Valda berättelser. I/Magistern vid Gråbärgsgatan

←  »I morgon skjutes han»

Valda berättelser. I. av Claës Lundin Magistern vid Gråbärgsgatan

På kapplöpningsfältet  →

Magistern vid Gråbärgsgatan.

I.

Om det också icke gifves någon kungsväg till geometrien, enligt hvad gamle Euklides lär hafva yttrat, måste några små genvägar likväl finnas på det matematiska området, tänkte vi gymnasister, sedan vi under den för öfrigt mycket omtyckte lektor Lundstedts ledning lunkat ett stycke af den torra och dammiga stråten. Dessa genvägar söktes och påträffades, dels genom herr Cyprianus Andersson, dels genom andre enskilde lärare hvilka, enligt gymnasisternas uppfattning, förstodo att göra vetenskapen om just icke angenäm, dock något så när lättsmält, och som kanske icke fordrade, att lärjungarna själfva skulle lösa de kinkiga problemen, utan lade lösningen alldeles färdig för dem efter ett pris af trettiosex skillingar riksgälds stycket.

»Andersson har alldeles fullt», sade en kamrat till mig, då jag ville gå och anmäla mig till matematikens innötning hos nämde lärare, och kan ej taga emot flere denne termin.

Det gjorde mig ledsen, ty jag hade förtroende för herr Andersson och hade hoppats att genom hans lärareskicklighet få ett högt betyg i studentexamen.

»Men långt upp på Norr lär finnas en gubbe som också ger lektioner.»

»Hvad är det för en?»

Kamraten kände honom icke personligen, men hade hört sägas, att han skulle vara ganska skicklig, fastän han naturligtvis icke kunde hafva så många lärjungar som herr Andersson.

Jag förskaffade mig den skicklige gubbens adress. Han bodde långt upp på Gråbärgsgatan, ett godt stycke väg från Riddarholmen, men jag hade föresatt mig att gifva lektor Lundstedt en medtäflare i min matematiska undervisning. Därför lät jag icke vägens längd skrämma mig, utan vandrade till det uppgifna huset vid den nämda gatan.

Det var ett rödmåladt trähus, i hörnet af Gråbärgsgatan och Piparegränden. Det huset står ännu kvar i min hågkomst, men om det står kvar äfven på den nyss nämde platsen, vet jag icke, ty kvarteret Piparen har nu på ett par årtionden ej legat i min väg.

Lärosätet gjorde icke något fördelaktigt intryck på mig, när jag från hörnet af Piparegränden tog det i skärskådande. Kunde ett sådant ruckle vara hemvist åt en lärd magister hvilken ansågs värdig att handleda unge glade gymnasister som tänkte taga högt betyg i matematik? Jag önskade tvifla därpå, men adressen var tydlig, och så steg jag in på gården och i förstugan, där jag möttes af en gammal kvinna som var lika ful som det röda huset, dock kanske med något mindre stark färgläggning.

»Bor här någon magister som ger lektioner?» sporde jag, icke utan motvilja och med svag förhoppning att få ett nej på min fråga.

»Är det magister Broms, lille herrn söker?» gnälde den fula gumman.

Det der »lille herrn» ökade uti icke ringa grad min motvilja för så väl kvinnan som lägenheten. Jag var gymnasist på tredje året och således ej något barn som kunde kallas »lille herrn». Förnärmad vände jag mig om och tyckte mig hellre vilja äfventyra ett lägre betyg, än göra närmare bekantskap med en så obehaglig ort.

»Bromsen träffas en trappa upp, om lille herrn knackar på dörren bredvid trappan», fortfor den gamla, hvarefter hon, utan att vidare sysselsätta sig med mig, stultade ut på gården och styrde kurs åt gatan. Det var kanske mer fruktan att få hennes sällskap än håg för matematiken som förmådde mig att icke vända om, utan krångla mig upp för den branta trätrappan och knacka på den anvisade dörren.

Ett snäsigt »stig in» ljöd inifrån rummet. Jag lyfte på dörrklinkan och inträdde uti ett tämligen stort, men mycket lågt rum. Väggarne voro klädda med böcker från golf till tak, och ehuru det ej var särdeles stort afstånd mellan golfvet och taket, var boksamlingen likväl icke oansenlig. Åsynen däraf satte mig genast i bättre lynne, ty för böcker har jag alltid haft en viss svaghet.

Näst böckerna fäste ett stort hufvud min uppmärksamhet. Detta hufvud syntes på andra sidan om ett vidlyftigt bord som stod framför ett af rummets två fönster och hvilket var öfverlastadt med böcker, en ansenlig hög, stora och små, tjocka och tunna, ordnade på ett sätt, som föreföll såsom den svåraste oordning. Upp öfver bokhögen reste sig hufvudet med ett yfvigt hår och tofvigt skägg, något gråsprängdt i kanterna.

»Hvad är det fråga om?»

Så ungefär lät ett i ord uttryckt, mäktigt brummande som utgick från det stora hufvudet hvilket vände sig åt mig och tog genom ett par ofantliga, cirkelrunda glasögon min person i skärskådande.

Jo, så skall en bokmal af rätta sorten se ut, tänkte jag, en förläst magister som ger handledning i matematik vid Gråbärgsgatan, men högt frågade jag:

»Är det magister Broms?»

Hufvudet nickade, så att hår och skägg fläktade omkring de bleka kinderna, och de cirkelrunda glasögonen sjönko ett godt stycke ned på den tunna näsan.

Det var en komisk uppenbarelse, och likväl kände jag mig icke riktigt böjd för att skratta. Jag framförde mitt ärende, men detta tycktes icke slå an på magistern, hvilkens bägge händer foro fram och tillbaka i det yfviga håret. Icke var han mycket förtjust i förslaget, det kunde jag se, att i plana trigonometrien vägleda en förhoppningsfull yngling. Däremot tycktes han vara förtörnad öfver att hafva störts i sitt arbete, måhända någon ganska märkvärdig vetenskaplig forskning.

Jag nödgades upprepa min fråga och fick likväl vänta på svar. Under tiden inträdde den fula gumman i den lärdes boning, där hon tycktes vara mycket hemmastadd.

»Icke skall lille herrn stå vid dörren», sade hon med en ton som visst skulle vara vänlig, men hvilken jag fann högst osmaklig.

»Var så god och stig fram och sitt», tillade hon med ett vedervärdigt grin.

Jag började fundera på, om hon möjligen skulle vara frun i huset och beklagade i mitt sinne det stora hufvudets olycklige ägare.

Magistern hade fått tag i ett papper som tycktes fängsla hela hans uppmärksamhet, och jag var glömd.

»Nå, det må jag säga, märker magistern inte att han har främmande?» gnälde den gamla kvinnan och väckte den lärde ur hans funderingar.

»Sköt hon sina sysslor», förklarade magistern med mycken värdighet, och jag började känna mig mycket vänligare stämd mot honom, då han så der snäste af den stygga häxan. Att hon icke vore frun i huset, märkte jag också, och äfven det gjorde mig godt. Magisterns hustru skulle aldrig hafva tillåtit sig något så opassande som att kalla mig för »lille herrn».

Gumman gjorde en sur min och försvann ur rummet. Jag fann mig å nyo på tu man hand med magistern hvilken ännu en gång granskade min yttre människa och därefter ändtligen började göra sig närmare underrättad, huru långt mina anspråk på honom sträckte sig. Det dröjde ej länge, förr än vi voro inbegripna i ett ganska lifligt samtal hvilket visserligen rörde sig omkring kvadrat- och kubikrötter samt det eller det talet, upphöjdt till en viss dignitet, men jag tyckte likväl, att det icke saknade allt intresse. Strax derpå sjönk dock hufvudet åter ned bak om den stora bokhögen på bordet. Magistern var å nyo sysselsatt med det arbete, som min ankomst afbrutit, men jag gaf honom icke tid, att å nyo glömma mig.

»Herrn kan ju komma igen i morgon.»

Det var de enda ord jag vidare kunde aflocka det stora hufvudet för den dagen. Jag lemnade magistern och hade i förstugan den förargelsen att åter tilltalas af den fula gumman.

»Nå, lille herrn skall väl läsa för Bromsen, kan jag tro», sade hon och grinade så styggt. »Jo, jo, det kan nog behöfvas att han får sig en liten tillökning», tillade hon, utan att jag förstod, om det vore jag som skulle behöfva en tillökning i kunskaper eller magistern i inkomster.

»Jag skall taga undervisning i matematik för magistern», svarade jag med värdighet, så som en gymnasist bör svara en gammal häxa, och sprang sedan utför trappan, utan att bevärdiga madamen med någon särskild afskedshelsning.

När jag kom ned på gården, tyckte jag mig höra ett försmädligt skratt efter mig. »Hvarför skrattar odjuret?» sade jag för mig själf och skyndade ut på gatan.

Gärna hade jag för alltid vändt ryggen åt det röda trähuset. Trakten föreföll mig högst otreflig; huset var ett gement ruckle; för min nye lärare hade jag ett ögonblick börjat erfara något som liknade deltagande, men han var dock endast en gammal pedant, och hans hushållerska hatade jag. I mina tankar kallade jag henne Blåkullafaster och var nöjd med att hafva hittat på det smekordet åt henne.

Icke kan det under sådana omständigheter vara något lockande för en glad gymnasist att förkofra sig i matematiken. Det var just derpå jag funderade, under det jag begaf mig ned åt Kammakaregatan, och jag började tänka, om det ej vore bättre att hålla mig endast till lektor Lundstedt, den gamle hederlige läraren. Men så kom jag att tänka på, huru kamraterna läto förbereda sig af herr Andersson. Följden af dessa funderingar var, att jag den påföljande dagen åter stretade uppför Gråbärgsgatan, åter utsatte mig för Blåkullafasters näsvisheter och åter bockade mig för det väldiga hufvudet med de cirkelrunda glasögonen.

Sedan gjorde jag det samma regelbundet flera gånger i veckan och drog under lång tid nytta af magisterns lärdomar. Magister Hans Broms var en utmärkt matematiker, och sedermera kom jag under fund med, att matematiken ej vore det enda ämne, hvaruti han ägde djupa insigter.

En besynnerlig karl var han, det kan ej nekas. Han lärer vid mycket unga år hafva tagit sin akademiska grad och snart derefter flyttat till Stockholm, där han slog sig ned i det gamla trähuset vid Gråbärgsgatan, hvarest jag fann honom och småningom under halftannat år lärde känna honom.

Hans Broms hade aldrig sökt någon befattning, aldrig utöfvat någon offentlig verksamhet och aldrig heller erhållit någon utmärkelse, och likväl påstod en och annan som kände honom, att hans namn nog borde värderats af den lärda verlden. Någon personlig beröring hade han aldrig med andra vetenskapsmän. Han ägde inga vänner, blott en och annan bekantskap från studenttiden. Han stängde sig inne för alla, utom för dem han undervisade. Bjudningar mottog han aldrig, och aldrig gick han själfmant heller på besök.

Deremot företog han en vandring nästan dagligen, men han vände högst sällan sina steg ned åt Drottninggatan och andra besökta delar af Stockholm, utan klättrade omkring bland bärgknallarne ofvanför Lilla Gråbärgsgatan och bort åt Sabbatsbärg, och ofta såg man honom vid foten af någon bland de i den trakten surrande väderkvarnarne långa stunder i rad stirra på den vidsträckta utsigten.

Han gick också upp åt Observatoriibacken, på hvars östra brant han då satte sig och skådade ned öfver de små gårdarne vid sandåsens slut. Barnen som lekte omkring Observatorium kallade honom »tokige magistern», ty att sitta så där på yttersta kanten af den branta backen och stirra ned på kyffena vid Saltmätaregatan och Marquardsgränd, det vore väl bra tokigt.

Att han vore en lärd magister, kände hela grannskapet, och de som bodde närmast kvarteret Piparen ansågo honom icke så mycket tokig, som de ej mera hade en vidskeplig fruktan för hans kunskaper, om hvilka hans uppasserska hade de vidunderligaste saker att berätta. Denna vidskepliga fruktan återföll till en del äfven på henne, om hvilken andra gamla kvinnor i grannlaget trodde sig veta, att hon en skärtorsdag varit ute och rest på kvast, hvilket allt jag fick höra af en kamrat, som bodde i Parisgränd. Dessa berättelser kunde endast, tyckte jag då, gifva kraft åt det namn jag skänkt den vederstyggliga kvinnan, hvars rätta namn jag aldrig ansåg mig behöfva efterfråga, men de spredo också ett romantiskt skimmer omkring både magistern och hans gamla hushållerska, och en gymnasist tycker om det romantiska.

Det hände ej sällan, att jag efter timmens slut satt en lång stund kvar hos magister Broms hvilken, oaktadt sin kärlek till ensamheten, tycktes finna nöje i att tala med mig och göra sig underrättad om, huru ungdomen på Stockholms gymnasium uppfattade verlden. Det var dock icke jag som lemnade största bidraget till samtalet, utan det kom, fastän ofta i endast afbrutna meningar, fram mellan det tofviga skägget. I mitt ungdomliga oförstånd kunde jag icke på långt när uppfatta hvad dessa afbrutna meningar inneburo, men jag lyssnade dock till dem med begärlighet och bemödade mig att, så godt sig göra lät, följa magisterns tankegång. Småningom började jag också förstå honom bättre, och hvad han sagt utgjorde ej sällan föremål för mina tankar icke blott under vägen från Gråbärgsgatan, utan äfven då jag borde hafva sysselsatt mig med helt andra föremål.

Hvad hade han att lära mig, förutom i det ämnet som utgjorde egentliga föremålet för undervisningen? Något som han kallade lifserfarenhet, tror jag, men som mest utgjordes af fiendtliga omdömen om verlden, förakt för människorna och missnöje med sin egen lott. Den anspråkslöse lärde var under stundom, efter hvad jag trodde mig se, full af de mest storartade anspråk. Han ville lägga hela verlden för sina fötter, tycktes det, när han vandrade fram och till baka i sitt låga rum i det gamla trähuset. Kanske han tänkte på det samma, när han satt på Observatoriibacken och skådade ned på kojorna i Marquards gränd.

»Den der Bromsen är en underlig karl», tänkte jag, och det samma sade jag också till ett par kamrater, för hvilka jag till och med förtäljde åtskilligt om honom, under det vi på några lediga stunder spelade fortuna hos Winters vid Riddarhustorget, eller under den hebreiska lektionen smögo oss till ett litet kafé vid Myntgatan och fingo oss ett parti bräde, en kopp kaffe och ett saffransbröd, eller då vi med lektor Thedenius gingo ut och botaniserade och hade tillfälle att underhålla ett fritt samspråk.

Förtrolig kunde jag aldrig varda med magister Broms, men han fortfor att prata med mig, när undervisningstimmarne voro slutade, eller rättare att prata med sig själf och låta mig höra på. Och han vardt allt människofiendtligare i sina yttranden.

»Lille herrn kan väl se att Bromsen blir allt tokigare», sade uppasserskan, den gamla häxan, då hennes herre visade henne ur rummet, der hon brukade glömma sig kvar och lyssna på oss.

»Han kommer nog snart på Danviken», tillade hon, liksom för att trösta sig själf och mig.

En dag förtrodde magistern mig, att han aldrig varit ung. Det förskräckte mig.

»Aldrig?» utropade jag och stirrade på honom.

»Aldrig, herre!» röt magistern till.

Jag kunde visserligen icke tro, att Hans Broms kommit till verlden med det der stora, gråsprängda skägget och med den långa åbäkliga gestalten, men likväl låg det en så öfvertygande kraft i hans förskräckliga »aldrig», att jag kände mig hemsk till mods. De besynnerliga historier som berättats af gymnasisten i Parisgränd föllo mig åter i minnet, och jag betraktade min lärare med ett riktigt rysligt deltagande.

Att aldrig hafva varit ung, föreföll mig som föresatt mig att alltid blifva ung som det förskräckligaste af allt förskräckligt, och det tycker jag ännu i denna dag.

»Men magistern har ju varit student?» vågade jag mig att fråga nästan ängslig öfver hvad jag skulle få till svar på frågan.

»I morgon skall herrn ta logaritm-tabellerna med sig.»

Det var hvad magistern svarade. Han satt åter bak om sitt stora bord och gräfde i några dammiga pappersluntor. Jag lemnade honom för den dagen och kände mig riktigt lätt om hjärtat, när jag svängt om hörnet vid Kammakaregatan och nalkades Kungsbacken och den glada Drottninggatan, där lifvet log emot mig med all sitt ungdomliga behag.

II.

Ett par år hade förflutit, sedan jag slutade med mina timmar hos magister Broms. Glömt honom hade jag icke, men jag hade dock aldrig träffat honom under dessa år. När man ströfvar omkring på Ågatorna och i Carolinaparken i Upsala, ser man icke till den som bor vid Gråbärgsgatan i Stockholm. Talas om honom hörde jag alldeles icke. Det var ingen bland mina vänner som kände till mannen.

»Jag undrar, om den gamle bokmalen lefver än», sade jag för mig själf, när jag under en mellantermin stretade upp för Kungsbacken i Stockholm och kom att tänka på den tid, då jag svängde om hörnet vid Kammakaregatan för att infinna mig hos Hans Broms.

»Om jag skulle se efter och, i fall han är i lifvet, göra honom ett besök, var min nästa tanke.»

Jag stod snart på Gråbärgsgatan, utan för det gamla, rödmålade trähuset i hörnet af Piparegränden. Allt var sig likt där i hörnet, tyckte jag, och samma anmärkning gjorde jag på gården samt när jag klef upp för den branta trätrappan. Blåkullafaster såg jag dock icke till, och däröfver sörjde jag visst icke.

Jag knackade på dörren. Ett snäsigt »stig in» ljöd åter alldeles som när jag första gången sökte inträde genom denna dörr. Jag steg in i rummet, men höll på att gå ut strax igen, i tanke att jag tagit miste på dörr, ty där inne såg det alldeles icke ut som i magister Broms arbetsrum. Där satt nu en skomakare och sålade. Han vände mot mig ett helt annat ansigte än det jag fordom fann bak om den stora bokhögen. Och bokhögen själf som gjort ett så djupt intryck på mig första gången var nu förvandlad till en mängd gamla trasiga skodon.

»Broms! Det vete f-n», sade skomakaren. »Före mig bodde en skräddare här, men någon magister har jag alldeles icke hört talas om. Herrn går visst galet.»

Och så drog han i becktråden igen med duktiga tag och tycktes icke bekymra sig om att fortsätta samtalet. Jag lemnade mannen med felslagen förhoppning och vände mig till några andra hyresgäster i gården, men de hade alla flyttat dit för kort tid sedan och visste ingenting om husets forna invånare.

»Man blir lätt glömd här i verlden», tänkte jag, »till och med då man bor vid Gråbärgsgatan.»

Slutligen träffade jag en gammal kvinna som förvånade sig öfver de andra hyresgästernas okunnighet och sade sig mycket väl veta att magistern en dag spårlöst försvunnit samt att det alldeles icke förvånade henne, ty några dagar förut, det hade just varit skärtorsdagen, hade magisterns gamla hushållerska farit upp genom skorstenen, utan att någonsin komma igen.

»Dagens sanning hvad jag säger», tillade den goda frun med uttryck i anlete och åtbörder som ej kunde vara annat än oemotståndligt öfvertygande.

Men så kom en annan gammal fru — Gud vet hvarifrån alla gamla fruar kommo i den egendomen — och försäkrade, att de där historierna vore bara dumheter. Magister Broms hade visserligen mycket hastigt afflyttat, men det hade endast varit för att gifta sig med sin gamla hushållerska hvilken alldeles icke farit upp genom skorstenen, utan rest till Köping för att lyfta ett arf, och det hade varit det som förledt magistern.

Det var hvad jag fick veta om min gamle lärare. Jag skrattade åt hvad jag hört, trodde hvarken på det ena eller andra, men kände mig ledsen öfver att ej hafva lyckats återfinna magistern, och under det att detta sysselsatte mina tankar, vandrade jag ut för Gråbärgsgatan, ända ned till Rörstrandsgatan.

I backklinten fäste ett litet nätt hus min uppmärksamhet. Det var blott envåningshus, men på en hög stenfot, och bak om huset höjde sig topparna af lummiga träd. Glädje och förnöjsamhet tycktes lysa genom de klara rutorna och titta fram ur vecken af de fina fönstergardinerna som draperade sig så vackert omkring präktiga blomkrukor. Från trädgården trängde sig ända fram till gatan ett klingande skratt, harmoniskt, som ett skönt musikstycke, så som endast en ung och lycklig kvinna skrattar. Det var ett skratt som tycktes fullkomligt passa till det lilla vackra huset. Och där på följde tonerna af en munter visa, men det var en basröst som sjöng. Ägarinnan till det klingande skrattet hade således manligt sällskap.

Där bor nog ett förnöjsamt par, tänkte jag, och det lilla huset kom så djupt in i mina tankar, att jag höll på att glömma bort gamle Broms. Men när jag kom ned till Wallins kryddbod, i hörnet af Drottninggatan, föll det mig in att jag skulle se efter i adresskalendern, om magister Broms namn funnes der. Vore han icke död eller verkligen spårlöst försvunnen, såsom en af de gamla fruarna nyss försäkrat mig, skulle jag väl få reda på mannen.

I adresskalendern stod det ganska riktigt: »Broms, H.» Jag vardt glad. Men hvad som stod bredvid störde något min glädje, ty där läste jag »husägare». Det kunde väl icke gärna vara min forne lärare i matematik. Då rann mig i minnet hvad den andra frun nyss berättat, att magistern skulle hafva gift sig med sin gamla hushållerska som fått ett arf.

»Blåkulla faster, hu då!» utropade jag, och herrarne i Wallins kryddbod sågo på mig med undrande blickar.

Jag höll på att glömma se efter hvar husägaren Broms bodde och måste ännu en gång slå upp adresskalendern.

»Broms, H., husägare, Gråbärgsgatan 7» eller 9 eller något dit åt, det mins jag icke nu så noga. Den der husägaren bodde således i trakten och just vid den gata, hvarifrån jag kommit. Jag beslöt att genast vända om dit.

Så gärna jag än ville träffa magistern, önskade jag dock nästan, att det ej måtte ske efter den anvisning som adresskalendern lemnat, ty jag kunde icke förlika mig med att den snillrike vetenskapsman, som jag visste Broms vara, skulle hafva nedsjunkit till en helt vanlig »husägare» och en som dertill kanske fått sitt hus genom giftermål med en gammal afskyvärd häxa.

Vid framkomsten efter den angifna adressen fann jag, till min stora öfverraskning, att det vore just det hus, som jag en kort stund förut skådat med så stort nöje, det lilla envåningshuset på den höga stenfoten med trädgården, de klara fönsterrutorna och de vackra gardinerna, huset, hvarifrån det friska, vackra skrattet klingat i täflan med den muntra visan.

Skulle det vara här magistern bor? Huset kunde ej gärna vara bebodt af mer än en familj, så litet var det. Det var således sannolikt husägarens, antingen denne var min gamle bekante eller ej.

Jag ringde på den stängda porten, hvilken öppnades af en liten nätt tjänstflicka, en fullkomlig motsats till Blåkullafaster.

»Bor magister Broms här?»

Jag lade särskild vigt på titeln, i förhoppning att få ett nekande svar. Men svaret blef fullkomligt jakande, samt upprepades ännu starkare, då jag, för att vara riktigt säker, framstälde samma fråga ännu en gång.

»Det var besynnerligt!» kunde jag ej afhålla mig från att utropa.

»Hvad befall’s?» frågade den lilla nätta tjänstflickan.

»Magistern är således slägt till den herr Broms, som rår om huset», sade jag.

»Det är magistern, som rår om huset», svarade flickan hvilken troligtvis började finna mina frågor underliga.

Jag hade svårt att hemta mig från min förvåning, men frågade dock, om magistern vore hemma och om jag i så fall kunde få tala vid honom.

Det mötte inga svårigheter. Genom ett ljust och rymligt förrum fördes jag in i en tämligen stor sal hvilken var, alldeles som magisterns gamla bostad, fullsatt med böcker från golf till tak. På ett stort bord mellan de två fönsterna syntes också ungefär samma hög af böcker i mindre god ordning torna upp sig, som jag varit van att se i rummet vid hörnet af Piparegränden. Men för öfrigt tycktes god ordning härska, och rummet bar utseende af att vara en bokmänniskas ganska trefliga, till och med smakfulla arbetsrum.

Från bordet reste sig en herre och kom mig till mötes. Jag bockade mig mycket obekant, och han hvilken tycktes vara närsynt skrufvade glasögonen till rätta för att taga mig i skärskådande. En stunds förlägen tystnad uppstod, men afbröts af glasögonsmannens utrop:

»Nå se, det är ju herr . . .»

Han tycktes ett ögonblick söka i sitt minne efter mitt namn, men fann det snart och räckte mig handen vänligt, att icke säga hjärtligt.

Hvad skulle detta betyda? Mannen med glasögonen, som kallade mig vid namn och som tycktes vara hemma på stället, hade visserligen åtskillig likhet med min forne lärare i matematik, och likväl kunde det ej gärna vara samma person. Magister Broms hade redan flera år förut sett ut att vara en gammal karl, bort åt sextio år, tyckte jag. Denne som nu räckte mig handen hade utseende af att vara knappt fyrtio. Hufvudet var visserligen lika stort, det är sant, men ansigtshyn var helt annorlunda, och ögonens uttryck likaledes. Skägget var klippt och ansadt, ett riktigt vackert skägg, utan många grå strån, efter hvad jag kunde se. Håret var ordentligt kammadt, något som jag aldrig funnit vara händelsen med Hans Broms’ gamla hår. Ja, anletsdragen hade en helt annan och ungdomligare prägel. Ej heller voro glasögonen mera så oformliga och cirkelrunda, liksom de varit gjorda för Minervas fågel. Nej, den här mannen bar ett par mycket fina glasögon med knappt märkbara bågar. Skepnaden var rakare, kanske en smula fylligare än gamle magisterns, hållningen mera obesvärad och drägten visserligen enkel och allvarlig, men fullkomligt klanderfri.

Denne person kunde svårligen vara den samme som pluggade matematik med mig några år förut. Sannolikt var han en yngre slägting.

»Ursäkta mig, det är visst magisterns bror», stammade jag något förlägen.

»Nej, nog är jag mitt eget jag», svarade mannen och skrattade.

Jag hade aldrig hört Hans Broms skratta, knappt sett ett leende på hans förlästa ansigte. Jag kände mig ännu förlägnare och gjorde troligtvis en ganska löjlig figur, där jag stod kvar vid dörren och tummade min studentmössa.

»Se så, vi äro ju gamla bekanta», hette det vidare från min värds sida. Det var snällt att herrn sökte upp mig. Var nu god och stig fram och sitt... Får jag bjuda en cigarr?»

Magister Broms hade väl rökt pipa, men en cigarr hade jag aldrig sett i hans våld.

»Kanske det också får vara litet sodavatten och en droppe punsch? I Upsala dricker man ju punsch? Hva’ sa’? Ha, ha, ha!»

Min förvåning var i beständig tillväxt. Jag sjönk ned i en ganska bekväm soffa, tände en cigarr, smakade på sodavattnet som den lilla nätta tjänstflickan på värdens tillsägelse burit in, slog äfven i mig ett glas punsch, men allt detta utan att veta hvad jag gjorde. Mina blickar fortforo att med förvåning vara fästa på herrn i huset som med lätta och säkra steg vandrade fram och till baka i rummet, drog några bloss då och då på cigarren, smakade på dricksvarorna och klingade med mig, under allt frågande om ställningar och förhållanden i Upsala. Jag svarade mekaniskt och stundom alldeles bakfram.

»Hvad säger herrn?» utropade han plötsligt efter ett sådant svar från min sida. »Har Johan Henrik Schröder sökt lärareplatsen i ridkonsten?»

Och han skrattade så att fönsterrutorna darrade. Jag bad om ursäkt och försökte att rätta uppgiften men snärjde in mig ännu värre, rörde ihop Marklin och madame Bishop, Fahlcrantz och Schylanders Ulla och visade mig vara ohjelpligt förvirrad den aftonen.

Huru kunde jag väl annat? Om den person som här skämtade med mig och tycktes så gärna vilja höra allt möjligt om Upsala, både från den lärda och den glada verlden, både rörande vetenskapliga frågor och studentupptåg, om den personen verkligen vore den samme som den gamle magister Hans Broms, hvilken jag känt några år förut, så hade ett underverk inträffat. På naturlig väg kunde det aldrig hafva gått till.

Det började kännas riktigt hemskt, tyckte jag, att sitta i den bekväma soffan och vara vitne till följderna af denna underbara omskapning, men jag kunde omöjligt slita mig lös från denne man. Jag förmådde icke vända blickarna från detta mäktiga hufvud med det blomstrande anletet, dessa lifliga ögon och denna kraftiga kroppsbyggnad.

»Åh ja, människorna äro sannerligen icke så onda som mången pratar», sade han såsom följdsats till något han nyss förut yttrat. »Vi hafva ej gått från ett bättre till ett sämre, utan tvärt om.»

Och så fortfor han att tala godt om sina medmänniskor, att glädja sig åt mänsklighetens stora framsteg samt att äfven låta mig ana, huru lycklig han själf vore.

Skulle det vara ett spefullt tal? Omöjligt, ty det låg ett omisskänligt allvar i hans uttryck. Det var en så trofast manlig klang i hans ord, då han talade om framtidens stora uppgift, och hans ögon glänste af en verkligt hänförande glans, då han skildrade huru hvar och en, äfven den obetydligaste, ej borde känna sig för svag för att draga sitt strå till stacken.

Hans lifliga ord, uppriktiga tolkar för en hög själ, eldade ynglingens sinne, och jag glömde för en stund min förvåning öfver magisterns underbara förvandling hvilken i yttranden och åsigter tycktes vara lika stor som den hans yttre människa undergått.

Han tystnade för en stund och föll i tankar. Därpå kom han åter till sig själf, tog sitt glas, nickade åt mig och drack.

Slutligen kunde jag ej afhålla mig från att helt öppet uttala min förundran, att icke säga min förskräckelse, öfver den underbara förändring han undergått.

Han smålog, klingade ytterligare med mig, smuttade ännu en gång på sitt glas och utbrast:

»Herrn skulle allt bra gärna vilja veta, om den som nu sitter och dricker med herrn verkligen är den samme, som läste matematik med herrn för några år sedan?»

Jag tillstod, att det skulle vara ofantligt kärkommet, ty för ögonblicket visste jag sannerligen icke hvad jag skulle tro.

»Vill herrn äta en enkel middag här om söndag, så skall jag kanske kunna skaffa herrn reda på huru det egentligen hänger i hop.»

Jag tackade och lofvade att komma samt tog för denna gång afsked af min i mitt tycke underbara värd.

Kan det vara Hans Broms själf? Det var hvad jag funderade på, när jag befann mig på hemvägen. Och om det är han, huru är det möjligt att han kunnat så föryngras i yttre och inre afseende? Om hans giftermål hade jag icke erfarit det ringaste. Vore han verkligen gift med Blåkullafaster? Hade äfven hon undergått förvandling?

Med stor otålighet afvaktade jag söndagsmiddagen.

III.

»Här får jag för er föreställa min hustru», sade ägaren till det lilla vackra huset, då jag på söndagen infann mig för att göra heder åt middagsbjudningen.

Ett ungt och vackert fruntimmer räckte mig leende handen och bad mig vara välkommen. En sådan förvandling hade Blåkullafaster omöjligt kunnat undergå. Jag kände mig betydligt lättare till sinnet.

Herrn i huset hade icke ändrat sig sedan jag senast såg honom, och mina farhågor, att hans ungdomlighet då skulle hafva varit endast en synvilla bekräftades således icke. Han tog emot mig med samma vänlighet som förra gången, visade sig lika glad och hade lika godt förråd på samtalsämnen.

Dessa iakttagelser hade jag redan hunnit göra innan jag förestäldes för frun i huset, men jag får erkänna att jag sedermera under middagens lopp hade mina blickar icke så mycket fästa på mannen som på hans hustru, hvilken föreföll mig vara den älskvärdaste kvinna, jag dittills sett, och den vackraste äfven.

Jag lät den goda anrättningen mig väl smaka, men var dock vida mer upptagen af hvad jag såg och hörde än af mat och dryck. Middagssällskapet utgjordes endast af värden och värdinnan samt den som förtäljer denna sanfärdiga historia, och det var nästan uteslutande de två först nämda som underhöllo samtalet, medan jag mest använde ögon och öron.

Jag tyckte mig aldrig förr hafva deltagit uti ett så intressant samspråk. Det rörde sig mest kring allvarliga ämnen, men gick derföre icke trögt och var långt ifrån tråkigt. Ofta kommo glada afvikelser som gåfvo god anledning till ett obesväradt skratt. Ett och annat påminde mig om de samtal, jag under en förfluten tid haft med magister Broms, men det låg dock icke blott en helt annan ton, utan äfven friskare och vänligare åsigter i allt hvad jag nu hörde. Det var som hade de gamla ämnena icke allenast klädt sig i en ny och vackrare drägt, utan också lifvats af en ny och ädlare anda.

Så förflöt middagen, allt för hastigt tyckte jag. När vi stodo upp från bordet, sade värden:

»Tycker icke du, Hulda, att vi skola taga vårt kaffe i trädgården?»

»Det var just hvad jag ämnade föreslå dig, Hans», svarade den unga frun.

»Ni heter då verkligen Hans Broms?» kunde jag ej afhålla mig från att utropa.

»Har ni glömt det?» frågade herrn i huset.

»Det är i mitt tycke det vackraste namn», inföll hans hustru.

»Men, det är sant», återtog mannen, »ni är må hända ännu icke fullt öfvertygad att jag verkligen är jag. Ni tycker kanske att jag undergått en allt för stor förvandling.»

Jag kunde ej neka, att detta just vore hvad jag tänkt på.

»Nå ja, ni har verkligen rätt. Jag måste bekänna att den som nu talar med er icke är den gamle bokmalen, som bodde i hörnet af Piparegränden. Ett underverk har inträffat.»

»Hans!» utropade den unga frun och rodnade starkt.

»Du vill icke att jag skall yppa mitt lifs hemlighet», sade mannen och vände sig till sin hustru, »men jag finner mig just hågad att för vår unga vän här tala om detta underverk. Det passar sig särdeles bra, tycker jag, att i skymningsstunden här midt ibland dina blommor förtälja om det underbara som inträffat . . . Se så, slå nu i kaffe åt oss och låt oss tända våra cigarrer. Flyr du, Hulda? Nå, som du vill. Vi måste väl då på en stund försaka ditt sällskap.»

Det var mycket behagligt i den lilla trädgården, hvilken var vackrare än Stockholms trädgårdar i allmänhet bruka vara. Jag dröjde kvar der till långt in på senqvällen. Hvad jag där erfor har jag noggrant upptecknat och återgifver det här, sådant det ännu, efter ett par årtiondens förlopp, står klart för mitt minne.

——————

Hans Broms satt en dag i sina lärda funderingar och lät det stora hufvudet sjunka ned bak om den stora bokhögen på skrifbordet. Han kände sig trött af ett ansträngande arbete som hållit honom fängslad sedan den tidiga morgonstunden. Tankarne följde icke mera i den stränga ordning som han själf önskade. De företogo sig till och med otillåtna utflygter, än hit, än dit. Magistern tyckte slutligen, att han stode bredvid sig själf och med ömkande blickar betraktade sitt eget »jag».

»Gamle Broms», sade han till sig själf, »hvartill tjena dina mödor? Du säger dig älska vetenskapen, men den är en tyrann, som småningom tager ditt lif. Det stora problemet, som du i så många år sökt lösa, skall kanske aldrig gifva vika för dina öfverdrifna ansträngningar. Har du någonsin njutit af lifvet? Aldrig! Du har aldrig varit ung. Barn var du en gång, men ungdomen hoppade du öfver för att genast kunna egna dig åt vetenskapen. Nu börjar du se eländig ut. De där dårarne, som du ömkar, när du ser dem brusa förbi dig under sin jagt efter nöjet, afundas du dock i själfva verket. Neka icke, gamle Broms, ty jag börjar nu känna dig på fullt allvar. Du skulle allt bra gärna vilja vara med, då tokarne fara Norrtullsgatan ut för under skratt och bjällerklang till de glada lagen vid Stallmästaregården och Hagalund. Du skulle nog vilja lägga din arm omkring en smärt midja och föra en ung, skön kvinna i dansen midt ibland det lysande sällskapet i den där festliga våningen, som du någon gång sett skimra för dina ögon, när dina vandringar sträckte sig ned bland de stora människoboningarne. Du föraktar människorna, säger du, emedan de äro så lättsinniga och okunniga, men du saknar dock deras sällskap och känner ett gnagande missnöje öfver att icke få deltaga i deras njutningar . . . Ja, nu har jag kommit under fund med dig, ock så går det en gång oss alla, ty alla äro vi människor. Några stå emot frestelsen, men de äro mycket få, de som kunna försaka njutningen och taga sin ersättning i arbete . . . Hu, hvad du är vorden gammal, käre Broms på några år. Ett par år till, och det är slut med dig.»

»Ja, det är slut snart», upprepade den Broms, som hört detta tilltal. »Jag har försutit min rätt och låtit lifvet rinna bort. Hvad tjänar det till att längre fortsätta en sådan tillvaro?»

»Ursäkta, herr magister», hördes en mild röst klinga genom rummet.

Hans Broms träffades af detta ljud som med underbar kraft fördref de bilder hvilka gycklat omkring honom. Han reste sitt hufvud och skådade öfver bokhögen. På andra sidan om bordet såg han en skön uppenbarelse, en ung kvinna som med uttrycksfulla blå ögon betraktade honom.

»Gyckelbild», sade magistern för sig själf. »Jag tror att jag snart är verkligt vansinnig. Jag måste arbeta.»

Och han tog åter fatt i sina kalkyler, men åter hörde han detta milda välklingande:

»Ursäkta, herr magister, jag har ...»

»Hvad är det fråga om?» utropade Hans Broms som nu reste ej blott hufvudet, utan hela sin skepnad och med förvånade blickar såg in i de blå ögonen. Det uttryck som låg i dem träffade honom ända in i hjärtat, tyckte han, under det den unga flickans röst ljöd som den ljufvaste musik i hans öron.

»Hvad vill mamsell?» stammade magistern, fängslad af det intryck som öfverväldigat honom.

»Ursäkta, herr magister», fortfor den unga; »jag har fått anvisning på magistern som lär gifva undervisning i matematik.»

»Ja så!» utropade magistern. »Hm, ja så, ingenting annat?»

Han återkom från sin himmelsflygt och var åter läraren i matematik.

»Mamsell har någon liten bror, som ...?»

»Ack nej, jag har ingen bror, men, men ...»

»Hvad vill ni då?»

Hans Broms höll på att åter komma i dåligt lynne, men han såg ännu en gång, alldeles händelsevis, in i de vackra ögonen, och då vek genast det dåliga lynnet.

»Men», fortfor den unga flickan, »jag vill själf hafva handledning i matematik.»

»Ni! Ett fruntimmer!»

Det föreföll magistern besynnerligt. Aldrig förr hade sådant händt honom.

»Jag har läst Euklides’ fyra första böcker, men kan icke fortsätta utan hjälp», försäkrade de blå ögonens ägarinna.

»Och jag skulle gifva den der handledningen?» genmälde magistern. »Nå jag må säga!»

Han hade velat skratta kanske, någonting mycket ovanligt för honom, men plötsligt tycktes han finna, att det skulle vara mindre passande, och då såg han åter mycket allvarsam ut.

Den unga flickan omtalade att hon sysselsatte sig med undervisning, fastän det egentligen icke roade henne och ehuru hon själf behöfde lära mycket.

»Hm, ja så!» sade magistern. »Nå ja, ett fruntimmer kan väl icke göra annat än läsa med små barn och sy skjortor, så vidt hon icke lärt sig att sy kläder eller stå i handelsbod. Koka mat är också kvinnans göra, det är sant.»

»Man säger så», invände flickan, »men jag har tänkt försöka mig på något annat samt vill först och främst studera matematik, och derför har jag vändt mig till magistern.»

Följden af samtalet vardt att magistern tog emot en kvinlig lärjunge, något som aldrig förr händt honom, och åt denna lärjunge egnade kanske större omsorg än åt någon af sine manlige.

Hulda Ros var en fader- och moderlös flicka. Jordiska ägodelar hade hon icke fått ärfva, men hon hade fått en god uppfostran som med hennes klara hufvud och goda hjärta gjorde henne omtyckt af alla med hvilka hon kom i beröring. Den kroppsliga fägringen skämde ej heller bort det angenäma intryck, man erfor i hennes sällskap. De ungherrar, som lärt känna henne hos hennes faster, gamla fru Ros, som hade »inackordering för gentila herrar», voro alla intagna af hennes skönhet och älskvärda väsende och skulle gärna hafva friat, om hon blott velat visa sig något smickrad af den uppmärksamhet som städse visades henne.

Att hon vore fattig, inverkade visserligen kylande på somliga af dessa herrar, dock icke på alla — så lättsinnig är ungdomen — men att hon hällre stängde sig inne med en bok eller sprang och lekte med små barn än att höra på herrarnes artigheter, kändes på längden något tröttsamt för desse beundrare. Hvarken för smickret eller likgiltigheten visade Hulda sig det ringaste känslig.

Hennes kusin, fru Ros’ egen son, trodde dock att den vackra Hulda omöjligt kunde vara känslolös för honom hvilken var mycket insigtsfullare än de andra herrarne och ägde förmågan att väcka deltagande genom ganska skarpsinniga yttranden. Arthur Ros hade tagit »hofrätten» i Upsala och tjänstgjorde uti rättegångsverken i Stockholm samt kallades häradshöfding, något som visade att han redan sutit som domare, »hvilket icke hvem som hälst kommer ut med», enligt hvad han själf brukade säga.

»Kusin Hulda är visserligen litet underlig», brukade häradshöfdingen också säga, »men jag skall nog göra folk af henne, när vi väl äro gifta. Så snart jag får ordinarie tjänst i hofrätten, gifter jag mig, och då skall Hulda min sann få vänja sig af med att läsa matematik och sådant där som icke passar för ett fruntimmer, allra minst för en assessorska som en gång nog stiger till justitierådinna, allt genom sin man, förstås. Då skall hon göra les honneurs i min salong, när jag ser presidenten och hofrättsråden hos mig på en liten priffe.»

Men Hulda hörde icke på hvad kusinen hade att säga. Hon satt på sitt rum och studerade mellan de timmar, på hvilka hon gick omkring och själf gaf undervisning. Ännu för tjugu år sedan vågade ett fruntimmer icke tänka på annan verksamhet än att lemna undervisning, antingen hon själf kunde något eller icke. Hulda kände sig ensam i verlden. Hon saknade en moder, hvilken hon kunde lyckliggöra med sin kärlek, en syster, till hvilken hon kunde förtro sina känslor, en broder, med hvilken hon kunde arbeta för ett gemensamt mål. Hennes omgifning kunde icke ersätta hvad hon saknade.

Sedan Hulda börjat taga undervisning af magister Broms, tycktes en ny verld gå upp för henne. Matematikens studium skärpte hennes omdöme, men det var icke till matematik endast, som lärotimmarne inskränkte sig. Hennes vetgirighet hade alltid varit ovanlig, men tycktes ej känna några gränser sedan Hans Broms för henne öppnat nya utsigter. Hon frågade och forskade och lemnade aldrig läraren i fred för spörsmål, på hvilka han ovilkorligt måste svara.

Under allt detta var hon glad och okonstlad, skrattade gärna samt gnolade till och med på en visa, medan hon väntade på läraren, som stundom måste betänka sig något innan han ingick i svaromål på en kinkig framställning. Hulda gjorde förvånande framsteg, och det hände att magistern stundom utropade:

»Hvem skulle väl hafva trott sådant om en kvinna?»

Så sväfvade dessa bägge, den förut människofiendtlige lärde, och den unga älskvärda lärjungen, fritt omkring på vetandets fält och samlade rika skatter. De samlade bägge, och en vacker dag gjorde den lärde den upptäckten, att han på senare tider arbetade med mycket större lätthet än förut, att han såg klarare in i tingen och erfor större tillfredsställelse af sina bemödanden. Äfven för honom tycktes en ny verld gå upp. Så som han nu såg och kände hade han aldrig förr sett och känt.

»Jag börjar tro, att verlden likväl icke är så galen», utropade han, detta till sin egen förvåning i början, men småningom vande han sig vid den åsigten.

En dag öfverraskade han sig själf med att sitta hos en perukmakare vid Drottninggatan och låta hyfsa hår och skägg, något som ej inträffat på mycket länge.

»Hvarför skall människan icke vara snygg?» sade han, då han lemnade hårhyfsaren och gick raka vägen till en skräddare för att låta göra sig nya kläder.

En annan dag gick han på besök till en gammal kamrat, hvilkens sällskap han undvikit ända sedan de på samma gång tagit studentexamen. Den gamle kamraten var nu en omtyckt läkare i hufvudstaden och såg mycket folk hos sig. Då och då hade han mött Broms på gatan där uppe i Observatoriitrakten, men Broms hade mycket knapphändigt nickat och sedan helt stolt vändt sig åt annat håll.

»Han är väl en kvacksalfvare och lycksökare, kan jag tro», hade magistern mumlat för sig själf.

Nu gick magistern själfmant till denne gamle kamrat.

»Jag tror bror icke känner igen mig?» sade han, då han införts i doktorns mottagningsrum.

»Nej, se Broms!» utropade läkaren slutligen och räckte honom handen. »Sannerligen jag först kände igen dig. Du har förändrats sedan jag såg dig sist.»

»Jo, jo, man varder gammal», sade magistern, och det hördes nästan som en djup suck.

»Det kan jag sannerligen icke säga om dig», menade läkaren. »Åtminstone förefaller du mig yngre nu, än då jag brukat möta dig i Kungsbacken. Och dess utom anhåller jag, att du icke kommer och talar om ålderdom i mitt hus, då jag är minst lika gammal som du. Ett par och fyrtio år må väl icke kallas åldrigt. Men hvad förskaffar mig nöjet af ditt besök? Du ser icke sjuk ut.»

»Nej. jag har aldrig känt mig så frisk», förklarade Broms. »Jag kommer blott för att hälsa på dig och språka om ett och annat.»

»Nå det gläder mig», utropade läkaren. »Min mottagningstimme är just nu slutad och jag har en stunds ledighet. Kanske att du stannar hos mig till middagen?»

Magistern fans icke obenägen. De gamla kamraterna tillbragte flera timmar till samman och upplifvade gamla minnen samt läto det glada samtalet för öfrigt vidröra många olika föremål.

»Det är ju en ganska intressant karl, den där Broms», sade läkarens fru, då magistern tagit afsked.

»Min vän doktorn är den hyggligaste af alla mina gamla kamrater», tänkte Broms på vägen hem. »Jag har lust att hälsa på honom oftare. Hvilket angenämt hem han har!»

Vid tanken därpå suckade magistern å nyo och föll i djupa tankar.

Någon tid derefter infann han sig åter hos läkaren. Han såg då icke så glad ut, som förra gången.

»Hvad har du på hjärtat, gamle vän?» frågade doktorn.

»Ingenting», sade magistern och vankade oroligt fram och tillbaka i doktorns kabinett.

»En kardialgi kanske. Låt oss undersöka.»

»Prat! Jag är frisk till kroppen, friskare än någonsin. För öfrigt fattas mig ingenting, säger jag. Om jag ville tala med dig, så är det icke för min egen skull. Du känner häradshöfding Ros?»

»Unge Arthur Ros? Åh ja, något. Han intresserar mig föga, uppriktigt sagdt. Jag kan väl aldrig tro att han intresserar dig mer.»

»Jo, det är en hygglig ung man, lär hafva förträffliga juridiska kunskaper och kommer att gå långt på tjänstemannabanan. Han skall gifta sig.»

»Ja så.»

»Med . . . med sin kusin.»

»Gratulerar, men jag har ej den äran att känna lilla kusin.»

»Åh, Hulda Ros!»

»Så-å, Hulda Ros? Det låter ju rätt vackert. Men hvad har jag med den saken att göra och hvad har du?»

»Jo-o, det vill säga just icke något, åtminstone icke egentligen, men Hulda Ros är . . . ja hon är ett utmärkt fruntimmer, särdeles god matematiker.»

»Verkligen! Och naturligtvis mycket ful?»

»Hvilken hädelse! Du skulle se hennes själfulla anlete, hennes sköna mun, välbildade näsa och ögonen sedan! Sådana ögon har du aldrig sett. Du skulle höra henne tala, sjunga eller skratta. Du skulle . . .»

»Aha!» utbrast doktorn och började hvissla.

»Du skulle se henne, när hon böjer sitt ljuslockiga hufvud, begrundande något svårlöst problem, eller när hon stolt höjer det och talar om framtidens stora uppgift och sedan åter, liksom skygg för sina egna snillrika ord, som framställa det ädlaste hjärtas ingifvelser och tolka de sundaste tankar, plötsligt tystnar och rodnar. Du skulle höra när . . .»

»Ha, ha, ha!» Doktorns skratt lät obarmhertigt och verkade därför obehagligt på magistern som plötsligt stannade i sitt vackra tal. Hans anlete mulnade.

»Nå väl», återtog doktorn och häjdade sin skrattlystnad. »Hvad vill du, att jag skall göra med denne unge man och denna unga kvinna? Allvarsamt taladt, så kan jag aldrig föreställa mig, att en så rikt utrustad flicka skulle vilja gifta sig med Arthur Ros som är en ganska tarflig karl på själsförmögenheternas vägnar. Åldern gör därvid föga till saken.»

»Jo, min bror, det är just det hon vill. Hon är förälskad. Alla tecken tyda på, att kärleken vaknat hos detta undransvärda väsen. En stor förändring har inträffat med henne. Hennes glädtiga lynne har försvunnit. Hon är tankspridd. Hennes hufvud är alldeles icke mera så klart, när hon skall lösa ett problem. Förr, när hon fick se mig, sprang hon glad emot mig, räckte mig handen och ropade sitt skälmaktiga: God morgon, magistern lille. Nu kommer hon med långsamma steg och vill knapt se på mig samt består mig blott en tyst hälsning. Förr öfverhopade hon mig med frågor och såg mig midt in i ögonen med sina undersköna blickar. Nu frågar hon aldrig och slår beständigt ned ögonen. Ack, den ljufva tiden är förbi, då hon spred sällhet och glädje omkring sig, då hon gjorde mitt arbete lätt, min dag kort, mig själf ung, då jag tyckte att jag undergått den skönaste, men underbaraste förvandling. Då var det sol utom och inom mig. Hvad förmår icke en god kvinna! Hvad uträtta ej ungdom och älskvärdhet!»

»Bra, min hederlige Hans Broms. Så tycker jag om dig. Så har jag aldrig sett dig. Så var du aldrig i unga dagar. Nu först har din ungdom börjat.»

Doktorn var både glad och rörd. Han tryckte med vänskapens kraft magisterns hand.

»Hvad befalls?» stammade magistern.

»Du må väl icke själf vara okunnig om att du är kär i din Hulda?» sporde doktorn.

»Jag!» utropade magistern och såg förskräckt ut.

»Den saken tyckes vara klar», återtog vännen, »och lika klart är att flickan också är kär, icke i sin kusin, den fadde herrn, utan i dig, bror Broms.»

»Hvarför detta skämt?» suckade magistern. »Huru skulle detta älskliga väsen, detta oskuldsfulla harn kunna fatta kärlek till en sådan gammal bokmal?»

»Min vän, du har en själ, och det har flickan äfven efter allt hvad jag kan förstå, men ser du, Arthur Ros har icke fått något af den sorten. En så intelligent ung kvinna kan aldrig tveka i valet mellan dig och en sådan person, som hennes slägting. Tror du mig icke vara så pass mycket diagnost? Hennes lif har varit tämligen tomt hittills, oaktadt allt hvad hon själf gjort för att värdigt fylla det. Nu känner hon sig kompletterad, och så är det med dig också.»

»Men . . .»

»Se så, låt mig tala till punkt. Hvem är det som återgifvit dig lefnadsmod och kraft, då du höll på att förtvifla och i känsla af din sorgliga ensamhet var färdig kanske att göra ett slut på din tillvaro? Hvem är det som håller på att göra dig ung och redan hunnit ett godt stycke på vägen? Hjärtat födes först till lifvet, då kärleken födes däruti. Det är det stora underverket, men som få veta af, emedan de aldrig erfarit verklig kärlek. Din älskvärda lärjunge skänker dig ungdomen, och du beröfvar henne sannerligen icke hennes, då du skänker henne din rika kärlek som höll på att dö ut af brist på ett värdigt föremål, men som nu är så mycket mera lefvande.»

I magisterns anlete växlade uttrycken. Än var det djupt svårmod, än öfverflödande fröjd, moln och solsken om hvarandra.

»Huru skaffa sig visshet om detta virrvarr?» utropade han slutligen.

»Vill du, att jag skall gå och tala med din Hulda?» sporde läkaren, villig och van att göra goda gerningar.

»Jag går själf», sade magistern med fasthet. Han tryckte vännens hand och såg på honom med en tacksam blick, hvarefter han skyndade därifrån.

Tre veckor därefter stod magister Hans Broms brudgum, och Hulda Ros var brud. Kusin Arthur dränkte sin förargelse — sorg var det icke — i ett rummel på Blå Porten. Magistern hade en liten hopsparad penning, för hvilken han köpte det lilla vackra huset vid nedra delen af Gråbärgsgatan, och när han flyttade dit in, var hans förvandling fullkomnad. Han var och blef ung ännu ganska länge. Det lyckliga paret arbetade bägge i vetenskapens och literaturens tjänst samt har ej häller nekat att gifva handledning åt ett uppväxande slägte, till hvars förökande det också själft samvetsgrannt bidragit.

När jag senast träffade detta par — det var för icke så länge sedan vid en svensk badort — hade visserligen magistern, eller doktorn, som han nu mera kallas, fått mycket grått i hår och skägg, men jag tyckte, uppriktigt sagdt, att han såg yngre ut än då jag först gjorde hans bekantskap. Jag kunde ej underlåta att säga honom det, och han tog det icke för en tom artighet, hvilket det sannerligen ej häller var, utan tryckte sin ännu blomstrande och vackra hustrus hand och sade:

»För att göra Faust ung på fullt allvar tarfvas icke någon Mefistofeles, endast en Gretchen så rikt utrustad på hjärtats och hufvudets vägnar, som min är.»

——————