvarvid anmärkes att de gamla privilegierna börjades: huercken (läs huilken) Mand som kiöber Jord vdi Helsingborg (anf. st. sidd. 184, 185).
93. Jfr. not. 26 sid. 414. Tomarp och Vä voro två städer i Skåne; se Ind. nom. propr.
94. K. Ancher antager att ”af gamle danske Stadsretter har den Schlesvigske, Roskildske, Ribeske og Helsingborgske deelt Riget imellem sig; den förste har regjeret i Sönderjylland, den anden i Sjelland, den tredie i Nörrejylland, den fjerde i Skaane”. Jurid. Skrifter, II. sid. 695.
95. T. ex. codd. 34–36, 39 &c. i min förtekning. I en handskrift, cod. 56, förekommer denna stadsrätt tillsamman med Jutska lagen.
96. Jfr. not. 14 sid. 400; not. 11 s. 426; VSjöR. föret. sid. LVI not. 1.
97. Svenskt Diplomat., I. sidd. 143 o. följ.
98. Jurid. Skrifter, I. sid. 278.
99. I företalet till sin Lovhistorie (Jurid. Skrifter, I. sidd. XVII, XVIII) anmärker han att årtalet är tillsatt i K. Knuts förordning, och att ”man har i adskillige Tider hos os beregnet Aarene paa adskillige Maader”; men han anför ingen ting som tjenar till förklaring af ifrågavarande datering. Möjligtvis har han hänfört årtalet 1201 till ordet Januarij (då datum skulle infalla i månaden näst före Januarii 1201), och sålunda funnit saken klar.
100. Jfr. Regesta Diplom. Hist. Dan., I. föret. sid. XIX.
101. Se sid. L ofvanför.
102. Se K. Anchers Jurid. Skrifter, I. sid. 437.
103. Ett bevis, som Schlegel anser som i synnerhet vigtigt, är hämtadt från den upgift om ett stadgande i Roeskilde af år 1241, som förekommer i den Latinska öfversättningen af Skånska kyrkrätten, III. B. 9. (Anf. skrift i Vidensk. Selsk. Afh. sid. 171.) Detta af K. Rosenvinge tillräckligt vederlagda argument behöfver så mycket mindre här anföras, som det ifrågavarande stadgaudet, såsom redan af Ancher blifvit anmärkt, ej angick järnbörden. Jfr. not. 21 sid. 384, och sid. XLII ofvanför.
104. Maanedsskrift for Litteratur, IV. sidd. 243 o. följ.
105. Vidlöftiga formulärer för de besvärjelser och böner, som af presterna uplästes vid de särskilda slagen af ordalier, äro tryckta efter Baluzius i Walters Corpus iuris German. ant., III. sidd. 559 o. följ.
106. Se ÖGL. Eþs. 17; HelsL. ÆB. 16: pr.
107. Cap. 9. X. 3: 50.
108. Jurid. Skrifter, I. sid. 442.
109. Jfr. sid. CIII ofvanför.
110. Anf. st. sid. 449.
111. Jfr. not. 39 sid. 448. Angående dylika i nyare handskrifter ofta förekommande egenmägtigt gjorda tillägg, se Jurid. Tidsskrift, XV. i. sidd. 49–51. (J. E. Larsens Samlede Skrifter, I. i. sidd. 175–177. Jfr. äfven det sid. XLIX ofvanför anförda exempel.
112. Jfr. Gloss. 1 ordet kost 4.
113. Se N:r 136, sid. C ofvanför.
114. Se K. Anchers Jurid. Skrifter, I. sidd. 525 o. följ.
115. Se sid. LXVII ofvanför, och not. 56 sid. 455; not. 13 s. 458.
116. Se not. 9 sid. 449; nott. 18, 22 &c. sidd. 458, 459. Då de uppenbart oriktiga årtalen ej fortjena vidare upmärksamhet, må här blott anmärkas att de upkommit dels derigenom att de Romerska siffrorna LXXX blifvit af vårdslöshet helt och hället eller till en del förbigångna, dels derigenom att ordet fyræsintiugh blifvit förväxladt med fyritiughu.
117. Anf. st. sid. 602.
118. Retshistorie, I. sid. 43 not.
119. Se nästföregående not.
120. Jfr. not. 27 sid. 463.
121. T. ex. noch rocke &c., cap. 15; vnde Jn dat högeste, c. 20; uth vören upstande &c., c. 34; dar vör schal &c., c. 35, &c.
122. Den adliga slägten Frille härstammade från Frellef Hakenson i Sönderborg, som år 1334 blef adlad af Hertig Valdemar. Af denna slägt var en Christiern Frillesson, som, enligt hvad handlingar i Kongl. Danska Geheime–Arkifvet uplysa, bodde i Ribe, der han dog år 1418. Möjligtvis har denne någon tid varit höfvidsman i Skanör och Falsterbo, och sålunda varit samme man, till hvilken ifrågavarande bref är skrifvet.
123. Se sid. CI ofvanför.
124. Jurid. Skrifter, I. sid. 788.
125. Se not. 1 sid. 494.
126. I den Fortegnelse paa Lowgifverne, som läses i början af hans Glossarium Juridicum.
127. Anf. st. sidd. 105, 441 not. **), 770.
128. Retshistorie, I. sid. 37.
129. Se sidd. XLVII, XLIX &c. ofvanför.
130. Stiernman, Riksdagars och mötens beslut, II. sid. 1409 o. följ. I Sjöborgs Samlingar till Skånes historia, 2 häftet, Lund 1802, sidd. 160 o. följ. är äfven denna stadga aftryckt jämte underskrifterna, hvilka, såsom vanligt, hos Stiernman saknas.
131. 7
132. 8
133. 9
134. 10
135. Se sid. LXIII ofvanför.
136. K. Rosenvinge, Gamle Danske Love, II. sidd. 128, 138.
137. I tryckta titlen står Sveogothorum, likasom i texten på flera ställen Gothländsk, Björköa Rätten, membr. en (för et) chart. &c., till hvilka fel författarne, som bodde i Stockholm och nödgades låta en i Upsala boende person besörja korrekturläsningen, voro oskyldige.
138. Om Sveriges äldsta indelning i landskap m. m. sid. 24.
139. Se sid. CXXV ofvanför.
140. Se not. 7 sid. XXIV ofvanför.
141. Jfr. not. 2 sid. 3, och sid. XVIII ofvanför, der några rubriker äro såsom prof anförda ur cod. 4.
142. Jfr. UplL. föret. sidd. LXXIII, LXXIV, der jag utförligare redogjort för de grundsatser, som äfven här blifvit följda. Åfven må hår, för Danska läsares räkning, som ej känna de föregående banden af detta verk, hänvisas till de i företalet till VGL. sidd. LXV–LXVII framställda allmänna grundsatser.
143. Se sidd. XLIX, LXVII.
144. Anledningen dertill, att capitlens antal här stiger till 150, då K. Rosenvinge endast räknar 145 (se sid. CLVIII ofvanför), år den, att jag på några ställen ansett nytt capitel i handskriften börjas, der Rosenvinge varit af annan tanke. Der capitlen ej äro nummererade, kan det ofta vara tvifvelaktigt huru skrifvarens mening varit.
145. Se sid. XIV ofvanför.
146. Jfr. not. 15 sid. 304.
147. Ett undantag förekommer not. 12 sid. 339, der det oumbärliga och tydligen uteglömda verbum saknas i alla handskrifter.
148. Jfr. VGL. föret. sid. LXVI.
149. Se not. 25 sid. 284; not. 24 s. 295; nott. 20, 29 s. 309.
150. Jfr. not. 4 sid. CXVI ofvanför.
151. Jfr. sid. LXV ofvanför.
152. Jfr. SML. föret. sid. LI.
153. Här må erinras om den tabell, som i första bandet af denna samling sidd. 583 o. följ. visar hvar alla ställen i Stjernhjelms edition af VGL. åro att finna i den nya editionen. Denna tydliga hjelpreda kunde ej hindra en Dansk författare, C. F. Normann, att i diss. de jure repræsentationis, Köpenhamn 1828, sid. 47, framkomma med den upgift om ett af honom anfördt ställe i Stjernhjelms edition af nämnda lag, ArfB. 1: 2, 3, att ”hoc legis membrum tam singulare in codice, quem Collin et Schlyter secuti sunt, deest”, af hvilket ytrande man skulle kunna sluta att den af Stjernhjelm följda handskrift, och kanske till och med hans edition, varit för VGL:s nya utgifvare obekant. Man hade kunnat med skäl fordra att författaren gjort sig så väl bekant med den nya editionen, att han ej hade kunnat göra sig skyldig till ett så groft mistag, äfven om den nämnda tabellen ej hade funnits; men oförsvarligt är det att tabellens tillvaro varit för honom alldeles fördold, enår man ej kan antaga att han ej förstått att begagna den. Jfr. Larsens recension af nämnda afhandling i Maanedsskrift for Litteratur, III. sidd. 315, 316.
154. Se not. 6 sid. 646.
155. Se sid. CLXXII ofvanför.
156. Se VSjöR. not. 45 sid. 257.
157. Se VSjöR. föret. sid. LXI.
158. Anf. st. sidd. 218–220.
159. Se sid. XVII ofvanför.