Tor Hedberg Dikter 1896/Narren
| ← Joconda |
|
I gryningen → |
NARREN.
Fantastiskt landskap, i hvars midt reser sig en hög klippa, med trapplikt stigande afsatser. På dess topp sitter konung Lif i en afgudabilds stela ställning. Händerna håller han sammanknäppta öfver magen och vrider tummarna om hvarandra i en oafbruten kretsgång. Blicken stirrar stelt ut i rymden.
På de olika trappstegen rör sig tyst en skuggvärld af fantastiska växt- och djurformer. På det öfversta trappsteget, vid konungens fot, sitter hans hofnarr, människotanken, en puckelryggig dvärg med narrkåpa och harskramla.
Solen går ned i ett rödt, flammande sken. Konungen gäspar högljudt.
NARREN
sätter handen för munnen och kväfver en gäspning.
Pardon! Din gäspning smittar, nådig herre!
Afsides.
När skall den tölpen lära skick och vett?
Jag skulle blygas för ett sådant sätt,
men han är oförbätterlig, dess värre!
Högt.
Röd sjunker solen. Röd! Hvarför just röd?
Hvarför ej lika gärna grön, den besten?
Nå, lika godt, röd rimmar ju på bröd
liksom på nöd, på glöd liksom på död,
hoc est: uppå ditt väldes fyra stöd;
låt gå för röd, — nu är den röd för resten.
Men, oss emellan sagdt, var solen grön,
så kanske jorden vore mera skön.
Grön — tänk blott, herre, hvilka fina toner
och hvilka nya ljuskombinationer
och hvilket illusoriskt spökeri!
Ja, rent ut sagdt, så har jag blifvit trött
på allt det röda, som du fråssar i.
Det stöter mig, som stötande på kött.
Rödt är vårt kött, — minsann, jag skulle önska,
att se min älskade i stället grönska.
Du gäspar, nådig herre, åt mitt skämt.
Jag gjort mitt bästa dock att få det stämdt
i samklang med ditt lynne, som är nycken,
och då det ledsamt blir att prisa jämt,
jag roar mig, som du, att slå i stycken.
Hofskalder har du fullt i dina riken,
men narren sköter ensam om kritiken.
Nu solen sjunkit. Dagen säger: tack!
för hvad du gaf den; natten hviskar: ack!
vid tanken på den fröjd du den bereder.
Där smyger månen ödmjukt upp och beder
om gunstigt lof att sköta få sitt kall,
som är: att bringa kräsen dygd på fall.
När han försilfrar skog och fält och gaflar,
blir skapelsen poetiskt stämd och aflar.
Se fladdermusen, som sig ljudlöst svingar
och fångar mygg i sina dunkla ringar.
Lysmasken hänger blygsamt ut sin lykta,
— den lilla, äfven hon ger sin tribut —
och ugglefader med begrafningstjut
förkunnar nådig hjälp åt de betryckta.
Klar ligger vattnets yta som en spegel
— i parentes, du skulle bruka den! —
i väster hissar kvällen purpursegel
på drömmens haf, som snart du fyllt igen,
i kärret sjunga grodorna ditt lof.
Skall narren ensam tiga i ditt hof?
Nej, herre konung, äfven jag vill prisa
ditt majestät och sjunga dig en visa.
Sjunger, i det han ackompagnerar sig på harskramlan.
Jag älskar dig, herre, för hvad du gaf
af visdom och dårskap i skön förening!
Hos dig är det frihet att vara slaf
och hos dig har slumpen en mening.
Hur vist du har blandat ondt och godt
och njutning samman med vånda!
På denna blandning ditt välde bestått,
och skall nog länge bestånda.
Jag älskar dig, herre, för det du lagt
ditt mysterium, det höga,
såväl i blommornas älskogsprakt
som i rofdjurets grymma öga.
Jag älskar dig, herre, som samma pris
på det lekande barnets joller sätter,
som på djupaste sanning, den någon vis
kläckt ut under sömnlösa nätter.
Jag älskar ditt obarmhärtiga ljus,
som lärt oss den sköna konsten — att blunda,
dina evigt längtande vågors brus,
som slipa stenarna runda.
Men mest jag dig älskar, för det du gaf
mig narrens plats i ditt rike
och rätten att vara din näsvise slaf
och tala, som var jag din like.
För att du mig skänkte min stolta blick
och min puckels prydliga backe
och modet att mästra ditt härskareskick
med din fot uppå min nacke!
Talar.
Ty, nådig herre, du har ständigt haft
ditt nöje och din makt i dualismen:
att sätta lust mot lust och kraft mot kraft
och sedan hålla jämvikt genom skismen.
Det raka finnes icke i din värld,
den illusionen är vår största plåga,
din utgångspunkt är målet för din färd,
ditt ideal, det är en cirkelbåga.
Så gaf du mig den djärfva frihetstron,
som sträfvar, menar den, mot evigheten,
men satte strax på fålen en kapson
och lät den ridas af medvetenheten.
När friheten slår an sin höga ton
och tager språng att nya fröjder smaka,
medvetenheten håller den tillbaka
och hviskar: du är blott en illusion!
Om endast frihet du åt mig beredt,
snart nog jag vuxit högre än din hjässa,
medveten endast jag förfallit lätt
att ständigt öfver det förgångna mässa.
I ständig kamp de nu min skuldra pressa,
och följden blef: en narr, helt rätt och slätt!
Du väfver, herre kung, med dubbelt garn;
Ers dubbelhet, jag är er andas barn!
Springer upp och knyter händerna.
Förbannad må du vara, som mig gaf
den tunga bördan, som jag ej kan bära.
Jag var för hög att vara blott din slaf;
då lät du mig bli narr och stal min ära.
Min andes djärfva skaparhåg du tänder
och sätter lera blott i mina händer.
Med ändlighetens black omkring min fot
jag emot evigheten sträcker famnen,
det öppna hafvet styr min farkost mot,
men ankaret är fast i trånga hamnen.
Mitt mål jag känner, men jag har ej makt
att vinna det, — jag afskyr dessa fröjder
som du så rikligt för min fot har lagt,
jag längtar uppåt mot de ljusa höjder,
där jag förfryser, — vanskapt, krökt af smärta,
jag i mitt låga näste ströfvar kring
och spelar gäck, gör ord af ingenting
med nya skönhetsvärldar i mitt hjärta.
Tag åter gåfvan eller gör den hel,
lyft dubbelheten bort ifrån mitt sinne,
låt frihet, herre, bli min arfvedel,
men plåna slafveriet ur mitt minne.
Tag frihetskänslan bort och låt mig nöjd,
medveten om min lott i bojan trifvas
och syssla med min egen lilla fröjd
och af min egen lilla storhet lifvas!
Gör mig till herre eller ock till slaf,
men ej till en bastard utaf dem båda!
Jag dignar under bördan, som du gaf,
haf miskund — hjälp mig, herre — se min våda!
Kastar sig snyftande ned på trappan och glider utföre.
Du gäspar, nådig herre! Du har rätt,
det är bedröfligt så att deklamera.
En narr, som gråter, ter sig slätt,
en narr, som skrattar, är för mera.
Reser sig upp och svänger sin skallra.
Hör mig, herre, världars kung,
hör din undersåte!
Lifvets gåfva var så tung
att jag skrattar åt det.
Lifvet är ett lustigt skämt,
som från vettet mig har skrämt,
därföre jag skrattar jämt.
Herre kung, förlåt det!
Då jag ser min svåra nöd,
mig en skrattlust fattar,
då jag ser den bleka död,
ryser jag och skrattar.
Då jag yr och knappast flygg,
svingar mig mot ljuset skygg
med en puckel på min rygg,
jag åt löjet skattar.
Skrattet är min sjuka böld
under febernätter,
skrattet är min svaghets sköld
som mot kval jag sätter,
skrattet är mitt äkta vif,
skrattet är mitt tidsfördrif,
skrattet är mitt högre lif
här på jordens slätter.
Medan sorgen med besvär
plöjer hårda tegen,
till min fria himmel är
skrattet Jakobsstegen.
Du som tecken på din makt
bjällerkåpan på mig lagt,
men i skrattet just — gif akt! —
blifver jag min egen.
Då jag skrattets skallra rör,
gudakraft mig fattar,
och din storhets tillbehör
jag för intet skattar;
af den glöd från ljusets härd,
som i skrattet blef beskärd,
skapar jag min egen värld,
står där stolt och skrattar!
Han har åter intagit sin plats på det öfversta trappsteget.
Ett skämt! Hallå, — hör hit, ett lustigt skämt!
Jag narr — jag har det! Skämtet, det är natten,
som ligger drömmande kring land och vatten
och lockar fram de syner, dagen skrämt,
och rufvar gåtor, liksom draken skatten.
Ett präktigt skämt! Där skrider månen fram
och ser på jorden med ett kärligt öga
och skogen står där mörk och allvarsam
och tänker mycket, men förråder föga.
I silfverglans förtonar bergets kam,
dess hvita lemmar sig i ljuset löga.
Hör, vågen hviskar, månskensstrimman är
det löje, som dess hviskning beledsagar,
och luften skälfver af ett ömt begär,
och kyska dimman skyler fält och hagar.
Allt är en enda fager harmoni,
ett underbart mysterium, hvars mening
tycks längta att sig lyfta lätt och fri
ur jordens något tröga hjärnförbening.
Där ha vi skämtet — spegelfäkteri
är blott det hela, där finns ingen mening,
det är blott jag som lägger den däri.
Nåja, det finns en mening, om du vill,
en präktig mening, den: att vara till.
Du skrattar, herre? Jag förstår dig visst;
på min bekostnad, menar du, är skämtet.
Låt gå! Men skrattar bäst som skrattar sist!
Förutan mig ditt verk är tomt och trist,
ditt meningslösa allvar har förskämt det.
Jag kryddan satt därpå, jag är dess salt,
det är min spegel, som förskönar allt,
Jag bringat harmoni i dina skärfvor,
jag redt förvirringen i dina härfvor,
jag gifvit mörkret färg och tystna’n röst,
jag lagt ett hjärta i naturens bröst.
Ett sken! Låt gå, — som dock mer skönhet gömmer
än verkligheten som din vanmakt dömmer.
Ja, skämt åsido, låt dig ej förtryta,
att äfven jag har något skäl att skryta.
Som blodigt allvar det materiella
du — tag ej illa, herre, — städs bedref,
och jag, fast puckelryggig, sned och skef
representera fått det ideella.
Med mina krumsprång och med mina nycker
på stoftets bojor jag beständigt rycker,
och stå vi än till halsen kvar i dyn,
så har jag likväl riktat upp — vår syn.
Och sist, jag prydt med fantasiens lekar
ett verk, hvars snillrikhet jag ej förnekar
men endast förebrår: brist på moral,
ty i moralen, herre, är du skral.
Hvad, vill din tystnad månne protestera?
Godt, nådig herre, låt oss resonera!
På dagar sex ditt verk du skapat har.
Den första skildes mörkret ifrån ljuset,
den andra skildes höga himmelshuset
från denna källare, där vi bo kvar.
Den tredje dagen skildes jord och vatten,
den fjärde skildes dagen ifrån natten.
Den femte skildes växterna och djuren,
den sjette skildes mänskan från naturen,
När så på allt, så stort som smått, du skilt,
och striden redan börjat rasa vildt,
du hvilade den sjunde dagen stilla
och såg ditt verk och sade: det var godt!
Då, herre konung, har jag lifvet fått,
då steg jag fram och sade: det var illa!
Du lydde motsatslagen som din lag,
och som din egen motsats föddes jag
och skapade en värld af motsatt slag.
Af dualismen i ditt verk jag lärde
att mot ditt värde sätta annat värde.
Så fick jag kraft att skilja ondt från godt
och rätt från orätt, skilja lögn från sanning
som allt du lämnat i en sorglig blandning.
Nå, med min framgång kan det synas smått,
jag medger att min skillnad ännu smakar
betänkligt af den blandning, som du skakar,
där olust nekar och där lusta jakar.
Men jag är knappt på tredje dagen än
och fyra skapardagar stå igen;
ty, olik dig, om äfven jag det kunde
jag ämnar ej att hvila mig den sjunde.
Låter hakan sjunka i handen och filosoferar.
Ja, herre, då jag saken rätt betänker:
helt fåvitskt har jag klandrat dina skänker.
Då själf din nyckel i min hand du stack,
jag bör ej sucka utan säga: tack!
Ty sådan är din lag: det enkla är
det ofruktbara, dömdt till undergången,
och endast dubbelheten blom beskär
och sätter frö, där framtiden är fången.
Af tvedräkt alstras striden, som ger död,
men tvåfald alstrar äfven kärleks glöd,
som skänker lifvet, så jag enklast tyder
din skaparlag, den lag som själf du lyder.
Så gaf du mig — du kunde icke annat —
det tvillingpar, som hittills jag förbannat:
min frihetskänsla med dess djärfva håg,
den modige, hvars maning lyder: våga!
medvetenheten, hvilkens djupa våg
i ständig stillhet speglar tviflets fråga.
Så bar jag evigt tvistefrö i barmen,
mitt bittra nöje blef att leka låg,
och jag en narrplats tog hos dig i harmen.
Men där det tvedräkt finns, finns möjlighet
till kärlek ock, — tyst, låt mig frågan vända!
I denna strid, mitt inre sönderslet,
låg lyckans förbisedda frö kanhända.
Kanhända ligger sanningen däri:
blott genom vetandet du kan bli fri!
Springer upp.
Tag dig i akt för gåfvan, som du gaf!
Kanhända lär jag mig en gång den bära
med upprätt hufvud, — då är domen nära,
då, herre konung, blifver du min slaf.
Ja, jag vill knyta hop med kärleks band
de båda makter du i vapen ställde;
förenade — hvad motstår deras välde?
Tag dig i akt — nu står min själ i brand!
Jag anar det: af dessa två skall födas
det starka barn, hvars namn jag icke vet,
som skapar sig sin egen evighet
och af hvars hand din härskarvilja dödas.
Min rygg skall rätas upp, min blick bli ljus,
den stolta segrarn skall gå fram ur trälen,
ditt välde, konung, störtar jag i grus
och på din nacke skall jag sätta hälen!
Står orörlig, som träffad af en syn.
Och sedan? — Sedan? — Jag förstår din blick!
Sen skall jag stå där öga emot öga
med denna makt, den onämnbara, höga,
af hvilken du ditt korta välde fick,
du stackars slaf, som lånat härskarskick,
det stora intet emot detta något,
som kallas lif!
Sjunker samman.
Jag narr! Mig själf en gåta
med gåtor kämpar jag! Hvad ser du, herre kung?
Din blick, den bleka, grymma, stirrar tung
mot fjärran rymder. Har du lust att gråta?
Jag ock! Så kunna vi hvarann förlåta,
jag dig, som gaf mig detta grofva bröd,
hvarmed min skönhetshunger jag får stilla,
du mig, som smädar din förklädda nöd.
Förlåt mig då, jag menar ej så illa.
Du piskar mig med ris, jag dig med skämt,
men samma gåta har oss båda skrämt.
Så sparkas barnen stundom under bordet,
men stå försagda inför fadersordet.
Förlåt mig, sköna natt! Din mantel bred
kring detta svaga trots, som mod vill skrymta!
Ju tyngre mörkret ligger på vår led,
dess kärare det ljus, vi fjärran skymta.
Det ljus, jag tror mig skåda, lyser matt,
skänk därför rikligt mörker, sköna natt!
Hvad ser du, herre? Alltid stor och still!
För dig finns intet ljus, dig båtar lika,
om dina offer jubla eller skrika,
om böner eller hot du lyssnar till.
Det sköna jämnmod, som du njuter af,
jag fruktar, herre, jag det aldrig hinner,
den stora längtan, som inom mig brinner,
för alltid har mig stämplat till din slaf.
Jag, ofullgångne gud, är mera svag
än sländan, som med glädje gör din lag.
Som tecken på min höghet och mitt fall
jag bär min puckel och den bära skall.
Kanhända ock, då jag med hån dig sårar,
du däri blott min dolda kärlek spårar,
och i mitt narrspel, nyckfullt och förvändt,
du, mäktige, ditt eget syfte känt.
Så tag min kärlek, herre, som den är,
ej fylld af tacksamhet, men af begär,
och minns, att då din skönhet jag förgäter
jag mot din drömda skönhet blott den mäter.
Du sitter, smidd i bojor, på din tron,
låt narren hafva kvar sin fria ton,
ditt valspråks mening, som du själf ej vet,
låt den förbli min dårskaps hemlighet.
Sof, stackars herre, än är natten lång;
jag sjunger dig en vaggsång denna gång,
— när tid det blir, jag sjunger väckarsång.
Sjunger.
Sof, min stackars konung, sof!
Narren är din like.
Äfven jag har eget hof
och ett eget rike.
Hättan är min krona tung,
skramlan är min spira,
och mitt majestät som kung
ser min rygg du sira.
Fantasien är mitt hof,
drömmar mina riken,
sorgen, stackars narr, fått lof
sköta om kritiken.
Och jag skrifver med besvär
långa, visa lagar;
men ändock jag ej beskär
folket bättre dagar.
Fast jag för med fridsäll hand
min regerings tömmar,
rasar stridens vilda brand
mellan mina drömmar.
Större makt och större fröjd,
så går melodien,
och den högste är ej nöjd
ens i fantasien.
Endast sorgen trifves godt
med sitt kall, dess värre,
och jag hör, han mumlar smått
att han är min herre.
Och då längtar jag ibland
från mitt drömda rike
till ett annat, bättre land.
Kung, jag är din like.
Sof, min stackars konung, sof!
Drömmar gå som strömmar.
Lyckan finns ej, med förlof,
ens i narrens drömmar.
Hans hufvud sjunker ned på armen och han somnar.
Konungen sitter, orörlig som förr, och stirrar stelt ut i
rymden.