Valda berättelser. I/I morgon skjutes han
| ← Passande till julklapp |
|
Magistern vid Gråbärgsgatan → |
”I morgon skjutes han!”
I.
»I ett afseende är likheten slående. Han ser icke det ringaste mer snillrik ut än farfar.»
»Hvilken?»
»Farfadern skulle väl vara hans majestät Carl V, då sonsonen är hans majestät Carl VII.»
Det var fråga om porträttet af den spanske tronpretendenten, som Ny Illustrerad Tidning meddelade för några år sedan.
»Kände ni hans farfar?»
»Högst obetydligt, men jag såg honom en dag på nära håll i Escorial och glömmer honom aldrig, liksom jag ej heller kan förgäta, under hvilka omständigheter jag hade det nöjet. Med knapp nöd hade jag undgått att skjutas af carlisterna, och den lyckan höll på att skaffa mig en kula af christinos. Det är nu några och trettio år sedan, men jag kommer i håg det, som hade det varit i går.»
Det var verkligen icke utan förvåning jag såg upp på honom som höll N. I. T. i hand och talade om carlister och christinos samt om sig sjelf som nära på hjälte i ett sorgspel. Den som yttrade detta var en gammal bekant, som jag ofta träffat under det sist förflutna fjärdedels århundradet, en gammal beskedlig karl, som bodde i en backklint på Kungsholmen, hade eget hus och en liten trädgård, vurmade för blomsterodling och tillhörde de stilla i landet. Bland närmare bekanta brukade man kalla honom Örtenkvist, ehuru det stod ett annat namn i mantalslängderna och kyrkboken samt äfven i förteckningar öfver fastighetsägareföreningen i Stockholm.
I sin ungdom skall Örtenkvist hafva sett verlden från många andra håll än från Kungsholmsbergen, men han var just icke meddelsam af sig och brukade aldrig skryta med hvad han sett.
»Roligt har jag egentligen aldrig haft förr än på gamla dagar», sade han ofta, »och fick kojan och täppan något så när i ordning.»
Och emedan han ej haft roligt förut, så roade det ej heller honom sedan att tala mycket om det förflutna, men när han i N. I. T. fick sigte på unge Don Carlos, så tycktes de gamla minnena öfverväldiga honom, och då löstes hans tungas band. Vi behöfde icke använda särdeles stor öfvertalningsförmåga, förr än gamle Örtenkvist upphof sin mun och sade:
»Under mina resor i Spanien uppehöll jag mig någon tid i Sevilla. Den staden känner ni nog, sedan ni läst »En målares anteckningar» af Egron Lundgren. Bättre kan jag ej skildra det sköna Sevilla. Äfven jag hade den lyckan att få bekantskaper bland stadens familjer och tillbragte mången glad afton på dessa tertullias, till hvilka jag mottog så många vänliga inbjudningar.
En kväll satt jag i den vackra patio, gården-salongen, hos Doña Francisca, där jag trifdes så godt. Doña Francisca var en äldre señora, högst aktningsvärd, enka och något fetlagd. Hon hade varit vacker, sades det bland hennes gäster, men nu var hon endast vänlig och tämligen förmögen samt ej heller utan kvickhet. Doña Francisca hade en dotter hemma i huset, ett par andra döttrar voro bortgifta, men hon som var hemma kunde kallas för en fulländad skönhet, och det utgjorde icke någon hemlighet hvarken för henne eller hennes mor.
Många unga karlar umgingos hos doña Francisca, men doña Rosita, den sköna dottern, tycktes icke utmärka någon framför de andra. Hon var glad och vänlig mot alla, stundom äfven yr och riktigt uppsluppen och spelade gärna quatre mains med hvem som helst af gästerna, blott han icke krånglade in sig allt för mycket. Pianot stod i ett hörn af den vackra gården om kvällarne, och där saknades ej heller guitarrer och spanska romanser, mycket blomdoft och en liten tår chokolad bredvid det plaskande springvattnet under Andalusiens klara stjernhimmel. Åh, det var ett paradis. Doña Rosita var mycket skön.
(Hr Örtenkvist stannade i sin berättelse och tycktes vilja för sig sjelf njuta af sina minnen. Den gamle, beskedlige mannen framstod för mig i en helt ny dager. Aldrig hade jag trott honom vara svärmisk. Efter en stunds tystnad återtog han sin skildring.)
»Nå väl, en kväll satt jag i denna vackra patio, och Rosita sjöng och knäpte på sin guitarr. Doña Francisca njöt det ljufva göra intet, med händerna i skötet och blickarne på pations marmorgolf. Kanske att hon sof, den goda frun.
Vi voro tre unga karlar som höllo Rosita sällskap, under det en gammal beskedlig prest tycktes följa värdinnas exempel. Don Alfonso var den äldste af oss. Han bodde i Sevilla och lefde på sina fäders arf, oberoende, ridderlig, bekväm, kanske lat, en vacker andalusier. För Rosita hade han nog stark böjelse, men han kom sig ej för med att tala om det. Don Rafaelo hette den andre spanioren. Han kom från norden, från Gamla Castilien, och var en rask och företagsam karl, hvilken redan flera gånger omtalat för Rosita, att han hölle på att brinna upp af kärlek till henne. Hvad han lefde af, visste man icke. Hans egentliga yrke kände man ej heller. Det sades, att han kommit till Sevilla för att studera — vid den där blomstrande tjurfäktningsakademien. Men han var en ganska fin karl och angenäm i ett gladt lag med andra karlar samt älskvärd och smidig, när det gälde att hålla damer sällskap.
Doña Francisca tyckte rätt mycket om honom. Doña Rosita såg honom ej ogärna och skrattade åt hans glada påhitt, men om hon ville gifta sig med honom, kan jag icke säga. Don Alfonso umgicks också vänligt med don Rafaelo, men önskade likväl, att denne måtte så snart som möjligt åter lemna Sevilla. Den gamle beskedlige presten hvilken innehade någon underordnad ecklesiastik befattning vid domkyrkan, men som också kommit från Gamla Castilien, fastän för många år sedan, sade att don Rafaelo vore en trogen Herrans stridsman, hvilket uttryck vi andra på den tiden icke kunde fatta.
Under det den gamla frun och den gamle presten förhöllo sig overksamma och vi njöto af Rositas friska sång i aftonsvalkan samt don Rafaelo nytjade hvarje paus för att säga den sköna flickan några dussin ömma artigheter hvilka ej taga sig illa ut i Andalusien från en castilianares läppar, visade sig en af husets tjänarinnor, den rundhöftade Pepa, och tvekade ej att störa prestmannens lugn. Hon förkunnade honom, att en person stode der ute i portgången och sade sig hafva något mycket angeläget att meddela gudsmannen.
»Det är väl någon sjuk som behöfver bikta sig», menade presten; »tag reda på adressen och säg, att jag skall komma i morgon.»
»Nej, det är något angeläget», förklarade Pepa.
Presten visade sig missnöjd öfver att hafva störts i ett så angenämt ögonblick. Han gjorde en knaphändig ursäkt och lemnade gården. Efter en kort stund visade han sig åter och vinkade åt Rafaelo. Denne låtsade icke om vinken, utan fortsatte med att säga Rosita de vackraste saker, och Rosita fortfor att sjunga den ena vackra romansen efter den andra.
»Min son!» hviskade presten slutligen och rörde vid Rafaelos arm, och så hviskade han ännu något mera, som jag icke hörde eller åtminstone ej förstod.
Det blixtrade till i don Rafaelos mörka ögon. Han kastade en nästan vred blick på presten, men därpå böjde han sitt hufvud och sade med dämpad röst:
»Jag är färdig.»
Innan doña Francisca hunnit återkomma från sin overksamhet vid det plaskande springvattnet och innan doña Rosita hunnit knäppa det sista greppet på guitarren, hade don Rafaelo redan tagit afsked och var försvunnen. Innan han skyndade bort, hann han dock gifva ett smäktande ögonkast åt den sköna flickan och ett hatfullt åt don Alfonso, så tillräckligt, att det kanske äfven kunde räcka åt mig.
Prestmannen satt ännu en stund kvar, smuttade på sitt chokolad och talade om för oss, att Herrans vägar äro underbara, hvarefter han också snart aflägsnade sig. Don Alfonso fick liksom nytt lif, när hans medtäflare lemnade honom i ostörd besittning af slagfältet, men Rosita förlorade sin glädtighet, lät guitarren hvila och kunde omöjligt öfvertalas att sätta sig vid pianot. Doña Francisca hade svårt för att undertrycka sina gäspningar, och slutligen lemnade don Alfonso och jag den älskvärda familjen.
Det var sent på kvällen, men don Alfonso ville promenera. Han bjöd på fina cigarrer och vi slogo några slag fram och tillbaka på Calle de las Sierpes. Senare på natten förde hemvägen oss åter förbi doña Franciscas hus. Vi hörde sång och guitarrknäppning och sågo en skugga under balkongen utanför Rositas fönster.
»Det är don Rafaelo», hviskade Alfonso till mig, men skuggan försvann, och fönstret tycktes blifva tillslutet. Jag svarade ingenting på min följeslagares anmärkning.
»Tycker ni icke, att någon följer efter oss?» sporde don Alfonso efter en stund. Jag hörde icke något och såg ej heller något. Vi stannade flera gånger, vände oss om och lyssnade, men mörkret var ogenomträngligt och hela kvarteret sänkt i dödstystnad.
Våra vägar gingo snart åt olika håll. Jag utbytte några artigheter med don Alfonso och kom utan äfventyr hem till den fonda, der jag tagit in och ännu bodde kvar, synnerligen för att öfva mig i språket, med hvilket det gick något knaggligt.
Under de näst följande dagarne var jag upptagen med att springa omkring i staden och se på gamla svarta taflor samt hade äfven åtskilliga andra resenärsysselsättningar som upptogo min tid. Först en vecka eller något mer därefter gjorde jag ett besök hos doña Francisca.
Såväl den gamla som den unga señoran hälsade mig med gälla utrop och stora åtbörder. Man hade flera gånger skickat hem till min fonda för att göra påstötning till en liten tertullia igen, men budet hade aldrig träffat mig hemma, och husfolket där hade icke kunnat gifva upplysning om mig, lika litet som det någonsin för mig omtalat sådana budskickningar.
»Vi trodde, att äfven ni försvunnit lika plötsligt, som de andra», sade damerna och bjödo mig på alldeles utmärkta sötsaker.
»De andra?» sporde jag med undran.
»Vet ni icke, att både don Alfonso och vår beskedlige prestman hafva öfvergifvit oss?» förklarade modern.
»Och don Rafaelo sedan», tillade dottern hvilken tycktes finna det sist nämnda ännu obegripligare.
»De hafva alla tre spårlöst försvunnit», hviskade den gamla högtidligt och hemskt.
»Utan att lemna ett enda litet minne af sig», utropade den unga, och det såg nästan ut som en liten daggdroppe perlade i de långa mörka ögonfransarne.
Jag fann förhållandet ytterst märkvärdigt, och så satte vi oss åter ned vid springvattnet och sögo på sötsaker och sysselsatte oss med gissningar. Egentligen hade jag icke något emot att få sitta bredvid den sköna Rosita utan att hafva de der vackra spaniorerna på andra sidan om henne. Nu kunde jag på min rådbråkade spanska åt minstone försöka att vara artig, hvilket aldrig kunnat komma i fråga, då castilianskan och den klingande andalusiska dialekten innehaft hufvudpartierna.
Men Rosita var tankfull och fåordig. Den glädje hon visat, när hon först återsåg mig, hade plötsligt försvunnit. Flera gäster infunno sig. Det var en rigtigt stor tertullia den kvällen, och där gafs naturligtvis mycket prat, af hvilket större delen rörde sig omkring de så plötsligt försvunna tre personerne.
Rosita tyckte det vara underligast, att don Rafaelo så plötsligt lemnat Sevilla, hvilket andra dock funno mindre oförklarligt. Han hade gått ungefär lika oförmodadt som han kommit, sade man, och vore en alldeles okänd person. Deremot förvånade man sig mycket mer öfver don Alfonso, en man med en ställning i samhället, ägendomsägare och sannolikt snart medlem af cortes. Han kunde omöjligt hafva frivilligt lemnat Sevilla. Någon olycka hade troligtvis drabbat honom. Men på hvad sätt? Och det samma måste man säga om den gamle presten, en from Herrans tjenare, utan ärelystnad, som i många år nöjt sig med en mycket underordnad befattning. Det underligaste var dock, att just desse tre som brukat sammanträffa hos doña Francisca samtidigt försvunnit. Man uttömde sig i gissningar.
II.
På resor gör man lätt bekantskaper, sade herr Örtenkvist, men man glömmer dem också lätt, och likväl hade jag icke glömt doña Rosita, då jag, någon tid efter de glada tertullias hos doña Francisca, fann mig i Madrid. Jag hade farit till hufvudstaden, enär det började kännas allt för oroligt i Andalusien. Cabrera’s och Gomez’ band hade gjort ströftåg ända till södra Spanien, och i sjelfva Sevilla hörde man talas om mord och plundring. Det hade till och med berättats, att don Alfonso’s lik en morgon träffats vid Guadalquivirs strand, men jag hade ej sett det och visste ej, huru saken förhölle sig. Hvarken doña Francisca eller hennes dotter ville höra talas därom, och likväl hade doña Francisca aldrig förr föraktat ett godt skvaller.
Doña Rosita var nu mycket tankfull, nästan svårmodig, men hon var lika vacker, och glömma henne kunde jag ej, fastän jag sedan såg så många andra eldiga spanskor, bruna och fagra under ögonen, men äfven blonda, med hår af guldfärg, som man hos oss skulle helt simpelt kalla rödhåriga och tycka kanske, att deras skönhet vore tvifvelaktig. I Spanien har man mer smak än så. Den anmärkningen gjorde jag i synnerhet i Madrid.
En eftermiddag gick jag i Prado och dref på måfå mellan Puerta d’Alcala och Carrera de San Jeronimo. Jag tänkte icke så mycket kanske på lifvet omkring mig, som på doña Franciscas svala och välluktande patio. I Prado var det tryckande hett och ett dam öfver all beskrifning, mycken trängsel och bråk mellan gamla karosser och sköna kvinnor, klumpiga mulåsnor och hvad åtminstone då för tiden ansågs fint och förnämt i Spaniens hufvudstad.
»Agua, agua, quien quiere agua?» skrek någon bredvid mig. Vatten, det var just hvad som mest behöfdes på det stället.
»Agua helada, fresquita como la nieve!» tillade rösten, en ganska behagligt och manligt klingande stämma som tillhörde en af dessa aguadores, vattenförsäljare, hvilka skapats för att hindra den törstande menskligheten att förgås på Castiliens slätt.
Jag vände mig till vattenförsäljaren och lät honom slå upp åt mig ett stort glas agua helada, präktigt isvatten, just hvad man oftast rumlar på i det landet, där nykterheten går hand i hand med de starkaste lidelser och de mest öfverraskande statshvälfningar.
När jag lemmnade till baka glaset, kom jag att något nogare betrakta vattenförsäljaren. Han hade ingenting ovanligt i sitt yttre, utan bar den bruna tröjan, de svarta damaskerna och den spetsiga hatten, som utgöra de galiciska muchados’ vanliga drägt, men det var en blick, en blixt bör jag kanske säga, ur hans svarta öga som plötsligt erinrade mig om den där aftonen i Sevilla, då don Rafaelo så hemlighetsfullt lemnade doña Francisca för att aldrig mer återkomma. Den blicken kunde jag aldrig glömma och, trots den galiciska drägten, kände jag igen don Rafaelo.
Hvarför gick den unge mannen i den kostymen och sålde vatten i Madrid? Det var ej lätt att finna ett svar på den frågan. Innan jag hann ens söka något sådant, hade folkströmmen hunnit skilja mig från vattenförsäljaren. Men det uppstod ett buller, ett springande och förskräckligt larm en stund derefter, och det just åt det hållet, der jag läskat mig med don Rafaelo’s agua helada.
»Det är en carlist!» skrek man i folkhopen. »En spion har smugit sig ända in i Madrid.»
»Slå i hjäl honom!» ropade några. »Häng honom!» skreko andra. »Vräk honom i vattnet», skulle sannolikt äfven hafva ropats, om ej sådant hade varit galnare än allt annat, ett vanvettigt och tomt hot, ty något annat vatten hade Prado ej att bjuda på, än det som fanns i aguadorernas små kuttingar.
Jag försökte att få se, huru den der carlisten såg ut som råkat så illa fast. Det var don Rafaelo, åter igen don Rafaelo. Man släpade bort honom. Jag skulle gärna hafva räddat honom, om jag kunnat, ty om jag också icke tyckte om hans ögonkast, så hade vi dock druckit mången kopp god chokolad tillsammans hos doña Francisca. Var det dess utom sant, att han vore en carlist? Och hvad hade jag med christinos och carlistos att göra?
Men så hördes ett ännu högre rop, ett som tycktes slå hela hopen med fasa.
»Cabrera har trängt fram till Madrid. Han är redan inne i staden. Cabrera tänder eld på våra hus!»
Inom få ögonblick var hela Prado folktom. Hela denna stojande menniskomassa, dessa långörade mulåsnor, dessa stolta ryttare, sköna damer i de klumpiga karosserna, eleganterne, trashankarne, vattenförsäljarne — allt var borta, och jag drogs också med folkströmmen.
Hvart hade don Rafaelo tagit vägen? Hade man verkligen gjort af med honom? Jag visste ingenting och kunde ingenting heller få veta. Hvad jag däremot kom under fund med, det var att Cabrera alldeles icke trängt in i Madrid, men att man i hvilket ögonblick som helst kunde vänta ett anfall af honom. Madrid var i stor förskräckelse. Hvad gjorde då Espartero som ej kom hufvudstaden till undsättning?
Cabrera hade följt med Gomez på dennes ströftåg till Andalusien, hade åter dragit sig upp till mellersta Spanien, slagits och åter slagit, vunnit fördelar öfver den christinska generalen Oraa och understödt don Carlos’ hufvudtrupp, som under pretendentens eget befäl gått öfver Ebro och trängt in i Castilien. Detta var hösten år 1837, då Cabrera’s ströftrupper visade sig framför Madrid.
Det vardt en liflig tid i den store staden. Hvar enda dag föreföll ett uppträde på gatorna. Än trodde man sig hafva fått tag uti en carlistisk spion, än hotade pöbeln att förjaga regeringen som ej kunde försvara staden, än skrek man mot regentinnan, än mot ministrarne, än mot presterna, än mot både regentinna, ministrar och prester. Än förbannade man Espartero, som ej lät höra af sig, än utropades denne general till verldens störste man hvilken endast ville bida lämplig tid. Än ropade man på bröd, hvarvid man naturligtvis också tänkte sig några dugtiga lökar, än talade man om att brunnarne förgiftats. Lifligt var det, som sagdt, och jag dref omkring på gatorna och studerade detta folklif. Och i hvarje ögonblick väntade man att få se Don Carlos tåga in.
En dag vaknade vi vid underrättelsen, att hela den carlistiska styrkan åter brutit upp. Då hördes åter mycket skrik i Madrid, men af det gladaste slag.
»Vi ha ändtligen förjagat de uslingarne», ropade folket som naturligtvis trodde sig vara mycket hjältemodigt.
»Men det skall vara idel vackert folk», sade damerna hvilka tycktes nästan beklaga, att Cabrera ej funnit tillfälle att sköfla staden. »Och don Ramon är en verklig riddersman», tillade de med en suck.
»Don Ramon är en Herrans stridsman», sade presterna, det vill säga då de ansågo sig kunna utan särdeles stor fara yttra detta, i sällskap med barn och kvinnor och de män, som egde lammens fromhet.
Det var Cabrera, som hette don Ramon. Man berättade, att han af Don Carlos utnämnts till grefve af Morello.
»Hvad det låter bra», sade fruntimren bakom sina solfjädrar.
Det vardt åter lugnt i Madrid en dag. Då kom en af mina vänner, en mycket artig karl som visat mig åtskilliga tjänster. Han föreslog, att vi skulle fara ut till Escorial för att se det ryktbara palatset och trakten där omkring.
»Nu kunna vi göra det utan fara att tagas af carlisterne», sade han. »Dess utom slå vi oss fyra eller fem till hopa.»
Förslaget var lockande. Tidigt morgonen derpå åkte vi i ett litet, mer måleriskt än bekvämt fordon, draget af fem raska mulåsnor, ut genom stadsporten. Det bar af muntert öfver slätten. När solen började badda allt för hett, föreslog man, att vi skulle frukostera i ett litet värdshus vid vägen hvilket skulle vara ganska väl försedt, enligt hvad man trodde sig veta. Det var ej utan en ganska angenäm känsla jag steg ned ur den obekväma vagnen och trädde in i den lilla posada, der jag skulle finna den goda frukosten. Ingen mer än värdinnan tycktes dock vara hemma. Då hon tillfrågades, hvar det öfriga husfolket funnes, tycktes hon känna sig förlägen, men jag fäste ej synnerlig uppmärksamhet därvid. Hvad som mest oroade mig var värdinnans bestämda förklaring, att hon ej kunde gifva oss annan mat än en gaspacho.
Som jag förut lärt hvad en gaspacho är, så kan jag ej neka, att jag kände något obehagligt i min tomma mage. Men nöden har ingen lag. Det öfriga sällskapet tog saken temligen lugnt, och jag tror till och med, att de hjälpte värdinnan att laga vår gaspacho i ordning. Det skedde på följande sätt. I en stor skål häldes en god klunk vatten och i det vattnet en tår ättika, hvaruti lades en dugtig portion hvitlök och föga mindre rödlök, åtskilliga stora gurkor, skurna i skifvor, något salt och en betydlig mängd peppar. Så tillagas en gaspacho, och i den doppar man bröd så länge det finnes en droppe kvar i skålen. Det är särdeles uppfriskande, säga spaniorerne, och det märkvärdiga är, att man verkligen kan vänja sig att förtära en sådan sammansättning samt till och med att slutligen fatta tycke för den.
Under det vi som bäst voro sysselsatta med vår frukost och sökte krydda den genom en hel mängd tokroliga infall, hvarpå äfven en allvarsam spanior kan bjuda till en sådan der ättiks-lök-peppar-soppa, stodo plötsligt framför oss några svartmuskiga figurer af ett utseende som alldeles icke var misstänkt, ty det bar så tydligt som möjligt syn för att tillhöra det ädla spanska banditväsendet.
Hvarifrån de der karlarne i en hast kommit, var för mig omöjligt att förklara, och ej heller fick jag tid att sysselsätta mig med något sådant. De sågo gemena ut, men uttryckte sig ganska städadt, då de uppmanade oss att lemna ifrån oss hvad vi för tillfället egde i guld och silfver, reda penningar och annat användbart.
Mitt sällskap, någre unge raske castilianare, tycktes dock icke vilja låta öfverrumpla sig så där utan vidare omständigheter. Pistolpipor vordo synliga. Äfven jag var naturligtvis väpnad och följde kamraternas föredöme. Ett par skott brunno af, men ett ögonblick därefter var hela posadan uppfyld af röfvare.
»Christinska hundar», hette det då, och innan vi hunnit tänka, om vi skulle gifva svar på tal eller ej, lågo vi ganska omsorgsfullt inpackade med tåg och trossar i diligensen som fört oss dit. Och så bar det åter af öfver den stora slätten. Hade jag tyckt mig åka illa förut på morgonen, så var färden nu visst icke bekvämare. Omkring diligensen hofverade sig banditer på ganska vackra hästar, och det vardt en ädel täflan mellan mulåsnor och hästar, men det var vi som fingo sitta eller rättare ligga emellan, och vi lågo sannerligen icke på rosor.
Slutligen stannade tåget. Vi funno oss i Escorial. Aldrig hade jag väl tänkt göra mitt intåg på det sättet i Filip den Andres verldsbekanta slott. Det var icke stort tillfälle att studera Juan Batistas eller hans lärjunges Juan de Herreras stolta arkitektur. Diligensen körde in på en af de stora gårdarne.
»Christinos, christinos!» skrek man omkring oss, och en hop karlar af samma föga förtroendeväckande utseende som våra ledsagare skockade sig bredvid fordonet. Det var ej mycket lugnande. Imellertid var man nog artig att lossa de tåg, med hvilka man fastsurrat våra ben, att draga oss ur vagnen och låta oss få sträcka på oss något, hvarefter vi föstes in i ett hål i palatsets bottenvåning.
»I morgon skjutes han!» sade någon då jag sist bland kamraterne knuffades in i det mörka hålet. Månne det var mig, som röfvaren menade? Högst troligt, tänkte jag. Utsigterna voro således ganska mörka, och i häktet kunde vi ej heller finna någon ljusglimt.
Kamraterne klagade, att de ej hunnit förtära sin gaspacho, ty att få något vare sig vått eller torrt i den närvarande lägenheten, vore väl ej att tänka på. Jag fann tillståndet högst vådligt.
En författare har kallat Escorial det ledsammaste och obehagligaste monument, som en fånig munk och en grym tyrann kunnat hitta på för att plåga sin arma nästa. Den författaren gaf jag fullkomligt rätt, och ehuru jag visst icke sett mycket af det praktfulla, men i många afseenden hemska palatset, tyckte jag mig likväl hafva tillräcklig anledning att göra ganska sorgliga betraktelser. Jag förbannade den stund, då jag låtit öfvertala mig att företaga en sådan lusttur.
Efter åtskilliga timmars väntan, hvarunder vi ständigt hört bullret från krigiska tilldragelser på Escorials gårdar, öppnades fängelsedörren, och skenet af en lykta föll öfver vår ruskiga vistelseort. Det var natt. Vi tillsades att följa mannen med lyktan.
»Hans nåd, grefven af Morello, vill sjelf förhöra er», förklarade mannen, hvilken tycktes vara en ganska hygglig karl och lofvade att skaffa mig ett bättre häkte, i fall jag ej skulle skjutas förr än dagen derpå, om jag först ville skänka honom min sombrero, ty en hatt vore naturligtvis alldeles öfverflödig för mig nu mer, tillade han på ett ganska vänligt och upplysande sätt.
Vi fördes in i ett rum i bottenvåningen, ett mycket stort och tämligen väl utstyrdt rum, så vidt man kunde se i den sparsamma upplysningen. Vid ett bord i rummets öfra del suto några grant utstyrda herrar. Det var krigsrätten i det carlistiska högkvarteret. Don Carlos’ trupper hade alldeles icke öfvergifvit trakten kring Madrid, som man hoppats i nämnde stad. De hade tvärtom satt sig riktigt fast, tycktes det, i Escorials omgifningar, och den så kallade Carl V lät tills vidare dyrka sig i Filip den andres palats, under det han väntade på att få göra sitt högtidliga intåg i Spaniens hufvudstad.
Krigsrättens president var en ung vacker karl. Jag studsade vid hans åsyn och kunde ej undertrycka ett utrop.
»Den där har ondt samvete», sade en af rättens ledamöter ganska högt till sin granne.
Men det var ej det onda samvetet, utan öfverraskningen som aflockat mig mitt utrop. Presidenten hade jag sett förut, senast i Madrids Prado, der jag köpt isvatten af honom, och förut hos doña Francisca i Sevilla. Det var don Rafaelo. Om jag också ej känt igen anletsdragen i det svaga ljusskenet, så var det dock omöjligt att taga miste på de der blixtarne ur de mörka ögonen.
Och man kallade honom »nådig herre» och »grefve», bugade sig och kröp för honom. Don Rafaelo var således ingen mindre märkvärdig person än sjelfve don Ramon Cabrera, grefve af Morello, Spaniens gissel och den katolska trons helige försvarare mot kätteriet, Carl V:s högt betrodde fältöfverste, för öfrigt guerillachef, hvilket ock kan kallas röfvaranförare, en grym och blodtörstig man, då ej ännu trettio år gammal.
Don Rafaelo eller don Ramon behagade småle åt mig till tecken af nådigt igenkännande. Han hade ej behof af att längre förställa sig. Detta småleende gaf i synnerhet mina olyckskamrater ett svagt hopp. Men vi voro anklagade för att hafva skjutit på hans majestät Carl V:s egna trupper, och vi öfverbevisades om detta förskräckliga brott. Don Ramon Cabrera kunde ej rädda oss, äfven om han hyst den lifligaste önskan att göra det.
Hvar och en af oss förhördes särskildt och fick sin särskilda dom, men denna lydde oförändradt för alla: »I morgon skjutes han!» Den domen afkunnades således äfven öfver mig. Min egenskap af utländing kunde ej rädda mig. Jag hade hållit en pistol i min hand, då jag togs till fånga.
När vi åter skulle föras från krigsrätten, öppnades en dörr bakom rättens platser. Några fackelbärare trädde in, och det stora rummets väggar flammade af facklornas sken. En trumhvirfvel hördes, rättens ledamöter stodo upp och bugade sig djupt, nästan ända till jorden, för en skröplig, men mycket praktfullt klädd man som med långsamma steg skred in i salen och behagade kasta en slö blick på oss lifdömda.
Don Ramon Cabrera förklarade hvad frågan gälde och förkunnade, att domen redan vore fäld samt utbad sig hans majestäts stadfästelse derpå, en sannolikt mycket öfverflödig formalitet. Det var således Don Carlos själf eller Carl V, som hans trogna kallade honom, en Bourbon af föga förtroendeväckande utseende. Det ansigtet glömmer jag dock aldrig.
Hans majestät behagade nicka, under det endast orden »skjuta» och »i morgon» kommo öfver hans läppar. Det var alldeles nog, tyckte vi. Efter den högtidliga ceremonien, hördes åter en trumhvirfvel; fackelbärarne satte sig i rörelse; majestätet likaledes; och så var synen försvunnen i Escorials gamla slott.
När vi skulle föras åt vårt håll för att tillbringa en mycket angenäm natt, vinkade Cabrera åt mig och lät fråga mig, om han finge anse mig som sin gäst till i morgon. Jag svarade naturligtvis ja, fastän jag med svidande hjerta skildes från mina olyckskamrater, hvilka återfördes till fängelset.
Don Ramon Cabrera bodde icke i slottet, där han sade sig icke kunna trifvas, utan sof i sitt tält utanför slottsmurarne, och dit fick jag nu i hans sällskap begifva mig. Så snart vi voro ensamma, var min värd själfva artigheten och älskvärdheten, helt och hållet den angenäme sällskapsmannen don Rafaelo, med hvilken jag umgåtts i Sevilla. Han frågade med mycket deltagande efter doña Rosita och doña Francisca och brann af längtan, sade han, att åter komma till Sevilla, men naturligtvis i spetsen för sina trupper och ej blott som späjare, såsom förra gången. Under det vi samtalade — det hade lidit långt på natten — inträdde en prest i tältet och utsträckte sin hand välsignande öfver don Ramon, hvarefter han hälsade ganska fryntligt på mig. Det var vår gamle bekante från doña Franciscas tertullias, nu fältprost i Don Carlos’ här.
Jag kunde ej föreställa mig annat, än att don Ramon för gammal bekantskaps skull ville låta mig behålla lifvet, och den föreställningen gjorde mig ganska meddelsam och nästan sorglös. Det var endast tanken på mina kamrater som oroade mig, men jag hoppades kunna utverka nåd äfven för dem, fastän de »lagliga formerna» ej kunnat undvikas inför krigsrätten.
Under ganska angenämt glam rökte vi en stor mängd cigarretter och fuktade strupen med en läskande limonad. Bland annat ledde jag samtalet på don Alfonso och ville utforska, om don Ramon visste hvart den andalusiske ädlingen tagit vägen, men min värd tycktes icke vilja inlåta sig på det kapitlet. Detta väckte mina misstankar och kom mig att nästan med en hemsk känsla betrakta min värd och älskvärde fångvaktare.
Det var först under nattens senare del, som don Ramon frågade, om jag ej ville sofva några timmar. Han tog god natt af mig och gick till hvila i den inre delen af sitt tält. Hans tjenare tycktes fråga honom något, som jag ej kunde höra, men svaret hörde jag ganska tydligt.
»I morgon skjutes han!» — så lät svaret.
Att jag efter den upplysningen icke fick en blund i mina ögon under den återstående delen af natten, bör ej vara allt för öfverraskande att höra. Jag tänkte dock ej på att fly, ty detta fann jag vara omöjligt. Morgonen bröt in. Jag tyckte mig höra ett starkare buller i lägret än dagen förut. Don Ramon var åter på benen. Vi drucko vårt chokolad till sammans, och värden var å nyo själfva älskvärdheten. Då och då såg han på klockan. Slutligen reste han sig upp, räckte mig handen och sade med ett förbindligt småleende.
»Señor, det gör mig mycket ondt, var därom öfvertygad, men krig är krig. Ni har skjutit på hans majestäts folk. Domen är fäld och skall nu gå i verkställighet ... Är ni beredd? ...»
»Christinos! Christinos!» skallade det i lägret, och det vardt ett skrikande, ett springande och ett hvad fransmannen kallar sauve-qui-peut i hela carlisthopen. Don Ramon Cabrera skyndade ur tältet. Jag återsåg honom aldrig.
Esparteros yttersta förtrupper hade ändtligen hunnit fram. Blotta åsynen af dem jagade Don Carlos på flykten. Cabrera nödgades följa sin herre. "Det bar åter af till andra sidan Ebro. Espartero skyndade tätt efter.
De förtrupper som skrämde carlisterne från Escorial lyckades ej göra många fångar, ty don Carlos’ folk sprang ganska snabbt, men de få som togos skulle naturligtvis såsom upprorsmakare plikta med lifvet. Ty värr voro mina olyckskamrater och jag också bland dessa fångar. Kamraterna hade redan förts ur sitt fängelse och skulle skjutas af Cabreras banditer, då christinos kommo öfver dessa, men de senare visste icke i hvilket förhållande vi stodo till de förre. Hvad var då naturligare än att taga oss för carlister och med det första jaga några kulor genom oss? Med mycken möda lyckades vi dock utverka oss uppskof af tjugufyra timmar.
»I morgon skjutes han!» var det sista jag hörde, då man åter knuffade mig in i ett arresthål. Det tyckes visserligen, att jag skulle börja vänja mig vid det der yttrandet, men det dygn jag tillbragte i christinos’ våld var ännu obehagligare än då jag var carlisternas fånge. Jag hade ej heller don Ramons angenäma sällskap att tillgå, lika litet som hans goda chokolad och fina cigarretter. Christinos läto oss både svälta och törsta. Ändtligen hade olyckskamraterna lyckats skaffa intyg från Madrid, att vi voro rättskaffens christinos hvilka ständigt önskat framgång åt Esparteros vapen. Vi lösgåfvos och kommo utan vidare äfventyr tillbaka till Madrid.
Men jag tyckte mig hafva fått nog af Spanien och reste snart derifrån. — Ni frågar mig, om jag aldrig fick visshet om don Alfonsos öde. Nej, aldrig, men jag fruktar, att han redan i Sevilla den der natten, sedan jag tagit afsked af honom, fallit ett offer för Cabreras svartsjuka. Om doña Francisca och doña Rosita har jag ej heller förnummit något. Den förra är väl icke längre bland de lefvande, och den sköna Rosita har sannolikt nu hunnit utbilda sig till en annan upplaga af hvad hennes mor var för några och tretio år sedan. Men angenämt är det att tänka på Rosita sådan hon var på den tiden, då den äldre Don Carlos ville rädda Spanien.»
Dermed slutade hr Örtenkvist sin lilla berättelse och frågade, om den som nu upptecknat den historien ej ville gå ut i hans trädgård och se huru blommorna trifdes i det vackra vårvädret. Nog var det ett paradis i doña Franciscas patio, men så var det så mycket mindre paradisiskt i Escorials arresthål, då däremot den lilla trädgården på Kungsholmen hela sommaren håller sig lika täck och inbjudande.