Talismanen/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Andra kapitlet
Talismanen
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Tredje kapitlet
Fjärde kapitlet  →


[ 22 ]

TREDJE KAPITLET.

De båda krigarne uppstego nu från den plats, där de njutit en kort vila och tarvlig förfriskning, samt hjälpte varandra artigt med att sadla och betsla sina trogna hästar, vilka för tillfället fått gå lösa och lediga. Båda syntes hemmastadda med ett göromål, som då för tiden utgjorde en nödvändig och verkligen oundgänglig del av en ryttares skyldigheter. Såväl den ene som den andre tycktes även, så vitt skillnaden mellan det oskäliga djuret och den förnuftbegåvade människan medgav, äga sin, på resor och fälttåg honom ständigt åtföljande hästs förtroende och tillgivenhet. [ 23 ]Hos saracenen var denna förtrolighet en följd av hans ungdomsvanor; ty i de österländska krigiska stammarnas tält står soldatens häst näst efter och nästan i jämnbredd med hans hustru och barn, och hos den europeiske krigaren hade omständigheterna och själva nödvändigheten gjort hans stridshäst nästan till en vapenbroder. Hästarne läto därför villigt taga sig från sitt bete och sin frihet, samt gnäggade och frustade vänligt åt sina herrar, då dessa pålade dem deras sadelmundering för vidare resor och besvärligheter. Och under det de båda krigarne fullgjorde var och en sitt göromål, eller artigt hjälpte sin följeslagare, granskade de med uppmärksam nyfikenhet reskamratens mundering och anmärkte isynnerhet, vad som föreföll dem egendomligt i den andres sätt att sadla och betsla.

Innan de åter stego till häst för att fortsätta sin färd, fuktade den kristne riddaren ännu en gång sina läppar och doppade sina händer i den friska källan, under det han sade till sin hedniske reskamrat »jag skulle gärna vilja veta namnet på denna källa, så att jag må bevara den i tacksamt minne ty aldrig har vatten angenämare släckt en brännande törst, än min blivit det i dag.»

»Den kallas på arabiska språket med ett namn, som betyder Diamanten i Öknen», svarade saracenen.

»Och med rätta benämnes den så», sade den kristne. »Min hembygds dal har tusentals vattensprång; men ingen av dem skall stå mig i så kärt minne som denna ensliga källa, vilken utdelar sina flytande håvor, där de ej allenast äro ljuvliga, utan nästan oumbärliga.»

»Ni säger sant», sade saracenen; »ty förbannelsen vilar ännu över det där dödens hav, och varken människor eller djur dricka av dess vatten, ej heller av den flods, som underhåller det utan att fylla det, och detta så långt denna ogästvänliga ödemark räcker.»

De stego nu till häst och fortsatte sin färd genom den sandiga slätten. Middagens hetta var överstånden, och en svag vindfläkt mildrade något öknens ryslighet, ehuru den på sina vingar förde ett fint damm, som föga besvärade saracenen, ehuru det plågade hans tungt väpnade följeslagare, så att han hängde sin järnkask på sadelknappen och utbytte den emot den lätta ridmössa, som på tidens språk, till följd av dess likhet i formen med en vanlig mortel, kallades en mortier. De redo en stund stillatigande vid varandras sida, [ 24 ]varunder saracenen uppfyllde sitt åliggande som ledsagare och vägvisare på resan genom att sorgfälligt giva akt på de kännetecken och märken, som lämnades av de avlägsna berg, vilka de småningom nalkades. En stund bortåt tycktes han uteslutande fästa sina tankar på detta göromål, liksom en lots, då han styr ett fartyg genom ett farligt farvatten men knappt hade de färdats en halv mil, förrän han tycktes bliva säker om vägen och benägen att inlåta sig i samtal med mera öppenhjärtighet, än som vanligen utmärkte hans nation.

»Ni har», sade han, »frågat mig om namnet på en stum källa, som visserligen skenbart, men ej i verkligheten är ett levande ting. Tillåt mig att fråga namnet på den kamrat, med vilken jag i dag sammanträffat både under fara och vila, och vars namn jag ej kan föreställa mig såsom okänt, ens här i Palestinas öknar.»

»Det förtjänar ännu ej att nämnas», sade den kristne. »Vet likväl, att jag bland korsets krigare kallas Kenneth — Kenneth av den Vilande Leoparden. I min hembygd har jag andra titlar; men de skulle låta strävt för ett österländskt öra. Käcke saracen, låt mig nu även fråga, från vilken arabisk stam ni leder er härkomst och under vad namn ni är känd.»

»Kenneth», sade muselmannen, »det fägnar mig att ert namn är sådant, att mina läppar med lätthet kunna uttala det. Vad mig beträffar, är jag ej någon arab, ehuru jag härstammar från ett varken mindre vilt eller mindre krigiskt släkte. Vet, herr Riddare av Leoparden, att jag är Shirkohf, Lejonet från Berget, och att i Kurdistan, varifrån jag leder min härkomst, ingen släkt anses ädlare än seldschukernas.»

»Jag har hört», svarade den kristne, »att er sultans blod flutit ur samma källa.»

»Lovad vare profeten; som så högt hedrat våra berg, att han ur dess sköte sänt honom, vars ord är Seger», svarade hedningen. »Inför konungen av Egypten och Syrien är jag blott som en mask, och dock gäller mitt namn något i mitt eget land. — Främling, med huru många man tågade du ut i detta krig?»

»På min ära», sade Kenneth, »med vänners och fränders tillhjälp kunde jag med möda utrusta tio goda lansar, samt omkring femtio man dessutom, bågskyttar och stalldrängar inberäknade. Några ha övergivit min olyckliga fana — andra ha fallit i striden — flere ha dött av sjukdomar — och en [ 25 ]trogen vapendragare, för vars liv jag gör denna pilgrimsfärd, ligger nu på sjuksängen.»

»Kristen», sade Shirkohf, »här har jag fem pilar i mitt koger, var och en försedd med en örnfjäder. Om jag sklckar en av dem till mina tält, stiga tusen krigare till häst — skickar jag en till, reser sig ett lika antal — med de fem befaller jag över femtusen man, och om jag skickar min båge, skola tiotusen beridna ryttare komma öknen att darra. Och med dina femtio följeslagare har du kommit för att inkräkta ett land, där jag är en bland de ringaste.»

»Vid det heliga korset, saracen», sade den västerländske krigaren »innan du skryter, så borde du veta, att en stålhandske kan klämma ihjäl en hel näve getingar.»

»Ja, men den måste först få fatt i dem», sade saracenen med ett småleende, som torde kunnat bliva vådligt för deras nya förbund, om han ej ombytt ämne genom, att tillägga: »och är tapperhet så högt värderad bland de kristna furstarne, att du, som är så utblottad på ägodelar och soldater, kan, som du nyss gjorde, erbjuda dig att vara min beskyddare och försvarare i dina bröders läger?»

»Vet, saracen», sade den kristne, »att namnet av riddare och adelsman berättigar sin innehavare att ställa sig i jämnbredd även med de mäktigaste regerande furstar i allt, som ej rör kunglig myndighet och makt. Om själva Rlchard av England sårade en lika fattig riddares heder som jag, kunde han ej enligt ridderskapets lagar vägra att inlåta sig i tvekamp med honom.»

»Jag tycker det skulle vara roligt att åse ett så sällsamt skådespel», sade emiren, »vari ett läderbälte och ett par sporrar ställde den ringaste i jämnbredd med den mäktigaste.»

»Du måste tillägga: ett fritt blod och ett oförfärat hjärta», sade den kristne, »så har du kanske ej sagt osant.»

»Och umgås ni lika fritt med edra hövdingars och anförares fruntimmer?» frågade saracenen.

»Gud förbjude», sade riddaren av Leoparden »att den fattigaste riddare i kristenheten ej skulle äga rätt att i all hederlig tjänst helga sitt hjärta och sitt svärd, sina bragders ryktbarhet och sin själs hela tillgivenhet åt den skönaste prinsessa, som någonsin burit krona på sin panna.»

»Blott för en liten stund sedan», sade saracenen, »beskrev du kärleken som hjärtats högsta skatt — utan tvivel har du ägnat den åt ett högt och ädelt föremål?»

[ 26 ]»Främling», svarade den kristne och rodnade starkt, i det han talade, »vi omtala ej obetänksamt, var vi lagt våra dyrbaraste skatter — må det vara nog för dig att veta, att, som du säger, min kärlek är ägnad ett högt och ädelt — ett mycket högt — mycket ädelt föremål; men om du vill höra talas om kärlek och brutna lansar, så begiv dig, som du sagt, till korsfararnes läger, och du skall finna övning för dina öron och, om du vill, för dina händer också.»

Den österländske krigaren höjde sig i stigbyglarna och svarade, i det han högt skakade sin lans »jag tvivlar storligen på, att jag skall finna någon med kors på axeln, som med mig vill växla ett kast med dscherrid.»

»Det kan jag ej lova», svarade riddaren, »ehuru det i lägret finns några spanjorer, som ha ganska stor skicklighet i ert österländska sätt att kasta spjutet.»

»Hundar och söner av hundar!» utropade saracenen. »Vad rätt ha dessa spanjorer att komma hit för att bekriga de rättrogna, vilka i deras eget land äro deras herrar och tuktomästare? Med dem vill jag ej mäta mig i något krigiskt tidsfördriv.»

»Låt ej riddarne från Leon och Asturien höra er tala sålunda om dem», sade riddaren av Leoparden; »men», tillade han, småleende vid hågkomsten av förmiddagens strid, »om ni i stället för ett spjut, hade lust att stå för ett kast av en stridsyxa, så finns det nog västerländska krigare, som skulle uppfylla er önskan.»

»Vid min faders skägg», sade saracenen halvt skrattande, »den leken är för skarp för att blott vara för ro skull. — Jag skall i drabbningen icke sky ett sådant kast, men mitt huvud», härvid förde han handen till sin panna, »tillåter mig tills vidare ej att söka det på lek.»

»Jag önskade ni såge kung Richards yxa», svarade den västerländske krigaren, »mot vilken den, som hänger vid min sadelknapp, är så lätt som en fjäder.»

»Vi ha hört denna ökung mycket omtalas», sade saracenen »är du en av hans undersåtar?»

»En av hans följeslagare på detta krigståg är jag», svarade riddaren, »och hedrad av denna tjänst; men jag är ej hans undersåte, ehuru en inföding av den ö, där han regerar.»

»Hur menar ni?» sade österländingen; »ha ni då två konungar på en stackars ö?»

»Som du säger», svarade skotten; ty det var sir Ken[ 27 ]neth till börden, »det är just så, och likväl, ehuru invånarne på båda ändarna av ön ofta äro i krig med varandra, förmår dock landet, som du ser, utrusta en sådan här ryttare, att den torde avskaka det gudlösa ok, din herre lagt på Zions städer.»

»Vid Saladins skägg, nazaren, om det ej vore en obetänksam, barnslig dårskap, skulle jag kunna skratta åt er stora sultans enfald, som kommer hit för att erövra klippor och ödemarker och bestrida dem besittningen därav, som kunna förfoga över tio gånger mera folk än han, under det han lämnar en del av den lilla ö, där han är infödd konung, under en annans spira. Sannerligen borde inte ni, sir Kenneth, och de andra tappra männen från ert land, ha underkastat er denne konung Richards herravälde, innan ni övergåvo ert inom sig söndrade fädernesland för att bege er ut på detta avlägsna krigståg.»

Kenneths svar var hastigt och stolt. »Nej, vid himmelens strålande ljus! Om konungen av England ej begivit sig ut på korståget, förrän han blivit herre över Skottland, skulle halvmånen, vad mig och alla trogna skottar beträffar, fått för alltid lysa på Zions murar.»

Så långt hade han hunnit, då han hastigt ihågkom sig och sade för sig själv »mea culpa, mea culpa! Vad har jag, en korsets stridsman, att göra med tanken på krig mellan kristna folkslag?»

Detta uttryck av en hastigt uppsvallande känsla, beriktigat av pliktens föreskrifter, undföll ej muselmannen, vilken, ehuru han ej fullkomligt förstod allt vad det innebar, likväl såg nog, för att hos honom stadga den övertygelsen, att de kristna, liksom muselmännen, hade enskilda känslor av personligt agg och nationella tvister, vilka ej helt och hållet kunde undertryckas. Men saracenerna voro ett mycket hyvsat folk, detta kanske till den högsta grad som deras religion medgav, och särdeles benägna att hysa höga begrepp om artighet och hövlighet, och dessa tänkesätt avhöllo honom ifrån att låtsa giva akt på den motsägelse, som visade sig i Kenneths känslor i hans egenskap av skotte och korsfarare.

Under det de färdades framåt, började emellertid trakten omkring dem att förändras. De höllo nu av mot öster och hade upphunnit den kedja av branta, kala berg, som på det hållet begränsar den öde slätten och ger omväxling [ 28 ]åt landets yta, utan att förändra dess ofruktbara karaktär. Spetsiga, klippiga höjder började nu resa sig omkring dem, och snart kommo de till djupa branter och höga backar, där det, i anseende till stigens smalhet, var både svårt och farligt att färdas, och där de resande möttes av hinder av ett annat slag, än de, som de förut haft att kämpa emot. Mörka hålor och svalg mellan klipporna, dessa i den heliga skrift så ofta omnämnda grottor, gapade förfärligt emot dem på ömse sidor, om deras väg, och emiren underrättade den skotske riddaren, att de ofta voro ett tillhåll för rovdjur, eller de ännu vildare människor, som, drivna till förtvivlan av de ständiga krigen och det förtryck, som utövades, av så väl korsets som halvmånens soldatesk, blivit rövare och i sina plundringar varken skonade rang eller religion, ålder eller kön.

I den trygghet, som hans tapperhet och personliga styrka ingåvo honom, åhörde den skotske riddaren med likgiltighet berättelsen om de härjningar, som bedrevos av vilddjur och elaka människor; men han blev slagen av en hemlighetsfull bävan, då han erinrade sig, att han nu befann sig i den fruktansvärda ödemark, där Herren fastade i fyrtio dagar och den onde anden fick tillåtelse att fresta Människones son. Han upphörde småningom att fästa uppmärksamhet på den otrogne krigarens lättsinniga, världsliga tal, och ehuru dennes munterhet och tapperhet vid varje annat tillfälle skulle gjort honom till en välkommen reskamrat, tyckte likväl sir Kenneth, att i denna vildmark — dessa torra och öde platser, där de onda andarna plägade vandra, sedan de blivit utdrivna från de människokroppar, vilka av dem varit besatta — en barfotamunk skulle varit ett bättre sällskap, än den glade, men otrogne hedningen.

Dessa känslor besvärade honom så mycket mer, som saracenens glättighet tycktes tilltaga under vandringen och hans tal bliva lättsinnigare, i samma mån som de inträngde djupare i bergens dystra klyftor, så att han, då han fann sitt tal obesvarat, slutligen började sjunga helt högt. Sir Kenneth förstod tillräckligt av de österländska språken, för att vara förvissad om, att han sjöng kärleksvisor, innehållande allt det glödande beröm till skönhetens pris, varmed de orientaliska poeterna så gärna slösa, och vilka således voro särdeles olämpliga för den allvarsamma och andäktiga tankegång, som bäst passade i frestelsens öken. Saracenen [ 29 ]sjöng även, ehuru tämligen oförenligt med den måttlighet han själv ådagalagt, en visa, som utgjorde en lovsång över vinet, den flytande rubinen, såsom de persiska skalderna benämna det, och hans glättighet blev slutligen så stridande mot de tankar, som sysselsatte den kristna riddaren, att sir Kenneth, om det ej varit för det ömsesidiga vänskapslöfte de gjort varandra, troligen skulle tagit sina mått och steg för att få honom att ändra ton. Huru det nu än var, tyckte han sig hava bredvid sig en glad, självsvåldig avgrundsande som sökte snärja hans själ och utsätta honom för faran att förlora sin eviga salighet genom att ingiva honom lättfärdiga tankar på jordiska nöjen och sålunda ohelga hans andakt vid ett tillfälle, då hans tro som kristen och hans löfte som pilgrim ålade honom en allvarlig och botfärdig sinnesstämning. Han var därför mycket brydd och villrådig, huru han skulle bära sig åt, och det var i en ton av häftigt missnöje, som han slutligen bröt tystnaden, just då saracenen sjöng den namnkunnige Rudpikis sång, vari denne upphöjer leverfläcken på sin älskarinnas barm över alla Bokharas och Samarkands rikedomar.

»Saracen», sade korsfararen strängt, »huru förblindad du än är och fastän du lever i en falsk läras villfarelser, borde du likväl begripa, att det finnes vissa ställen, heligare än andra, och att det även finnes sådana, där den onde har mer än vanlig makt över syndiga dödliga. Jag vill ej säga dig, av vilken fruktansvärd anledning detta ställe — dessa klippor — dessa bergshålor med sina dystra valv, vilka liksom leda till den innersta avgrunden — anses som ett synnerligt tillhåll för satan och de fallna änglarne. Det är tillräckligt, att jag länge sedan blivit varnad för detta ställe av heliga och visa män, vilka noga kände till denna gudlösa trakts beskaffenhet. Håll därföre inne, saracen, med din dåraktiga och olägliga lättsinnighet, och vänd dina tankar på föremål, som äro mera passande för detta ställe, ehuru, tyvärr, vad dig beträffar, dina bästa böner blott äro såsom synd och hädelse.»

Saracenen hörde honom med någon förundran, och svarade därpå med en munterhet och glättighet, som likväl ej överskred artighetens gränser: »jag tycker, min bästa herr Kenneth, att ni handlar obilligt emot er reskamrat, eller också måste man bland edra västerländska stammar lära sig en tämligen klen belevenhet. Jag visade mig ej förolämpad, då [ 30 ]jag såg er stoppa i er fläsk och dricka vin och tillät er njuta en måltid, som ni kallade för er kristna frihet, och beklagade blott i mitt hjärta er otäcka smak. — Varföre skall ni då bli förargad, därför att jag, så gott jag kan, upplivar en dyster väg med en munter visa? Vad säger poeten? — ’Sång är liksom himmelens dagg på öknens sand; den vederkvicker vandrarens stig.’»

»Vän saracen», sade den kristne, »jag klandrar ej smaken för poesi och den glada vetenskapen, ehuru vi kanske ge den allt för mycket rum i våra tankar, då de borde vara riktade på bättre ting. Men böner och psalmer äro lämpligare än visor om kärlek och vin, då man vandrar i Dödsskuggans dal, som är uppfylld av djävlar och onda andar, vilka helige mäns böner fördrivit från människors tillhåll, för att irra kring nejder, lika förbannade som de själva.»

»Tala ej så om dschinnerna, kristen», svarade saracenen; »ty vet, att du talar till en, vars stam och nation leder sitt ursprung från det odödliga släkte, som din sekt fruktar och smädar.»

»Jag har nog trott», svarade korsfararen, »att ditt förblindade släkte härstammade från den lede fienden, utan vars hjälp ni aldrig skulle varit i stånd att försvara detta Palestinas välsignade land emot så många tappra Guds soldater. Jag säger ej detta om dig särskilt, saracen; men om ditt folk och din religion i allmänhet. Det förefaller mig likväl besynnerligt, ej att ni skulle härstamma från den onde, men att ni yves däröver.»

»Skulle ej de tappraste yvas över att härstamma, från den som är tapprast?» sade saracenen; »kunna de stoltaste män hava en bättre härkomst, än från mörksens ande, som hellre lät störta sig med våld, än böja knä på Guds befallning? Främling, man kan hata Eblis, men man måste frukta honom, och hans avkomlingar i Kurdistan likna sin stamfader.»

Berättelser om trolldom och svartkonst överensstämde med tidens begrepp, och Kenneth hörde, utan något misstroende och utan särdeles förundran, sin reskamrat erkänna sin djävulska härkomst, ehuru han likväl erfor en hemlig rysning vid tanken på, att han på detta rysliga ställe befann sig i sällskap med en person, som tillstod en dylik släktskap. Men av naturen otillgänglig för fruktan, korsade han sig och bad oförskräckt saracenen närmare berätta sig detta [ 31 ]släktregister, varöver han var så stolt. Den senare samtyckte beredvilligt.

»Vet då, tappre främling», sade han, »att när den grymme Zohauk, en av Dsjemschids avkomlingar, innehade Persiens tron, ingick han ett förbund med mörkrets makter, under de hemliga valven vid Istakhar, vilka elementarandarnas händer uthuggit i berget långt före Adams tid, Genom dagliga offer av människoblod underhöll han här tvenne glupska ormar, vilka, enligt poeternas berättelse, blivit en del av honom själv, och för vilkas underhåll han uttog en daglig skatt av människooffer, till dess hans undersåtars uttömda tålamod kom några av dem — bland andra den tappre grovsmeden och den segerrike Feridun, — att höja motståndets svärd, och av dessa avsattes slutligen tyrannen och instängdes för alltid i de ohyggliga hålorna på berget Demavend. Men innan denna befrielse ägde rum, och under det den blodtörstige tyrannens makt var på sin höjd, hade det band av rövande slavar, han utsänt för att skaffa folk till sina dagliga offer, i palatset vid Istakhars valv infört sju systrar, så sköna, att de tycktes vara sju houris. Dessa sju flickor voro döttrar till en vis man, som ej hade några andra skatter än dessa skönheter och sin visdom. Den sistnämnde var ej tillräcklig att förutse denna olycka, och de förra syntes ur stånd att avböja den. Den äldsta hade ej fyllt tjugu år, den yngsta hade knappt uppnått sitt trettonde, och de voro varandra så lika, att de ej kunde åtskiljas genom annat än längden, som småningom tilltog efter åldern, så att de liknade trappan, som leder till paradisets portar. Dessa sju systrar voro så intagande, att, då de stodo i det mörka valvet, utan någon annan beklädnad än en vit sidenrock, rörde deras behag de odödligas hjärtan. Åskan mullrade, jorden darrade, valvet brast, och genom rämnan inträdde en person, klädd som jägare, med båge och pilar, samt åtföljd av sex sina bröder. De voro resliga män och, ehuru mörka, behagliga att skåda; men deras ögon hade snarare de dödas matta glans, än det ljus, som blixtrar under de levandes ögonlock. ’Zeineb’, sade anföraren för truppen, i det han fattade den äldsta systern i handen, och hans röst var låg, mild och melankolisk, ’jag är Cothrob, den underjordiska världens konung och Dschinnistans överhuvud. Jag och mina bröder tillhöra de varelser, som, skapade av den rena elementarelden, försmådde att, ens på den Allsmäktiges befallning, hylla en jordklimp, [ 32 ]för det den kallades människa. Du har kanske hört oss omtalas som grymma, obarmhärtiga och hämndgiriga. Det är falskt. Vi äro av naturen ömma och ädelmodiga, och endast hämndgiriga, då vi skymfas, endast grymma, då vi uppretas. Vi äro trofasta mot dem, som visa oss förtroende, och vi hava hört din fars, den vise Mithrasps åkallan, som klokt dyrkar ej blott det godas upphov, utan även det, som kallas det ondas ursprung. Du och dina systrar äro nära döden men given oss vardera ett hår av edra vackra lockar till tro och huldhetstecken, så skola vi föra eder många mil härifrån till ett säkert ställe, där I kunnen trotsa Zohauk och hans tjänsteandar.’ Fruktan för en nära död, säger poeten, är liksom Arons stav, vilken uppslukade alla andra stavar, när de förvandlades till ormar inför konung Farao; och den persiske vises döttrar voro mindre än andra fallna för att frukta en andes frieri. Systrarna lämnade därföre panterna, som Cothrob fordrat, och i ett ögonblick fördes de till ett förtrollat slott på Tugruts berg i Kurdistan och hava sedermera aldrig varit sedda av något dödligt öga. Men i tidens lopp uppträdde i närheten av andarnas slott sju ynglingar, vilka utmärkte sig på jakt och i krig. De voro mörkare, längre, modigare och beslutsammare, än några andra av de spridda inbyggarna i Kurdistans dalar, och de togo sig hustrur och blevo fäder för de sju kurdiska stammarna, vilkas tapperhet är känd över hela världen.»

Med förundran hörde den kristne riddaren denna besynnerliga berättelse, varav man ännu finner spår i Kurdistan, och svarade efter ett ögonblicks eftertanke »sannerligen, saracen, har du ej talat rätt — man kan frukta och hata ditt stamträd, men ej förakta det. Ej heller förundrar jag mig nu längre över er hårdnackenhet i en falsk iro, då det otvivelaktigt tillhör det djävulska sinnelag, ni ärvt av edra stamfäder, dessa avgrundens jägare, som du beskrivit, att älska lögnen högre än sanningen; och jag undrar ej heller längre på, att du blivit munter och glad, samt sjungit visor och sånger, då du nalkades de onda andarnas hemvist, vilket hos dig måste uppväcka samma glada känsla, som andra erfara, då de komma till sina mänskliga förfäders hembygd.»

»Vid min faders skägg, tror jag inte du har rätt», sade saracenen, snarare road än förtörnad av den frimodighet, varmed den kristne yttrat sina betraktelser; »ty ehuru profeten — välsignelse över hans namn! — ibland oss utsått fröet [ 33 ]till en bättre tro, än den våra förfäder lärde i Tugruts förtrollade salar, äro vi dock ej, som andra muselmän, benägne att för hastigt fördöma de höga och mäktiga elementarandar, från vilka vi leda vårt ursprung. Enligt vårt hopp och vår tro, äro dessa Dschinner icke helt och hållet förtappade, utan vistas ännu på prövningens väg och kunna hädanefter bliva belönta eller straffade. Men låt oss lämna detta åt mollahs och imams. Allt nog, att hos oss är vördnaden för dessa andar ej helt och hållet utplånad genom koranens läror, och att många bland oss, till åminnelse av våra fäders äldre tro, sjunga sådana sånger som dessa.»

Han började därpå sjunga en sång, vars språk och versbyggnad voro mycket gamla, och som man trott härleda sig från någon dyrkare av Ahriman, eller det ondas upphov.

AHRIMAN.

O, Ahriman, du mörkrets drott,
som ursprung är till last och brott,
 tag mot vår hyllningsgärd!
Varthän än ögat blickar kring
du härskar över alla ting, —
 ditt rike är en värld!

Om ljusets kärleksfulla makt
till vandrarns fröjd, i öknens trakt,
 en källa manar fram,
din böljan är, som vräker vred,
din mordisk storm, som slungar ned
 i djupet skeppets stam.

Och när gudomlig kärleks ord
med läkdomsörter fyllt vår jord,
 hur få de hälsan ge;
men dina pilar, feberglöd,
svartfläckig pest och hungersnöd,
 de döda säkert, de.

Du härskar främst i mänskans bröst,
ty när mot ljusets tron vår röst
 i bön vill höja sig,
hur fagert ordet låta må,
blir dolda meningen ändå,
 att vi tillhöra dig!

Säg, kan du höra, känna, se,
och, som de vise påstå, ge
 med åskans dunder svar?

[ 34 ]

Har du en själ, där vreden bor,
och vingar för din flykt, och klor
 att hålla rovet kvar?

Är du en kraft som evigt rår,
och ur naturens källa går,
 och skapar ont av gott?
En ondskans makt uti vår själ,
som strider mot vårt sanna väl
 Och täljer segrar blott?

Dock, varför fåviskt fråga mer?
Ett säkert är, du oss omger
 och oss behärskar nu.
Var känsla, som i själ'n blir röjd,
hat, ärelystnad, kärlek, fröjd,
 till synd förvandlar du!

Var gång ett ljus av himmelskt hopp
vår tåredal vill lysa opp,
 strax är du nära spord!
Och då vi fröjda oss som bäst,
du gästabudets knivar vässt
 till tvedräkt, kiv och mord.

Så, ända från vår födslostund,
vart steg, vi ta på jordens rund,
 din vilja stakar ut.
Du vid vår dödsbädd håller vakt
och — vem kan svara? — mörka makt,
Är där ditt välde slut?[1]


Dessa verser torde kanske hava varit en otvungen utgjutelse av någon halvupplyst filosof, som i den diktade gudomligheten Ahriman blott såg det moraliska och fysiska ondas övervikt; men på sir Kenneth av Leoparden gjorde de ett helt annat intryck; och då de sjöngos av en person, [ 35 ]som nyss skrutit av sim härkomst från avgrundens invånare, ljödo de i hans öron som en lovsång till själva ärkefienden. Då han hörde en dylik hädelse i just samma öken, där satan näpstes, för det han fordrade hyllning, övervägde han med sig själv, om ett hastigt avskedstagande från saracenen vore ett tillräckligt bevis på hans avsky, eller om ej hans löfte som korsfarare nödgade honom att på stället utmana den otrogne till strid och lämna hans kropp till spis åt ödemarkens vilddjur, då hans uppmärksamhet plötsligt fängslades av en oväntad företeelse.

Det led redan mot aftonen, men var ännu så ljust, att riddaren märkte, att han och saracenen ej mer voro ensamma i bergen, utan noga bevakades av en ovanligt lång och mycket mager gestalt, som hoppade över klippor och buskar med så mycken vighet, att det, i förening med hans vilda och raggiga utseende, erinrade riddaren om de fauner och skogsgudar, vilkas bilder han sett på de gamla templen i Rom. Då skotten i sitt hjärtas enfald aldrig ett ögonblick tvivlat på, att dessa gamla hedniska gudomligheter voro verkliga djävlar, så tvekade han nu ej heller att tro, att saracenens ogudaktiga hymn framkallat en avgrundsande.

»Men vad gör det mig?» sade den tappre sir Kenneth för sig själv; »ner med djävulen och hans tillbedjare!»

Han ansåg det likväl ej nödigt, att genom en ordentlig utmaning ge två fiender samma varning, som han otvivelaktigt skulle givit en. Han hade redan lagt handen på stridsyxan, och kanske skulle den oförberedde saracenen, utan vidare resonemang, blivit belönad för sin persiska poesi genom ett slag, som på stället sönderkrossat hans hjärna; men den skotske riddaren bevarades från att begå en handling, som skulle varit en svår skamfläck på hans vapensköld. Den skepnad, varpå hans ögon en stund varit fästa, hade i början tyckts förfölja dem, i det den gömde sig bakom stenar och buskar, samt med stor skicklighet begagnade terrängens fördelar och med överraskande vighet hoppade över alla dess ojämnheter, då, just som saracenen slutade sin sång, figuren, som var en lång karl i getskinnskläder, sprang fram mitt på gångstigen, med båda händer fattade i saracenens tyglar och tryckte den ädla hästen så häftigt tillbaka, att djuret, ur stånd att fördraga den oväntade tryckningen av den långa stången och det skarpa betslet, vilket, efter österländska sättet bestod av en tjock järnring, stegrade sig och slutligen föll [ 36 ]baklänges över sin herre, som likväl undvek det farliga fallet genomm att hastigt kasta sig åt sidan.

Angriparen släppte nu hästens tyglar för att gripa ryttaren om halsen, i det han kastade sig över honom och, oaktat saracenens ungdom och vighet, kvarhöll honom under sig, samt lindade sina långa armar kring sin fånges, som halvt leende och halvt ond utropade »Hamako — galning! — släpp mig — detta överskrider dina rättigheter — släpp mig; annars nyttjar jag min dolk.»

»Din dolk — otrogne hund!» sade getskinnsfiguren »kvarhåll den, om du kan!» och i detsamma vred han vapnet ur hans hand och skakade det över hans huvud.

»Hjälp, nazaren!» skrek Shirkohf, nu på allvar förskräckt »hjälp, eljest mördar Hamako mig!»

»Mördar dig?» svarade öknens invånare; »ja, nog kunde du ha förtjänt döden, för det du i ogudaktiga hymner ej blott lovsjungit profeten, som är den lede fiendens förebådare, utan själva det ondas upphovsman.»

Den kristne riddaren hade dittills, liksom slagen med häpnad, åskådat denna kamp, som i sin fortgång och sitt slut på ett så besynnerligt sätt motsagt allt, vad han förut förmodat. Han fann likväl slutligen, att hans heder fordrade, att han trädde emellan till sin slagna kamrats bistånd, och han tilltalade därför den segrande getskinnsfiguren sålunda:

»Vem helst du än är, antingen ond eller god, så vet, att jag för närvarande svurit att vara en trogen följeslagare åt denne saracen, som du håller under dig, och jag uppmanar dig därför att släppa honom och låta honom stiga upp, annars måste jag strida med dig för hans skull.»

»Just en passande kamp för en korsfarare, att strida, för en odöpt hund mot en man av hans egen heliga lära! Har du kommit till ödemarken för att strida för halvmånen emot korset? Du är mig just en vacker Guds soldat, som åhör dem, vilka lovsjunga satan.»

Likväl steg han upp, under det han talade, och sedan han även tillåtit saracenen att uppstiga, återlämnade han honom hans kandschar eller dolk.

»Du ser nu, i vilken hög grad av fara din förmätenhet bragt dig», fortfor getskinnsmannen, i det han vände sig till Shirkohf, »och genom vilka svaga medel din övade skicklighet och omskrutna vighet kunna tillintetgöras, när himmelen så behagar. Akta dig därför, o Ilderim; ty vet, att [ 37 ]vore det inte för det där skimret i din nativitetsstjärna, som i Guds behagliga tid lovar något gott och nådefullt hos dig, hade vi två ej skilts åt, förrän jag sönderslitit den strupe, som nyss sjöng bespottelser!»

»Hamako», sade saracenen, utan att visa minsta vrede över det häftiga språk och ännu häftigare anfall, varför han varit utsatt, »jag ber dig, bäste Hamako, att taga dig till vara för att en annan gång utsträcka dina privilegier alltför vida; ty ehuru jag, som en god muselman, vördar dem, som Gud berövat det vanliga förnuftet för att begåva dem med den profetiska andan, tycker jag likväl ej om någon mans hand på min hästs betsel, eller på min egen person. Säg därför, vad du behagar, utan att behöva frukta något av mig; men samla tillräckligt mycket sunt förnuft för att begripa, att om du en gång till begår något våld emot mig, hugger jag ditt raggiga huvud från dina magra axlar. — Och till dig, vän Kenneth», fortfor han, i det han åter steg till häst, »nödgas jag säga, att hos en följeslagare i öknen tycker jag mera om vänskapliga gärningar än fagra ord. Av de senare har du givit mig nog; men det hade varit bättre, om du hastigare hjälpt mig i kampen med denne Hamako, som i sin galenskap så när berövat mig livet.»

»Vid min heder», sade riddaren, »måste jag ej medge, att jag var något för senfärdig att skynda till din hjälp; men angriparens besynnerliga utseende, det plötsliga anfallet — det föreföll mig, liksom din vilda, gudlösa visa frambesvurit djävulen ibland oss, och jag var så förvirrad, att jag ej på ett par minuter kunde gripa till mitt vapen.»

»Du är mig en alltför kall och försiktig vän», sade saracenen, »och hade Hamako varit en smula vanvettigare, hade din kamrat till din eviga vanära blivit mördad inför dina ögon, utan att du rört ett finger till hans bistånd, ehuru du satt till häst vid hans sida, fullt rustad och beväpnad.»

»På mitt hedersord, saracen», sade den kristne, »om du vill, att jag skall tala uppriktigt, så trodde jag, att den besynnerliga figuren var själva djävulen; och som han var släkt med dig, visste jag ej, vilka familjehemligheter ni kunde ha att meddela varandra, då ni lågo så där vänskapligt vältrande er på sanden.»

»Din speglosa är ej något svar, broder Kenneth», sade saracenen »ty om min angripare verkligen även varit mörksens furste, var du icke desto mindre förbunden att strida [ 38 ]emot honom för att frälsa din kamrat. Vet även, att vad helst av gudlöst eller djävulskt än må finnas hos denne Hamako, är det mera besläktat med dig än med mig, emedan denne Hamako i själva verket är den eremit, som du kommit hit för att besöka.»

»Denne?» sade sir Kenneth och såg på den kämpalika, men utmärglade gestalten som stod framför honom — »denne? Du skämtar, saracen — det kan ej vara den vördnadsvärde Theodorik!»

»Fråga honom själv, om du ej tror mig», svarade Shirkohf; och innan orden kommit över hans läppar, vittnade eremiten om sig själv.

»Jag är Theodorik av Engaddi», sade han — »jag är vandringsmannen i öknen — jag är korsets vän och ett plågoris för alla otrogna, kättare och djävulens tillbedjare. Bort, bort med er! — Ner med Mahomet, Termagant och hela deras anhang!» — Och i detsamma framtog han under sin raggiga rock en sorts slaga, eller ledad och järnbeslagen klubba, vilken han med utomordentlig färdighet svängde omkring sitt huvud.

»Du ser ditt helgon», sade saracenen och skrattade nu för första gången åt den ohejdade förundran, varmed Kenneth betraktade Theodoriks galna åtbörder och hörde hans förvirrade prat. Sedan eremiten slängt sin slaga i alla möjliga riktningar, utan att synas fråga efter, om den träffade någondera. av hans följeslagares huvud, visade han slutligen sin egen styrka och sitt vapens godhet genom att i bitar sönderslå en stor, bredvid honom liggande sten.

»Detta är ju en galning», sade sir Kenneth.

»Inte sämre helgon för det», svarade muselmannen, enligt den väl kända österländska tron, att dårar stå under omedelbara uppenbarelsers inflytande. »Vet, kristen, att när ett öga är släckt, blir det andra så mycket skarpare — när en hand är avhuggen, blir den andra så mycket starkare; likaså, när vårt förstånd i mänskliga ting är rubbat eller förstört, få vi en så mycket klarare och fullkomligare insikt i de himmelska.»

Här blev saracenen överröstad av eremiten, som i en förvirrad, sjungande ton började skrika »jag är Theodorik av Engaddi — jag är öknens eldbrand — jag är de otrognas gissel. Lejonet och Leoparden skola bliva mina kamrater och [ 39 ]söka skydd i min cell; men kidet förskräcks ej för deras klor. — Jag är facklan och lyktan — Kyrie Eleeson!»

I detsamma han slutat sången, sprang han hastigt framåt ett stycke och tog därpå tre väldiga språng, vilka skulle gjort honom mycken heder i en gymnastikskola, men voro så föga lämpliga för hans egenskap av eremit, att den skotske riddaren blev alldeles brydd och förvirrad.

Saracenen tycktes förstå honom bättre. »Ni ser», sade han, »att han väntar, att vi skola följa honom till hans cell, som också är den enda fristad, vi här kunna få över natten. Du är Leoparden, av bilden på din sköld — jag är Lejonet, till följd av mitt namn — och med kidet menar han sig själv, i det han hänsyftar på sin getskinnspäls. Vi få likväl icke förlora honom ur sikte; ty han är snabbfotad som en dromedar.»

Detta var verkligen ej någon lätt sak, ehuru deras ärevördige ledsagare tid efter annan stannade och vinkade med handen, liksom för att uppmuntra dem att rida på; ty hemmastadd med alla öknens slingrande dalgångar och pass, samt begåvad med en ovanlig vighet, som ett rubbat sinnestillstånd kanske höll i ständig övning, förde han riddarne genom bergsklyftor och fotstigar, där även den lätt beväpnade saracenen, med sin väl inridna arabiska häst, lopp betydlig fara, och där den järnklädde européen och hans överlastade kamp svävade i så ögonskenlig våda, att ryttaren hellre skulle velat vara utsatt för farorna av en stor batalj. Han blev därför rätt glad, då han, efter denna vilda ritt, såg deras heliga vägvisare stå vid ingången till en grotta och hålla i handen en stor fackla, som bestod av ett stycke trä, doppat i jordbeck, vilket spred ett starkt och flammande sken och utångade en stark svavelrök.

Utan att avskräckas av denna kvävande ånga, kastade riddaren sig av hästen och gick in i grottan, som icke just syntes hava att erbjuda särdeles många bekvämligheter. Den var delad i två avdelningar, i den yttre av vilka fanns ett altare av sten och ett krucifix, förfärdigat av rör. Detta var eremitens kapell, och ehuru ej utan betänkligheter, härrörande från hans gudfruktiga vördnad för de omgivande föremålen, band den kristne riddaren, i likhet med saracenen, som underrättade honom att detta vore plägseden på stället, sin häst vid ena sidan av detta yttre rum och rustade honom i ordning för natten, medan eremiten var sysselsatt med [ 40 ]att ställa den inre delen av sin grotta i ordning för att där mottaga sina gäster, som snart infunno sig. Vid det yttre valvets inre ända var en liten öppning, tillstängd med en ohyvlad bräddörr, som förde till eremitens sovrum, vilket var något bekvämare. Golvet hade blivit någorlunda jämnat genom hans arbete och var överstrött med vit sand, vilken han dagligen bestänkte med vatten från en liten källa, som i ett hörn av rummet framvällde ur klippan och i detta kvävande klimat skänkte vederkvickelse åt både örat och smaken. Madrasser av flätad säv lågo vid väggarna, vilka, liksom golvet, blivit groft avjämnade och på vilka åtskilliga blommor och örter hängde. Två vaxfacklor, som eremiten tände, gåvo ett trevligt utseende åt stället, vilket var ganska angenämt genom den behagliga lukt och svalka, som där rådde.

I en vrå av rummet stodo några arbetsredskap, och i en annan var en nisch för en grovt skulpterad bild av den heliga jungfrun. Ett bord och två stolar utvisade, genom sin från de österländska husgerådssakerna avvikande form, att de voro förfärdigade av eremiten. På det förra hade Theodorik framsatt, ej allenast rör och skidfrukter, utan även torkat kött, vilket allt han omtänksamt ställde i sådan ordning, att det skulle väcka hans gästers matlust. Denna artighet, ehuru stum och blott uttryckt genom åtbörder, föreföll sir Kenneth alldeles oförenlig med hans förra ursinniga och våldsamma uppförande. Eremitens beteende var numera sansat och lugnt, och om blott icke hans av många späkningar avmagrade ansiktsdrag burit ett uttryck av andäktig ödmjukhet, skulle de varit både ädla och majestätiska. Han trampade golvet i sin cell såsom en man, vilken tycktes född att regera över människor, men som nedlagt sin makt, för att bliva himmelens tjänare. Det måste likväl medgivas, att hans jättelika växt, hans långa, oklippta hår och skägg, samt elden i hans vilda, djupt liggande öga snarare voro kännetecken på en soldat än en munk.

Själva saracenen tycktes med en viss vördnad betrakta eremiten, medan denne var sysselsatt med dessa omsorger, och han viskade sakta till sir Kenneth »Hamako är nu vid bättre lynne, men han talar ej, förrän vi ätit — det är ett löfte han gjort.»

Theodorik tecknade därför åt skotten att taga plats på en av de låga stolarna, medan Shirkohf enligt österländska bruket satte sig på en kudde av mattor Eremiten upplyfte [ 41 ]därpå sina händer, liksom för att välsigna de förfriskningar, han framsatt för sina gäster, vilka började äta under en lika djup tystnad som hans egen. För saracenen var denna allvarsamhet naturlig, och den kristne efterapade hans tystlåtenhet, under det han sysselsatte sina tankar med besynnerligheten av sin egen belägenhet och kontrasten mellan Theodoriks ursinniga åtbörder, högljudda skrik och vildsinta handlingar, då de först träffade honom, och den allvarligt högtidliga uppmärksamhet, varmed han nu uppfyllde gästfrihetens plikter.

När deras måltid var slutad, borttog eremiten, som själv ej ätit en bit, kvarlevorna från bordet och framsatte för saracenen en kruka sorbet samt för skotten en flaska vin.

»Dricken, mina barn», sade han, och det var de första ord han talat, sedan de inträtt i hans boning, »Guds gåvor böra njutas, då man erinrar sig Givaren.»

Sedan han yttrat detta, gick han ut i den yttre cellen, troligen för att förrätta sin andakt, och lämnade sina gäster tillsammans i det inre rummet, varvid Kenneth försökte att genom åtskilliga frågor erfara av Shirkohf, vad han visste om deras värd. Det var ej blotta nyfikenheten som föranledde honom att göra dessa förfrågningar. Ehuru svårt det var att förlika eremitens våldsamma beteende med hans nuvarande ödmjukt saktmodiga skick, tycktes det vara ännu omöjligare att anse det förenligt med det höga anseende, som, enligt vad Kenneth erfarit, denne eremit åtnjöt hos den kristna världens mest upplysta teologer. Theodorik, eremiten av Engaddi, hade i denna egenskap brevväxlat med påvar och kyrkomöten, och hans brev, fulla av vältaligt nit, hade beskrivit de latinska kristnas olyckliga belägenhet i det heliga landet under de otrognes förtryck med färger, som föga eftergåvo dem, eremiten Peter använt vid mötet i Clermont, då han predikade det första korståget. Att hos en så vördnadsvärd och så högt vördad person finna en galen fakirs ursinniga åtbörder, föranledde den kristne riddaren att uppskjuta med att meddela honom vissa viktiga saker, som blivit honom uppdragna av åtskilliga bland korstågets anförare.

Dessa meddelanden hade varit huvudföremålet för hans på en så ovanlig väg företagna pilgrimsfärd; men vad han samma afton sett, föranledde honom att dröja och besinna sig, innan han tog något vidare steg till fullgörandet av sitt uppdrag. Av emiren erhöll han ej många upplysningar, och [ 42 ]de han fick, voro av ungefär följande lydelse: att eremiten enligt vad han hört, fordom varit en käck och tapper krigare, klok i rådslag och lycklig i striden, vilket senare han nog ansåg troligt, till följd av den ovanliga styrka och vighet, han ofta sett honom ådagalägga; att han kommit till Jerusalem, ej såsom pilgrim, utan såsom en man, vilken ämnade tillbringa sitt återstående liv i det heliga landet. Kort därefter hade han bosatt sig i den ödemark, där de nu funnit honom, vördad av latinarne för sina stränga andaktsövningar, samt av turkar och araber för de tecken till vansinne, han visade, och vilka de tillskrevo övernaturlig ingivelse. Därav hade han fått namnet Hamako, som på turkiska språket betyder en dåre. Shirkohf själv visste ej rätt, vad han skulle tro om deras värd. Han hade, sade han, varit en vis man och kunde ofta flere timmar å rad predika dygd och vishet utan minsta tecken till någon sinnesrubbning. Vid andra tillfällen var han ursinnig och våldsam; men han hade aldrig förr sett honom så ondsint, som han visat sig den dagen. Han blev i synnerhet ursinnig, då hans religion skymfades, och det gick en historia om några vandrande araber, som bespottat hans gudstjänst och skändat hans altare och vilka han av den orsaken anfallit och ihjälslagit med den korta slaga, som han bar på sig i stället för andra vapen. Denna händelse hade väckt mycket uppseende, och det var lika mycket fruktan för eremitens järnslaga, som aktningen för hans egenskap av Hamako, som förmådde de kringströvande stammarne att respektera hans kapell och boning. Hans rykte hade spritt sig så vitt omkring, att Saladin utfärdat särskild befallning, att han skulle skonas och beskyddas. Saladin själv och flere andra förnäma muselmän hade mer än en gång besökt hans grotta, dels av nyfikenhet, dels i hopp att av en så lärd man, som den kristne Hamako, erhålla någon kunskap om framtidens hemligheter. »Han hade», fortfor saracenen, »ett Raschid, eller mycket högt observatorium, varifrån han betraktade himlakropparna och i synnerhet planeterna, genom vilkas rörelser och inflytanden både kristna och muselmän ansågo de mänskliga tilldragelserna styras och kunna förutsägas.»

Detta var huvudinnehållet av emiren Shirkohfs upplysningar, vilka lämnade sir Kenneth i ovisshet om, huruvida eremitens vansinnighet härrörde av ett tillfälligt, överdrivet religionsnit, eller var helt och hållet tillgjord och antagen [ 43 ]för därmed förenade fri och rättigheters skull. Han tyckte likväl, att de drivit sin artighet mot honom till en ovanligt hög grad, då man besinnade fanatismen hos de Mahomets anhängare, bland vilka han levde som en erkänd fiende av deras lära. Han trodde sig även finna en förtroligare bekantskap mellan eremiten och saracenen, än den senares ord låtit honom förmoda, och det hade ej undfallit honom, att eremiten kallat saracenen vid ett annat namn, än det han själv uppgivit. Alla dessa omständigheter berättigade till varsamhet, om ej till misstanke. Han beslöt därför att giva noga akt på sin värd och ej förhasta sig i att meddela honom det viktiga uppdrag, som blivit honom anförtrott.

»Bevars, saracen», sade han, »jag tycker vår värd misstar sig på namn, lika väl som på andra saker. Ditt namn är Shirkoht, och han kallade dig nyss vid ett annat.»

»Då jag bodde i min faders tält», svarade kurden, »var mitt namn Ilderim, och många kalla mig ännu så. I fält och bland krigsmän är jag känd som Lejonet från Berget, vilket är det namn mitt goda svärd förvärvat mig. — Men, tyst! Hamako kommer; det är för att tillsäga oss om att gå till vila; jag känner hans vana, ingen får se honom under hans nattliga andaktsövningar.»

Eremiten inträdde, och i det han lade armarna i kors över bröstet, sade han med högtidlig röst: »välsignat vare Hans namn, som förordnat den lugna natten att följa på den verksamma dagen, och den stilla sömnen att vederkvicka de trötta lemmarna och lugna den kvalda själen.»

Båda krigarne svarade »amen!» och uppstigande från bordet, gjorde de sig i ordning att begiva sig till de bäddar, som deras värd genom en rörelse med handen anvisat dem, i det han med en bugning för vardera av dem särskilt åter lämnade rummet.

Riddaren av Leoparden avlade nu sin tunga rustning, varvid hans saracenska reskamrat vänligt hjälpte honom att knäppa upp spännen och häktor, samt behöll endast på sig den tätt åtsittande sämskskinnsrock, som riddare och väpnare plägade bära under harnesket. Om saracenen beundrat sin motståndares styrka, då han var klädd i stål, blev han nu ej mindre överraskad av de vackra proportionerna av hans kraftiga och fasta gestalt; och då riddaren å sin sida, för alt besvara artigheten, biträdde saracenen vid avklädandet av hans överplagg, på det denne skulle kunna sova bekvä[ 44 ]mare, kunde han ej begripa, huru så späda lemmar och en så smärt kropp kunde hysa en sådan styrka, som han ådagalagt under deras envig.

Innan krigarne begåvo sig till vila, gjorde de var för sig sin bön. Muselmannen vände sig emot sin kebla, eller den punkt, dit varje profetens bekännare sänder sina böner, och mumlade sina hedniska bönformulärer, medan den kristne, som drog sig långt undan besmittelsen av den otrognes grannskap, ställde sitt stora, med korsfäste försedda svärd upprätt framför sig, knäböjde för denna saliggörelsens sinnebild och läste sin rosenkrans med en andakt, som stegrades vid tanker på de trakter, han genomrest, och de faror, för vilka han under dagens lopp blivit bevarad. Trötta av resans mödor och besvärligheter, insomnade de båda krigarne snart, var och en på sin särskilda bädd.




  1. Den vördige och lärde prästman, som översatt detta slags hymn, önskar, av fruktan att bliva missförstådd, att vi må bedja läsaren hågkomma, att den författats av en hedning för vilken de verkliga orsakerna till det moraliska och fysiska onda äro obekanta, och som betraktar deras övervägande inflytelse på världssystemet ur den synpunkt, som alla måste göra, vilka ej haft förmånen av den kristna uppenbarelsen. För vår egen del få vi tillägga, att vi finna översättarens stil alltför omständlig, för att gillas av dem, som känna det i hög grad egendomliga originalet. Översättaren tycktes hava misströstat om att kunna överflytta den orientaliska poesiens djärva flykt på engelsk vers; och måhända har han, som många andra lärda, snillrika män, i tysthet inflickat något ur sin egen fatabur, då han ej förmått fatta originalets rätta mening.