Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Första Boken Mose

←  Företal

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Första Boken Mose (Genesis)

Andra Boken Mose >> Kort öfwersigt  →

GENESIS.

Första Boken Mose.

1. Capitel.

Werlden, Menniskan skapas.

I begynnelsen skapade Gud Himmel och Jord.* *Ps. 33: 6. Ps. 90: 2. Joh. 1: 3. Col. 1: 16. Ebr. 11: 3.

Endast Gud är ewig, utan begynnelse och ända. Allting annat har en begynnelse, ett ursprung. Om begynnelsen talar Johannes (Ev. 1: 1): I begynnelsen war Ordet, och Ordet war när Gudi, och Gud war Ordet. Ordet är Guds Son, den andre personen i Gudomen. Gud skapade genom ordet. Att skapa betyder att frambringa af intet. Werldens skapelse är en gerning af Guds fria kärleksfulla wilja. Han will förhärliga sitt namn i en skapad werld och lyckliggöra skapade wäsen. Himmel och jord innefatta allting. Denna vers innebär icke, att himmel och jord skapades på en gång, utan att allting i sin ordning har sin begynnelse och är skapat genom den Allsmäktiges ord.

2. Och jorden war öde och tom, och mörker war på djupet, och Guds Ande swäfwade öfwer wattnet.

Jordens ämne skapades utan ordnad gestalt och utan särskilda wäsen. Af 2 Pet. 3: 5 lära wi, att jorden af wattnet och i wattnet bestånd haft genom Guds ord. Guds Ande är den tredje personen i Gudomen. Himmelen är gjord genom Herrans ord, och all dess här genom Hans muns Anda, Ps. 33: 6. Herrans Ande meddelade lifsrörelse åt det skapade werldsämnet. Somliga delar krystalliserade sig till hårda bergmassor. De särskilda ämnen, hwaraf jorden består, hwilka förut woro i ett upplöst och oordnat tillstånd, blefwo åtskilda och ordnade, och bildade genom egna inre förwandtskaper, som drogo dem tillsammans, bestämda, sammanfatta kroppar. Somliga ämnen ingingo ingen sammansättning, utan förblefwo i enkelt skick, såsom metaller m. m.

3. Och Gud sade: Warde ljus, och det wardt ljus.* *2 Cor. 4: 6.

4. Och Gud såg ljuset, att det war godt. Då skilde Gud ljuset ifrån mörkret.

5. Och kallade ljuset Dag, och mörkret Natt. Och wardt af afton och morgon den första dagen.

Innan solen gaf ljus, utwecklade sig omkring jorden ett eget ljus derigenom, att Guds Ande åstadkom rörelse i jordens ämnen och skilde ljuset från mörkret. Jorden kan ännu, fastän i ringa mån, utweckla ljus, t. ex. norrskenet är ett ljus, som jorden utvecklar af sig sjelf. Ljus kan tändas i luftkretsen genom åskan. Den elektriska elden uppfyller hela jorden och åstadkommer ljus, så snart den sättes i rörelse. Dessutom finnes mycken eld uti jorden, hwilket bewisas af de eldsprutande bergen. Då upplösta ämnen krystallisera sig och antaga hårda, bestämda gestalter, så utwecklas derwid ljus. Bergens bildande bidrog således utan twifwel till detta ljusets frambringande. (Venus och andra planeter hafwa äfwen ett eget ljus, utom det som de få från solen). Detta ljus på jorden omwexlade på bestämda tider, så att derigenom dag och natt uppstodo, innan solen blef medlet till att sätta ljusämnet i rörelse.

6. Och Gud sade: Warde ett Fäste emellan wattnen, och åtskilje watten ifrån watten.* *Jer. 10: 12. cap. 51: 15.

7. Och Gud gjorde fästet*, och åtskilde det watten, som war under fästet, ifrån det watten, som war ofwan fästet. Och det skedde så. *Es. 40: 22.

Fästet är den luftkrets, som omgifwer jorden. Wattnet under fästet äro haf, sjöar och floder m. m., och wattnet ofwan fästet äro molnen, som swäfwa öfwer oss, och allt det watten som finnes i luften. (Då wattenångorna i molnen samla sig till droppar, så falla de ned såsom regn; frysa de i fallet, så är det hagel; frysa wattenångorna, innan de blifwit droppar, så är det snö; då wattenångor ur luften samla sig på marken, så är det dagg; om dagen fryser, så är det rimfrost; då molnen swäfwa nära wid jorden, så kallas de dimma). Luftkretsen är ett nödwändigt lifselement för alla lefwande wäsen på jorden, och den utgör liksom gränsen emellan himmel och jord. Det är luftkretsen, som gör att wi se det sköna, blåa himlahwalfwet. Funnes icke luftkretsen, så skulle wi öfwer oss icke kunna se någonting annat än mörker; solen skulle blott synas såsom en ljus skifwa på mörk botten, och stjernorna om natten såsom ljusa punkter utan något annat än mörker omkring dem. Luftkretsen är den hufwudsakliga werkstad, der skapelsen på wisst sätt ännu beständigt förnyas genom uppehållelsen. Ordet fäste betyder på grundspråket det utbredda eller hwalwet.

8. Och Gud kallade fästet Himmel. Och wardt af afton och morgon den andra dagen.

Fästet kallas himmel. Det är skyhimmelen. Då himmelens fönster upplåtas, så regnar det, och jorden blifwer fruktbar. Mal. 3: 10. Då himmelen igenlyckt warder, så regnar intet, 1 Kon. 8: 35. I swår torka säges himmelen wara af koppar, 5 Mos. 28: 23. Den andra himmelen måste wara alla himlakroppar, stjernornas otaliga härar. Om de tredje himmelen talar Aposteln, 2 Cor. 12: 2. Denna himmel kallas i samma cap. v. 4, Paradis, der Aposteln hörde outsägliga ord. Det war den osynliga werlden, der de saliga menniskornas andar hafwa sina boningar. Gud är öfwer allt. I bönen Fader wår heter det: i himlom eller i himlarna. Salomo säger: Si, himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa dig, 1 Kon. 8: 27. Efter en ny omwexling af ljus och mörker war med fästets skapelse den andra dagen fulländad.

9. Och Gud sade: Församle sig wattnet, som är under himmelen, uti besynnerligt rum, att det torra må synas. Och det skedde så.* *Ps. 33: 7. Ps. 104: 8, 9.

10. Och Gud kallade det torra Jord, och wattnets församlingar kallade Han Haf. Och Gud såg, att det war godt.

Bergens bildning förorsakade wattnets sjunkande och samling till särskildta rum. Af berg och höjder blef det torra, som kallas jord, och af wattensamlingarne blefwo haf.

11. Och Gud sade: Bäre jorden gräs och örter, som frö hafwa, och fruktsamma träd, att hwart och ett bär frukt efter sin art, och hafwer sitt eget frö i sig sjelf på jorden. Och det skedde så.

12. Och jorden bar gräs och örter, som frö hade, hwart efter sin art, och träd, som frukt buro, och hade sitt eget frö i sig sjelfwa, hwart efter sin art. Och Gud såg, att det war godt.

13. Och wardt af afton och morgon den tredje dagen.

Jorden bär genom det skapande ordet gräs och örter och träd, hwilka alla hafwa förmåga att genom fortplantning bibehålla och föröka sig, för att smycka jorden med frisk, grönskande blomsterskrud. Alla dessa ting, som för jorden äro en prydnad, äro tillika bestämda att wara en outtömlig förrådskammare af lifsmedel för otaliga lefwande wäsen.

14. Och Gud sade: Warde Ljus uti himmelens fäste, och åtskilje dag och natt, och gifwe tecken, månader, dagar och år.* *Ps. 136: 7, [et]c. Jer. 31: 35.

15. Och ware för ljus uti himmelens fäste, och lyse på jorden. Och det skedde så.

16. Och Gud gjorde twå stora ljus; ett stort ljus, som regerade på dagen, och ett litet ljus, som regerade natten, och stjernor.

17. Och Gud satte dem uti himmelens fäste, att de skina skulle på jorden:

18. Och regera dagen och natten, och åtskilja ljuset och mörkret. Och Gud såg, att det war godt.

19. Och wardt af afton och morgon den fjerde dagen.

Solen, månen och stjernorna woro utan twifwel skapade i begynnelse, likasom jorden; de innefattas uti ordet himmel i 1 v. Men såsom på jorden skapelsen fortfor, så fortfor den på solen, månen och stjernorna i beständigt fortgående utweckling, och på fjerde dagen skapades omkring solklotet det glänsande ljushaf, hwarmed den upplyser jorden och de andra planeterna. Derigenom blef solen synlig på jorden, derigenom blef den sol; förut war den icke sol. Månen kunde icke förr hafwa något ljus, den kunde icke sprida någon glans till jorden, förr än den sjelf fick ljus från solen. Planeterna kunde icke heller hafwa något ljus, hwaruti de såsom stjernor kunde synas för jorden, förr än solen upplyste dem. Solens ljus består uti den ljuskrets, som den har omkring sig, likasom ljuskretsen omgifwer jorden. Stundom kunna de stjernkunniga genom öppningar i denna ljuskrets se in på solens egentliga kropp, som i sig sjelf är dunkel. I werldsrymden finnes ett ljusämne, som genom solens ljus sättes i rörelse, och i wår luftkrets och på wår jord åstadkommes ljus och wärme derigenom, att jordens egna ljusämne, som skapades på första dagen, genom solens strålar sättes i werksamhet. Ljusstrålarne medföra ingen wärme ifrån solen, utan de upptända den i luften och på jorden genom sammanwerkning med den egna wärme, som i fördoldt skick finnes i och omkring jorden. I den tomma rymden öfwer wår luftkrets råder beständigt en starkare köld än wår strängaste winterköld.

Solen och månen hafwa för jorden den bestämmelsen att regera dag och natt och bestämma året och årstiderna. Genom solens och månens gång åstadkommas dagar, månader och år, hwartill jordens egen rörelse på sitt bestämda sätt medwerkar. Sol och måne äro tecken, att jorden är beroende af himmelen. Utan inflytelse från himmelen kan jorden icke bestå. Detta skall också wara oss ett tecken, att wår själ, den wigtigaste delen af wårt wäsende, icke kan bestå och hafwa det rätta lifwet och sann frid och sällhet, utan att lysas och wärmas af rättfärdighetens sol. Genom himmelens krafter hålles jorden i sin fasta gång genom inflytelse från himmelen klädes den i sin fägring och omgifwes af lefwande wäsen. Så skall Christus wara den medelpunkt, omkring hwilken wår själ rörer sig, och från hwilken wi emottaga ljus och wärme och lifskrafter.

20. Och Gud sade; Göre wattnet af sig krälande och lefwande djur, och fåglar, som på jorden flyga under himmelens fäste.

21. Och Gud skapade stora hwalar, och allahanda lefwande och krälande djur, som wattnet af sig gör, hwart efter sin art, och allahanda fjäderfåglar, hwart efter sin art. Och Gud såg, att det war godt.

22. Och wälsignade dem och sade: Warer fruktsamme, och förökens, och uppfyller hafwets watten, och fåglarne förökte sig på jorden.* *1 Mos. 8: 17.

23. Och wardt af afton och morgon den femte dagen.

Jorden stod nu färdig, försedd med förråd att uppehålla lefwade warelser; boningen är beredd, och det stora ljuset upptändt i höjden. Nu frambringas boningens innebyggare. Wattnet och luften lyda Skaparens ord och framalstra krälande lefwande djur och fåglar; nu hwimla luft och haf af underbara skapelser, bestämda att föröka sig och uppfylla hafwets watten och luftens rymder omkring jorden.

24. Och Gud sade: Göre jorden af sig lefwande djur, hwart efter sin art, fänad, krälande djur, och wilddjur på jorden, hwart efter sin art. Och det skedde så.

25. Och Gud gjorde wilddjur på jorden, hwart efter sin art, fänad efter sin art, allahanda krälande djur på jorden efter sin art. Och Gud såg, att det war godt.

På den sjette dagen skapade Gud af jorden lefwande djur wart efter sin art. Den af Gud meddelade kraften gaf lif åt wäsen af mångfaldiga gestalter. På femte dagen skapades lefwande warelser af watten och luft. Dessa äro ofullkomligare än de, som skapades af jord. Landdjuren äro närmare beslägtade med menniskan.

26. Och Gud sade: Låt oss göra Menniskan till ett beläte, det oss likt är, den råda skall öfwer fiskarne i hafwet, och öfwer fåglarna under himmelen, och öfwer fänaden, och öfwer hela jorden, och öfwer allt det som kräler på jorden.

27. Och Gud skapade menniskan sig till ett beläte, till Guds beläte skapade Han honom*, Man och Qwinna skapade Han dem. *1 Mos. 9: 6. Wish. 2: 23. Eph. 4: 24. Col. 3: 10.

Hittills har skapelsen blifwit frambragt genom det ena allmaktsordet efter det andra, men nu börjar en högre skapelseordning; nu skall den innewånare skapas, som är bestämd att herrska öfwer denna sköna, ljusa werld, full af lefwande underordnade wäsen. Ännu fanns ingen warelse på jorden, som kunde slå upp ögonen mot sin Skapare, ännu fanns intet öga för det högsta ljuset, ännu fanns ingen förnuftig själ, som kunde utsträcka armarne mot sin Skapare och med kärlek utropa: min Fader! Ett sådant wäsende skall nu frambringas. Derwid sker en rådplägning i Gudomen; här werka Fader, Son och Ande i högsta grad gemensamt. Guds Son, det ewiga ordet, bestämmes och låter bestämma sig till Försonare. Syndafallet förutses. Till synd och undergång kan menniskan icke skapas, men en Försonare och Medlare är närwarande och blifwer för menniskan en borgen. Han är föresedd före werldens begynnelse, 1 Pet. 1: 20. Till Hans beläte skapas nu menniskan, för att herrska på jorden, fullkomna sig sjelf och förhärliga Guds namn. Aposteln säger, Col. 3: 10, Ikläder eder den nya (menniskan), den der förnyas till Hans kunskap och beläte, som honom skapat hafwer. Dessa ord wisa, att Guds beläte intrycktes i menniskans ande. Det war med anden och förnuftet hon skulle herrska öfwer jorden. Menniskan skulle i werlden utföra sin Skapares wilja, såsom den af Honom tillsatte synlige konungen. Förmågan att känna och älska Gud, och att i denna kunskap och kärlek åtnjuta den högsta sällhet, gör menniskan till en spegel, hwaruti Guds wäsende tydligast kan uppenbara sig. Förnuft och kärlek äro icke möjliga utan frihet; derföre hörer friheten nödwändigt till Guds beläte i menniskosjälen. Denna bild af sig sjelf, som Gud har intryckt i menniskans ande, skall menniskan uttrycka i tänkesätt, wilja och lefwerne, och derigenom wisa ett återsken af Guds egenskaper till Hans namns förhärligande. Förmågan att weta hwad som är rätt och sanning är en del af Guds beläte, som kommer att i ewighet fortfara äfwen hos de osaliga menniskorna; ty kunde detta upphöra, så kunde menniskan icke widare hafwa någon känsla af synden, och då kunde icke heller straffet fortfara. Men det hufwudsakliga af Guds beläte, förmågan att älska Gud och att lefwa i Hans gemenskap, är genom synden förloradt, förståndets ljus i andliga ting är slocknadt, och wiljan är ohelig. Till Guds belätes återställande fordras en gerning af Gud, som kallas ny skapelse. Ps. 51: 12. 2 Cor. 5: 17. Eph. 2: 10.

28. Och Gud wälsignade dem, och sade till dem: Warer fruktsamme, och föröker eder, och uppfyller jorden, och hafwer henne under eder, och råder öfwer fiskarne i hafwet, och öfwer fåglarna under himmelen, och öfwer alla djur, som kräla på jorden.

29. Och Gud sade: Si, jag hafwer gifwit eder allahanda örter, som frö hafwa på hela jorden, och allahanda fruktsamma träd, och träd, som frö hafwa i sig sjelfwa, eder till mat.* *1 Mos. 9: 3.

Gud gaf åt menniskan sin wälsignelse, som medförer tre särskilda förmåner, och wisar sig på tre olika sätt. Det första menniskoparet skulle befolka jorden, så att hela menniskoslägtet skulle hafwa en gemensam stam. Detta war nödwändigt, på det återlösningen skulle blifwa möjlig. Englarne deremot skapades hwar för sig särskildt, och de som föllo gjorde det med egen fri öfwerläggning. De hafwa icke något gemensamt slägte; derföre war det icke möjligt, att Guds Son kunde återlösa dem, ty Han kunde hwarken skapas eller födas till engel. Men för att blifwa deras Medlare, hade Han nödwändigt måst hafwa deras natur. Ebr. 2: 16. Att menniskoslägtet blef skapadt såsom ett par med den här gifna wälsignelsen, war ett nödwändigt wilkor för återlösningen. Den andra wälsignelsen war att menniskan insattes till jordens synlige beherrskare med en af Herran gifwen fullmakt, som hade outsägligt mycket att betyda. Denna makt berodde derpå, att menniskan skapades till Guds beläte. Då Guds beläte i hufwudsaken förlorades, så gick äfwen denna makt till en del förlorad, men blifwer igenom det nya lifwet i Christo återställd. Den har redan i betydlig mån blifwit återställd genom christendomen. Det är ock i christenheten, som de allraflesta och wigtigaste upptäckterna hafwa blifwit gjorda; christna hafwa utforskat naturens lagar och naturens krafter, så att icke blott wetenskaperna gjort stora framsteg, utan utomordentliga ting kunna åstadkommas, som man för icke länge sedan ansåg omöjliga, t. ex. att med eldens kraft drifwa skepp emot wåg och wind. Så snart menniskan blir christen, så får hennes wäsende och hennes lefwerne, hennes boning och husliga lif, samhällets skick, och det land hon bebor, en helt annan beskaffenhet än förut. De hedniska folken weta icke af någon sådan upplysning, som de christna. Äfwen härutinnan är ordet sannt: mörker öfwertäcker jorden, och mörkhet folken. För hedningarne är jorden full af mörka okända makter, som de med trolldomsmedel söka att beherrska. Mellan Skaparen och naturen känna de ingen rätt skillnad. För all wår kunskap hafwa wi att tacka uppenbarelsens ljus, som sätter själen i werksamhet. Den tredje delen af wälsignelsen bestod deruti, att allahanda örter och frukter bestämdes till menniskans näring.

Denna trefaldiga wälsignelse fick genom syndafallet en bedröflig wändning; den första delen deraf förorenades med syndiga köttsliga lustar, den andra delen wanställdes genom egenkärlek, högmod, herrsklystnad och tyranni, den tredje genom snålhet, girighet och njutningsbegär. Det goda har menniskan genom synden förwandlat till ondt; syndens trenne hufwudrötter, ögonens begärelser, köttets begärelse och ett högfärdigt lefwerne fattade rotfäste i den wälsignelse, som hade blifwit åt menniskan gifwen. Synden har intet sjelfbestånd och ingen näring i sig sjelf, den suger sin näring utur Herrans helgedom, den föder sig på de krafter och gåfwor, som Han har gifwit.

30. Och åt alla djur på jorden, och alla fåglar under himmelen, och allt det, som kräler på jorden, och lif hafwer, att de skola hafwa allahanda gröna örter till att äta. Och det skedde så.

Guds godhet wisar sig widare deruti, att Han försörjer allt det, som lefwer och röres på jorden. Ps. 104: 27 Ps. 145: 45, 16.

31. Och Gud såg på allt det Han gjort hade, och si, det war allt ganska godt.* Och wardt af afton och morgon det sjette dagen. *Syr. 39: 21, 26.

Gud såg hwarje skapelsedag på hwarje särskild del af sin skapelse; nu öfwerskådar han sina fulländade werk i deras helhet och härliga sammanhang. De sex skapelsedagarne äro till ända, skapelsen är fulländad, och si allt war ganska godt. Då Gud först hade skapat werldsämnet utan ljus, så war mörkret eller natten skapelsens början, och natten gick före dagen. Då Gud bjöd ljuset utur mörkret lysa, 2 Cor. 4: 6, så följde dagen på natten. Derföre började dygnet med aftonen.

2. Capitel.

Sabbathen, Lustgården, förbjudna Träd, Mannen, Qwinnan.

Så wardt nu himmel och jord fullkomnad med all sin här.

Himmelens härar äro himlakropparna och alla de lefwande skapade wäsen, som i himlarna finnas. Då werlden skapades, lofwade morgonstjernorna Herran, och alla Guds barn fröjdade sig, Job 38: 7. Wi kunna deraf sluta, att fixstjernorna, de faststående stjernehärarne, redan funnos då jorden grundades, och att de äro boningar för de lefwande wäsen, som här kallas Guds barn, och som fröjdade sig öfwer jordens skapelse. Denna fröjd har utan twifwel en djup betydelse. De insågo wäl, att den Allsmäktige hade börjat en skapelse af ganska owanlig beskaffenhet, som på hela werldsaltet skulle hafwa en stor inflytelse. Dessa Guds barn wisste wäl, att deras fallna bröder, som icke blifwit beståndande i sanningen, hade blifwit nederkastade till ett mörker, som stod i sammanhang med jorden, och att på denna jord den stora kampen skulle kämpas mellan dessa fallna englahärar och det nya slägte, som på jorden skapades. Denna kamp kunde icke annat än hafwa en stor betydelse för alla de englar, som hade blifwit beståndande i sanningen. Men utan twifwel wisste de något om det härliga rådslut, som i gudomen war fattadt före werldens begynnelse, att en Återlösare och Medlare i denna nya skapelse skulle uppträda. Englarne betrakta med lust återlösningens stora hemlighet, 1 Pet. 1: 12. Det är endast i Christo Jesu som Gud förenat sig i wäsens gemenskap med något skapadt wäsen, och detta wäsen är menniskan. Den förklarade Frälsaren, som är både Gud och menniska, är äfwen englarnes konung. Äfwen de åtnjuta alla Guds wälgerningar genom Honom, och på det sättet är Han äfwen deras Medlare, fastän icke deras Försonare. Att det ewiga ordet antog menniskonatur, wäckte deras djupa beundran och framkallade deras lofsånger, Luc. 2: 10, 13, 14. Guds wiljas hemlighet blef då förkunnad, att allting skulle sammanfattadt warda i Christo, både det i himmelen och på jorden är, och den uppståndne Christus är upphöjd öfwer all förstadöme, wälde, makt, herradöme och allt det som nämnas kan, icke allenast i denna werlden, utan ock i den tillkommande, Eph. 1: 9, 10, 21. Såsom dessa härskarors Gud kallas Hen Herren Zebaoth, härarnes Herre. Dessa himmelska härskaror fröjdade sig, då jorden skapades, emedan det war här Guds kärlek skulle i allrahögsta mått uppenbaras. De märkte, att Gud här skapade något nytt af högre beskaffenhet än alla andra skapelser, en werld, der enda Sonens härlighet skulle uppenbaras, och der Han skulle blifwa den Medlare, i hwilken allting i himmelen och på jorden skulle sammanfattadt warda. I Christo komma äfwen englarne i närmare gemenskap med Gud, än de eljest hade kunnat komma. I Christo har Gud liksom gått in i sin skapelse, Han har förenat sig med ett skapadt wäsen, för att i Honom möta sina skapade andar, hwilka eljest icke kunde fatta och älska den Oändlige, den Ewige och förborgade, såsom de nu kunna, då Han i Christo låter dem se sitt ansigte.

Jordens härar äro alla ting, som på jorden äro.

2. Och Gud fullkomnade på sjunde dagen sina werk, som Han gjort hade, och hwilade på sjunde dagen af alla sina werk, som Han gjort hade.* *2 Mos. 20: 11. cap. 31: 17. 5 Mos. 5: 14. Ebr. 4: 4.

3. Och wälsignade sjunde dagen och helgade honom, derföre att Han på honom hwilade af alla sina werk, som Gud skapade och gjorde.

På sjunde dagen war skapelsen slutad, och Gud helgade denna dag till hwilodag. Att Gud hwilade will säga, att Han upphörde att skapa på det sätt, som förut hade skett. Men ordet hwilade innebär äfwen, att Han, om wi så få tala på menniskosätt, wederqwickte och fröjdade sig. Menniskan, skapelsens krona, med Guds beläte i själen, stod framför sin Skapare såsom salig och lofsjungande ande, liksom omfamnande sin Fader, och Fadrens blick hwilade på det älskade barnet, såsom då en fader blickar in i sitt barns glada, lifliga öga, och hans ansigte hwilar der.

Den sjunde dagen war wår Lördag. Ordet Sabbath betyder hwilodag. Det war således på Fredagen menniskan skapades, och det war på en Fredag hon blef återlöst; det war Fredagen wid nionde timmen på dagen, då Försonaren utropade: det är fullkomnadt; då lades den nya skapelsens grundwal, och den wigtiga Sabbathen följde, på hwilken Jesus hwilade i sin graf. Gud helgade den sjunde dagen till hwilodag, Han bestämde denna dag till wederqwickelsedag för menniskans ande; hon skulle hwila ifrån sitt arbete, och själen skulle hwila i Gud. Gud wille ock hafwa denna dag till en hwilodag, på hwilken Han, i högre mening än eljest, kunde hwila i menniskans själ. Då menniskan lefwer i Gud, så är hennes hjerta Hans tempel, hwarom Han säger: Jag will bo uti dem och wandra uti dem, 2 Cor. 6: 16. Af Sabbathens helgande till hwilodag kunna wi äfwen finna, att menniskan war bestämd till att wara werksam, äfwen om icke syndafallet hade skett. Genom hwilodagens ohelgande försyndar menniskan sig på flera sätt och i flera afseenden. Hjertat är bestämdt att wara Herrans boning, men då blifwer Han af menniskan utdrifwen, och, så widt det på henne ankommer, gör hon Honom huswill och wägrar Honom en hwilostad. Hon röfwar dermed också all sann hwila och wederqwickelse från sin egen själ, och hon åstadkommer en rubbning omkring sig i Guds skapelse.

Det Nya Testamentets Sabbath är Söndagen, som i Apostlarnes tid och således med deras bifall, ja utan twifwel efter deras exempel och föreskrift, firades i stället för den sjunde dagen. Af 1 Cor. 16: 2 och Apg. 20: 7 se wi, att de första christna kommo tillsammans för att hålla gudstjenst på den ena Sabbathen. Det heter på grundspråket: på den första af Sabbatherna, det är Söndagen. Judarne hade icke särskilda namn för weckans dagar, utan Söndagen kallades den första af Sabbatherna, Måndagen den andra, Tisdagen den tredje, Onsdagen den fjerde, Thorsdagen dem femte, Fredagen den sjette af Sabbatherna, och Lördagen kallades Sabbath. Söndagen blef i den christna församlingen kallad Herrans dag, emedan det war uppståndelsedagen. Den bestämdes till hwilodag; ty det är i den uppståndne Frälsaren, som den pånyttfödda menniskan firar sin Sabbath, det är i Honom hon hwilar. Det war på Herrans dag de christna allt ifrån början kommo tillsammans för att hålla sin gudstjenst, och då de stodo under Apostlarnes ledning, som af Christus hade fått löftet, att Herrans Ande skulle leda dem i all sanning, så kunna wi wara fullt förwissade om, att Söndagen efter Guds wilja blef bestämd till hwilodag och till gudstjenstens hållande, i stället för det Gamla Testamentets Sabbath. Derföre öfwerflyttades på wår Söndag Herrans bud: Tänk på att du helgar hwilodagen.

4. Alltså äro himmel och jord tillkomne, då de skapade wordo, på den tid, då HERren Gud gjorde himmel och jord.

Denna vers utgör slutorden af berättelsen om werldens skapelse, och nu börjar en ny afdelning.

5. Förr än någon stjelk war på marken, och förr än någon ört wäxte på jorden; förty HERren Gud hade ändå intet låtit regna på jorden, och ingen menniska war, som brukade jorden.

6. Men en dimma gick upp af jorden, och wattnade all marken.

7. Och HERren Gud gjorde menniskan af jordens stoft och inblåste uti hans näsa en lefwande ande; och så wardt menniskan en lefwande själ.* *Syr. 17: 1. 1 Cor. 15: 45, 47.

I det föregående har skapelsen blifwit berättad i stora hufwuddrag. Här återupptages menniskans skapelse för att närmare beskrifwas. Wi lära af dessa verser, att wäxtriket med sina träd och örter icke skapades i fullkomlig utweckling, utan att begynnelserna dertill genom allmaktsordet frambragtes, och den widare utwecklingen skulle ske genom tillwäxt, och dertill behöfdes ljus och wärme och fuktighet, och de nyttiga wäxterna och träden behöfde odlas af menniskohand. Sädesarterna wäxa ingenstädes i werlden wilda, och hafwa troligen aldrig i egentlig mening warit wilda, likasom det icke heller är sannolikt, att de husdjur, som i lagen förklaras för rena, ursprungligen warit wilda. Dessa wäxter och dessa djur måste anses såsom medgåfwor från menniskoslägtets ursprungliga hem. Så länge ingen menniska war, som odlade marken, kunde dessa träd och wäxter icke frodas. Och att regn saknades, hindrade äfwen wäxtrikets utweckling. Wi weta icke, huru länge detta tillstånd fortfor, att det icke regnade, utan en dimma war det enda som wattnade marken. — Här berättas nu, hwaraf Adam skapades, nemligen af jord. Adama betyder jord, och Adam kunde derföre öfwersättas: den jordiske eller jordbarnet. Han war tagen af jorden, och detta war nödwändigt, på det han skulle kunna wara den jordiska skapelsens öfwerhufwud. Men af jordens stoft kan menniskans tänkande ande icke härstamma. Här säger oss Guds ord, hwarifrån menniskoanden har sitt ursprung. Gud inblåste i menniskan en lefwande ande, och så wardt menniskan en lefwande själ. Denna ande inblåstes med detsamma, som menniskan fick lif och andedräft. Men icke menas här egentligen andedrägten; ty djuren hafwa också lif och andedrägt, men icke har Gud i dem inblåst en lefwande ande. Detta är ett företräde, som menniskan har ensam. Den odödlige anden är på wisst sätt beslägtad med Gud, såsom wi läsa i Apg. 17: 28, Wi äro ock hans slägte. Hade icke menniskans ande denna förwandtskap med Gud, så kunde den aldrig förnimma Honom eller få något begrepp om Honom, och ännu mindre wore någon förening mellan Gud och menniskan möjlig. Emedan nu menniskans ande, fastän den genom syndafallet är afwiken ifrån Herran, dock genom ny födelse i Christo kan blifwa delaktig af Guds natur, så kan Herrans Ande uppfylla menniskosjälen, såsom ljuset uppfyller ädelstenen, 1 Cor. 15: 45, eller såsom själen uppfyller kroppen och gifwer den lif.

8. Och HERren Gud planterade en lustgård uti Eden österut, och satte derin menniskan, som Han gjort hade.

Wid menniskans skapelse planterade Herren sjelf en lustgård uti Eden till hennes wistelseort. Eden betyder ljuflighet. Öster i Eden låg lustgården, som wi kalla Paradiset, emedan ordet är så öfwersatt i grekiska och latinska bibelöfwersättningar.

9. Och HERren Gud lät uppwäxa af jorden allahanda träd, lustiga till att se, och goda till att äta; och lifsens träd midt i lustgården, och kunskapens träd på godt och ondt.

I denna trädgård lät Gud uppwäxa allahanda sköna och goda träd. Lifsens träd war midt i lustgården, samt kunskapens träd på godt och ondt. I lifsens träd woro lifskrafter för menniskan nedlagda. Då menniskan war skapad af stoft, så tillhörde hon förgängligheten, och war derföre dödlig; men genom anden från Gud tillhörde hon oförgängligheten. Hade menniskan icke fallit i synd, så hade kroppen utan förgängelse kunnat förwandlas och förklaras. Adam fick wälja mellan lif och död: han walde döden. Döden låg i kunskapens träd på godt och ondt. Det onda fanns således redan.

10. Och utaf Eden gick en ström till att wattna lustgården, och han delade sig i fyra hufwudfloder.

11. Den första kallas Pison, den löper om hela Hawila land, och der finnes guld.

12. Och det landets guld är kosteligt, och der finnes Bedellion, och den ädla stenen Onix.

13. Den andra floden heter Gihon, den löper kring om hela Ethiopien.

14. Den tredje floden heter Hiddekel, den löper fram för Assyrien. Den fjerde floden Phrath.

Edens floder beskrifwas tydligt; beskrifningen wisar, att Eden låg wid dessa floders ursprung. Dessa floder hade ett gemensamt ursprung och delade sig uti Eden. Landet Hawila kallas nu Mingrelien. Samma land war i forntiden bekant såsom ett guldland. Bedellion är ett genomskinligt, wälluktande hartz, som utflyter af ett slags palmträd. Onix är en ädelsten med omwexlande röda och hwita tunna lager. Pison är Phasisfloden. Gihon kallas nu Dschihun. Ethiopien heter på Hebreiska Cusch, som är ett namn gifwet åt flera länder, i hwilka afkomlingarne af Hams son Cusch woro bosatta. Hawila war namnet på en af Cuschs söner. Hiddekel är Tigrisfloden, och Phrath är Euphrates. Wi kunna häraf finna, att Paradiset war beläget i det Armeniska höglandet. Moses förutsätter, att Phrath war wäl bekant för Israeliterna.

15. Och HERren Gud tog menniskan, och satte honom in uti lustgården Eden, att han honom bruka och bewara skulle.

16. Och HERren Gud bjöd menniskan och sade: Du skall äta af allahanda träd i lustgården.

17. Men af kunskapens träd på godt och ondt skall du icke äta; förty på hwad dag du deraf äter, skall du döden dö.

Adam fick redan i oskuldens tillstånd befallning af Gud att arbeta; ty trädgårdens brukande kunde ej ske utan arbete. Men detta arbete war icke möda, såsom det blef efter syndafallet. Eden skulle bewaras; detta wisar ock, att något ondt fanns, som skulle utestängas. Adam lemnades icke utan warningar. Om Adam icke hade fallit i synd genom ätande af det förbjudna trädet, så hade den onda makten säkert gjort anfall på många andra sätt; derföre skulle Adam bewara lustgården.

Allratydligast är Guds befallning till Adam, att han icke skulle äta af kunskapens träd på godt och ondt, och Gud förutsade, att på den dag han öfwerträdde detta bud, skulle han döden dö. Såsom ett förnuftigt wäsende, bestämdt för odödligheten, war menniskan skapad med frihet. Skulle kärleken och lydnaden hafwa något wärde, så war ett wal för menniskan nödwändigt; det måste åt henne öfwerlemnas att wälja fritt mellan lydnad och olydnad, mellan lif och död. I det bud, som Gud gaf, lät Han menniskan weta, att hon hade frihet att wälja emellan Guds wilja och en egen wilja, som hos henne kunde€ blifwa wäckt från ett annat håll. Nu woro twå ting möjliga, lydnad och olydnad. Genom lydnad hade menniskan kunnat saliggöras utan försoning. Förwandlingen, som war nödig till ett högre lif, hade då skett utan död och förgängelse. Genom ståndaktighet i den första frestelsen hade menniskan friwilligt bestämt sig att lyda och tillhöra Gud, och derigenom blifwit stadfästad i kärleken till Gud, så att det sedan warit lätt att motstå alla andra frestelser. Adams efterkommande hade då icke blifwit födda till werlden med synd. Men de hade måst sättas på prof, hwar och en för sig sjelf, så att hwar och en hade kunnat wälja fritt mellan lydnad och olydnad likasom Adam. Om då somliga hade fallit i synd, så hade de icke kunnat återlösas; ty menniskoslägtet hade då warit deladt uti syndfria och syndfulla menniskor, hwilka hade warit wäsendtligen olika. Någon försoning hade då icke kunnat ske, ty hwar och en menniska hade warit i den ställning, att hennes ewiga wäl eller we hade berott på hennes egna gerningar, och de som hade warit fallna, hade icke tillhört en gemensam fallen stam, af hwilken en Frälsare hade kunnat födas. Genom olydnad, som Adam walde, skilde han sig ifrån Gud. Då upphörde Herrans Ande att bo i hans hjerta, förståndets ljus i andeliga ting och heligheten i wiljan gingo förlorade, och själens rigtning wändes bort ifrån Gud. Detta war andelig död; deruti låg också orsaken till lekamlig död i tiden och ewig död derefter. Genom syndafallet hemföll Adam under döden. Döden fick makt öfwer honom och hans slägte. Hade Adam walt det goda, så hade han i högre grad än förut lärt känna det goda; han hade äfwen fått kunskap om det onda, som han hade förkastat. Genom olydnaden fick han ännu tydligare kunskap om det onda, än han genom lydnaden hade kunnat få; ty han lärde känna det af inre erfarenhet, han blef dermed beslägtad, han upptog det i sitt hjerta.

18. Och HERren Gud sade: Det är icke godt, att menniskan är allena; Jag will göra honom en hjelp, den sig till honom hålla må.

Allt war godt, som Gud hade skapat, men menniskans skapelse war ännu icke fulländad, ännu war icke qwinnan skapad. Wi måste komma ihåg, att hela detta kapitel allt ifrån 5:te versen är en fullständigare berättelse om menniskans skapelse, som skedde på sjette dagen, på hwilken dag äfwen qwinnan skapades. Märkwärdig är den nya öfwerläggning, med hwilken qwinnans skapelse sker. Gud säger: Jag will göra honom en hjelp, den sig till honom hålla må. Men icke genast efter detta beslut blef qwinnan skapad. Gud behandlar nu Adam såsom ett fritt wäsende; och innan Gud utförde beslutet att skapa qwinnan, skulle Adam dertill af fri wilja gifwa sitt bifall. Detta kunde icke ske utan igenom någon åstundan, som hos honom blefwe wäckt. Men skulle en sådan åstundan med någon bestämd tanke kunna wäckas, så behöfdes en större insigt i skapelsen än den han redan hade; denna insigt gaf Gud honom genom det som nu följer.

19. Som nu HERren Gud gjort hade af jorden allahanda djur på marken, och allahanda fåglar under himmelen, hade Han dem fram för menniskan, att han skulle se, huru han skulle nämna dem: ty såsom menniskan allahanda lefwande djur nämnde, så skulle de heta.

20. Och menniskan gaf hwart och ett fänad, och fåglarne under himmelen, och djuren på marken sina namn. Men till menniskan wardt icke funnen någon hjelp, den sig till honom hålla måtte.

Gud gaf Adam tillfälle att lära känna de skapade tingen, isynnerhet de lefwande warelserna. Adam fick sjelf gifwa namn åt dessa wäsen, och såsom han kallade dem, så skulle de heta. Härigenom fick Adam insigt i tingens beskaffenhet och natur; han lärde känna den werld, han skulle bebo; han lärde att uttrycka sina tankar i namn och ord. Sedan han hade lärt känna de wäsen, som woro till omkring honom, fann han sig i saknad af ett för honom passande wäsen. Till menniskan wardt icke funnen någon hjelp, den sig till honom hålla måtte. Ordet funnen wisar, att han tänkte derpå och sökte derefter. Han såg de lefwande tingen fröjda sig af inbördes gemenskap, han fann, att en like war önskwärd. Att djuren närmade sig till menniskan wisar ock, att Adam före fallet hade ett herrawälde öfwer djuren, som sedan gick förloradt.

21. Då lät HERren Gud falla en tung sömn på menniskan; och wid han sof, tog Han ett af hans sidoref, och uppfyllde kött i samma staden.

22. Och HERren Gud byggde en qwinna utaf refwet, som Han uttagit hade af menniskan, och hade henne fram för honom.* *1 Tim. 2: 13.

Gud hade beslutat att skapa qwinnan. Adams åstundan hade blifwit wäckt, och han hade dermed gifwit sitt bifall till ett friwilligt äktenskap. Äktenskapets inrättning är således grundad i Guds allwisa rådslut och i menniskans frihet. Äktenskapets innersta wäsen är redan här i skapelsen antydt. Qwinnan är af mannen, hon är en del af hans wäsen. Djuren skapades icke på detta sätt, det ena af det andra. Qwinnan skapades af mannens sidoref, af en del, som war hans hjerta närmast. Dermed är äktenskapets oupplösliga förening antydd, den är föreningen mellan twå personer, som förenas till ett. Den djupaste lära om äktenskapet finna wi således redan i skapelsehistorien. Den gick genom synden förlorad, icke blott ibland hedningarna, utan äfwen ibland Israels folk, men den är genom christendomen återställd, Eph. 5: 23–33. Ett rätt christeligt äktenskap är således endast det, der Christi Ande är föreningsbandet, 1 Cor. 7: 39. 2 Cor. 6: 14.

23. Då sade menniskan: Detta är dock ben af mina ben, och kött af mitt kött; hon skall heta Manna, derföre att hon är tagen utaf mannen.* *1 Cor. 11: 8.

24. Fördenskull skall en man öfwergifwa fader och moder, och blifwa wid sin hustru, och skola warda till ett kött.* *Matth. 19: 5. Marc. 10: 6, 7. 1 Cor. 6: 16. Eph. 5: 31.

Att Adam wid uppwaknandet wisste, att qwinnan war ben af hans ben och kött af hans kött, wisar, att äfwen en andegemenskap egde rum, att hon war själ af hans själ, och att denna förbindelse är wäsendtligare och innerligare än mellan föräldrar och barn.

25. Och de woro båda nakne, menniskan och hans hustru, och de blygdes icke.

Så länge menniskans ande har kroppen fullkomligt i sitt wåld, och hennes ande är Guds Andas tempel, så kan ingen syndig böjelse och således icke heller någon blygsel ega rum. Synden har förorenat menniskans wäsende i alla hänseenden, och det förhållande, som af Skaparen bestämdes till ett högt och heligt ändamål, har blifwit ohelgadt genom köttsliga böjelser. I sig sjelf är äktenskapet rent, och att afhålla sig derifrån gör icke menniskan renare och bättre, än hon igenom den pånyttfödande och helgande nåden kan blifwa, ware sig inom eller utom äktenskapet.

3. Capitel.

Adams fall, upprättelse, straff.

Och ormen war listigare än alla djur på jorden, som HERren Gud gjort hade, och sade till qwinnan: Ja, skulle Gud hafwa sagt: I skolen icke äta af allahanda träd i lustgården?

Den osynliga frestaren, den onda makten, war för de första menniskorna okänd. Ormen kände de såsom klokare än andra djur på jorden; frestaren höljde sig i ormens gestalt för att tala till qwinnan. Samtalet börjas af ormen på ett ganska listigt sätt. Han uttrycker twifwel derom, huruwida qwinnan hade rätt förstått Guds befallning. Dermed will han wäcka twifwel hos henne sjelf, Matth. 10: 16; cap. 2: 16.

2. Då sade qwinnan till ormen: Wi äta af de träds frukt, som äro i lustgården:

3. Men af frukten af det träd, som är midt i lustgården, hafwer Gud sagt: äter icke deraf och kommer icke heller derwid, att I icke dön.

Qwinnan swarade, och gaf ett riktigt swar, men likwäl war det orätt att hon swarade. Hon blef derigenom mera tillgänglig för det onda wäsendet; bättre hade warit att fly med en tyst häpnad. Hade hon icke lyssnat med en slags böjelse till ormens ord, så hade hon blifwit förskräckt, att något wäsende kunde sätta Guds ord i fråga. Af swaret, fastän det war rätt, märkte ormen, att han kunde gå längre. En wigtig lärdom i allahanda frestelser, både yttre och inre.

4. Då sade ormen till qwinnan: Ingalunda skolen I döden dö.* *Joh. 8: 44.

5. Förty Gud wet, att på hwad dag I äten deraf, skola edra ögon öppnas, och I warden såsom Gud, wetande hwad godt och ondt är.

Här motsäger frestaren Guds ord helt och hållet: Ingalunda skolen I döden dö. Men han stannar icke derwid. Han wäcker hos qwinnan misstroende till Gud och antyder: Gud wet, att I skolen blifwa fullkomlige såsom Han, om I äten af denna frukt; men det unnar Han eder icke, derföre har Han förbjudit eder att äta deraf. Kärleken och tillgifwenheten kunna lättast störas, om det lyckas en fiende att wäcka misstroende till den man älskar. Ormen kände rätt wäl menniskosjälens natur.

6. Och qwinnan såg till, att trädet war godt att äta af, och ljufligt uppå se, och att det ett lustigt träd war, efter det gaf förstånd; och tog utaf frukten, och åt, och gaf desslikes sin man deraf, och han åt.* *2 Cor. 11: 3. 1 Tim. 2: 14.

Sedan misstroende hade blifwit wäckt, såg qwinnan på detta träd. Ormens ord slogo rötter i hennes hjerta och bildade tankar, önskningar och ändtligen lustar. Lustan gaf eld åt inbillningskraften; qwinnan tänkte, att trädet måtte wara mycket godt att äta af, det syntes henne så skönt, skönare än någonsin förut, och den underbara egenskap, att det kunde gifwa förstånd, lockade henne mäktigt — hon trodde det. Hon trodde således ormen mer än hon trodde Gud. Genom denna tro, som war otro emot Gud, fick ormen makt öfwer qwinnan; själen war nu redan wänd ifrån Gud; wändningen skedde, då tron wändes — i otron ligger syndens rot. Skall nu menniskan kunna återställas och frälsas, så måste själen wändas om igen från satans makt till Gud, och denna wändning är omwändelse och tro, Es. 55: 7–9.

Så snart tron på Gud war slocknad, och tron på ormen hade blifwit upptänd, så tog qwinnan af frukten och åt. Hon trodde, att njutningen och förmånen skulle blifwa så stora, som ormen hade inbillat henne. Genom frestelsen tjusas själen, så att hon icke har något sundt och rätt omdöme, wiljan drages till det onda, och wiljan såsom den mäktigaste själskraften drager förståndet med sig. Sedan qwinnan hade ätit, gaf hon också sin man deraf, och han åt; hon wille hafwa honom med sig i sitt fall och i sin inbillade lycka. Märkte hon redan hwad öfwerträdelsens följd skulle blifwa, så wille hon dock icke, att han skulle wara bättre än hon; ty det hörer till syndens natur, att man icke gerna unnar en annan wara bättre, än man sjelf är.

7. Då öppnades bägges deras ögon, och de wordo warse, att de woro nakne: och de bundo tillhopa fikonalöf, och gjorde sig skörten.

Deras ögon öppnades, såsom ormen hade sagt, men hwad fingo de se? De fingo se, att de hade öfwergifwit Gud, förlorat Hans beläte, och förlorat sin frid. De kände, att de hade kommit i det ondas wåld. De blygdes; de kände, att deras själ war afwiken från sin höga bestämmelse, och att hon hade förlorat sin herrskareförmåga, emedan en annan wilja än den, som samwetet godkände, nu gjorde sig gällande. Den ljusdrägt, som omgaf dem i oskuldens tillstånd, war nu förlorad. Samwetets röst talar genom blygseln. Samwetet är i själen qwar såsom en ljuspunkt, hwarigenom menniskan ännu är tillgänglig för Guds Andas röst. De bundo tillhopa fikonlöf och gjorde sig skörten. Fikonlöfwen predika för oss; de wisa, att menniskan genom synden hade blifwit så sinnad, att hon försökte hjelpa sig sjelf och dölja sitt elände, hellre än att med barnslig bekännelse och bön gå till sin Fader och söka hjelp. Rädslan borttog kärleken. Fikonlöfwen wittna om den bestraffning, som de i samwetet kände, och woro således en tyst bekännelse.

8. Och de hörde HERrans Guds röst gångande i lustgården, då dagen swalkades; och Adam undstack sig, med sin hustru, för HERrans Guds ansigte, ibland träden i lustgården.

Det är troligt, att Gud wid flera tillfällen uppenbarade sig för de första menniskorna wid samma tid på dagen, då aftonswalkan nalkades. Luther säger ”Det war om aftonen, då hettan har upphört. Detta betyder, att efter begången synd lider samwetet ångest, till dess Guds nådiga röst kommer och swalkar och wederqwicker hjertat; ehuru den swaga naturen bäfwar och flyr för Evangelium, emedan det lärer, att köttet måste korsfästas och dödas.”

9. Och HERren Gud kallade Adam och sade till honom: Hwar är du?

Luther säger: ”Adam och Eva äro nu fallna och kunna icke mer hjelpa sig sjelfwa; de äro också öfwergifna af kreaturen. Då kan förnuftet icke annat än tänka: nu är ingen hjelp mer i himmelen eller på jorden. Men af detta exempel skola wi lära, att Gud will hjelpa, äfwen om wi wore öfwergifna af alla skapade warelser.”

10. Och han sade: Jag hörde din röst i lustgården, och fruktade mig, ty jag är naken, derföre undstack jag mig.

Adam bekänner icke sin öfwerträdelse, utan talar blott om sin nakenhet och sin fruktan. Synden och räddhågan förorsaka förställning.

11. Han sade: Ho hafwer låtit dig förstå, att du är naken? Hafwer du icke ätit af det träd, om hwilket jag dig bjudit hafwer, att du deraf icke äta skulle?

Dessa frågor gör Gud för att framkalla Adams bekännelse af öfwerträdelsen. Innan menniskan besinnar och bekänner sin synd, kan Gud icke andligen hjelpa, Ps. 32: 3–5.

12. Då sade Adam: Qwinnan, som du till mig gifwit hafwer, gaf mig af trädet, så att jag åt.

Förställningen, falskheten och högmodet, som genom syndafallet uppstått hos menniskan, wisa sig här ännu tydligare. Adam swarar sin Gud: Qwinnan, som du mig gifwit hafwer, gaf mig af trädet, så att jag åt. Han skjuter skulden på qwinnan och på Gud sjelf, som hade skapat qwinnan. Sådan är nu menniskans syndiga natur; hon will sjelf hafwa rätt, äfwen om skulden skulle drabba Herran. Då gifwer menniskan sig sjelf rätt och Gud orätt.

Säga wi, att wi hafwa icke syndat, så göra wi Honom till ljugare, och Hans ord är icke i oss, 1 Joh. 1: 10.

Här hafwa wi alltså redan hos Adam den tydligaste bild af den syndiga naturen.

13. Då sade HERren Gud till qwinnan: Hwi hafwer du det gjort? Qwinnan sade: Ormen beswek mig, så att jag åt.

Qwinnan skjuter skulden ifrån sig på samma sätt som Adam. Hennes hjerta war lika med hans.

14. Och HERren Gud sade till ormen: Efter du detta gjort hafwer, förbannad ware du öfwer allt det som lif hafwer, och öfwer alla djur på marken: du skall gå på din buk, och äta jord i alla dina lifsdagar.

Till ormen ställdes ingen fråga, öfwer honom uttalas blott förbannelsens dom. Huruwida ormens gestalt förut war annorlunda än nu, måste lemnas derhän. Förbannelsen öfwer ormen syftar egentligen på den osynliga förföraren; han förnedras under alla skapade ting.

15. Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och qwinnan, och emellan din säd och hennes säd: Den samme skall söndertrampa ditt hufwud*, och du skall stinga honom i hans häl. *1 Joh. 3: 8.

Detta är det första Evangelium på jorden, ett löfte om Christus, att Han skulle öfwerwinna synden, döden och helwetet, och befria oss från syndens wälde. Frestaren trodde sig hafwa segrat, men här får han weta, att en långwarig kamp skall uppstå mellan honom och menniskoslägtet. Ormens eller satans säd äro alla ogudaktiga och tillika synden sjelf, Joh. 8: 44. 1 Joh. 3: 8. Qwinnans säd är Christus, Gal. 4: 4. Christus har söndertrampat ormens hufwud, och ormen har stungit honom i hans häl, korsfäst och dödat hans menskliga natur, men Christus lefwer, uppstånden och förklarad, och krossadt är ormens wälde för ewigt.

De ogudaktiga kallas ormens säd derföre, att synden, som är en ormasäd, lefwer och werkar i deras hjertan, och de lefwa med sin wilja i det syndiga sinnet, och hafwa icke något annat sinne, någon annan wilja, som strider deremot. De tro icke på Gud; med den som icke lefwer i tron på Gud, tror på ormen utan att weta det, samt lefwer i ormens gemenskap och i satans tjenst såsom ett lydigt barn af den fadren, som i själen framfödt denna onda natur. Men alla, som äro födde af Gud i Christo, tillhöra Honom och strida i Hans kraft emot syndens makt.

16. Och till qwinnan sade Han: Jag skall få dig mycken wedermöda, då du aflat hafwer; du skall föda dina barn med sweda, och din wilje skall din man undergifwen wara, och han skall wara din herre.* *1 Cor. 14: 34.

Menniskan skall åter upprättas, men straff och smärta påläggas till beständig förödmjukelse och påminnelse, att hon är fallen och behöfwer frälsas. Qwinnan kom öfwerträdelsen åstad, och underkastades derföre ett smärtsammare uppfostringssätt, för att beredas till ett högre lif, 1 Tim. 2: 11–15.

17. Och till Adam sade Han: Efter du lydde din hustrus röst, och åt af trädet, om hwilket jag dig bjöd och sade: Du skall icke äta deraf; förbannad ware marken för din skull, med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar.

18. Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skall äta örter på marken.

19. Du skall äta ditt bröd i ditt anletes swett, till dess du warder åter till jord igen, der du af tagen är; ty du är jord, och till jord skall du warda.

Jorden förbannades för syndens skull; menniskan skall nära sig med arbete och bekymmer. Törne och tistel och allt slags ogräs wäxer utan arbete och odling och hotar alltid att förderfwa den gröda, som skall tjena till menniskans uppehälle. Såsom törne, tistel och ogräs wäxa af sig sjelfwa på marken för syndens skull, så wäxer synden sjelf på hjertats åker i de mångfaldigaste gestalter, liknande törne, tistel och giftplantor; och all slags fåfänglighet will uttränga och förqwäfwa Guds ords säd, sanningen och gudaktigheten, tron, kärleken och hoppet i menniskans själ.

Qwinnan delar mannens arbete och bekymmer, och mannens hjerta lider med af qwinnans smärta. Den andliga döden råder redan öfwer Adams själ. Kroppen har blifwit dödlig; nu låter Gud honom weta, att han skall warda till jord igen genom lekamlig död. Denna förbannelse, som war en nödwändig följd af synden, innebär icke någonting ondt, som Gud nedlade i naturen, utan blott att Gud lät Adam weta, att synden skulle hafwa en sådan ond werkan på jorden och på hela naturen. Naturen gör nu ett motstånd emot menniskans herrawälde, ett motstånd, som förut icke fanns. Den lekamliga döden är den synliga afbilden af det ewiga förderfwet, den dunkla skiljemur, som döljer den tillkommande werlden, der ingenting annat än hopplöst elände wäntar den oomwände syndaren.

20. Och Adam kallade sin hustrus namn Hewa, derföre att hon en moder är åt alla lefwande.

Hewa bet. lif, lifgifwerska; namnet Hewa bewisar, att Adam hade förstått Herrans ord, v. 15.

21. Och HERren Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar av skinn, och klädde uppå dem.

Gud gaf menniskorna kläder, och lärde dem derigenom, huru de skulle skydda sig mot kölden samt dölja sin nakenhet och förswaga syndens retelser. Att de fingo kläder af skinn, bewisar, att djur blefwo dödade. Det är sannolikt, att dessa djur anwändes till offer, och att Gud redan då anwisade menniskorna, att med offer tjena Honom, för att derigenom hafwa en beständig åminnelse af det gifna löftet och dess betydelse. Offren utgjorde då ett slags sakrament, en gudstjenst, ett medel till tro och lydnad.

22. Och HERren Gud sade: Si, Adam är worden såsom en af oss, och wet hwad godt och ondt är. Men nu, på det han icke uträcka skall sin hand, och taga desslikes af lifsens träd, och äta, och lefwa ewinnerligen;

Då Adam hade blifwit klädd, sade Gud dessa märkwärdiga ord: Si, Adam är worden såsom en af oss, och wet hwad godt och ondt är. Löftet om en Frälsare hade blifwit gifwet och en gudstjensthandling anwisad, hwarigenom detta löftes wäsende och betydelse kunde tillämpas. Adam hade trott löftet och blifwit rättfärdiggjord; då han fick kläder, hade de utan twifwel den betydelsen, att hans själ hade blifwit klädd i rättfärdighet genom tron på löftet, ty hwad Gud gör, gör Han fullständigt. Då Christus gjorde sjuka helbregda, så gjorde Han dem icke blott helbregda till kroppen, utan äfwen till själen, och gaf dem syndernas förlåtelse, så framt de trodde på Honom och åstundade andelig helbregdagörelse, Matth. 9: 2. Då Gud åt de första menniskorna gjorde kläder af offerdjurens skinn, så få wi antaga, att själen blef klädd i den rättfärdighet, som genom offren afbildades. Blef då Adam iklädd denna rättfärdighet, så war han iklädd Christum och derföre Honom lik genom denna gemenskap. Det högsta goda hade han då lärt känna, nemligen Guds förbarmande och förlåtande kärlek, som är det ljufwaste af allt i himmelen och på jorden. Det onda kände han äfwen, och såsom Christus skulle lära känna det af erfarenhet i striden deremot både i frestelserna och döden, så kände Adam det redan, och fick under sin lefnad och i sin död lära känna det allt mera och mera.

Odödlighet hade för menniskan i syndatillståndet warit någonting fasansfullt och förskräckligt; derföre war det nödwändigt, att han blef bortdrifwen ifrån lifsens träd.

23. Då lät HERren Gud honom utur lustgården Eden, på det han skulle bruka jorden, der han af tagen war.

24. Och dref Adam ut: och satte för lustgården Eden Cherubim, med ett bart huggande swärd, till att förwara wägen till lifsens träd.

Paradiset war icke längre en passande wistelseort för menniskan. Sällhet och synd trifwas icke tillsammans. Cherubim betyder thronenglar. Englarne äro af flere slag och ordningar, Ps. 99: 1; Eph. 1: 21. Det är sannolikt, att dessa Cherubim icke blott skulle hindra menniskorna ifrån tillträde till lifsens träd i Paradiset, utan ock wisa menniskorna wägen till det himmelska lifsens träd; det är troligt, att Gud uppenbarade sig öfwer dessa Cherubim, och att menniskorna der skulle tjena Honom, likasom Han sedan uppenbarade sig mellan Cherubim på nådastolen. Då war det ställe, der dessa Cherubim wisade sig, de första menniskornas underbara tempelgård, der Gud uppenbarade för dem sitt ansigte, likasom för Israeliterna i eldstoden och molnstoden. Der skulle deras egentliga gudstjenst förrättas, der skulle offren frambringas.

4. Capitel.

Cains födelse, offer, mord, flykt, barn. Lamechs gifte.

Och Adam kände sin hustru Hewa, och hon aflade och födde Cain, och sade: Jag hafwer fått HERrans Man.

Cain betyder besittning. Eva trodde att hon redan hade erhållit fullbordan af löftet, som Gud hade gifwit, och att Cain war säden, som skulle söndertrampa ormens hufwud.

2. Och hon födde framdeles Habel, hans broder. Och wardt Habel en fåraherde, men Cain wardt en åkerman.

Abel betyder fåfänglighet. Måhända såg sig moderhjertat sorgligt swiket i sina förhoppningar om Cain, och fruktade nu, att hennes wäntan i allmänhet wore fåfäng. Cain och Abel walde olika yrken. De djur, som isynnerhet woro skapade till menniskans nytta, behöfde skötsel och wård, och likaså sädesslagen. Menniskorna hafwa icke genom mödosamma försök gjort dessa djur tama och lärt känna och odla dessa wäxter, utan från början warit bekanta dermed.

3. Och det begaf sig efter några dagar, att Cain offrade HERranom gåfwor af jordens frukt.

4. Och Habel offrade desslikes af förstlingen af sina får, och af deras talg: och HERren såg täckeligen till Habel och hans offer.

5. Men till Cain och hans offer såg Han icke täckeligen.* Då wardt Cain swårligen wred, och hans hy förwandlades. *Ebr. 11: 4.

Cain och Abel frambragte offer. Abel offrade i tron, och hans offer war Herranom täckeligt, Ebr. 11: 4, 6. Detta kunde icke ske utan med ett lydigt hjerta. Derföre måste en gudomlig befallning angående offren hafwa funnits; ty hade Abels offer warit eget påfund, så hade det icke kunnat wara Gudi täckeligt. Cain wille också offra, men med ett motsträfwigt och egenrättfärdigt hjerta. Skulle offren wara en förebild och sinnebild af försoningen, så war offerblodet wäsendtligt. Detta försmådde Cain att iakttaga, han offrade ingenting lefwande, utan det som war dödt; han offrade af sina egna frukter, utan att fråga efter Herrans föreskrift. Således wille han icke tro det evangeliska löftet, ej heller lyda Herrans bud. Hans otro uppenbarade sig uti hans offrande. I Abels offer wisade sig Abels tro. Det är troligt, att Gud emottog Abels offer med en eldslåga, såsom ibland Israels folk wid så många tillfällen skedde, 3 Mos. 9: 24, men att Cains offer blef liggande orördt. Cain blef wred i stället för att förödmjuka sig inför sin Gud. Hans hy förwandlades. Då sinnet är uppfyldt af wrede och bitterhet, så är menniskan fridlös både för sig och andra. Då är själen skild ifrån Gud genom otro och köttsligt sinne, som är en fiendskap med Gud, Rom. 8: 7.

6. Sade HERren till Cain: Hwi är du wred? Eller hwi förwandlas din hy?

7. Är det icke så? Om du är from, så är du tacknämlig; men är du icke from, så blifwer icke synden säker eller fördold: men städ henne icke hennes wilja, utan råd öfwer henne.

Här finna wi, att Herren går till wäga på samma sätt som med Adam (cap. 3: 11), för att wäcka Cains samwete och föra honom till besinning. Gud wisar honom, att det war hans egen skuld, att han icke kunde täckas Gud. Då otron och bitterheten herrskade i Cains hjerta, så war synden för dörren, roten till brodersmordet började redan uppwäxa. Den som hatar sin broder, han är en mandråpare, 1 Joh. 3: 15. Cain hade kunnat öfwerwinna sin synd, om han hade welat förödmjuka sig inför Gud.

8. Då talade Cain med sin broder Habel. Och det begaf sig, då de woro på marken, gaf Cain sig upp emot sin broder Habel, och slog honom ihjäl.* *Wish. 10: 3. Matth. 23: 35. 1 Joh. 3: 12. Jude Ep. v. 11.

Herrans warning till Cain hade warit förgäfwes; Cain talade med sin broder och inledde honom i försåt. Ute på marken slog han sin broder ihjäl; han lät synden i sitt hjerta få öfwerhand, i stället för att råda öfwer henne.

9. Då sade HERren till Cain: Hwar är din broder Habel? Han swarade: Jag wet det icke; skall jag taga wara på min broder?

Åter frågar Herren för att uppskaka det sofwande samwetet. Stolt och trotsigt swarar Cain. Först säger han en osanning och wisar sig som ett barn af lögnens fader, Joh. 8: 44; derefter tillägger han en fråga, som wisar hans hjertas hårdhet: skall jag taga wara på min broder? Ett mera förblommeradt uttryck af samma sinnelag: ”Hwar och en är sig sjelf närmast”, se Phil. 2: 4.

10. Och Han sade till honom: Hwad hafwer du gjort? Din broders blods röst ropar till mig utaf jorden.* *Ebr. 12: 24.

11. Och nu, förbannad ware du på jorden, som sin mun öppnat hafwer, och tagit din broders blod utur dina händer.

12. Då du brukar jorden, skall hon icke straxt gifwa dig efter sin förmåga; ostadig och flyktig skall du blifwa på jorden.

Gud wisar sig såsom allwetande domare: han hörde den oskyldiges blod ropa från jorden. Cain blef underkastad en förbannelse, som icke drabbade Adam för syndafallets skull. Förbannelsen öfwer Cain innebär, att han måste fly från fadershemmet, att hans möda och bekymmer skulle blifwa förökade, att han skulle blifwa ostadig och flyktig på jorden och lefwa ett fridlöst lif.

13. Och Cain sade till HERren: Min missgerning är större, än att hon må mig förlåten warda.

14. Si, du drifwer mig i dag utaf landet, och jag måste gömma mig undan ditt ansigte, och måste ostadig och flyktig blifwa på jorden. Så warder mig gåendes, att hwilken som helst mig finner, han slår mig ihjäl.* *Job 15: 25.

Det war ingen sann ånger, som uttrycktes med dessa ord; han blef blott förskräckt för straffet; han tror icke Gud om så mycken barmhertighet, att Han skulle kunna förlåta denna synd; han beder icke om förlåtelse; han fäller ingen bön; han klagar blott öfwer den olycka, som wäntade honom; han fruktar blott att sjelf blifwa mördad; han talar icke ett ord om sin fromme broder, som han hade mördat; han klagar icke öfwer sin synd. Ack! huru många menniskor gå icke Cains wäg, i stället för att fly till Guds barmhertighet i Christo Jesu! Hes. 33: 11; Es. 1: 18.

Af Adams barn och barnabarn m. m. kunde redan då finnas åtminstone 4000 menniskor. Han trodde, att någon af dem skulle mörda honom och hämnas Abels död.

15. Men HERren sade till honom: Nej, utan den som slår Cain ihjäl, det skall sjufaldt hämnadt warda. Och HERren satte ett tecken på Cain, att hwilken som helst honom funne, skulle icke slå honom ihjäl.

Härmed gifwer Gud tillkänna, att Han icke will öfwerlämna hämnden åt menniskors godtycke. Hwaruti tecknet bestod, kunna wi icke säga. Orden kunna ock så förstås, att Gud genom ett tecken bekräftade sin försäkran, att Cain icke skulle mördas, utan att sjufald hämnd, om det skedde, derpå skulle följa.

16. Och så gick Cain ifrån HERrans ansigte, och bodde i det landet Nod österut, på hinsidan Eden.

Cain gick bort ifrån Herrans ansigte. Herrans ansigte war Hans uppenbarelse och hwarje tecken till Hans närwarelse. (Cap. 3: 24.) Nod betyder ostadighet, flyktighet; det fick sitt namn af Cains landsflykt. De ogudaktige kunna icke trifwas i närheten af Guds ansigte och af Hans tjenare. Synden aflägsnar menniskosjälen allt längre och längre bort ifrån Gud. De som älska synden, önskade helst, att Gud icke wore till, Ps. 14: 1. Cain begaf sig bort ifrån grannskapet af Eden, bort ifrån åsynen af Cherubim.

17. Och Cain kände sin hustru, och hon aflade och födde Hanoch, och han byggde en stad, hwilken han nämnde efter sin sons namn Hanoch.

Cain och hans folk anlade den första staden på jorden. Måhända anlades den till den del derföre, att Cains hjerta war fridlöst; han wille förströs genom umgänget med sina likar, och han wille wara i stånd att förswara sig, om någon af Abels wänner skulle wilja hämnas hans död.

18. Men Hanoch födde Yrad: Yrad födde Mahujael: Mahujael födde Methusael: Methusael födde Lamech.

19. Men Lamech tog sig twå hustrur: den ena hetta Ada, den andra Zilla.

20. Och Ada födde Jabal; af honom kommo de, som bodde under tjäll och hade boskap.

21. Och hans broder hette Jubal; af honom kommo de, som brukade harpor och pipor.

22. Födde ock desslikes Zilla, nemligen Tubalkain, som war en mästare i allahanda koppar- och jernwerk; och Tubalkains syster war Naema.

23. Och Lamech sade till sina hustrur Ada och Zilla: I Lamechs hustrur, hörer min röst, och märker hwad jag säger: jag hafwer dräpit en man mig till sår och en yngling mig till blånad.

24. Cain skall warda hämnad sjufallt; men Lamech sju och sjuttiofallt.

Lamech tog sig twå hustrur och öfwerträdde äktenskapets ursprungliga grundlag. Medel till sinnlig förnöjelse upptäcktes, emedan de söktes af Cains efterkommande. De sysselsatte sig uteslutande med jordiska ting och lärde wäl känna jorden och dess metaller. Fräckhet wisar sig i Lamechs ord: I Lamechs hustrur, hörer min röst, Ada och Zilla märker mitt ord, jag dödar en man för mitt sår (som sårar mig) och en yngling för min blånad (som mig slår): skall Cain hämnas sju gånger, så skall Lamech blifwa sjuttio gånger sjufaldigt hämnad. Ondskan och ogudaktigheten tilltager bland Cains efterkommande. Se den helige och rättfärdige Gudens straffdomar!

25. Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son, och kallade honom Seth, sägande: Gud hafwer satt mig en annan säd för Habel, som Cain ihjel slog.

Seth betyder ersättning, den son, som war satt i Abels ställe.

26. Wardt också Seth född en son, den han kallade Enos. Och på densamma tiden begynte man predika om HERrans namn.

Enos betyder menniska och uttrycker tillika swaghet, wanmakt. Nu började en ordnad gudstjenst, man började gemensamt dyrka Gud med predikan, bön och sång. Det tilltagande förderfwet gjorde, att de fromma funno det nödwändigt att offentligen wittna om Gud för att motarbeta det onda. Enskild gudsdyrkan och familjegudstjenst hade egt rum allt ifrån början. Denna war således roten till den förra. Hur går det med trädet, när roten ruttnar?

5. Capitel.

De tio fäder. Noahs barn.

Detta är boken af menniskans slägt, på den tiden då Gud skapade menniskan, och gjorde henne efter Guds liknelse.* *1 Mos. 1: 26. cap. 9: 6. 1 Chr. 1: 1, [et]c. Wish. 2: 23. Syr. 17: 3.

Denna vers börjar sålunda: Detta är boken af menniskans slägt. På den tiden då Gud skapade menniskan, gjorde Han henne efter Guds liknelse. De första orden kunna ock öfwersättas: Detta är menniskoslägtets stamtafla.

2. Till man och qwinna skapade Han dem, och wälsignade dem, och kallade deras namn menniska, på den tiden de wordo skapade.

3. Och Adam war hundrade och trettio år gammal, och han födde en son, som hans beläte lik war, och kallade honom Seth.

4. Och wordo hans dagar, sedan han hade födt Seth, åttahundrade år, och han födde söner och döttrar.

5. Och wardt tiden på all hans ålder niohundrade och trettio år, och blef död.

6. Seth war hundrade och fem år gammal, och födde Enos.

7. Och lefde derefter åttahundrade och sju år, och födde söner och döttrar.

8. Och wardt tiden på all hans ålder niohundrade och tolf år, och blef död.

9. Enos war nittio år gammal, och födde Kenan.

10. Och lefde derefter åttahundrade och femton år, och födde söner och döttrar.

11. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och fem år, och blef död.

12. Kenan war sjuttio år gammal, och födde Mahalaleel.

13. Och lefde derefter åttahundrade och fyratio år, och födde söner och döttrar.

14. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och tio år, och blef död.

15. Mahalaleel war sextio och fem år gammal, och födde Jared.

16. Och lefde sedan åttahundrade och trettio år, och födde söner och döttrar.

17. Så att hans hela ålder wardt åttahundradefem och nittio år, och blef död.

18. Jared war hundrade tu och sextio år gammal, och födde Henoch.

19. Och lefde derefter åttahundrade år, och födde söner och döttrar.

20. Så att hans hela ålder wardt niohundrade sextio och tu år, och blef död.

21. Henoch war sextiofem år gammal, och födde Methusalah.

22. Och förde ett gudeligt lefwerne i trehundrade år derefter, och födde söner och döttrar.* *Syr. 44: 16; cap. 49: 16. Ebr. 11: 5. Juda Ep. v. 14.

23. Så att hans hela ålder wardt trehundrade sextio och fem år.

24. Och efter han förde ett gudeligt lefwerne, tog Gud honom bort, och han wardt sedan icke sedd.

Henoch wandrade med Gud, såsom orden lyda på grundspråket, han lefde med Gud och hade Honom för ögonen. Att han war ett utkoradt Guds redskap och wittne på sin tid, säger oss aposteln Judas, som anförer en af Henochs prophetior: Si, Herren kommer med mång tusen helgon. Dessa ord gälla om Herrans tillkommelse till domen, som ännu är att wänta. Men Henoch fick äfwen uppenbarelse om syndaflodens dom; han kallade sin son Methusalah, ett prophetiskt namn, som betyder: Hans död skall sända (floden). Detta inträffade; floden kom samma år som Methusalah dog.

25. Methusalah war hundrade åttio och sju år gammal, och födde Lamech.

26. Och lefde derefter i sjuhundrade åttio och tu år, och födde söner och döttrar.

27. Så att hans hela ålder wardt niohundrade sextio och nio år, och blef död.

28. Lamech war hundrade åttio och tu år gammal, och födde en son;

29. Och kallade honom Noah, och sade: Denne här warder oss tröstande i wår möda och arbete på jorden, den HERren förbannat hafwer.

30. Derefter lefde han femhundrade nittio och fem år, och födde söner och döttrar.

31. Så att hans hela ålder wardt sjuhundrade sjuttio och sju år, och blef död.

32. Noah war femhundrade år gammal, och födde Sem, Ham och Japhet.

Kunskapen om den förutsagda straffdomen gick i arf från barn till barnbarn, men dermed war äfwen kunskap om en räddning förenad; ty Lamech sade, då hans son Noah föddes: Denne här warder oss tröstande i wår möda och arbete på jorden, den Herren förbannat hafwer. Noah är äfwen ett prophetiskt namn och betyder ro, hwila, tröst.

Ett ögonmärke, som det Gamla Testamentets skrifter icke förlora ur sigte, är att gifwa en fullständig stamtafla, genom hwilken Christi härkomst från Adam, led efter led och slägte efter slägte, kunde framställas. Denna stamtafla ända till floden är innehållen i detta capitel, och sedan fortsättes den på åtskilliga ställen i Skriften, till dess att Evangelierna Mattheus och Lucas fullständigt meddela wår Frälsares slägtregister.

6. Capitel.

Werlden syndar. Floden hotas. Arken bygd.

Då menniskorna begynte förökas på jorden och födde sig döttrar:

2. Då sågo Guds söner menniskornas döttrar, att de woro däjeliga, och togo till hustrur, hwilka de helst wille.

Guds söner kallas Seths efterkommande, emedan ibland Seths barn gudsfruktan och fromhet fortforo. I stamtaflan i föregående capitel står Gud först såsom Adams Skapare eller Fader; och alla de af Adams barn, som hade barnakärlek till Gud, kallades Guds barn. Men Cains efterkommande kallades menniskors barn; de tänkte icke på något högre ursprung än sin menskliga härkomst; de kände icke Gud såsom Fader; kärleken till Honom war i deras hjertan slocknad. Med tiden trädde Seths söner i äktenskap och slägtskap med Cainitiska qwinnor. De togo till hustrur hwilka de helst wille, de handlade efter naturlig böjelse och frågade icke efter Guds wilja. Derigenom inträngde otro, ogudaktighet och sedeförderf äfwen ibland Seths barn; de wille icke lyda Guds Andas röst. Så har det skett i alla tider och sker ännu: Guds barn bereda sitt affall och förderf genom sådan nära förbindelse med de ogudaktiga. Det gäller att lyda Gud i allt, som man kan förstå wara Hans wilja, om man ej skall förlora barnaskapet.

3. Då sade HERren: Menniskorna wilja icke mer låta min Anda straffa sig, ty de äro kött. Jag will ännu gifwa dem hundrade och tjugo års dag.

Då menniskorna icke mera wille emottaga någon tuktan och warning af Herrans Anda, utan förhärdade sig emot Honom, så tog förderfwet öfwerhand, och Gud förkunnade nu tydligt, att en straffdom skulle komma. Men Gud gaf dem en bättringstid af 120 år. Ännu har Gud aldrig låtit någon straffdom inbryta utan förutgående warning, och med warningen bestämdes tillika en tid till bättring. Denna tid bestämdes för Ninive till 40 dagar, för Nebukadnezar till ett år, för Judarne efter Christi korsfästelse till 40 år. — Arme syndare! betänk: ännu warar bättringstiden, men snart warder yxan satt till roten, Luc. 13: 6–9.

4. På den tiden woro ock tyranner på jorden, förty sedan Guds söner ingingo till menniskors döttrar, och de födde barn, wordo deraf wäldige och fast beryktade män i werlden.

Ordet tyranner heter på grundspråket öfwerfallare; det har äfwen blifwit öfwersatt med resar, starka, wåldsamma menniskor, som utöfwade förtryck emot andra. Sådana funnos ibland Cains efterkommande, och ännu mera sedan Guds söner ingingo äktenskap med menniskors döttrar. Då trädde sanningens kraft uti ondskans tjenst och missbrukades till ogudaktighetens befrämjande. Derigenom blef ondskan och wåldet ännu förskräckligare. Synden gör alltid de största framstegen, när den understödjes derigenom, att gudomlig sanning missbrukas till att tjena det onda. De beryktade män omtalas här icke närmare. Det är sannolikt, att dessa tyranner förgudade sig sjelfwa och förgudades af andra, och att hedniska fabler om menskliga gudawäsen då togo sin början. Att menniskan wille blifwa Gud, war orsaken till syndafallet. Denna lust fortfor och fortfar ännu. Missförstånd af löftet om qwinnans säd, som skulle söndertrampa ormens hufwud, kan äfwen hafwa bidragit att göra det lättare för dessa högmodiga wåldswerkare att inbilla den swagare hopen, att de woro de gudomliga hjeltar, hwarpå löftet syftade. Dessutom är det sannolikt, att Gud wisade sig för Adam och de fromma fäderna i menniskogestalt, likasom för Abraham och wid andra tillfällen. Så snart nu menniskorna förlorade den rätta kunskapen om Gud, så gjorde de sig om Honom blott menskliga föreställningar, och tillskrefwo Honom menskliga egenskaper. Från denna willfarelse war det lätt att falla uti en ännu större, nemligen att utmärkta menniskor woro gudawäsen. Sådan menniskoförgudning wisar sig alltid i samma mån, som den sanna lefwande tron på Gud förswinner bland menniskorna. Wi hafwa färska exempel derpå af hwarjehanda slag.

5. Men då HERren såg, att menniskans ondska war stor på jorden, och all hennes hjertas uppsåt och tanke war alltid benägen till det ondt war:* *1 Mos. 8: 21. Matth. 15: 19.

Skriftens wittnesbörd om menniskans hjerta ligger här tydligt för ögonen. Menniskans hjerta är af naturen icke godt, utan ondt; både tankarne och wiljan och de öfriga själskrafterna dragas till det onda. Till det goda har hon af sig sjelf hwarken lust eller kraft.

6. Då ångrade HERranom, att Han hade gjort menniskan på jorden, och det bekymrade Honom i Hans hjerta.

Då det säges, att Gud ångrar något, så måste detta icke så förstås, som om Gud skulle känna en oro i sitt sinne öfwer det Han gjort, eller komma till en insigt och besinning, som Han förut icke egt, såsom ångren är beskaffad hos menniskan. Gud är oföränderlig, Hans tankar ändras icke; Han är allwetande, ingenting owäntadt kan hända Honom; Hans rådslut äro ewiga. Han är icke en menniska, att Han sig något ångra låter, 1 Sam. 15: 29. Guds gåfwor och kallelse äro sådane, att Han kan dem icke ångra, Rom. 11: 29. Men i oändlig kärlek lefwer Han med och i menniskoslägtet, i andegemenskap med alla, som tro på Hans namn och älska Honom. De öfriga söker Han att winna. Genom denna gemenskap har Han införlifwat sig med menniskoslägtet, och Hans Ande i menniskorna kan bedröfwas, emedan Han ingått i gemenskap med deras natur. Derföre förmanar aposteln att icke bedröfwa Guds heliga Anda, Eph. 4: 30, och att icke utsläcka Andan, 1 Thess. 5: 19. Gud i sig sjelf förändras icke och kan icke bekymras, men Guds Ande bland menniskorna bedröfwas och bekymras genom deras synder och jemmer. (Gud i sig sjelf kan icke lida, men Gud i Christo, Guds Son, led med menniskan Jesus genom förening med den menskliga naturen, och derigenom blef lidandet oändligt i djup och beskaffenhet). I menniskan arbetar Guds Ande och deltager i den bedjande själens suckar, ja, det är Han sjelf, som egentligen utgör den trogna själens lif, och suckar och arbetar och strider och beder, Rom. 8: 26, 27. På detta sätt har Gud möda och arbete med menniskan i hennes synder. Han bekymras öfwer synden och arbetar att föra henne till bättring. I Psalmerna talar wår Frälsare sjelf i prophetiska beskrifningar om sina lidanden, långt förr än den inträffade. I andanom led Han i och med de trogna, och detta förhållande fortfar ännu. Ps. 22: 2, 3, 16; 40: 13; Ps. 69: 2, 3, 4, 6, 11, 12, 22, 22. Denna gemenskap med menniskoslägtet började redan i skapelsen. Då Guds Son blef menniska, framträdde den i sin högsta fullhet. Wår Gud är icke ett kallt, känslolöst wäsende, som har ett hjerta otillgängligt för menniskans elände och nödrop. I Christus är gudomens fullhet, och Christus war i alla stycken bröderna lik, på det Han skulle wara barmhertig och en trogen öfwersteprest för Gudi, att försona folkets synder. Han är frestad i all ting, likasom wi, dock utan synd; derföre kan han warkunna sig öfwer wår swaghet och hjelpa dem, som frestas, Ebr. 2: 17, 18; cap. 4: 15, 16. Sorgens smärta öfwer menniskornas synder, förbannelsens qwal och medlidandets tårar öfwer de orättfärdige, som skulle drabbas af straffdomarne, allt detta wittnar om Hans kärleksfulla hjerta. Guds ånger är Hans Andes bedröfwelse genom menniskornas syndaförderf, som twingar Honom till beslutet att straffa dem. Bekymret är Hans kärleksfulla medlidande med dem, som Hans helighet måste straffa. Luther säger: ”Noah och fäderne blefwo gripna af den lifligaste smärta, då Anden uppenbarade för dem Guds wrede. Dessa outgrundliga suckar tillskrifwas Gud sjelf, emedan de komma från Hans Anda.”

7. Och HERren sade: Menniskan som jag skapade, skall jag förgöra utaf jorden, ifrån menniska allt intill fänaden, och intill matkar, och intill fåglarna under himmelen: förty det ångrar mig, att jag dem gjort hafwer.

När Herren såg, att bättringstiden, som Han gifwit menniskan, war förgäfwes, så beslöt Han det förderfwade slägtets undergång. Jorden och de ting, som derpå äro, äro till för menniskans skull; för syndens skull kom förbannelsen öfwer jorden och de ting, som derpå äro, så när nu förderfwet hade stigit till sin höjd, så kom straff öfwer menniskan och dess boning, öfwer jorden och dess kreatur.

8. Men Noah fann nåd för HERran.

9. Detta är Noahs slägt. Noah war en from man och fullkomlig, och förde ett gudeligt lefwerne i sin tid.* *Syr. 44: 17. Ebr. 11: 7. 2 Pet. 2: 5.

10. Och födde tre söner, Sem, Ham, Japhet.

Ännu fanns en from man på jorden, som fann nåd för Herran, och han och hans hus skulle räddas.

11. Men jorden war förderfwad för Guds åsyn, och full med orätt.

12. Då såg Gud på jorden, och si, hon war förderfwad, ty allt kött hade förderfwat sin wäg på jorden.* *Matth. 24: 38. Luc. 17: 27. 1 Pet. 3: 20. 2 Pet. 3: 6.

Guds rättfärdighet öfwerskådar jorden och ser, att syndamåttet är fullt, så att straffet är oundwikligt.

13. Då sade Gud till Noah: Allt kötts ändalykt är kommen för mig, ty jorden är full med orätt af dem; och si, jag will förderfwa dem med jorden.

14. Gör dig en ark utaf furuträ, och gör kamrar derinne, och becka honom utan och innan.

15. Och gör honom alltså: trehundrade alnar skall wara längden, femtio alnar bredden, och trettio alnar höjden.

16. Ett fönster skall du göra der ofwanuppå, en aln stort. Dörren skall du sätta midt på sidan: och skall han hafwa tre bottnar, en nederst, den andra midtuti, den tredje öfwerst.

17. Ty si, jag skall låta komma en wattuflod öfwer jorden, till att förderfwa allt kött, der en lefwande ande uti är under himmelen, och allt det på jorden är skall förgås.

18. Men med dig will jag göra ett förbund, och du skall gå in i arken med dina söner, med din hustru, och med dina söners hustrur.

19. Och du skall låta komma in i arken allahanda djur af allt kött, ju ett par, mankön och qwinkön, att de måga blifwa lefwande när dig.

20. Af fåglarna efter deras slag, af fänaden efter sitt slag, och af allahanda krälande djur på jorden, efter deras slag. Af alla dessa slag skall ju ett par ingå till dig, på det att de skola blifwa lefwande.

21. Och du skall till dig taga allahanda mat, som man tärer, och skall samka honom till dig, att han warder dig och dem till föda.

22. Och Noah gjorde allt det Gud böd honom.

Då Gud för Noah tillkännagaf sitt beslut att straffa jorden för dess ondskas skull, gaf Han en noggrann föreskrift, huru arken skulle tillredas och Noahs och hans familjs räddning åstadkommas. Detta är i många afseenden lärorikt. Det hade icke warit swårt för Gud att rädda Noah och hans hus genom något underwerk, som från honom afhållit flodens watten. Det hade äfwen warit lätt för Gud att med ett allmaktsord åstadkomma en räddningsark af wida bättre beskaffenhet än den, som Noah med så mycken möda byggde; men detta war icke öfwerensstämmande med Guds wishet. Allmaktens undergörande werksamhet will Han icke använda, der det icke nödwändigt behöfwes. Hwad menniskan sjelf kan göra, skall hon göra under Guds ledning. Derigenom blifwer hon öfwad i tro och lydnad, och själen utwecklas, uppfostras och beredes till ett högre lif. Genom lydnad blef Noah räddad; han gjorde allt det Gud bjöd honom.

7. Capitel.

Floden kommer. Noah frälst.

Och HERren sade till Noah: Gack in uti arken, du och hela ditt hus, ty dig hafwer jag sett rättfärdig* för mig i denna tid. *2 Pet. 2: 5.

2. Af allahanda ren fänad tag till dig, ju sju och sju, mankön och qwinkön: men af oren fänad, ju ett par, mankön och qwinkön.

3. Sammalunda af fåglarna under himmelen, ju sju och sju, mankön och qwinkön, på det att säd må blifwa lefwande på hela jorden.

Att af de rena djuren sju skulle tagas af hwarje slag bewisar, att denna skilnad emellan rena och orena djur icke först blef införd genom offerlagen bland Israels folk, utan att den redan före syndafloden war känd och iakttagen, och den berodde utan twifwel på föreskrifter af Herran, som ursprungligen blifwit gifna. Somliga djur äro så beskaffade, att de afbilda menniskans förderf och syndiga egenskaper, då de äro liksom förkroppsligade gestalter af synden i dess mångfaldiga omwexlingar, och på grund häraf äro de orena. Förbannelsen, som kom öfwer jorden för syndens skull, drabbade icke alla wäsen lika; den inträngde mer eller mindre djupt allt efter tingens anlag och natur.

4. Ty ännu efter sju dagar skall jag låta regna på jorden, fyratio dagar och fyratio nätter, och förgöra utaf jorden allt det som warelse hafwer, det jag gjort hafwer.

5. Och Noah gjorde allt det HERren böd honom.

6. Och han war sexhundrade år gammal, då flodens watten flödade på jorden.

7. Och han gick in i arken med sina söner, sin hustru, och sina söners hustrur, för flodens wattens skull.

8. Af den rena fänaden, och af den orena, af fåglar, och af allt det som krälar på jorden,

9. Gingo till honom in i arken, parom, ju mankön och qwinkön, såsom Gud honom budit hade.

10. Och då de sju dagar framlidne woro, kom flodens watten uppå jorden.

11. Uti det sjette hundrade året i Noahs ålder, på sjuttonde dagen, i den andra månaden, det är den dagen, då uppbrusto alla djupets stora källor, och himmelens fönster öppnade sig.

Gud bestämde tiden då Noah skulle ingå i arken; han war sin tjenares Fader och rådgifware. Noah gjorde allt det Herren böd honom, och det föreskrifna antalet af djur och fåglar m. m. blef intaget i arken. Floden kom på den bestämda dagen. Djupets källor öppnades. I jordens inre äro omätliga wattenrymder, likasom der äfwen äro stora eldrymder. Jordbäfningar kunna åstadkommas derigenom, att watten tränger in till den underjordiska elden. Wid stora jordbäfningar remnar jordskorpan, så att hela städer kunna sjunka. Sjunka jordhwarfwen ned i de underjordiska wattenrymderna, så flöda wattenmassorna upp. Wi weta icke, på hwad sätt djupets källor öppnades; med det weta wi, att wattentillgångarne för en flod woro mer än tillräckliga, och för den Allsmäktiges hand kunde det icke wara swårt att öppna djupets källor. Ämnen som innehålla watten finnas också i jorden till stor mängd. En owanlig werksamhet af en enda naturlag kunde på kort tid inuti jorden frambringa omätliga wattenförråd, utom dem som förut funnos, och äfwen fylla luftkretsen med så mycket watten, att det beständigt måste regna.

12. Och ett regn kom på jorden i fyratio dagar och fyratio nätter.

13. Rätt på samma dagen* gick Noah in i arken, med Sem, Ham och Japhet, sina söner, och med sin hustru, och med tre sina söners hustrur. *Matth. 24: 38. Luc. 17: 27. 1 Pet. 3: 20.

14. Dertill allahanda djur efter sitt slag, allahanda fänad efter sitt slag, och allt det på jorden, krälar efter sitt slag, och allahanda fåglar efter sitt slag, och allt det flyga kunde, och allt det wingar hade:

15. Det gick allt till Noah in uti arken, par af allt kött, det en lefwande ande uti war.

16. Och det war mankön och qwinkön utaf allahanda kött, och gingo derin, såsom Gud honom budit hade; och HERren lät igen efter honom.

17. Då kom floden fyratio dagar på jorden, och wattnet wäxte, och lyfte arken upp, och förde honom högt upp öfwer jorden.

18. Så fick då wattnet öfwermakt och wäxte swårligen på jorden, så att arken dref på wattnet.

19. Och wattnet fick öfwerhand, och wäxte så swåra på jorden, att alla höga berg under hela himmelen wordo öfwertäckte.

20. Femton alnar högt gick wattnet öfwer bergen, som öfwertäckte wordo.

21. Då förgicks allt kött, som på jorden krälar, fåglar, fänad, wilddjur, och allt det som sig rörer på jorden, och alla menniskor.

22. Allt det som en lefwande anda hade på det torra, det blef dödt.

23. Så wardt då förgjordt allt det på jorden war, från menniskan allt intill fänaden, intill krälande djur, och intill fåglarna under himmelen, allt wardt förgjordt utaf jorden. Allena Noah blef behållen och hwad med honom war i arken.* *Wish. 10: 4.

24. Och wattnet stod på jorden hundrade och femtio dagar.

Då wattnet steg femton alnar öfwer de högsta berg, så war det omöjligt att någon menniska skulle kunna rädda sig, utom dem som woro i arken; ock då wattnet stod på jorden 150 dagar, så kunde ingenting utom wattendjur blifwa wid lif, med undantag af dem, som Noah tagit till sig i arken. Under denna långa tid, som jorden war öfwerswämmad, kunde också den gamla jordytan blifwa mycket förändrad och begrafwen under nya jordlager, hwilket förorsakades derigenom, att djupets källor öppnades på många ställen, och wattenströmmar drefwo jordmassor af och an i mångfaldiga rigtningar. Måhända är den gamla jordytan till en del begrafwen under de närwarande hafwen. De flesta af de djur och wäxter, som finnas i jorden petrificerade (förstenade), ock hwilkas arter till en del nu icke finnas, äro sannolikt från denna tid.

8. Capitel.

Flodens ände. Noahs offer. Guds löfte.

Då tänkte Gud på Noah, och på alla djur, och på all fänad, som med honom i arken war, och lät komma wäder på jorden, och wattnet minskades.

”Att Gud tänkte på Noah, är icke ett ord, som står förgäfwes; ty det wisar, att allt ifrån den dag, då Noah gick i arken, Gud ingenting sade honom och ingenting uppenbarade. Noah såg derföre ingen stråle af den gudomliga nåden lysa, under det wattnet brusade och swallade omkring honom, så att det syntes som om Gud hade alldeles glömt honom.” Luther.

Men han war ett föremål för Guds wårdande omtanke under hela tiden och kunde icke annat än tänka på Gud och bedja: tänk på mig! under de fasansfulla förstörelserna. Så handlar Gud ofta med sina nådabarn, att han undandrager dem sin märkbara närwaro. Då gäller det att icke se och dock tro. Joh. 20: 29.

2. Och djupets källor förstoppades, så ock himmelens fönster, och regnet af himmelen wardt stilladt.

3. Och wattnet förlopp utaf jorden mer och mer, och wardt mindre efter hundrade och femtio dagar.

4. På sjuttonde dagen i sjunde månaden blef arken ståndande på de berg Ararat.

5. Men wattnet förlopp framgent af, och wardt ju mindre, allt intill tionde månaden. På första dagen i tionde månaden syntes det öfwersta på bergen.

Gud anwände åter naturliga medel till wattnets förminskande. Djupets källor tillslötos, regnet stillades, wattnet aftog genom winden och andra orsaker, som woro medel i Guds hand. Ararat är ett berg och ett landskap uti Armenien. Detta berg är efter nyare mätningar omkring 17,200 fot högt. Detta höga berg blef således befriadt från watten, under det ännu större delen af marken war betäckt af floden. Då arken stadnade på Ararat, så är det tydligt, att Noah och hans familj först bosatte sig i närheten, och att menniskorna från Armenien spridde sig till andra länder i samma mån som de förökade sig.

6. Efter fyratio dagar lät Noah fönstret upp på arken, som han gjort hade.

7. Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, till dess att wattnet aftorkades af jorden.

Korpen fann näring nog på wattenytan efter omkomna djur m. m., och på arken kunde han hwila, hwilket också antydes i orden: han flög åter och fram.

8. Sedan lät han en dufwa utflyga ifrån sig, på det han skulle försöka, om wattnet på jorden war förfallet.

9. Då dufwan fann icke, hwar hon kunde hwila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken, ty wattnet war ännu på hela jorden. Så räckte han handen ut, och tog henne till sig in i arken.

10. Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufwan af arken.

11. Hon kom till honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att wattnet war förfallet på jorden.

På olivträdet wäxer den frukt, som liknar små plommon, hwaraf oliv-olja pressas. Detta wäxer ännu i samma nejder. Det kan äfwen wäxa i watten. Oliv-oljan är i den Heliga Skrift en sinnebild af den Heliga Andas nådegåfwor. Oliv-qwistar brukas ännu såsom sinnebilder af wänskap, frid och försonlighet. Att dufwan kom tillbaka till Noah med ett oliv-blad wisade honom både att wattnet hade sjunkit, så att löf wäxte på träden, och det war tillika en sinnebild af Guds barmhertiga omsorg om Noah och dem, som med honom woro i arken. ”Bladet betyder Evangelium, som den Heliga Ande har låtit predika i christenheten; ty olja betyder barmhertighet och frid, hwarom Evangelium lärer.” Luther.

12. Men han töfwade ännu andra sju dagar, och lät så en dufwa flyga ut, hwilken icke igen kom till honom.

13. På första och sjette hundrade året af Noahs ålder, på första dagen i första månaden, förtorkades wattnet på jorden. Då lät Noah taket upp på arken, och såg, att jorden war torr.

14. Så wardt då jorden alldeles torr på sjunde och tjugonde dagen i den andra månaden.

Utan twifwel war Noahs glädje mycket stor, då han såg, att marken war torr; men han gick icke ur arken utan Guds befallning; han war wan att lyda och att wänta på Herrans råd. Ps. 27: 14. Ps. 37: 34.

15. Då talade Gud till Noah och sade:

16. Gack utur arken, du och din hustru, dina söner och dina söners hustrur med dig.

17. Allahanda djur, som när dig äro, utaf hwart och ett kött, både i fåglar och fänad, och det som på jorden krälar, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jorden, och warer fruktsamme och föröker eder på jorden.

18. Så gick Noah ut med sina söner, och med sin hustru och sina söners hustrur.

19. Dertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda fåglar, och allt det som på jorden krälar, det gick utur arken, och hwart och ett till sitt slag.

20. Och Noah byggde HERranom ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena fåglar, och offrade bränneoffer på altaret.

Med befallningen att utgå ur arken förenade Gud en förnyelse af den wälsignelse, som Han hade gifwit åt menniskoslägtets stamföräldrar i paradiset, men icke hela den ursprungliga wälsignelsen, ty i sin helhet war den med synden oförenlig. Det första Noah gjorde efter utgången ur arken, war att tacka Gud för den barmhertiga räddningen och att offra bränneoffer. Dermed förnyade han den gudstjenst, som före floden bland de trogna warit bruklig. Bränneoffret war det slags offer, som war det äldsta, allmännaste och wigtigaste. Det brändes helt och hållet, sedan den offrande lagt sina händer på offerdjurets hufwud. Dermed skulle antydas, att den offrandes synder lades på offerdjuret, som nu skulle lida dödsstraffet i syndarens ställe. Således med offerdjurets död afbildades straffet för synden, och med förbränningen antyddes, att den offrande wille öfwerlemna sig helt och hållet åt Gud, för att renas och helgas i nådens heliga eld. Offrandet war således både syndabekännelse, sjelffördömelse och sjelfuppoffring i sinnebildlig handling. Noah bekände derföre med sitt bränneoffer, att han och hans anhöriga icke blifwit frälste eller kunde frälsas för egen rättfärdighets skull, utan af Guds blotta nåd; han bekände, att han war en syndare, som behöfde försonas med Gud. Offrandet war också en trosbekännelse, hwaruti Noah wisade sin tillförsigt, att Gud af nåd wille förlåta honom hans synder. Då offret således wittnade om Noahs bekännelse af sin egen owärdighet, så war det ock ett uttryck af tacksamhet, ett tackoffer, och tillika ett förbundsoffer, hwarigenom Noah uttryckte, att han wille blifwa förenad med Gud, likasom offret med offerelden. — Wi se här orsaken, hwarföre Noah skulle taga in i arken flera af den rena fänaden och de rena fåglarne, än af de orena. Dessförutan hade offringen ej kunnat ske, om ej arten skulle förstöras.

21. Och HERen luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jorden för menniskans skull, förty menniskans hjertas uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen.* Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefwande är, såsom jag gjort hafwer.† * 1 Mos. 6: 5. Matth. 15: 19. †Es. 54: 9.

Offrets wällukt inför Herran betyder offrets antagande såsom försoningsoffer. Det offrades i tron, derföre hade detta offer ett tillegnadt wärde af Christi försoningsoffer. Det war Christi förtjenst och förbön, som gaf wällukt åt Noahs offer, emedan han höll sig wid löftets ord; det är Christi förtjenst allena, som uppstiger såsom wälluktande offerrök till himmelen. Uppb. 8: 3, 4.

Gud sjelf uttalar här sitt omdöme om menniskans hjerta: menniskans hjertas uppsåt är ondt alltifrån ungdomen. Detta will den naturligt sinnade menniskan icke weta af; utan förutsätter, att menniskohjertat är godt, och att man endast behöfwer uppfostran och bildning, för att blifwa god och ädel i tänkesätt, uppsåt och handling. Då nu detta är en willfarelse, som står i rak motsägelse mot Skaparens menniskokännedom, så är hwarje byggnad, som derpå bygges, uppförd på sanden, och faller, då frestelsens störtregn och flod derpå instorma.

Gud ingår här ett förbund med Noah och hans efterkommande, och lofwar, att ingen flod mera skall förderfwa jorden; och bestämda och och trösteliga äro Hans löftesord:

22. Så länge jorden står, skall icke återwända sående och uppskärande, köld och hetta, sommar och winter, dag och natt.* *1 Mos. 1: 14.

Werldsordningen skall blifwa såsom den är, så länge jorden står; men en dag kommer, då himmel och jord skola förgås. Wattendopet har gått öfwer jorden, eldsdopet har den ännu att wänta.

9. Capitel.

Blods förbund. Bågans tecken. Noahs win. Canaans förbannelse.

Och Gud wälsignade Noah och hans söner, och sade: Warer fruktsamme och förökens och uppfyller jorden.

2. Eder fruktan och rädsla ware öfwer alla djur på jorden, öfwer alla fåglar under himmelen, och öfwer allt det som krälar på jorden, och alla fiskar i hafwet ware gifna i eder hand.* *1 Mos. 1: 28; cap. 8: 17.

3. Allt det som röres och lefwer, det ware eder till mat, såsom gröna örter hafwer jag allt det gifwit eder.* *1 Mos. 1: 29.

Gud förnyar här ännu uttryckligare än i Cap. 8: 17 den i Paradiset gifna wälsignelsen. Den första delen deraf skall fortfara, oaktadt synden är kommen i werlden, men den skall rätta sig efter bestämd lag och ordning, som Gud sedan föreskref. Den andra delen af wälsignelsen, nemligen herrawäldet öfwer djuren, blef nu annorlunda beskaffad. Detta herrawälde war genom syndafallet i hufwudsaken förloradt, djurwerlden kände sig för menniskan främmande, tillgifwenheten war borta, den kunde icke i menniskan längre igenkänna och med tillgifwenhet lyda sin beherrskare; menniskans synd beröfwade henne Guds beläte och Hans Andes wälgörande och för djurens förnimbara inflytelse. Menniskans förändring genomträngde djuren med fruktan och bäfwan. Det war nu nödwändigt, att djuren skulle frukta menniskan, sedan de icke mer med tillgifwenhet kunde lyda. Rädslans herrawälde är nu det, som för menniskan återstår. Den tredje delen af wälsignelsen är betydligt förändrad. Ordet står fast, att menniskan skall äta sitt bröd i sitt anletes swett, men efter floden fick menniskan tillåtelse att icke blott begagna örter till sin näring, utan äfwen djurriket öppnades för henne till förrådskammare. Före floden war det måhända brukligt att äta kött, men det hade icke blifwit tillåtet, förr än nu, då Gud gaf åt Noah och hans efterkommande denna tillåtelse. Den wisar, att menniskan war förswagad, så att dylik näring behöfdes; den wisar, att jordens fruktbarhet war förminskad, så att andra näringsmedel jemte jordfrukterna woro behöfliga. Tillåtelsen att begagna kött till näringsmedel förutsätter död ibland djuren, hwarigenom menniskan fick en ständig bedröflig påminnelse om sitt syndafall.

4. Allena äter icke kött, det ännu lefwer i sin blod.* *3 Mos. 17: 14.

Det bestämda förbudet att äta blod, eller kött, hwaruti blodet fanns qwar, hade sin grund uti offerlagen, som i hufwudsaken redan war känd, och sedan blef fullständigt uppenbarad. Kroppens lif är uti blodet, och jag hafwer gifwit eder det till altaret m. m. 3 Mos. 17: 11, 12. Blodätandet är äfwen ohelsosamt. Grymma plägseder finnas på några ställen i werlden, som wisa, till hwilken wildhet menniskonaturen kan nedsjunka, och detta skulle genom denna föreskrift förebyggas. Sedan offerlagen upphört, emedan dess syftemål är fulländadt, har äfwen detta bud till en del förlorat sin gällande kraft. I Nya Testamentet är någon allmänt gällande föreskrift härom icke gifwen. (Apg. 15: 29 förklaras på sitt ställe.)

5. Förty jag will ock hämnas öfwer eder kropps blod, och will hämna det uppå alla djur, och will hämnas menniskans lif på hwar och en menniska, eho hon är.

6. Den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af menniskor utgjutet warda:* förty Gud hafwer gjort menniskan efter sitt beläte.* 4 Mos. 35: 31. Ords. 28: 17. Matth. 26: 52. Uppb. 13: 10.

Då det blef menniskan tillåtet att döda och begagna djur till sitt lifsuppehälle, så blef det med fördubblad stränghet förbjudet att utgjuta menniskoblod. Menniskan är skapad till Guds beläte, hon är en länk i kedjan af en högre werldsordning, som störes genom hwarje ingrepp af wåldsam menniskohand. Hwarje sådant ingrepp will Gud bestraffa, och förklarar, att detta straff är nödwändigt. Att det icke ens får lemnas ohämnadt, då ett djur dödar en menniska, wisar denna lags djupa betydelse. Gud sjelf förklarar, att Han will wara blodshämnaren, om menniskor icke fullgöra denna lag, att den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af menniskor utgjutet warda. Denna lag blef sedan af Herren förnyad med de fullständiga föreskrifter och inskränkningar, som derwid woro nödwändiga. Om mordgerningar icke efter den högste lagstiftarens wilja bestraffas af menniskor, som dertill blifwit satta, så blifwa de på många sätt bestraffade. Djerfheten ökas till sådana brotts begående, och sjelfhämnden, denna källa till så mycken blodutgjutelse, hämndlystnad och grymhet, som i många länder åstadkomma förskräckliga följder, framkallas genom olydnad mot Herrans bud, som är, att efter lag och rätt, grundade på den uppenbarade sanningen, skola de brott bestraffas, hwilka begås emot denna grundlag för menniskoslägtet, som den högste Konungen stiftat.

7. Warer fruktsamme och förökens, och förkofrer eder på jorden, att I uppfyllen henne.

8. Yttermera sade Gud till Noah och hans söner med honom:

9. Si, jag gör med eder ett förbund, och med eder säd efter eder:

10. Och med alla lefwande djur, som med eder äro, i fåglar, i fänad, och i alla djur, som på jorden när eder äro: af allt det som utur arken gånget är, ehwad djur det är på jorden.

11. Och will göra mitt förbund med eder i så måtto, att härefter skall nu icke mer allt kött förderfwadt warda med flodens watten, och skall härefter ingen mer flod komma, den jorden förderfwa skall.* *Es. 54: 9.

12. Och Gud sade: Detta är tecknet till mitt förbund, som jag gjort hafwer emellan mig och eder, och alla lefwande djur med eder härefter till ewig tid.

13. Min båga hafwer jag satt i skyn, den skall wara tecknet till mitt förbund emellan mig och jorden.

14. Och när så sker, att jag förer skyn öfwer jorden, så skall man se min båga i skyn.* *Syr. 43: 11, 12.

15. Och så skall jag tänka på mitt förbund emellan mig och eder, och alla lefwande djur i hwart och ett kött, att icke mer skall komma flod härefter, den allt kött förderfwa skall.

16. Derföre skall min båge wara i skyn, att jag skall se uppå honom, och tänka uppå det ewiga förbund emellan Gud och alla lefwande djur i hwart och ett kött, som på jorden är.

17. Det samma sade ock Gud till Noah: Detta skall wara tecknet till det förbund, som jag gjort hafwer emellan mig och allt kött på jorden.

Förbundsstiftelsen framställes med uttryckliga ord till sitt hela innehåll, och regnbågen bestämdes till tecknet, hwarmed detta förbund bekräftades. Regnbågen skulle tillika tjena till en fortfarande påminnelse om detta förbund, till tröst och uppmuntran för menniskorna; den skulle wara ett tecken till Guds kärlek, hwarmed Han frälste Noah och lofwade att skydda och wårda Noahs efterkommande. Att Gud will se på sin båga i skyn och tänka på sitt förbund med menniskan, är en försäkran, som säger oss, att Gud fortfar att tänka på sin werld, så länge skyarnas lag är densamma, så att regnbågen kan sprida sin glans öfwer jorden. Regnbågen är en sinnebild af försoningens förbund, som Gud ingått med menniskan genom återlösningen i Christo; derföre har den förklarade Frälsaren en regnbåge omkring sin thron, ett fridstecken af owansklig glans. Förbundet står fast å Hans sida, äfwen om menniskans hjerta helt och hållet inhöljes i moln och dimma; Han kan skingra den och låta själens öga se fridstecknet omkring nådathronen, Uppb. 4: 3. Somliga bibeltolkare tro, att det aldrig regnade före floden, och att derföre icke heller någon regnbåge förut warit synlig.

18. Noahs söner, som utur arken gingo, äro desse: Sem, Ham, Japhet. Men Ham är fadren till Canaan.

19. Dessa tre äro Noahs söner, af hwilka alla land besatta wordo.

Sem betyder namn. Han är stamfadren för Israels folk och för många folkslag i westra delen af Asien. Ham betyder hetta. Han är stamfader för många folk, som bo i de hetaste länderna på jorden, i Afrika och södra Asien m.m. Japhet betyder utwidgning. Från honom härstamma talrika folkslag; hela Europa och många länder i andra werldsdelar hafwa blifwit befolkade af Japhets barn. Den Heliga Skrift meddelar oss icke blott grunddragen af Guds rike allt ifrån begynnelsen, utan äfwen många hufwudsakliga underrättelser angående menniskoslägtets utbredande öfwer jorden.

20. Och Noah begynte till och wardt en åkerman, och plantade wingård.

21. Och då han drack af winet, wardt han drucken och låg oskyld uti sin hydda.

22. Då nu Ham, Canaans fader, såg sin faders blygd, sade han det till båda sina bröder, som ute woro.

23. Då togo Sem och Japhet ett kläde, och lade på bägges deras skuldror och gingo baklänges till, och öfwertäckte deras faders blygd, och deras ansigte war ifrån wändt, så att de deras faders blygd icke sågo.

”De som förmycket ursäkta patriarchen för hans fel, kasta ifrån sig den tröst, som den Helige Ande har ansett för nödigt att gifwa kyrkan, nemligen att äfwen de största heliga understundom stappla och falla.” L. — Winets obekanta egenskap kan mildra Noahs fel; men det war dock icke någon ringa synd. Noah och hans familj woro de ende af hela menniskoslägtet, hos hwilka någon fromhet fanns på den tiden floden kom, och här finna wi, huru swaga dessa bästa woro! Fadren sjelf försyndade sig och gaf förargelse åt sina barn. Ham förargades och försyndade sig emot sin fader. Detta wisar, huru djupt det onda är inrotadt i menniskohjertat, och huru nödwändigt det är, att menniskan på hwarje steg beder Gud: Din gode Ande lede mig på en jemn wäg!

24. Som nu Noah uppwaknade af sitt win, och fick weta, hwad hans yngste son honom gjort hade, sade han:

25. Förbannad ware Canaan, och ware en träl under alla trälar ibland hans bröder.

Ham hade för sina bröder omtalat fadrens fel, och detta wisar, att han för sin fader icke hade tillbörlig wördnad och barnslig tillgifwenhet; eljest hade han uppfyllt samma pligt som hans bröder, utan att nämna hwad som förefallit. Men man kan finna af sammanhanget, att Hams son Canaan försyndade sig mest, derföre blef en prophetisk förbannelse öfwer honom uttalad. Noah förutsåg med prophetisk blick, att Hams och isynnerhet Canaans wanartiga natur och djupa anlag till fräckhet och synd skulle fortplantas på Canaans efterkommande. Synden förnedrar menniskan och åstadkommer träldom. Noah förkunnade, att Canaans efterkommande skulle blifwa trälar, och detta har gått i fullbordan och fullbordas ännu i denna stund. Canaans barn äro trälar i flera werldsdelar under Sems och Japhets efterkommande. Det är Hams efterkommande, som äro de djupast sjunkna och de allraolyckligaste af alla hedningar, som nu lefwa på jorden. Men de äro menniskor, de äro Noahs barn, de räddades i arken i stamfadren Ham, och Christus will i förbundets ark rädda äfwen dem till ewig tid. Gud will, att alla menniskor skola frälste warda och till sanningens kunskap komma, 1 Tim. 24. Derföre är det christenhetens pligt, att med Evangelii wälsignelse söka borttaga den förbannelse, som hittills hwilar öfwer Hams barn. En tid är utlofwad i Herrans ord, då Ethiopien skall utsträcka sina händer till Gud, Ps. 68: 32, och denna tid har nu redan börjat. I det solbrända Afrika och på Söderhafwets öar uppwakna folken till medwetande af sitt olyckliga tillstånd, längta efter förlossning och ropa efter wägwisare till Sems Gud.

26. Och sade yttermera: Lofwad ware HERren, Sems Gud, och Canaan ware hans träl.

Noah skådar i andanom den wälsignelse, som skulle komma öfwer Sems barn genom förbundet med Gud. Det war bland Sems efterkommande, som Gud utwalde det folk, för hwilket sanningen uppenbarades, och en sann gudsdyrkan infördes och upprätthölls. Af Sems slägt föddes i tidens fullbordan werldens Frälsare, som är Guds namn, genom hwilken Guds namn helgas, och den fallna menniskan får sitt förlorade namn igen, såsom en himmelens arfwinge. För dessa wälsignelser prisas Sems Gud. Uppb. 2: 17.

27. Gud förwidge Japhet och låte honom bo i Sems hyddor, och Canaan ware hans träl.

Den prophetiska wälsignelsen uttalas här såsom bön, och den har gått i fullbordan. Gud har utwidgat Japhet. Den första delen af werldens folk äro Japhets barn. Många af dem bo i Sems hyddor. Werldens Frälsare, den största af Sems söner, har upptagit sina hyddor, i sin kyrka och församling, ett stort antal af Japhets slägt: de bära Hans namn, de äro christna, de känna Sems Gud, de stå under Hans beskydd och wård, de åtnjuta förmåner och wälsignelser, som medföra sällhet i tiden och sträcka sig in i ewigheten. Noahs korta prophetiska ord utgöra grunddragen af werldshistorien, och förkunnade de största och wigtigaste förhållanden, som wäntade menniskoslägtets trenne hufwudstammar.

28. Och Noah lefde efter floden trehundrade och femtio år.

29. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och femtio år, och blef död.

10. Capitel.

Jorden delad till Japhets, Hams och Sems barn.

Detta är Noahs söners slägt: Sem, Ham, Japhet; och de födde barn efter floden.* *1 Chr. 1: 4, [et]c.

Detta capitel innehåller en fortsättning af menniskoslägtets stamtafla och står i sammanhang med cap 9: 18, 19. Wi ega icke någon så gammal och så utförlig underrättelse öfwer menniskoslägtets äldsta historia och werldens befolkning, som denna stamtafla. Huru noggrann och wigtig den är, inser man allt mera, ju djupare historiska forskningar sträcka sig, och wetenskapen på detta område utwidgas. Under det menniskoslägtet efter floden förökade sig, och Noahs barn och efterkommande spridde sig i många länder, uppnådde stamfadren sjelf en hög ålder, såg den förnyade jorden befolkas på nytt af sina egna barn, och såsom han före floden war en rättfärdighetens predikare, som sökte warna och underwisa de ogudaktiga menniskorna (2 Pet. 2: 5), så war han utan twifwel en rättfärdighetens predikare för sin talrika slägt under de trehundra femtio år, som han lefde efter floden. På detta sätt bibehölls den ursprungliga gudstjensten, och Noah hade tillräcklig tid att meddela och underhålla all den kunskap om Guds uppenbarade sanning, som han sjelf egde, och som alltifrån skapelsen hade blifwit samlad. Noah dog twå år före Abrahams födelse, och således war Abrahams slägt i full besittning af all denna kunskap. Sem lefde 150 år samtidigt som Abraham, och hans faderliga anseende måste nödwändigt hafwa utöfwat en wälsignelserik inflytelse på hela hans slägt.

2. Japhets barn äro desse: Gomer, Magog, Madaj, Jawan, Thubal, Mesech och Thiras.

Gomers efterkommande spridde sig till Swarta hafwet, och en del af dem äfwen till Tyskland. Magogs efterkommande finnas troligen i Ryssland, Tartariet och, efter någras mening, i China. I Magog herrskar Gog, fursten i Mesech och Thubal, Hes. 38: 2; cap. 39: 6. Namnet Mesech återfinnes måhända uti Moscau, Thubal uti Tobolsk m. m. Madai är Medernas stamfader, Jawan är Grekernas, Dan. 8: 21. Es. 66: 19. Från Thubal härstamma troligen några af Siberiens folk. Moscher, Moskowiter, Ryssar äro Mesechs efterkommande. Thiras är Thraciernas stamfader.

3. Men Gomers barn äro desse: Ascenas, Riphath och Thogarma.

Spaniens och Frankrikes innewånare härstamma från Ascenas, men hafwa blifwit blandade med andra stammar. Riphats stam bosatte sig i Europas östra delar. Bland Ungerns, Böhmens och Galiciens innewånare finnas troligen ännu af Riphats efterkommande. Från Thogarma härstamma Armenierna, Georgierna, Lesghierna, Mingrelierna och de nuwarande Caucasierna m. fl.

4. Jawans barn äro desse: Elisa, Tharsis, Chittim och Dodanim.

Från Elisa och Dodanim härstamma somliga af Greklands folk, från Chittim Macedoniens och Italiens, och från Tharsis en del af Spaniens befolkning.

5. Utaf dessa äro utspridda hedningarnes öar i deras land, hwar efter sitt mål, slägte och folk.

Ordet öar betyder äfwen kustländer. Här menas hufwudsakligen öarne i Medelhafwet och länderna på norra sidan deraf, ifrån mindre Asien ända till Spanien.

6. Hams barn äro desse: Chus, Mizraim, Phut och Canaan.

Af Ham fick Egypten namnet Chamia (det heta landet). Af sina efterkommande blef han dyrkad såsom en Gud och kallades Ammon (Hamon, Ham). Ethiopierna i nuwarande Abyssinien, en del af Arabien och widare mot öster, härstamma från Chus (Kusch). Mizraim war det egentliga namnet på Egypti land, der Mizraims efterkommande bosatte sig. Mizraim är både stamfadrens och folkets namn. Från Phut härstammade ett krigiskt folk i Afrika. Canaans efterkommande bosatte sig i det land, som sedan blef gifwet åt Abraham och kallades Canaan.

7. Chus barn äro desse: Seba, Hawila, Sabtha, Raema och Sabthecha. Raemas barn äro desse: Scheba och Dedan.

Alla dessa folk bosatte sig uti södra Arabien och östra delarne af Afrika.

8. Men Chus födde Nimrod; han begynte en wäldig herre wara på jorden.

9. Och war en wäldig jägare för HERran. Deraf är ordspråket: Det är en wäldig jägare för HERran, såsom Nimrod.

Namnet Nimrod betyder: låt oss uppresa oss. Det är troligt, att folket gaf honom detta namn, emedan det ofta hörde detta ord af hans mun. Hans nämndes såsom den förste, hwilken upprättade ett rike och tillkämpade sig herrawälde. En wäldig jägare för Herran betyder, att han trotsade Herrans makt och bud. Nimrods krigiska, wåldsamma företag förbereddes genom detta lefnadssätt.

10. Och hans rikes begynnelse war Babel, Erech, Acad och Calne uti Sinear land.

Babel eller Babylonien låg mellan floderna Euphrat och Tigris. Der anlades wid Euphrat staden Babel, som blef den första hufwudstaden för ett egentligt rike. Der införde Nimrod en falsk gudstjenst, som öfwergick till det förderfligaste afguderi. Det Babyloniska riket blef i sednare tider det Israelitiska folkets mäktigaste fiende. Af dessa twänne anledningar brukas Babel i den Heliga Skrift såsom en bild af allt affall ifrån Gud och af fientliga makter, som sätta sig emot Guds rike. Erech, Acad, och Calne woro andra städer och landskap, öfwer hwilka han herrskade.

11. Utaf det landet är sedan kommen Assur, och han byggde Nineve och Rehoboth och Calah.

Assur är troligen en Semitisk folkstam, som drog sig undan Nimrods wälde och grundade ett eget rike längre mot norr, hwars hufwudstad blef Nineve.

12. Och dertill Resen emellan Nineve och Calah; detta är en stor stad.* *Jon. 1: 2; cap. 3: 2, 3.

13. Mizraim födde Ludim, Anamim, Lehabim, Naphtuhim,

Från dessa stamfäder hade flere Afrikanska folkslag sitt ursprung.

14. Patrusim och Casluhim. Af hwilka utkomne äro de Philistim och Caphthorim.

Philistim äro de bekanta Philisteerna, och Caphthorim ett beslägtat folk, bosatt på ön Creta.

15. Men Canaan födde Zidon sin första son, och Heth,

Af Zidon hade Zidonierna sitt namn. Från Heth härstammar Hetheerna, cap. 23: 3.

16. Jebusi, Emori, Girgasi,

17. Hiwi, Archi, Sini,

18. Arwadi, Semari, och Hamathi. Af dem äro utspridde de Cananeers slägter.

19. Och deras gränser woro ifrån Zidon genom Gerar, allt intill Gaza, till dess man kommer intill Sodoma, Gomorra, Adama, Zeboim, och in till Lasa.

20. Desse äro nu Hams barn i deras slägter, tungomål, land och folk.

Från dessa härstamma de särskilda Canaanitiska slägter, som woro bosatta i Canaan och dess grannskap.

21. Men Sem, Japhets broder, den äldste, födde ock barn, hwilken en fader är till alla Ebers barn.

22. Och desse äro hans barn: Elam, Assur, Arphachsad, Lud och Aram.

Elamiterna äro Perser. Assyrierna härstamma från Assur. Från Arphachsad härstamma en del af Arabiens folk. Lydier, Luds efterkommande, bodde i mindre Asien i Lydien. Aram war det gamla namnet på Syrien, den stora landsträckan norr om det heliga landet, hwilkens hufwudstad war Damascus. Eber eller Heber är Hebreernas stamfader. Eber betyder öfwerfart. Man har antagit, att Abrahams efterkommande kallades Ebreer eller inwandrare (öfwerfarare), emedan han kom från Chaldeen öfwer floden Euphrat in i Canaans land.

23. Arams barn äro desse: Uz, Hul, Gether och Mas.

24. Arphachsad födde Salah, Salah födde Eber.

25. Eber födde twå söner, en hette Peleg, derföre att i hans tid wardt werlden delad; hans broder het Jaketan.

De tre namnen Salah, Eber och Peleg äro betydlesefulla. Salah betyder det som kastas eller kringkastning, Eber öfwerflyttning, och Peleg sönderdelning. Somliga uttolkare antaga endast, att de olika stammarne nu delade werlden sig emellan; men emedan detta hade redan skett förut, antaga andra uttolkare, att jorden nu genom stora jordbäfningar blef sönderdelad i werldsdelar, länder och öar, som redan förut till en del woro befolkade. Detta är den sannolika meningen af v. 25. Det är då icke swårt att inse, huru folkslagen kunnat sprida sig öfwer jorden, fastän den är sönderdelad af hafwen.

26. Och Jaketan födde Almodad, Saleph, Hazarmaveth, Jarah,

27. Hadoram, Usal, Dikela,

28. Obal, Abimael, Seba,

29. Ophir, Hawila och Jobab. Alla desse äro Jaketans söner.

30. Och deras boning war ifrån Mesa, intill man kommer till Sephar på berget österut.

31. Desse äro Sems barn, uti deras slägter, tungomål, land och folk.

32. Detta är Noahs barns afföda uti deras slägter och folk. Af hwilka utspridt är folket på jorden efter floden.

Detta capitel kan anses såsom en spegel, hwaruti wi kunna beskåda wår okunnighet; ty wi skulle känna ganska litet om folkslagens särskilda ursprung och utbredande i werlden, om icke den Heliga Skrift underrättade oss derom.

11. Capitel.

Babels torn. Sems slägt.

Och all werlden hade enahanda tunga och mål.

2. Då de nu drogo österut, funno de en plan uti Sinears land, och bodde der.

Landet Sinear (Mesopotamien eller Babylonien) war det första som blef bebodt och odladt. Det wattnades genom kanaler mellan floderna Euphrat och Tigris. Nu är detta land öde och ofruktbart.

3. Och sade till hwarannan: Kommer, låter oss slå tegel och bränna. Och togo tegel för sten, och ler för kalk,

4. Och sade: Kommer, låter oss bygga en stad och ett torn, hwilkets höjd skall räcka upp i himmelen, att wi måga göra oss ett namn, förty wi warda tilläfwentyrs spridde ut i all land.

5. Då steg HERren neder, att Han skulle se staden och tornet, som menniskones barn byggde.

6 Och HERren sade: Si, det är enahanda folk, och enahanda mål ibland dem alla; och hafwa detta begynt att göra: de warda icke aflåtande af allt det de hafwa sig företagit att göra.

7. Kommer, låter oss stiga neder och förbistra der deras tungomål, så att ingen skall förstå den andras mål.

De som byggde tornet wille göra sig ett namn; detta wisar, att högmod och lust till fåfänglig ära låg till grund för detta företag. Att tornets spets skulle räcka upp i himmelen, antyder ett trotsande emot Gud. Denna stad och detta torn skulle utgöra hufwudstaden och medelpunkten för detta slägte, som med förenade krafter wille motwerka Guds rike på jorden och utrota den sanne Gudens dyrkan, såsom afguderiets snara införande i Babel bewisar. Uti Babylonien finnes icke sten, men der finnas många källor af naphta eller bergolja. Tegelstenar, torkade i solen eller brända, anwändes til byggnad och hopfogades med ett murbruk, bestående af ler och bergolja, som blef så fast, att stenarne nu knappt kunna skiljas ifrån hwarandra utan att sönderslås. Ännu finnes på den plats, der Babylon låg, en stor kulle, som kallas Birs Nimrod eller Nimrodsborgen, bestående af tegel och andra qwarlefwor af denna byggnad. Den är omkring 100 alnar hög, och derpå är ett torn omkring 18 alnar högt, som bär tydliga spår af at hafwa blifwit förstördt genom stor åskeld, emedan det är betäckt med en glasartad skorpa. ”Gud far ned, då Han låter sig förnimmas och börjar straffa syndare, på det de säkra menniskorna, som förut mente, att Han wore långt derifrån och icke såge hwad de gjorde, må erfara, att Han är dem mycket nära och snart kan finna medel att straffa dem.” L. Det är troligt, att någon underbar och förskräcklig uppenbarelse af Guds straffande allmakt wid detta tillfälle skedde. Herrans nedstigande betecknar den noggranna ransakning, som alltid föregår det rättwisa straffet. En ransakning, som Guds allwetenhet icke behöfwer, utan består deruti, att Gud genom tydliga warningar förer menniskan till klart medwetande af hennes skuld; ty ingen blifwer af Herran straffad, utan att förut hafwa blifwit warnad, öfwertygad och förwunnen. Menniskornas urspungliga tungomål är Hebreiskan, såsom wi af den Heliga Skrift kunna sluta. Det är ett enkelt språk, som är mycket rikhaltigt i uttryck, hwilka hafwa afseende på menniskans förhållande till Gud. Herrans ord; kommer, låter oss stiga neder, antyder åter en rådplägning i gudomen (jemf. cap. 1: 26; 6: 12). Tungomålens förbistring måste alltid anses såsom ett under af Guds allmakt, men det står icke, att detta skedde liksom i ett ögonblick, utan naturliga orsaker kunna derwid hafwa medwerkat, såsom wi så ofta finna, att Gud begagnar naturens krafter och naturliga medel både i den wanliga werldsstyrelsen och i sina under. Högmod och sjelfwiskhet woro grunddragen i dessa menniskors tänkesätt och sträfwanden; söndringar och oenighet uppstodo derföre snart och skilde dem uti olika partier, som hade olika rigtning och syftemål. En inre förbistring föregick den egentliga språkförbistringen, som sedan kom såsom en dom från Herran. I denna dom war barmhertighet, såsom uti alla Guds domar i nådens tid. Genom språkförbistringen lades ett stort hinder i wägen för menniskornas tillwäxt i det onda; gemenskapen blef afbruten, de kunde icke så lätt wara hwarandras läromästare uti otrons grundsatser och sträfwanden.

På pingstdagen kom Herrans Ande öfwer Christi församlade lärljungar; de kunde tala så, att alla församlade förstodo dem, ehuru de woro af olika folk och tungomål. Genom högmod och affall ifrån Gud hade förbistringen uppstått i Babel; genom ödmjukhet och Andans sinne åsterställdes enhet i tänkesätt, rigtning och tal i Christi församling.

Ibland Christi lemmar får ingen förbistring wara. Alle ären I ett i Christo Jesu.

8. Och så skingrade HERren dem dädan i all land, så att de återwände bygga staden.

9. Derföre kallades hans namn Babel, ty att HERren der förbistrade all lands tungomål, och HERren spridde dem dädan ut i all land.

Nu blefwo menniskorna skingrade genom den söndring, som de olika tungomålen förorsakade. Den stora händelsen, som hade skett, bewarades i beständig åtanke genom stadens namn.

10. Detta är Sems slägt.* Sem war hundrade år gammal, och födde Arphachsad, tu år efter floden. 1 Chr. 1: 17. Luc. 3: 36.

11. Och lefde derefter i femhundrade år, och födde söner och döttrar.

12. Arphachsad war fem och trettio år gammal, och födde Salah.

13. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.

14. Salah war trettio år gammal, och födde Eber.

15. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.

16. Eber war trettio och fyra år gammal, och födde Peleg.

17. Och lefde derefter fyrahundrade och trettio år, och födde söner och döttrar.

18. Peleg war trettio år gammal och födde Regu.

19. Och lefde derefter i tuhundrade och nio år, och födde söner och döttrar.

20. Regu war twå och trettio år gammal, och födde Serug.

21. Och lefde derefte tuhundrade och sju år, och födde söner och döttrar.

22. Serug war trettio år gammal, och födde Nahor.

23. Och lefde derefter tuhundrade år, och födde söner och döttrar.

24. Nahor war nio och tjugu år gammal, och födde Tharah.

25. Och lefde derefter hundrade och nitton år, och födde söner och döttrar.

26. Tharah war sjuttio år gammal, och födde Abram, Nahor, och Haran.

27. Desse äro Tharahs slägter. Tharah födde Abram, Nahor och Haran. Haran födde Lot.

28. Och dödde Haran när sin fader Tharah, uti hans faders land, i Ur i Chaldeen.

29. Då togo Abram och Nahor sig hustrur: Abrams hustru hette Sarai, och Nahors hustru Milca, Harans dotter, den fader war åt Milca, och åt Jisca.

30. Men Sarai war ofruktsam, och hade inga barn.* 1 Mos. 17: 17.

31. Så tog Tharah sin son Abram, och Lot, sin sons Harans son, och sin sonhustru Sarai, sin sons Abrams hustru, och förde dem ifrån Ur utur Chaldeen, på det de skulle fara i Canaans land*; och de kommo till Haran och bodde der. Jos. 24: 2, 3. Neh. 9: 7. Judith 5: 6. Ebr. 11: 8.

32. Och Tharah wardt tuhundrade och fem år gammal, och blef död i Haran.

Detta är fortsätting i stamtaflan i Sems slägt. Räknar man från Arphachsad, som föddes tu år efter floden, v. 10, efter hwarje faders ålder då sonen föddes, så föddes Abram 292 år efter floden, hwadan Noah skulle hafwa lefwat 58 år efter hans födelse, cap. 9: 28. Men om wi jemföra Tharas hela lefnadsålder, v. 32, med Abrams ålder då han for ut från Haran, cap. 12: 4, hwilket skedde straxt efter fadrens död, så blir Tharahs ålder wid Abrams födelse 130 år. Häraf synes, att icke Abram, utan Haran war Tharahs äldste son, som föddes då fadren war 70 år, v. 26, ehuru Abram såsom den märkwärdigaste nämnes först, fastän 60 år yngre. Sålunda föddes Abram 2 år efter Noahs död, se cap. 10, v. 1, anm.

12. Capitel.

Abrams kallelse, löfte, resa, nöd, list, snubbor.

Och HERren talade till Abram: Gack utur ditt fädernesland, och ifrån din slägt, och ifrån din faders hus, uti ett land, som jag dig wisa will.* *Apg. 7: 3, 4. Ebr. 11: 8.

Tharah dog i Haran i Mesopotamien. Haran war samma stad, som på sednare tid kallades Carhae. Afguderi hade inträngt bland folken och hotade att taga öfwerhand äfwen i Abrams slägt. Den sanne Gudens dyrkan hade wisserligen ännu icke förswunnit i denna slägt, men man har anledning att tro, att solen ansågs såsom en sinnebild af Gud och på wisst sätt blef dyrkad afwen af Tharah. Bland andra folk hade himlakropparnes dyrkan redan utträngt den sanna gudstjensten. Då kallade Gud Abram, Tharahs son, att wandra ut ur sitt fädernesland.

2. Och jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall wälsigna dig, och göra dig ett stort namn, och du skall wara en wälsignelse.* *1 Mos. 13: 16.

3. Jag skall wälsigna dem, som dig wälsigna, och förbanna dem, som dig förbanna: och i dig skola wälsignade warda alla slägter på jorden.* *1 Mos. 18: 18; cap. 22: 18; cap. 26: 4; cap. 28: 14. Apg. 3: 25. Gal. 3: 8, 16.

Med befallningen förenades ett härligt och widtomfattande löfte. Gud lofwade att icke blott skydda och wälsigna Abram, utan att alla slägter på jorden skulle i honom wälsignade warda. Abram kunde wäl förstå, att detta löfte syftade på den Frälsare, genom hwilken förlossning och wälsignelse på jorden skulle åstadkommas. Det är i Nya Testamentets tid detta löfte har gått i fullbordan och fortfar att fullbordas bland jordens folk.

4. Då for Abram ut, såsom HERren honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram war sjuttio år och fem år gammal, då han for utaf Haran.

5. Så tog Abram sin hustru Sarai, och Lot sin broderson, med alla deras håfwor, som de förwärfwat hade, och de själar, som de födt hade i Haran, och foro ut till att resa in i Canaans land.

6. Och som de komne woro in i landet, drog han derigenom allt intill det rummet Sichem, och intill den lunden More. På den tiden bodde de Cananeer der i landet.

Abram lydde Herrans befallning, och denna lydnad war en frukt af hans tro. Han for ut och wisste icke hwart han komma skulle, Ebr. 11: 8. Han lemnade sig sjelf, sin familj och hela sin framtid uti Herrans trogna hand. Med sin familj och sina tjenare kom han till Canaans land. De uppslogo sina tält i trakten af Sichem, således i grannskapet af det ställe, der den stad byggdes, som sedan blef kallad Samaria. Denna trakt är ännu mycket fruktbar; der äro många starka källsprång, och flera bäckar uppfriska och wattna denna landsträcka, så att den liknar en widsträckt trädgård.

7. Då syntes Herren Abram, och sade: Dine säd skall jag gifwa detta land.* Och han byggde dersammastädes ett altare HERranom, som honom synts hade. *1 Mos. 13: 15. 5 Mos. 34: 4. Neh. 9: 8. Apg. 7: 5.

Nu war Abram i sitt eget land, men han war dock der såsom en främling; ännu wisste han icke, att detta war det land, som Herren hade lofwat wisa honom. Nu uppenbarade sig Herren för honom, och hans tro blef till en början belönad med detta löfte: Dine säd skall jag gifwa detta land. Derpå byggde Abram ett altare åt Herran, och införde således i detta land den sanna gudstjensten, så att det blef inwigt till sin höga bestämmelse att en gång blifwa fosterlandet för werldens Frälsare.

8. Sedan drog han bättre fram dädan till ett berg, som låg österut ifrån BethEl, och slog der sitt tjäll upp, så att han hade BethEl westerut, och Ay österut, och byggde der HERranom ett altare, och predikade om HERrans namn.

9. Och for Abram dädan fram bättre, och drog söderut.

Abrams herdalif medförde nödwändigheten att wandra ifrån den ena trakten till den andra; landet war glest befolkadt af Canaaniter, som idkade åkerbruk, och mellan de bebodda ställena lågo widsträckta betesmarker.

Hwart Abram kom, upprättade han ett altare åt Herran, och predikade om Herrans namn; han war således en rättfärdighetens predikare på sin tid, likasom Noah och andra af hans förfäder. Fastän Herren hade lofwat landet åt Abram, sökte han icke att tillwälla sig någon företrädesrätt framför Canaaniterna, som innehade det, utan wäntade på den tid, som Gud i sitt rådslut hade bestämt. Så måste alla sanna trogna i ödmjuk wäntan wara gäster och främlingar på jorden, till dess den tid kommer då det stora löftet skall fullbordas. Riket, makten och wäldet under hela himmelen skall warda gifwet den Högstas heliga folk, hwilkens rike ewigt är; och allt wälde skall tjena Honom och lyda Honom, Dan. 7: 27. Om Abram hade försökt att sjelf sätta sig i besittning af det land, som Gud lofwat skänka honom, så hade han dragit öfwer sig en stor olycka. (Ordet BethEl betyder Guds hus).

10. Då wardt en hård tid der i landet; derföre drog Abram neder uti Egypten, att han der en främling blifwa måtte, förty tiden war ganska hård i landet.

11. Och då han kom hardt in mot Egypten, talade han till sin hustru Sarai: Si, jag wet, att du är en dägelig qwinna under ansigtet.

12. Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru, och slå mig ihjel, och behålla dig.

13. Käre, säg fördenskull, att du är min syster, att mig måtte ske godt för din skull, och att min själ må lefwa för din skull.* *1 Mos. 20: 2, 3; cap. 26: 7.

Af Abrams handlingssätt se wi, att Herrans trogna äro utsatta för många frestelser, menniskofruktan, klentro och försök att i nöden hjelpa sig sjelfwa genom egna påfund. Abrams fel wid detta tillfälle är tydligt; det är säkert, att han sjelf både kände bestraffningar i sitt samwete och förödmjukade sig inför Gud. Han bragte sig sjelf uti stor fara, men Herren lemnade honom icke utan faderlig omwårdnad. Det är en tröst för alla Guds barn, att de hafwa en kärleksrik fader, som icke öfwergifwer dem, äfwen då de fela. Så länge som de med allwar söka Hans hjelp och förbarmande, blifwa de också hulpna. Wi böra också komma ihåg, att i Gamla Testamentet war Ewangelii fulla klarhet icke uppgången i någon trogens hjerta. Försonaren war icke kommen; den Helige Ande war icke utgjuten; Abram hade ingen Bibel, hwaruti han dagligen kunde hemta så riklig näring för sin själ, som wi kunna; han måste hålla sig wid fädrens tro och lära, som hos honom blifwit inplantad, och wid de löften, som han sjelf af Herran hade undfått. Samma fel, som i Gamla Testamentet kunna kallas swaghetssynder hos de trogna, äro i Nya Testamentet uppsåtliga synder, som utsläcka tron hos ett Guds barn, som så försyndar sig. Ty ju mera ljus, ju mera nåd wi hafwa emottagit, desto större är skulden, om wi synda beremot.

14. Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qwinnan, att hon war ganska dägelig.

15. Och Pharaos öfwerstar sågo henne, och prisade henne för honom; då wardt hon tagen in uti Pharaos hus.

16. Och Abram wederfors godt för hennes skull. Och han hade får, fä, åsnor, tjenare och tjenarinnor, åsninnor, och kameler.

17. Men HERren plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för Sarai Abrams hustrus skull.

Utan twifwel fick Pharao weta, att Sarai war Abrams hustru; och då han likwäl icke wille återlemna henne, så blef han med plågor twungen dertill af Gud.

18. Då kallade Pharao Abram till sig, och sade til honom: Hwi hafwer du sådant gjort mig? Hwi sade du mig icke, att hon war din hustru?

19. Hwi sade du, att det war din syster? Fördenskull wille jag taga mig henne til hustru. Och si, nu hafwer du här din hustru, tag henne och gack.

20. Och han befallde sina män om honom, att de skulle fordra honom, och hans hustru, och allt det han hade.

Sarai blef återlemnad, innan Pharao kunde med henne fullborda det tillämnade äktenskapet.

Sarai war på den tiden omkring 70 år gammal, men åldern på den tiden får inte bedömas efter samma måttstock som nu. Ty en ålder af 70 år då war ungefär detsamma som 30 år i wår tid. Friskhet och krafter woro då mycket större än för närwarande.

I Egypten war redan ett ordnadt konungarike; konungen kallades Pharao; detta folk härstammade från Ham. Samfundsanda, arbetsamhet, konstflit och bildning utwecklade sig hos detta folk. De woro redan afgudadyrkare, men hade ännu icke glömt den högste Guden; Pharao fruktade Honom och gjorde Abram godt, för att blifwa befriad ifrån det straff, som han erkände hade kommit ifrån Gud. Han gaf skänker åt Abram och lät honom fara i frid. Således war Abram sjelf i en slags fångenskap i Egypten och fick erfara en underbar räddning. Detta kan anses såsom en förebild till den fångenskap och förlossning, som Abrams barn fingo erfara några hundrade år derefter.

13. Capitel.

Abram, Lot skilda. Guds löfte.

Så for då Abram upp utur Egypten med sin hustru, och med allt det han hade, och Lot ock med honom, söderut.

Canaan ligger högre än Egypten.

2. Och Abram war ganska rik på boskap, silfwer och guld.

Rikedom kan wara en Herrans gåfwa eller en orätt mammon; det beror på, huru den förwärfwas och på hwad sätt den anwändes.

3. Och han for bättre fram ifrån sunnan allt intill BethEl, till det rummet, der han sitt tjäll tillförene haft hade, emellan BethEl och Ay.* *1 Mos. 12: 8.

4. Rätt på samma rum, der han tillförene hade byggt altaret. Och der predikade han HERrans namn.

5. Men Lot, som med Abram for, hade också får, och fä, och tjäll.

6. Och landet kunde icke fördragat, att de bodde tillhopa, förty deras håfwor woro stora, och kunde icke bo med hwarannan.* *1 Mos. 36: 7.

7. Och war ju alltid träta emellan herdarna öfwer Lots boskap, och herdarna öfwer Loths boskap. Och bodde desslikes i den tiden de Cananeer och Phereseer der i landet.

8. Då sade Abram till Lot: Käre, låtom icke wara träta emellan mig och dig, och emellan mina och dina herdar, ty wi äro bröder.

9. Står icke allt landet dig öppet? Käre, skilj dig ifrån mig. Will du till wenstra handen, så will jag till den högra; eller will du till den högra, så will jag till den wenstra.

Abrams kärleksfulla, fredliga sinne är en frukt af hans tro. Icke Lot, utan Abram hade fått löftet af Herran om landets besittning, men Abram åberopar sig icke detta; eftergifwenhet och oegennytta ådagaläggas i hans handlingssätt. Sådant sinne gifwer Herren sina trogna. Är du willig att så handla?

10. Då hof Lot sina ögon upp, och besåg den hela ängden wid Jordan. Förty förr än HERren förderfwade Sodoma och Gomorra war hon watturik, allt intill man kommer till Zoar, såsom en HERrans lustgård, lika som Egypti land.

11. Så utwalde sig Lot den hela ängden wid Jordan, och drog österut. Och så skildes den ene brodern ifrån den andra;

12. Att Abram bodde i Canaans land, och Lot i samma ängdens städer, och slog sitt tjäll upp in mot Sodom.

13. Men det folk i Sodom war ondt, och syndade swårligen mot HERran.* *Hes. 16: 48, [et]c.

Lot walde den fruktbaraste trakten, nemligen Jordansdalen och nejden wid norra ändan af Döda hafwet. I sitt wal wisar han egennytta och brist på ett ödmjukt tänkesätt. Han war mycket yngre än Abram, han hade åtnjutit Abrams wård och ledning, det war hans pligt att bedja Abram afgöra saken med det mogna förstånd och den wälwilja, som Lot så ofta hade erfarit. Lot war Abrams brorson och nämnes här såsom broder i v. 11; ty ordet broder likasom syster, fader, moder, son och dotter tages ofta uti widsträckt bemärkelse. Will du, lik Lot, sjelf wälja det bästa åt dig?

14. Då nu Lot hade skilt sig ifrån Abram, sade HERren (till Abram): Häf upp dina ögon, och se ifrån det rummet, der du nu bor, norrut, söderut, österut och westerut.

15. Förty allt detta landet, som du ser, will jag gifwa dig och din säd till ewig tid.* *1 Mos. 12: 7, [et]c.

16. Och will göra din säd såsom stoftet på jorden. Kan en menniska räkna stoftet på jorden, så må hon ock räkna din säd.* *1 Mos. 15: 5. Jer. 33: 22. Ebr. 11: 12.

17. Derföre upp, och drag genom landet, twärs och ändalångs; förty dig will jag gifwa det.

18. Så tog Abram sitt tjäll upp, och kom och bodde wid den lunden Mamre, hwilken i Hebron är, och byggde dersammastädes HERranom ett altare.

Efter denna sjelfförsakelse fick Abram förnimma Guds stora nåd genom ett widsträcktare löfte än förut. Ju mera en menniska förödmjukar sig inför Herran och öfwerlemnar sig i Hans hand, desto mera nåd får hon erfara, desto större wälsignelse får hon emottaga. Löftet om landets besittning blef förnyadt med större bestämdhet än förut, men här tillägges ett ännu större löfte, nemligen att Abrams säd skulle blifwa talrik såsom stoftet på jorden. Judafolket är Abrams säd efter köttet. Men härmed stannar icke löftets betydelse. Werldens Frälsare är af Abrams säd. Alla trogna födas genom Christus till nytt lif och blifwa derigenom införlifwade med honom. På detta sätt äro de Abrams barn. Gal. 3: 7.

14. Capitel.

Lot fången, frälst. Melchisedech wälsignar Abram.

Och det begaf sig i Amraphels tid, konungens af Sinear, Ariochs, konungens i Ellasar, Kedor Laomers, konungens i Elam, och Thideals, hedningarnes konungs;

Sinear är Babylonien, Ellasar är obekant, Elam är Persien, Men hedningarna menas här troligen Canaaniter från norra delen af Palestina.

2. Att de örligade med Bera, konungen i Sodom, och med Birsa, konungen i Gomorra, och med Sineab, konungen i Adama, och med Semeber, konungen i Zeboim, och med konungen i Bela, det är Zoar.

Hwarje betydande stad i Canaans land hade sin särskilda konung under den hedniska tiden.

3. Desse kommo alla tillsammans i den dalen Siddim, der nu är salthafwet.

4. Förty de hade warit i tolf år under konung Kedor Laomer, och uti det trettonde året woro de honom affallne.

5. Derföre kom Kedor Laomer, och de konungar, som med honom woro, uti det fjortonde året, och slogo de Resar i Astaroth Karnaim, och de Susim i Ham, och de Emim på den planen Kiriathaim.

Astaroth Kernaim betyder Astartebilderna med twå horn. Astarte war en afgud, som afbildades såsom qwinna med twå horn och skulle föreställa månan. Solen och månens dyrkan war redan allmän i landet, och många gamla städer hade deraf sina namn. Resarne war en folkstam af Canaans slägt, utmärkte för kroppsstorlek och styrka.

6. Och de Horeer på deras berg Seir, intill den planen Pharan, som skjuter in på öknen.

7. Sedan wände de om, och kommo till den brunnen Mispat, det är Kades, och slogo hela de Amalekiters land, dertill de Amoreer, som i Hazezon Thamar bodde.

Horeer kallas de gamla innewånare på Seirs berg. Horeer betyder sådane som bo i hålor, och man kan deraf sluta, att de uppehöllo sig i hålor och bergsskrefwor. På sednare tider brukades det att uthugga kamrar i bergen, och sålunda äro bergwäggarne omkring qwarlemningarne af den gamla staden Petra fulla af sådana uthuggna kamrar, somliga mycket högt, så att det måste hafwa warit ganska swårt att komma dit och derifrån. Pharan är bergstrakten söder om Palestina. De fiendtliga krigshärarnes tåg kom ifrån norr, de tågade öster om Siddimsdalen, der nu Döda hafwet är beläget, och då de kommo till öknen i söder, wände de sig wester ut och anträdde återtåget mot norr.

8. Då drogo ut konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adama, konungen i Zeboim, och konungen i Bela, det Zoar heter, och rustade sig till att strida i den dalen Siddim;

9. Med Kedor Laomer, konungen i Elam, och med Thideal, hedningarnes konung, och med Amraphel, konungen i Sinear, och med Arioch, konungen i Ellasar: fyra konungar mot fem.

På återtåget angrepo de Sodom och de öfriga fyra städerna, som lågo i samma trakt, men dessa städers fem konungar woro rustade till förswar.

10. Och den dalen Siddim hade många lergropar. Men konungen i Sodom och Gomorra wordo der slagne på flykten och nederlagde, och de som öfwerblefwo, flydde uppå berget.

I Siddimsdalen woro gropar eller källor af bergolja eller jordolja (Asphalt). Detta är ett ämne, som finnes i stor mängd inuti jorden på somliga ställen. Inuti jorden är det flytande såsom tunn tjära af brunaktig färg, men i lufen hårdnar det och liknar beck. I dalen, der Sodom och Gomorra woro belägna, funnos många källor, utur hwilka denna olja flödade upp ur jorden, såsom wattnet i wåra källor; men då oljan hårdnade, när den kom upp i luften; så bildade sig omkring källorna högar af jordbeck. Ännu finnas sådana gropar wid stranden af Döda hafwet. Utur Döda hafwets botten uppstiga äfwen massor af sådan olja, som hårdnar på wattenytan och flyter på wattnet såsom en fast skorpa. I trakten af staden Baku wid det Kaspiska hafwet och i andra länder finner man källor af jordolja eller naphta; och på somliga ställen äro de hålor i jorden, hwaruti denna olja finnes, så nära jordytan, att om man kommer öfwer en sådan håla, kan jordskorpan remna. Denna olja brinner såsom tjära. Jfr Es. 34: 9, 10. Det är troligt, att under hela den nejden, der Sodom och Gomorra m. m. woro belägna, låg en underjordisk sjö af bergolja, och att wid förstörelsen jordskorpan skönk genom jordbäfning. Genom elden, som regnade öfwer Sodoms nejder, sattes djupet i brand, och efter utbränningen fylldes det med watten.

11. Så togo de alla egodelar i Sodom och Gomorra, och alla fetalia, och drogo sina färde.

Fetalia betyder här matförråd.

12. Och togo desslikes med sig Lot, Abrams broders son, och hans egodelar, ty han bodde i Sodom; och drogo sin wäg.

13. Då kom en, som undsluppen war, och sade det för Abram, den en utlänning war, och bodde i den lunden Mamre, den Amoreens, hwilken Escols och Aners broder war: desse woro i förbund med Abram.

Detta krig war ett röfwartåg, såsom krigen ännu äro i Afrika och flere hedniska länder; både menniskor och egodelar röfwas, och de förra brukas till trälar.

14. Som nu Abram hörde, att hans broder war fången, wäpnade han sina egna hemfödda tjenare, trehundrade och aderton, och drog efter dem allt intill Dan.

15. Delade sig, och föll till dem med sina tjenare om natten, och slog dem, och fullföljde dem allt intill Hoba, som ligger på wenstra handen wid den staden Damascus.

16. Och tog alla egodelar igen, och dertill Lot sin broder, och hans egodelar, och qwinnorna och folket.

Dan låg i norra delen af Canaans land. Abram hade ett stort antal af underlydande folk, som stodo under hans beskydd och wård, eller woro hans tjenare. Lifegenskapen war på den tiden wanlig. Äfwen Abram hade lifegna; men de behandlades icke såsom slafwar i wår tid, utan åtnjöto faderlig wård. Ännu i denna dag behandlas icke slafwarne i Osterlandet så hårdt och omenskligt, som Negerslafwarne uti Afrika, West-Indien och några delar af Amerika. Abram öfwerwann fienden och räddade de fångna samt deras egodelar.

17. Då han nu igen kom, och hade afslagit Kedor Laomer och de konungar med honom, gick konungen i Sodom emot honom på den planen, som hette Konungsdalen.

18. Men Melchisedek, konung i Salem, bar fram bröd och win; och han war den högste Guds prest.* *Ps. 110: 4. Ebr. 7: 1, [et]c.

19. Och wälsignade honom och sade: Wälsignad war du Abram den högsta Gudi, den himmel och jord tillhörer.

Den högsta Gudi betyder åt Gud den högste. Meningen är således: Ware du Abram helgad, inwigd åt Gud den högste.

20. Och lofwad ware Gud den högste, som dina fiender beslutit hafwer i din hand. Och honom gaf Abram tionde af allt byte.

Melchisedek betyder Rättfärdighetens konung. Han war konung i Salem. Salem betyder frid; Salems konung är alltså Fridens konung. Salem war det gamla namnet på Jerusalem. Melchisedek war en from man, som i sin person förenade konungsligt och presterligt embete. Han war en förebild af Christus, som är Rättfärdighetens konung, emedan han åt menniskan förwärfwat rättfärdighet, som skänkes åt dem, som tro på hans namn, emedan Han genom sin Anda gifwer dem nytt lif och wilja och kraft att wandra i rättfärdighet. Genom Christi rättfärdighet får menniskan frid med Gud, men utan denna rättfärdighet finnes ingen sann frid. Melchisedek war konung öfwer ett hedniskt folk; så är Christus kommen att kalla hedningarna till delaktighet i Hans rike, och hedningarna skola wandra i Hans ljus. Det är således ifrån denna synpunkt Melchisedek är förebild af Christus, nemligen att Christus är hela werldens Frälsare, och att riket, makten och wäldet äro Hans, så att alla land och folk och tungomål skola tjena Honom. Melchisedek wederqwickte Abram och hans folk med bröd och win efter striden; så wederqwicker Christus sina trogna med bröd och win, med himmelska gåfwor, med himmelska krafter, medan de äro gäster och främlingar på jorden och måste strida mot synden och alla andeliga fiender.

På den tiden stodo hedningarne på ett närmare sätt än nu under Guds wård, och kunskapen om Honom war icke förswunnen. Att Melchisedek kalls den högste Gudens prest, antyder äfwen, att afgudar dyrkades på samma tid och hade sina egna prester. Abram erkänner i Melchisedek en presterlig och konungslig wärdighet, som af Gud blifwit gifwen; derföre gaf han honom tionde af bytet. Melchisedek wälsignade Abram, och hans wälsignelse war kraftig, emedan han war högste Guds prest i anda och sinne, så wäl som till embetet. I Melchisedek hyllade således Abram den sanne rättfärdighetens konung, Fridsförsten Christus, gaf Honom tionde och fick wälsignelsen. Så tjena de trogna sin himmelske konung med hjerta och sinne, med sina krafter och sina egodelar, blifwa af Honom wederqwickte med nådens gåfwor och undfå Hans presterliga wälsignelse.

Bland Israels folk war ingen sådan förening emellan det presterliga och konungsliga embetet; med det förkunnades, att en Öfwersteprest skulle komma, som tillika skulle wara konung. Jfr Ps. 110: 4. Sach. 6: 11–13. Dessa profetior äro i Christo uppfyllda, Ebr. 7: 1.

”Icke att Melchisedek offrade, utan att han spisade och ärade gästerna, hwarmed Christus betecknas, som spisar werlden med Evangelium.” L.

21. Då sade konungen af Sodom till Abram: Gif mig folket, och egodelarna behåll för dig.

22. Men Abram sade till konungen af Sodom: Jag upphäfwer mina händer till HERran den högsta Gud, som himmel och jord tillhörer;

23. Att jag af allt det ditt är, icke en tråd eller en skorem taga will, att du icke skall säga: Jag hafwer riktat Abram.

24. Undantaget det de unga karlar förtärt hafwa, och de män, som med mig drogo, Aner, Escol och Mamre, dem låt taga deras del.

Abram sörjde ädelt och wälwilligt för sina förbundnas rättmätiga fördelar, men för sin egen del behöll han ingenting af bytet, utan handlade fullkomligt oegennyttigt, för att icke ens stå i någon skenbar förbindelse till dem, som hade affallit ifrån den högste Guden.

15. Capitel.

Abrahams tro, löfte, träldom, lön.

Sedan detta så skedt war, begaf sig, att HERrans ord i en syn kom till Abram, sägande: Frukta dig icke, Abram, jag är ditt beskärm och din ganska stora lön.

Beskärm betyder sköld, hwarmed man i striden wärjde sig emot fiendens pilar och kastspjut. Detta war vanligtwis en stor, aflång skifwa af jern eller koppar, eller af tjockt läder eller mångdubbelt sammanlimmadt linne, med ett handtag mitt uti på ena sidan, och den andra upphöjda sidan hölls emot de fiendtliga wapnen. Efter den märkwärdiga seger, som Abram hade wunnit, hade han orsak att frukta nya anfall och en mäktig hämnd af de slagna fienderna. Han war derföre full af oro och fruktan. Gud såg sin tjenares ängliga tankar, tröstade honom och sade: frukta dig icke, jag är din sköld, och tillade ett ännu större löfte, att Han sjelf wille wara Abrams del och hans stora lön. Abram hade försakat mycket: han hade försakat sitt fädernesland och sin slägt, försakat sin andel i bytet efter striden, och utan twifwel måste han såsom främling försaka mycket i det land, der han bodde. Dermed förtjente han wisserligen ingen lön af Herran, och trodde sig icke heller förtjena någon. Men Gud lönar af nåd. Allt hwad Gud gifwer är nåd i afseende på menniskan sjelf, men det är rätt med hänsyn till Christus. Christus har med sin förtjenst åt menniskorna förwärfwat gåfwor och wälsignelser, och då Gud gifwer af dessa gåfwor åt de trogna, så är det nåd emot dem, men rättfärdighet emot deras Frälsare. O, huru lycklig är den, som har Gud till sitt hjertas tröst och sin del!. För hwar och en sådan själ gäller Herrans löfte till Abram: Jag är ditt beskärm och din ganska stora lön.

2. Men Abram sade: HERre, HERre, hwad will du mig gifwa? Jag går barnlös, och min redeswen, denne Eleasar af Damascus, hafwer en son.

Löftet om Canaans land till besittning för sina efterkommande kunde Abram icke förstå på annat sätt, än att han borde upptaga sin redeswen (sin förmsta tjenare i huset, husets föreståndare) till sin son, emedan han sjelf war barnlös, och hade skiljt sig ifrån sina anförwandter. Härpå hade han utan twifwel ofta tänkt, men wille icke göra något emot Guds wilja. Guds wilja önskade han weta, och då nu Gud så nådigt uppenbarade sig för honom, så iakttog han tillfället att framställa detta ämne såsom fråga. Min redeswen, denne Eleasar af Damascus, hafwer en son, heter på Hebreiska: Sonen af bestyret om mitt hus är denne Eleasar af Damascus, d. w. s. han är min öfwerste tjenare.

3. Och Abram sade ytterligare: Men mig hafwer du ingen säd gifwit: och si, min tjenares son skall wara min arfwinge.

Mig har du ingen säd gifwit; och si, sonen af mitt hus, min hemfödde tjenare (Eleasar), skall wara min arfwinge.

4. Och si, Herrans ord kom till honom, sägande: Han skall icke wara din arfwinge, utan den, som utaf ditt lif komma skall, han skall wara din arfwinge.* *1 Mos 17: 6.

5. Och Han hade honom ut, och sade: Se upp till himmelen och räkna stjernorna, om du kan räkna dem. Och sade till honom: Så skall din säd wara.* *1 Mos 13: 16.

6. Abram trodde HERran, och Han räknade honom det till rättfärdighet.* *1 Macc. 2: 52. Rom. 4: 3. Gal. 3: 6. Jac. 2: 23.

Någon sannolikhet war icke mera för handen, att Abram skulle få en egen säd, men Gud gaf honom försäkran derom; himmelens stjernor tagas till wittne, och till ett tecken, hwarpå Abram skulle märka, huru talrik hans säd skulle blifwa. Detta trodde Abram, emedan Gud sade det. Dermed bortkastade han sin sjelfklokhet och alla de twifwelsmål, som hans eget förnuft kunnat wäcka. Han höll sig fast wid Gud. Han gick ut ifrån sitt eget jag, han gick in i Herrans gemenskap. I denna gemenskap blef han rättfärdig; han blef delaktig af den rättfärdighet, som är af nåd. Tron är en gerning i själen som Gud werkar, då själen emottager nåden. Själens gerning är blott att emottaga nådens gåfwa och nådens werk. Likasom syndafallet war en olydnadens gerning, för hwilken otron låg till grund, och denna otro war en gerning i själen, som föregick den yttre handlingen; så är tron en gerning, med hwilken menniskan omintetgör otron, som är syndens grundwal, och wänder sig tillbaka till Gud. Tron är den innersta wiljans gerning. Så snart menniskan innerligen will återwända till Gud och tillhöra Honom, så är det början till tro, det är själens omwändelse till Gud, Es. 55: 7–9. Abram trodde det, som Gud sade: dermed gaf han Gud rätt och sig sjelf orätt, oaktadt alla de inkast, som menskliga sannolikheter och beräkningar deremot kunde göra. Gud räknade Abram denna tro till rättfärdighet. I löftet om säden låg äfwen löftet om Frälsaren. Den rättfärdighet, som werldens Frälsare, den högste af Abrams barn, i tidens fullbordan, förwärfwade, blef af nåd Abram tillräknad. I Guds rådslut ansågs försoningen redan skedd och hade samma wärde, som om den hade warit fullbordad. Försoningens rättfärdighet kunde derföre äfwen i Gamla Testamentet tillräknas dem, som trodde på Guds löften derom. Genom tron på Guds löften kommo de i gemenskap med Christus, om hwilken dessa löften handlade. Genom tron tager menniskan emot det, som Gud gifwer, och kastar ifrån sig sin egen rättfärdighet och all förtröstan på egna goda gerningar. Genom tron wänder menniskan sin wilja till Guds wilja; det blir själens åstundan att ormens beläte med alla dess bittra frukter måtte ur själen utrotas, och Guds beläte återställas; hjertat önskar att icke fortfara sådant det är, utan att blifwa sådant som Gud will, renadt ifrån det onda och omskapadt af Herrans Ande. Genom tron har menniskan sin Gud och Frälsare med sig, och lefwer i andegemenskap med Honom. Joh. 14: 23. Detta lif är rättfärdighet; tron lefwer af Christi rättfärdighet, och Christi ande werkar rättfärdighetens frukt. Es. 45: 8.

7. Och Han sade till honom: Jag är HERren, som dig utfört hafwer ifrån Ur utur Chaldeen, att jag dig detta land gifwa skall till besittning.

8. Abram sade: HERre, HERre, hwaruppå skall jag märka, att jag skall besitta det?

Det war icke otro hos Abram, att han wille hafwa ett tecken. Herren har ifrån början anwändt synliga tecken och under, för att för menniskan göra de osynliga och ewiga tingen klara, wissa och bestämda.

9. Och han sade till honom: Tag mig en treåra ko, och en treåra get, och en treåra wädur, och en turturdufwa, och en ung dufwa.

10. Och han tog allt detta, och delade det midt i tu ifrån hwartannat, och lade hwar del twärt emot den andra: men fåglarna delade han icke.

Offer brukades äfwen, då menniskor ingingo förbund sinsemellan. Offrens delning wid sådana förbund antydde, att de båda delarne skulle motswara de twänne parter, emellan hwilka förbundet ingicks. Genom förbundet skulle twå eller flera hjertan förenas till ett, likasom offrens twänne delar utgjorde ett helt. Då nu Gud ingick förbund med Abram, så lades offerdjurens delar midt emot hwarandra, såsom motswarande delar. Såsom dessa delar tillhörde hwarandrea, så wille Gud wara Abrams Gud, och Abram wille wara Guds tjenare. Fåglarne delades icke, emedan de icke egentligen tillhörde förbundsoffret. Dessutom kunna offerdjuren anses såsom sinnebilder af alla de själs- och kroppskrafter, hwilka menniskan skall uppoffra åt en twåfaldig Herrans tjenst, och hwilka måste liksom delas mellan himmelen och jorden, mellan lifwet i Gud och uppfyllandet af det jordiska lifwets pligter. De trogna skola hafwa sin umgängelse i himmelen och tillika troget sköta sitt kall på jorden. Men fåglarne kunna anses afbilda den trogna själens flygt till himmelen, trons och kärlekens bewingade längtan efter beständig förening med Herran. Tron och kärleken få icke delas, de måste helt och hållet tillhöra Herran allena. Jfr Jer. 17: 5, 7.

11. Och fåglarne kommo neder på kroppana, och Abram dref bort dem.

Fåglarne, som kommo ned på kropparna, kunna anses såsom sinnebilder af alla de frestelser och främmande tankar, som wilja inblanda sig äfwen uti det bästa menniskan gör, hennes bön, hennes gudstjenst, hennes barmhertighetswerk o. s. w., och förorena och förtära dem. Abram dref bort dem. Så skall menniskan göra i trons kamp mot alla onda tankar och frestelser. ”Fåglarne och den rykande ugnen och elden betyder Egypiterna, som skulle förfölja Abrams barn; men Abram dref bort dem, det är: Gud förlossade Abrams barn för det löftets skull, som Han gifwit åt Abram. Men att han efter solens nedgång förskräcktes, betyder, att Gud till en tid skulle öfwergifwa hans säd, att de skulle bilfwa förföljda, såsom Herren här sjelf antyder (v. 13). Så går det äfwen med alla trogna, att de blifwa öfwergifna, men likwäl förlossade.” L.

12. Då solen nedgången war, föll en swår sömn på Abram, och si, en förskräckelse och ett stort mörker kom öfwer honom.

13. Då sade Han till Abram: Detta skall du weta, att din säd skall warda främmande uti ett land, det dem icke tillhörer; och man skall der göra dem till trälar och fara illa med dem i fyrahundrade år.* *2 Mos. 12: 40. Apg. 7: 6.

Abram förskräckelse och mörker förorsakades af hans swaghet, såsom en syndig menniska, inför den helige Gudens majestät; men tillika war det liksom en prophetisk förkänsla af den stora bedröfwelse, som skulle öfwergå hans barn och efterkommande under den långa träldomstiden i Egypti land och sedan i kommande tider. Den tid, som här nämnes 400 år i rund summa, bestämmes sedan, 2 Mos. 12: 40, närmare till 430 år. — Förskräckelse och mörker få Guds barn icke sällan erfara. Sådan är Guds styrelse med de sina, för att tukta, pröfwa och luttra dem. Ebr. 12: 3–11. Mal. 3: 2, 3.

14. Men öfwer det folk, som de tjenande warda, skall jag domare wara. Sedan skola de draga ut med stora håfwor.* *2 Mos. 11: 2; cap. 12: 35.

De stora håfworna äro de egodelar, som Egyptierna gåfwo Israeliterna i sin förskräckelse, för att förmå dem till ett skyndsamt aftågande. De lemnade icke dessa egodelar till låns; de wille icke att Israeliterna någonsin kulle komma tillbaka. — Werldens barn wilja gerna köpa sig fria från Guds barns umgänge. De älska icke ljuset, ty deras gerningar äro onda. Joh. 3: 20.

15. Och du skall fara till dina fäder med frid, och i en god ålder begrafwen warda.* *1 Mos. 25: 8.

Att samlas till sina fäder eller till sitt folk är ett uttryck, som ofta förekommer i G. T., och betyder det gemensamma lifwet efter döden, der trogna fäder och barn återförenas med hwarandra. Henoch blef borttagen, så att han icke sedan wardt sedd, emedan han förde ett gudeligt lefwerne. Gamla Testamentets lära om själens odödlighet är tydlig, och de trognas blick inom ewighetens förlåt war icke mörk och dyster, utan de kunde glädja sig både öfwer en närmare gemenskap med Gud och öfwer återförening med sina saliga fäder.

16. Men de skola i fjerde mans ålder komma hit igen; förty de Amoreers ondska är icke ännu all fullkomnad.

Amoreerna war den största af de hedniska folkstammar, som då bebodde Canaans land. Deras syndamått war icke fullt, de woro icke mogna till straffet; derföre måste Israeliterna en så lång tid wänta uti Egypten, innan löftet kunde uppfyllas, att de skulle få Canaans land till besittning. Den fullkomligaste rättfärdighet wisar sig uti alla Guds domar. Den afgörande straffdomen kommer aldrig öfwer ett folk, innan många warningar hafwa föregått, många bättringsrop blifit försmådda, hårdheten tagit öfwerhand, och syndamåttet blifwit fullt. Detta mått är inneslutet i Hans rättfärdighets rådskammare; Han allena wet, när det är fullt, så wäl för folk och länder, som för enskilda menniskor; men så snart det är fullt, följer alltid den straffdom, som syndamåttet kräfwer. I Guds långmodighet mot Canaaniterna ligger ett bewis på hans outsägliga barmhertighet. Han straffar icke förr, än bättringstiden är slut och alla Hans försök att wäcka de ogudaktiga till bättring hafwa slagit fel.

17. Då nu solen war nedergången, och mörker wordet, si, då rök en ugn, och en eld for emellan styckena.

I österlanden brukas små runda jernugnar med en öppning ofwantill. Uti dessa lägges bränsle, som får brinna uti, till dess det blifwit förwandladt till glöd; sedan bäres den lilla ugnen med glöden in uti kammaren, som skall uppwärmas. Skorstenar och eldstäder äro icke wanliga i österländska hus, utom för matlagningen. En sådan ugn, med rök och låga kommande genom öppningen, såg Abram swäfwa mellan offerstyckena. Guds närwarelse antyddes genom elden; offren blefwo af Herran antagna, förbundet afslutades och bekräftades å Herrans sida, och löftet om landets besittning blef förnyadt med klarare bestämdhet än förut. Den förtärande offerflamman uttryckte både förbundets bekräftelse genom offrens förbränning, och den rättfärdighet, hwarmed Israeliternas fiender skulle blifwa bestraffade, då träldomstillståndet war slut.

18. På den dagen gjorde HERren ett förbund med Abram, och sade: Din säd skall jag gifwa detta landet, ifrån den elfwen i Egypten, allt intill den stora elfwen Phrat.* *1 Mos. 12: 7. 5 Mos. 34: 4. 1 Kon. 4: 21. 2 Chrön. 9: 26.

Hela den landsträcka, som här bestämmes, innehade Israels folk blott ganska sällan och uti omwexlande besittning. Men Guds ord lärer, att landets besittning af Israels folk skall blifwa waraktig i det här bestämda omfånget. Jrf Hes. 47 cap.

19. De Keneer, de Keniseer, de Kadmoneer,

20. De Hetheer, de Phereseer, de Reser,

21. De Amoreer, de Cananeer, de Girgaseer, de Jebuseer.

Kadmoneer betyder Österlänningar, Amoreer woro af Canaans slägt och utgjorde landets talrikaste innewånare i Abrams tid. En särskild stam af Canaaniterna bebehöll benämningen Canaaniter såsom enskildt stamnamn.

16. Capitel.

Hagar flyr. Ismael födes.

Sarai, Abrams hustru, födde honom intet. Men hon hade en Egyptisk tjensteqwinna, som hette Hagar.

2. Och sade till Abram: Si, HERren hafwer igenlyckt mig, att jag icke kan få barn: Käre, lägg dig när min tjensteqwinna, att jag dock tilläfwentyrs måtte uppbyggd warda af henne. Abram hörde Sarai röst.

Sarais begäran war emot Guds wilja och ordning, men detta fel mildras genom den omständighet, att Sarai kunde tänka, att hon icke wore bestämd att sjelf blifwa moder för den lofwade säden, ty löftet hade blifwit gifwet åt Abram, utan att Sarai hade blifwit nämnd. Men hwad hon gjorde med Hagar, wisade dock otålighet och ett egenmäktigt ingrepp uti Herrans styrelse.

3. Och Sarai, Abrams hustru, tog sin Egyptiska tjensteqwinna Hagar, och gaf henne Abram sin man till hustru, sedan de hade bott i tio år i Canaans land.

4. Och han lade sig när Hagar, och hon wardt hafwande. Då hon nu såg, att hon wardt hafwande, föraktade hon sin fru.

5. Då sade Sarai till Abram: Du gör orätt emot mig: jag hafwer lagt min tjensteqwinna när dig; nu, efter hon ser, att hon är hafwande worden, måste jag ringa aktad warda för henne: HERren döme emellan mig och dig.

Emedan barnlöshet ansågs såsom ett straff från Gud, och barn ansågos såsom en stor wälsignelse, derföre trodde Hagar, att hon i Guds ögon war bättre än Sarai. Hagar syndade med högmod, och Sarai med en orättwis tillwitelse, i det hon gaf Abram skuld för Hagars stolthet.

6. Men Abram sade till Sarai: Si, din tjensteqwinna är under ditt wåld, gör med henne som dig täckes. Då nu Sarai wille späka henne, flydde hon ifrån henne.

7. Men HERrans Engel, fann henne wid en wattenbrunn i öknen, nemligen wid den brunnen, som är på den wägen till Suf.

Herrans Engel är en Guds Son, som i Mal. 2: 7 kallas Förbundets Engel. Han kallas Jehovah eller Herren (v. 13) och lofwar, v. 10, att föröka Hagars säd. Det är den andre personen i gudomen, som är den ewige osynlige Gudens sändebud på jorden, hwarje gång då Han uppenbarar sig; ty Gud sjelf utom Sonen har aldrig någon sett. Ingen hafwer någon tid sett Gud; ende Sonen, som är i Fadrens sköt, Han hafwer det kungjort, Joh. 1: 18. Gud bor uti ett ljus, der ingen tillkomma kan; den ingen menniska sett hafwer, icke heller se kan, 1 Tim. 6: 16}. Engel betyder sändebud, och denna Engel kallas äfwen Gud och Herren. Han ledsagade Patriarkerna, Han kallade Mose, Han förde folket genom öknen, Han uppenbarade sig wid många tillfällen i menniskogestalt, innan Han föddes till werlden såsom menniska. Esaias kallar Honom Anstigtets Engel (grt.) Es. 63: 9, och Daniel kallar Honom Michael. Ingenstädes i Gamla Testamentet talar en Engel i Guds namn utan att tillkännagifwa, att Herren talar; men Herrans Engel, som här uppenbarades, talar i sitt eget namn såsom Gud; ja, Gud såsom Fader säger om denne Engel uttryckligen: mitt namn är i Honom, 2 Mos. 23: 21. Guds namn är Guds uppenbarade wäsen. Skriften gör således en wäsendtlig skilnad emellan denne oskapade Engel, som kom såsom sändebud från himmelen till jorden, och de skapade Englarne, som äro tjensteandar, Ebr. 1: 14. Christus åberopar sig ofta, att Han war sänd af Fadren. Apostel betyder också sändebud, och äfwen detta ord brukas om wår Frälsare, Ebr. 3: 1.

8. Och sade till henne: Hagar, Sarai tjensteqwinna, hwadan kommer du? Eller hwart will du? Hon sade: Jag hafwer flytt ifrån min fru Sarai.

Genom frågan skall Hagar föras till besinning och bekännelse.

9. Och HERrans Engel sade till henne: Wänd om till din fru igen, och ödmjuka dig under hennes hand.

Sjelftagen frihet och olydnad emot sådan ordning, som Gud har helgat, är alltid affall ifrån Gud sjelf. Att wända om och förödmjuka sig är ett bud från Herran, som alltid måste iakttagas, så framt den fallna menniskan skall kunna hjelpas. Hagar war en stolt och olydig moder, och sonen blef en bespottare. Barnen ärfwa för det mesta föräldrarnes onda art, derföre hafwa föräldrarne för sina barn ett mycket stort answar.

10. Och HERrans Engel sade till henne: Jag skall så föröka din säd, att för stor myckenhet skall hon icke kunna räknas.

11. Yttermera sade HERrans Engel till henne: Si, du är hafwande worden, och skall föda en son; hans namn skall du kalla Ismael, derföre att HERren hafwer sett din wedermöda.

12. Han skall wara en grym man: hans hand emot hwar man, och hwar mans hand emot honom: och han skall bo emot alla sina bröder.* *1 Mos. 25: 18.

Grym man heter på grundspråket menniskowildåsna eller wildåsna till menniska. Detta slags åsna, Hebr. Pärä, Löpare, är ett ljusgrått djur med dunkel ullig man, skygg och snabb, mycket wild, swår att fånga, och kan aldrig tämjas. Jfr Job 39: 5–8. Detta djur wistas i de wildaste öknar. Ismaels art har gått i arf på hans efterkommande ända till denna dag. Beduinerna i Arabien, som härstamma från Ismael, lefwa i öknarne; de hafwa en lag, som förbjuder dem att så och plantera fruktträd, att bygga hus och dricka win, och den som handlar deremot, straffas med döden. En stor del af dem lefwa af röfweri; de anse sig dertill berättigade, emedan deras fader Ismael fick öknen till arf. De stå icke uti wänligt förhållande till något annat folk.

13. Och hon kallade HERrans namn, som talade med henne: Du Gud ser mig; ty hon sade: Wisserligen hafwer jag här sett ryggen på Honom, som mig ser.

Du är den Gud, som mig ser; du ser till de nödställda. Hon sade: Får jag äfwen här se efter Honom, som mig ser?. Han har sett till mig i min nöd, och nu får jag se efter Honom och hålla mig till Honom äfwen här i ödemarken.

14. Derföre kallade hon brunnen en brunn den lefwandes, som mig ser, hwilken är emellan Kades och Bared.* *1 Mos. 24: 62; cap. 25: 11.

Gud kallas på många ställen i Skriften den lefwande Guden, och Han är den, som gifwer menniskan lif och uppehåller det, så länge det Honom täckes. För den försmäktande Hagar öppnade Han en brunn i den brännande öknen. Då en menniska längtar efter Herran, såsom hjorten efter friskt watten, så är Han sjelf för den törstande själen en lefwande wattukälla. Ps. 36: 10. Jer. 2: 13.

15. Och Hagar födde Abram en son; och Abram kallade den sonen, som Hagar födde honom, Ismael.* *Gal. 4: 22.

16. Och Abram war sex och åttio år gammal, då Hagar födde honom Ismael.

Ismael' betyder Gud har hört. Ismaels födelse ansågs såsom bönhörelse — samma felslagna förhoppning, som då Cain föddes.

17. Capitel.

Abrams omskärelse, säd.

Då nu Abram nio och nittio år gammal war, syntes honom Herren och sade till honom: Jag är Gud allsmäktig; wandra för mig och war fullkomlig.

Gud uppenbarade sig för Abram i antagen menniskogestalt, se v. 22. Gud allsmäktig är det namn, som först här uppenbarades för Abram. Namnet Jehovah förekommer i det föregående ända ifrån skapelsen; men dess betydelse har Gud icke förklarat. Guds namn innebära wäsendtliga egenskaper hos Gud, och i samma mån som Han uppenbarar sig för menniskorna i allmaktens och nådens rike, uppenbarar Han äfwen sina namn, det ena efter det andra, och Hans namn äro werksamma krafter. Gud Allsmäktig (El Schaddai) är det wanliga namn, under hwilket Gud uppenbarade sig för fäderna. Såsom den allsmäktige lofwar Gud åt Abram allsmäktig omwårdnad och fordrar deremot, att Abram skulle wandra för Honom och wara fullkomlig. Att wandra för Gud är att hafwa hjertat hos Honom, åtnjuta sällheten af Hans närwarelse, förtrösta på Honom och låta Hans wilja wara hjertats lag. Ordet fullkomlig heter på grundspråket hel, odelad. Hela själen, hela hjertat, hela menniskans warelse will Gud hafwa. Han will icke hafwa det sönderrifna, det delade hjertat, som menniskan så ofta will gifwa Honom. Så länge menniskan icke will gifwa hela hjertat åt Gud, så är hon ofullkomlig; hon har intet stöd, ingen fast grund. Tankarne äro swäfwande och obestämda, wiljan slites hit och dit mellan himmel och jord, friden saknas, och själen liknar Noahs dufwa, som utsläpptes ur arken, swäfwande ofwer den omätliga wattenytan och fann intet ställe, der hon kunde hwila sin fot. Lycklig den själ, som återwänder till Gud! Hon finner hwila, sällhet och allt hwad hon behöfwer. Meningen af Guds ord til Abram är: Gif mig ditt hela hjerta, så skall jag gifwa dig allt det goda, som min allmakt kan åstadkomma.

2. Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall föröka dig swårligen.

Guds förbund med Abram är kärnan af den Allsmäktiges förbund med det fallna menniskoslägtet. I denna kärna ligger redan den ewiga lifskraft, som föder en otalig säd till ewinnerligt lif, talrik såsom jordens stoft och himlens stjernor. Christus är grunden till detta förbund. Han sjelf är den kärna med oändlig lifskraft, af hwliken Abram andeliga säd uppwäxer.

3. Och Abram föll på sitt ansigte. Och Gud talade yttermera med honom och sade:

4. Si, Jag är det, och hafwer mitt förbund med dig; och du skall warda en fader för mycket folk.* *Rom. 4: 17.

Förbundet syftar hufwudsakligen på Christi kyrka och det andeliga Israel, som äro löftets barn (Gal. 4: 28). Men äfwen åt Abrams naturliga efterkommande gaf Gud förbundslöften, som ända till denna dag på ett förundrandswärdt sätt uppehållit dem; ännu lefwer Ismael i sina talrika barn och wäntar på utgjutelsen av Anden från höjden, som lif gifwer; ännu lefwer Israel, ett talrikt folk, spridt öfwer jorden, och wäntar på den Hjelten, som skall samla dem, öppna deras grifter och gifwa dem sin Ande, att de blifwa Hans folk. (Es. 52: 12. Mich. 2: 12, 13. Hes. 37: 13, 14. Sach. 10: 8–12.) Si, jag är det: så talar Herren den ewige och allsmäktige; Hans ord äro oföränderliga såsom Han sjelf; Hans förbund står fast såsom ewigheten. I dessa ord: Si, jag är det, fick Abram en tillräcklig borgen, att förbundet skulle hållas. Guds eget namn och wäsende gafs till pant, och deremot skulle Abram gifwa sitt hela hjerta.

5. Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall wara ditt namn; ty jag hafwer gjort dig till en fader för mycket folk.

Abram betyder hög fader (ett ärenamn). Abraham betyder fader för en stor mängd.

6. Och skall göra dig ganska mycket fruktsam, och skall göra folk af dig; skola ock konungar komma af dig.

7. Och jag vill göra mitt förbund emellan mig och dig, och din säd efter dig, i deras afkommande; att det skall wara ett ewigt förbund, så att jag skall wara din Gud, och din säds efter dig.

Detta förbund är ewigt, ty det har hufwudsakligen afseende på ewigheten. Det är i ewigheten Abrahams andeliga barn skola lysa såsom himmelens stjernor. Men ordet ewig innebär tillika, att detta förbund här på jorden aldrig skulle rubbas, utan stå fast till tidens ända.

8. Och skall gifwa dig, och din säd efter dig, det land, der du en främling uti är, nemligen det hela landet Canaan, till ewig besittning; och skall wara deras Gud.

Gud gaf landet Canaan åt Abraham till ewig besittning; detta land är deras, så länge werlden står. De hafwa det icke nu i besittning, men det ligger för deras räkning under förödelsen, til dess hemsökelsetiden kommer, och Herren förlossar sitt förströdda folk.

9. Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du och din säd efter dig, i deras afkommande.

10. Och detta är förbundet, som I hålla skolen emellan mig och dig, och din säd efter dig: allt det mankön ibland eder är, skall omskäras.* *3 Mos. 12: 3. Apg. 7: 8. Rom. 4: 11.

Gud bekräftade å sin sida förbundet med det ordet: Jag är det, och å Abrahams sida skulle det bekräftas med ett fortfarande tecken eller insegel, och detta tecken war omskärelsen. Omskärelsen war icke förut okänd, utan ett äldre bruk, hwars ursprung wi icke känna; men det war icke allmänt. Det brukades bland de egyptiska presterna såsom en sinnebild af renhet. I omskärelsen låg sakramentlig betydelse för Abraham och hans efterkommande. Någon sådan betydelse kunde detta bruk icke hafwa ibland hedningarna, men det fick sådan betydelse och sådan kraft genom Guds befallning till Abraham och genom det löfte, som dermed förenades. Så war äfwen döpelsen bruklig bland Judarne, innan wår Frälsare befallde sina lärljungar att döpa i den treenige Gudens namn; men döpelsen war förut icke något Sakrament; den blef Sakrament genom Jesu befallning och löfte. Omskärelsen innebar den läran, att menniskan allt ifrån sitt ursprung är syndig och för med sig till werlden någonting, som måste borttagas; att arfsynden ligger såsom en förhud omkring hjertat; och att menniskan behöfwer att derifrån befrias och renas. Christus allena kan åstadkomma denna andeliga omskärelse, hjertats rening och själens förbund med Gud. Således innebär omskärelsen äfwen läran om den nya födelsen och Guds förbund med den pånyttfödda menniskan i Christo. Genom omskärelsen blef Abraham och hans efterkommande afsöndrade från alla främmande folk och förpligtade att hålla alla Guds bud och befallningar. Abrahams säd förpligtades derigenom att blifwa ett presterligt folk inför Gud och att tjena Honom med presterlig anda.

I omskärelsen låg ändtligen en prophetia, att Abrahams egentliga säd, Christus, den nye stamfadren för sitt folk, skulle födas utan synd.

I sju dagar förblef ett barn oomskuret, och på den åttonde dagen upptogs det i förbundet med Gud. Denna tidsbestämmelse har utan twifwel äfwen en profetisk syftning. Tusende år äro för Herran såsom en dag. En tidsrymd kommer, då folken skola upptagas i detta ewiga förbund, undergå andlig omskärelse och tjena Herran i rättfärdighet och renhet. Es. 25: 7. Sach. 8: 22. Jer. 3: 19; cap. 31: 33, 34.

Ehuru endast gossebarnen undergingo omskärelsen, så blefwo dock alla barn delaktiga af wälsignelsen, såsom aflade i omskärelsens förbund. Jfr. 1 Cor. 7: 14.

11. Men I skolen omskära edert kötts förhud. Detsamma skall wara ett tecken till förbundet mellan mig och eder.

12. Hwart och ett piltebarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommande. Sammalunda hwar och en tjenare, hemmafödd eller köpt, eller eljest främmande, och icke af eder säd är.

13. Och så skall mitt förbund wara på edert kött, till ett ewigt förbund.

14. Och hwar något piltebarn icke warder omskuret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas utur hans folk, derföre att han mitt förbund icke hållit hafwer.

Att underlåta omskärelsen war detsamma som att friwilligt utesluta sig från förbundet med Gud. Det war en öppen förklaring, att man icke wille höra och tjena Honom, och således war det emot Israels konung en majestätsförbrytelse, som wisade, att den, som sålunda föraktade förbundet, föraktade alla Guds löften och trotsade alla Hans hotelser. En sådan förbrytelse straffade Gud sjelf, 4 Mos. 14: 22–24.

I Nya Testamentet är det ett större brott emot Gud att i otro förkasta Guds Son, som är salighetens grundwal. Den otrogne har sjelf afskurit bandet, hwarigenom han war förenad med Christi församling; han har afskurit sig sjelf från winträdets stam, och dermed uteslutit sig utur Herrans menighet.

15. Och Gud sade åter till Abraham: Din hustru Sarai skall du icke mer kalla Sarai, utan Sara skall wara hennes namn.

Sarai betyder min förstinna (eller förstinnan i min slägt, en äretitel). Sara deremot betyder förstinna i allmänhet. Hon blef stammodren för konungar och ett stort folk.

16. Ty jag skall wälsigna henne, och af henne skall jag gifwa dig en son, hwilken jag skall wälsigna; och folk skola warda af honom, och konungar öfwer mycket folk.* *1 Mos. 21: 2.

17. Då föll Abraham på sitt ansigte, och log, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son? Och Sara, som nittio år gammal är, skulle föda?

Abrahams leende war ej ett uttyckaf otro, utan af förundran och glädje.

18. Och Abraham sade till Gud: Ack att dock Ismael måtte få lefwa för dig.

Abraham fruktade, att Ismael skulle dö, emedan löftet angick Sara, som dock icke war Ismaels moder. Derföre bad han för Ismael. Han blef bönhörd, och bönhörelsen fortfar ännu.

19. Då sade Gud: Ja, Sara din hustru skall föda dig en son, hwilken du skall kalla Isaac; ty med honom skall jag upprätta mitt ewiga förbund, och med hans säd efter honom.

20. Dertill hafwer jag ock bönhört dig om Ismael: Si, jag hafwer wälsignat honom, och skall göra honom fruktsam, och föröka honom ganska swårligen: tolf förstar skall han föda, och jag skall göra honom till mycket folk.* *1 Mos. 25: 16.

21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall på denna tiden åt året.* *Rom. 9: 7.

22. Och som talet wardt ändadt, for Gud upp ifrån Abraham.

Dessa ord wisa, att Abraham såg en uppenbarelse af Herrans wäsen, som nu förswann.

23. Och Abraham tog sin son Ismael, och alla tjenare, hemmafödda och köpta, och allt det mankön war i hans hus, och omskar förhuden på deras kött, straxt på samma dagen, som Gud honom sagt hade.

24. Och Abraham war nio och nittio år gammal, då han omskar förhuden på sitt kött.

25. Men Ismael hans son war tretton år gammal, då hans kötts förhud omskuren wardt.

26. Allt på en dag wordo de alle omskurne, Abraham och hans son Ismael;

27. Och allt det mankön war i hans hus, både hemfödda tjenare och köpta, och eljest främmande: alla wordo de omskurne med honom.

Abraham lydde Herrans befallning. Denna lydnad war en nödwändig frukt af hans tro. Hade han icke åtlydt Herrans föreskrift, så hade han gått miste om de stora löften, som blifwit honom gifna.

Isaac. betyder leende, fröjd. Detta namn skulle dels påminna Abraham om den dyrbara stunden, då löftet om Isaac blef honom gifwet; dels är detta namn en prophetia om den ewiga fröjd, som är utlofwad åt alla Abrahams barn efter andan. Es. 25: 9.

18. Capitel.

Gud gästar Abraham. Sara ler. Sodom hotas. Abrahams förbön.

Och HERren syntes i den lunden Mamre, der han satt wid sitt tjälls dörr, då hetast war på dagen.

Mamre war en ekskog i trakten af Hebron, som hade detta namn efter Amoritern Mamre. Denna nejd är mycket frukbar. Der hade Abraham uppslagit sitt tält.

2. Och som han upplyste sina ögon och såg, då stodo tre män för honom. Och då han såg dem, lopp han emot dem från sitt tjälls dörr, och bugade sig ned på jorden.* *Ebr. 13: 2.

En af dessa tre war Herren, Guds Son, Jehovah (v. 13, 17). Han uppenbarar sig såsom allwetande och allsmäktig (v. 12, 13, 14). De andra twå woro skapade Englar. Abraham kände honom. Fem gånger förut hade han blifwit benådad med sådan uppenbarelse, dock weta wi icke, om Herren uti den antagna menniskogestalten lät något framskina af den gudomliga härligheten.

3. Och sade: HERre, hafwer jag funnit nåd för dina ögon, så gack icke fram om din tjenare.

4. Man will hemta eder litet af watten och twå edra fötter; och hwiler eder under trädet.

5. Och jag will lägga för eder ett stycke bröd, att I wederqwicken edra hjertan; sedan gån I då fram bättre, förty derföre ären I komne till eder tjenare. De sade: Gör, som du hafwer sagt.

Fotatwagningen war en af gästwänskapens första pligter. Skor brukades icke, utan så kallade sandaler, som bestod af sulor, fastbundna under fötterna med remmar. Både till renlighet och uppfriskning war derföre twagningen nödwändig.

Att Herren med ett sådant nedlåtande kom för att gästa hos Abraham, måste mycket hafwa bidragit till att styrka hans tro och winna hela hans hjerta. Ju djupare Gud till menniskan nedstiger, desto mer blir menniskan upphöjd. Här gästade Guds Son hos de trognas fader en kort stund; i tidens fullbordan bodde Han ibland oss en hel lifstid, förnedrade sig sjelf, tagande på sig en tjenares skapelse, och wardt likasom en annan menniska, och i åthäfwor funnen som en menniska. Phil. 2: 7.

6. Abraham skyndade sig in i tjället till Sara, och sade henne: Skynda dig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor.

7. Men han lopp bort till boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängenom; han skyndade sig och tillredde det.

8. Och han tog fram smör och mjölk, och af kalfwen, som han tillredt hade, och satte för dem; och gick fram för dem under trädet, och de åto.

Abraham föreställde sig, att då Herren och de twå Englarne antagit mensklig gestalt, så behöfde de hwila och wederqwickelse. Och då de af Abraham emottogo den, så såg han deruti en ytterligare bekräftelse af det förbund, som Herren med honom ingått. Menniskan äter för att kunna lefwa; detta behöfde icke Herren och hans Englar, men de kunde göra det lika så lätt, som de kunnat antaga menniskogestalt. Efter sin uppståndelse behöfde Christus ingen föda, men Han förtärde deraf i lärjungarnas åsyn, för att wisa dem, att han icke hade en skenkropp, utan en werklig lekamen.

9. Då sade de till honom: Hwar är din hustru Sara? Han swarade: Der inne i tjället.

10. Han sade: När jag igenkommer till dig, om man lefwer, si, så skall Sara din hustru hafwa en son. Detta hörde Sara, der hon stod bakom tjälldörren.* *1 Mos. 17: 19; cap. 21: 1. Rom. 9: 9.

Åt Abraham hade detta löfte förut blifwit gifwet; men nu skulle Sara sjelf höra det af Herrans mun. Orden om man lefwer heta på grundspråket: när denna årstid återkommer, således nästa år wid denna tid, cap. 17: 21.

11. Och de woro, både Abraham och Sara, gamla och wäl till åldern komne, så att Sara nu icke mer hade, som qwinnor pläga hafwa.* *Rom. 4: 19. Ebr. 11: 11.

12. Derföre log hon wid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min herre desslikes ålderstigen; skall jag ännu gifwa mig till lusta?* *1 Pet. 3: 6.

Saras ord wisade, att hon icke hade fattat och ännu mindre med tron omfattat Herrans löfte till Abraham. Det war nu nödwändigt, att hennes twifwel blefwo uppenbarade, på de hon måtte blifwa befriad derifrån. Löftet angick henne så wäl som Abraham; till löftets emottagande och fullbordan war tron nödwändig, och den skulle nu hos Sara werkas.

13. Då sade Herren till Abraham: Hwi log Sara, sägande: Menar du, att det kan wara, att jag ännu föda skall, så gammal som jag är?

14. Mån HERranom något wara omöjligt? I sinom tid will jag komma till dig igen, om man lefwer; och då skall Sara hafwa en son.* *2 Kon. 14: 16.

Sara får förnimma, att den allwetande talar, som genomskådade hela hennes wäsende, fastän hon trodde sig förborgad. Hon skall deraf blifwa förwissad, att Han wet hwad Han talar, och kan hålla hwad Han lofwar. Löftet upprepas åter, att Sara icke widare må twifla. Om man lefwer, se v. 10. Herren hade uppenbarat sig såsom den allsmäktige; skulle något wara omöjligt för Honom?

15. Då nekade Sara och sade: Jag log icke; och wardt förfärad. Men Han sade: Det är icke så, du log.

Förut syndade Sara med otro, nu syndar hon med osannfärdighet, men begick denna synd i den häpenhet, som öfwerföll henne. Utan twifwel erkände hon snart både otrossynden och denna öfwerträdelse, förödmjukade sig inför Herran och trodde Hans ord; ty löftet gick sedan i fullbordan. Att hon trodde, säger Skriften. Före tron gick förödmjukelse; dertill fördes hon genom denna bestraffning, och derigenom att hennes hjertas tankar och beskaffenhet blefwo uppenbarade. Genom tron fick Sara kraft till att afla, och födde öfwer sin ålders tid; ty hon höll Honom trofast, som det lofwat hade. Ebr. 11: 11.

16. Då stodo männerna upp dädan, och wände sig åt Sodom, och Abraham följde dem och ledsagade dem.

17. Och Herren sade: Huru kan jag dölja för Abraham det jag gör?* *Amos 3: 7.

18. Efter han skall warda till ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skola warda wälsignade i honom.* *1 Mos. 22: 18. Apg. 3: 25. Gal. 3: 8.

Herren behandlar Abraham såsom en förtrogen wän, för det förbunds skull, i kraft hwaraf alla folk på jorden i honom skola wälsignade warda. Alla trogna äro Guds wänner i kraft af förbundet med honom i Christo, Joh. 15: 14, 15.

19. Ty jag wet, att han befaller sina barn och sitt hus efter sig, att de skola hålla HERrans wägar och göra hwad rätt och godt är, på det att HERren skall låta komma öfwer Abraham allt det Han honom lofwat hafwer.

Grt.: Jag känner honom, att han skall befalla sina barn m. m.

20. Och HERren sade: I Sodom och Gomorra är ett rop, det är stort, och deras synder äro ganska swåra.* *1 Mos. 13: 13; cap. 19: 13. Hes. 16: 49.

Sodoms synder ropade till himmelen om rättfärdighet och dom. Lot och hans familj ropade, 2 Pet. 2: 7, 8, och många fattiga olyckligas lidanden ropade äfwen, fastän de icke woro rättfärdiga. Jfr Hes. 16: 49. 2 Mos. 2: 23. Hab. 2: 11.

21. Derföre skall jag fara ned och se till, om de allt gjort hafwa efter ropet, som för mig kommet är; eller om det icke så är, att jag må weta det.

Grt.: Jag will gå ned och se till (från Mamre, som låg på en höjd, till Sodom, som låg i dalen österut). Såsom Herren gästat hos Abraham på menniskosätt, så talar Han här. Han will för Abraham göra sin rättfärdighet rätt klar och tydlig, och wisa, att aldrig någon straffdom kommer för hastigt. På det Hans rättfärdighet måtte blifwa fullkomligt uppenbar, underkastades Sodoms folk til slut ett prof. Detta behöfdes icke för den allwetande, men Han wille, att de sjelfwa och Abraham och alla jordens folk skulle weta, att Han är en rättfärdig domare, som aldrig straffar för strängt. I alla sina domar låter Han äfwen sin rättfärdighet dömas, Ps. 51: 6. Om synden icke ångras och öfwergifwes, så fulländar den sig ändtligen med en uppenbar slutgerning, som måste äfwen af de ogudaktiga erkännas såsom tillräckligt bewis på hjertats beskaffenhet och tillräcklig grund för det straff som följer. Deföre har Christus lärt oss att bedja: inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. Wi skola bedja om förlossning ifrån wåra synder och låta Gud befria oss från hjertats förderf, att det icke må blifwa en sådan inre brand, som måste blifwa uppenbar för att straffas. Sodoms folk wille icke bättra sig, derföre blef det inledt i frestelse, och derpå följde straffet. Gud frestar ingen, Jac. 1: 13, och will icke, att en menniska, eller ett folk skall synda; men då synden uppfyller själen, så låter Han den blifwa uppenbar, på det menniskan må föras till sjelfkännedom och bättring, hwilket är Hans wilja, som icke will den ogudaktiges död, utan att den ogudaktige omwänder sig och lefwer, Hes. 18: 23. Men följer ingen omwändelse och bättring, så är den werkställda synden inför Herrans domstol ett bewis på rättfärdigheten af det straff, som på slutet öfwergår syndaren. Då Judas fick pungen, blef han inledd i frestelse, emedan Jesus såg, att böjelsen till girighetssynden och oredligheten lefde såsom en makt i denna lärjunges hjerta. Antingen skulle denna makt dödas, eller med sitt gift döda den olyckliga själen, i hwilken den lefde. Ett prof behöfdes, hwarigenom det kunde blifwa rätt tydligt, hwilketdera Judas wille. Han walde till sin olycka, han föll i frestelsen, synden straffade sig sjelf med flera synder, till dess slutligen den synden blef begången, som gjorde det omöjligt för honom att taga sin tillflykt till Guds förbarmande. I bönen: inled oss icke i frestelse bedja wi Gud bewara oss ifrån sådana tillfällen och anledningar, hwarigenom det syndiga anlaget inom oss kunde framkallas och blifwa oss öfwermäktigt, samt att Gud måtte frälsa oss derifrån med sin werksamma nåd.

22. Och männerna wände sitt ansigte, och gingo åt Sodom. Men Abraham wardt ståndande för HERren.

Herren lät sina sändebud undersöka, huru det förhöll sig med ropet från Sodom. Abraham wågade i trons ödmjuka frimodighet att framställa en frågande bön till Herran.

23. Och trädde fram till Honom, och sade: Will du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?

24. Kunde hända, att i staden wore femtio rättfärdiga; wille du dem förgöra, och icke skona det rummet för femtio rättfärdigas skull, som derinne wore?

25. Bort det ifrån dig, att du det göra skulle, och döda den rättfärdiga med den ogudaktiga, och att den rättfärdiga skulle gå lika som de ogudaktiga; bort det ifrån dig, som all werldens domare är; sådana straff låter du icke gå.

26. Herren sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så will jag skona allestädes i alla rum för deras skull.

27. Abraham swarade och sade: Ack si, jag hafwer tagit mig före att tala med HERran, ändock jag är stoft och aska.* *Syr. 10: 9.

28. Om der wore fem mindre än femtio rättfärdiga inne, wille du då förgöra hela staden för de fems skull? Han sade: Finner jag derinne fem och fyrtio, så will jag icke förgöra dem.

29. Och han talade ändå ytterligare till Honom och sade: Måtte hända, att man finner der fyrtio inne. Och Han sade: Jag will intet göra dem för de fyrtios skull.

30. Och Abraham sade: HERre, tag icke till misstycke, om jag ännu talar något: måtte hända, att man finner der trettio inne. Han swarade: Finner jag der trettio inne, så will jag intet göra dem.

31. Och han sade: Ack si, jag hafwer tagit mig före att tala med min HERra: måtte hända, att man finner tjugu derinne. Han swarade: Jag will icke förgöra dem för de tjugus skull.

32. Och han sade: Tag icke till misstycke, HERre, om jag talar än en tid: måtte hända, att man finner tio derinne. Han sade: Jag will icke förgöra dem för de tios skull.

33. Och HERren gick bort, sedan Han hade uttalat med Abraham. Och Abraham wände om och gick hem till sitt igen.

Dessa verser äro en härlig böneskola; de lära oss bönens tungomål; då låta oss blicka in uti Guds hjerta; de sprida ljus öfwer det bottenlösa djupet af Hans förbarmande. En bedjande själ kan således uträtta mycket; ty den Allsmäktige låter uppehålla sina straffdomar äfwen af ett bedjande barn. De rättfärdiga, som på något ställe lefwa tillsammans med ogudaktiga, äro liksom en skyddsmur och hägn emot de straffdomar, hwarom synderna ropa. Några ringa, föraktade menniskor kunna wara en makt, som leder skickelserna och på werldshistorien utöfwa ett förborgadt men stort inflytande. Jac. 5: 16.

Med faderlig kärlek och tålamod hörer Gud sina barns bönderop, ja, Han låter tala med sig och swarar det bedjande hjertat efter dess wäxande frimodighet och förökade anhållan. Ju mera den trogne beder om, desto större blifwer bönhörelsen. Af Abraham kunna wi ock lära att bedja för owänner och fiender. Han bad icke, att de rättfärdige skulle räddas och de orättfärdige straffas, utan han bad om räddning för alla. Matth. 5: 44.

19. Capitel.

Sodoms synd, straff. Lots hustru, döttrar, blodskam.

Och de twå englarne kommo om aftonen till Sodom; och Lot satt i Sodom i porten. Och då han såg dem, stod han upp emot dem, och bugad sig med sitt ansigte neder på jorden,

2. Och sade: Si, Herre, kommer uti eder tjenares hus, och blifwer der öfwer natten: Låter twå edra fötter, och i morgon stån I bittida upp, och faren eder wäg.* De sade: Nej, men wi wilja blifwa öfwer natten på gatan. *1 Mos. 18: 2, [et]c.

3. Då nödgade han dem fast, och de gingo in med honom, och de kommo uti hans hus. Och han gjorde dem en måltid, och bakade dem osyradt bröd, och de åto.

Lot ansåg dessa gäster såsom främlingar, och höll det för sin pligt att gästfritt herbergera dem. Aposteln tänker utan twifwel äfwen på Lot, då han säger: Förgäter icke att herbergera; ty dermed hafwa somliga fått englar owetande till herberges, Ebr. 13: 2. Resande plägade ofta föra tält med sig eller hwila öfwer natten under bar himmel, hwilket ännu i Österlanden är ganska wanligt. Lot sattes på prof. Att låta främlingar tillbringa natten utan herberge ansågs för ett afgörande bewis på sedeförderf och kärlekslöshet. Dom. 19: 15. Job 31: 32.

4. Men förr än de lade sig, kommo de män af staden Sodom, och omhwärfde huset, unge och gamle, och allt folket tillhopa.

5. Och kallade Lot ut, och sade till honom: Hwar äro männerna, som till dig ingångne äro i denna natten? Låt dem gå här ut till oss, att wi måga känna dem.* *Dom. 19: 22.

Den fräckhet, hwarmed Sodoms folk framträder och talar om den onaturligaste last utan blygsel eller räddhåga, bewisar att sedeförderfwet ibland dem war så stort, att samwetets röst hade tystnat, och all ärbarhet och rättskänsla war dödad. De föröfwade äfwen wåld emot gästfrihetsrätten, hwilket efter den tidens tänkesätt war lika stor förbrytelse, som mord och förräderi.

6. Lot gick ut till dem för dörren, och smällde dörren igen efter sig.

7. Och sade: Ack, käre bröder, görer icke så illa.

8. Si, jag hafwer twå döttrar, de hafwa ännu ingen man kännt; dem will jag få ut till eder, och farer med dem som eder täckes: att I ju intet ondt gören dessa männerna: ty derföre äro de ingångne under mitt taks skugga.

I sin förtwiflan försöker Lot att bringa det derhän, att af twå onda ting det mindre måtte wäljas. Han war angelägen om att skydda sina gäster för wåldsamhet, och troligen hoppades han äfwen, att döttrarne skulle blifwa skyddade, såsom förlofwade med männer i staden.

9. Men de sade: Kom hit. Då sade de: Är icke du allena en främling härinne, och will nu regera? Nu wäl, wi wilja göra dig mera ondt än dem. Och de trängde sig hårdeligen med wåld in på mannen Lot; och de lupo till, och wille slå upp dörren.

Af detta tal kan man finna, att Lot ofta förut warnat det ogudaktiga folket och sökt att lära dem rättfärdighetens wäg; derföre war han dem beswärlig och förhatlig; de ogudaktige wilja icke weta af någon tillrättawisning.

10. Men männerna räckte handen ut, och togo Lot in till sig i huset och smällde dörren till.

11. Och männerna, som för dörren woro af huset, slogo de med blindhet, både små och stora, så att de icke kunde finna dörren.* *Wish. 19: 16. 2 Pet. 2: 7.

Den blinda förwirring, som öfwerföll dem, hade ett dubbelt ändamål: den hindrade dem ifrån att werställa sina onda uppsåt, och skulle tjena dem till warning och wäckelse. De hade kunnat betänka, att samma makt, som slog dem med bilndhet, kunde straffa dem ännu hårdare. Den allsmäktige Domaren är kärleksrik och sänder alltid warningar, innan straffdomarne inbryta. Somliga warningar bestå uti frestelser och i sådan blindhet i förnuftet och omdömesförmågan, att förunderliga misstag begås den ena gången efter den andra.

12. Och männerna sade till Lot: Hafwer du ock härinne några mågar eller söner eller döttrar? Alla de som dig tilhöra i staden, dem haf här utur detta rummet:

13. Ty wi skola förgöra detta rummet; derföre att deras rop är stort för HERran, och HERren hafwer utsändt oss till att förgöra dem.* *1 Mos. 18: 20.

Nu gifwa Lots gäster tilkänna, att de äro Herrans sändebud; de tillkännagifwa sitt ärende och uppfordra honom att rädda sig och sina anhöriga. Sodoms synder woro ett mäktigt rop till den rättfärdige Guden.

Utur jorden ropade Abels blod. Äfwen de fördoldaste synder ropa till Herran, och detta rop hörer Han, som örat skapat hafwer. Då detta rop blifwer stort, när det uppstiger liksom ett tordönsljud från jorden, så framkallas Guds rättfärdighet till att straffa det onda. Hwarje synd åstadkommer ett missljud i den sedliga werldsordningen ch påkallar rättelse. Rättelse kan ej åstadkommas, utan att det onda måste straffas.

14. Då gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafwa hans döttrar, och sade: Görer redo, och går utur detta rum: förty HERren skall förgöra denna stad. Men dem syntes det wara gabberi.

Lot försökte att warna och rädda sina blifwande swärsöner, och dessa hade af den förwirring och blindhet, som öfwerfallit alla de fräcka menniskorna wid Lots boning, lätt kunnat inse, att warningen icke saknade grund; men de wille icke höra. Lot syntes dem såsom en skämtande. Så skall det ock icke ske på den tid, om hwilken Christus talar, Luc. 17: 28, 29, o. f. Den säkra, otrogna werlden skall wara otillgänglig för alla warningar, och Guds ord skall förekomma dem såsom en galenskap.

15. När nu morgonrodnaden uppgick, skyndade englarne på Lot, att han skulle låta sig lida, och sade: Gör redo, tag din hustru, och dina twå döttrar, som du hafwer, att du icke ock förgås uti denna stadens missgerningar.

Lot och hans familj woro senfärdiga uti att lyda förmaningen att skyndsamt fly undan den instundande faran. Då skyndade englarne på Lot; de gjorde det af kärlek. Den rätta kärleken består just deruti, att man med innerligt wälwilligt allwar söker åstadkomma menniskors räddning. Det är icke kärlekslöshet att tala om den fara, som hotar, för att förmå dem att fly undan och rädda själen. Ett af de wanligaste kännemärken på wår tids allmänna säkerhet och förblindelse i andliga angelägenheter är det oriktiga omdömet, att uti sanningens oförtäckta förkunnande och i trogen förmaning till bättring ligger en störande kärlekslöshet mot medmenniskor. En lärare synes beswärlig, förmäten och kärlekslös, om han förkunnar hela Guds ord och talar om bättringens nödwändighet, så framt syndaren skall kunna undgå ewigt förderf. Men är det kärlekslöshet att wäcka den som sofwer under brinnande tak, hwilket hotar att hwarje ögonblick falla ned på den sofwande? Är det owänligt att skynda på honom, att han skall hasta ur sin slummer och rädda sitt lif? Englarnes kärlek wisade sig just uti angelägenheten om Lots räddning. Folket wille icke räddas, de trodde ej, att någon fara war för handen. Dem syntes det wara gabberi.

16. Som han ännu fördröjde, togo männerna honom wid handen, och hans hustru, och hans twå döttrar, efter HERren wille skona dem; och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.* *Wish. 10: 6.

17. Och som de hade haft honom ut, sade de: Förwara din själ, och se icke tillbaka, och skall icke i all denna ängd; men på berget undsätt dig, att du icke förgås.

Så gör Herren ofta för att rädda dem, som förtrösta på Honom; Han sänder icke blott warning, utan englahänder, utsträckas för att ledsaga dem utur farans förtäckta brand upp till de fasta solbestrålade höjder, der de kunna wara trygga. Englarne warnade Lot att icke se tillbaka och icke stanna inom det farliga området. Att se tillbaka är början till otro och wisar, att hjertat hänger fast wid något, som man lemnat bakefter sig. Har du med Guds nåd och hjelp kommit ut från den ogudaktiga werlden, så låt icke frestaren återföra dina lystna blickar dit. Se blott på Gud och Hans ord.

18. Då sade Lot till dem: Ack nej, min Herre.

19. Si, efter din tjenare hafwer funnit nåd för dina ögon, så gör dock din barmhertighet stor, som du på mig bewist hafwer, att du skulle behålla min själ wid lif: jag kan icke förwara mig på berget; mig måtte något ondt wederkomma, att jag blefwe död.

20. Se, der är en stad icke långt hädan, der jag infly må, och han är liten; der will jag förwara mig: är han dock liten, att min själ må der blifwa wid lif.

Här är utom de twå englarne en tredje kommen, som Lot kallar sin Herre. Herren sjelf, Förbundets Engel, som stadnade hos Abraham och afhörde Abrahams bön för Sodoms folk, är nu kommen till Lot på hans wäg. Så är Herren alltid sjelf med dem, som honom frukta. Han sänder icke blott englar, för att ledsaga dem, utan Han kommer sjelf, för att höra deras hjertans utgjutelser, och för att trösta dem. Lot tackar Herran för den barmhertighet, han fått erfara: han tillskrifwer Herran sjelf den räddning, hwartill englarne hade blifwit sände. Han wet, att han icke har dem utan Herran sjelf att tack för allt, och nu beder han om ytterligare barmhertighet.

21. Då sade Han till honom: Si, i detta stycke hafwer jag ock sett till dig, att jag icke will omstörta den staden, der du om talade.

22. Låt lida dig, och förwara dig der; ty jag kan intet göra, till dess du kommer der in. Deraf är den staden nämnd Zoar.

23. Och solen war uppgången på jorden, då Lot kom in uti Zoar.

Lot blef bönhörd. Zoar betyder småstad. Staden skonades för Lots skull. Den låg i södra delen af Siddimsdalen, således söder om Döda hafwet. I närheten är ett berg, som består af salt. Detta berg har otaliga klyftor och branta klippor.

24. Då lät HERren regna swafwel och eld ifrån HERran af himmelen öfwer Sodom och Gomorra.* *5 Mos. 29: 23. Es. 13: 9. Jer. 50: 40. Os. 11: 8. Am. 4: 11. Luc. 17: 29. Jude Ep. v. 7.

25. Och omstörte de städer i all den ängden, och alla dem som i städerna bodde, och allt det på landet wäxt war.

Här omtalas Herren såsom särskild person ifrån Herran, som sedan nämnes. En sådan personskillnad i Gudomen framträder på många ställen i Gamla Testamentet, men läran om treenigheten framstår icke tydligt förr än i Nya Teststamentet. — Hela marken under och omkring Sodom war uppfylld af brännbara ämnen, som sattes i brand genom elden från himmelen. Huru länge denna brand räckte, och huru länge det dröjde, innan Döda hafwet bildade sig och nejden fick sitt närwarande skick, kan icke afgöras. En dom, lika med den som öfwergick Sodom, men mycket förskräckligare förestår ännu ett land, som Skriften omtalar, Es. 34: 9, 10. Döda hafwet är omkring 8 mil långt och 2 mil bredt. Wattnet har en brännande sälta och är tillika mycket bittert. Det är så tungt, att winden knappt kan sätta det i rörelse, utan wattenspegeln liknar en massa af smält bly; men det är dock klart och mycket genomskinligt. Fisk och wattenfåglar trifwas der icke. Den som nedstiger i detta watten upplyftes och flyter på wattenytan, antingen han kan simma eller icke. Understundom uppkastas jordbeck utur hafwets botten. Wilddjuren sky denna nejd och finna der ingen näring. I den heliga Skrift är Sodoms förstörelse en förebild af Guds straffdomar, Hes. 16: 46. Matth. 11: 23. Luc. 17: 29. 2 Pet. 2: 6. Uppb. 11: 8. Här nämnas blott de twå största städerna, Sodom och Gomorra, men samma förstörelse öfwergick hela den trakten, och i 5 Mos. 29: 23 samt Os. 11: 8 omtalas äfwen Adama och Zeboim.^[1]

26. Och hans hustru såg tillbaka, och wardt en saltstod.* *Wish. 10: 7. Luc. 17: 32.

Då Lots hustru såg tillbaka, blef hon hindrad i sin flykt. I denna återblick låg dels twifwel om, huruwida den hotande faran skulle komma eller icke, dels en falnande längtan efter det gamla hemmet. Hon blef hastigt gripen af det qwäfwande swafwelregnet och förwandlad till en saltstod genom den underbara saltupplösningen, förorsakad af den stora natrurrörelsen, hwilken genomträngde luften med salt, hwaraf Lots hustru blef förstenad. Lots hustru tjenar till warning för alla werldsligt sinnade menniskor, som icke wilja lyda Herrans ord. Såsom Sodom förstördes genom eld, så är en eldsdom öfwer werlden att wänta. För att unfly den tillkommande wreden kallas menniskan genom Guds ord att gå ut ifrån werlden. Wår Frälsare säger oss, att domen skall komma lika hastigt som Sodoms undergång, samt tillägger: kommer ihåg Lots hustru. Luc. 17: 29–32.

27. Men Abraham stod upp om morgonen bittida, på det rummet, der han förr hade stått för HERran;

28. Och såg ut emot Sodom och Gomorra och allt landet i den ängden, och fick se, att der uppgick ett damm af landet, likasom en rök af en ugn.

29. Ty då Gud omstörte de städer i den ängden, tänkte Han på Abraham, och frälste Lot utur de städer, som Han omstörte, der Lot uti bodde.

30. Och Lot for utur Zoar, och blef på berget med båda sina döttrar; ty han fruktade att blifwa i Zoar: och låg uti en bergskrefwa, han och båda hans döttrar.

31. Då sade den äldsta till den yngsta: Wår fader är gammal, och ingen man är mer på jroden, som till oss ingå kan efter all werldens sedwänja.

32. Kom, låt oss gifwa wår fader dricka win, och läggom oss när honom, att wi måga behålla säd af wår fader.

33. Och så gåfwo de deras fader dricka win i den natten. Och den äldsta gick in och lade sig när sin fader: och han wardt icke warse, när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.

34. Om morgonen sade den äldsta till den yngsta: Si, jag låg i går när min fader; låt oss ock i denna natten gifwa honom dricka win, att du ock må gå in till honom, och lägga dig när honom, att wi behålla säd af wår fader.

35. Och så gåfwo de desslikes i den natten sin fader dricka win: och den yngsta gick ock in och lade sig när honom; och han wardt det icke warse, när hon lade sig ned, ej heller när hon stod upp.

36. Och så wordo de båda Lots döttrar hafwande af sin fader.

37. Oc de äldsta födde en son, den hon kallade Moab. Af honom kommo de Moabiter, allt intill denna dag.

38. Och den yngsta födde ock en son, och hon kallade hans namn Ammi barn. Af honom kommo Ammons barn, allt intill dena dag.

Skriften berättar dessa synder utan att deröfwer kasta någon täckemantel. Både Lot och hans döttrar hade genom wistelsen i Sodom lidit skada till själen, och man kan deraf finna, huru skadligt werldens inflytande inwerkar äfwen på de menniskor, som frukta Gud. För öfrigt böra wi wäl komma ihåg, såwäl wid denna som många andra berättelser i Gamla Testamentet, att menniskorna då icke hade Evangelii klara ljus och således icke få bedömas från christlig ståndpunkt.

Moab betyder faders ättling. Ammi barn heter i grundtexten Ben Ammi, som betyder Son af mitt folk. Båda namnen synas innebära en tillfredställelse öfwer en afkomma, som icke war af Sodoms slägt. Utan twifwel kände dessa qwinnor en fasa wid åtanken på Sodoms ogudaktighet, som blifwit hemsökt med en sådan dom.

20. Capitel.

Abraham och Sara i Gerar.

Så for Abraham dädan in i landet söderut och bodde emellan Kades och Zur och wardt en främling i Gerar.

Gerar låg i sydwestra delen af Canaan. Gerar hade sin egen konung.

2. Och sade om sin hustru Sara: Det är min syster.* Då sände Abimelech, konungen i Gerar, efter henne, och lät hemta henne. *1 Mos. 12: 13.

3. Men Gud kom till Abimelech om natten i drömmen och sade till honom: Si, du måste dö för den qwinnans skull, som du tagit hafwer; ty hon är en mans äkta hustru.

Denne konung och hans folk trodde ännu på den sanne Guden, som uppenbarat sig för Adam och Noah; men de kände honom icke såsom Jehovah, som ingått förbund med Abraham.

4. Men Abimelech hade ännu icke kommit wid henne. Och han sade: HERre, will du ock dräpa ett rättfärdigt folk?

5. Sade han icke til mig: Hon är min syster? Och hon sade desslikes: Han är min broder. Hafwer jag dock detta gjort med enfaldigt hjerta och oskyldiga händer.

6. Och Gud sade till honom i drömmen: Jag wet ock, att du det med enfaldigt hjerta gjort hafwer: derföre hafwer jag ock bewarat dig, att du icke skulle synda emot mig, och hafwer icke tillstadt, att du skulle komma wid henne.

7. Så få nu mannen sin hustru igen: ty han är en prophet, och låt honom bedja för dig, så behåller du lifwet. Hwar du icke öfwergifwer henne, så wet, att du måste döden dö, och allt det dig tillhörer.* *Ps. 105: 14.

8. Då stod Abimelech bittida upp om morgonen och kallade alla sina tjenare och sade allt detta i deras åhöra. Och de män alle fruktade sig swårligen.

Ehuru Abraham syndade emot sanningen, tog Gud icke ifrån honom sitt beskydd och sin wård. Abrahams afwikande från sanningen omtalas här såsom orsaken till den fara, hwilken genast kom öfwer hans hus. Wi kunna af Abrahams exempel lära, att tron i ett troget hjerta icke alltid är sig lika. Densamme Abraham, som så fast trodde Herrans löften, begår här af klentro och räddhåga en synd emot sanningen, och han blef derföre strängt tuktad af den himmelska uppfostraren. Hwad han sade, war wisserligen icke egentlig osanning, ty Sara war hans halfsyster; men det war dock icke ren sanning. Det är icke möjligt att i den Heliga skrift uppleta ett ställe, som kunde bewisa, att någon så kallad nödlögn är tillåtlig. Tro wi på sanningens Gud, så måste wi ock tro på Honom såsom kärlekens och allmaktens Herre, hwilken sjelf tager uppå sig och sörjer för utgången af alla de följder, som den rena sanningens tal medförer. Icke wore det wisligt att säga allt hwad man wet, fastän det är sannt. För att rätt weta, hwad som bör sägas eller förtigas, behöfs bön om wishet; men ett står fast: Hwad man säger, måste wara sant. Syndar en trogen menniska af räddhåga emot sanningen såsom Abraham, så måste det ångras och bekännas inför Gud med allwarlig föresats att icke synda åter. Då förlåter Gud för Christi skull, men aldrig må synden i något fall anses såsom lofligt eller tillåten.

Gud bewarade Sara i den farliga belägenheten, och Abimelech blef genom sjukdom (v. 7, 17) afhållen ifrån att med henne fullborda det tilltänkta äktenskapet.

Saras ålder war icke synbar, ty med löftet om Isaac, som Herren hade gifwit, war Skaparehanden werksam. Skulle löftet gå i fullbordan, så behöfdes ett föryngradt wäsende, och af Abimelechs åstundan, äfwen såwäl som af Abrahams försök att undgå den fruktade faran genom den halfsanna uppgiften, kunna wi sluta, att Sara hade fått föryngrad kraft och ett ungdomligt utseende.

9. Och Abimelech kallade också Abraham och sade till honom: Hwi hafwer du oss detta gjort? Och hwad hafwer jag brutit dig emot, att du wille komma så stor synd uppå mig och mitt rike? Du hafwer icke så gjort emot oss, som man göra skulle.

Ännu herrskade gudsfruktan wid detta hof och bland detta folk. Konungen förskräcktes att hafwa warit nära att begå en stor synd, och han gifwer Abraham en wälförtjent tillrättawisning. Abimelech war en äretitel för Philisteernas konungar och betyder: min fader konungen. Konungens pligt att wara folkets fader är deruti antydd, och att wara hwad detta namn innebär är en konungs högsta ära.

10. Och Abimelech sade ytterligare till Abraham: Hwad hafwer du ansett, att du så gjorde?

Har du sett eller erfarit, att jag eller mina undersåtare tagit ifrån männen deras hustrur och mot de förra begått wåldsamheter?

11. Abraham sade: Jag tänkte, tilläfwentyrs i detta rum är ingen gudsfruktan, och de slå mig ihjäl för min hustrus skull.

12. Och är hon sannerligen min syster; ty hon är min faders dotter, men icke min moders dotter: och jag tog mig henne till hustru.

13. Och då Gud bjöd mig, att jag skulle wandra utur min faders hus, sade jag till henne: Gör denna barmhertighet med mig, hwart wi komma, att du säger, att jag är din broder.

Abraham hade uti Egypten felat på samma sätt, och Gud hade äfwen der låtit honom erfara sitt mäktiga beskydd. Cap. 12: 10–20.

14. Då tog Abimelech får och fä, tjenare och tjenarinnor, och gaf Abraham, och fick honom igen hans hustru Sara.

15. Och sade: Si, mitt land står dig öppet, bo hwar dig täckes.

Abimelech godtgör sitt fel med konungslig frikostighet och öppen bekännelse af ärofulla grundsatser.

16. Och sade till Sara: Si, jag hafwer gifwit din broder tusen silfwerpenningar: si, han skall wara dig till en ögnatäckelse för alla dem, som när dig äro, ehwart du far, och en förswarare.

Grt.: Jag hafwer gifwit din broder tusen silfwerpenningar, det skall wara dig till en ögnatäckelse för alla dem, som när dig äro, och för alla (som du träffar) och en tillrättawisning, d. ä.: för dessa penningar skall en slöja köpas, som du skall bruka, såsom gifta hustrur; du skall icke gå obeslöjad och wisa dig såsom ledig, på det ingen må fatta den tanken, att taga dig till hustru. Med denna förmaning blef hon tillrättawisad. Ännu brukas slöja i Österlanden af gifta qwinnor.

En sikel silfwer efter helgedomes sikel war onkring 2+2⁄3 R:dr rmt.

17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelech och hans hustru och hans tjensteqwinnor, att de föddde barn.

18. Ty HERren hade tillförene hårdeligen tillyckt alla qweder i Abimelechs hus för Saras, Abrahams hustrus, skull.

Undersåtarne hade måst lida tillika med konungen, att det måtte blifwa klart för alla, att Abraham stod under Guds särskilda omwårdnad. Abraham sökte att godtgöra sitt begångna fel med trogen förbön, och denna förbön war werksam. Stundom är förbönen den enda utwäg en troende menniska har att godtgöra fordna fel. Att hon uppriktigt beder Gud omintetgöra och godtgöra alla följder af de fel hon begått, wisar hennes åstundan, att allt måtte blifwa godtgjordt. Då en sådan bön och förbön saknas, så är det ett säkert kännemärke, att den menniskan icke gör sådan frukt, som bättring tillhörer; utan hon wandrar utan bättring och har sin syndaskuld på sitt samwete.

Abimelech och hans hus blefwo straffade på ett sådant sätt, att deras tankar nödwändigt måste ledas till uppmärksamhet på orsaken till denna tuktan. Mellan synd och straff är ofta en förwånande gemenskap och slägtskap.

Såsom Gud warnade Abimelech, så warnar Han ännu genom lidanden, motgångar, bedröfwelse och olyckshändelser, som skola föra menniskan til besinning. Lycklig den som besinnar sig och wänder om, medan ännu tid är!

21. Capitel.

Isaac födes. Ismael drifs ut, Abrahams predikan.

Och HERren sökte Sara, såsom Han sagt hade; och HERre gjorde med henne, såsom Han talat hade.* *1 Mos. 17: 19. Matth. 1: 2. Ebr. 11: 11.

2. Och Sara wardt hafwande och födde Abraham en son i sin ålderdom, wid den tiden, som Gud honom föresagt hade.

3. Och Abraham nämnde sin son, som honom född war, Isaac, den honom Sara födt hade.

4. Och omskar honom på åttonde dagen, som Gud honom bjudit hade.* *1 Mos. 17: 11, [et]c. Apg. 7: 8.

5. Hundrade år gammal war Abraham, då honom hans son Isaac född war.

6. Och Sara sade: Gud hafwer gjort mig ett löje; ty hwilken det får höra, han får le åt mig.

7. Och sade ytterligare: Ho torde ock säga Abraham sjelf, att Sara däggade barn och hade födt honom en son i sin ålderdom?

8. Och barnet wäxte och wardt afwandt; och Abraham gjorde ett stort gästabud den dagen, då Isaac afwandes.

9. Och Sara fick se den Egyptiska qwinnans Hagars son, den hon Abraham födt hade, att han war en bespottare.

Hos Ismael wisade sig ett wanartigt sinne redan i barndomen, och det har gått i arf till hans efterkommande. Utom arfsynden i allmänhet föra somliga barn med sig till werlden ett hårdare och oböjligare sinne än andra — ja, somliga hafwa äfwen anlag och böjelse till wissa synder, så att man kunde säga, att arfsynden har olika grader. Detta härleder sig utan twifwel från föräldrar och förfäder. Föräldrarne hafwa derföre stora och heliga pligter att iakttaga mot barn och efterkommande, långt förr än de födas till werlden. Det är föräldrars pligt att med Guds nåd och bistånd wara både i själ och hjerta och lefwerne så beskaffade, som det är önskligt, att barnen måtte blifwa. Erfarenheten wisar, huru bestämda anlag till dryckenskap, skörlefnad, stöld, snålhet, högmod och andra synder i somliga familjer gå i arf, så långt man kan minnas tillbaka, och så widt man känner afkomlingarne. Det onda anlaget är icke skapadt af Gud, det är en beklaglig arfwedel från menniskans naturliga ursprung. Isaac och Ismael hade samma fader; men mödrarne woro ganska olika, och olika woro deras söner. Det onda fortplantas wida lättare och mer, än det goda. Häraf följer dock ingalunda, att barnen hafwa någon rättighet att kasta skulden för sin wanart på föräldrarne, utan det är deras pligt att allwarligt bemöda sig att öfwerwinna det onda, och dertil will Gud gifwa dem sin Andas nåd och kraft i tillräckligt mått.

10. Och sade till Abraham: Drif denna tjensteqwinnan ut med hennes son; ty denne tjensteqwinnans son skall icke ärfwa med min son Isaac.* *Gal. 4: 30.

11. Detta ordet behagade Abraham ganska illa för sin sons skull.

12. Men Gud sade till honom: Låt dig icke tycka hårdt wara om pilten och tjensteqwinnan: allt det Sara dig sagt hafwer, så lyd henne; förty i Isaac skall säden dig nämnd warda.* *Rom. 9: 7. Ebr. 11: 18.

13. Jag skall ock göra tjensteqwinnans son till folk, derföre att han din säd är.* *1 Mos. 16: 10. cap. 17: 20.

Saras begäran kan synas hård, men Herrans befallning wisar, att det war nödwändigt att aflägsna bespottaren, som wanärade fadrens hus och som der icke kunde uppfostras. Många barn äro så beskaffade, att ingen uppfostran hjelper. Då tager Gud dem uti sin egen skola, uppfostrar dem med egna medel och på eget sätt, för att om möjligt föra dem till sanningens kunskap eller åtminstone göra dem till rättskaffens och nyttiga menniskor. Detta lyckas ofta. I ödemarken fick Ismael en annan uppfostran än i fadrens hus; han fick annat att tänka på än sjelfswåldiga och wanartiga företag; han måste bruka flit och omtanka för att förwärfwa sig sin bergning.

Utan twifwel war det påkostande för Abrahams ömma hjerta att skilja sig ifrån sitt barn, men det föll honom icke i sinnet att wara olydig emot Gud. Herrans löfte att wara Ismaels beskyddare och wårdare gjorde lydnaden för Abraham lättare.

14. Då stod Abraham bittida upp om morgonen och tog bröd och en flaska med watten och lade på Hagars rygg, och pilten med, och lät gå henne. Hon gick sin wäg, och for will i öknen wid BerSaba.

Ismael gick jemte sin moder. Abraham lät henne gå med pilten, som då war 14 år gammal. BerSaba låg wid södra gränsen af Canaans land.

15. Då nu wattnet i flaskan war förtärdt, kastade hon pilten under en buske.

16. Och gick bort och satte sig twärs öfwer, långt ifrån wid ett armborsts skott; ty hon sade: Jag gitter icke så uppå, att pilten dör. Och wid hon satt twärt öfwer, hof hon upp sin röst och gret.

Armborst betyder båge, och ett armborsts skott betyder således ett bågskotthåll. Ismael blef wanmäktig af törst och trötthet, ty wattenförrådet war förtärdt, och i öknen war icke lätt att finna watten. Utan twifwel hade Hagar af Abraham fått anwisning att begifwa sig till bekanta i Arabien, men hon gick wilse och kom derigenom i nöd, hwilket eljest icke hade inträffat.

17. Då hörde Gud piltens röst, och Guds Engel kallade Hagar af himmelen, sägande: Hwad skadar dig, Hagar? Frukta dig intet; förty Gud hafwer hört piltens röst, der han ligger.

Detta är både trösteligt och lärorikt. Ismael war icke ett fromt barn, men Gud hörde hans röst. Denna röst war nöden, törsten, wanmakten och de flämtande andedragen. Annan bön hade icke Ismael; men hans hjerta ropade om hjelp, och detta rop hörde barmhertighetens fader.

18. Statt upp, tag pilten och håll honom med dina händer: ty jag skall göra honom till stort folk.

19. Och Gud öppnade hennes ögon, och hon fick se en wattubrunn. Då gick hon till och fyllde sin flaska med watten och gaf pilten dricka.

20. Och Gud war med pilten; han wäxte och bodde i öknen och wardt en god skytt.

21. Och bodde i den öknen Pharan. Och hans moder tog honom hustru utur Egypti land.

Så sörjde Gud för denna moder och hennes barn, och uppfylde det löfte, som blef gifwet åt Abraham. Hwad wi skola lära af denna wigtiga berättelse, läsa wi i Gal. 4: 22–31. Hagar och Sara betyda lagens twång och den evangeliska friheten. Ismael betyder det naturliga tillståndet hos menniskan, med all dess egenrättfärdighet, otro och motstånd mot Guds nåd. Isaac betyder den nya menniskan, det nya sinnet, som inplantas i hjertat genom Guds nåd efter löftet. Alla trogna hafwa rättfärdigheten af nåd genom Jesum Christum. Alla, som bygga på den egna rättfärdigheten och wilja blifwa frälsta genom egna gerningar, alla, som tro, att de kunna ingå i himmelriket sådana de af naturen äro, och att ny födelse icke behöfwes, de blifwa utdrifna från den himmelska arfwedelen, likasom Ismael blef utdrifwen ur fadrens hus. Men likwäl blifwa de i öknen beskyddade och försöjde af den himmelske fadren — här i det närwarande lifwet, i denna werldens öken, få de erfara Guds omwårdnad; Han hörer deras röst i nöden, öppnar för dem många källor till wederqwickelse och fröjd, och Hans Englar ledsaga äfwen dem på deras irrfärder. Många blifwa äfwen tillrättawisade; mången, som till en början är en Ismael, blifwer en Isaac och får återwända till fadrens hus. Löftets barn, Herrans trogna, uppfostras för himmelen under Fadrens ögon; de underwisas med Hans ord; de agas af fadershanden; de uppfödas med det bröd, som af himmelen nederkommer och gifwer werlden lif; de ösa watten med glädje utur helsobrunnen. Ismael förföljde Isaac; han war äldre, och till en tid war han starkare. Så förfölja och smäda de naturligt sinnade menniskona dem, som äro födda efter Andan, Gal. 4: 29. Matth. 5: 11.

Men äfwen inom sig sjelf får hwarje sann christen erfara, att han af naturen är en Ismael, Ismaelssinnet will uppwäxa; egenrättfärdighet och sjelfwiskhet, kärlekslöshet och olydnad emot Gud och Hans ord wilja ofta göra sig gällande, och man måste wäl gifwa akt på Herrans befallning: Drif ut tjensteqwinnan med hennes son, afskilj ifrån dig det fåfänga lagiska arbetet, den egna rättfärdigheten, din olydnad mot Christum. Du har ännu Ismael i ditt hjerta, du har ännu icke helt och hållet anammat din Frälsare och låtit werka i din själ det rätta evangeliska barnasinnet, den rätta kärleken, den rätta lydnaden. Din Ismael är dig ännu kär. Du will wäl hafwa Isaac, du will wäl blifwa frälst genom tron på Christum, du will wäl hafwa ett nytt sinne; men du will också behålla något af den gamla naturen, och ditt hjerta hänger ännu wid egenwilja, egenkärlek och egna gerningar. Drif ut tjensteqwinnan med hennes son, eljest går du miste om den arfwedel, som är utlofwad åt löftets barn.

22. På samma tiden talade Abimelech och Phicol, hans härhöfwitsman, med Abraham, och sade: Gud är med dig uti allt det du gör.* *1 Mos. 26: 26.

Picol betyder allas mun (en äretitel), den som befaller alla och för alla talar med konungen. Dessa mäktiga personer märkte wäl, att Gud war med Abraham och wälsignade honom. Denna wälsignelse sträckte äfwen till andra folk sina wälgörande werkningar, och redan då werkade kraften af Guds löfte till Abraham: I dig skola alla slägter på jorden wälsignade warda.

23. Så swär mig nu wid Gud, att du är mig icke arg, eller mina barn, eller mina barnabarn: utan den barmhertighet, som jag hafwer gjort med dig, den gör ock med mig och landet, der du en främling uti är.

24. Då sade Abraham: Jag will swärja.

25. Och Araham straffade Abimelech för den wattenbrunnens skull, som Abimelechs tjenare hade tagit med wåld.

26. Då swarade Abimelech: Jag hafwer icke wetat, ho det gjorde: ej heller sade du mig det; dertill hafwer jag icke hört det förr än i dag.

27. Då tog Abraham får och fä, och gaf Abimelech. Och gjorde båda ett förbund med hwarannan.

28. Och Abraham ställde sju lamm afsides.

29. Sade Abimelech till Abraham: Hwad skola de sju lamm, som du hafwer ställt der afsides?

30. Han swarade: Sju lamm skall du taga af min hand, att de skola wara mig till ett wittnesbörd, att jag denna brunn grafwit hafwer.

31. Deraf heter det rummet BerSaba, att de båda med hwarannan der så swuro.* *1 Mos. 26: 33.

Att stifta förbund, att swärja förbundsed heter på Hebreiska att sjua, af ordet sju; emedan ett sjufaldigt offer offrades till förbundstecken. Sju war det heliga tal, som utmärkte Guds Andas upplysning och uppenbarelse, gifwen åt menniskorna. Sjufaldigt är solens ljus, såsom regnbågens färger wisa. Sjufaldigt är äfwen det oskapade ljuset, Guds Andas egenskaper och krafter, såsom wi finna i Uppb. 1: 4; cap. 3: 1; cap. 4: 5; cap. 5: 6, hwilka ställen tala om de sju guds andar; och detsamma antydes äfwen i Es. 11: 2. Sju woro derföre lamporna på ljusastaken i det heliga. Sju äro weckans dagar, till tecken att Gud med sin Anda icke blott regerar i ewigheten, utan äfwen i tiden; att Han styrer tidens lopp och hwad som i tiden händer; att tiden är Hans, hwarföre wi skola anwända den efter Hans föreskrift; att Han sprider sitt ljus genom tidehwarfwen; att all sann upplysning härleder sig ifrån Honom; att Hans uppenbarelse är det högsta ljus som är menniskan gifwet, och att wi lefwa och hafwa warelse på grund af det nådeförbund, som Han med oss har ingått. Regnbågen, det sjufärgade ljuset i skyn, är tecknet till detta förbund, och den egentliga förbundsbågen strålar i himmelen omkring Medlarens anlete, Uppb. 4: 3. I förbundet mellan Abraham och Abimelech gaf det sjufaldiga offret tillkänna, att Guds allwetande Ande togs till wittne. De sju lammen, som gåfwos åt Abimelech, skulle för honom, som tog emot dem, wittna om gifwarens rätt i den sak, som war i fråga. Guds Andas wittnesbörd i menniskornas samweten är det hufwudsakliga stöd, hwarpå Herrans trogna skola bygga sina förhoppningar att få åtnjuta rätt och rättwisa i denna werlden, der de äro såsom gäster och främlingar och efter Herrans wilja i betydlig mån bero af herrskande makter, som icke alltid tänka på, att de hafwa en Herre i himmelen. Guds folk skall låta Guds Ande styra och råda, heldre lida orätt än göra orätt, och låta Gud wara domaren, 1 Cor. 6: 7. Matth. 5: 39–41. Men wid dessa bibelställens tillämpning fordras den christliga wishet och urskiljning, hwilken Gud utlofwar, 1 Joh. 2: 20, 27.

BerSaba betyder sjubrunn.

32. Och alltså gjorde de det förbund i BerSaba. Då stodo Abimelech och hans höfwitsman Phicol upp, och drogo in i de Philisteers land igen.

33. Och Abraham planterade träd i BerSaba och predikade der om HERrans ewiga Guds namn.

34. Och war en främling uti de Philisteers land i lång tid.

Ehwar Abraham uppehöll sig, war han en rättfärdighetens predikare. Den upplysning och kunskap, som Gud så rikligen hade meddelat honom, behöll han icke för sig allena, utan spridde detta ljus så widt han kunde. Och detta ljus war säkert icke ringa. Herren hade talat med honom. En blick i Herrans ansigte gifwer mera ljus än allt arbete och alla högskolors lärdom kan inplanta. Christus sjelf säger oss, att Abraham hade fått upplysning om löftets djupa betydelse och i andanom sett Försonarens ankomst i werlden. Abraham eder fader fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom och wardt glad, Joh. 8: 56. Hjertbladen af Evangelii lära ligga således redan i Abrahams predikan; och en kraftig predikan war äfwen hans fromma wandel.

Ännu hålles mången predikan i Österlanden under skuggrika träd.

22. Capitel.

Isaac offras. Christus lofwas. Nahors barn.

Sedan det skedt war, försökte* Gud Abraham och sade till honom: Abraham. Och han swarade: Här är jag. *Jud. 8: 22. Syr. 44: 21. 1 Macc. 2: 52. Ebr. 11: 17.

Nu blifwer Abraham tro satt på det högsta prof, som är möjligt. För Gud war denna pröfning icke nödwändig; ty Han kände Abrahams hjerta och tankar, och wisste äfwen hurudan utgången skulle blifwa. Men Abrahams tro och lydnad skulle genom detta prof bära sin mogna frukt och utweckla sig till den största kraft. Det skulle ådagaläggas för framtiden och alla kommande slägter och äfwen för de fallna och för de heliga Englarne, hwad tron är, och hwad den hos en menniska kan åstadkomma.

2. Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du kär hafwer, och gack bort uti Moria land, och offra honom der till ett brännoffer på ett berg, det jag dig sägande warder.

Moria är det berg, hwarpå templet sedan byggdes och bränneoffer-altaret emottog menighetens offer. Moria betyder uppenbarad af Gud. Det är troligt, att äfwen fäderna före Abraham hade af Gud fått anwisning att offra på detta berg. Brännoffret war det slags offer, som helt och hållet skulle förbrännas. Hwarje brännoffer syftade på Christum, som offrade hela sitt wäsende åt den straffande rättfärdighetens förtärande eld till försoning för menniskoslägtets synder; det betydde ock, att menniskans fallna natur, syndaförderfwet och allt hwad dertill hörer, skall i nådens eld förbrännas och förtäras, och menniskosjälen i denna låga renas och genomträngas af det högre lifwet, för att kunna förenas med Gud.

3. Då stod Abraham bittida upp om morgonen och sadlade sin åsna och tog med sig twå drängar och sin son Isaac och högg sönder wed till brännoffer, stod upp och gick bort till det rum, som Gud honom sagt hade.

4. På tredje dagen hof Abraham sina ögon upp och såg rummet långt ifrån.

5. Och sade till sina drängar: Blifwer I här med åsnan, jag och pilten wilja gå dit bort, och när wi tillbedit hafwa, wilja wi komma igen till eder.

Men finner af Abrahams befallning till sina tjenare, att han i själens djup hade någon aning, att Gud skulle gifwa en underbar wändning åt Isaacs offrande.

6. Och Abraham tog weden till brännoffret och lade den på sin son Isaac: men han tog elden och knifwen i sin hand, och gingo så båda tillsamman.

7. Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham swarade: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och weden, hwar är nu fåret till brännoffret?

8. Abraham swarade: Gud förser wäl fåret, min son, till brännoffret. Och de gingo båda tillsamman.

9. Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare och lade weden deruppå, band sin son Isaac och lade honom på altaret, ofwan på weden.* *Jac. 2: 21.

10. Och uträckte sin hand och tog till knifwen, att han skulle slagta sin son.

I Abrahams handlingssätt wisar sig fullkomlig lydnad. Han war wiss, att befallningen kom från Herran, och hwad Herren befaller måste menniskan taga på fullt allwar; för utgången will Herren sjelf sörja. Se, hwilken skillnad mellan ett trons och ett otrons barn: det sednare söker alla möjliga inwändningar och undanflykter för att slippa lyda Guds bud, som äro för köttet misshagliga; der förra lyder med barnslig undergifwenhet.

11. Då ropade honom HERrans Engel af himmelen och sade: Abraham, Abraham. Han swarade: Här är jag.

Herrans Engel är Förbundets Engel, Herrans sändebud, Guds Son, hwilken Abraham wäl kände.

12. Han sade Kom icke din hand wid pilten, och gör honom intet; ty nu wet jag, att du fruktar Gud och hafwer icke skonat din enda son för min skull.

Nu hade Abraham wisat sin wilighet att offra åt Herran det käraste han egde; ett större bewis på tro, kärlek och lydnad kan icke gifwas.

13. Då hof Abraham sina ögon upp och såg en wädur bakom sig, bekajad med hornen uti en törnbuske: och gick dit och tog den wäduren och offrade honom till ett brännoffer i sin sons stad.

Bekajad will säga insnärjd.

14. Och Abraham kallade det rummet: HERren ser; af hwilket man ännu i dag säger: På berget, der HERren sedd warder.

Herrans seende betyder här hans försyn; Han försåg offret och uppenbarade sig, för att äfwen tillkännagifwa ändamålet med denna pröfning.

15. Och HERrans Engel ropade åter till Abraham af himmelen,

16. Och sade: Jag hafwer swurit wid mig sjelf,* säger HERren, efter du detta gjorde och icke skonade din enda son; *Ebr. 6: 13.

17. Att jag skall wälsigna och föröka din säd såsom stjernorna på himmelen och såsom sanden på hafwets strand; och din säd skall besitta sina fienders portar.

Din säd skall komma till besittning af sina fienders fastaste wärn. Dina efterkommande skola segra öfwer sina motståndare; din andeliga säd, Christus och Hans trogna, skola segra öfwer alla sina andliga fiender. Phil. 2: 10, 11. Col. 2: 15. Ps. 2. 1 Cor. 15: 27. Ps. 24: 7.

18. Och i din säd skall allt folk på jorden wäsignadt warda:* derföre att du min röst lydt hafwer. *1 Mos. 12: 3; cap. 18: 18. Syr. 44: 22. Luc. 1: 73. Apg. 3: 25. Gal. 3: 8.

Det löfte, som nu blef gifwet åt Abraham, är wäsendtligen detsamma, som Gud hade gifwit honom förut, cap. 12: 1–3 m. m. Men nu får detta prophetiska löfte för honom en djupare betydelse, sedan hans tro genom flera pröfningar kommit till sådan stadga och mognad, att han kunde stödja sig på Herrans ord, såsom om han hade sett deras fullbordan för sina ögon. Abraham trodde HErran, och Han räknade honom det till rättfärdighet, cap. 15: 6. Men här talas icke om tron, utan om lydnaden. Hade han icke wisat lydnad, så hade hans tro warit af intet wärde. Denna lydnad, denna gerning war trons mogna frukt. Den uppenbarade trons wäsende, såsom man af frukten känner trädet. Genom tron blef han rättfärdiggjord. Genom lydnaden och för lydnadens skull tillsades honom den nådelön, som här utlofwas. Först werkar Gud tron genom sitt ord och sin nåd; genom tron gör Han själen rättfärdig; utan tron är omöjligt täckas Gud, Ebr. 11: 6. Med fortfarande nåd gifwer Han åt tron en fortfarande lifskraft att den bär rättfärdighetens frukter.

Isaacs offrande hade flera ändamål och flerfaldig betydelse. Isaac war löftets barn, men han war tillika Abrahams barn efter köttet, och fadrens hjerta hängde ännu med stark naturlig kärlek wid denna son. Ännu ansågs icke sonen helt och hållet såsom en Herrans gåfwa. Nu skulle detta naturliga band sönderslitas, nu skulle den naturliga faderskärleken helt och hållet upplösas i Guds kärlek och dermed sammansmälta. Då Abraham med wilja och fullt beslut lade sin son på offeraltaret, så löstes det naturliga föreningsbandet; fadren egde icke sonen längre, utan han fick honom då såsom en ny nedågåfwa af Gud. Det war såsom om sonen hade blifwit offrad och uppwäckt ifrån de döda. Abraham släppte icke det löfte, som Gud hade gifwit honom, att af Isaacs skulle blifwa en talrik säd, hwarifrån wälsignelse skulle utgå till alla jordens slägter; men då han nu fick befallning att offra Isaac, så drog han den slutsatsen, att Gud wille uppwäcka honom ifrån de döda, Ebr. 11: 17–19. I denna pröfningseld blef allt det köttsliga och ofullkomliga i Abrahams kärlek uppbrändt och förtärdt. Såsom Arbahams egen son efter köttet blef Isaac i sjelfwa werket offrad. Abraham egde honom aldrig sedan på samma sätt som förut, utan kärleken till denna son blef helt annorlunda beskaffad; den blef renad och förklarad i elden. Han såg uti Isaac den af Gud sjelf genom uppståndelse från de döda nyfödde sonen. Blott af det, som af Gud födes och helt och hållet är Hans werk, kan wälsignelse uppstå; och i denna nya födelse hade Abraham en ytterligare borgen, att löftet skulle blifwa fullbordadt.

Isaac war en träffande bild af wår Frälsare sjelf; han war ett lefwande Evangelium om Christus. Isaac blef liknelsewis offrad; Christus blef det werkliga offret för den fallna werlden. Isaac bar offerweden, hwarpå han skulle offras; Christus bar sitt kors, på hwilket hans offerdöd skulle ske. Herrans Engel ropade, och Isaac fick uppstå från altaret; Herrans Ande uppwäckte Christus ifrån de döda. Christus lefwer och är förklarad; Han är genom uppståndelsen född till ett nytt lif i förklarad gestalt, och från den förklarade Christus strömmar ljus och nåd och wälsignelse till alla jordens folk, såsom Gud åt Abraham lofwade; och Christus är genom Isaac Abrahams säd. Det war på Moria berg Abraham fick den klaraste insigten i den evangeliska betydelsen af de löften, som blifwit gifna; han såg Herrans dag och wardt glad, Joh. 8: 56. Han såg försoningsdöden, uppståndelsen och det nya lifwet liknelsewis framställda uti Isaac.

Men huru kunde Abraham anse det möjligt, att Gud kunde wilja hafwa detta offer? Eller huru skulle Abrahams förnuft förhålla sig, då han fick denna befallning? Förnuftet skulle pröfwa, om det werkligen war Gud, som gaf denna befallning, och hwad befallningens mening kunde wara. Så snart Abraham war wiss om, att han hade af Herren fått en tydlig befallning, så angick det icke Abrahams förnuft, huru befallningen war beskaffad: det tillkom då honom att lyda; för det öfriga wille Herren sjelf answara och sörja. Ingenting är orimligare, än då man upphäfwer sitt förnuft till domare öfwer Guds ord och tror sig hafwa rättighet att förkasta ett och annat, som förnuftet inte kan fatta. Förnuftets pligt och göromål är först att göra sig förwissadt om, att detta är Herrans ord, hwarmed man har att göra, och för det andra att söka rätt uppfatta meningen och betydelsen af detta ord. För att kunna detta måste wi, enligt Skriftens egen befallning, bedja om den Helige Ande, Luc. 11: 9–13, wara willige att göra Guds wilja, Joh. 7: 17, och troget bruka Guds ord, Joh. 5: 39. Försumma wi detta, så är det ett uppsåtligt förkastande af den uppenbarade sanningen och af den salighetswäg, som är den enda möjliga. Lika stor fröjd, som Abraham fick erfara, då sonen skäntes honom på nytt, och Herren förklarade honom sitt nådiga wälbehag, lika stor fröjd får hwarje hjerta erfara, som lyder Herrans ord.

I hedendomen brukades menniskooffer. Så förskräckliga och fasansfulla dessa offer än äro, så grunda de sig dock på en djup sanning, som oemoståndligt framhåller sina fordringar för hwarje tänkande menniska. Menniskan känner, att det måste gifwas ett heligt ch rättfärdigt öfwerwäsende, men att hon sjelf är syndig, och att försoning behöfwes. Offer försöktes af många slag, men medwetande af skuld och straffbarhet qwarblef, och ändtligen grep den okunniga menniskan till det dyrbaraste hon kunde åstadkomma — menniskolif, menniskooffer, så att till och med egna barn icke skonades. Menniskoffer är den fallna werldens förfärligaste nödrop om hjelp och försoning, en högljudd syndabekännelse, och tillika i sig sjelf en fasansfull förbrytelse. I offret ligger bekännelsen, att den offrande är syndig och behöfwer försoning. Abraham såg Canaanitiska altaren ryka af menniskoblod; han och hans efterkommande erhölls underwisning om, huru detta skulle anses. Herren gaf denna underwisning genom Isaac. Han wisade, att ett dyrt och heligt offer en gång behöfdes, att således det behof, som hedningarne kände och uttryckte genom menniskooffer, behofwet af försoning, werkligen war för handen, och att försoning war nödwändig. Men Han wisade ock, att menniskooffer äro otillåtliga och brottsliga. Isaac fick icke offras, utan ett annat offer sattes i hans ställe, och endast sådana offer skulle offras, till dess det rätta offerlammet wore kommet i werlden.

19. Sedan gick Abraham till drängarna igen och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der.

BerSaba ligger omkring 22 timmars wäg söder om Jerusalem. Hwilken swår resa för Abraham, hwilka känslor måste hafwa genomträngt fadershjertat på denna färd! Men han lydde: känslans röst får icke gälla, då Herren fordrar offer. Wäl får känslan hafwa sin rätt, icke förbjudes den stilla tåren; men icke känslan utan Herrans ord skall man lyda.

20. Då detta så skedt war, begaf sig, att Abraham wardt sagt: Si, Milca hafwer ock födt barn dinom broder Nahor;

21. Nemligen Uz den förstfödde, och Bus hans broder, och Kemuel, af hwilken de Syrier komne äro.

22. Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.

23. Men Bethuel födde Rebecka. Dessa åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder.

24. Och hans frilla, benämnd Rehuma, födde ock, nemligen Tebah, Gaham, Thahas och Maacha.

Frilla: bihustru; i Gamla Testamentet war det ännu icke förbjudet att hafwa mer än en hustru. En sådan förbindelse war då laglig och ingicks på lagligt sätt samt medförde lagliga pligter.

23. Capitel.

Saras död. Abrahams graf.

Sara lefde i hundrade sju och tjugu år;

2. Och blef död i den hufwudstaden, som kallas Hebron, i Canaans land. Då kom Abraham till att sörja och begråta henne.

3. Sedan stod han upp ifrån hennes lik och talade till Hets barn och sade:

4. Jag är en främling och en gäst när eder, gifwer mig en arfrätt till begrafning när eder, att jag må begrafwa min döda, som för mig ligger.

5. Då swarade Hets barn Abraham och sade till honom:

6. Hör oss, käre herre, du är en Guds förste när oss, begraf din döda uti wåra bästa grifter; ingen menniska af oss skall förwägra dig, att du begrafwer din döda i hans graf.* *1 Mos. 25: 10; cap. 50: 13. Apg. 7: 16.

En Guds förste betyder en förste, som Gud har upphöjt och wälsignat.

7. Då stod Abraham upp och bugade sig för landets folk, nemligen för Hets barn.

8. Och han talade med dem och sade: Är det eder i sinnet, att jag begrafwer min döda, som för mig ligger, så hörer mig, och beder för mig inför Ephron Zoars son,

9. Att han gifwer mig sin dubbelkula, den han hafwer i ändan på sin åker, för reda penningar; låter mig henne få när eder till en arfgrift.

Dubbelkula heter på grundspråket Makpela. Den wisas ännu wid Hebron.

10. Ty Ephron bodde ibland Hets barn. Då swarade Ephron, den Hetheen, Abraham i Hets barns åhöro, för alla dem, som ut- och ingingo genom hans stadsport och sade:

11. Nej, min here, utan hör till hwad jag säga will: Jag gifwer dig åkren och den kulan med, som derinne är, och gifwer dig honom för mitt folks barns åsyn, till att begrafwa din döda.

12. Då bugade sig Abraham för landets folk.

13. Och talade till Ephron i landets folks åhöro och sade: Will du höra mig, så tag penningar af mig för åkren, dem jag dig gifwa will; och så will jag der begrafwa min döda.

14. Ephron swarade Abraham och talade till honom:

15. Min Herre, hör dock mig: Marken är wärd fyrahundrade siklar silfwer; men hwad kan det draga emellan mig och dig? Begraf man din döda.

På den tiden hade man ännu icke prägladt mynt, utan silfwer betalades styckewis efter wigt. Canaaniterna (Phenicierna) woro det första betydande handelsfolk, och de införde bruket af silfwer såsom handelsmedel.

16. Abraham hörde Ephron och wägde honom penningarna till, som han nämnt hade, hwilket Hets barn åhörde, nemligen fyrahundrade siklar silfwer, som då gäfwe och gängse woro.

17. Och så wardt Ephons åker, der den dubbelkulan inne war, twärs öfwer Mamre, tillegnad Abraham till ewärdlig ego, med kulan derinne och med alla träd omkring åkren.

18. I Hets barns och allas deras åsyn, som genom hans stadsport ut- och ingingo.

19. Sedan begrof då Abraham Sara sin hustru uti kulan i åkren, den dubbel war, twärs öfwer ifrån Mamre, det är Hebron i Canaans land.

20. Och alltså wardt Abraham stadfäst den åkren och kulan till begrafnings egendom af Hets barn.

Abraham war angelägen om att med ett bestämdt och offentligt köpekontrakt förwissa sig om denna begrafningsplats till ewärdelig besittning. I tron war han wiss om landets besittning, så snart den i Guds rådslut bestämda tiden wore kommen; men ännu är det icke hans, han will icke heller hafwa en handsbredd deraf såsom skänk, utan han köper sig en begrafningsplats, såsom ett tecken till den fasta wisshet, att hans efterkommande skulle bo i detta land.

”Det finnes Guds förstar och förstar af denna werlden. De sednare hafwa blott makt i sina områden, och för det mesta äro de tjenare under dem, öfwer hwilka de befalla, ty utan dem kunna de hwarken lefwa eller förswara sig eller företaga något. Men Guds förstar, hwilka såsom Hans barn hafwa den sanna friheten, äro äfwen i sin ensamhet mäktiga och oberoende; med förbön och kärlek herrska de öfwer werlden, men beherrskas af ingen. De äro främlingar ibland menniskorna, men de bero icke af dem, utan af den högste konungen, och hafwa äfwen ett wisst anseende, hwarmed de göra intryck och winna aktning, så att många icke kunna begripa denna hemlighet, då det twingas att akta dem, som de dock förakta. Det kommer deraf, att de hafwa något af Guds beläte såsom en prägel i ansigtet, likasom förstar hafwa ordnar och prydnader såsom tecken till sin makt.” B. B.

24. Capitel.

Eleasar swär, sändes, beder, finner Rebecka, kommer igen.

Och Abraham war gammal och wäl ålderstigen. Och HERren hade wälsignat honom i alla stycken.

2. Då sade han till sin äldsta hustjenare, den alla hans ting förestod: Lägg din han under min länd;

Detta sätt att aflägga ed brukades endast i de äldsta tiderna.

3. Och swär mig wid HERran, himmelens och jordens Gud, att du icke tager min son hustru af Canaans döttrar, ibland hwilka jag bor:

4. Utan far uti mitt fädernesland och till min slägt, och tag min son Isaac hustru.

Abraham war angelägen om, att hans son icke skulle få en Canaanitisk hustru, på det hedendom och afguderi icke måtte intränga i familjen.

5. Tjenaren sade: Om så hände, att qwinnan icke wille komma med mig in i detta land, skall jag då låta din son komma dit i landet igen, dädan du kommen är?

6. Abraham sade till honom: Wakta dig derför, att du icke förer min son dit igen.

7. HERren, himmelens Gud, som mig tog utur min faders hus och utur mtt födsloland, den med mig talat och mig desslikes swurit och sagt hafwer: Detta landet will jag gifwa din säd;* Han skall sända sin engel framför dig, att du skall taga min son der hustru. *1 Mos. 12: 7; cap. 13: 15; cap. 15: 7, 18.

8. Hwar nu qwinnan dig icke följa will, så är du qwitt denna ed. Allenast låt icke min son komma dit igen.

9. Då lade tjenaren sin hand under Abrahams sin herres länd, och swor honom här uppå.

10. Så tog tjenaren tio kameler af sin herres kameler och drog åstad; och hade med sig af allehanda sin herres håfwor, och war uppe och for till Mesopotamien till Nahors stad.

Nahors stad är Haran i Mesopotamien.

11. Der lät han kamelerna blifwa utanför staden wid en wattubrunn, om aftonen, då qwinnfolken plägade der komma och taga watten;

Ännu är det brukligt, att äfwen de anseddaste familjers döttrar i Österlanden gå ut till brunnarne mot aftonen för att hemta watten. Den resande Niebur säger: ”Wi funno på denna wäg (mellan Orsa och Bier) åtskilliga brunnar, wid hwilka Kurdernas och Turkomannernas döttrar från de nästgränsande byarne kommo för att wattna sin boksap. De woro icke beslöjade såsom i städerna. Så snart wi helsade dem och stego af hästen, gåfwo de oss watten och wattnade äfwen wåra hästar. Detta war mig särdeles märkwärdigt, emedan det war just i dessa trakter, som Rebecka wisade sin tjenstfärdighet. Kanske drucko wi ur samma brunn, ur hwilken hon hemtade watten.”

12. Och sade: HERre, min herres Abrahams Gud, kom i dag emot mig och gör barmhertighet med min herre Abraham.

Kom i dag emot mig, efter grundtexten: Låt möta mig, nemligen den som du hafwer bestämt för Isaac.

13. Si, jag står här när wattubrunnen; och deras döttrar, som bo i denna stad, warda här utkommande till att taga watten.

14. Hwar nu någon piga kommer, och jag säger till henne: Håll hit din kruka, och låt mig dricka, och hon säger: Drick, jag will ock gifwa dina kameler dricka; att hon är densamma, som du hafwer beskärt din tjenare Isaac, och att jag derpå må förstå, att du hafwer gjort barmhertighet med min herre.

Med innerlig förtröstan wänder sig den trogne tjenaren till Gud och beder Honom styra. Med ödmjuk frimodighet beder han, att han af bestämda tecken måtte få wisshet om, att Herren sjelf åt Isaac utwalde en maka. I alla angelägenheter är det de trogna tillåtet att wända sig till Gud med uppriktig bön om Hans hjelp och ledning. Då det sker i rätt ödmjukhet, få de äfwen wid bestämda tecken fästa sakens utgång eller bedja, att de af den eller den omständigheten måtte få wishet om hwad som är Herrans wilja.

”Äktenskap uppgöras i himmelen”, säger en from lärare. För Gud är wåra hufwudhår icke för ringa att komma i åtanka. Walet af följeslagare på lefnadswägen är någonting wida större och wigtigare; det har på menniskans själsutweckling, lefnadssällhet, werksamhet och beredelse för ewigheten ett större inflytande, än man kan beräkna. Skulle allt detta för Fadren i himmelen wara en ringa ting! Han har befallt att Hans trogna skola kasta alla sina omsorger på Honom. Skola de då icke lyda detta bud och låta Honom sörja för dem i en af lifwets wigtigaste angelägenheter! Abraham öfwerlemnade saken åt Guds styrelse, men han tog de mått och steg, som ankommo på honom sjelf. Isaac wille wara nöjd med det wal, som Gud för honom täcktes göra, och den fromme Eleasar, som skulle uträtta detta ärende, bad äfwen om Herrans ledning. Lycklig den, som låter den allwise Guden wälja, och öfwerlämnar sig åt Hans omwårdnad! Då kan walet icke misslyckas, såsom så ofta händer, då menniskan wäljer sjelf efter godtycke, af egennytta, uträkning eller sinnlighet, och icke frågar efter hwad Gud will. Skulle det då i längden kunna gå lyckligt, när menniskan will råda och hjelpa sig sjelf och öfwergifwer den ledande Fadershanden!

Likasom de står i en menniskans makt att göra illa, kasta sig i olycka, förkorta lifwet eller på annat sätt wåldsamt ingripa i Herrans rättigheter och i Hans styrelse; så kan en menniska äfwen wälja en annan make, än den som Gud bestämt; och man kan derigenom bringa olycka både öfwer sig sjelf och den man wäljer, samt öfwer barn och efterkommande. Ingen kan genomse sin egen eller barns och barnbarns framtid. Stor är därföre för alla, som frukta Gud, den pligten att bedja Honom styra; ty Han allena kan genomskåda tiderna, och Han har lofwat hwar och en af sina trogna, så framt Hans wilja är dem helig: Jag will underwisa dig och lära dig wägen, den du wandra skall; Jag skall leda dig med mina ögon, Ps. 32: 8.

15. Och förr än han uttalat hade, si, Rebecka, Bethuels dotter, kom ut, hwilken är Milcas son, den Nahors, Abrahams broders hustru war: hon bar en kruka på axlarna.

16. Och hon war en ganska dägelig piga under ansigtet och war ännu jungfru, och ingen man hade känt henne. Hon kom ned till brunnen och fyllde krukan och wille gå hem igen.

17. Då lopp tjenaren emot henne och sade: Låt mig dricka något litet watten af din kruka.

18. Och hon sade: Drick, min herre; och straxt tog hon krukan ned på sin hand och gaf honom dricka.

19. Och då hon hade gifwit honom dricka, sade hon: Jag will ock ösa watten åt dina kameler, till dess att de få alla dricka.

20. Och hon slog straxt wattnet utur krukan i hoen och lopp åter till brunnen till att ösa och wattnade alla hans kameler.

21. Men mannen undrade på henne och war stilla, till dess han kunde få weta, om HERren hade gjort hans resa lyckosam, eller ej.

Glad förundran uppfyllde tjenarens hjerta, då han fick se tecken till sin bönhörelse. Men ännu öfwerlade han under stilla bön, huruwida det hela kunde wara Herrans skickelse, och derpå fick gan wisshet i sitt hjerta.

22. Då nu alla kamelerna hade druckit, tog han fram ett gyldene ännespann, wägande en half sikel, och twå armringar till hennes händer, wägande tio siklar guld.

Ännespann är ett guldstycke, som bindes öfwer pannan och brukas ännnu af förnäma fruntimmer i Österlanden. Många bruka äfwen en stor guldring, som sitter (såsom en öronring) i näsan, hwars ena sida eller medlersta del är genomborrad, och denna ring är ofta så stor, att den omgifwer hela munnen. En sådan ring och twå armringar gaf Eleasar åt Rebecka, för att winna hennes och hennes anförwandters förtroende. Han war redan wiss på, att hon war den person han sökte.

23. Och sade: Min dotter, hwem hörer du till? Säg mig dock det: hafwa wi ock rum till att få herberge i din faders hus?

24. Hon sade till honom: Jag är Bethuels dotter, Milcas sons, som hon hafwer födt Nahor.

25. Och hon sade ytterligare till honom: Är också mycket halm och foder när oss och rum nog till herberge.

26. Då böjde mannen sig ned och bad till HERran.

27. Och sade: Lofwad ware HERren, min herres Abrahams Gud, som icke hafwer tagit sin barmhertighet och sin sanning ifrån min herre: förty HERren hafwer fört mig den rätta wägen till min herres broders hus.

Ett troget hjerta nalkas Herran lika så gerna med tacksägelse, som med bön. Wi skola icke glömma att hembära Gud wåra lofoffer, då Han hört wåra böner.

28. Och pigan lopp och sade allt detta i sin moders hus.

29. Och Rebecka hade en broder, som hette Laban. Och Laban lopp ut till mannen wid brunnen.

30. Och när han såg ännespannet och armringarna i sin systers händer, och hörde Rebeckas sin systers ord, att hon sade: Så hafwer mannen sagt mig; kom han till mannen. Och si, han stod när kamelerna wid brunnen.

31. Och sade: Kom här in, du HERrans wälsignade: hwi står du här ute? Jag hafwer rymt huset och gjort rum för kamelerna.

Rymt, d. w. s. utrymt huset, undanröjt saker, m. m. i huset.

32. Så hade han mannen in i huset och lade af kamelerna och gaf dem halm och foder; och watten till att twå hans fötter och männernas, som woro med honom woro;

33. Och satte mat för honom. Då sade han: Jag will icke äta, förr än jag hafwer wärfwat mitt ärende. De swarade: Säg.

Wärfwat, d. w. s. uträttat.

34. Han sade: Jag är Abrahams tjenare.

35. Och HERren hafwer rikeligen wälsignat min herre, och han är stor worden; och Han hafwer gifwit honom får och fä, silfwer och guld, tjenare och tjenarinnor, kameler och åsnor.

36. Dertill hafwer Sara, min herres hustru, födt minom herra en son i sin ålderdom: honom hafwer han gifwit allt det han hafwer.

37. Och min herre hafwer tagit en ed af mig och sagt: Du skall icke taga min son någon hustru af de Canaaneers döttrar, i hwilkas land jag bor;

38. Utan far bort till min faders hus och till min slägt; tag der min son hustru.

39. Men jag sade till min herre: Huru? Om qwinnan icke will följa mig?

40. Då sade han till mig: HERren, för hwilken jag wandrar, warder sändande sin Engel med dig och skall göra din wäg lyckosam, så att du skall taga min son hustru af min slägt och min faders hus.

41. Då skall du wara min ed qwitt, när du kommer till min slägt; gifwa de dig icke, så är du min ed qwitt.

42. Så kom jag i dag till brunnen och sade: HERre, min herres Abrahams Gud, hafwer du gjort min wäg lyckosam, den jag nu reser:

43. Si, så står jag här wid wattubrunnen; när nu en jungfru kommer här ut till att taga watten, och jag säger till henne: Gif mig litet watten att dricka af din kruka.

44. Och hon warder sägande: Drick du; jag will ock wattna dina kameler; det är den qwinna, som HERren hafwer beskärt min herres son.

45. Förr än jag nu sådana ord utsagt hade i mitt hjerta, si, då kom Rebecka ut med en kruka på sin axel, och gick ned åt brunnen till att taga watten. Då sade jag till henne: Gif mig dricka.

46. Och hon tog snarligen krukan af sin axel och sade: Drick; dina kameler will jag också wattna. Så drack jag, och hon wattnade också kamelerna.

47. Och jag frågade henne och sade: Hwars dotter är du? Hon swarade: Jag är Bethuels dotter, Nahors sons, som Milca honom födt hafwer. Då hängde jag ett ännespann på hennes anlete och armringar öfwer hennes händer;

48. Och böjde mig neder och bad till HERran, och lofwade HERran, min herres Abrahams Gud, som mig hade fört rätta wägen, att jag skulle taga till hans son min herres broders dotter.

49. Om I nu ären de, som bewisen minom herra barmhertighet och sanning, så säger mig det: hwar ock icke, så säger mig ock det; att jag wänder mig antingen till den högra sidan eller till den wenstra.

50. Då swarade Laban och Bethuel och sade: Det är utgånget af HERran; derföre kunna wi intet säga dig emot, hwarken ondt eller godt.

51. Der är Rebecka för dig; tag henne, och far din wäg, att hon blifwer din herres sons hustru, som HERren sagt hafwer.

Efter den tidens sed ålåg det icke blott fadren, utan isynnerhet bröderna att efter bästa insigt sörja för en systers wälfärd. Rebeckas broder och fader erkänna uti Eleasars berättelse Guds styrelse, och förklara sig willige att lyda Gud. Fastän afguderi redan hade inträngt i denna familj, så war den sanne Gudens kännedom och dyrkan dock icke utträngd.

52. Då Abrahams tjenare hörde dessa ord, bugade han sig till jorden för HERran.

Eleasar tackar HErran för den gynnande utgången af sitt ärende. Det war i Herrans namn och å hans wägnar Rebeckas målsmän swarade på den framställda frågan.

53. Och tog fram silfwer och gyldene klenodier och kläder och gaf dem Rebecka: men hennes broder och moder gaf han örter.

Örter: kostbara kryddor.

54. Då åt han och drack samt med männerna, som med honom woro, och blefwo der öfwer natten. Om morgonen stod han upp och sade: Låter mig fara till min herre.

55. Men hennes broder och moder sade: Låt dock blifwa pigan wid tio dagar när oss; sedan skall du fara.

56. Då sade han till dem: Förhåller mig icke, förty HERren hafwer gjort min wäg lyckosam: släpper mig, att jag far till min herre.

57. Då sade de: Låter oss kalla pigan och fråga, hwad hon säger dertill.

58. Och de kallade Rebecka och sade till henne: Will du fara med denna mannen? Hon swarade: Ja, jag will med honom.

59. Så läto de Rebecka sin syster fara med hennes amma och Abrahams tjenare och hans följare.

Ett barns amma ansågs på den tiden såsom en medlem af familjen, åtnjöt moderligt anseende, samt hörde äfwen till förnäma fruars sällskap och försörjes för lifstiden i familjen.

60. Och de wälsignade Rebecka och sade till henne: Du är wår syster förkofra dig till tusende tusen, och din säd besitte sina fienders portar.

61. Så redde Rebecka sig till med sina pigor och satte sig på kamelerna och följde mannen efter. Och tjenaren tog Rebecka till sig och for sin wäg.

62. Men Isaac kom ifrån den brunnen, som kallades den lefwandes och seendes; ty han bodde i det landet söder ut.* *1 Mos. 16: 14; cap. 25: 11.

63. Och war utgången att bedja i marken om aftonen, och hof upp sina ögon och såg, att kamelerna kommo der.

Den brunnen, der Herren hade uppenbarat sig (cap. 16: 14), påminner de trogna om Herrans faderliga omsorg för dem i alla angelägenheter. Der tänkte Isaac på sin Gud, der drack hans själ af den lefwande brunnens klara ström, der blef hans hjerta uppfyldt af den rena, himmelska kärleken, som allena kan förklara och helga den jordiska kärleken, och gifwa den sitt rätta wärde. Kärlek till Gud och trogen bön är en säker pant på ett lyckligt äktenskap. Dagens arbete war slutadt, den ljufwa swalkande aftonstunden anwändes att tillbedja och tacka Gud. Under det Isaac tänkte på Gud, tänkte Gud på honom och förde till honom den wälsignelse, hwaraf frukterna skulle fortfara genom alla tillkommande tidewarf.

64. Och Rebecka hof upp sina ögon och såg Isaac. Då steg hon af kamelen;

65. Och sade till tjenaren: Hwad man är det, som kommer emot oss på marken? Tjenaren sade: Det är min herre. Då tog hon mantelen och höljde sig.

Då Rebecka fick höra, att det war Isaac, beslöjade hon sig efter den tidens bruk. Ännu brukas detta i Österlanden. Slöjan är ett tunnt, hwitt kläde, som äfwen kallas mantel, ty den är så stor, at hela kroppen deruti kan inwecklas. Då den icke begagnas såsom slöja, hänger den öfwer ena axeln.

66. Och tjenaren förtäljde Isaac allt, huru han saken uträttat hade.

67. Då förde Isaac henne i sin moders Saras hydda och tog Rebecka, och hon wardt hans hustru, och han wardt kär åt henne. Och så wardt Isaac hugswalad öfwer sin moder.

Medan Sara lefde, hade hon ett särskildt tält, såsom förnäma fruar ännu hafwa i Arabien och andra länder. Detta tält fick nu Rebecka såsom husmoder intaga. Detta äktenskap grundade sig icke på föregången bekanskap, och derpå göres icke heller nu i Österlanden mycket afseende. Wisshet om att denna förening war Guds wilja, utgjorde för Isaac och Rebecka den högsta tillfredställelsen, och kärlekens Gud gaf dem äfwen den ömsesidiga tillgifwenhet, som till huslig sällhet är nödwändig, och som alltid i sitt renaste skick är en gåfwa från himmelen.

25. Capitel.

Keturas barn. Abrahams död. Ismaels, Isaacs söner.

Abraham tog åter en hustru; hon hette Ketura.* *1 Chr. 1: 32.

Innan Isaac föddes, fingo Abraham och Sara föryngrade krafter. Abimelech, okunnig om att Sara war Abrahams hustru, wille taga henne till äkta, då hon war öfwer 90 år gammal, och Abraham tog sig en annan hustru efter Saras död.

2. Hon födde honom Simran och Jacksan, Medan och Midian, Jisbak och Suah.

3. Men Jacksan födde Seba och Dedan. Dedans barn woro Assurim, Letusim och Leummim.

4. Midians barn woro Epha, Epher, Hanoch, Abida och Eldaa. Dessa äro alla Keturas barn.

5. Men Abraham gaf allt sitt gods Isaac.* *1 Mos. 24: 36.

6. Men de barnen, som han hade af frillorna gaf han skänker, och lät dem fara ifrån sin son Isaac, medan han än lefde, öster ut i österlanden.

7. Men Abrahams ålder, som han lefde, war hundrade fem och sjuttio år.

8. Och blef sjuk och dödde i en rolig ålder, då han af ålder och lefwande mätt war; och wardt samlad till sitt folk.

9. Och honom begrofwo hans söner Isaac och Ismael i den dubbelkulan, på Ephrons åker, Zohars, Hetheens sons, som ligger emot Mamre;

10. I den marken, som Abraham köpt hade af Hets barn. Der är Abraham begrafwen med Sara sin hustru.* *1 Mos. 23: 3, 19.

11. Och efter Abrahams död wälsignade Gud hans son Isaac. Och han bodde wid den brunnen, som kallades den lefwande och seendes.* *1 Mos. 16: 14.

Detta slägtregister meddelas för att wisa, huru åtskilliga folkslag härstammade ifrån Abraham. Hagar och Ketura kallas i v. 6 frillor, emedan deras barn icke berättigades till arftagande med Isaac; men Ketura kallas äfwen hustru, v. 1, hwaraf wi se, att det war ett rättmätigt äktenskap. Abraham wardt samlad till sitt folk (v. 8); hans själ fick möta de trogna fädernas andar i det hwilorum, som af Gud war dem beredt, till dess Förlossaren skulle komma, wid hwilkens uppståndelse grafwarne öppnades, och många de heligas lekamen, som sofwit hade, stodo upp och uppenbarades mångom. Då fick äfwen Abraham följa Segerförsten med en förklarad lekamen till härlighetens rike. Att de trogna i Israel wisste, att de afsomnades andar lefde och woro lyckliga, kan man med wisshet se både deraf att Gud kallas Abrahams, Isaacs och Jacobs Gud, och deraf att de trognas upptagande i Abrahams sköte war en wanlig företällning bland Israels barn, Luc. 18: 22; cap. 20: 37.

Isaac och Ismael woro broderligen tillsammans wid sin faders begrafning; de woro således med hwarandra försonade.

Att Isaac allena war berättigad att ärfwa sin fader, har sin grund deruti, att han war en förebild af Christus. Christus allena är den rätte egaren af alla egodelarna i Guds stora hushållning både i himmelen och på jorden; alla Hans trogna äro, såsom lemmar af Hans andeliga kropp, arfwingar med Honom, Guds arfwingar och Christi medarfwingar, emedan de äro löftets barn. Allt hwad menniskorna få emottaga af den himmelske fadrens hand, så länge de stå utom gemenskapen med Christus, är skänker, som de få med sig i öknen, likasom Abraham gaf skänker åt Hagars och Keturas barn.

12. Detta är Ismaels, Abrahams sons, slägt, som Hagar, Saras tjensteqwinna af Egypten, födde honom.

13. Och detta är Ismaels barns namn, der deras slägter hafwa namn af: Ismaels förste son Nebajoth, Kedar, Adbeel, Mibsam,

14. Misma, Duma, Massa,

15. Hadar, Thema, Jetur, Naphis och Kedma.

16. Desse äro Ismaels barn med deras namn, i deras byar och städer, tolf förstar.

Ismaels efterkommande kallades efter fadrens namn Ismaeliter, och efter modrens namn kallades de en del af dem Hagariter.

17. Och detta är Ismaels ålder, hundrade och sju och trettio år, och han wardt sjuk och dödde och wardt samkad intill sitt folk.

18. Men han bodde ifrån Hewila in till Zur emot Egypten, när man går till Assyrien; och satte sig emot alla sina bröder.

Satte sig emot will säga enligt grundtexten: utwidgade sig framför.

19. Detta är Isaacs, Abrahams sons, slägte: Abraham födde Isaac.* *1 Chr. 1: 34. Matth. 1: 2.

20. Men Isaac war fyrtio år gammal, då han tog Rebecka till hustru, Bethuels, Syrens af Mesopotamien dotter, Labans, Syrens syster.

21. Men Isaac bad HERran för sin hustru, ty hon war ofruktsam: och HERren hörde honom, och Rebecka hans hustru wardt hafwande.

22. Och barnen stötte sig med hwarannan i hennes lif. Då sade hon: Efter mig skulle så gå, hwi är jag då worden hafwande? Och gick bort till att fråga HERran.

Många i Guds rike betydande mäns mödrar woro en lång tid ofruktsamma, innan de utmärkta personerna föddes till werlden, t. ex. Isaacs, Simsons, Samuels, Johannis. Föräldrarne skulle derigenom lära att betrakta dem såsom Herrans gåfwor. De barn, som sålunda föddes, woro liksom nya skapelser, hwarigenom Gud gaf nytt lif åt utwecklingen af sitt nåderike, och tillika woro de förebilder utaf Christus, som föddes af en jungfru, och hwilkens födelse war i ännu högre grad underbar.

Rebecka ansåg barnens owanliga rörelser, hwaraf hon troligen plågades, såsom olycksbådande tecken för framtiden, och gick derföre att fråga Herran. På hwad sätt detta frågande skedde, omtalas icke, men af orden ser man tydligt, att ett sådant frågande redan på den tiden war wanligt. På sednare tider skedde detta frågande genom presterna i Herrans helgedom. Fastän hwarken tabernaklet eller templet fanns i Rebeckas tid, så hade dock allt ifrån begynnelsen ibland de fromma ordnad gudstjenst blifwit hållen, och dertill hade man bestämda tempelställen och altaren. Gud uppenbarade sig wid många tillfällen, Hans ande war werksam, och många af de fromma fäderna hade prophetians ande, såsom Henoch, Noah, m. fl. Rebecka begaf sig till det helgade rum, der Herren dyrkades, och frågade Honom genom någon person, som hade den prophetiska gåfwan. Alla trogna skola fråga HErran i alla sina angelägenheter. Han gifwer oss swar genom sitt ord, genom sin Ande och genom sin styrelse. Jfr cap. 24: 12. 1 Sam. 9: 9. Eleasar frågade Herran genom sin bön. Saul och hans tjenare frågade propheten Samuel.

23. Och HERren sade till henne: Tu folk äro i ditt lif, och twäggehanda folk skola skiljas utaf ditt lif; och det ena folket skall öfwerwinna det andra, och den större skall tjena den mindre.* *Mal. 1: 2. Rom. 9: 10, [et]c.

Herren swarade Rebecka (antingen genom uppenbarelse eller genom en from man, som hade prophetisk gåfwa), att hennes twillingbarn skulle blifwa stamfäder för olika folk, af så motsatt beskaffenhet och tänkesätt, att sann enighet dem emellan icke kunde åstadkommas, och att den förstfödde icke skulle bibehålla förstfödslorättens förmåner, rättigheter och anseende, utan att dessa skulle tillfalla den senast födde. Allt ifrån begynnelsen gå twå olika riktningar genom menskligheten; en del af det fallna slägtet omfattar den från himmelen tillbjudna räddningen, tror på Herrans löften och lyder Hans ord; den andra delen af menniskoslägtet will gå sin egen wäg, will råda och hjelpa sig sjelf, will wara sin egen gud. Hos dessa sednare fattas tro och kärlek; här på jorden wilja de hafwa sin himmel, och de hata dem, som älska Gud. Cain hatade Abel, hatet gick i arf ända till floden och fortfor sedan hos alla dem, i hwilka Cains ande blef rådande. Cain war den förstfödde, han hatade sin yngre fromme broder. Abrahams förstfödde, Ismael, hatade Isaac, och Rebecka får af prophetians ande den underrättelse, att det skall blifwa strid emellan hennes efterkommande, som nu woro inneslutne i samma moderlif. Cain, Ismael, Esau m. fl. woro sinnebilder af den fallna menniskonaturen, de gamle Adam; Abel, Isaac och Jacob afbildade löftets säd, alla trogna, som födas genom Andan till nytt lif i trons förening med Gud. Den förste Adam föder till naturligt lif, den nye stamfadren Christus föder till andeligt lif, 1 Cor. 15: 45–47. Den förste Adams barn hata den nye stamfadrens andeliga barn. Detta hat har fortfarit ända till denna stund, och kommer att fortfara, så länge ogräset wäxer ibland hwetet, ända till dess skördetiden kommer.

I Gamla Testamentet gick denna prophetia på åtskilliga tider i fullbordan, så att Israels barn herrskade öfwer Esaus eller Edomiterna. I det Nya Testamentet se wi, att det ena hedniska folket efter det andra underkufwas af christna folk och underkastas christna länders herrawälde, och Christi ande blifwer mer och mer rådande genom Evagelii utbredande. Men såsom hos Rebecka twäggehanda folk komma af samma moderlif, så födas äfwen i Christi kyrka, denna fria moder, olika folk, trons och otrons barn. De sednare anse sig hafwa företräde, och de hafwa de Edomitiska förstfödslorätten. Såsom Esau hatade Jacob, så hata desse Chistum och Hans rätte bekännare.

24. Då nu tiden kom, att hon föda skulle, si, då woro twillingar i hennes lif.

25. Den förste, som utkom, war röd och luden som ett skinn: och de kallade honom Esau.

26. Straxt derefter kom hans broder ut, han höll med sin hand i Esaus fotablad, och de kallade honom Jacob.* Sextio år gammal war Isaac, då de wordo födde. *Os. 12: 3.

I födelsen följde dessa barn hwarandra utan uppehåll. Den som föddes sist, hade armen öfwer hufwudet och höll sin broders fotablad. Redan häruti afspeglar sig Esaus och Jacobs lefnadeshändelser och den sednares natur och tänkesätt. Ordet Jacob betyder: hälhållare, en som håller i hälen. Med dessa twå bröder afbildas icke blott otrogna och fromma menniskor, mörkrets och ljusets rike i werlden, utan äfwen den gamla och nya menniskan inom hwar och en, som är född af sanningens ord. Äro wi födde af Gud, Joh. 1: 13; 1 Joh. 3: 9, 10, så hafwa wi i wåra egna hjertan både Esau och Jacob, som stöta sig och strida med hwarandra. Här behöfwes waksamhet och bön för att winna och behålla den sanna förstfödslorätten.

27. Och då drängarne wordo store, wardt Esau en jägare och en åkerman; men Jacob en from man och bodde i tjäll.

Åkerman, enligt grudtexten Fältman, som wandrade omkring på marken och sysselsatte sig med jagt, en motsats mot det stilla herdalifwet. Jacob får här det wittnesbörd, att han war en from man. Ehuru i hans lefwerne en och annan skuggsida framträder, så war han dock angelägen om att gifwa sitt hjerta åt Gud; han uppfostras strängt i Guds Andas skola, han agas för sina fel, hans sinne öppnas mer och mer för sanningens ljus, och själens blick är wänd till Guds löften och deras höga innehåll. Esaus själ är deremot wänd till denna werlden.

28. Och Isaac hade Esau kär, ty han plägade äta af hans wede: men Rebecka hade Jacob kär.

Wede betyder willebråd.

29. Och Jacob kokade en rätt. Då kom Esau af marken, och war trött;

30. Och sade till Jacob: Gif mig äta af denna röda rätten, ty jag är trött. Deraf heter han Edom.

Grundtexten: Gif mig äta af det röda, af det der röda. Han upprepade ordet röda med hungrig häftighet, och då detta ord tillika erinrar om hans röda färg, v. 25, så fick han deraf tillnamnet Edom (så heter ordet röd i grundtexten). Den röda färgen kan anses såsom en bild af köttet, det köttsliga sinnet, det jordiska, sinnliga tänkesättet. Hans efterkommande kallades efter honom Edomiter.

31. Men Jacob sade: Sälj mig i dag din förstfödslorätt.

32. Esau swarade: Si, jag måste dock dö: hwad warder mig den förstfödslorätten nyttig?

Jacobs åstundan wisar, att han hade uppfattat förstfödslorättens höga betydelse. Esaus swar gifwer tillkänna, att han icke wärderade förstfödslorätten. Han talar om att han måste dö; hans blick sträcker sig icke utöfwer detta närwarande lifwet, och då förstfödslorätten icke kan gifwa honom odödlighet på jorden och fortfarande sällhet i detta lifwet, så har den för honom intet wärde.

33. Jacob sade: Så swär mig i dag. Och han swor honom; och sålde så Jacob sin förstfödslorätt.* *Ebr. 12: 16.

34. Då gaf Jacob honom bröd och den grynwällingen, och han åt och drack, och stod upp och gick dädan. Och så föraktade Esau sin förstfödslorätt.

Grynwälling, enligt grundtexten Linssoppa. I det Esau föraktade sin förstfödslorätt, föraktade han Christus, den wäntade Frälsaren, om hwilken så många löften hade blifwit gifna, hwilka löften ansågos såsom wäsendtligen med förstfödslorätten förenade. Skriften gifwer derföre om Esau det wittnesbörd, att han war ohelig — ohelig just derföre, att han i otro och werldsligt sinne föraktade sin förstfödslorätt; ty helig blifwer menniskan endast genom tro på Christus och Hans ord. Esau är således en träffande förebild af dem, som för det närwarande lifwets korta njutning bortsälja nådens förmåner och den himmelska arfwedelen. Att Esau åt och drack och gick dädan, uttrycker hans likgiltighet för hwad han hade förlorat.

26. Capitel.

Isaac i Gerar. Abimelechs förbund. Esaus hustrur.

Så kom en dyr tid i landet efter den förra, som war i Abrahams tid: och Isaac for till Abimelech, de Philisteers konung, till Gerar.

Cap. 12: 10.

2. Då uppenbarade sig honom HERren och sade: Far icke ned i Egypten; utan blif i det land, som jag säger dig.

Det war icke rådligt för Isaac att draga till Egypten; ty han hade lätt kunnat förledas att stanna qwar i detta fruktbara land, glömma det land, som Gud hade lofwat honom, och sammansmälta med Egyptens folk.

3. Blif en främling i detta landet, och jag skall wara med dig och wälsigna dig; förty dig och din säd skall jag giwa alla dessa landen, och skall stadfästa min ed, som jag din fader Abraham swurit hafwer;

Denna förnyelse af löftet behöfde Isaac; han war en swagare man, än hans fader Abraham; och så mycket nödwändigare war det för honom att af Guds trogna hand ledsagas, stödjas och skyddas. Han förmanades att qwarblifwa i landet, fastän han der war en främling. Gud lofwar att wara med honom och wälsigna honom, och detta war en rik ersättning för de pröfningar och lidanden, som han måste genomgå. Lätt blifwer för oss wandringen uti främlingskapet på jorden, om wi hafwa Gud och Hans wälsignelse med oss och en oförgänlig arfwedel att wänta. Då kunna wi äfwen med tålamod och glad förtröstan genomgå mödor och lidanden. — Det är för oss till stor tröst och uppmuntran att se, huru Gud med synnerligen omsorg wårdar och beskyddar sina swagare barn, att icke frestelserna skola blifwa dem öfwermäktiga.

4. Och skall föröka din säd såsom stjernorna på himmelen, och skall gifwa din säd alla dessa landen: och igenom din säd skola alla folk på jorden wälsignade warda;* *1 Mos. 12: 3; cap. 13: 18; cap. 18: 18; cap. 22: 17; cap. 28: 4.

Samma löfte, som blifwit gifwet åt Abraham, gifwer Gud äfwen åt Isaac, och gifwer dermed tydligt tillkänna, att icke Isaac sjelf utan en tillkommande säd med löftet åsyftades. Jfr. Ebr. 11: 13.

5. Derföre att Abraham hafwer warit min röst hörig och hafwer hållit mina seder, mina bud, mina stadgar och min lag.

6. Så bodde Isaac i Gerar.

7. Och när folket i den landsändan frågade honom om hans hustru, sade han: Hon är min syster; ty han fruktade att säga: Hon är min hustru; att de tilläfwentyrs icke måtte slagit honom ihjel för Rebeckas skull; ty hon war dägelig under ansigtet.

Cap. 12: 13; cap. 27: 2, 11.

8. Då han nu hade warit der en tid lång, såg Abimelech, de Philisteers konung, ut genom fönstret och wardt warse, att Isaac skämtade med sin hustru Rebecka.

9. Då kallade Abimelech Isaac och sade: Si, det är din hustru; hwi hafwer du sagt: hon är min syster? Isaac swarade honom: Jag tänkte, att jag måtte tilläfwentyrs warda slagen ihjel för hennes skull.

Abimelech såg, att Isaac skämtade med Rebecka, och slöt deraf till ett närmare förhållande dem emellan. Se der den äkta patriarchaliska strängheten och renheten i sederna! Man kunde icke ens skämta med någon annan qwinna än sin hustru. Så will och Christus hafwa det bland de sina. Har icke redan skämtet med en qwinna oftast till grund ett fördoldt brott emot Jesu ord, Matth. 5: 28?

10. Abimelech sade: Hwi hafwer du då gjort oss det? Måtte sakta hafwa skett, att någon af folket hade lägrat sig med din hustru, och så hade du kommit skuld uppå oss?* *1 Mos. 20: 9.

11. Då bjöd Abimelech allt folket och sade: Hwilken som kommer wid denna mannen eller hans hustru, hans skall döden dö.

12. Och Isaac sådde der i landet och fick det året hundrafaldt; ty HERren wälsignade honom.

En sådan ymnig skörd är icke sällsynt i Österlanden under goda år, men i detta fall war den en följd af Herrans särskilda wälsignelse. Han wille wisa Isaac, huru Han kunde wälsigna detta land och försörja honom, så att han icke behöfde att tänka på utwandring till Egypten.

13. Och han wardt en mäktig man, gick och wäxte till, tilldess han wardt ganska stor;

14. Och hade mycket gods i får och fä, och mycket tjenstefolk. Derföre afundades de Philisteer wid honom;

15. Och kastade igen alla de brunnar, som hans faders tjenare grafwit hade i hans faders Abrahams tid, och fyllde dem upp med jord;* *1 Mos. 21: 25.

16. Så att ock Abimelech sade till honom: Far ifrån oss; ty du är worden oss för mäktig.

17. Då for Isaac dädan och slog upp sina tjäll i Gerars dal och bodde der.

18. Och lät uppgräfwa igen de wattubrunnar, som de i hans faders Abrahams tid grafwit hade, hwilka de Philisteer efter Abrahams död igenfyllt hade: och kallade dem wid samma namnet, som hans fader dem kallat hade.

19. Grofwo ock Isaacs tjenare i dalen och funno der en brunn med lefwande watten.

20. Men herdarne af Gerar trätte med Isaacs herdar och sade: Detta wattnet är wårt. Då kallade han den brunnen Esek; derföre att de hade der gjort honom högmod.

Esek: ”Högmod”, grundtexten: träta (trätobrunnen).

21. Då grofwo de en annan brunn, der trätte de ock öfwer: derföre kallade han honom Sitna.

Sitna betyder twist (twistbrunnen). Watten är uti de warma länderna icke öfwerallt lätt att finna. Att gräfwa en brunn är ofta ett mycket swårt arbete, emedan man måste gräfwa ganska djupt för att finna watten. Öfwer brunnarne äro wanligtwis stenhällar lagda, hwilka äro mycket tjocka och starka, och genom hällen är ett hål hugget, som utgör brunnens mynning. Öfwer denna mynning ligger en tung sten.

22. Då skyndade han sig dädan och grof en annan brunn: der trätte de intet om; derföre kallade han honom Rehoboth, och sade: Nu hafwer HERren gifwit oss rum och låtit oss wäxa till i landet.

Rehoboth betyder utrymme.

23. Derefter for han dädan till BerSaba.

24. Och HERren syntes honom i den natten och sade: Jag är din faders Abrahams Gud: frukta dig intet, ty jag är med dig och skall wälsigna dig och föröka din säd för min tjenare Abrahams skull.

25. Då byggde han dersammastädes ett altare och predikade om HERrans namn och uppslog der sitt tjäll. Och hans tjenare grofwo der en brunn.

Såsom Abraham predikade om Herrans namn, så gjorde äfwen Isaac. De innehade på wisst sätt det öfwerste-presterliga embetet i den kyrka på jorden, hwaraf de och deras familjer utgjorde en frisk grönskande telning, som i sinom tid skulle blifwa ett träd, betäckande jorden med sin skugga.

26. Och Abimelech gick till honom af Gerar, och Ahusath hans wän, och Phicol hans härhöfwitsman.

27. Men Isaac sade till dem: Hwi kommen I till mig? Haten I mig dock och hafwen drifwit mig ifrån eder.

28. De sade: Wi se med seende ögon, att HERren är med dig; derföre sade wi: Det skall wara en ed emellan oss och dig, och wilja göra ett förbund med dig;

29. Att du icke gör oss någon skada, likasom wi icke heller hafwa något afhändt dig, och såsom wi ej heller hafwa gjordt dig annat än godt och låtit dig fara med frid; men nu är du den, som HERren wälsignat hafwer.

30. Då gjorde han dem en måltid, och de åto och drucko.

31. Och om morgonen bittida stodo de upp och swuro den ene den andre. Och Isaac lät dem gå; och de foro ifrån honom med frid.

32. Samma dagen kommo Isaacs tjenare och sade honom om brunnen, som de grafwit hade, och sade till honom: Wi hafwa funnit watten.

33. Och han kallade honom Saba. Deraf heter den staden BerSaba än i dag.

Saba betyder sju och äfwen ed. BerSaba, Sjubrunnen, hade redan förut detta namn (cap. 21: 31), som nu förnyades, emedan der nu blef en ny brunn.

34. Då Esau war fyrtio år gammal, tog han hustrur, Judith, Beeris, den Hetheens dotter, och Basmath, Elons, den Hetheens dotter.

35. De woro båda emot Isaac och Rebecka ganska bittra.

27. Capitel.

Jacob wälsignas. Esau wredgas. Rebecka warnar Jacob.

Och det begaf sig, då Isaac war worden gammal, att hans ögon wordo mörka till syn, kallade han Esau, sin större son, och sade till honom: Min son. Han swarade honom: Här är jag.

Isaacs ålder angifwes här icke, men de fleste uttolkare antaga, att han war 130 år gammal.

Han ögon ledo af swaghet, men detta war utan twifwel en öfwergående sjukdom, såsom det sker med många gamla menniskor, att synen fördunklas till en tid och sedan återställes. Isaac slutade af synens plötliga aftagande, att hans död nalkades, men han lefde ännu femtio år. Esau war hans älskling. Föräldrarnas kärlek till barnen är ofta blind och partisk. De föredraga ett barn framför ett annat, och detta werkar skadligt både på det barn som föredrages, och på det, som blifwer tillbakasatt; hos det förra werkar, det inbilskhet och sjelfswåld; hos det sednare missnöje, modlöshet och brist på kärlek. Barn hafwa en fin och stark känsla för rättwisa, samt ofta en genomträngande skarp blick i de minsta omständigheter. Märka de hos föräldrarne den minsta orättwisa, så werkar det skadligt. Märka de, att föräldrarne icke låta alla barnen erfara lika kärlek, så werkar detta såsom en kylande frost på barnakärlekens ömtåliga planta och qwäfwer den. Isaac kunde icke wara okunnig om, att förstfödslorätten war tillämnad åt Jacob, att detta war af Herren förutsagdt, samt att Esau hade föraktat sin förstfödslorätt och sålt den åt Jacob; men på allt detta gjorde den gamle fadren icke tillbörlig afseende, ehuruwäl han äfwen kände Esaus hedniska sinne, och ehuru Esaus hedniska qwinnor, som han egenwilligt hade walt, förorsakade Isaac och Rebecka många bittra stunder. Dunkelheten af Isaacs syn kan anses såsom en sinnebild af den andeliga dunkelhet, hwaruti han på denna tid swäfwade. I tron på Guds löften war han fast, Ebr. 11: 20; men hans blinda förkärlek för Esau tillät honom icke att gifwa akt på Herrans ledning.

2. Och han sade: Si, jag är worden gammal, och wet ej när jag skall dö.

3. Så tag nu dina tyg, koger och båge, och gack ut i marken och hemta mig willebråd;

4. Och gör mig en mat, såsom jag gerna will hafwa det, och bär mig honom härin, att jag må äta; på det min själ må wälsigna dig, förr än jag dör.

Åt Esau will han således gifwa förstfödslorättens wälsignelse och likasom inwiga honom till stamfader för de efterkommande, hwaraf Messias skulle födas, i hwilken alla jordens folk skulle blifwa wälsignade. Genom ett nytt bewis af Esaus barnakärlek, som han fordrar, will han likasom arbeta sig in uti den sinnesstämning, som han önskade att hafwa wid wälsignelsens meddelande.

5. Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade till sin son Esau. Och Esau gick ut i marken, att han skulle taga willebråd och hafwa det hem.

6. Då sade Rebecka till sin son Jacob: Si, jag hafwer hört din fader tala med din broder Esau och säga:

7. Hemta mig ett willebråd, och gör mig mat, att jag må äta och wälsigna dig för HERran, förr än jag dör.

8. Så hör nu, min son, min röst, hwad jag dig säger:

9. Gack bort till hjorden, och hemta mig twå goda killingar, att jag gör din fader deraf mat, såsom han gerna will hafwa det.

10. Det skall du bära din fader in, och han äter; på det han må wälsigna dig, förr än han dör.

Rebecka tillgörande i denna sak kan icke gillas, ännu mindre tjena till exempel, som man kunde få efterfölja. Hon wisste, att Gud hade tillämnat wälsignelsen åt Jacob, Cap. 25: 23, och att Esau åt Jacob hade fått sin förstfödslorätt, hwilket icke kunde wara utan betydelse. Hon hade således en fast och säker grund för sin önskan att Jacob måtte få förstfödslorättens wälsignelse. Men att hon med egen fintlighet på ett bedräglig sätt ingriper i denna sak, bewisar otro och misströstan emot Gud. Hon handlar, som om hon tyckte, att man måste hjelpa Gud, på det Hans wilja må ske, kosta hwad det will. Att detta är en falsk grundsats bör hwar och en lätt kunna inse, men denna falska grundsats är menniskonaturens egen grundlag; den har i oräkneliga fall gjort sig gällande äfwen i Guds rike på jorden ända till denna stund, och efter denna grundlag i den fallna naturen handlar menniskan, så snart hon följer sin egen wilja, och Guds ords ljus icke lyser i hennes hjerta. Skriften gillar icke Rebeckas handlingssätt, utan berättar det blott. Hon blef strängt bestraffad derför: snart blef hon skild från den älskade sonen, för hwilken hon nu i sin wälmening arbetade, och hon fick aldrig se honom mera. Hos Rebecka war alltså tro kämpande med otro. Hon trodde på Guds ord och löften, och wisste både hwad förstfödslorätten hade att betyda, och att den tillhörde Jacob. Men det war otro att hon gick Gud i förwäg med sin beställsamhet, och att hon icke öfwerlämnade det åt Honom sjelf att styra saken efter sin wilja. I sin werldsregering begagnar Gud menniskornas både goda och onda gerningar på ett sådant sätt, att Hans wilja till slut måste ske; och så styrde Han äfwen Rebeckas företag till en god utgång, ehuru detta företag, alldeles såsom Jacob fruktade, hade kunnat helt och hållet förfela ändamålet och ådraga Jacob förbannelse i stället för wälsignelse.

11. Jacob sade till sin moder Rebecka: Si min broder Esau är luden,* och jag slät. *1 Mos. 25: 25.

12. Så kan tilläfwentyrs min fader taga uppå mig och måtte tänka, att jag will bedraga honom: och låter så öfwer mig gå en förbannelse, och icke wälsignelse.

13. Då sade hans moder till honom: Den förbannelsen ware öfwer mig, min son; hör man du min röst, gack och tag mig det hit.

14. Då gick han bort och tog, och bar till sin moder. Då gjorde hans moder en mat, såsom hans fader gerna hade det.

15. Och tog Esaus, hennes större sons, kosteliga kläder, som hon när sig i huset hade, och klädde dem på Jacob, sin mindre son.

16. Men skinnen af killingarne swepte hon om hans händer och der han war slät på halsen.

I österlanden hafwa killingarne mycket kortare och finare hår än i wåra länder.

17. Och fick så maten med bröd, såsom hon redt hade, uti Jocobs, sin sons hand.

18. Och han bar det in till sin fader och sade: Min fader. Han swarade: Här är jag; ho är du min son?

19. Jacob sade: Jag är Esau din förstfödde son; jag hafwer gjort som du hafwer sagt mig; statt upp, sätt dig, och ät af mitt willebråd, på de din själ må wälsigna mig.

20. Men Isaac sade till sin son: Min son, huru hafwer du så snart funnit? Han swarade: HERren din Gud hafwer mig det bestyrt.

Jacob begick en dubbel synd: han missbrukade Guds namn, han talade osanning för sin fader och bedrog honom. Modrens befallning kan icke göra honom skuldlös. Likasom hans moder med otro och falsk beställsamhet syndade emot Gud, så gjorde äfwen Jacob. Ändamålet war Guds wilja, men icke dessa falska medel att uppnå det. Ändamålet blef wunnet, emedan det war Guds wilja, men Rebecka och Jacob blefwo straffade för den syndiga utwäg de walde.

21. Då sade Isaac till Jacob: Gack hit min son, att jag tager uppå dig, om du är min son Esau, eller ej.

Det måste hafwa gifwit Jacob ett djupt styng i hjertat, då han märkte detta twifwel hos sin fader, och säkert stod han der genomträngd af bäfwan.

22. Så gick Jacob till sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna äro Esaus händer.

23. Och kände honom icke, ty hans händer woro ludna, såsom Esaus hans broders händer; och så wälsignade han honom.

24. Och sade till honom: Är du min son Esau? Han swarade: Ja, jag är det.

25. Då sade han: Så tag mig hit, min son, till att äta af ditt willebråd, att min själ må wälsigna dig. Då bar han det till honom, och han åt, och bar honom desslikes win in, och han drack.

26. Och Isaac hans fader sade till honom: Kom hit, och kyss mig, min son.

27. Han gick till, och kysste honom. Då kände han lukten af hans kläder, och wälsignade* honom och sade: Si, min sons lukt är såsom en åkers lukt, den HERren wälsignat hafwer. *Ebr. 11: 20.

28. Gud gifwe dig af himmelens dagg och af jordens fetma och rikeligen korn och win.

29. Folk tjene dig, och slägter falle dit till fota: War en herre öfwer dina bröder, och din moders barn falle dig till fota: förbannade ware den dig förbannar; wälsignad ware den dig wälsignar.* *1 Mos. 12: 3.

Ebr. 11: 20. 4 Mos. 24: 9. Det jordiska innehållet af denna wälsignelse är en förebild af en högre och andelig wälsignelse. Osynliga och andeliga förmåner äro här inswepta uti en jordisk klädnad, likasom den osynliga själen bor i menniskans synliga kropp. Ännu war icke uppenbarelsens ljus så klart, ännu war icke trons öga hos fäderna såwida öppnadt, och det andeliga sinnet så utweckladt, att de hade kunnat fatta Herrans löften, om dessa talat om osynliga och himmelska ting. Med herrawäldet, som utlofwades åt Jacob, menades i timlig måtto Israeliternas herrawälde öfwer Edomiterna, men i andelig mening Guds rikes herrawälde öfwer jordens folk, så att de, som wälsigna Messias och tro på Hans namn (Ps. 118: 9. Matth. 21: 9. Marc. 11: 9. Luc. 19: 38), skola ärfwa wälsignelsen, men att de, som förkasta Honom och stå Hans Anda emot, sjelfwiljande störta sig uti alla de förbannelser, som synden förorsakar, Ps. 37: 22–29. Joh. 3: 18. 1 Cor. 16: 22.

30. När nu Isaac lyktat hade wälsignelsen öfwer Jacob, och Jacob som nogast utgången war ifrån sin fader Isaac, så kom Esau hans broder utaf sin jagt:

31. Och gjorde också en mat och bar in till sin fader och sade till honom: Statt upp min fader och ät af din sons willebråd, att din själ må wälsigna mig.

32. Då swarade honom Isaac hans fader: Ho är du? Han sade: Jag är Esau din förstfödde son.

33. Då wardt Isaac övermåttan häpen, och sade: Ho? Och hwar är då den jägaren, som mig det burit hafwer, och jag åt utaf allt, förr än du kom, och wälsignade honom? Han skall ock wälsignad blifwa.

Isaacs ord: Han skall ock wälsignad blifwa, gifwa ett klart medwetande, att Guds Ande hade ingifwit honom den wälsignelse, som han hade meddelat åt Jacob, och att denna wälsignelse skulle fullbordas. Isaac insåg nu säkerligen, att han med sin enwishet hade syndat emot Gud. Det som nu hade skett, blef derföre för Isaac en tillrättawisning och förödmjukelse.

34. När Esau detta sin faders tal hörde, ropade han högt och wardt öfwermåttan föbittrad och sade till sin fader: wälsigna ock mig, min fader.

Esau wisar, att han alldeles icke satte något wärde på förstfödslorätten betydelse och den andliga meningen af Guds löfte; han will blott hafwa timlig wälsignelse, jordiska förmåner, och sådana trodde han sig kunna af fadren erhålla utan förstfödslorätten.

35. Men han sade: din broder är kommen med list och hafwer din wälsignelse borta.

36. Då sade han: Rätteligen heter han Jacob, ty han hafwer nu twå resor undertrampat mig; min förstfödslorätt hafwer han borta;* och si, nu tager han ock min wälsignelse bort. Och sade: Hafwer du ingen wälsignelse behållit för mig? *1 Mos. 25: 33.

37. Isaac swarade och sade till honom: Jag hafwer satt honom till en herre öfwer dig, och alla hans bröder hafwer jag gjort honom till tjenare; med korn och win hafwer jag försett honom. Hwad skall jag dock nu göra dig, min son?

Ehuru Esau nu med tårar sökte wälsignelsen, så kunde han hos fadren icke utwerka någon ändring i det, som war skedt; det blef derwid. Det war blott arfsrätten, som han hade för ögonen, Ebr. 12: 17, då han nu bad om wälsignelse. Esaus bön och tårar wid detta tillfälle äro en stående sinnebild utaf den onyttiga och falska ånger, som hos de obotfärdiga är ganska wanlig och består deruti, at de bedröfwas öfwer syndens följder och de förluster, som de genom sin otro och obotfärdighet ådraga sig, men icke öfwer sjelfa otron och synden, hwarmed de gjort Gud emot. En sådan ånger, som Esaus, skola många en gång wisa, då de begynna stå ute och klappa på dörren sägande: Herre, Herre, låt upp för oss, wi hafwa ätit och druckit med dig, och du hafwer lärt på wåra gator, Luc. 13: 24–28. Desse tro sig wara de förstfödda i fadrens hus och taga för afgjort, att himmelriket hörer dem till.

38. Esau sade till sin fader: Hafwer du då icke utan en wälsignelse, min fader? Wälsigna mig ock, min fader; och hof upp sin röst och gret.* *Ebr. 12: 17.

39. Då swarade Isaac, hans fader, och sade till honom: Si, en fet boning skall du hafwa på jorden, och af himmelens dagg ofwanefter.

40. Med ditt swärd skall du nära dig och skall tjena din broder. Och det skall ske, att du skall ock warda en herre och rifwa hans ok af din hals.

I hufwudsaken fick Esau hwad han önskade: timlig wälsignelse, timliga fördelar.

41. Och Esau wardt wred uppå Jacob, för wälsignelsens skull, der hans fader honom med wälsignat hade, och sade i sitt hjerta: Den tiden warder snart kommande, att min fader måste få sorg, ty jag will dräpa min broder Jacob.* *Obad. v. 10.

Esaus barnakärlek till sin fader war således skrymtaktig; han undfägnade honom ofta med sitt willebråd af egennyttiga afsigter, men nu will han med ett brodermord draga öfwer sin faders grånade hufwud den bittraste hjertesorg, som äfwen kunde kosta hans lif. Huru mången Esau är icke skenbart from och föräldrarne lydig, så länge han wäntar någon fördel men icke längre!

42. Då wardt Rebecka sagdt om dessa hennes större sons Esaus ord. Och sände bort och lät kalla sin mindre son Jacob, och sade till honom: Si, din broder Esau hotar dig, att han will dräpa dig.

43. Och hör nu min röst, min son, och gör dig redo och fly till min broder Laban i Haran.

44. Och blif en tid lång när honom, till dess din broders grymhet återwänder.

45. Och till dess hans wrede wändes ifrån dig, och förgäter, det du honom gjort hafwer; så will jag sedan sända och låta hemta dig dädan. Hwi skulle jag mista eder båda på en dag?

Om Esau hade mördat sin broder, så hade också hans eget lif warit förwerkadt, och äfwen om han sjelf hade blifwit wid lif, så hade han dock för modren warit död, ty moderskärleken hade dermed dödsstöten warit gifwen.

46. Och Rebecka sade till Isaac: Mig ledes wid att lefwa, för Hets döttrars skull;* om Jacob tager hustru af Hets döttrar, hwilka äro såsom dessa landets döttrar, efter hwad skall jag lefwa? *1 Mos. 26: 35.

Rebecka wille icke bedröfwa den gamle Isaac med berättelsen om den egentliga orsaken, hwarföre hon önskade Jacobs bortresa, men anförer ett skäl, som hwarken saknade sanning eller wigtighet, och detta war i sig sjelft tillräckligt att utwerka Isaacs bifall. För Isaac sjelf hade Rebecka blifwit hemtad från slägten i det aflägsna landet, att familjen icke måtte blandas med Canaans hedningar och med dem sammansmälta. Det war likaså wigtigt, att Jacob skulle taga sig hustru af den slägt, der den sanne Gudens kännedom och dyrkan ännu icke war utslocknad.

28. Capitel.

Jacobs flykt, stege, löfte.

Då kallade Isaac sin son Jacob och wälsignade honom och bjöd honom och sade till honom: Tag icke hustru af Canaans döttrar;

Cap. 24: 3. Isaac förnyar nu wälsignelsen öfwer Jacob och gifwer honom tillika en särskild wälsignelse med på resan (v. 3). Han erkände nu Guds rådslut och wilja, och gaf Rebecka och sin son Jacob förlåtelse för deras listiga sätt att gå tillwäga. Utan twifwel erkände han sig sjelf såsom medskyldig till denna synd, i det han icke welat besinna Herrans ord och skickelse.

2. Utan gör dig redo, och far in i Mesopotamien till Bethuel, din moderfaders hus, och tag dig der hustru af Labans din moderbroders döttrar.* *Os. 12: 12.

3. Men allsmäktig Gud wälsigne dig, och göre dig fruktsam, och föröke dig, så att du warder en skara med folk;

4. Och gifwe dig Abrahams wälsignelse, dig och din säd med dig; att du må besitta det land, der du en främling uti är, det Gud Abraham gifwit hafwer.* *1 Mos. 13: 15, 17.

Isaac trodde på Gud såsom allsmäktig, och beder den allmäktige Guden wälsigna Jacob och uppfylla löftet till Abraham. Cap. 15: 5; cap. 22: 17.

5. Så skilde Isaac Jacob ifrån sig, att han for in uti Mesopotamien till Laban, Bethuels son af Syrien, Rebeckas broder, som hans och Esaus moder war.

6. När nu Esau såg, att Isaac hade wälsignat Jacob, och sändt honom in i Mesopotamien, att han skulle der taga sig hustru; och att, sedan han honom wälsignat hade, bjöd han honom och sade; du skall ingen hustru taga af Canaans döttrar;

7. Och att Jacob war sin fader och moder lydig och for in i Mesopotamien;

8. Såg ock, att Isaac hans fader såg icke gerna Canaans döttrar:

9. Gick han bort till Ismael och tog, utöfwer de hustrur han tillförene hade, Mahalath, Ismaels Abrahams sons dotter, Nebajoths syster, till hustru.

Esau wille på sitt eget wis godtgöra sitt förra fel, att han tagit Canaanitiska hustrur, och tager nu en annan, som är af Abrahams slägt. Han will om möjligt återwinna fadrens gunst och förstfödslorättens arfwedel. På samma sätt göra alla sådana menniskor, som bjuda till att med egna krafter och egna påfund godtgöra sina fel, för att winna wissa timliga ändamål, men för hwilkas hjertan uppriktig ånger inför Gud och allwarlig bättring är och förblifwer en främmande sak.

10. Men Jacob for ut ifrån Ber-Saba och reste till Haran.

11. Och kom på ett rum, der blef han öfwer natten, förty solen war bergad; och han tog en sten der på rummet, och lade honom under sitt hufwud, och lade sig i samma rum till att sofwa.

Jacob wandrade ensam från hemmet. Huru olika war denna resa med Abrahams tjenare Eleasars, då han for till Mesopotamien för att åt Isaac söka en maka! Jacobs resa behöfde påskyndas och hållas hemlig, om han skulle kunna undfly Esaus försåt. Jacob war nu 77 år gammal. Att han uppnått denna ålder, utan att Isaac tänkt på att skaffa honom en maka, såsom Abraham hade gjort med honom, ådagalägger Isaacs swaghet och liknöjdhet. Af Canaans döttrar hade Jacob icke welat taga sig hustru, såsom Esau, icke heller hade han egenmäktigt welat företaga en resa till Haran. Från BerSaba till Haran hade han ungefär 75 mil att wandra. På öppna fältet öfwerfaller honom natten, och der lade han sig under den fria, klara himmelen.

12. Och honom drömde, och si, en stege stod på jorden, och ändan på honom tog upp i himmelen: och si, Guds Englar stego derpå upp och neder.* *1 Mos. 35: 1; cap. 48: 3. Joh. 1: 51.

13. Och HERren stod der öfwerst uppå och sade: Jag är HERren, Abrahams din faders Gud och Isaacs Gud: Det landet, som du ligger uppå, skall jag gifwa dig och din säd.

14. Och din säd skall warda såsom stoftet på jorden; och du skall warda utspridd, wester ut, öster ut, norr ut och söder ut, och genom dig och din säd skola alla slägter på jorden warda wälsignade.* *1 Mos. 12: 3. 5 Mos. 12: 20. Gal. 3: 16.

Herrans löfte till Abraham och Isaac blifwer här förnyadt till Jacob och hans säd. Af Gud sjelf får han en stadfästelse på den wälsignelse, som fadren öfwer honom uttalat. Genom skilsmessan från föräldrahemmet war Jacobs hjerta beklämdt, och han wände sig till den sanne tröstaren. Denna afton, om någonsin, insomnade han säkert under brinnande bön, och sysselsatte sig med tankar på Guds nådiga löften till hans fader och förfäder. En trogen bön är för själen en stege från jorden till himmelen; men det är på Herrans ord och löften, det är på Christus sjelf, som en sådan bön grundar sig, det är Herren sjelf, som gifwer dessa löften, det är Hans sjelf, som gifwer bönens anda, det är således Han sjelf, som uppreser himlastegen. I Jacobs hjerta war denna stege upprest, innan han insomnade. Han wände sig till Gud, och Gud war wänd till honom. Jac. 4: 8. Således war i Jacobs själ ett samband mellan himmel och jord. I drömmens andespråk blifwer den sanna gudaktighetens hemlighet för honom förklarad. På en lefwande tafla, målad af den himmelska mästarens hand, får han öfwerskåda hufwudinnehållet af Guds rikes historia på jorden ifrån början till slut. Hela ändamålet med nådens rike är menniskornas frälsning. Från jorden till himmelen, från synden till rättfärdigheten, från döden till lifwet måste menniskan förlossas och upphöjas. Dertill behöfwes Guds werksamhet, Guds Sons nedstigande från himlen till jorden; Han och Hans englar äro werksamma till menniskornas frälsning och ledsagande på den rätta wägen. Guds Son, Herren af himmelen, stod öfwerst på denna stege, för att i tidens fullbordan sjelf stiga ned och sedan med en förklarad skara af frälsta menniskor uppstiga till härlighetens land igen. Emellertid stiga englar upp och ned för att uträtta Herrans befallningar. Denna himlastege betyder således de medel, som Gud förordnat till att derigenom meddela sig åt menniskorna, på det Han må föra dem till sig: Nådens rike på jorden, Kyrkan och nådesinrättningarne, Ordet och Sakramenterna, och i sjelfwa grunden, Christus, som är wägen, sanningen och lifwet. Christus är sjelf i sina ord och nådeslöften, och i den werksamhet, hwaruti Han för menniskorna uppenbarar sig; och den uppenbarelse, hwarmed Jacob nu benådades, war äfwen en sådan stege till himmelen. Wid foten af denna stege hwilar det trötta, swaga menniskobarnet, som är en länk i kedjan af Guds utwalda redskap att meddela wälsignelse åt jordens folk. Ensam och till hela det yttre utseendet så ringa och obetydlig hwilar der en wandrande främling, hwilkens efterkommande skola blifwa talrika som himmelens stjernor, stamfadren för folk och konungar, af hwilkens säd äfwen werldens Frälsare skall komma. Jacob wet icka af hwad han i Guds rike har att betyda, och det wore honom icke nyttigt, om han wisste det. I sig sjelf är han en fattig, syndig menniska, som nogsamt har ådagalagt, att han har ett syndigt och bedrägligt hjerta, såsom alla Adams barn. Men ett nådawal har träffat honom (Rom. 9: 16); af nåd har Gud utwalt honom, och inwiger honom nu under det stora templets stjernehwalf till den höga bestämmelsen. Hwarje Guds barn hwilar wid foten af himlastegen under Guds ögon och Hans englars wakt. O! hwilka härliga förmåner att wara ett Guds barn, att tro och lyda Honom!

15. Och si, jag är med dig och skall förwara dig, ehwart du far, och skall föra dig åter i detta landet igen.* Och skall icke öfwergifwa dig, till dess jag gör allt det jag dig sagt hafwer. *Wish. 10: 10, [et]c.

Gud lofwar nu att wara med honom på hans wandring i ensamheten och att föra honom lyckligt tillbaka till detta land, der han nu hwilade.

16. Då nu Jacob waknade upp af sin sömn, sade han: Wisserligen är HERren i detta rum, och jag wisste det icke.

Wäl wisste Jacob, att Gud är Herren öfwer himmel och jord, men att detta ställe war såsom en inwigd helgedom, så att han haft ett tempel till nattherberge, det wisste han icke. Någon uppenbarelse hade Jacob ännu aldrig sjelf erfarit; så mycket mera uppfylldes nu hans själ af helig bäfwan.

17. Och fruktade han sig och sade: Detta måste wara ett heligt rum; ty här bor wisserligen Gud, och här är himmelens port.

Guds uppenbarelse för honom i drömmen war skön och trösterik, men ett swagt och oheligt menniskobarn kan icke annat än uppfyllas af en genomträngande häpnad för den helige Gudens majestät, då Hans närwarelse förnimmes med yttringar af härlighetens krafter. Detta war ock orsaken, hwarföre Petrus, då han såg underwerket, föll till Jesu knä, sägande: Herre! gack ut ifrån mig; ty jag är en syndig menniska; ty en förskräckelse war kommen öfwer honom. Luc. 5: 8, 9.

18. Och Jacob stod upp om morgonen bittida och tog stenen, som han hade lagt under sitt hufwud, och reste honom upp till en wård,* och göt olja der ofwanuppå.† *1 Mos. 31: 45. †1 Mos. 31: 13; cap. 35: 14.

Jacob uppreste stenen till en minneswård. Icke blott för honom sjelf utan för andra skulle denna sten tjena till åminnelse af den underbara synen och det Evangelium från himmelen, som der för honom blifwit predikadt. Olja war ifrån de äldsta tider tillbaka bland Herrans trogna en bild af den Helige Andes upplysande, upplifwande och stärkande gåfwor och krafter. Genom smörjelse med olja skedde inwigningen till höga embeten, för att beteckna den delaktighet af Guds Andes nådegåfwor som de till kallelsen behöfde. Af helig och djup betydelse är således den ännu brukliga konungasmörjningen, ehuru af otron bespottad. I österlanden smörjes kroppen med olja, som ingnides för att hålla den smidig och kraftig under den förtorkande och utmattande hettan. Så behöfwer menniskan Guds Andes kraft för att kunna wandra i tron, uppfylla lifwets pligter, genomgå heta pröfningar och lidanden, och bära dagens hetta och tunga. Olja är det wanliga lysmedel i samma länder, i frånwaron af solens ljus. Menniskosjälen är genom synden inswept i natt och behöfwer den Helige Andes upplysning genom ordet, för att derigenom komma till rätt kännedom om Gud, och för att blifwa född till ett nytt lif i Christo. En sann kännedom af Christus är också förening med Honom, och Christus är lif och ande; i Honom lefwer den nya menniskan, i Honom bär hon frukt (Rom. 8: 9, 10). Ingen sann gudsdyrkan, ingen rätt gudstjenst är möjlig utan detta andeliga lif, utan denna förening med Christus i anden. Rätte tillbedjare skola tillbedja Fadren i Anden och sanningen. Gud är en Ande m. m., Joh. 4: 23, 24.

Då Jacob göt olja på denna minneswård, så wille han dermed uttrycka sin åstundan att i Anda och sanning tillbedja och tjena Gud, som der uppenbarat sig för honom. Andens gåfwor gifwer Gud åt dem, som tro på Hans ord, och i samma anda skola de tillbedja Honom, af samma anda skall hela deras wäsende, själ och hjerta och alla deras gerningar genomträngas och helgas. Andans ljus och Andans sinne måste gjutas öfwer allt det, som de för för händer hafwa. Då detta sker, är hwarje fläck på jorden ett tempel för en trogen själ, ett Bethel, ett Guds hus^[2].

Äfwen i christenheten är den ytliga gudstjensten utan tron och Andans sinne ungefär lika död och lika onyttig, som de arma hedningarnes bruk att smörja stenar. Den obotfärdige syndaren med det christna namnet smörjer sitt liflösa, stenhårda hjerta, sin egen afgud, och mutar sitt samwete med christendomens yttre bruk och iaktagelser, men Anden, lifwet och kraften saknas.

19. Och kallade det rummet för BethEl; men tillförene hette den staden Lus.

Bethel betyder Guds hus. Wid detta ställe låg en liten stad, som sedermera af Israels folk äfwen fick namnet Bethel, Guds stad. I Bethel blef på sednare tider förskräckligt afguderi rådande bland Israels folk. Detta börjades egentligen af Jerobeam, då det tio stammarne afföllo ifrån Salomos thronarfwinge. Utan twifwel åberopade Jerobeam, till bewis på rättmätigheten af sin förordning, just den omständigheten, att Bethel war ett heligt rum, emedan Gud der uppenbarat sig för patriarken Jacob.

20. Och Jacob gjorde ett löfte och sade: Om så är, att Gud blifwer med mig och förwarar mig på denna wägen, som jag reser, och gifwer mig bröd till att äta och kläder till att klädas med;* *1 Chr. 4: 10.

21. Och förer mig med frid åter hem igen till min fader: så skall HERren wara min Gud.

22. Och denne stenen, som jag upprest hafwer till en wård, skall warda ett Guds hus; och allt det du mig gifwer, det will jag gifwa dig tionde af.

Jacob uttrycker här sitt hjertas tacksamhet för den underbara nåd, han fått erfara, och för det löfte, Gud gifwit honom. Detta war å Guds sida ett förbund, och nu ingår äfwen Jacob å sin sida uti detta förbund med Herran. Han tror, att Gud skall försörja honom och hålla hwad Han lofwat, att föra honom med frid hem igen till sin fader. Han erkänner det för sin förbindelse att med hela hjertat tillhöra Gud, att helga detta rum och inrätta en ordnad gudstjenst, samt att gifwa Herran tionde af de gåfwor, som beskärdes honom. Tionden skulle wara liksom en skatt till den himmelske konungen, den rättmätige egaren af all ting i himmelen och på jorden. Han erkände dermed, att all ting tillhörde Honom, att man af Honom war beroende och såsom förläning innehade de jordiska förmåner och egodelar, som man från Honom undfått.

29. Capitel.

Jacobs tjenst, hustrur, fyra söner.

Då hof Jacob sin fot upp och gick in i det land, som österut ligger.

Hof upp sin fot är ett österländskt uttryck, som betyder: med glädje fortsatte han wandringen.

2. Och såg sig om, och si, der war en brunn på marken; och si, tre hjordar med får der när; förty hjordarne måste dricka af brunnen; och låg en stor sten för hålet på brunnen.

Stenen öfwer brunnen war nödwändig, att skydda den för flygsand, uttorkande hetta och obehöriga personer. I Arabien plägar man anlägga och betäcka brunnarne på wissa ställen i öknen, så att de alldeles icke synas, och egarne hafwa wissa märken, hwarigenom de kunna finna dem. Då wattentillgången är knapp, får en brunn icke begagnas, utan att de berättigades hjordar på en gång äro närwarande, på det wattenförrådet må blifwa rättmätigt utdeladt.

3. Och de plägade der församla alla hjordarna och wältra stenen ifrån brunnshålet och wattna fåren; och lade så åter stenen för hålet i sitt rum igen.

4. Och Jacob sade till dem: Mine bröder, hwadan ären I? De swarade: Wi äro af Haran.

5. Han sade till dem: Känner I ock Laban, Nahors son? De swarade: Wi känna honom wäl.

Laban war egentligen Nahors sonson, men sonsöner kallas ofta söner.

6. Han sade: Går honom ock wäl i hand? De swarade: Honom går wäl i hand; och si, der kommer hans dotter Rachel med fåren.

7. Han sade: Det är ännu bittida dags, och är icke ännu tid drifwa boskapen hem; wattner fåren och går bort med dem i bet.

8. De swarade: Wi kunna icke, förr än alla hjordarne komma tillsamman, och wi wältra stenen ifrån brunnshålet och wattna så fåren.

Icke stenens tyngd, utan de öfwerenskomna brunnsordningen hindrade dem att bortwältra stenen.

9. Medan han ännu talade med dem, kom Rachel med sin faders får; förty hon waktade fåren.

10. Då Jacob såg Rachel, Labans sin moderbroders dotter, och Labans sin moderbroders får, gick han till och wältrade stenen ifrån hålet på brunnen och wattnade Labans sin moderbroders får.

Då Rachel kom, woro brunnsegarnes hjordar samlade, och Jacob kunde nu öppna brunnen.

11. Och kysste Rachel; hof upp sin röst och gret.

Wid helsning och afsked war det mellan nära slägtingar brukligt att kyssas; så war landets sed. Jacob gret af glädje att hafwa funnit sin slägtinge så owäntadt, och erkänner med tacksam och rörd känsla en skickelse af Guds försyn i detta möte.

12. Och kungjorde henne, att han war hennes faderbroders och Rebeckas son; då lopp hon och kungjorde det sin fader.

13. Då nu Laban hörde om Jacob, sin systerson, lopp han emot honom och tog honom i sin famn och kysste honom och hade honom i sitt hus. Då förtäljde han honom allt, huru tillgått war.

Jacob berättar för Laban orsaken till resan, samt resans förlopp, och Laban fröjdade sig öfwer sin slägtinges ankomst.

14. Då sade Laban till honom: Nu wäl, du är mitt ben och mitt kött.* Och när han nu en månads långt hade warit när honom; *Dom. 9: 2.

15. Sade Laban till Jacob: Ändock du är min broder, skulle du fördenskull tjena mig för intet? Säg, hwad skall wara din lön?

16. Och Laban hade twå döttrar: den äldsta hette Lea, och den yngsta hette Rachel.

17. Men Lea war klenögd; Rachel war wäl skapad och hade ett dägeligt ansigte.

Lea hade swaga, matta ögon; deraf hennes namn: den matta. Rachel betyder lamm.

18. Till henne fick Jacob kärlek och sade: Jag will tjena dig i sju år för Rachel, din yngsta dotter.* *Os. 12: 12.

Rachel tjente sin fader och war honom således nyttig. Till ersättning för hennes tjenst erbjuder Jacob hennes fader sin tjenst på sju år. Det war brukligt på den tiden, och brukas ännu i Arabien och andra länder, att den som will taga en hustru, måste åt fadren gifwa skänker, som fastställas genom kontrakt, se cap. 34: 12. Jacob hade inga sådana skänker att bjuda, derföre tillbjuder han sin tjenst. Hans afstånd från föräldrahuset och det spända förhållandet till Esau afhöllo honom ifrån att begära dessa skänker hemifrån.

19. Laban swarade: Det är bättre jag gifwer dig henne, än en annan; blif när mig.

20. Så tjente Jacob sju år för Rachel; och tyckte det wara få dagar, så kär hade han henne.

21. Och Jacob sade till Laban: Få mig min hustru; ty nu är tid, att jag kommer i säng med henne.

22. Då bjöd Laban allt folket deromkring och gjorde bröllop.

23. Men om aftonen tog han Lea sin dotter och hade henne in till honom; och han låg när henne.

24. Och Laban fick sin dotter Lea Silpa till en tjenstepiga.

25. Om morgonen, si, då war det Lea. Och han sade till Laban: Hwi hafwer du det gjort mig? Hafwer jag icke tjent dig för Rachel? Hwi hafwer du bedragit mig?

Bruden war beslöjad och fördes om natten, efter landets sed, beslöjad in i brudkammaren, så att Jacob icke fick se hennes ansigte. Ännu brukas i Österlanden, att då en dotter bortgiftes, får hon en tjenstepiga med sig ur fadrens hus såsom enskild tillhörighet.

26. Laban swarade: Man gör icke så i wårt land, att man gifwer ut den yngsta förr än den äldsta.

27. Håll denna weckan ut, så will jag ock gifwa dig denna med, för den tjenst, som du ännu skall tjena mig i andra sju år.

Jacobs fortfarande tjenst war för Laban hufwudsaken, det andra war ett swepskäl. Han föreslår nu att efter bröllopsweckan slut äfwen gifwa Rachel åt Jacob till hustru, om han wille tjena honom andra sju år.

28. Jacob gjorde så och höll den weckan ut. Då gaf han honom Rachel sin dotter till hustru.

Rachels bröllop synes icke hafwa blifwit högtidligen firadt såsom Leas.

29. Och Laban gaf Rachel sin dotter Bilha till en tjenstepiga.

30. Så låg han ock när Rachel och hade Rachel kärare än Lea; och tjente honom framdeles i de andra sju åren.

Ett sådant giftemål med twänne systrar blef sedan i lagen förbjudet, 3 Mos. 18: 18. Och Christus säger uttryckligen, Matth. 19: 4, att det war ett sjelftaget syndigt bruk att hafwa mer än en hustru; men detta och mycket annat skedde på den tiden under Guds tålamod. Skriften gillar icke detta bruk, utan berättar det blott. Många fel och brister berättas om utmärkta personer i gamla förbundets tid, men af dessa må ingen draga den slutsats, att sådant är tillåtet. Gud behandlar ock menniskorna efter den tid, i hwilken de lefwa, och efter det mått af kunskap och ljus, som har blifwit dem beskärdt.

31. Men då HERren såg, att Lea wardt wanwörd, gjorde han henne fruktsam och Rachel ofruktsam.

Huru mången hemlig sorg, huru många förborgade lidanden ser Guds allwetande öga! Och hos Honom finnes ingen kärlekslös kallsinnig höghet, för hwilken ett nedtryckt menniskohjertas suckar äro för ringa att gifwa akt på.

32. Och Lea wardt hafwande och födde en son, den kallade hon Ruben och sade: HERren hafwer sett till min förtryckelse; nu warder min man hafwande mig kär.

Namnet Ruben fick sonen af modrens glödjerop: si, en son, och hon emottager honom såsom en gåfwa af Gud till tröst i sitt lidande.

33. Och wardt åter hafwande och födde en son och sade: HERren hafwer hört, att jag är wanwörd, och hafwer desslikes denne gifwit mig; och kallade honom Simeon.

Simeon betyder hörande, bönhörelse. Ruben och Simeon, Leas första söner, fingo namn, som skulle utgöra en fortfarande lefwande tacksägelse, derföre att Gud hade sett och hört hennes sorg och bönesuckar.

34. Åter wardt hon hafwande och födde en son och sade: Nu warder min man åter hållande sig till mig, ty jag hafwer födt honom tre söner; derföre kallade hon honom Levi.

Levi: tillgifwenhet, uttrycker Leas förhoppning.

35. Fjerde resan wardt hon hafwande och födde en son och sade: Nu will jag tacka HERran; derföre kallade honom honom Juda och wände så igen att föda.

Juda: prisad. Den glada modren tackade Herran och wille hafwa en beständig påminnelse att fortfarande prisa Honom. Af Juda stam är Christus, högtlofwad i ewighet.

30. Capitel.

Rachels knorr. Jacobs barn, lön.

Då Rachel såg, att hon födde Jacob intet, afundades hon sin syster och sade till Jacob: Skaffa mig ock barn, eljest dör jag.

2. Jacob wardt ganska wred på Rachel och sade: Icke är jag Gud, som dig förmenar din lifs frukt.

3. Men hon sade: Si, der är min tjenstepiga Bilha; lägg dig när henne, att hon må föda i mitt sköt, och jag warder dock uppbyggd genom henne.* *1 Mos. 16: 2.

Familj kallas i grundtexten hus, och barnens födelse är derföre husets uppbyggande.

4. Och gaf honom så Bilha, sin tjenstepiga, till hustru, och Jacob lade sig när henne.

5. Och så wardt Bilha hafwande och födde Jacob en son.

6. Då sade Rachel: Gud hafwer dömt min sak och hört min röst och gifwit mig en son: derföre kallade hon honom Dan.

Efter tidens sed tillhörde de barn, som sålunda föddes, frun, som war tjenstepigans egarinna, då det war skedt efter fruns önskan. Dan betyder: Han (Gud) har dömt.

7. Åter wardt Bilha, Rachels tjensteqwinna, hafwande, och födde Jacob den andra sonen.

8. Då sade Rachel: Gud hafwer omwändt det med mig och min syster, och jag får öfwerhanden; och hon kallade honom Naphthali.

Naphtali betyder min seger. I de twå namn, som Rachel gaf åt sina antagna barn, uttalar sig icke den ödmjukhet och det tacksamma sinne, som i de namn, hwilka Lea gaf åt sina barn. Hon afundades sin syster, yttrade häftigt missnöje (v. 1), och öfwer Bilhas twänne barn wisar hon ett slags egenkär belåtenhet. Dan och Naphthali föddes troligen kort efter Levi och Juda.

9. Då nu Lea såg, att hon hade wändt igen att föda, tog hon sin tjenstepiga Silpa och gaf henne Jacob till hustru.

10. Så födde Silpa, Leas tjensteqwinna, Jacob en son.

11. Då sade Lea: Rustig; och kallade honom Gad.

Rustig, grt.: till lycka. Gad: lycka.

12. Derefter födde Silpa, Leas tjensteqwinna, Jacob den andra sonen.

13. Då sade Lea: Wäl mig; förty döttrarne skola säga mig salig; och hon kallade honom Asser.

Asser: sällhet.

14. Ruben gick ut om hweteanden, och fann liljor på marken och hade dem hem till sin moder Lea. Då sade Rachel till Lea: Gif mig en del af din sons liljor.

15. Hon swarade: Hafwer du icke nog, att du hafwer tagit min man bort, och will desslikes taga min sons liljor? Rachel sade: Nu wäl, låt honom denna natten sofwa när dig för din sons liljor.

Dessa liljor tros af uttolkare hafwa warit en ört, som har långa breda blad och en hwitgrön fembladig blomma, hwilken i hweteanden i Maj bär små runda släta äpplen af en dunkelgul färg, som äro helt och hållet uppfyllda med frökorn. Dessa frön, om de ätas, förorsaka lätta anfall af dufwenhet och yrsel i hufwudet. Från de äldsta tider tillbaka och och ännu i denna dag anser man dessa äpplen i Österlanden såsom ett botemedel mot ofruktsamhet, och somliga hafwa derom den tanken, att de kunna upptända kärlek och tillgifwenhet. Rachel hoppades deraf bot för sin ofruktsamhet. Äfwen deruti wisade hon en syndig egenwilja, att hon med egna påfund wille uppnå målet för sin önskan; men hon blef ytterligare straffad och förödmjukad, hon förblef ofruktsam, under det Lea ännu födde twå söner och en dotter. Dessa äpplen (dudaim) hade ingen sådan werkan, som hon hoppades. Denna planta (Mandragora vernalis) är i Palestina temligen allmän, men i Mesopotamien, der Rachel bodde, måste den hafwa warit sällsynt, efter den ansågs såsom ett rart fynd. Ruben war då omkring fyra år gammal.

16. Då nu Jacob kom om aftonen af marken, gick Lea ut emot honom och sade: När mig skall du ligga; förty jag hafwer köpt dig för min sons liljor. Och han låg när henne den natten.

17. Och Gud hörde Lea, och hon wardt hafwande och födde Jacob den femte sonen.

18. Och sade: Gud hafwer lönt mig, för det jag gaf min man min tjenstepiga; och hon kallade honom Isaschar.

Isaschar: detta är lönen. Hon trodde, att hon hade gjort en god gerning. Huru stor okunnigheten war, och huru ofullkomligt det rätta sedlighetsbegreppet då war kändt i Mesopotamien, wisar Lea med dessa ord.

19. Åter wardt Lea hafwande och födde Jacob den sjette sonen.

20. Och sade: Gud hafwer wäl försett mig; nu warder åter min man boende när mig, ty jag hafwer födt honom sex söner; och kallade honom Sebulon.

Sebulon: boning.

21. Derefter födde hon en dotter och kallade henne Dina.

Dina: den fridömda, oskyldiga. Dina föddes troligen under det sista af de sju åren af Jacobs tjenst.

22. Men Gud tänkte på Rachel och hörde henne och gjorde henne fruktsam.

23. Då wardt hon hafwande och födde en son och sade: Gud hafwer min smälek ifrån mig tagit.

24. Och kallade honom Joseph och sade: HERren gifwe mig ännu en son härtill.

Joseph: han skall föröka (Gud gifwe ännu flera!). Hennes önskan gick i fullbordan, hon födde ännu en son, men det blef hennes död.

25. Då nu Rachel hade födt Joseph, sade Jacob till Laban: Låt mig färdas och resa hem till mitt och i mitt land.

Nu är Jacobs högsta önskan uppfylld, han har fått en son af Rachel, som han så ömt älskade. Nu blifwer fäderneslandet för honom dyrbarare, han önskar sig ett eget hem, han tänker uppå Herrans löfte, att i hans säd skulle jordens slägter wälsignas, och detta löfte tillämpade han sannolikt på Joseph, den förste sonen af Rachel, den hustrun, som intog första rummet i hans hjerta.

26. Gif mig mina hustrur och mina barn, som jag hafwer tjent dig för, att jag må färdas; förty du wet, hwad jag hafwer gjort dig för en tjenst.* *1 Mos. 31: 41.

27. Laban sade till honom: Kan jag icke finna nåd för dina ögon? Jag förnimmer, att HERren hafwer wälsignat mig för din skull.

28. Säg, hwad lön skall jag gifwa dig?

29. Men han sade till honom: Du wet, huru jag hafwer tjent dig, och hwad boskap du hafwer under mig.

30. Du hade litet, förr än jag kom, men nu är du rik worden; och HERren hafwer wälsignat dig för min skull. Och nu, när skall jag ock något bestyra till mitt hus?

Herren hafwer wälsignat dig efter min fot, Hans wälsignelse har följt i mina spår.

31. Laban sade: Hwad skall jag då gifwa dig? Jacob sade: Du skall allsintet gifwa mig; utan om du will göra mig det jag säger, så skall jag ännu beta och wakta dina får.

32. Jag will i dag gå igenom alla dina hjordar, och skilj du derifrån alla fläckiga och brokiga får och alla swarta får ibland lammen och kiden: hwad nu sedan brokigt och fläckigt blifwer, det skall wara min lön.

Alla lamm, som sedan af de hwita fåren föddes brokiga och fläckiga, skulle tillhöra Jacob såsom lön.

33. Så warder mig min rättfärdighet betygande i dag eller morgon, när dertill kommer, att jag skall taga min lön af dig; alltså, att hwad som icke fläckigt eller brokigt, eller ock hwad swart är ibland lammen och kiden, det ware en tjufnad med mig.

34. Då sade Laban: Jag är tillfrids, blifwe som du sagt hafwer.

Laban upptog med rätta Jacobs begäran med glädje, ty swarta och fläckiga får och getter woro der sällsynta.

35. Och han skilde i den dagen ut spräckliga och brokiga bockar och alla fläckiga och brokiga kid, der som ju något hwitt war uppå, och allt det swart war ibland lammen; och fick det sina barn i händer.

36. Och lät blifwa tre dagsleder långt emellan sig och Jacob. Så betade Jacob det öfwer war af Labans hjord.

Alla swarta och fläckiga får och getter skilde Laban ifrån hjorden, och trodde sig derigenom wara så mycket säkrare, att Jacobs lön skulle blifwa ganska ringa. Han sörjde för att denna hjord, hwaruti swarta och fläckiga får funnos, skulle hållas så långt ifrån den hjord, som Jacob waktade, att ingen sammanblandning möjligen kunde ske. Laban ådagalägger på en gång klokhet och korttänkthet. Han wille behålla Jacob i sin tjenst, emedan han såg, att Guds wälsignelse war med Jacob, men han tänkte icke på, huru lätt Gud kunde wända wälsignelsen till Jacobs fördel, ehuru han erkände, att denna wälsignelse kom för Jacobs skull, v. 27.

37. Men Jacob tog gröna aspekäppar, hassel och kastanje och barkade hwita ränder deruppå.

38. Och lade käpparne, som han barkat hade, i dryckeshoarna för hjordarne, som der komma måste och wattnas; att de skulle hafwande warda, när de kommo till att dricka* *1 Mos. 31: 12.

39. Alltså wordo hjordarne hafwande öfwer käpparne, och födde fläckiga, spräckligt och brokigt.

40. Då afskilde Jacob lammen, det icke brokigt och allt det swart war, och lät dem in till Labans hjord, och gjorde sig en egen hjord, den lät han icke till Labans hjord.

41. Men när den tidfödda hjorden lopp, lade han käpparne i hoarne för hjordens ögon, så att de wordo hafwande öfwer käpparne.

42. Men när de senfödde lupo, lade han dem icke deruti. Så wordo då de sidfödlingar Labans, och de tidfödlingar Jacobs.

43. Deraf wardt mannen öfwermåttan rik, så att han hade mycken får, tjenarinnor och tjenare, kameler och åsnor.

Jacob måste hawa gifwit mycket noga akt uppå allehanda naturomständigheter, hwartill herdalifwet erbjuder så många tillfällen, och kände således, huru det medel, som här omtalas, skulle werka. Det som kallas att förse sig, har enligt erfarenheten under wissa omständigheter werkan på fostret i moderlifwet hos menniskan, hwilket försigtiga mödrar derföre med rätta söka att undwika, och dessutom kan tankens kraft och den lugna öfwerläggningen i de flesta fall helt och hållet motverka och omintetgöra det intryck, som skett på ögonen och inbillningskraften. Men hos djuren kan ingen sådan motwerkan ega rum, derföre werkade Jacobs medel på boskapen i betydligt omfång. Nu är detta medel wäl kändt, och begagnas ofta af herdar och landtmän. Tidfödlingar äro de lamm, som komma i Februari eller slutet af Januari månad. Dessa äro kraftiga, emedan fåren om sommaren och hösten haft rikligt bete; men om wåren eller i början af sommaren kunna fåren icke alstra så kraftiga lamm, emedan winterbetets knapphet och winterkylan förswaga dem. Dessa sednare lamm komma mot hösten och kallas här sidfödlingar. I Österlanden erhålles nemligen af ett får twå gånger om året ett lamm, det ena i Februari och det andra i slutet af sommaren. Jacob hade således en utwäg att sörja derför, att hans hjord blef kraftigare än Labans.

Att Jacobs handlingssätt war fullkomligt redligt, säger icke Skriften, utan berättar blott huru han gjorde. Laban hade handlat oredligt emot honom, och måhända tänkte Jacob, att detta kunde gifwa honom någon rätt att wedergälla Laban med samma mynt. Först och främst måste wi komma ihåg, att Jacob icke war en christen, och att det rena christliga begreppet om redlighet icke hos honom får wäntas. Likwäl wisste han nog, att han icke gjorde rätt, och han blef derföre framdeles genom Herrans styrelse agad. Det war otro, som war grunden till hans förfarande. Herren hade lofwat att wälsigna honom, och detta hade Han säkert gjort, utan att Jacob sjelf hade behöft begagna sig utaf ett sådant medel. Men att nu Herren gaf den utlofwade wälsignelsen åt Jacob äfwen i det timliga, oaktadt Jacobs otro, är ett ytterligare bewis på Guds outtröttliga barmhertighet och tålamod med sina trognas många fel och swagheter. Han straffar dem för felen. Han ledsagar dem med sin Anda, så att swagheterna småningom öfwerwinnas, men Han wänder icke ifrån dem sitt wakande öga och sin wälsignade hand.

31. Capitel.

Jacob flyr. Laban hinner honom upp. De göra förbund.

Och kom för honom Labans barns tal, att de sade: Jacob hafwer kommit allt wår faders gods till sig, och af wår faderas gods hafwer han sådana rikedomar samkat.

2. Och Jacob såg på Labans ansigte, och si, det war icke sådant emot honom, som i går och förrgår.

Laban hade flera barn än Lea och Rachel, Jacobs hustrur, och desse öfrige af Labans barn sågo med afund Jacobs lycka. Både hos dem och hos Laban gaf denna afund ett dödsstyng åt kärleken, I går och förrgår betyder tillförene.

3. Och HERren sade till honom: Far åter in i dina fäders land och till dina fränder; Jag will wara med dig.

Tiden war nu kommen, att Herren wille uppfylla Jacobs bön att föra honom tillbaka till fäderneslandet (cap. 28: 15), och detta blef nu för Jacob uppenbaradt.

4. Då sände Jacob och lät kalla Rachel och Lea ut på marken till sin hjord.

5. Och sade till dem: Jag ser eder faders ansigte, att det icke sådant emot mig, såsom i går och förrgår; men min faders Gud hafwer warit med mig.

6. Och I weten, att jag hafwer tjent eder fader af alla mina krafter.

7. Och han hafwer beswikit mig och nu tio resor förwandlat min lön; men Gud hafwer honom det icke tillstadt, att han skulle göra mig skada.

8. När han sade: De brokiga skola wara din lön, så bar hela hjorden brokigt; men när han sade: De spräckliga skola wara din lön, så bar hela hjorden spräckligt.

9. Så hafwer Gud wändt eder faders gods ifrån honom och gifwit det mig.

Laban hade ändrat lönekontraktet flere gånger.

10. Ty när aflotiden kom, hof jag upp mina ögon och såg i dröm, och si, gumrarne sprungo på de spräckliga, fläckiga och brokiga hjordarne.

11. Och Guds Engel sade till mig i drömmen; Jacob; och jag swarade: Här är jag.

12. Men han sade: Häf upp dina ögon, och si, gumrarne springa på de spräckliga, fläckiga och brokiga fåren; förty jag hafwer allt sett, hwad Laban gör dig.

Gud hade således tydligen wisat Jacob, att han icke hade behöft att hjelpa sig sjelf med sitt egna påfund. Gud wille gifwa honom wälsignelse af hjorden, och troligen hade den blifwit ännu rikligare, om Jacob hade helt och hållet lemnat saken i Herrans hand. (Grt. v. 10: Gumrarne, som springa på fåren, äro spräckliga, fläckiga och brokiga). Här antyddes klart, att orsaken till Jacobs framgång icke låg uti hans egen klokhet och det medel han begagnade, utan hade en helt annan grund. Sådan dröm hade Jacob troligen haft, innan han ingick kontraktet med Laban, så att det war denna uppenbarelse, som låg till grund för hans begäran, att allt som af hjorden blef swart och fläckigt skulle blifwa hans lön. Så mycket lättare hade Jacob kunnat weta, att något eget tillgörande genom hans hemliga medel icke behöfdes.

13. Jag är Gud i BethEl, der du hafwer smort stenen* och gjort mig der ett löfte;† nu gör dig redo och far utaf detta landet och far in i ditt födsloland igen. *1 Mos. 28: 18, †20.

Här berättar Jacob nu en annan uppenbarelse (v. 3) som han just haft efter förloppet af de sex åren, under hwilka han tjente hos Laban för lön af hjorden.

14. Då swarade Rachel och Lea och sade till honom: Wi hafwa hwarken del eller arf i wår faders hus mer.

15. Hafwer han dock hållit oss lika som främmande: förty han hafwer sålt oss, och förtärt wårt wärde.

16. Derföre hafwer Gud frånwändt wår fader hans rikedomar till oss och wåra barn. Allt det Gud dig nu sagt hafwer, det gör.

17. Så gjorde Jacob sig redo och satte sina barn och hustrur på kameler,

18. Och förde bort all sin boskap och alla sina håfwor, som han hade förwärfwat i Mesopotamien; på det han skulle komma till sin fader Isaac i Canaans land.

19. Men Laban war gången bort till att klippa sin hjord. Och Rachel stal sin faders beläten.

Fårklippningen hos rika personer warade flere dagar; hela familjen begaf sig till hjorden, anförwandter och wänner blefwo bjudna, så att det war en glädjefest.

De beläten, som Rachel stal ifrån sin fader woro små afgudabilder (grt: Terafim) af mensklig gestalt, som begagnades såsom husgudar. De troddes medföra lycka för huset, och man plägade rådfråga dem i wigtiga angelägenheter (Dom. 18: 5–17); men det är obekant, på hwad sätt man trodde sig erhålla swar. Dessa afgudabilder syftade sannolikt ursprungligen på paradisets Cherubim, cap. 3: 24. Kännedom om wäsendet och gestalterna af Cherubim bibehöll sig allt ifrån utgången af paradiset till Mosis tid genom den muntliga underwisning, som gick i arf från slägte till slägte. Namnet Terafim är troligen det Chaldeiska uttalet af Serafim, (eldiga, glänsande) englawäsen, som omtalas Es. 6: 2, och som äro ett annat namn för Cherubim. Då woro Terafim ett utartande och wanställande af den ursprungliga uppenbarelsen, på samma sätt som kors och Christusbilder ofta i christenheten missbrukas till widskepliga ändamål. Detta slags afguderi ansåg man kunna förenas med den sanne Gudens dyrkan. Laban dyrkade Gud, men hade tillika Terafim. Sauls dotter Michal, Davids hustru, hade äfwen ett sådant Terafimsbeläte, 1 Sam. 19: 13, 16, som måste hafwa warit mycket större än Labans, hwilka Rachel lätt kunde gömma under kamelsadeln, v. 34. Den fromme konungen Josia utrotade äfwen detta slags afgudar. Rachel wille måhända genom dessa Terafim skaffa sig huslig lycka, eller göra det omöjligt för Laban att af sina Terafim få weta, hwarthän Jacob hade flytt.

20. Alltså stal Jacob Laban af Syrien hjertat, att han honom icke tillsade, då han flydde.

Att stjäla någons hjerta bet. göra i smyg.

21. Så flydde han, och allt det hans war, gjorde sig redo och for öfwer elfwen och stämde åt Gileads berg.

Elfwen är Euphrat. Gilead war bergstrakten norr om ”elfwen” Jabbok (v. 22, 23).

22. På tredje dagen wardt det Laban sagdt, att Jacob flydde.

23. Och han tog till sig sina bröder och jagade efter honom sju dagsleder; och hann honom på det berget Gilead.

24. Men Gud kom till Laban af Syrien i dröm om natten, och sade till honom: Förwara dig, att du intet talar till Jacob annat än godt.

25. Och Laban nalkades intill Jacob. Men Jacob hade uppslagit sina tjäll på berget: och Laban med sina bröder slog desslikes sina tjäll uppå berget Gilead.

26. Då sade Laban till Jacob: Hwad hafwer du gjort, att du hafwer stulit mitt hjerta och bortfört mina döttrar lika som de der med swärd gripna wore?

27. Hwarföre hafwer du det fördolt, att du skulle fly, och hafwer stulit dig ifrån mig och hafwer icke tillsagt, att jag måtte hafwa ledsagat dig med fröjd, med sjungande, med bugande och harpande?

28. Och hafwer icke låtit mig kyssa mina barn och döttrar? Du hafwer dårligen gjort.

29. Och jag hade wäl så mycken makt, att jag kunde göra eder ondt; men eder faders Gud sade till mig i går: Förwara dig, att du intet talar till Jacob utan godt.

30. Och medan du ju wille fara och åstundade så mycket efter din faders hus; hwarföre hafwer du då stulit mig mina gudar?

Ännu tydligare än förut fick Laban erfara, att Gud war Jacobs beskyddare. Hans fick befallning af Herran att icke företaga något ondt emot Jacob. Nu wisar Laban en låtsad wälwilja.

31. Jacob swarade och sade till Laban: Jag fruktade, att du skulle hafwa tagit dina döttrar ifrån mig.

32. Men när hwilken du finner dina gudar, han må dö här för wåra bröder. Sök efter ditt när mig, och tag det. Men han wisste icke, att Rachel hade stulit dem.

33. Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda tjensteqwinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i Rachels tjäll.

34. Då tog Rachel belätena och lade dem under kamelhalmen och satte sig derpå. Men Laban ransakade öfwer hela tjället och fann intet.

Kamelhalmen, grt.: kamelsadeln.

35. Då sade hon till sin fader: Min herre, war icke wred; förty jag kan icke stå upp emot dig; förty det går med mig efter qwinnosätt.* Så sökte han och fann icke belätena. *1 Mos. 18: 11.

Efter tidens bruk war detta tilstånd ansedt för orent, så att Rachel efter sitt föregifwande war pligtig att hålla sig afskild, och Laban måste akta sig att icke komma henne nära. Lagens föreskrifter, som gåfwos på långt sednare tid, grundade sig alltså äfwen härutinnan på urgamla bruk och grundsatser, och dessa hade utan twifwel sin betydelse.

36. Och Jacob wardt wred och kifwade med Laban och sade till honom: Hwad hafwer jag misshandlat eller syndat, att du är så het på mig?

37. Du hafwer ransakat all min boting, hwad hafwer du funnit af din boting? Lägg det der för mina och dina bröder, att de döma emellan oss båda.

38. Tjugu år hafwer jag warit när dig, dina får och getter hafwa icke warit ofruktsamma, wädrarne af din hjord hafwer jag icke ätit.

39. Det af djuren rifwet war, hade jag icke till dig, jag måste det betala; du äskade det af min hand, ehwad det war dag eller natt mig ifrån stulet.* *2 Mos. 22: 12.

40. Om dagen war jag wanmäktig för hettas skull, om natten för köld; och min sömn wek ifrån mina ögon.

Om dagen är hettan stark, och om natten är skarp köld i dessa länder. Herdarne uppehålla sig ute på marken och måste wara mycket waksamma.

41. Så hafwer jag i tjugu år tjent i ditt hus: fjroton för dina döttrar, och sex för din hjord; och du hafwer tio resor förwandlat min lön.

42. Hwar min fader Abrahams Gud och Isaacs fruktan* icke hade warit på min sida; du hade låtit mig gå blottan ifrån dig. Men Gud hafwer ansett min förtryckelse och arbete och straffade dig i går. *Es. 8: 13.

Jacob hade i sin flykt från Laban handlat alldeles redligt och icke tillegnat sig det allraminsta, som icke med full rätt tillhörde honom. Laban kunde endast förebrå honom, att afresan hade skett hemligt, men Jacobs tillkännagifwer frimodigt en alldeles tillräcklig grund, hwarföre han hemligen skilt sig från sin swärfader.

43. Laban swarade och sade till Jacob: Döttrarne äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarne äro mina hjordar, och allt det du ser är mitt: hwad kan jag i dag göra mina döttrar eller deras barn, som de födt hafwa?

Dessa ord säger icke Laban i ond mening; han will nu förswara sig; han wisar en wälwilja, såsom om Jacobs familj och egodelar lågo honom om hjertat såsom en tillhörighet, så att han derföre icke wille skada dem.

44. Så kom nu och låt oss göra ett förbund, jag och du; som skall wara ett wittnesbörd mellan mig och dig.

45. Då tog Jacob en sten och reste honom upp till en wård.

46. Och sade till sina bröder: Hemter upp stenar; och de togo stenar och gjorde en rösa och åto uppå samma rösa.

47. Och Laban kallade henne Jegar Sahaduta; men Jacob kallade henne Gilead.

Jegar Sahaduta betyder detsamma som Gilead eller Galed, nemligen wittnesbörd.

48. Då sade Laban: Denna stenrösan ware i dag wittnesbörd emellan mig och dig; deraf kallar man henne Gilead:

49. Och ware en wård; ty han sade: HERren se härtill emellan mig och dig, då wi komma ifrån hwarannan.

Och ware en wård, grt.: och Mizpa. Jacob kallade denna minneswård icke blott Galed utan Mizpa, med den bön, att Herren sjelf måtte hålla wård och makt öfwer detta förbund. Mizpa betyder wård, wakt, wakttorn. Der uppstod sedan en stad, som äfwen behöll namnet Mizpa och under Domarenas tid blef ett slags hufwudstad.

50. Hwar du beswärar mina döttrar eller tager andra hustrur deröfwer: här är ingen menniska med oss; men si, Gud är wittne emellan mig och dig.

51. Och Laban sade ytterligare till Jacob: Si, detta är stenrösan, och detta är wården, som jag upprest hafwer emellan mig och dig.

52. Samma rösan ware wittne, och wården ware desslikes wittne, om jag far här öfwer till dig, eller du far öfwer denna rösan och wården till mig, till att göra skada.

53. Abrahams Gud och Nahors Gud och deras fäders Gud ware domare emellan oss. Och Jacob swor honom wid Isaacs sin faders fruktan.

Ehuru Laban war afgudadyrkare, så war dock den sanne Guden för honom helig. Isaacs fruktan betyder: Gud, som Isaac tillbad och fruktade.

54. Och Jacob offrade offer på berget och bjöd sina bröder, att de skulle äta bröd. Och då de hade ätit, blefwo de på berget öfwer natten.

Då förbund stiftades, så woro förbundsoffer wanliga, och högtidligheten slutade med en förbundsmåltid såsom ett insegel på wänskapen.

55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, kysste sina barn och döttrar; wälsignade dem och for sina färde och kom hem till sitt igen.

32. Capitel.

Mahanaim. Jacobs budskap, bäfwan, bön, skänker, brottande.

Men Jacob for sin wäg, och Guds englar mötte honom.

2. Och då ha såg dem, sade han: Detta är Guds härar;* och kallade det rummet Mahanaim. *2 Kon. 6: 17. Ps. 34: 8.

Mahanaim betyder twå härar. Jacob hade blifwit befriad från en stor fara, men en annan förestår honom. Han måste frukta sin broder Esaus wrede, och Esau war en mäktig man. För att styrka Jacobs tro, låter Herren honom skåda twå englaherar, af hwilka han troligen såg en bakom och den andra framför sig, för att göra honom förwissad, att han icke behöfde frukta fiendtliga anfall, ware sig från Mesopotamien eller Esaus hemland, Seirs berg. Huru tröstande måtte denna syn hafwa warit för den nedslagne mannens hjerta! Han kom nu wärnlös till ett land, der han egentligen war en främling; något annat skydd än Guds gifna löfte hade han icke att påräkna. Då Herren skyddar och ledsagar sina trogna med härar af dessa osynliga, mäktiga andar, hwilka äro utsända till deras tjenst, som saligheten ärfwa skola, Ebr. 1: 14, så gå de segrande ur hwarje strid. Ja, fridens Gud styrer ofta så, att deras fiender fatta fredliga tankar emot dem, såsom det här skedde med Laban och Esau.

3. Men Jacob sände bud framför sig till sin broder Esau in uti Seirs land, i Edoms ängd;

4. Och befallde dem och sade: Så säger minom herra Esau: Din tjenare Jacob låter säga dig: jag hafwer warit ute när Laban och hafwer allt härtill warit ibland främmande;

5. Och hafwer fä och åsnor, får, tjenare och tjenarinnor; och hafwer utsändt och låtit dig, minom herra, det bebåda, på det jag måtte finna nåd för dina ögon.

Ehuru Jacob såg den tröstande synen af dessa englahärar, sända att skydda honom, gjorde han dock hwad han kunde, för att försona sin broder; detta war hans pligt. Många swåra erfarenheter och pröfningar samt synd och olydnad å ena sidan, och å den andra sidan Guds faderliga aga, beskyddande och uppfostrande nåd, wälsignelse, underwisning och tröst hade både förödmjukat och renat Jacobs hjerta och sinne. En frukt af denna sinnesändring är nu också hans önskan att försona den förtörnade brodren. I det han kallar Esau sin herre, afstår han helt och hållet ifrån alla anspråk på det företräde, som förstfödslorätten medförde; han lemnar det uti Guds hand att deruti göra efter sin heliga wilja. Uti Jacobs handlingssätt wisar sig sålunda ödmjukhet och bemödande att godtgöra begångna fel. En sådan ödmjukhet och ett sådant bemödande får icke saknas, så snart Guds Anda hos en menniska har fått werka andligt sinne; saknas de, så är det ett tecken, att den sanna fromheten saknas. Härmed afstod icke Jacob ifrån förstfödslorättens wälsignelse, utan ifrån allt egenmäktigt bruk deraf.

6. Buden kommo igen till Jacob och sade: Wi kommo till din broder Esau, och han reser emot dig med fyrahundrade män.

7. Då fruktade Jacob storligen och war förfärad; och skifte folket, som war när honom, och får och fä och kameler i twå skaror.

8. Och sade: Om Esau kommer på den ena skaran och slår honom, så må den andra undkomma.

I stället för en glädjande och lugnande underrättelse fick Jacob weta, att Esau kom emot honom med 400 man. Icke underligt, att hans hjerta bäfwade; han kände sin borders stolta och häftiga sinne, och afsigten med detta manskap wisste han icke. Troligast är, att Esau war sysselsatt med inkräktning af Seirs land, och hade detta manskap omkring sig. Då han nu fick höra, att Jacob war i annalkande, wille han möta honom, sanolikt för att hämnas den gamla förolämpningen, men Gud stämde hans hjerta annorlunda på wägen. Såsom Jacob delade sitt folk och sina hjordar, så göra ofta karavanerna ännu i Österlanden, då fara är att frukta.

9. Ytterligare sade Jacob: Gud min fader Abrahams, Gud min fader Isaacs, HERre, du som till mig sagt hafwer: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag will göra dig godt;* *1 Mos. 31: 13.

10. Jag är för ringa till all den barmhertighet och all den trohet, som du med din tjenare gjort hafwer; förty jag hade icke mer än denna stafwen, då jag gick öfwer denna Jordanen, och nu är jag till twå skaror worden.

11. Hjelp mig utur min broders hand, utur Esaus hand; ty jag fruktar för honom: att han icke kommer och slår mig både mödrar och barn.

12. Du hafwer sagt: Jag will göra dig godt och göra din säd såsom sanden i hafwet, den så mycken är, att han ej kan räknas.* *1 Mos. 28: 13, [et]c.

Icke i sin egen klokhet sökte Jacob skydd emot det anfall han fruktade; utan han wänder sig till Gud, och från djupet af hans själ strömmar en härlig bön, ödmjuk och brinnande, såsom hans hjerta nu war. Guds löften åberopar han sig, på dessa will han bygga. Detta war tro. Dernäst bekänner han sin ringhet och owärdighet, och att allt det goda, han fått erfara, war en frukt af Guds blotta nåd och barmhertighet. Detta war ödmjukhet. Dernäst anropar han Gud om nåd och förlossning och åter tager han sin tillflykt till Guds nådelöfte. Han börjar och slutar sin bön i tron på Herrans ord, bekänner sin ringhet och prisar Guds barmhertighet. Här finnas således alla grunddragen af en sann bön. Han blef bönhörd, ty fastän han icke kände Jesu namn, så bad han ändock i Jesu namn, d. ä. i tron på Herrans ord, och detta war Christi ord.

13. Och han blef der den natten och tog af det han för handen hade, skänker till sin broder Esau:

14. Tuhundrade getter, tjugu bockar, tuhundrade får, tjugu wädrar;

15. Och trettio däggande kameler med deras föl; fyrtio kor och tio oxar tjugu åsninnor med tio föl,

16. Och fick dem under sina tjenares händer, ju hwar hjorden för sig, och sade till dem: Går framför mig och låter wara rum emellan den ena hjorden efter den andra

17. Och bjöd den första och sade: När min broder Esau möter dig och frågar dig: Hwem hörer du till, och hwart will du, och hwem hörer det till, som du drifwer för dig?

18. Skall du säga: Det hörer din tjenare Jacob till; han sände sin herra Esau skänker och kommer här efter.

19. Så bjöd han ock den andra och den tredje och alla dem, som gingo efter hjorden, och sade: Som jag hafwer sagt eder, så säger till Esau, när I finnen honom.

20. Och säger ju det med: Si, Jacob din tjenare är efter oss. Förty han tänkte: jag will blidka honom med den skänken, som går före mig; sedan will jag se honom; kan hända, att han undfår mig wäl.

Med broderlig kärlek och klok beräkning gör nu Jacob ett ytterligare försök att försona sin broder. Han delade sina skänker, för att flere gånger förorsaka ett wälgörande intryck på hans hjerta, och för att gifwa honom tid att öfwerwinna all owilja och oförsonlighet.

21. Så gingo skänkningarne fram före honom; men han blef den natten i lägret.

22. Och stod upp om natten och tog sina twå hustrur och de twå tjensteqwinnorna och sina elfwa barn och for till wadet Jabbok.

23. Tog dem och förde dem öfwer elfwen, så att det han hade, kom öfwer.

Jabbok är en elf, som uppkommer i bergen på östra sidan af Jordanfloden och flyter ut i denna flod, midt emellan Genezareth och Döda hafwet. Denna elf blifwer nästan torr i den heta årstiden. Då Israeliterna kommo från Egypten, bodde Ammoniterna på södra sidan om Jabbok och Amoriterna på den norra.

24. Och han blef på den sidan allena. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnan upgick.* *Os. 12: 4.

Jacob qwarblef ensam på norra sidan om Jabbok; han wille i enslig bön umgås med sin Gud; allt hwad som war honom dyrbart, allt hwad han egde hade han liksom lemnat i Guds hand, och nu skulle den största och wigtigaste striden för Jacob afgöras. Hwad som stod i hans makt hade han gjort för att försona sin broder, nu wille han öfwerlemna allt åt Gud. Åt Gud will han nu öfwerlemna sig sjelf och hela sin tillhörighet, från Honom wäntar han beskydd och wälsignelse, men nu måste han erfara någonting alldeles owäntadt. En obekant man brottades med honom såsom i fiendtlig afsigt, och Jacob försökte att förswara sig.

25. Och då han såg, att han icke kunde öfwerwinna honom, rörde han hans höftes sena, och straxt förtwinades hans höftes sena.

Den främmande syntes icke hafwa styrka att öfwerwinna honom i brottandet; men då widrörde han Jacobs höft, hwaraf höftsenan straxt förtwinade. Nu är brottandet slutadt, nu förnimmer Jacob, att han har ett högre wäsen framför sig, nu sökte han fasthålla honom och bad innerligt om hans wälsignelse.

26. Och han sade: Låt mig gå, ty morgonrodnan går upp; men han swarade: Jag släpper dig icke, med mindre du wälsignar mig.

Den förut för Jacob obekante, men nu bekante, bad att få gå! Huru lätt hade han kunnat förswinna, men han wille det icke! Han låter den swage bedjande mannen hålla sig fast! Huru Jacob kämpade, säger oss propheten Osea: Han kämpade med Engelen och wann; ty han gret och bad honom. Med bön och tårar låter Herren sjelf besegra sig; i bönen werkar Hans Ande, i bönen ligger Hans egen kraft, i sådan bön werkar kärleken i förening med tron, och deruti nedlägger Guds Anda en makt, som kan besegra allt motstånd.

27. Han sade: Huru heter du: Han swarade: Jacob.

28. Han sade: Du skall icke mer heta Jacob, utan Israel.* Förty du hafwer med Gud och menniskor kämpat och hafwer fått öfwerhanden. *1 Mos. 35: 10.

Jacob fick nu ett annat namn till tecken att han ifrån denna stund war en ny menniska. Nu war han beseglad såsom de trognas stamfader, och såsom segerwinnare. Israel betyder den som besegrar Gud. Men Gud, Guds son, framträdde emot honom wid detta tillfälle äfwen såsom menniska, så att Jacob på en gång kämpade med en, som war Gud och menniska. Men förut hade han kämpat med många motståndare.

29. Och Jacob frågade honom och sade: Huru heter du? Men han sade: Hwi frågar du, huru jag heter?* Och han wälsignade honom dersammastädes. *Dom. 13: 17.

Jacob wille weta Engelens namn. Wäl wisste han nu, att det war Herren, som förut hade uppenbarat sig för honom, men han hoppades att få lära ett nytt namn, hwaraf han kunde inse betydelsen af den särskilda uppenbarelse, som han nu hade förnummit. Wälsignelsen, som han bad om, blef honom gifwen, men namnet fick han icke weta. Jesus, Frälsaren, war ett namn, hwars betydelse då war för hög för honom att fatta.

30. Och Jacob kallade det rummet Pniel: ty jag hafwer sett Gud under ansigtet, och min själ är frälst worden.

Pniel betyder Guds ansigte. Så kallade Jacob detta ställe i helig förundran öfwer den underbara uppenbarelsen, i glädje öfwer att han ännu lefde, och att hans anda icke hade förswunnit inför den Allsmäktige. Han kände äfwen, att han egentligen nu hade funnit frälsning för sin själ. Nu hade den gamla menniskan hos honom fått dödsstynget; nu hade han undfått den nya födelsens och barnaskapets wälsignelse. Under bönen och wälsignelsen uppgick morgonrodnaden öfwer honom, och sedan segern war wunnen, glänste öfwer hans hufwud det nya lifwets morgonsol.

31. Och som han kom fram om Pnuel, gick honom solen upp, och han haltade i sin höft.

Pnuel är samma namn som Pniel.

32. Fördenskull äta Israels barn ingen höftsena ännu i dag, derföre att Jacobs höftsena rörd wardt.

Jacobs höftsena blef förlamad efter denna händelse, till ett beständigt minne af den barmhertighet, han hade erfarit, och den förändring, som hos honom skett. Såsom höften ofta brukas till sinnebild af kraft och styrka, så war höftsenans förlamande en betydelsefull sinnebild af den naturliga kraftens, det köttsliga sinnets, den egna wiljans tillintetgörelse, och betecknade således den gamla menniskans död. Israel, hans nya namn, betecknade hans nya lif och hans höga bestämmelse. Då Förbundets Engel brottades med honom, så låg deruti den stora sanningen, i handling uttalad, att Herren sjelf är menniskans motståndare, 1 Pet. 5: 5, så länge menniskan icke är med Honom försonad, utan lefwer i sitt gamla wäsende, hwarom det heter: Det köttsliga sinnet är en fiendskap emot Gud, Rom. 8: 7. Detta köttsliga sinne, den gamla menniskan, det naturliga förderfwet, har Gud till motståndare. Han hatar det onda, men Han älskar menniskan sjelf. Derföre kommer Han för att bekämpa, förlama och omintetgöra synden och hwad som är menniskans eget, men deremot will Han sjelf förläna menniskan ljus och lif och segerkraft, och låta besegra sig af det bedjande hjertat. At den segrande gifwes wälsignelsen, och öfwer själen uppgår rättfärdighetens och fridens sol. Namnet Jacob påminte om den list och den böjelse att hjelpa sig sjelf, som låg i Jacobs sinnelag, och som i mer eller mindre mån är hwarje menniska medfödd, ty synden består deruti, att menniskan will råda sig sjelf, och hafwa sin egen wilja. Om detta namn blef Jacob påmind genom Engelens fråga, och då han nämnde sitt namn, låg deruti en bekännelse, att han war den arme, swage, syndige Jacob, således en syndabekännelse. Då hans gamla wäsende war besegradt, så skulle det gamla namnet icke mera gälla. I det nya namnet Israel uttrycktes både syndaförlåtelse och en fortfarande troskraft, som skulle besegra alla frestelser och allt motstånd. Sedan Jacob hade wunnit denna seger, segern öfwer sig sjelf, öfwer sin gamla menniska, och kommit till frid med Gud, så behöfde han icke frukta för Esau.

Jacobs kamp måste wi alla andeligen kämpa, Jacobs seger måste wi winna, ett nytt namn måste wi erhålla och blifwa rätte medlemmar af det andeliga Israel, för att komma till delaktighet af wälsignelsen och den himmelska arfwedelen. Så måste ock Christi församling kämpa och winna seger för att slutligen få ingå i det rätta fäderneslandet.

En dylik kamp och strid måste sanna trogna stundom genomgå till trons och tålamodets pröfning, förökelse och stadfästelse, det nya lifwets widare utweckling och hjertats rening från widlåtande swagheter och anfallande frestelser, som äro farligare än Esau och hans här. Såsom Jacobs kamp skedde om natten, så är det wid sådana tillfällen natt för den kämpande själen; inre dunkelhet och fruktan och bäfwan anfalla själen, och Gud sjelf är såsom främmande för menniskan, så länge denna pröfning warar. Men såsom Jacob kände Engelen, så snart hans egen kraft war omintetgjord, så känner själen igen sin Frälsare, så snart egenwiljan och den egna kraften äro brutna; då uppgår morgonrodnaden i hjertat, och derpå följer den wälsignelse och frid, som äro dyrbarare än alla Jacobs hjordar, än alla jordens skatter.

33. Capitel.

Esaus möte, kyss, resa. Succoth, Salem.

Jacob hof upp sina ögon och såg sin broder Esau komma med fyrahundrade män. Och skifte sina barn till Lea och till Rachel och till båda tjensteqwinnorna.

2. Och skickade tjensteqwinnorna och deras barn främst; och Lea med hennes barn därnäst; och Rachel med Joseph efterst.

3. Och han gick framför dem och bugade sig sju resor ned på jorden, till dess han kom fram till sin broder.

Djupa ärebetygelser i Österlandet bestå deruti, att man med ansigtet widrörer jorden. Härmed gaf Jacob tillkänna, att han icke gjorde anspråk på något företräde framför sin broder eller herrawälde öfwer honom i timliga ting, och förstfödslorättens andeliga betydelser öfwerlemnade han åt Gud att en gång förklara.

4. Men Esau lopp emot honom och tog honom i famn och fick honom om halsen och kysste honom: och de greto.

Såsom den Heliga Skrift utan partiskhet berättar de frommas fel, så omtalar den äfwen de otrognas goda gerningar och hwad som hos dem är älskwärdt. Gud hade så stämt Esaus hjerta, att han nu med kärlek omfamnar sin broder.

5. Och hof upp sina ögon och såg qwinnorna med barnen och sade: Ho äro desse med dig? Han swarade: De äro barnen, som Gud dinom tjenare beskärt hafwer.* *Ps. 127: 3.

6. Och tjensteqwinnorna gingo fram med deras barn och bugade sig för honom.

7. Lea gick fram med sina barn och bugade sig för honom. Sedan gick Joseph och Rachel fram och bugade sig ock för honom.

8. Och han sade: Hwad will du med all den skaran, som jag hafwer mött? Han swarade: Att jag måtte finna nåd för min herre.

9. Esau sade: Jag hafwer nog, min broder; behåll det du hafwer.

10. Jacob swarade: Ack nej, hafwer jag funnit nåd för dig, så tag min skänk af min hand; förty jag såg ditt ansigte, likasom jag hade sett Guds ansigte;* och tag det täckeligen af mig. *2 Sam. 19: 27.

Guds ansigte: Jacob ansåg Esaus wänlighet såsom en werkan af Guds nåd; han såg Herrans wänlighet i sin broders ansigte.

Tag den täckeligen af mig, enligt grt.: Du emottagit mig wänligt.

11. Tag den wälsignelsen,* som jag hafwer fört till dig; ty Gud hafwer mig det beskärt, och jag hafwer all ting nog. Så nödgade han honom, till dess han annammade det. *1 Sam. 25: 27.

12. Och han sade: Låt oss fara framåt och resa, jag will fara med dig.

Wälwilligt erbjuder sig Esau att beskydda Jacob på återstoden af hans resa, men Jacob will hellre öfwerlemna sig åt Guds beskydd. Äfwen häruti bewisar han klokhet.

13. Men han sade till honom: Min herre, du wet att jag hafwer späda barn när mig, dertill får och fä, som än äro unga; när de en dag för hastigt drifne worde, dödde mig hela hjorden.

14. Men herre fare fram före åt för sin tjenare: jag will sakta följa, efter som boskapen och barnen gå kunna, till dess jag kommer till min herre i Seir.

”Märk wäl, att de rättrogne och de werkhelige icke kunna wandra med hwarandra, ty de trogne fara warligt fram med en stilla anda, men de werkhelige framfara häftigt med förmätenhet i sina werk under Guds lag.” L.

Joseph war nu omkring sex år gammal.

15. Esau sade: Så will jag dock låta blifwa när dig något af folket, som med mig är. Han swarade: Hwad görs det behof? Låt mig man finna nåd för min herre.

16. Så for Esau den dagen tilbaka sin wäg åt Seir.

17. Och Jacob for till Succoth och byggde sig ett hus och gjorde hyddor till sin boskap. Deraf heter det rummet Succoth.

Succoth: hyddor. Detta ställe fick sitt namn af det hus och de hyddor, som Jacob der byggde för sin familj och boskap. Han uppehöll sig der i flera år. Det uppstod sedermera en stad som fick samma namn, och som ännu i de första århundradena i wår tideräkning stod qwar. Staden låg på östra sidan af Jordan. Ett annat Succoth i den Arabiska öknen omtalas i 4 Mos. 33: 5. 2 Mos. 12: 37.

18. Derefter kom Jacob till Salem, till den staden Sichem, som ligger i Canaans land, sedan han war kommen af Mesopotamien, och gjorde sitt läger för staden.

Salem betyder oskadad, lycklig, och öfwersättningen bör lyda: Derefter kom Jacob lyckligt till Sichems stad. Salem war icke stadens namn, utan dess namn war Sichem, som sedermera blef en betydlig stad. På samma ställe ligger nu Nablus, som är en af Palestinas större städer. Der finnes ännu Samariter, omkring 60–70 personer.

19. Och köpte ett stycke åker af Hemors, Sichems faders, barn för hundrade penningar.* *Jos. 24: 32. Apg. 7: 16.

Såsom Abraham hade köpt en begrafningsplats i tron på Guds löfte, att landet skulle tillhöra hans efterkommande, så köpte nu Jacob en egendom med trons blick riktad på framtiden.

20. Der slog han upp sina tjäll, och uppreste der ett altare och åkallade den starke Israels namn.

Sitt nya hem inwigde Jacob med upprättandet af ett altare och åkallande af Guds namn. Han införde en ordnad gudsdyrkan för sitt husfolk, och sjelf förrättade han gudstjensten. På den tiden fanns ännu icke något presterligt stånd, utan hwarje trogen husfader war prest i sitt hus. Fastän wi nu hafwa prestestånd och kyrklig inrättning, som icke får föraktas eller åsidosättas, så är det dock derjemte hwarje christlig husfaders heliga pligt att wara prest i sitt hus, på det sätt att han håller sin familj och sitt folk till att bruka Guds ord, gifwer dem förmaning och tillfälle dertill, sörjer för upprätthållandet af huslig andakt, och predikar med ett christligt lefwerne och umgänge, så att han låter sitt ljus lysa för menniskorna. Jacob förrättade sin gudstjenst wid detta altare. Så skall en christen hafwa sitt altare, på hwilket dagligen hela hjertat offras åt Gud. Såsom det stundom brukas, att en kyrka får ett särskilt namn, t. ex. Trefaldighetskyrkan, så kallade Jacob detta altare: den starke Israels Guds (altare). Tillika med det nya namn, som han hade fått af förbundets Engel, Guds Son, i den sista märkwärdiga uppenbarelsen, hade han om Gud erhållit en högre kunskap än förut, och med Honom kommit i närmare gemenskap. Denna gemenskap hade blifwit beseglad med detta nya namn, och sin Gud kallade han derefter Israels Gud.

34. Capitel.

Dina skämd. Sichem dräpen.

Men Dina, Leas dotter, den hon Jacob födt hade, gick ut till att bese det landets döttrar.

Dina, Jacobs enda dotter, utgick nyfiken och oförsigtig, men utan någon ond afsigt, för att göra bekantskap med landets döttrar. Tillfället gjorde frestelsen, och af frestelsen föddes synden. Jac. 1: 14, 15.

2. Då Sichem, Hemors Heweens son, som war det landets herre, såg henne, tog han henne och belägrade henne och förkränkte henne.

3. Och hon låg honom hårdt på hjertat, och han hade pigan kär och talade ljufligen med henne.

4. Och Sichem sade till sin fader Hemor: Tag mig den pigan till hustru.

Sichem, en mägtig man, tog Dina till sig i sitt hus i afsigt att taga henne till hustru. Såsom hedning handlade han hedniskt; men dock handla många, som kallas christna, mycket mera hedniskt än Sichem. Fastän han syndade, så önskade han dock sedan ett ärligt äktenskap, men denna ärlighet saknas hos många döpta syndare.

5. Och Jacob förnam, att hans dotter Dina war skämd, och hans söner woro med boskapen ute på marken. Och Jacob teg, till dess de kommo.

6. Då gick Hemor, Sichems fader, ut till Jacob, till att tala med honom.

7. I det kommo Jacobs söner af marken; och då de det hörde, förtröt det männerna, och wordo ganska wrede, att han hade gjort en dårskap i Israel och belägrat Jacobs dotter: ty det war icke rätt gjordt.

All synd är dårskap, och ju större synden är, desto större är dårskapen. Detta ord betyder på¨ grundspråket äfwen andefattig, själsswag, wissnad, kraftlös. Synden är själsswaghet, köttets seger öfwer menniskans ande, öfwer samwetet, öfwer den bättre wiljan. Otro är dårdskap; det är dåren, som i sitt hjerta säger: Det är ingen 'Gud till, Ps. 14: 1. Men Herrans fruktan är wishet, och fly det onda är förståndighet, Job 28: 28.

I Österlanden anses det icke blott för föräldrarne, utan äfwen för bröderna såsom en stor wanära, då en syster blifwer förförd. Det är ett märkwärdigt tecken till djupt förfall i wår tid, att ehuru stöld och bortröfwande af penningar och egodelar medför wanära, och en tjuf med rätta blifwer föraktad och straffad, så anser man det icke med så stort förakt och afsky att stjäla hustru och dotter ifrån sin nästa, att bortröfwa deras hjertan, deras oskuld, deras ära, deras samwetsfrid, och draga sorg och olycka öfwer familjen och efterkommande. Härigenom åstadkommes mången olycka, som aldrig kan hjelpas, månget hjertesår, som aldrig kan läkas. Sådana förbrytelser borde derföre bestraffas mycket strängare än någon tjufnad, och brott emot det sjette förtjenar mycket större afsky än brott emot det sjunde budet i Herrans lag. Derföre står också det sjette budet framför det sjunde.

Det war icke rätt gjort. Redan för 4000 år sedan war man så upplyst, att man wäl wisste, att detta icke war rätt gjordt. Hwilka nya frukter af sedlighet, dygd och sann ära har wår tids werldsliga upplysning medfört? Den har märkbart förwillat begreppet om rätt och orätt.

8. Då talade Hemor med dem och sade: Min son Sichems hjerta trängtar efter eder dotter; käre, gifwer honom henne till hustru.

9. Befrynder eder med oss; gifwer oss edra döttrar, och tagen I wåra döttrar.

10. Och bor när oss; landet skall stå eder öppet; bygger och bruker och bor derinne.

Nu hotades Jacobs hus af en stor fara, nu hade hans familj lätt kunnat sammansmälta med landets hedningar, och då hade Israel icke kunnat blifwa Guds särskilda egendomsfolk enligt den höga kallelse, som till detta folk war utgången.

11. Och Sichem sade till hennes fader och bröder: Låter mig finna nåd när eder, hwad I mig sägen det will jag gifwa.

12. Begärer man troligen af mig morgongåfwor och skänker, jag will gifwa, som I begären; gifwer mig allenast pigan till hustru.

13. Då swarade Jacobs söner Sichem och hans fader Hemor och talade bedrägligt, derföre att deras syster Dina war skämd:

14. Och sade till dem: Wi kunna det icke göra, att wi skola gifwa wår syster enom oomskuren man; ty det wore oss en skam.

15. Dock likwäl wilja wi wara eder till wiljes, om I warden oss like, och allt mankön ibland eder warder omskuret.

16. Då wilja wi gifwa eder wåra döttrar och taga oss edra döttrar och bo när eder och wara ett folk.

17. Men hwar I icke wiljen lyda oss och omskära eder, så wilja wi taga wår dotter och fara wår wäg.

Sönerna förde ordet wid detta tillfälle; deras stolta, häftiga sinne tillstadde dem icke att lugnt och moget öfwerwäga hwad de wågade.

18. De talet behagade Hemor och hans som wäl.

19. Och den unge mannen fördröjde icke att göra så: förty han hade lust till Jacobs dotter, och han war härlig hållen öfwer alla i hans faders hus.

Sichem och hans fader Hemor handlade från sin ståndpunkt ädelt. De hade lätt kunnat twinga Jacob och hans söner att bifalla deras önskan, och likwäl gingo de in på ett wilkor, som för dem icke kunde wara annat än motbjudande.

20. Så gingo Hemor och hans son Sichem i stadsporten och talade med borgarena i staden och sade:

21. Desse män äro fridsammme när oss, och wilja bygga och bo i landet: så är nu landet widt begripet: wi wilja taga oss deras döttrar och gifwa dem wåra döttrar.

22. Men då wilja de wara oss till wiljes, så att de bo när oss och warda ett folk med oss, om wi omskära allt det som mankön är ibland oss, såsom de omskurne äro.

23. Deras boskap och egodelar och allt det de hafwa, blifwer wårt, om wi eljest blifwa dem till wiljes, så att de bo när oss.

24. Och de lydde Hemor och Sichem hans son, alle de som genom hans stadsport ut- och ingingo, och omskuro allt det som mankön war, det som i deras stad ut- och ingick.

Hemor och Sichem ådagalägga skicklighet till öfwertalande. Det är samma talarekonst, som ännu gå och gäller: de framställde saken, såsom den skulle kunnat lända till hela folkets fördel, de togo folkets begär och egennytta i sin tjenst, under det de egentligen arbetade för det egna personliga ändamålet; men derom sade de för folket ingenting. Det är icke guld allt som glimmar i sådana personers tal och afsigter, som synas ifra warmt för folkets bästa.

Omskärelsen war ett redan på den tiden bekant bruk, som för Sichemiterna icke hade någon djupare betydelse. De blefwo derigenom icke Israeliter, icke införlifwade med Abrahams barn, lika så litet som hedningar blfwa christna, om de döpas, utan att blifwa grundligen underwisade i Guds ord och omwände af Herrans Ande.

25. Och på tredje dagen, då det wärkte dem, togo de twå Jacobs söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, hwardera sitt swärd och gingo dristeligen in i staden och slogo ihjäl allt det som war mankön.* *1 Mos. 49: 5. Jud. 9: 2.

26. Och slogo också ihjäl Hemor och hans son Sichem med swärdsegg och togo sin syster Dina utaf Sichems hus och gingo sin wäg.

27. Då kommo Jacobs söner öfwer de slagna och skinnade staden, derföre att de skämt hade deras syster.

28. Och togo deras får, fä, åsnor och hwad i staden och på marken war:

29. Och alla deras håfwor: alla barn och qwinnor togo de till fångar och skinnade allt det i husen war.

Siemon och Levi hade utan twifwel tjenares biträde till utöfwandet af denna illgerning. De hade icke en gång någon rättighet att genom bedrägeri hämnas på Sichem sjelf, och ännu större synd war det att hämnas på hela det oskydlig folket. Men sådan sjelfhämnd är ännu Österlandets sed; den är bruklig bland hedningarna ännu i wåra tider. Då goda lagar saknas, stiftas lagar af wreden, hämndlystnaden, egennyttan och wåldet. Christendomen har åstadkommit goda och ordnade samhällslagar; men om dessa lagar förlora sin kraft, blir ett folk så wekligt, att det af en pjunkig finkänlighet icke förmår att handhafwa sanningens lag. Blifwa straffen otillbörligt mildrade, så att all fruktan för lagen förswinner, så ökas brotten; och då lagarne icke straffa, så tager folket lagen i sin egen hand och utöfwar sjelfhämnd. Sjelfhemnden alstrar ofta en introtad fiendtlighet, som går i arf till barn och barnabarn.

30. Och Jacob sade till Simeon och Levi: I hafwen åstadkommit, att jag blifwer illa känd för alla detta lands inbyggare, de Cananeer och Phereseer; och jag är en ringa hop; när de nu församla sig öfwer mig, så slå de mig ihjäl, så warder jag omintetgjord med mitt hus.

31. Men de swarade: Skulle de då handla med wår syster, såsom med en sköka?

Det brott, som Simeon och Levi begått med den bedrägliga och wåldsamma hämnden, kan betraktas från mer än en sida. Här framställer Jacob den fara, för hwilken både de sjelfwa och hela hans hus woro blottställa, emedan man nu kunde wänta, att hedningarne skulle församla sig för att hämnas; och huru hade det då warit möjligt för Jacobs lilla hop att göra motstånd och förswara sig? Detta war att frukta, men Gud afwände faran och lät en oförklarlig förskräckelse öfwerfalla hedningarne, så att de icke wågade att hämnas på Jacobs hus. Simeon och Levi gjorde illa, men under Guds styrelse blef denna illgerning ett medel att förhindra Israeliternas sammansmältning med Canaans folk.

På sin sotsäng, då Jacob wälsignade sina barn, uteslöt han Siemon och Levi från wälsignelsen, för denna missgernings skull, hwars följder gingo i arf i deras stammar. Jacob ogillade således deras gerning, icke blott derföre att han med sitt hus blef utsatt för hedningarnas hämnd och faran att blifwa utrotad, utan derföre att den war syndig, ja omensklig. Men detta sednare förmådde de icke i sin häftighet fatta, då Jacob föreställde dem, hwilka farliga följder deras syndiga wrede kunde hafwa. Stenen är swår och sanden är tung, men en dåres wrede är swårare än de båda. Ords. 27: 3.

35. Capitel.

Gudstjensten renad. BethEl bygdt. Gud sedd. BenJamin född. Rachel, Isaac dör.

Och Gud sade till Jacob: Gör dig redo och far till BethEl,* och bo der, och bygg der ett altare Gudi, som dig syntes,† då du flydde för din broder Esau. *1 Mos. 28: 12, †19 [et]c.

Jacob war i ångest; han hade djup sorg af sina egna barn och fruktade att blifwa öfwerfallen af hedningarne. Icke underligt om hans tro swigtade, då sådana synder i familjen inswepte hans hjerta i mörker; men Gud war hans tröstare och rådgiware. Denne tröstaren uppenbarade sig nu för Jacob och sade honom, hwad han skulle göra.

2. Då sade Jacob till sitt hus och till alla dem, som med honom woro: Lägger ifrån eder de främmande gudar, som äro ibland eder, och renser eder, och förwandler edra kläder:

Jacob hade nu erfarit, att Rachel hade tagit sin faders husgudar med sig, och att bland hans folk funnos afgudar. Nu befaller han, att alla främmande gudar skulle bortkastas. Bland det byte, som blef taget i Sichem, och bland de fångna af detta folk, som nu woro wärnlösa och slöto sig till Jacobs familj, war utan twifel mycket, som Jacob ej kunde gilla; och nu är han angelägen om att intet orent skall widlåda hans hus. Han har ingen annan beskyddare i faran än Israels Gud, och Honom will han icke förtörna. Faran werkade således wälgörande och åstadkom en helsosam förändring hos detta folk. De kläder, som woro sölade i de slagna Sichemiternas blod eller annan orenlighet, skulle bort, och en twagning anbefalles såsom en bild af hjertats rening, om hwilken de i synnerhet skulle bemöda sig. Det tillhör alla Guds barn att ofta pröfwa sig, om ej några främmande gudar, någon syndig orenlighet, några befläckade kläder äro qwar, eller åter hafwa insmugit sig; ty sådant är Gud misshagligt och måste bort. Detta hör till den dagliga förnyelsen, som gud will werka hos de sina. Jud. 23.

3. Och görom oss redo att fara till BethEl att jag må göra der ett altare Gudi, den mig hört hafwer i min bedröfwelses tid och hafwer warit med mig på wägen, som jag rest hafwer.

Jacob prisar Gud, som alltid hade bönhört honom i bedröfwelsens tid och warit med honom på hans wandringar. I dessa wälgerningar fann han en borgen, att han skulle än widare blifwa bönhörd och ledsagad; nu tänkte han på sitt löfte i BethEl, och med tacksamt och ödmjukt hjerta will han der göra ett altare och offra ett tackoffer. Alla hafwa wi erfarit Guds rika wälgerningar. O! att wi såsom Jacob ofta betänkte dem med ödmjukt och tacksamt hjerta!

4. Då fingo de honom alla de främmande gudar, som woro under deras händer, och deras öronringar; och han grof dem under en ek, som stod wid Sichem.

Öronringar brukades till afguderi och widskepelse. Likasom widskepliga menniskor ännu i wår tid tala om onda ögon, såsom om någon skulle kunna med en blick åstadkomma en olycka, så trodde äfwen hedningarne, att olycksbringande ljud kunde intränga i öronen, och för att motwerka sådana ljud hade de allahanda besynnerliga trolldomstecken på sina öronringar. Syndiga blickar och syndigt tal werka skadligt på det sätt, att de förgifta hjerta och sinne, som är den största af alla olyckor; men den kan icke hindras genom hedniska medel, den kan endast genom waksamhet och bön motwerkas. Jacob grof ned dessa afgudar och widskepliga ting uti Sichem, och begaf sig till BethEl. Så måste wåra afgudar begrafwas och lemnas bakefter oss, då wi anträda wandringen till Guds stad och wilja tillhöra Herrans folk. Wi måste öfwergifwa werlden och dess fåfänglighet, köttets onda lustar och wanor, om wi wilja tillhöra Gud, Luc. 14: 25–35.

5. Och for ut; och en gudsfruktan kom öfwer de städer, som lågo deromkring, att de icke foro efter Jacobs söner.

Nu blef Gud sjelf Jacobs beskyddare, och lät en fruktan falla öfwer hedningarne. Nu kunde Jacob emottaga den rätta trösten och komma till lugn och frimodighet. Så länge wi hafwa någon afgud i wåra hjertan, kunna wi icke blifwa befriade ifrån fruktan och oro, då faror, sorger och motgångar möta; men så snart afgudarne äro begrafna, och själen wänder sig till Gud och anträder resan till BethEl, till Herrans boning, himmelen, så skingra sig molnen, och man kan förtrösta på den högsta hjelparen.

6. Så kom Jacob till Lus i Canaans land, som kallas BethEl, med allt det folk, som med honom war;

7. Och byggde der ett altare* och kallade det rummet ElBethEl, efter det Gud wardt honom der uppenbarad, då han flydde för sin broder. *1 Mos. 33: 20.

ElBethEl: åt BethEls Gud helgades detta altare.

8. Då dödde Debora, Rebeckas amma, och wardt begrafwen nedanför BethEl under en ek, hwilken wardt kallad gråtoek.

Att Rebeckas amma Debora återigen omtalas (Jfr. cap. 24: 59), och att hon blef så ärofullt begrafwen i det förlofwade landet såsom en medlem af Guds utwalda folk, är ett tecken, att Jacob högt aktade denna trogna tjenarinna i sitt hus, och wisar oss huru högt äfwen de ringaste menniskor aktas i Guds hushållning, så snart de frukta Gud och ära trogna i sin kallelse.

9. Och Gud syntes åter Jacob, sedan han war kommen utaf Mesopotamien; och wälsignade honom:

10. Och sade till honom: Du heter Jacob; men du skall icke mer heta Jacob, utan Israel skall du heta.* Och så kallade man honom Israel. *1 Mos. 32: 28.

Nu har Jacob uppfyllt det löfte han gaf, då han uppwaknade och hade sett himlastegen i BethEl. Den bön, han då bad, hade blifwit uppfylld; nu prisar han Gud. Gud uppenbarar sig för honom på nytt och wälsignar honom. Nu har Jacob icke blott sin faders wälsignelse, utan Gud har sjelf stadfästat den och gifwer honom på på nytt namnet Israel, till tecken att han i Herrans kraft skulle segra, att hans barn, Israels folk, skulle segra öfwer alla mostånd, som satte sig i wägen för Guds rikes tillwäxt på jorden. Jacob kunde lätt frukta, att han hade förlorat den wälsignelse, Gud gifwit honom; denna fruktan kunde uppkomma deraf, att hans barn hade så swårligen försyndat sig, och Jacob sjelf warit efterlåten i sitt hus, tillstadt afgudar bland sitt folk, och sedan bewisat klentro och bäfwan, då hans barn hade försyndat sig; derföre gifwer honom Gud nu på nytt det nya namnet, på det han icke skulle tro, att Herren hade förskjutit honom. Så nådig är kärlekens Gud, att sedan Hans barn försyndat sig, men göra allwarlig bättring och med botfärdigt hjerta och willig lydnad kasta ifrån sig hwarje afgud, så uppenbarar Herren för dem på nytt sitt ansigtes ljus och kallar dem wid deras nya namn derigenom, att Han på nytt låter dem förnimma barnaskapets anda.

11. Och Gud sade till honom: Jag är den allmäktige Gud; war fruktsam, och föröka dig; folk och folks skaror skola komma utaf dig, och konungar skola komma utaf dina länder.

12. Och det landet, som jag Abraham och Isaac gifwit hafwer, skall jag gifwa dig, och skall det gifwa din säd efter dig.* *1 Mos. 12: 7.

Guds löfte till Abraham och Isaac gifwes här åt Jacob och hans efterkommande.

13. Och så for Gud upp ifrån honom ifrån det rummet, der Han med honom talat hade.* *1 Mos. 17: 22.

Således war detta en synlig uppenbarelse.

14. Men Jacob reste upp en stenwård på det rummet, der han med Honom talat hade, och göt drickoffer deruppå och begöt honom med olja.

Stenwård, altare, cap. 28: 22. Drickoffret bestod af win. Det betydde, att menniskan skall offra lif och blod åt Herran, icke utgjuta det, ty då blifwer det ett dödt offer, utan offra det lefwande. Blodet är en bild af menniskans själslif, af hennes egentliga wäsende, och detta skall tillhöra Gud. Men menniskans själ är syndig, menniskans blod är orent; derföre måste hon blifwa renad i Christi blod, och detta heliga blod måste såsom en ny lifskraft genomtränga hennes wäsende. Deraf uppkommer en ny menniska, som dagligen skall frambäras till offer åt Herran. Oljan betyder den Helige Andes upplysande, pånyttfödande och helgande nådegåfwor. Dessa nådegåfwor behöfwer menniskan; och de werk, som derigenom i hjertat åstadkommas, förkrosselse, syndaånger, tro, kärlek och alla andans frukter, äro de offer, som den pånyttfödde själen dagligen skall offra åt sin Gud, Ps. 51: 19. Rom. 12: 1. Gal. 5: 22–24. Gud, efter första artikeln, hade Jacob dyrkat ifrån sin barndom; här dyrkar han Honom äfwen efter andra och tredje artikeln. Han kände icke orden i wår trosbekännelse men dess wäsende blef honom meddeladt af Herrans Ande. Mången menniska äfwen i Christenheten anser sig sjelf och anses af andra för gudelig och from, men dyrkar Gud endast efter första artikeln, och är således bedragen, ty ingen kommer till Fadren utan genom Sonen (Joh. 14: 6). Utan bättring och tro, utan ett i grunden ödmjukadt och förkrossadt hjerta, utan rening i Christi blod kan ingen dyrka och tillhöra Gud och erhålla Andans wittnesbörd om barnaskapet. Dyrkas icke Gud såsom Treeenig, så är det ingen gudsdyrkan, ingen fromhet, utan i grunden blott sjelfrättfärdighet.

15. Och Jacob kallade det rummet, der Gud hade talat med honom, BethEl.

16. Och han for ifrån BethEl. Och som ännu ett litet stycke wägs war till Ephrath, då födde Rachel, och födslen war henne swår.

Ephrath war då namnet på Bethlehem, som ligger något öfwer en half mil söder om Jerusalem.

17. Men då det wardt henne så swårt i födslen, sade jordgumman till henne: Frukta dig icke, förty denna sonen skall du ock hafwa.

18. Men då själen utgick, att hon dö måste, kallade honom honom BenOni, men hans fader kallade honom BenJamin.

BenOni betyder min smärteson. BenJamin betyder högra hands son, d. ä. Lyckoson. Modersfröjden hade warit Rachels högsta önskan, och med sin häftighet och brist på ett undergifwet och ödmjukt sinne hade hon försyndat sig. Det hon högst hade önskat, blef nu nu hennes död. Detsamma händer med många menniskor, som inkommit uti Herrans skola, men icke wilja döda egenwiljan och ödmjukt öfwerlemna sig åt Guds wilja. Herren gifwer dem ändtligen hwad de önska: men det förorsakar dem smärta och lidanden eller till och med döden. Häraf får man dock icke draga den slutsatsen, att motgångar eller dylika dödsfall alltid hafwa en sådan orsak. — Jacob wille icke i sin sons namn hafwa en beständig påminnelse om sin älskade Rachels död, och gaf honom derföre ett namn, som innebar warm faderskärlek och hög förhoppning.

19. Så dödde Rachel och wardt begrafwen wid wägen till Ephrath, som nu heter BethLehem.* *1 Mos. 48: 7.

20. Och Jacob reste upp en wård öfwer hennes graf; dersammastädes är Rachels grafwård än i dag.

Bethlehem betyder brödhus. På wägen från Jerusalem dit wisar man ännu Rachels graf, men utan wisshet, om detta är det rätta stället; ehuru Rachels grafwård fanns qwar i Mose tid.

21. Och Israel for ut och slog upp ett tjäll på hinsidan wid det tornet Eder. Mich. 4: 8.

Eder betyder Hjord; tornet Eder, Herdetornet.

22. Och det begaf sig, då Israel bodde der i landet, gick Ruben bort och lade sig när Bilha, sin faders frilla:* och det kom för Israel. Men Jacob hade tolf söner. *1 Mos. 49: 4.

Äfwen denna swåra synd berättar Skriften, och hwarken Jacob eller hans barn eller Israels folk framställas såsom bättre än de woro. Hos Gud är intet anseende till personen. Ondt är ondt, och synd är synd, hos hwilken den än finnes. En orsak, hwarföre Rubens synd omtalas, är att Skriften will wisa, hwarföre Ruben förlorade förstfödslorättens wälsignelse; se cap. 49: 4.

23. Leas söner woro desse: Ruben, Jacobs förstfödde son, Simeon, Levi, Juda, Isaschar och Sebulon.

24. Rachels söner woro Joseph och BenJamin.

25. Bilhas, Rachels tjensteqwinnas, söner: Dan och Naphtali.

26. Silpas, Leas tjensteqwinnas, söner: Gad och Asser. Desse äro Jacobs söner, som honom födde woro i Mesopotamien.

27. Och Jacob kom till sin fader Isaac till Mamre i hufwudstaden, som heter Hebron, der Abraham och Isaac hade warit främlingar uti.* *1 Mos. 37: 1.

Den samme Jacob, som wandrade fattig med en staf i handen från föräldrahuset, kom tillbaka till sin fader med tolf söner och stor förmögenhet. Så hade den faderliga wälsignelsen äfwen häruti gått i fullbordan.

28. Och Isaac wardt hundrade och åttio år gammal.

29. Och wardt sjuk och dödde och wardt samlad till sitt folk,* gammal och mätt af lefwnande; och hans söner Esau och Jacob begrofwo honom. *1 Mos. 25: 8.

Isaac uppnådde således den högsta åldern bland de tre patriarkerna. Esau och Jacob woro wid hans död 120 år gamla, och hans dödsår war 2288 efter werldens skapelse, ett år före Josephs upphöjelse i Egypten. Isaacs död berättas här, innan berättelsen om Joseph börjar, på det denna icke må behöfwa afbrytas. Att Esau kom från Seirs berg till sin faders begrafning, bewisar att endrägten emellan de twå bröderna war waraktig.

36. Capitel.

Esaus hustrur, boning, barn.

Detta är Esaus slägte, som kallas Edom.

2. Esau tog hustrur af Canaans döttrar. Ada, Elons Hetheens dotter, och Aholibama, Anas dotter, Zibeons Heweens dotters.* *1 Mos. 26: 34.

3. Och Basmath, Ismaels dotter, Nebajoths syster.

Esaus hustrur hafwa här andra namn än i cap. 26: 34 och cap. 28: 9. Ofta blifwa namnen i Österlanden förändrade, i synnerhet wid giftermål.

4. Och Ada födde Esau Eliphas; men Basmath födde Reguel.

5. Aholibama födde Jeus, Jaelam och Korah. Desse äro Esaus barn, som honom födde woro i Canaans land.

6. Och Esau tog sina hustrur, söner och döttrar och alla sitt huses själar, sina håfwor och all boskapen med alla egodelar, som han förwärfwat hade i Canaans land; och for uti ett land ifrån sin broder Jacob.

7. Förty deras egodelar woro så stora, att de kunde icke bo med hwarannan: och landet, der de uti främlingar woro, kunde icke fördraga dem för deras stora egodelars skull.* *1 Mos. 13: 6.

8. Så bodde då Esau på Seirs berg.* Och denne Esau är Edom. *Jos. 24: 4.

Esau hade redan förut tagit Seirs berg i besittning, cap. 32: 3, emedan han wisste, att Canaans land skulle blifwa Jacobs arfwedel; men både Esau och Jacob förde på den tiden ett wandrande lif, hwilket ännu i samma länder är ganska wanligt. Esaus efterkommande kommo tidigt till glans och ära, under det Jacobs barn blefwo främlingar i Egypti land.

9. Detta är Esaus slägte, af hwilken de Edomeer komne äro på Seirs berg.

10. Och så heta Esau barn: Eliphas, Adas son, Esaus hustrus; Reguel, Basmaths son, Esaus hustrus.

11. Men Eliphas söner woro desse: Theman, Omar, Zepho, Gatham och Kenas.

12. Och Thimna war Eliphas, Esau sons, frilla; hon födde Amalek. Desse äro de barn af Ada, Esaus hustru.

13. Men Reguels barn äro desse: Nahath, Serah, Samma, Missa, Desse äro de barn af Basmath, Esaus hustru.

14. Men de barn af Aholibama, Esaus hustru, Anas dotter, Zibeons dotters, äro desse, dem hon födde Esau: Jeus, Jaelam och Korah.

15. Desse äro de förstar ibland Esaus barn:* Eliphas barn, de första Esaus sons, woro desse: den försten Theman, den försten Omar, den försten Zepho, den försten Kenas, *1 Chrön. 1: 35.

Sådana Förstar, Öfwerstar eller Höfdingar kallas nu i Österlandet Scheikher.

16. Den försten Korah, den försten Gatham, den försten Amalek. Desse äro de förstar af Eliphas i Edoms land; och äro barn af Ada.

17. Och desse äro Reguels barn, Esaus sons: den försten Nahath, den försten Serah, den försten Samma, den försten Missa. Desse äro de förstar af Reguel uti de Edomeers land; och äro barn af Basmath, Esaus hustru.

18. Desse äro barn af Aholibama, Esaus hustru: Den försten Jeus, den försten Jaelam, den försten Korah. Desse äro de förstar af Aholibama, Anas dotter, Esaus hustru.

19. Desse äro Esaus barn och deras förstar; han är Edom.

20. Men de barn af Seir, den Horeens, som i landet bodde, äro desse:* Lotan, Sobal, Zibeon, Ana, *1 Chrön. 1: 38.

Seir war stamfadren för detta lands ursprungliga innewånare. Horeer eller Horiter betyder: de som bo i hålor (Troglobyter), emedan de icke hade hus eller tält, utan uppehöllo sig i jordhålor eller bergsskrefwor, hwilket ännu brukas bland wilda folkslag.

21. Dison, Ezer och Disan. Desse äro de förstar ibland de Horeer, alla Seirs barn i Edoms land.

22. Men Lotans barn woro desse: Hori och Hemam; och Lotans syster hette Thimna.

23. Sobals barn woro desse: Alvan, Manahat, Ebal, Sepho och Onam.

24. Zibeons barn woro: Aja och Ana: denne är den Ana, som i öknen påfann mular, då han waktade sin fader Zibeons åsnor.

25. Men Anas barn woro: Dison och Aholibama, det är Anas dotter.

26. Disans barn woro: Hemdan, Esban, Jithran och Cheran.

27. Ezers barn woro: Bilhan, Saawan och Akan.

28. Disans barn woro Uz och Aran.

29. Desse äro de förstar ibland de Horeer: den försten Lotan, den försten Sobal, den försten Zibeon, den försten Ana.

30. Den försten Dison, den försten Ezer, den försten Disan. Desse äro de förstar ibland de Horeer, de som regerade i Seirs land.

Seirs barn blefwo af Esaus efterkommande underkufwade och sammansmälte med dem. Ana påfann i öknen mular; det ord, som är öfwersatt med mular, betyder warma källor (källorna wid Callirrhoe, sydost om Döda hafwet). Wid foten af ett berg går en smal gångstig, som är bewäxt med rör, törnbuskar och palmer, der många heta källor uppwälla, hwaraf man med säkerhet kan sluta till en underjordisk eld. Detta ställe war i Herodis tid en berömd badort. Namnet Beeri, cap. 36: 34, betyder käll-man; så blef Ana kallad efter denna upptäckt.

31. Men de konungar, som i Edoms land regerade, förr än Israels barn konungar hade, äro desse:* *1 Chrön. 1: 43.

Man frågar här: huru kunde Moses weta, att konungar skulle regera öfwer Israel? Hwarföre frågar man icke också, huru han kunde weta, att Guds Ande swäfwade öfwer wattnet? cap. 1: 2. Han kunde weta det ena så wäl som det andra, emedan Guds Ande ingaf honom, hwad han skulle skrifwa; dessutom war löftet gifwet att konungar skulle härstamma af Jacobs säd, cap. 35: 11. Något sådant löfte war icke gifwet åt Esau, och likwäl kommo de mycket tidigare än Jacobs barn till makt, ära och wälstånd. Härom säger en lärare: ”Wi måste här betänka, att de som är uteslutna från Guds förbund, uppblomstra hastigt och wissna snart; deröre skola de trogna, ehuru det för dem går långsamt, icke afundas de andras hastiga framgång; ty Herrans beständiga wälsignelse, äfwen om den är förenad med fattigdom, är högre att wärdera än en hastig jordisk lycka.”

32. Bela war konung i Edom, Beors son: och hans stad hette Dinhaba.

33. Och då Bela blef död, wardt Jobab konung i hans stad, Seras son af Bozra.

34. Då Jobab blef död, wardt Husam utaf de Themaneers land konung i hans stad.

35. Då Husam blef död, wardt konung i hans stad Hadad, Bedads son, den som slog de Midianiter på de Moabiters mark; och hans stad hette Avith.

36. Då Hadad blef död, wardt Samla af Masreka konung i hans stad.

37. Då Samla blef död, wardt konung i hans stad Saul af Rehoboth wid elfwen.

38. Då Saul blef död, wardt Baalhanan, Achbors son, konung i hans stad.

39. Då Baalhanan, Achbors son, blef död, wardt Hadar konung i hans stad: och hans stad hette Pagu; och hans hustru hette Mehetabeel, Matreds dotter och Mesahabs dotter.

40. Alltså heta de förstar af Esau i hans slägter, rum och namn: den försten Thimna, den försten Alva, den försten Jetheth;* *1 Chrön. 1: 51.

41. Den försten Aholibama, den försten Ela, den försten Pinon;

42. Den försten Kenas, den försten Theman, den försten Mibzar;

43. Den försten Magdiel, den försten Iram. Desse äro de förstar i Edom, såsom de bott hafwa uti deras arfweland. Och Esau är fadren till de Edomeer.

37. Capitel.

Joseph drömmer, säljes, sörjes.

Men Jacob bodde i det landet, der hans fader war en främling uti, nemligen i Canaans land.* *1 Mos. 35: 27.

2. Och detta är Jacobs slägt: Joseph war sjutton år gammal, då han wardt en herde öfwer hjorden med sina bröder; och pilten war när Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs, barn: och han sade för deras fader, hwilket ondt rykte öfwer dem war.

Här börjar en ny afdelning i berättelsen om Guds rikes utweckling. De tre patriarkerna utgöra den stam, hwaraf uppstå tolf grenar, såsom stamfäder för tolf slägter, hwilka förenas till ett folk. Bland de tolf sönerna är Joseph den märkwärdigaste, emedan han tydligast framstår såsom en förebild af Christus. Joseph, Rachels förstfödde son och fadrens älskling, hade ett ödmjukt och kärleksfullt sinne, förenadt med stort förstånd, och öppet för det himmelska lifwets inflytelser. Om honom börjar berättelsen här. De tre patriarkerna kunna anses såsom en lefwande tafla, på hwilken tron, hoppet och kärleken äro afmålade med gudomlig hand. Hos Abraham finna wi tron, hos Isaac kärleken, hos Jacob hoppet företrädeswis framstående. Dessa tre grundkrafter af det andeliga lifwet äro här såsom senapskorn antydda och afbildade.

Då Jacob war sjutton år, war Jacob 108 år gammal. Joseph uppwäxte i herdalifwet. Att han för fadren omtalade hwad han såg och hörde, bewisar barnslig öppenhjertlighet, kärlek till fadren och oskuldsfull afsky för det onda.

3. Men Israel hade Joseph kärare än alla de andra sina barn, efter han hade födt honom i ålderdomen; och gjorde honom en brokig kjortel.

Joseph war af Jacobs barn äfwen den älskwärdaste; ty sann fromhet werkar älskwärdhet. Att Jacob så tydligt wisade sin förkärlek för Joseph war en swaghet och oförsigtighet, som både Joseph och Jacob fingo dyrt betala med långwariga, bittra lidanden. Den närmaste följden war brödernas hat och afund.

4. Då nu hans bröder sågo, att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, woro de honom hätske och kunde icke tala honom ett wänligt ord till.* *Apg. 7: 9.

5. Derutöfwer hade Joseph ena reso en dröm och sade sina bröder deraf. Då blefwo de honom ännu hätskare.

6. Ty han sade till dem: Käre, hörer hwad mig hafwer drömt.

7. Mig tyckte, wi bundo kärfwar på marken, och min kärfwe reste sig upp och stod; och edra kärfwar deromkring bugade sig för min kärfwe.

8. Då sade hans bröder till honom: Skulle du warda wår konung och råda öfwer oss? Och wordo honom ändå hätskare för hans dröms och hans tals skull.

9. Och han hade ännu en annan dröm, den förtäljde han sina bröder och sade: Si, jag hafwer ännu haft en dröm: mig tyckte, att solen och månen och elfwa stjernor bugade sig för mig.

Josephs twänne drömmar framställde för honom likasom en målning hans framtida lefnadshändelser, och Gud gaf honom derigenom ett löfte om den höga bestämmelse, som wäntade honom. Både bröderna och fadren förstodo betydelsen lätt.

10. Och då det hans fader och hans bröder sagdt wardt, straffade honom hans fader och sade till honom: Hwad är det för en dröm, som dig hafwer drömt? Skall jag och din moder och dina bröder komma och falla ned på jorden för dig?

Modren war redan död. Jacob will förödmjuka honom; han wisar honom det orimliga af denna dröm, och gifwer honom en tillrättawisning för det öfwermod och den inbilskhet, som han fruktade hade börjat intränga i ynglingens hjerta. Ehuru icke fader och moder tillsammans wisade Joseph den antydda ärebetygelsen i Egypti land, så gick dock drömmen i fullbordan på det sätt, att fadren och bröderna ärade Joseph, och detsamma hade modren gjort, om hon då hade lefwat.

11. Och hans bröder afundades wid honom. Men hans fader behöll dessa ord.

Bröderna afundades honom ännu mer. Att Joseph så öppet berättade dessa drömmar, ansågo de såsom bewis på stolthet och inbilska förhoppningar. Jacob behöll saken i minnet; ty den förekom honom märkwärdig.

12. Då nu hans bröder gingo bort till att beta deras faders boskap i Sichem,

13. Sade Israel till Joseph: Wakta icke dina bröder boskapen i Sichem? Kom, jag will sända dig till dem. Han sade: Här är jag.

Wid Sichem hade man ondt att frukta, cap. 34, så mycket mera som fadren hade hört om sina barn oroande rykten (v. 2). För att erhålla underrättelser sänder han sin älskade Joseph till bröderna. Detta blef en skilsmessa på lång tid, sorgedagar som räckte 22 år. Så måste Abraham offra Isaac, så måste Isaac låta sin son wandra till ett främmande land och wara skild ifrån honom 20 års tid, så måste nu Jacob offra sin käraste son, som sedan blef honom återskänkt, såsom om han återfått honom ur grafwen.

14. Och han sade: Gack bort och se till, om det står wäl till med dina bröder och boskapen; och säg mig igen, huru det hafwer sig. Och han sände honom utaf den dalen Hebron, att han skulle gå till Sichem.

15. Då fann honom en man, der han for will på marken: han frågade honom och sade: Hwem söker du?

16. Han swarade: Jag söker mina bröder: Käre, säg mig, hwarest de wakta hjorden.

17. Mannen sade: De äro hädanfarne: ty jag hörde, att de sade: Låt oss gå till Dothan. Då drog Joseph efter sina bröder och fann dem i Dothan.

18. Som de nu långt ifrån fingo se honom, förr än han kom när intill dem, rådslogo de till att döda honom.

19. Och sade inbördes: Si, drömmaren kommer här.

Drömmaren, egentligen drömherren, drömmästaren. Dothan låg twå mil norr om Sichem.

20. Så kommer nu och låter oss slå honom ihjäl och kasta honom i en grop, och säga, att ett ondt djur hafwa ätit upp honom; så får man se, hwad hans drömmar äro.

Grop: brunn med en trång öppning för att deruti samla och förwara regnwatten. Sådana brunnar (eller cisterner) blifwa om sommaren mestadels torra med ett gyttjelager på bottnen. De brukas stundom såsom fängelser, Jerem. 38: 6–40: 5. Den som war nedsänkt, kunde omöjligen sjelf hjelpa sig upp. (För en tid sedan lät ståthållaren i Magnesia, tre mil från Smyrna, i en sådan torr brunn nedkasta menniskor, som han wille straffa, och lät dem dö af hunger).

Cains-sinnet wisar sig här hos Jacobs barn: afund och wrede plågar dem till den grad, att de hellre wille försynda sig på sin broder, störta sin gamle fader i den djupaste sorg och sig sjelfwa i förderfwet, än de wille kufwa sitt eget sinne. Såsom detta Cains-sinne, kärlekslöshet och lögnaktighet, wisade sig i den utwalda familjen, så är ännu mycket ondt att öfwerwinna i Guds rike på jorden; och det får icke glömmas, att Christi kyrka är en stor uppfostringsanstalt. Äfwen har hwar och en af Herrans trogna något af Cains-sinnet, någon droppa af ormens gift qwar i hjertat, som måste utrensas, och detta fordrar waksamhet, bön och anwändande af det rätta läkemedlet, Guds ord.

21. När Ruben hörde det, wille han frälsa honom af deras händer och sade: Låter oss icke slå en själ.* *1 Mos. 42: 22.

22. Och ytterligare sade Ruben till dem: Låter oss icke utgjuta blod: utan låt oss kasta honom i den gropen, som är i öknen, och icke komma händer wid honom. Men han wille hafwa frälst honom utur deras hand, att han måtte hafwa haft honom till sin fader igen.

Ruben, såsom den äldste, hade största answaret; han önskade att rädda Joseph och återföra honom till fadren, men wågade icke låta de retade bröderna märka det; han trodde sig icke kunna öfwertala dem, utan wille i stället försöka att rädda honom ur deras händer.

23. Då nu Joseph kom till sina bröder, afklädde de honom hans kjortel, med den brokiga kjorteln, som han hade uppå sig.

24. Och togo honom och kastade honom i en grop; men gropen war tom, och intet watten deruti.

25. Och de satte sig ned till att äta. I det hofwo de sina ögon upp och sågo en hop Ismaeliter komma ifrån Gilead med deras kameler; de förde kryddor, balsam och mirrham och foro ned uti Egypten.

Under det Joseph hungrar och törstar, beder och gråter, satte de sig kärlekslöst ned till att äta! Hwar war deras brödrakärlek? Hwar är wår kärlek till nästan, då wi sjelfwa lefwa i öfwerflöd och låta andra försmäkta i fattigdom och nöd?

Hop: karawan, stort ressällskap.

Till forsling af handelswaror begagnas i Österlanden kameler, som kunna bära mycket tunga bördor.

Balsam är en wälluktande, oljaktig saft, som flyter af wissa träd och brukas såsom läkemedel och till rökelse. Mirrham är ett harts, som erhållas af ett wisst träd i Egypten, Nubien och Arabien, och är ett mycket werksamt läkemedel, men till smaken ganska bittert. Det begagnas äfwen till rökwerk. Det kan anses såsom en träffande bild af bättringen, korset och försakelsen, som för det naturliga sinnet äro bittra, men tjena till läkedom för själen. Jfr. Hög. Wis. 1: 13; 2 Mos. 12: 8.

26. Då sade Juda till sina bröder: Hwad hjelper det oss, att wi dräpa wår broder och fördölja hans blod?

27. Kommer och låter oss sälja honom de Ismaeliter, att wåra händer icke förtaga sig på honom; ty han är wår broder, wårt kött och blod. Och de lydde honom.

Hwilken barmhertighet som Juda bewisade! För tjugu silfwerpenningar sålde Juda sin broder, för trettio silfwerpenningar sålde Judas sin Frälsare! Och detta förslag kläder Juda nu i kärlekens drägt och talar så barmhertigt och ömt!

28. Och då de Midianitiske köpmännerna foro der fram, drogo de honom upp af gropen och sålde honom de Ismaeliter för tjugu silfwerpenningar. De förde honom in i Egypten.* *Ps. 105: 17. Wish. 10: 13. Apg. 7: 9.

Nu tänkte Josephs bröder, att hans drömmar skulle blifwa till intet.

Slafhandeln war redan på den tiden bruklig. Allt tjenstefolk woro då lifegna eller slafwar.

29. Då nu Ruben kom åter till gropen, och fann icke Joseph der inne, ref han sina kläder.

Ruben war frånwarande, då Joseph såldes, och blifwer nu bedröfwad öfwer att hans afsigt att rädda Joseph war omintetgjord.

30. Och kom åter till sina bröder och sade: Pilten är icke der; hwart skall jag?

31. Då togo de Josephs kjortel och slagtade en bock och indoppade kjorteln i blodet.

32. Och sände den brokiga kjorteln bort och läto bära honom till deras fader och sade: Denna hafwa wi funnit: se, om det är din sons kjortel eller ej.

Efter brottet åter en lögn! Med skrymteri bedraga de den gamle, förskräckte och bedröfwade fadren.

33. Men han kände honom och sade: Det är min sons kjortel. Ett ondt djur hafwer ätit upp honom; ett wilddjur hafwer rifwit Joseph.* *1 Mos. 44: 28.

Det war i sanning ett wilddjurssinne, som hade bortrifwit Joseph ifrån fadrens hjerta.

34. Och Jacob ref sina kläder och swepte en säck om sina länder och sörjde sin son lång tid.

Säck: lång, trång rock af gethår, hwaraf groft swart tyg wäfdes och brukades till kläder i djup sorg och såsom yttre tecken till syndaånger, bättring och förödmjukelse inför Gud.

35. Och alla hans söner och döttrar gingo till, att de skulle hugswala honom; men han wille icke låta hugswala sig och sade: Jag warder med sorg nederfarande i grafwen till min son. Och hans fader gret honom.

Äfwen barnbarn kallas för söner och döttrar.

36. Men de Midianiter sålde honom in i Egypten till Potiphar, Pharaos hofmästare.* *1 Mos. 39: 1.

38. Capitel.

Juda söner och blodskam.

Det begaf sig på samma tiden, att Juda for neder ifrån sina bröder och gaf sig till en man i Adullam, som hette Hira.

2. Och Juda såg der en Cananeisk mans dotter, han hette Sua, och tog henne.

3. Och då han belåg henne, wardt hon hafwande och födde en son, den kallade hon Er.

4. Och hon wardt åter hafwande och födde en son, den kallade hon Onan.

5. Åter födde hon en son, honom kallade hon Sela. Och han war i Chesib, när hon den födde.

6. Och Juda gaf sin första son Er en hustru, som hette Thamar.

7. Men Er, Juda förstfödde son, war arg för HERran; derföre dödade HERren honom.* *4 Mos. 26: 19.

8. Då sade Juda till sin son Onan: Lägg dig när din broders hustru och tag henne till äkta, att du uppwäcker dinom broder säd.* *5 Mos. 25: 5. Matth. 22: 24.

9. Men då Onan wisste, att säden icke skulle wara hans egen, då han låg när sin broders hustru, lät han det falla uppå jorden och förderfwade det, att han icke skulle gifwa sinom broder säd.

10. Då misshagade HERranom det onda han gjorde, och dödade honom ock.

Innehållet af detta Capitel är ett sammanfattande af händelser, som höra till en längre tid, och af hwilka en del hade skett innan Joseph såldes till Egypten. Frukten af Juda äktenskap med en Cananeisk qwinna woro wanartiga söner, hwilka Gud fann nödigt att snart bortkalla utur detta lifwet, på det de icke måtte sprida ogudaktighet öfwer hela Jacobs hus. Onan har lånat sitt namn åt en wida utbredd, i mörkret smygande och förhärjande synd, som gnager såsom en mask på sjelfwa hjerterötterna af både själs- och kroppskrafter och af lifwets trefnad och sällhet. Med straffdomen öfwer namnfadren har den rättfärdige domaren wisat, huru afskywärda dessa onaturliga laster äro i Hans ögon. Hans synd blef ännu större derigenom, att han satte sig emot ordningen af Guds försyns styrelse, samt föraktade den höga förhoppning, som war att wänta bland Israels efterkommande. För honom war löftet om qwinnans säd likgiltigt, och likaså för hans broder; derföre blefwo de af Herran straffade med en ond bråddöd. Rörande det så kallade swåger-äktenskapet se 5 Mos. 25: 5–10. Luc. 20: 28.

11. Då sade Juda till sin sonahustru Thamar: Blif en enka i din faders hus, så länge Sela min son warder stor; förty han tänkte, att han tilläfwentyrs måtte också dö, såsom hans broder. Så gick Thamar bort, och blef i sin faders hus.

I stället för att tänka på sönernas ogudaktighet såsom orsaken till deras död, tänkte Juda i hednisk widskepelse på andra orsaker.

12. Då nu många dagar förlidne woro, dödde Suas dotter, Juda hustru. Och sedan Juda utsörjt hade, gick han upp till att klippa sina får i Thimnath, med sin herde, Hira af Adullam.

13. Då wardt Thamar sagdt: Si, din swär går upp till Thimnath till att klippa sina får.

14. Då lade hon af sina enkokläder, som hon drog, dokade sig och förhöljde sig och satte sig ut för porten på wägen emot Thimnath; förty hon såg, att Sela war stor worden, och hon war icke gifwen honom till hustru.

15. Då nu Juda såg henne, mente han det hade warit en sköka; förty hon hade förhöljt sitt ansigte.

16. Och han wek af wägen till henne och sade: Kära, låt mig ligga när dig; ty han wisste icke, att det war hans sonahustru.* Hon swarade: Hwad will du gifwa mig, att du ligger när mig? *3 Mos. 18: 15; cap. 20: 12.

17. Han sade Jag will sända dig en bock ifrån hjorden. Hon swarade: Gif mig en pant, så länge du sänder mig honom.

18. Han sade: hwad will du jag skall gifwa dig för pant? Hon swarade: Din ring och din hufwudbonad och din staf, som du hafwer i händerna. Det gaf han henne och låg när henne, och hon wardt hafwande af honom.

19. Och hon stod upp och gick dädan och lade doket af och tog sina enkekläder uppå igen.

20. Men Juda sände bocken med sin herde af Adullam, att han skulle taga igen panten ifrån qwinnan: och han fann henne icke.

21. Då frågade han folket, som bodde wid det rummet, och sade: Hwarest är den skökan, som satt ute på wägen? De swarade: Ingen sköka hafwer der warit.

22. Och då han kom åter till Juda och sade: Jag hafwer icke funnit henne; dertill säger folket, som der bor, att der hafwer ingen sköka warit.

23. Juda sade: Hafwe sig det, att wi icke tilläfwentyrs skulle komma på skam: ty jag hafwer sändt bocken, men du hafwer icke funnit henne.

24. Tre månader derefter wardt det Juda sagdt: Din sonahustru Thamar hafwer bolat; och si, i boleri är hon worden hafwande. Juda sade: Hafwer henne här fram, att hon skall brännas.

25. Och då hon hades fram, sände hon till sin swär och sade: Af denna mannen är jag hafwande, som detta tillhörer; och sade: Känner du ock, hwem denne ringen och hufwudbonaden och stafwen tillhörer?

26. Juda kände det och sade: Hon är rättfärdigare än jag, ty jag hafwer icke gifwit henne min son Sela. Dock belåg han henne icke mer.

27. Och då hon skulle föda, funnos twillingar i hennes lif.

28. Och som hon nu födde, gaf sig en hand ut; då tog jordgumman och band der en röd tråd om och sade: Denne skall först utkomma.

29. Men då han drog sin hand åter in, kom hans broder ut och hon sade: Hwi är hinnan för din skull sönderremnad? Och man kallade honom Perez.* *1 Chrön. 2: 4. Matth. 1: 3.

30 Derefter kom hans broder ut, som hade den röda tråden om sin hand, och man kallade honom Serah.

Genom sin förbindelse med hedningarne hade Juda nedsjunkit djupt mörker och hedniskt lefwerne. Då Thamar beslöjade sig och satte sig wid wägen, hade hon klädt sig såsom de qwinnor, hwilka wid afgudatemplen egnade sitt lif åt afgudens tjenst, och otukt utgjorde en wäsendtlig del af afgudarnas dyrkan; det troddes, att afgudarne dertill hade till stort wälbehag. Uti Indien och andra hedninska länder äro skökorna wäsendtliga till afguderiets upprätthållande. I Thamars bedrägliga och hedniska handlingssätt fanns dock hos henne en åstundan efter delaktighet af de nådelöften, som Gud hade gifwit åt Israels folk; derföre måste Juda gifwa henne detta wittnesbörd: hon är rättfärdigare än jag. Denna Canaanitiska qwinna blef genom sin son Perez en stammoder åt konung David och Davids Son. Hon är således ett tröstande bewis på den stora sanningen, att återlösningen är ämnad för alla folk, och att Herren will rädda hwad räddas kunde äfwen af Canaaniternas förderfwade slägte, som för sina synders skull måste utrotas. Såsom hos stamfäderna och stammödrarna i den slägt, af hwilken wår Frälsare härstammade, många exempel på synd och ogudaktighet förekomma, så är hela menniskoslägtet en syndig stam, som utgör Hans slägt. Han är en blodsförwandt till oss alla och kallas derföre menniskones Son, och denna syndiga stam will Han pånyttföda, helga och bereda till ewinnerligt lif. Äfwen genom syndiga redskap kan Gud utföra sina nådesafsigter. Detta är ingalunda någon ursäkt för synden, men det är en tröst för en uppriktig christen, som med allwar, i Herrans kraft, stider emot synd och frestelser, och likwäl icke kan blifwa förlossad från swaghet och brister.

Ett sådant slags äktenskap, som här omtalas, får icke bedömas från christlig synpunkt; christendomens ljus war icke ännu uppgånget öfwer jorden på den tiden.

Kunde Thamar upptagas bland det af Herran walda folket och blifwa stammoder åt Davids son, så kunde äfwen hedningar, afgudadyrkare och de största syndare finna nåd och blifwa räknade till Herrans utwalda, då de anamma sanningens ord till sann omwändelse.

Då så mycken wigt lades på förstfödslorätten, så war det nödwändigt wid twillingars födelse att genom något märke med wisshet weta, hwilken som war den förstfödde, på det aldrig någon twist derom måtte kunna uppstå.

39. Capitel.

Josephs tjenst, kyskhet, fångenskap.

Joseph wardt förd neder i Egypten. Och Potiphar, en Egyptisk man, Pharaos hofmästare, köpte honom af de Ismaeliter, som honom hade fört der ned.* *1 Mos. 37: 36. Ps. 105: 17.

Pharaos hofmästare: Öfwerste för lifwakten.

2. Och HERren war med Joseph, så att han wardt en lyckosam man och war i sin herres den Egyptiens hus.

3. Och hans herre såg, att HERren war med honom: ty allt det han gjorde, lät HERren gå lyckosamligen till med honom,

4. Så att han fann nåd för sin herre och wardt hans tjenare. Han satte honom öfwer sitt hus, och allt det han hade lät han under hans händer.

5. Och ifrån den tiden, då han hade satt honom öfwer sitt hus och alla sina egodelar, wälsignade HERren den Egyptiens hus för Josephs skull: och war alltsammans HERrans wälsignelse i allt det han hade, hemma och på marken.

6. Derföre lät han det allt under Josephs händer, hwad han hade; och hade intet deraf, utan allena brödet, som han åt. Och Joseph war dägelig och fager under ansigtet.

Joseph war bestämd af Guds försyn till ett utkoradt redskap uti Egypten, och stod derföre under Herrans särskilda wård. Joseph följde fromt och lydigt Herrans ledning, derföre blef han också wälsignad, och hwad han hade för händer lyckades wäl. Pothiphar insåg, att den allsmäktige Gudens wälsignelse war med Joseph, och derföre upphöjde han honom till förwaltare i sitt hus. Potiphars bord kunde Joseph såsom främling icke ombestyra, ty bland Egyptierna war en sådan ståndskillnad herrskande, att man icke kunde hafwa någon gemenskap med menniskor af olika stånd, och ännu mindre med främlingar.

7. Och det begaf sig, då detta war skedt, att hans herres hustru kastade sina ögon på Joseph och sade: Ligg när mig.

8. Men han wägrade det henne och sade till henne: Si, min herre wet icke, hwad i hans hus är, och allt det han hafwer, hafwer han gifwit under mina händer.

9. Och hafwer intet så godt i sitt hus, det han i mitt wåld icke gifwit hafwer, utan dig, ty du är hans hustru. Hwi skulle jag nu så mycket ondt göra och synda emot Gud?

10. Men hon hade dagligen sådana ord till Joseph; men han lydde henne icke, att han skulle ligga när henne eller wara något om henne.

11. Det begaf sig en dag, att Joseph gick in i huset till att göra sin syssla; och ingen af husfolket war der när.

12. Och hon fick honom i hans mantel och sade: Ligg när mig. Men han lät blifwa mantelen i hennes hand och rymde ut af huset.

13. Då hon nu såg, att han lät blifwa mantelen i hennes hand, och rymde ut;

14. Kallade hon husfolket och sade till dem: Si, han hafwer för oss här in en Ebreisk man, att han skulle komma oss på skam. Han kom här in till mig, på det han skulle ligga när mig; men jag ropade med hög röst.

15. Och då han hörde, att jag skriade och ropade, då lemnade han sin mantel när mig och flydde och lopp ut.

16. Och hon lade hans mantel när sig, så länge henne herre kom hem.

17. Och talade till honom samma orden och sade: Den Ebreiske tjenaren, som du hafwer haft här in, kom här in till mig, att han skulle komma mig på skam.

18. Men då jag skriade och ropade, lemnade han sin mantel när mig och flydde ut.

19. Då hans herre hörde sådana sin hustrus ord, som hon till honom talade och sade: Så hafwer mig din Ebreiske tjenare gjort; wardt han ganska wred.

20. Då tog hans herre honom och lade honom i fängelse, der konungens fångar inne lågo: och der låg han då i fängelset.

Genom gudsfruktan, trohet och redlighet blef af den fattige slafwen Joseph en ansedd man i Potiphars hus. Der kom han i frestelse, men Gud skyddade honom. Man finner af denna berättelse, att Joseph war både ödmjuk och samwetsgrann; det war hans tro och hans gudsfruktan, som uppehöll honom. Hans ord: hwi skulle jag så mycket ondt göra och synda emot Gud, äro en sköld emot alla syndens pilar. Icke blott sjelfwa synden, utan äfwen allt tillfälle dertill sökte han att undwika (v. 10). Han flykt (v. 13) war ärofullare än den största hjeltebragd.

Köttslig kärlek förwandlas ofta hastigt till bittert hat. En synd föder ofta många andra synder. List, lögn och hämndlystnad föddes här af wällusten.

21. Men HERren war med honom och war honom gunstig och lät honom finna nåd för befallningsmannen öfwer fångahuset.* *Wish. 10: 13. Apg. 7: 10.

22. Så att han befallde alla fångarna i fängelset under hans hand, att allt, det der skedde, måste ske genom honom.

23. Förty befallningsmannen öfwer fängelset såg, att HERren war med honom i allt det, som under hans händer war, och att HERren lät det han gjorde lyckosamligen tillgå.

Josephs förnedring och fängelse war egentligen en upphöjelse; det war inseglet på hans fromhet och ödmjukthet. Det blef han i obemärkt stillhet af Gud beredd till det höga embete, som han sedan skulle bekläda.

Joseph war omkring sjutton år gammal, då han kom till Egypten, tillbragte omkring tio år i Potiphars tjenst, nära tre år i fängelset, och war trettionio år gammal, då Jacob kom till Egypten.

Äfwen i fängelset war Gud med Joseph, och utan twifwel hade han der i stilla umgänge med Gud flera lyckliga stunder, än i sin ärofulla men farliga tjenst i Potiphars hus.

40. Capitel.

Skänkens, Bagarens dröm. Josephs tydning och begäran.

Och det begaf sig derefter, att konungens i Egypten höfwitsman öfwer skänkerna och höfwitsmannen öfwer bagarena bruto deras herre konungen i Egypten emot.

2. Och Pharao wardt wred uppå dem;

3. Och lät sätta dem i hofmästarens hus i fängelset, der Joseph låg fången;

Fängelset utgjorde således en del af Potiphars hus; emedan han såsom öfwerste för lifwakten tillika hade högsta uppsigten öfwer fängelserna. Afrättningar och andra straff werkställdes äfwen under hans tillsyn.

4. Och hofmästaren satte Joseph öfwer dem, att han skulle tjena dem; och de sutto några dagar.

5. Och både skänken och bagaren drömde om en natt hwar sin dröm, och hwars deras dröm hade sin uttydelse.

6. Då nu Joseph kom om morgonen in till dem och såg dem ångse.

7. Frågade han dem och sade: Hwi ären I så ångse i dag?

8. De swarade: Oss hafwer drömt, och wi hafwa ingen, som oss det utlägger. Joseph sade: Utläggningen hörer Gud till: dock förtäljer mig det.

Hofmästaren (Potiphar) låter nu Joseph äfwen i fängelset erfara en synnerlig gunst och war troligen öfwertygad om hans oskuld; men kunde för sin äras skull icke befria honom. De twå förnäma fångarne ansågo dessa drömmar för märkwärdiga och trodde deras uttydelse wara möjlig; derföre beklagade de, att ingen af Egyptens drömtydare war närwarande. Drömtyderi ansågs i Egypten såsom en stor hemlig konst. Joseph hoppas att genom Herrans bistånd kunna gifwa uttydningen, och wille gerna wara de sorgsna till tjenst, så widt han kunde.

9. Då förtäljde skänken sin dröm för Joseph och sade till honom: Mig drömde, att ett winträd war för mig:

10. Det hade tre grenar; det grönskade, wäxte och blomstrade, och dess drufwor wordo mogna.

11. Och jag hade Pharaos skänkekar i min hand och tog och kryste dem i skänkekaret och fick Pharao skänkekaret i handen.

12. Joseph sade: Detta är uttydningen: Tre grenar äro tre dagar.

13. Efter tre dagar skall Pharao upphäfwa ditt hufwud och sätta dig åter till ditt embete, att du för honom skänkekaret i hans hand, såsom tillförene, då du war hans skänk.

14. Men tänk uppå mig, då dig går wäl, och gör barmhertigt med mig, att du Pharao ingifwer, att han tager mig utaf detta huset;

Josephs bön war loflig under medwetandet af sin oskuld.

15. Ty jag är hemligen bortstulen utaf de Ebreers land:* så hafwer jag ock här intet gjort, att de mig insatt hafwa. *1 Mos. 37: 28.

Joseph talar icke illa om sina bröder, ehuru illa de hade behandlat honom.

16. Då bagaren såg, att uttydningen war god, sade han till Joseph: Mig hafwer ock drömt, att jag bar tre flätade korgar på mitt hufwud;

Hofbagaren hade dröjt med berättelsen af sin dröm, emedan han hade ett ondt samwete, som i tysthet sade honom tydningen; men nu fattade han mod.

17. Och i öfwersta korgen allahanda bakad mat till Pharaos behof: och fåglarne åto af korgen på mitt hufwud.

18. Joseph swarade och sade: Detta är uttydningen: Tre korgar äro tre dagar;

19. Och efter tre dagar skall Pharao upphäfwa ditt hufwud och hänga dig i en galge; och fåglarne skola äta ditt kött på dig.

Att bära på hufwudet war i Egypten wanligt. Olika upphöjelse! Upphöjelse till embetet v. 13, upphöjelse i galgen v. 19.

20. Och det hände tredje dagen, då begick Pharao sin årsdag, och han gjorde alla sina tjenare en måltid; och upphof den öfwerste skänkens hufwud och den öfwerste bagarens ibland sina tjenare.

21. Och satte den öfwerste skänken åter till sitt skänkeembete, att han skulle få Pharao skänkekaret i handen.

22. Men de öfwerste bagaren lät han hänga, som Joseph hade uttydt honom.

23. Men den öfwerste skänken tänkte intet på Joseph, utan förgat honom.

Den öfwerste skänken tänkte icke på Joseph — wanlig otacksamhet och glömska. Nu syntes för Joseph allt hopp om befrielse wara förloradt; men Gud glömde honom icke; Han wille blott ännu widare luttra och bereda honom till sin bestämmelse. Till hög wärdighet kan menniskan bäst beredas genom ringhet, motgång och bedröfwelse. Luther säger: ”Så blef den fromme Joseph korsfäst, död och begrafwen och nederfaren till helwetet. Nu kommer Herren och räddar honom, och sätter honom till stor ära och gör honom stor.” — Herre! ödmjuka mig under din mäktiga hand, på det du må upphöja mig i sinom tid — i ditt härlighets rike!

41. Capitel.

Pharao dröm. Josephs uttydning, upphöjelse, gifte barn.

Och tu år derefter hade Pharao en dröm, såsom han hade stått wid elfwen;

2. Och sett af elfwen uppstiga sju nöt, sköna och feta; och de gingo i god bet.

3. Sedan såg han andra sju nöt uppstiga af elfwen, wanskapliga och magra; och gingo jemte de andra på stranden wid elfwen.

4. Och de sju wanskapliga och magra nöten åto upp de sju sköna och feta nöten. Då waknade Pharao.

Nötkreaturen war uti Egypten en sinnebild af jorden och af jordens fruktbarhet, och dyrkades såsom en naturgudomlighet. Att förguda himlakropparna, naturkrafterna och utmärkta menniskor, så wäl döda som lefwande, hörde till hedendomens wäsende. Af Nilfoldens öfwerswämning beror Egyptens fruktbarhet. Att Pharao i drömmen såg kreaturen uppstiga ur Nilfolden war således betydelsefullt; ty på denna flod berodde de fruktbara och ofruktbara åren.

5. Och han somnade åter, och åter drömde honom; och såg, att sju ax fulla och tjocka wäxte på en stjelk.

6. Derefter såg han sju tunna förwissnade ax uppgå.

I denna dröm wisas för Pharao samma sak under en annan bild. Tunna ax: ax torkade af östanwind. Från sydost blåser stundom uti Egypten brännande wind, som borttorkar allt som wäxer på marken.

7. Och de sju magra axen uppslukade de sju stora och fulla axen. Då waknade Pharao och såg, att det war en dröm.

8. Och då det wardt morgon, war hans ande bedröfwad; och skickade ut och lät kalla alla spåmän i Egypten och alla wisa och förtäljde dem sin dröm.* Men der war ingen, som honom kunde uttyda för Pharao.† *Dan. 2: 1, 3; †cap. 2: 10, [et]c.

Spåmännen och de wisa i Egypten kände hieroglyph-skriften, och woro i besittning af de hemliga wetenskaperna. Egyptierna lade stor wigt på drömmar. I forntiden stod menniskan i närmare gemenskap med naturen, och ju mindre själskrafterna äro utwecklade genom wetenskap och konst, desto mera äro de slutna såsom blomman i knoppen, och desto större är den inre friskheten., desto djupare är naturlifwet. Mörker är naturlifwets innersta werkstad, der wäsen skola uppstå och det spädaste lifwet utveckla sig. I mörker hwilar fröet i jorden för att gro och wäxa; i mörker tillbringar hwarje wäsen sitt spädaste lif; i fördolda kamrar werkar menniskoanden; i det förborgade bildas wilja och tankar, innan de kunna framträda i ljuset och kläda sig i ord och gerning. Så war äfwen menniskoslägtet i det stora hela i forntiden i en annan skola än nu, och uppfostrades af Skaparen på ett annat sätt. Menniskosjälen war wisserligen till sin grundbeskaffenhet densamma då som nu, och tankelagarna woro i grunden desamma, men dessa lagar werkade då på ett annat sätt än nu, hwilket man äfwen kan se deraf, att språkbildningen i forntiden war helt annorlunda, än i nyare tider. Menniskorna blefwo då icke uppfostrade genom tryckta böcker, utan genom umgänge, genom naturen, och stundom genom uppenbarelser, hwilka ofta meddelades genom drömmar. Sådana uppenbarelser behöfwas icke nu, sedan wi hafwa fått den gudomliga uppenbarelsens fulla dagsljus nedlagdt i den heliga Skrift såsom en ljusbärare, som följer oss liksom solen på himlawalfwet.

Genom dessa drömmar banade Gud wägen för Joseph till den upphöjelse, hwartill han genom fördödmjukelse och lidande hade blifwit förberedd.

9. Då talade den öfwerste skänken med Pharao och sade: Jag kommer ihåg i dag mina synder.* *1 Mos. 40: 1, 3.

10. Då Pharao war förtörnad på sina tjenare och lade mig med den öfwerste bagaren i fängelse, i hofmästarens hus:

11. Då drömde oss båda en natt hwar sin dröm, hwars uttydning hwarjom för sig pågalt.

12. Då war när oss en Ebreisk ung man, hofmästarens tjenare; honom förtäljde wi det, och han uttydde oss wåra drömar, hwarjom efter sin dröm.

13. Och som han oss uttyde det, så är det gånget: ty jag är åter satt till mitt embete, och han är hängd.

14. Då sände Pharao bort och lät kalla Joseph, och de hade honom utur fängelset.* Och han lät raka sig och förwandla sina kläder och kom in till Pharao. *Ps. 105: 20.

15. Då sade Pharao till honom: Mig hafwer drömt en dröm, och ingen är som honom uttyder: men jag hafwer hört af dig sägas, att när du hörer en dröm, så uttyder du honom.

Då Egyptens wise skulle uttyda en dröm, så behöfde de att studera sina hemlighetsfulla skrifttecken, men detta behöfde icke Joseph.

16. Joseph swarade Pharao och sade: Det står icke mig till; men Gud skall dock förkunna Pharao det godt är.

Nu är Joseph en ödmjuk man, som gifwer äran åt Gud; han talar nu på annat sätt, än då han berättade sina ungdomsdrömmar för sina bröder; han önskar, att Gud måtte i konungens drömma hafwa nedlagt god och lycklig betydelse. Det är troligt att Egyptens wise anade betydelsen, men wågade icke att uyttala den, för att icke blottställa sig för Pharaos onåd genom den olycksbådande delen af dessa drömmar eller genom en felslagen tydning. Josephs förmåga att tyda drömmar war en särskild gåfwa af Gud, en lägre grad af den prophetiska gåfwan, som bland Guds folk i fordna tider icke war så sällsynt.

17. Pharao sade till Joseph: Mig drömde, jag stod på stranden wid elfwen:

18. Och såg uppstiga af elfwen sju nöt, feta och sköna, och de gingo i god bet.

19. Och efter dem såg jag sju andra nöt uppstiga, tunna och fast wanskapliga och magra; jag hafwer icke i hela Egypten sett så wanskapliga.

20. Och de sju wanskapliga och magra nöten åto upp de sju första feta nöten.

21. Och då de hade ätit dem upp, syntes intet på dem, att de hade ätit dem, och woro wanskapliga såsom tillförene. Då waknade jag.

22. Och såg åter i min dröm sju ax wuxna på en stjelk, fulla och tjocka.

23. Derefter gingo upp sju torra ax, tunna och förwissnade.

24. Och de sju tunna axen uppslukade de sju tjocka axen. Och jag hafwer sagt det mina spåmän; men de kunde icke tyda mig det ut.

25. Joseph swarade Pharao: Båda drömmarne, Pharao, äro ens. Gud förkunnar Pharao, hwad han göra will.

26. De sju sköna nöten äro sju år, och de sju fulla axen äro ock de sju åren: det är allt enahanda dröm.

27. De sju magra nöten och wanskapliga, som efter de andra uppstigna äro, äro sju år; och de sju magra och förwissnade axen skola wara sju hårda år.

28. Det är nu det jag sagt hafwer till Pharao, att Gud underwisar Pharao, hwad han göra will.

29. Si, sju år warda kommande med stor ymnighet i hela Egypti land.

30. Och efter dem warda sju hårda år kommande, att man warder förgätande all sådan ymnighet i Egypti land: och den dyra tiden warder förtärande landet;

31. Att man intet skall weta af den ymnigheten i landet för den dyra tidens skull, som efter kommer: förty han skall warda ganska swår.

32. Men det Pharao hafwer andra resan drömt, betyder, att Gud skall sådant wisserligen och snarligen göra.

33. Nu må Pharao se efter en förståndig och wis man, den han sätta må öfwer Egypti land:

34. Och skaffa, att han förskickar embetsmän i landet, och taga den femtedelen i Egypti land i de sju rika åren.

I texten är icke uttryck, antingen denna femtedel skulle till regeringen erläggas såsom skatt, eller om den skulle inköpas.

35. Och församle all spisning af de goda åren, som komma skola, att de låta inkomma säd uti Pharaos kornhus till förråd i städerna och förwara det:

36. På det man finner landet spisning i de sju hårda åren, som komma skola öfwer Egypti land; att landet icke förderfwas af hunger.

37. Det talet behagade Pharao och alla hans tjenare wäl.

38. Och Pharao sade till sina tjenare. Huru kunna wi finna en sådan man, som Guds Ande är uti?

39. Och sade till Joseph: Efter Gud hafwer allt sådant kungjort dig, är ingen så klok och förståndig som du.

Kunskap och wishet skattades högt i Egypten, och gällde mera än adel och rikedom, ehuru en sträng ståndsskilnad (kastinrättning) war rådande.

40. Du skall wara öfwer mitt hus,* och efter ditt ord skall allt mitt folk lydigt wara: allena i mitt konungsliga säte will jag wara mer än du. *Ps. 105: 21. 1 Macc. 2: 53. Apg. 7: 10.

Efter ditt ord skall allt mitt folk lydigt wara, bör enligt grt. lyda: åt dig skall hela mitt folk gifwa hyllning. Joseph blef således efter Österlandets sed Pharaos högra hand, Pharaos ord, Pharaos mun, som företrädde hans sällan synliga majestät, uttalade hans wilja och werkställde hans befallningar.

41. Och sade: Si, jag hafwer satt dig öfwer hela Egypti land.

42. Och tog sin ring af sin hand och gaf honom Joseph på sin hand och klädde honom i hwitt silke och hängde en guldkedja på hans hals.

Hwitt silke Schesch: byssus, det finaste linne af glänsande hwithet. Dessa kläder, ringen och guldkedjan woro tecken till Josephs wärdighet och makt.

43. Och lät honom sitta på den andra wagnen och lät utropa för honom: Denne är landets fader: och satte honom öfwer hela Egypti land.

Denne är landets fader, grt.: Abrek, böjer eder.

44. Och Pharao sade till Joseph: Jag är Pharao, utan din wilja skall ingen i hela Egypti land röra sin hand eller fot.

Jag är Pharao: ett slags ed till bekräftelse af löftet, hwarwid konungen satte sin ära i pant.

45. Och kallade honom det hemligaste rådet, och gaf honom till hustru Asnath, Potiphera dotter, prestens i On. Så for Joseph ut till att bese Egypti land.

Det hemligaste rådet, grundt.: Zaphnath Phaneach (Rikets räddare), äretitel.

On (solstaden) tredjedels mil nordost om nu warande Cairo; der dyrkades solen såsom en gud, der war ett praktfullt tempel med solens bild. Potiphera war den högste presten wid detta tempel. Detta war i Egypten ett högt och heligt embete, och denna förbindelse skulle stadfästa Josephs wärdighet och i folkets ögon gifwa honom ett ökadt anseende.

46. Och han war trettio år gammal, då han stod för Pharao. Och for ut ifrån Pharao och for omkring hela Egypti land.

47. Och landet gjorde alltså i de sju rika åren.

Huru snart efter drömmarnes uttydning de sju fruktbara åren började, är icke antydt; man antager twå år.

48. Och församlade i de sju åren all spisning i Epypti land och läto det i städerna: ehwad spisning som wäxte på marken, wid hwar och en stad allt omkring, det läto de komma derin.

49. Så lade Joseph tillhopa säden öfwermåttan mycket, som sandkornen i hafwet, så att han wände igen att räkna: ty man kunde det icke räkna.

50. Och Joseph wordo födde twå söner, förr än den dyra tiden kom, hwilka honom födde Asnath, Potiphera dotter, prestens i On.* *1 Mos. 46: 20; cap. 48: 5.

51. Och kallade den forsta Manasse; förty, sade han, Gud hafwer låtit mig förgäta all min olycka och min faders hus.

Manasse betyder en som gör att man glömmer.

52. Den andra kallade han Ephraim; förty, sade han, Gud hafwer låtit mig wäxa till i mitt eländes land.

Ephraim: förökelse. Ehuru Joseph hade blifwit upphöjd på en sådan glanspunkt af jordisk ära, kallar han likwäl Egypten sitt eländes land. Han glömde icke sin fader och sina bröder, han glömde icke Canaan och den stora framtid, som Gud hade ulofwat åt hans fäders efterkommande. Han glömde endast det plågsamma minnet af de lidanden, han hade genomgått, och tänkte icke med någon owilja på sina bröder, som hade behandlat honom så kärlekslöst. Han tackade Gud, som hade styrt deras onda gerning till en så god utgång. För hwarje Guds barn är denna jord ett eländes land, hwarifrån de längta till det himmelska Canaan, sitt rätta hemland, om än aldrig så stor ära, rikedom och prakt omgifwa dem här.

53. Då nu de sju rika åren woro framlidne i Egypten,

54. Så begynte de sju hårda åren gå uppå, som Joseph hade omtalat. Och wardt en dyr tid i alla land:* men i hela Egypti land war bröd. *Ps. 105: 16.

55. Då nu Egypti land ock led hunger, ropade folket till Pharao om bröd. Men Pharao sade till alla Egyptier: Går bort till Joseph, hwad han säger eder, det görer.

56. När nu dyr tid war öfwer allt landet, slog Joseph kornhusen upp allestädes och sålde åt de Egyptier: förty den dyra tiden wardt ju längre ju större i landet.

57. Och alla land kommo till Egypten till att köpa när Joseph; förty den dyra tiden fick öfwerhanden i alla land.

Det underbara i denna skickelse ligger deruti, att Joseph blef utsedd af Gud till att rädda både Egypti land och sitt eget folk.

42. Capitel.

Bröderna komma, beskyllas, fängslas, lemna Simeon, resa efter BenJamin.

Men då Jacob såg, att säd war fal i Egypten, sade han till sina söner: Hwi sen I icke till?

2. Si, jag hörer, att uti Egypten är säd nog, farer der ned och köper oss säd, att wi må lefwa och icke dö.* *Apg. 7: 12.

3. Så foro då tio Josephs bröder ned, att de skulle köpa säd i Egypten.

4. Ty BenJamin, Josephs broder, lät Jacob icke fara med sina bröder, ty han sade: Honom måtte något ondt wederkomma.

BenJamin war Jacobs yngsta son, det enda qwarwarande barnet efter Rachel, Josephs broder, som nu i fadrens hjerta intog det första rummet.

5. Så foro Israels barn åstad till att köpa säd med andra, som kommo med dem, ty det war ock dyr tid i Canaans land.

6. Men Joseph war rådande i landet och sålde säd till allt folket i landet. Då nu hans bröder kommo till honom, föllo de ned på jorden för honom på sitt ansigte.

Att böja ansigtet till jorden är en wanlig ärebetydelse inför höga personer, icke blott i Egypten utan i många andra länder.

7. Och han såg uppå dem och kände dem och låtsade wara främmande emot dem och talade skarpt med dem och sade till dem: Hwadan kommen I? De sade: Utaf Canaans land till att köpa spisning.

Att Joseph kände sina bröder, och att de icke kände honom, är ej underligt; han war blott sjutton år gammal, då de sålde honom, och war nu omkring trettionio år. Hans höga embete, hans egytiska klädedrägt och att han talade med dem genom tolk, gjorde honom oigenkänlig för dem. De talade sitt modersmål, hwars wälbekanta ljud säkert uppfyllde honom med djup rörelse och genast drog hans hjerta till fadershuset och brödrakretsen.

8. Och ändå han kände dem, så kände de dock icke honom.

9. Och Joseph tänkte på drömmen, som honom hade drömt om dem,* och sade till dem: I ären spejare och ären komne till att bese, hwarest landet är öppet. *1 Mos. 37: 5.

10. De swarade honom: Nej, min herre, dina tjenare äro komne till att köpa spisning.

11. Wi äro alla en mans söner; wi äro redelige, och dina tjenare hafwa aldrig warit spejare.

12. Han sade till dem: Nej, utan I ären komne till att bese, hwarest landet är öppet.

13. De swarade honom: Wi, dina tjenare, äro tolf bröder, en mans söner i Canaans land; och den yngste är när wår fader, men den ene är icke mer till.* *1 Mos. 44: 20.

14. Joseph sade till dem; Detta är det jag hafwer sagt eder, spejare ären I.

Joseph talade skarpt med dem, icke så mycket med tonen, som med beskyllningen, att de woro spejare. Det war icke hämndlystnad, som talade ur Josephs hjerta; ty han tänkte på drömmen, som han hade haft i sin ungdom, och huru Gud hade uppfyllt den. Denna tanke kunde icke annat än uppfylla honom med djup rörelse och tacksamhet emot Gud, och hwarken hat eller hämnd kunde nu finna rum i hans fromma hjerta. Men han kände sina bröder genom sorglig erfarenhet, han saknade BenJamin, sin egen broder, och kände troligen en dyster aning, att de hade skilt sig wid honom på något brottsligt sätt. Han wille häruti komma till någon wisshet; han wille höra, huru de tänkte och talade om BenJamin och den gamle fadren, som de hade tillfogat en så djup sorg; han wille se, om någon sinnesändring hos dem hade skett, sedan han sist såg dem; han wille föra dem till en helsosam besinning af den orätt och grymhet, som de då hade begått, på det han måtte med glädje kunna bewisa dem de wälgerningar, som han nu både kunde och önskade göra dem. Då de sade: Den ene är icke mer till, så måste de hafwa känt ett styng i samwetet; de kastade ett täckelse öfwer detta samwetssår och säga icke, om han är död eller bortkommen eller bortsåld. Joseph fick då ytterligare anledning att sätta deras redlighet på prof.

15. Deruppå will jag pröfwa eder: wid Pharaos lif, I skolen icke komma hädan, med mindre eder yngste broder kommer hit.* *1 Mos. 43: 5.

16. Sänder en af eder bort, som hemtar hit eder broder: men I skolen wara fångne. Så will jag pröfwa edert tal, om I faren med sanningen eller icke: ty hwar så icke, så ären I, wid Pharaos lif, spejare.

17. Och han lät dem allesamman i förwaring i tre dagar.

Huru kraftigt måste fängelset hafwa påmint dem om Joseph i gropen, som förgäfwes anropade dem om barmhertighet! — Wid Pharaos lif, en högtidlig försäkran, som skall förskräcka dem och låta dem inse, att han med detta tal hade fullt allwar.

18. Om tredje dagen sade han till dem: Wiljen I lefwa, så gören alltså; ty jag fruktar Gud.

Jag fruktar Gud, jag will icke göra Honom emot, jag will icke wara hård eller obillig emot eder. Hwilken tröst måste detta ordet hafwa gifwit åt deras bäfwande hjertan! Så snart den, som har makten i händerna, fruktar Gud, så har man hwarken otillbärlig stränghet eller orättwisa att frukta. Detta ord måste hafwa påmint dem om deras fromme fader, om hans gudsfruktan och om den sorg, de med sin brottsliga gerning hade förorsakat honom. Uppriktig gudsfruktan är den enda grunden för all god statsstyrelse, lagstiftning, lagskipning och ett lands bästa. Gudsfruktan åter kan icke bestå utan umgänge med Gud i Ordet och i Bönen.

19. Ären I redlige, så låter en eder broder ligga bunden i edert fängelse; men I farer bort, och förer hem hwad som I köpt hafwen emot hungern.

20. Och förer eder yngsta broder hit till mig, så will jag tro edra ord, på det I icke skolen dö. Och de gjorde så.

Joseph gjorde nu pröfningen mycket lindrigare, och wille behålla blott en af bröderna såsom borgen för deras uppfyllande af det löfte, de gåfwo.

21. Men de talade inbördes: Detta hafwa wi förskyllat på wår broder, att wi sågo hans själsångest, då han bad oss, och wi wile icke höra honom; derföre kommer nu denna bedröfwelsen öfwer oss.

Nu waknar deras samwete i nöden, och de märka, att wedergällningen af Gud nu hade kommit öfwer dem; detta war Josephs afsigt.

22. Ruben swarade dem och sade: Sade jag icke eder, då jag talade:* Synder icke på pilten; och I willen icke höra det? Nu warder hans blod utkrafdt. *1 Mos. 37: 21.

23. Men de wisste icke, att Joseph förstod det: ty han talade med dem med en tolk.

De trodde icke, att Joseph kunde förstå dem, och gåfwo derföre sinsemellan luft åt sina hjertans tankar. Ehuru Joseph blef djupt rörd, så hade det dock warit en swaghet att icke utföra den pröfning, han hade inledt.

24. Och han wände sig ifrån dem och gret. Då han nu wände sig åter till dem och talade med dem, tog han Simeon utaf dem och band honom för deras ögon.

Det är troligt, att Simeon war den häftigaste och hade största delen i brödernas hårdhet emot Joseph. Att nu Simeon blef tagen, för att bindas och qwarstanna i Egypten i häktelse, måste både för honom och de öfriga bröderna synas såsom en märkwärdig skickelse af Guds straffande rättfärdighet.

25. Och gaf befallning, att deras säckar skule fyllas med mälning, och gifwas deras penningar igen, hwars i hans säck; dertill ock hwarjom sin täring på resan. Och man gjorde dem så.

Här ådagalägga Joseph sin broderliga kärlek, och bewisar tydligt, att ingen oförsonighet fanns i hans hjerta.

26. Och de lade sina waror på sina åsnor och foro dädan.

27. Men de endera lät upp sin säck, att han skulle fodra sin åsna i herberget, wardt han warse sina penningar, som lågo ofwan i säcken.

28. Och sade till sina bröder: Jag hafwer fått mina penningar igen, si, de äro i min säck. Då förföll dem deras hjerta, och förskräcktes inbördes och sade: Hwi hafwer Gud gjort oss så?

De blefwo nu förskräckta äfwen för wälgerningen, ty deras onda samwete uppfyllde dem med fruktan.

29. Då de nu kommo hem till deras fader Jacob i Canaans land, sade de honom allt det dem wederfaret war och sade:

30. Den mannen, som är herre i landet, talade skarpt till oss och höll oss för landets spejare;

31. Och då wi swarade: Wi äro redelige och hafwa aldrig warit spejare:

32. Utan äro tolf bröder, wår faders söner; en är icke mer till, och den yngste är ännu i denna dag när wår fader i Canaans land;

33. Sade han till oss: Deruppå will jag märka det, att I ären redelige: en eder broder låter när mig qwar och tager nödtorft till edert hus och farer bort:

34. Och hemtar eder yngsta broder hit till mig, så kan jag märka, att I icke ären spejare, utan redelige män; så will jag ock gifwa eder eder broder igen, och så mån i bruka edert bästa i landet.

35. Och då de slogo ut af säckarne, fann hwar och en sitt penningknyte i sin säck: och då de sågo, att det war deras penningknyten, wordo de med deras fader förskräckte.

36. Då sade Jacob, deras fader: I hafwen gjort mig barnlös, Joseph är icke mera till, Simeon är ock icke mera till, BenJamin wiljen I taga ifrån mig: det går allt öfwer mig.

37. Ruben swarade sin fader och sade: Om jag icke förer dig honom hem igen, så dräp båda mina söner: allenast gif mig honom i min hand, jag will föra dig honom hem igen.

Ruben som war oskyldig uti brödernas obarmhertighet emot Joseph, är den enda, som wågar att frimodigt tala med den bedröfwade fadren.

38. Han sade: Min son skall icke fara ned med eder; ty hans broder är död, och han är allena igen blifwen; om honom wederfores något ondt i wägen, der I resten, worden I drifwande mina grå hår med sorg neder i grafwen.

Swår war denna pröfning för den gamle Jacob, som nu saknade ännu en af sina söner, hwilken han icke wisste om han någonsin skulle få återse, och nu fordras äfwen hans älskade BenJamin. Utan twifwel war striden i det sargade fadershjertat mycket smärtsam. Så mycket större war den glädje, som Gud i det fördolda beredde honom. Det lärer oss att i motgång, plågor och bedröfwelser förtrösta på Herran allena och förbida Honom (Ps. 27: 14). Han både will och kan med sin högra hand allt förwandla.

43. Capitel.

BenJamin med bröderna undfås härligen.

Men den dyra tiden twingade landet.

2. Och då det wardt allt, som de hade fört utaf Egypten, sade deras fader Jacob till dem: Farer åter dit, och köper oss någon spisning.

Allt, d. ä. slut.

3. Då swarade honom Juda och sade: Den mannen wederlade oss det högeligen och sade: I skolen icke komma för mina ögon, med mindre eder broder är med eder.

4. Är det nu så, att du sänder wår broder med oss, så wilja wi fara ned och köpa dig spisning.

5. Men är det så, att du icke sänder honom, så fara wi icke neder; ty mannen hafwer sagt oss: I skolen icke komma för mina ögon, utan eder broder är med eder.* *1 Mos. 42: 20; cap. 44: 23.

Jacobs söner hade bäfwat för den Egyptiske mannens ansigte, och wågade icke återkomma för hans ögon utan att hafwa BenJamin med sig.

6. Israel sade: Hwi hafwen I så illa gjort emot mig, att I hafwen det sagt mannen, att I haden än en broder?

7. De swarade: Den mannen frågade så grant om oss och wår slägt och sade: Lefwer eder fader än? Hafwen I ännu en broder? Då sade wi honom, som han frågade. Huru kunde wi weta, att han skulle säga: Hafwer eder broder hit ned med eder?

8. Då sade Juda till Israel sin fader: Låt pilten fara med mig, att wi må göra oss redo och färdas och måga lefwa och icke dö, både wi och du och wåra barn.

9. Jag will wara god för honom; utaf mina händer skall du äska honom: förer jag dig icke honom igen och sätter honom fram för dina ögon, så will jag hafwa skuld, så länge jag lefwer.* *1 Mos. 44: 32.

Utom Ruben åtager sig äfwen Juda att answara för BenJamins återkomst, och hans ord werkade; han synes hafwa lefwat i broderligt förhållande till BenJamin, derföre satte fadren tro till hans ord. Juda och BenJamins stammar förblefwo äfwen då förenade med hwarandra, när de tio stammarne afföllo ifrån Davids konungaslägt.

10. Ty hwar wi icke hade fördröjt, hade wi wäl allaredan twå resor warit igen komne.

11. Då sade Israel, deras fader, till dem: Måste det ju så wara, så görer det, och tager af landets bästa frukt i edra säckar och förer mannenom skänker dit neder, något balsam och hannog och örter och mirrham och dadel och mandel.

Landets bästa frukt, grt.: Landets fång, d. ä. de frukter, för hwilka man med fång prisar landet, således de bästa. Balsam, den oljaktiga saften af balsambusken (amyris), som hufwudsakligen wäxte uti landet Gilead. Den odlas nu endast i Arabien och kallas Mecca-Balsam, ett berömdt läkemedel för sår, Jer. 8: 22. Hannog, drufhoning, tjock drufsaft, hwarmed ännu handel drifwes i dessa länder. Örter, Nechot, wälluktande harts af ett träd, brukas ännu till läkemedel och till rökwerk, och kallas i apotheken Storax. Mirrham, här Ladanum, ett wälluktande harts af den så kallade Sitrusbusken, som bär rosor liknande wilda, blekröda törnrosor. Detta harts brukas äfwen såsom läkemedel. Dadel, Pistazianötter, som wäxa på Pistaziaträdet, af samma storlek som hasselnötter, med den wälsmakande kärna, hwilken äfwen ansågs såsom ett läkemedel emot ormbett. Mandel, frukterna af mandelträdet. Mandelkärnan är omgifwen af ett hårdt skal, och detta skal är inneslutet i en grön tjock bark, så att frukten liknar gröna plommon.

12. Tager ock andra penningar med eder, och de penningar, som I hafwen fått igen ofwan i edra säckar, förer också med eder; tilläfwentyrs der är någon willa ibland kommen.

13. Dertill tager eder broder; görer eder redo, och farer till mannen.

14. Men Allsmäktig Gud gifwe eder barmhertighet för den mannen, att han måtte eder fri låta den andre brodren och BenJamin. Men jag måste wara, som den der sina barn slätt mist hafwer.

Jag måste nu wara såsom en barnlös man; han fick nu icke behålla någon af sina söner hemma, och war owiss, om han skulle få återse dem; men till Herren, den Allsmäktige Guden, ställer han sitt hopp och sin bön. Den som så gör i barnslig undergifwenhet, skall ej blifwa swiken.

15. Då togo de dessa skänker och penningar dubbelt med sig och BenJamin; gjorde sig redo och foro in i Egypten och gingo in för Joseph.

16. Då såg Joseph dem med BenJamin och sade till honom, som war öfwer hans hus: Haf dessa männerna in i huset och slagta och red till; förty de skola äta med mig i middag.

17. Och mannen gjorde, såsom Joseph honom sagt hade, och hade männerna in i Josephs hus.

18. Men de fruktade sig, att de wordo hafde i Josephs hus, och sade: Wi äro här införde för penningarnes skull, som wi tillförene funno i wåra säckar, att han will komma oss det uppå och låta en dom gå öfwer oss, der han oss med tager till sina trälar med wåra åsnor.

Att Joseph så wänligt emottog dem, förorsakade dem ny ångest, ty det onda samwetet anar alltid något ondt. De fruktade, att Joseph skulle af penningarne, som de den förra gången hade återfått i sina säckar, taga sig anledning att göra dem till slafwar. De wisste, hwad de hade förskylt på sin broder. Se Guds dom i samwetet! Guds mening dermed är att drifwa menniskan till erkänsla af synden, ånger och sökande af försoning, som till fullo är att finna endast i Christi blod.

19. Derföre gingo de till mannen, som war öfwer Josephs hus, och talade med honom utanför dörren af huset;

20. Och sade: Min herre, wi woro tillförene här neder till att köpa spisning.

21. Och då wi kommo i herberget och löste upp wåra säckar, si, då woro hwars och ens penningar ofwan i hans säck med full wigt; derföre hafwa wi åter fört dem med oss.* *1 Mos. 42: 35.

22. Hafwa också fört andra penningar ned med oss till att köpa spisning med. Men wi weta icke, ho som hafwer stungit oss wåra penningar i wåra säckar.

23. Men han sade: Warer till freds, frukter eder icke, eder Gud och eder faders Gud hafwer gifwit eder en skatt i edra säckar; edra penningar hafwer jag fått. Och han hade Simeon ut till dem.

Så swarade Josephs förwaltare på sin herres befallning, sannolikt af sin herre upplyst om förhållandet. Joseph wille leda sina bröders eftertanke till betraktande af Herrans skickelser och wända deras hjertan till honom, Edra penningar hafwer jag fått, I ären mig intet skyldige. Detta war ingen osanning, utan ett förtigande af att han sedan hemligen hade gifwit dem penningarne tillbaka.

24. Och hade dem i Josephs hus, gaf dem watten, att de skulle twå sina fötter, och gaf deras åsnor foder.* *1 Mos. 18: 4.

25. Men de redde till skänkerna, till dess Joseph kom till middagen: ty de hade hört, att de skulle der äta bröd.

26. Då nu Joseph gick in i huset, buro de honom skänkerna i huset på sina händer och föllo för honom neder på jorden.

27. Men han tackade dem kärligen och sade: Går det wäl med eder fader, den gamle, der I mig af saden? Lefwer han ännu?

28. De swarade: Wårom fader, dinom tjenare, går wäl, och han lefwer ännu: och bugade sig och föllo ned för honom.

29. Och han lyfte upp sina ögon och såg sin broder BenJamin, sin moders son, och sade: Är det eder yngste broder, som I saden mig af? Och sade ytterligare: Gud ware dig nådelig, min son.

30. Och Joseph hastade, ty hans hjerta war brinnande öfwer sin broder, och sökte rum till att gråta; och gick i sin kammare och gret der.

31. Och då han hade twagit sitt ansigte, gick han ut och höll sig fast och sade: Lägger bröd fram.

32. Och der bars fram besynnerligen för honom och besynnerligen för dem och för de Egyptier, som med honom åto, ock besynnerligen: förty de Egyptier töras icke äta bröd med de Ebreer, det är en wederstyggelse för dem.* *1 Mos. 46: 34. Dan. 1: 8. Tob. 1: 12.

Besynnerligen d. w. s. särskildt.

Egyptierna ansågo det förorenande att spisa tillsammans med främlingar. Detta hade sin grund uti den Egyptiska kast-inrättningen och tillika deruti att de ansågo somliga djur såsom gudawäsen, t. ex. kor, oxar m. m., så att de höllo det för en styggelse att äta kött. Kor och oxar blefwo der högtidligen begrafne. Uti Indien är det ännu så, att dessa kreatur anses för gudomligheter, och deras kött ätes aldrig af någon hedning, som iakttager sin religions föreskrift. Dessa hedningar hafwa icke något sjukhus för sjuka menniskor, men en stor inrättning, der de wärda gamla kraftlösa kreatur och afwakta deras död.

33. Och de sattes för honom, den förstfödde efter sin förstfödsel och den yngste efter sin ungdom. Der förundrade de sig uppå inbördes.

Med stor förundran måste Josephs bröder hafwa märkt, att man wisste deras ålder. De många tecken till en högre wishet och gudomlig skickelse som de blefwo warse, måste hafwa uppfylt deras hjertan med den tanken, att äfwen den hemliga fläcken i deras samweten war uppenbar.

34. Och man bar dem besynnerliga rätter af hans bord; men BenJamin fem sinom mer än de andra; och de drucko, och wordo druckne med honom.

BenJamin behandlades med utmärkt ära, icke derföre att han war Josephs broder, utan fastmera derföre att Joseph wille försöka, om hans bröder skulle afundas honom denna utmärkelse, likasom de fordom med afund och wrede hade behandlat Joseph, derföre att fadren mest älskade honom.

Med ordet druckne menas här icke berusade; ty der fanns ingen berusande dryck. Egyptierna ansågo jäst win såsom en wederstygglighet och kallade det djefwulsblod. Det war ojäst, som brukades, och deraf blefwo de druckne, nemligen uppfriskade och wederqwickte efter resan, men icke berusade. Huru winet war beskaffadt, wisar den dröm, som Pharaos munskänk berättar. Denna dröm beskref hans befattning och det wanliga bruket: han tog drufwor och kryste dem i skänkekaret och fick Pharao skänkekaret i handen, cap. 40: 10. Winsaften pressades således för tillfället och dracks friskt och ojäst. Af Josephs och hans bröders exempel kan således ingen taga sig anledning att anse berusning såsom tillåten eller ursäktlig. Ty berusning war wid det tillfället icke möjlig. I Josephs hus förtärdes säkert ingenting, som Egyptierna ansågo såsom djefwulsblod; hans förstånd, hans höga embete och den grannlagenhet, det medförde, gjorde det nödwändigt för honom att iakttaga de lagar, hwilka Egyptierna ansågo såsom heliga. Äfwen på andra ställen i Skriften har ordet druckne en sådan betydelse, Es. 34: 7; cap. 49: 26. Jer. 46: 10. Joh. 2: 10. Hög. W. 5: 1. Wi finna häraf, huru orätt berättelsen om Bröllopet i Cana tydes såsom förswar för dryckeslags syndiga glädje. En sådan falsk uttydning och tillämpning wittnar både om okunnighet och om syndligt bemödande att förswara det onda.

44. Capitel.

Joseph försöker sina bröder.

Och Joseph befallde honom, som war öfwer hans hus, och sade: Fyll dessa männernas säckar med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hwarjom sina penningar ofwan i hans säck:

2. Och min silfwerskål ofwan i den yngstes säck med penningarne för säden. Han gjorde som Joseph honom sade.

3. Om morgonen då ljust wardt, läto de männerna fara med sina åsnor.

4. Då de nu woro utaf staden och icke långt komne, sade Joseph till honom, som hwar öfwer hans hus: Upp och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hwi hafwen I lönt godt med ondt?

5. Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafwen illa gjort.

I Egypten och andra länder brukades bägare till spådomskonst. Denna widskepelse war för Josephs bröder bekant såsom ett Egyptiskt bruk; de trodde, att Joseph war wäl hemmastadd i denna konst, efter han wisste så många af deras hemligheter, derföre nämner Josephs förwaltare detta, för att så mycket mera förskräcka dem. Men här hafwa orden en annan betydelse, nemligen så: den bägaren, hwaraf min herre dricker, är nu i edra händer, och af denna stöld wet han, att I ären oärligt folk.

6. Och som han beslog dem, sade han sådana ord till dem.

Som han beslog dem, d. w. s. då han upphann dem.

7. De swarade honom: Hwi talar min herre sådana ord? Bort det, att dina tjenare skulle så göra.

8. Si, penningarne, som wi funno ofwan uti wåra säckar, hafwa wi fört till dig igen utaf Canaans land: och hwi skulle wi då hafwa stult silfwer eller guld af din herres hus?

9. När hwilken det warder funnet ibland dina tjenare, han må dö: dertill wilja wi ock wara min herres trälar.

I medwetande af sin oskuld i denna sak tala de med ärlighetens lugna frimodighet; men denna frimodighet skulle snart förbytas i förskräckelse.

10. Han sade: Ja, ware som I hafwen sagt: när hwilken det finnes, han ware min träl; men I skolen wara löse.

11. Och de hastade sig och lade hwar sin säck af ned på jorden, och hwar lät upp sin säck.

12. Och han sökte, och begynte på den första intill den yngsta; då fanns skålen i BenJamins säck.

13. Då refwo de sina kläder och ladde hwar uppå sin åsna och foro åter in i staden.

Att sönderrifwa kläderna war ett brukligt uttryck af sorg och smärta. De wisa, att BenJamins olyckliga ställning gick dem till hjertat. De följa alla med tillbaka, och wilja icke öfwergifwa BenJamin i hans olycka; de woro nu icke så sinnade emot honom, som fordom emot Joseph.

Ladde, d. ä. lastade.

14. Och Juda gick med sina bröder, in i Josephs hus: ty han war än då der, och de föllo ned på jorden för honom.

Juda hade hos sin gamle fader gjort sig answarig för BenJamins återkomst; nu will han hålla ord. Han har nu ett annat hjerta, än då han för 22 år sedan gaf det rådet att sälja Joseph åt Ismaeliterna för tjugo silfwerpenningar; han har sedan försyndat sig på flera sätt, men han har genom uppfostran i Guds skola blifwit en annan man. Med den wältalighet, som warm kärlek och redlig afsigt kunna ingifwa ett warmt hjerta, framträder han i allas namn inför den mäktiga mannen; han erbjuder sig sjelf att friwilligt qwarblifwa såsom slaf i BenJamins ställe, fastän han sjelf hemma hade hustru och barn. Joseph har han förrådt, men BenJamin will han rädda; en gång har han bedragit och bedröfwat sin fader, men han will icke än en gång låta honom erfara en sådan sorg; han gör icke afseende på att BenJamin tyckes wara den skyldige, utan han anser olyckan såsom ett straff för deras fordna gemensamma förbrytelse. Luther säger: ”Ack, att wi kunde anropa Gud för hwarandra med sådan brinnande bön, som Juda här bad för sin broder.”

15. Joseph sade till dem: Hwi torden I det göra? Weten I icke, att en sådan man, som jag är, kunde spå till?

Här nämnes icke bägaren såsom spådomsmedel, icke heller någon spådomskonst, utan ordens mening är: weten I icke, att en sådan man som jag är, kunde utspana eder förbrytelse.

16. Juda sade: Hwad skola wi säga minom herra, eller huru skola wi tala? Och hwad skola wi bära före? Gud hafwer funnit dina tjenares missgerningar: si, wi och den, som skålen är funnen när, äro min herres trälar.

nu wisar sig Josephs afsigt med befallningen angående bägaren: han wille pröfwa brödernas kärlek till fadren och till den yngste brodren. De gingo lyckligt genom denna pröfning, ehuru swår den war. De wilja nu hellre underkasta sig hwad som helst, än bringa ny sorg och smärta öfwer det förut så djupt sårade fadershjertat. De afundades fordom Joseph den kärlek, fadren bewisade honom. Nu hade BenJamin blifwit femfaldigt ärad framför dem alla. Hwilken anledning till afund och owilja! Och sedan syntes densamme BenJamin med otacksamhet och nedrighet hafwa gjort sig skyldig till en förbrytelse, som höljer dem med wanära och hotar att störta dem alla i olycka. Hwilken frestelse till förakt och wrede emot BenJamin! Hafwa de nu icke full anledning att öfwergifwa honom och låta honom straffas såsom han förtjenar? Hafwa de nu icke gjort sitt bästa att uppfylla det löfte, som de åt fadren gifwit? Kan icke berättelsen om BenJamins skamliga gerning rättfärdiga dem inför fadren, om de nu öfwergifwa denne brodren och lemna honom åt wanära och träldom? Nej! de hade nu ett annat sinne; de hatade en gång Joseph, de sålde honom och frågade icke efter hans bön och tårar och den sörjande fadren; men BenJamin wilja de icke öfwergifwa och lemna ensam åt olyckan och lidandet; hellre wilja de lida med, än lemna honom ensam och än en gång draga sorg öfwer fadrens gråa hufwud.

Juda trädde i BenJamins ställe och åtog sig den arme brodern i hans olycka. — Så har hans efterkommande, Christus, Lejonet af Juda, tagit uppå sig den syndiga werldens stora skuld, inträdt i dess ställe, och är förebedjare för alla sina bröder.

17. Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall wara min träl; men I, farer med frid upp till eder fader.

18. Då gick Juda till honom och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i dina öron, min herre, och din wrede harmes icke öfwer din tjenare; ty du är såsom Pharao.

19. Min herre frågade sina tjenare och sade: Hafwen I ock någon fader eller broder.

20. Då swarade wi: Wi hafwa en fader, och han är gammal, och en ung dräng, född i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifwen igen af sin moder, och hans fader hafwer honom kär.

21. Då sade du till dina tjenare: Hafwer honom hit ned till mig, och jag will göra honom godt.

22. Men wi swarade minom herra: Pilten kan icke komma ifrån sin fader; hwar han komme honom ifrån, dödde han.

23. Då sade du till dina tjenare: Hwar eder yngste broder icke kommer här med eder, skolen I icke mera komma för mina ögon.* *1 Mos. 42: 15.

24. Då foro wi upp till din tjenare, min fader, och sade honom min herres tal.

25. Då sade wår fader: Farer åter bort, och köper oss någon spisning.

26. Men wi sade: Wi kunna icke fara der ned, med mindre wår yngste broder är med oss, så wilja wi fara der ned: ty wi kunna icke komma för den mannens ögon, hwar wår yngste broder icke är med oss.

27. Då sade din tjenare, min fader, till oss: I weten, att min hustru hafwer födt mig twå:

28. Den ene gick bort ifrån mig, och det sade, att han skulle wara ihjälrifwen; och jag hafwer ej sett honom allt här till.* *1 Mos. 37: 33.

Af dessa ord erfar Joseph, hwad fadren hade förmodat angående hans förswinnande.

29. Skolen I ock taga denna ifrån mig, och honom wederfares något ondt, så warder I drifwande mina grå hår med sorg ned i grafwen.

30. Om jag nu komme hem till din tjenare, min fader, och pilten wore icke med oss, efter hans själ hänger in till dennes själ;

31. Så sker det, då han ser, att pilten icke är tillstädes, att han dör: så worde wi, dina tjenare, din tjenares, wår faders, grå hår förande med jämmer ned i grafwen.

32. Ty jag, din tjenare, hafwer warit minom fader god för pilten och sagt: Hafwer jag icke honom till dig igen, så will jag hafwa skuld i alla mina lifsdagar.* *1 Mos. 43: 9.

33. Derföre, låt din tjenare blifwa här qwar minom herra för en träl i piltens stad; och låt pilten fara upp med sina bröder.

34. Förty huru skulle jag fara upp till min fader, när pilten är icke med mig? Jag finge se den jämmer, som min fader uppå komme.

Här talar nu ett ömt och kärleksfullt hjerta. Det är uppenbart, att Joseph nu har andra bröder, än han hade i sin ungdom.

45. Capitel.

Joseph bekänd. Jacob kallas, gläds.

Då kunde icke Joseph hålla sig för alla dem, som omkring stodo, och han ropade: Går alle ut ifrån mig; och stod ingen när honom, då Joseph bekände sig för sina bröder.* *Apg. 7: 13.

2. Och han gret öfwerljudt, så att de Egyptier och Pharaos tjenare det hörde.

3. Och han sade till sina bröder: Jag är Joseph; lefwer min fader ännu? Och hans bröder kunde intet swara honom: så förskräckta woro de för hans ansigte.

4. Men han sade: Går dock hit till mig. Och de gingo till honom, och han sade: Jag är Joseph, eder broder, den I hafwen sålt in uti Egypten.* *1 Mos. 37: 28; cap. 39: 1.

5. Och nu låter det icke bekymra eder, och tänker icke, att jag derföre är wred, att I hafwen sålt mig hit: ty för eder wälfärds skull hafwer Gud sändt mig hit före eder.* *1 Mos. 50: 20.

Nu will Joseph icke, att denna glädje skulle störas med någon tanke på den orätt som bröderna mot honom hade begått. De hade ångrat denna synd, de hade nu ett annat hjerta; nu will han, att de icke widare skola gräma sig deröfwer, utan med tacksam och helig förundran betrakta den underbara wäg, på hwilken Gud hade fört honom och gjort honom till en räddare för dem och deras faders hus. Uti allt som sker skola wi mera söka att förstå Guds skickelse och mera se på den osynliga handen, som styrer, än på de synliga redskap, som han begagnar till urförandet af sin wilja. Äfwen onda menniskor måste såsom tjensteandar bidraga till hans wiljas uträttande, hans barns uppfostran och hans rikes framgång. Genom werldshändelserna i allmänhet, genom menniskans enskida lif, genom menniskornas otaliga synder och förwillelser går den gudomliga wishetens hand såsom en gyldene tråd, som aldrig kan afryckas. Ju mera wi se bort ifrån det menskliga i de oförrätter och lidanden, som af andra tillfogas oss, och ju mera wi se på Gud, som styrer allt till det bästa, desto lättare blifwer det oss att förlåta allt. I många fall äro menniskorna icke i stånd att bedöma hwad de göra; de drifwas af wissa orsaker, som ligga dem närmast, följderna kunna de sällan rätt beräkna. Då bröderna sålde Joseph till Egypten, då Judarne korsfäste Christus, då werldens barn förfölja Herrans trogna, gäller alltid Jesu ord: de weta icke hwad de göra. Men detta borttager icke synden från den syndiga gerningen. Synden är och förblifwer synd, fastän Gud i sin barmhertighet och wishet styrer följderna, så att Hans wilja till slut måste ske. De som säga: låtom oss göra ondt, på det godt må komma deraf, äro alltså fångna uti en förskräcklig och olyckbringande blindhet.

6. Ty det är nu tu år, att dyr tid hafwer warit i landet; och äro ännu fem år, att ingen plöjning eller uppskörd skall warda.

7. Men Gud hafwer sändt mig hit för eder, att Han will låta eder blifwa qwar på jorden, och hålla eder wid lif genom stora under.

8. Så hafwen icke nu I sändt mig hit, utan Gud: han hafwer gjort mig såsom en fader till Pharao och till en herre öfwer allt hans hus och till en förste i hela Egypti land.* *Wish. 10: 14.

Fader, rådgifware, hög äretitel för statsmän i Österlanden.

9. Skynder eder nu, och farer upp till min fader, och säger honom: Det låter din son Joseph säga dig: Gud hafwer satt mig till en herre i hela Egypti land; kom ned till mig, försumma dig icke.

10. Du skall bo i det landet Gosen och wara hardt när mig, du och dina barn och dina barnabarn, dina får och fä, och allt det ditt är.

Landskapet Gosen låg i nedra Egypten wid gränsen af Arabiska öknen, öster om den yttersta Nilarmen. Icke långt derifrån låg hufwudstaden Zoan eller Tanes, Ps. 78: 12; Es. 19: 11; cap. 30: 4, så att Jacobs familj kom att bo i närheten af Joseph.

11. Jag will der försörja dig: ty det är ännu fem års dyr tid, att du icke warder förderfwad med ditt hus och allt det ditt är.

12. Si, edra ögon se, och min broders BenJamins ögon, att jag talar munteligen med eder.

I kunnen nu märka, att allt detta är sanning, jag talar sjelf med eder utan någon uttolkare.

13. Förkunner min fader all min härlighet i Egypten och allt det I sett hafwen. Skynder eder, och kommer hit ned med min fader.

14. Och han fick sin broder BenJamin om halsen och gret; och BenJamin gret ock wid hans hals.

15. Och han kysste sina bröder och gret öfwer dem. Sedan talade hans bröder med honom.

Nu öfwerlemnade sig den rörda brödrakretsen åt återseendets fulla glädje; kärleken nedtystade äfwen samwetets anklagelse; det war en stund af fullkomlig försoning och af den rena genomträngande glädje, som menniskan förnimmer, då Herren sjelf talar tröstens ord till ett bedröfwadt hjerta. Saknaden, sorgen, samwetsqwalen, faran, allt blef nu bortsköljdt af rena glädjetårar.

Så skall en gång Israels folk få återse den förrådde, den bortsålde Brodren, som blifwit upphöjd till härlighet. Han skall uppenbara sig för dem; då skola de tro på Honom; då skola ymniga bättringstårar, kärlekstårar, strömma öfwer deras anleten; hatet, synden, otron, sorgen öfwer alla lidanden, som öfwergått dem, allt skall då förswinna såsom moln inför Hans kärleksfulla ansigte, och Han skall både förlåta och trösta dem och gifwa dem ett lyckligt hem, ett wälsignadt land till besittning. Sach. 12: 10–14; Hes. 36: 33–38; cap. 37: 25—28; cap. 34: 29.

Med wår otro och wåra synder hafwa wi förrådt, försålt, förkastat och dödat menniskones Son, den ende oskyldige, rättfärdige och helige Brodren bland alla menniskors barn. Han är upptagen i härligheten, Han är upphöjd på den högste konungens högra hand, Han är gången förut att bereda rum för sina bröder, för sin faders hus. Nu försörjer Han dem under den andliga torrhet och hugersnöd, som de måste lida i Hans frånwaro. Pröfningar och lidanden äro för dem nödwändiga, på det deras hjertan må blifwa beredda att en gång med kärlekens fulla glädje möta Honom. Ofta måste Han ställa sig, såsom Han icke kände dem, ofta måste Han tilltala dem med stränga och hotande ord; men ändtligen blifwa deras hjertan så förkrossade, så förödmjukade, så ångerfulla öfwer sina synder, så omskapade af Herrans ande, och så uppfyllde af den sanna kärleken, att Han kan uppenbara sig för dem, och då blifwer själen öfwerströmmad af sällhet och fröjd; då glömmas alla lidanden, då aftorkas alla tårar från deras ögon, då få de bo i det sälla land, som Han beredt dem i sin Faders rike.

16. Och när det ryktet kom i Pharaos hus, att Josephs bröder woro komne, behagade det Pharao wäl och alla hans tjenare.

17. Och Pharao sade till Joseph: Säg dina bröder: Detta görer: laster edra djur; farer bort, och när I kommen i Canaans land;

18. Så tager eder fader och edert folk, och kommer till mig, jag will gifwa eder af allt det goda, som i Egypti land är, att I skolen äta märgen i landet.

19. Och bjud dem: Görer alltså: tager eder utaf Egypti land wagnar till edra barn och hustrur, och förer eder fader, och kommer.

20. Och skoner icke edra bohagsting: förty allt det goda i hela Egypten skall höra eder till.

Skoner icke edra bohagsting: warer icke sorgsne öfwer förlusten af de ting, som I icke kunnen medföra, utan måsten lemna efter eder.

Gerna will hjertat hänga fast wid de ting, man eger här i främlingskapet; men det är nödwändigt, att wi låta den rätta brödrakärleken, kärleken till Christus, befria wåra hjertan från all widhängsenhet wid de jordiska tingen. Utan försakelse kommer man aldrig i besittning af en oförgänglig arfwedel.

21. Israels barn gjorde så; och Joseph fick dem wagnar efter Pharaos befallning och förtäring på wägen.

22. Och gaf dem alla, hwar för sig, högtidskläder; men BenJamin gaf han trehundrade silfwerpenningar och fem högtidsklädningar.

Joseph gaf BenJamin företrädet; han war honom den närmaste, han war hans rätte broder.

Då hela brödrakretsen af frälsta och saliga menniskor en gång blifwer samlad omkring den upphöjde Medlaren, så kommer äfwen en åtskilnad dem emellan att ega rum; deras hjertan äro icke alla lika, men alla blifwa lyckliga.

23. Men fadren sände han tio åsnor, lastade med gods utaf Egypten, och tio åsninnor med mälning och bröd och spisning, sinom fader på wägen.

24. Och så lät han sina bröder fara och sade till dem: Kifwer icke på wägen.

Kifwer icke på wägen, war en wigtig warning. Lätteligen kunde ibland dem den frågan uppstå, hwilkendera hade haft den största skulden uti förbrytelsen emot Joseph. För oss alla är denna warning ganska wigtig. Här råder nu mycket kifwande, mycket split på wägen mellan Josephs bröder, mellan dem som söka Guds rike. Måtte wi komma ihog förmaningen, och hänskjuta till den allwise Domaren sjelf alla frågor, som för oss äro för swåra att afgöra, och de äro många. Icke heller är det oss tillåtet att hos hwarandra uppsöka anledning till klander och hårda omdömen, hwilket dock så ofta sker. Derigenom utsläckes kärleken, så att troslifwet aftynar.

25. Så foro de utaf Egypten och kommo uti Canaans land till sin fader Jacob:

26. Och förkunnade honom det och sade: Din son Joseph lefwer ännu och är en herre i hela Egypti land. Men honom föll det icke i sinnet; ty han trodde dem icke.

Jacob war icke i stånd att genast fatta och tro den glada underrättelsen; en så stor lycka förekom honom omöjlig. Så är det för menniskohjertat swårt att fullt fatta och tro hela det härliga innehållet af det glada budskapet från himmelen, af nådens Evangelium.

27. Då sade de honom alla Josephs ord, som han till dem sagt hade. Och då han såg wagnarna, som Joseph utsändt hade till att föra honom med, wardt hans ande lefwande.

Han själ, som war förswagad af ålder och många lidanden, fick nytt lif genom den stora glädjen. Så blifwer den af synd och lagsarbete förtyngda själen¨åter lefwande, då hon förnimmer och omfattar nåden i Christo såsom sin tillhörighet.

28. Och sade: Jag hafwer nog, att min son Joseph lefwer ännu. Jag will fara bort och se honom förr än jag dör.* *1 Mos. 46: 30.

.

46. Capitel.

Jacobs resa, barn. Josephs möte.

Israel for dit med allt det honom tillhörde. Och då han kom till BerSaba, offrade han ett offer åt sin faders Isaacs Gud.

Flyttningen till Egypten måste för den gamle Jacob icke hafwa warit så lätt, men hans hjerta blef mäktigt draget af den älskade sonen. Herrans ord till Abraham (cap. 15: 13), att hans säd skulle blifwa främlingar i Egypten, war icke för Jacob obekant, och det kunde nu gifwa honom wisshet att denna flyttning war Guds wilja. På gränsen af löftets land, der han hade wistats så länge, der han tillbragt sina bästa stunder, och som war utlofwat åt hans efterkommande, offrar han åt sina fäders Gud ett tackoffer för all den barmhertighet, han hade erfarit i detta land, ett bränneoffer, hwaruti han will låta hela sin egen wilja och hela sin personlighet öfwerlemnas och förklaras i den gudomliga nåden rena eld. Han anropar Gud om ledning på wägen, om wälsignelse för sina efterkommande, och att de måtte blifwa lyckligt återförda till detta land, som han nu med offret inwiger till ett heligt arf.

2. Och Gud sade till honom om natten i en syn: Jacob, Jacob. Han sade: Här är jag.

3. Och han sade: Jag är Gud, din faders Gud; frukta dig icke att fara in i Egypten: förty der will jag göra dig till ett mäktigt folk.

4. Jag will fara dit med dig och will åter föra dig der ut. Och Joseph skall lägga sin hand uppå dina ögon.

Nu styrkes hans tro med en nådig uppenbarelse, hwaruti Gud tröstar honom på hans wandring, lofwar att wälsigna hans barn och föra dem tillbaka till detta land, som war bestämdt till deras arfwedel.

Herren säger: Jag will fara dit med dig. O, huru lycklig är wår wandring, wår lefnadswäg, då Herren är med oss.

Detta war nu den sista omedelbara uppenbarelse, hwarmed Gud benådade Patriarkerna. Ett nytt uppfostringssätt med Herrens folk tager nu sin början.

Öfwerflyttningen till Egypten war af flera orsaker nödwändig. Till Guds plan med Israels folk war det wäsendtligt, att de skulle bibehållas såsom ett särskildt folk, strängt afsöndradt från alla främmande folkslag. Emedan Amoreernas ondska ännu icke war all fullkomnad (cap. 15: 16), så war Herrans tid icke ännu kommen att låta den utrotande straffdomen öfwergå dem; och då desse till större delen bebodde landet Canaan, så hade det hastigt tillwäxande Israelitiska folket icke der kunnat finna rum på annat sätt, än att de hade måst skingra sig, och då hade de lätteligen kunnat sammansmälta med dessa hedningar, nedsjunka i deras synder och afguderi, och blifwa odugliga till sin höga bestämmelse att wara Guds egendomsfolk. Ännu återstodo 215 af de 400 år, som omtalas i cap. 15: 13. (430 år, Gal. 3: 17, war tiden ifrån Abrahams utgång ur Mesopotamien till Israeliternas utgång ur Egypten). Deremot kunde Israels barn icke sammansmälta med Egyptens folk; ty alla utlänningar och i synnerhet främmande herdefolk woro i Egypten ansedda icke blott med förakt, utan med afsky; derföre blef ett särskilt landskap Israeliterna anwisadt, som war både widsträckt och fruktbart. Det hade der utrymme nog till en talrik förökelse, och af Egyptens bildning och ordnade statskick kunde de lära mycket, som behöfdes till deras uppfostran, såsom det folk, bland hwilket Gud hade nedlagt fröet till sitt rike på jorden. Till denna flyttning hade Gud på ett underbart sätt beredt wägen genom Joseph.

5. Då for Jacob ifrån BerSaba: och Israels barn förde Jacob, sin fader, med sina barn och hustrur, på wagnarne som Pharao hade sändt till att föra dem med.

6. Och de togo sin boskap och håfwor, som de förwärfwat hade i Canaans land, och kommo så in uti Egypten, Jacob och all hans säd med honom:* *Jos. 24: 4. Es. 52: 4. Apg. 7: 15.

7. Hans barn och hans barnabarn med honom, hans döttrar och hans barns döttrar, och all hans säd.

Sedan Jacob hade högtidligt förnyat förbundet med Gud, tager han afsked af det älskade landet. Med hela sin familj öfwerskrider han gränsen och tågar till ett land, som war för honom ännu mera främmande.

8. Desse äro Israels barns namn, de som kommo i Egypten: Jacob och hans söner. Jacobs förstfödde son Ruben.* *2 Mos. 1: 2.

9. Rubens barn: Hanoch, Pallu, Hetzron och Charmi.* *2 Mos. 6: 14. 4 Mos. 26: 5.

10. Simeons barn: Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Zohar och Saul, den Cananeiska qwinnans son.* *1 Chrön. 4: 24.

11. Levi barn: Gerson, Kehat och Merari.* *1 Chrön. 6: 1.

12. Juda barn: Er, Onan, Sela, Perez och Serah. Men Er och Onan dödde i Canaans land. Men Perez barn: Hezron och Hamul.* *1 Chrön. 4: 1.

Då v. 10 den Cananeiska qwinnan särskildt nämnes, likasom Juda hustru cap. 38, så synes deraf följa, att alla de öfriga af Jacobs söner, utom Joseph, hade tagit sig hustrur från sin slägt i Mesopotamien. En wigtig wink för Herrans trogna, att icke draga i främmande ok med de otrogna (2 Cor. 6: 14).

13. Isaschars barn: Thola, Phuva, Job och Simron.* *1 Chrön. 7: 1.

14. Sebulons barn: Sered, Elon och Jahleel.

15. Desse äro barnen af Lea, som hon födde Jacob i Mesopotamien med sin dotter Dina: de göra tillhopa alla med söner och döttrar tre och trettio själar.

I detta tal trettiotre inbegripes Jacob sjelf och hans dotter Dina, men Er och Onan äro uteslutna, emedan de äro döda.

16. Gads barn: Ziphon, Haggi, Suni, Ezbon, Eri, Arodi ocjh Ariel.

17. Assers barn: Jimna, Jisua, Jisui, Brya; och Serah, deras syster. Men Bryas barn: Heber och Malchiel.* *1 Chrön. 7: 30.

18. Desse äro Silpas barn, som Laban gaf Lea sin dotter, och födde Jacob dessa sexton själar.

19. Rachels, Jacobs hustrus, barn: Joseph och BenJamin.

20. Och Joseph wordo födde i Egypten Manasse och Ephraim, som honom födde Asnath, Potiphera dotter, prestens i On.* *1 Mos. 41: 50.

21. BenJamins barn: Bela, Becher, Assbel, Gera, Naaman, Ehi, Ros, Muppim, Huppim och Ard.* *1 Chrön. 7: 6.

22. Desse äro barnen af Rachel, som Jacob födde äro; alla tillhopa fjorton själar.

I dessa fjorton äro således Joseph och hans twänne söner inberäknade, ehuru de äro i Egypten.

23. Dans barn: Husim:* *4 Mos. 26: 42.

24. Naphatali barn: Jahzeel, Guni, Jezer och Sillem.

25. Desse äro Bilhas barn, som Laban hade gifwit sin dotter Rachel, och födde Jacob dessa sju själar.

26. Alla själar, som kommo med Jacob in i Egypten, som utgångne woro af hans länd, undantagandes hans barnahustrur, äro alla tillsamman sex och sextio själar.

27. Och Josephs barn, som honom wordo födda i Egypten, woro twå själar: så att alla Jacobs hus själar, som kommo in uti Egypten, woro sjuttio.* *5 Mos. 10: 22. Apg. 7: 14.

Sammanläggas trettiotre, sexton, fjorton och sju, så utgör antalet sjuttio. Detta war antalet af Jacobs hus, då de kommo tillsammans i Egypten; således hade han sextiosex med sig på wägen (v. 26), tre woro förut i Egypten, så att hela antalet blef sjuttio, han sjelf inberäknad. I Apg. 7: 14 nämnas sjuttiofem själar, emedan Manasses och Epharims fem söner tilläggas enligt 1 Chrön. 7: 14, 20.

Af tolf söner, af sjuttio själar, uppstod förbundsfolket i Gamla, af tolf Apostlar och sjuttio lärjungar förbundsfolket i Nya Testamentet.

28. Och han sände Juda för sig till Joseph, att han skulle wisa honom wägen till Gosen, och de kommo in i landet Gosen.

29. Då spände Joseph före sin wagn och for ut emot Israel, sin fader, till Gosen. Och då han fick se honom, föll han om hans hals och gret swårligen på hans hals.

30. Då sade Israel till Joseph: Nu will jag gerna dö, efter det jag hafwer sett ditt ansigte, att du ännu lefwer.

31. Joseph sade till sina bröder och sin faders hus: Jag will fara upp och underwisa det Pharao och säga till honom: Mina bröder och min faders hus är kommet till mig utaf Canaans land;

32. Och äro herdar, ty det är sådant folk, som med boskap umgå plägar: deras får och fä och allt det de hafwa, hafwa de fört med sig.

33. Då nu Pharao warder eder kallade och säger Hwad är eder handel?

34. Så skolen I säga: Dina tjenare äro folk, som med boskap umgå ifrån wår barndom allt här till, både wi och wåra fäder, på det I mågen få bo i det landet Gosen:* förty alla herdar äro såsom en styggelse för de Egyptier.† *1 Mos. 47: 6. †2 Mos. 8: 26.

Hwarken Jacob eller Joseph försummade något, som war nödwändigt för att offentligen och lagligen sätta Israels barn i besittning af landet Gosen. I det fruktbara och glest befolkade Egypten kunde det icke wara swårt att anwisa tillräcklig egendom åt dem, som förut uppehöllo sig i Gosen.

Orsaken hwarföre främmande herdefolk woro en styggelse för Egyptierna war den, att de icke blott förtärde mjölken, utan stundom köttet af boskapen, som Egyptierna ansågo såsom heliga.

47. Capitel.

Pharaos samtal. Egypti hunger. Jacobs ålder, begrafning.

Då kom Joseph och förkunnade det Pharao och sade: Min fader och mina bröder, deras får och fä, och hwad de hafwa, är kommet utur Canaans land; och si, de äro i det landet Gosen.

2. Och han tog fem sina bröder och ställde dem för Pharao.

3. Då sade Pharao till hans bröder: Hwad är eder handel? De swarade: Dina tjenare äro herdar, wi och wåra fäder.

4. Och sade ytterligare till Pharao: Wi äro komne till att bo med eder i landet; ty dina tjenare hafwa ingen bet till deras boskap, så hårdt twingar den hårda tiden Canaans land: så gör wäl, och låt dock dina tjenare bo i det landet Gosen.

5. Pharao sade till Joseph: Det är din fader, och det är dina bröder, de äro komna till dig.

6. Egypti land står dig öppet; låt dem bo på bästa platsen i landet, att de må bo i det landet Gosen: och om du wet några män ibland dem, som dogse äro, så sätt dem öfwer min boskap.

7. Joseph hade ock sin fader Jacob in och ställde honom för Pharao: och Jacob wälsignade Pharao.

8. Men Pharao frågade Jacob: Huru gammal är du?

9. Jacob sade: Mitt eländes tid är hundrade och trettio år: liten och ond är mitt eländes tid, och räcker icke till mina fäders eländes tid.* *Ps. 119: 19. Ebr. 11: 9, 13.

Eländes tid, grt. wandringstid. Så kallar Jacob sitt lif, emedan det jordiska lifwet är såsom en wandring i främmande land till det rätta, det ewiga hemmet.

10. Och Jacob wälsignade Pharao och gick ut ifrån honom.

Jacob kom till Pharao med en wälsignelse, v. 7, och lemnade honom äfwen med wälsignelse, i medwetande af den wälsignelse och bestämmelse, Gud hade gifwit honom, så att han icke blott behöfde konungens gunst, utan kunde gifwa honom något bättre i stället. Han utöfwade embetet af en Herrans prest, som hade wälsignelse äfwen för konungar och förstar.

11. Men Joseph skaffade sin fader och sina bröder boning och gaf dem en besittning i Egypti land, på bästa platsen i landet, nemligen i det landet Rameses, såsom Pharao bjudit hade.

En del af landet Gosen kallades Rameses. Efter någon tid lät Pharao bygga en stad, som fick samma namn, 2 Mos. 1: 11. I detta landskap erhöll Israels folk fast egendom, så att de äfwen wande sig wid åkerbruk och waraktiga boningar, och boskapsskötseln blef icke längre deras enda näring.

12. Och han försörjde sin fader och sina bröder och hela sin faders hus, hwar och en sin del bröd, allt ifrån de gamla in till de unga barn.* *Syr. 49: 17.

Härwid säger Luther: ”Wi gamle äta med barnen och icke de med oss; de äro herrar, wi äro blott deras hushållare.” — Så försörjer Christus alla dem, som till Honom komma, och gifwer hwar och en sin del af ewiga lifsens bröd.

13. Men i alla land war intet bröd; ty att den dyra tiden war ganska swår, så att Egypten och Canaans land swulto för den dyra tidens skull.

14. Och Joseph samkade alla de penningar tillhopa, som funnos i Egypten och Canaan, för mälning, som de köpte: och han lät alla penningarne komma i Pharaos hus.

Josephs första pligt war att wara en trogen skaffare. Han wisste, att Gud hade lagt denna hushållning i hans händer.

15. Då nu penningarne fattades i Egypti land och Canaan, kommo alla Egyptier till Joseph och sade: Skaffa oss bröd; hwi låter du oss dö för dig, derföre att wi hafwa inga penningar?

16. Joseph sade: Skaffer hit eder boskap, så will jag gifwa eder för boskapen, medan I ären utan penningar.

17. Då hade de deras boskap till Joseph, och han gaf dem bröd för deras hästar, får, fä och åsnor: så födde han dem det året med bröd för all deras boskap.

18. Då året war omlidet, kommo de till honom på andra året och sade till honom: Wi wilja icke dölja det för wår herre, att icke allenast penningarne, utan ock all wår boskap är borta när wår herre, och är intet mer qwar för wår herre, utan allena wår kropp och åker;

19. Hwi låter du både oss och wår åker dö? Tag oss till dig och wårt land för bröd, att wi och wårt land måga wara Pharaos egne: gif oss säd, att wi må lefwa och icke dö, och åkren icke förlägges.

20. Så tog Joseph hela Egypti land in till Pharao; ty de Egyptier sålde hwar sin åker; ty den hårda tiden war allt för stark öfwer dem. Och wardt så landet Pharaos eget.

21. Med folket, som i hans städer ut- och ingick, ifrån den ena ändan i Egypten intill den andra.

Handlade icke Joseph orättfärdigt och obarmhertigt? Skriften betygar, att Joseph fruktade Gud, cap. 50: 19, att han höll synden för det största onda, cap. 39: 9, att han älskade sina fiender och gjorde dem godt, cap. 45: 5; således kunde han hwarken wara hård eller obarmhertig. Landet blef konungens egendom, och folket blef skattskyldigt, men den skatt, som fordrades, nemligen femtedelen af landets frukter, war i detta fruktbara land icke tryckende. (Uti Indien och många andra länder måste folket, der fruktbarheten är störst, gifwa hälften af grödan såsom skatt.) En del af folket woro förut egendomsherrar, som icke betalade någon skatt, och andra woro redan förut konungens underhafwande, på hwlka den allmänna bördan hwilade så mycket tyngre. Nu blef landet jemnt och rättwist fördeladt, och konungen blef i stånd att införa ett bättre ordnadt statsskick än förut, samt att uppställa en armé til landets förswar. Äfwen är att märka, att folket bad Joseph göra på detta sätt och ansågo det som en wälgerning.

Slutligen måste en omständighet tagas i betraktande, som härwid är den wigtigaste. I Egypten kan egentligen aldrig hungersnöd uppstå, om landets wattning skötes rätt. Då i Egypten aldrig regnar, utan landet wattnas af Nilens öfwerswämning, så behöfwas många kanaler och inrättningar, hwilkas anläggning och underhåll äro ganska kostsamma, och wattningen kan derföre aldrig tillwägabringas med jemnhet, rättwisa och besked, om den icke är i regeringens händer och skötes efter bestämd lag och ordning under embetsmäns tillsyn, som äro i statens tjenst. Att en sådan hugnersnöd uppstod i Josephs tid är ett säkert tecken, att ingen ordentlig wattningsinrättning ännu war anlagd, och att således i swåra år endast nära wid floden någon liten gröda kunde åstadkommas. Joseph insåg wäl, att en sådan inrättning war nödwändig, på det landet icke framdeles måtte blifwa utsatt för en sådan nöd. Men en sådan inrättning kunde konungen hwarken anlägga eller underhålla, om han icke blefwe egendomsherre, hwarigenom han fick både den makt och de medel, som dertill behöfdes. Hade landet icke blifwit hans egendom, så hade han icke haft medel till detta kostsamma företag, och den delen af folket, som bodde närmast stränderna, skulle med all makt hafwa satt sig emot anläggandet af wattningsinrättningen för hela landet. Då wattenflödet blir för stort, så behöfwas afledningar. Genom en sjö, omgifwen med höga dammar, inom hwilka wattenytan ofta war högre än fältet utanför, leddes det öfwerflödiga wattnet till Libyska öknen. Det arbetades upp i sjön medelst hjulwerk. En kanal kallas ännu i denna dag Josephs kanal. Genom dessa inrättningar kunde wattnet afpassas efter landets behof. Nu äro wattenwerken i Egypten i ett ganska förfallet skick; der behöfwes åter en Joseph.

Landet blef nu rättmätigt deladt, så att hwar och en af folket fick bestämda besittningar, som de blefwo pligtige att sköta med ordentlighet och flit. Det är troligt, att mycken oordentlighet förut egde rum, och att en del af folket hade ingenting, utan tågade af och an för att söka sin utkomst, och denna oreda måste nödwändigt hafwa förorsakat mycken träta och swåra strider bland folket.

22. Undantagen presternas åker, den tog han icke in: ty det war förskickadt af Pharao till presterna, att de äta skulle det dem benämndt war, det han dem gaf; derföre behöfde de icke sälja sina åkrar.

Presternas egendom war egentligen redan förut statens tillhörighet; ty de woro statens embetsmän; deras boställen kunde regeringen icke köpa ifrån dem, utan att köpa dem af sig sjelf, och presterna kunde icke heller sälja dessa egendomar, hwilka icke tillhörde dem, utan deras embeten.

23. Då sade Jospeh till folket: Si, jag hafwer i dag intagit eder och eder åker till Pharao: si, der hafwen I säd, och får åkren.

24. Och af wäxten skolen I gifwa Pharao den femte delen; fyra delar skola wara edra till att så åkren med till eder spisning och till edra hus och barn.

25. De sade: Allenast låt oss lefwa och finna nåd för dig, wår herre, wi wilja gerna wara Pharaos egne.

Pharaos egne betyder icke lefegne, utan skattskyldige.

26. Så gjorde Joseph dem en lag allt intill denna dag öfwer de Egyptiers åker till att gifwa Pharao den femte delen, undantagen prestaåkren, den wardt icke Pharaos egen.

Det Egyptiska rikets egentliga landtlag härledde sig således ifrån Joseph, som utan twifwel war den störste statsman på sin tid, och han blef genom denna wisa och nyttiga inrättning och ordning en stor wälgörare för detta folk.

27. Så bodde Israel i Egypten, i det landet Gosen, och hade det inne och wäxte till och förökades swårligen.

28. Och Jacob lefde sjutton år i Egypti land, så att hans hela ålder wardt hundrade och sju och fyrtio år.

29. Då nu tiden kom, att Israel dö skulle, kallade han sin son Joseph och sade till honom: Hafwer jag funnit nåd för dig, så lägg din hand under min länd,* att du gör barmhertighet och trohet med mig och begrafwer mig icke uti Egypten. *1 Mos. 24: 2; cap. 50: 5.

30. Utan jag will ligga när mina fäder, och du skall föra mig utaf Egypten; och begraf mig i deras grifter.* Han sade: Jag will göra, som du hafwer sagt. *1 Mos. 23: 19; cap. 49: 29; cap. 50: 13.

Fastän Jacob nu afsomnade i ett land, som war mycket bättre och fruktbarare, än Canaan på den tiden war, och ehuru hans talrika barn nu lefde ett lyckligt lif, så wille han dock ingalunda, att hans efterkommande skulle för alltd blifwa i Egypten; och i tron war han förwissad, att en dag skulle komma, då de skulle anträda återresan till det utlofwande landet.

31. Och han sade: Så swär mig. Och han swor honom. Då böjde Israel sig intill sängens hufwudgärd.

Då böjde Israel sig intill sängens hufwudgärd, och tillbad det öfwersta på hans spira (Ebr. 11: 21). Meningen är, att den gamle swage Jacob öfwer sin hufwudgärd lutade sig fram och fattade den öfre delen af Josephs staf, hwarwid han stödde sitt hufwud, under det han bad Gud uppfylla den önskan, som han för Joseph hade uttalat. Den förnämste af hwarje stam hade en embetsstaf, som war ett tecken både till wärdighet och en wiss herrskaremakt öfwer hela stammen, så att denna staf äfwen war en spira. Wid denna spira uppsändes Jacobs bön till Gud. Josephs spira war hans folks stöd uti Egypten och således en sinnebild af Guds beskydd och wård. Jacob trodde, att detta beskydd skulle fortfara, och han bad Gud derom.

48. Capitel.

Förordning om Ephraim och Manasse.

Derefter wardt Joseph sagdt: Si, din fader är sjuk. Och han tog båda sina söner med sig, Manasse och Ephraim.

2. Då wardt Jacob sagdt: Si, din son Joseph kommer till dig. Och Israel tog styrka till sig och satte sig upp i sängen.

Då själen uppfriskas, får äfwen den swaga kroppen förnyad lifskraft. Namnen Jacob och Israel omwexla med hwarandra. Israel är det embetsnamn, det patriarkaliska namn, som för Israels barn hade en så hög betydelse för framtiden.

3. Och sade till Joseph: Den allsmäktige Gud syntes mig i Lus* i Canaans land och wälsignade mig. *1 Mos. 28: 13; cap. 35: 6.

4. Och sade till mig: Si, jag skall låta dig wäxa och förökas och göra dig till mycket folk och skall gifwa din säd efter dig detta land till egendom ewinnerligen.

Jacob påminner om denna uppenbarelse, för att styrka Josephs tro och wända hans sinne från Egyptens glans och rikedomar till den ännu högre bestämmelsen, som war hans folk utlofwad. Canaan är hans land, dit wänder han sin blick; i Egypten äro de främmande.

5. Så skola nu dina twå söner Ephraim och Manasse, som dig i Egypten födde äro, förr än jag kom hit in till dig,* wara mina, likasom Ruben och Simeon. *1 Mos. 41: 50.

Josephs twänne söner blefwo nu upphöjda till Jacobs egna barn, och derigenom får Joseph ett dubbelt arf i löftets land, en rik ersättning för sina mödor och lidanden och för den trogna kärlek, hwarmed han räddat sin faders hus. Denna fördel erhöll han tillika såsom Rachels förstfödde. Josephs öfriga barn fingo sin arfwedel i Ephraims och Manasses land. Af Joseph uppstodo således twänne stammar i Israel.

6. Men de, som du föder efter dem, skola wara dina, men desse skola wara nämnde med deras bröders namn i deras arfwedel.* *Jos. 13: 7; cap. 16: 1.

7. Och då jag kom utaf Mesopotamien, dödde mig Rachel i Canaans land på wägen, då ännu ett litet stycke wäg war til Ephrath: och jag begrof henne på wägen till Ephrath, det nu heter BethLehem.* *1 Mos. 35: 19.

8. Och Israel såg Josephs söner och sade: Ho äro desse?

Jacobs ögon woro swaga af ålder. Måhända tänkte han på den stund, då han stod inför sin fader Isaac.

9. Joseph swarade sin fader: Det äro mina söner, som Gud hafwer mig här gifwit. Han sade: Haf dem hit till mig, att jag wälsignar dem.

10. Ty Israels ögon woro mörka wordne för ålders skull och kunde icke wäl se. Och han hade dem till honom; och han kysste dem och tog dem i famn.

11. Och sade till Joseph: Si, jag hafwer sett ditt ansigte, det jag icke förmodat hade: och si, Gud gafwer ock låtit mig se din säd.

12. Och Joseph tog dem utaf hans sköte, och han böjde sig ned på jorden för hans ansigte.

13. Då tog Joseph dem båda, Ephraim i sin högra hand emot Israels wenstra hand och Manasse i sin wenstra hand emot Israels högra hand, och hade dem till honom.

14. Men Israel räckte ut sin högra hand och lade henne på Ephraims den yngstes hufwud, och sin wenstra hand på Manasses hufwud, och omskifte händerna med wilja; ty Manasse war den förstfödde.* *Ebr. 11: 21.

Han lade således sina armar korswis, twärt emot Josephs afsigt; men han handlade nu efter Guds ingifwelse.

15. Och han wälsignade Joseph och sade: Gud, för hwilken mina fäder Abraham och Isaac wandrat hafwa;* Gud, som mig födt hafwer utaf min ungdom allt intill denna dag; *1 Mos. 17: 1.

Det war egentligen Joseph, som blef wälsignad; det war för hans skull hans sönder finge emottaga denna wälsignelsen. Ofta hafwa barnen att tacka fromma föräldrars böner och arbete i tron för den wälsignelse, de få åtnjuta.

16. Engelen, som mig frälst hafwer af allt ondt, han wälsigne dessa piltarne, att de må efter mitt och mina fäders Abrahams och Isaacs namn nämnde warda; så att de må wäxa och förökas på jorden.* *1 Mos. 32: 29. 2 Mos. 1: 7.

Jacob uttalar wälsignelsen i den Engelens namn, som hade uppenbarat sig för honom, Förbundets Engel, Guds Son, Guds ansigte, som hade ledsagat honom på hans lefnadswäg och frälsat honom från allt ondt. Han öfwerlemnar dem i den engels wårdande och wälsignande hand, som hade lofwat, att Abrahams säd skulle blifwa såsom himmelens stjenor.

17. Men då Joseph såg, att hans fader lade sin högra hand på Ephraims hufwud, behagade det honom illa, och fattade uti sin faders hand, att han skulle wända sin hand af Ephraims hufwud in på Manasses hufwud.

18. Och sade till honom: Icke så, min fader; denne är den förstfödde, lägg din högra hand på hans hufwud.

Joseph förmodade nu, att Jacob skulle åt den yngre sonen gifwa den största wälsignelsen, som efter ordningen tillhörde den förstfödde, och detta sökte han att afböja. Men Jacobs själ war upplyst af ett högre ljus, och ur hans mun talade prophetians ande.

19. Men hans fader nekade det och sade: Jag wet wäl, min son, jag wet det wäl; denne skall ock warda till folk, och skall warda stor, men hans yngre broder skall warda större än han, och hans säd skall warda till ett stort folk.

Wid utgången ur Egypten wisade det sig redan, att i Jacobs prophetia låg ett högre ljus. Ephraim räknade då fyrtio tusen fem hundrade wapenföra män, och Manasse trettiotwå tusen twå hundra. Den förste konung öfwer Israel, Jerobeam, war af Ephraims stam.

20. Så wälsignade han dem i den dagen och sade: Warde Israel wälsignad efter ditt sätt, så att man må säga: Gud sätte dig såsom Ephraim och Manasse. Och så satte han Ephraim före Manasse.

En sådan önskan blef ett ordspråk i Israel, då man wille tillönska någon upphöjelse och rik wälsignelse.

21. Och Israel sade till Joseph: Si, jag dör, och Gud skall wara med eder, och skall föra eder åter i edra fäders land.

22. Jag hafwer gifwit dig ett stycke land utan dina bröder, som jag med mitt swärd och båge utaf de Amoreers hand tagit hafwer.* *1 Mos. 34: 27.

Stycke land uttryckes i grundtexten med ordet Sichem. Detta tillföll i framtiden Ephraims stam. Jacob köpte ett stycke land wid Sichem, cap. 33: 19. Sannolikt togo Amoreerna detta landstycke wåldsamt ifrån honom, så att han med wapenmakt måste återtaga det.

49. Capitel.

Jacob wälsignar sina barn, propheterar, dör.

Och Jacob kallade sina söner och sade: Församler eder, att jag må förkunna eder, hwad eder skall hända i den yttersta tiden.

Den gamle Jacob nalkas sin hädanfärd; hans själ är redan till en del lossad från den bräckliga kroppen, och själens blick öfwerskådar barnakretsen och deras efterkommande, under det de af Guds mäktiga hand skola föras genom tidehwarfwens lopp. Nu skall den gamle samlas till sina fäder; han tager afsked af denna werlden och gifwer med prophetisk ljusblick åt sina barn en afskedswälsignelse, hwaruti, såsom i ett frö, en werldshistoria är innesluten. I den yttersta tiden, grt. dagarnes ända, den aflägsna framtiden, fulländningstiden, Messiæ tid.

2. Kommer tillhopa och hörer till, I Jacobs barn; hörer eder fader Israel.

3. Ruben, min förste son,* du är min kraft och min första makt, den öfwerste i offret och den öfwerste i riket. *1 Mos. 29: 32.

Eligt grt.: Företrädet i anseende, och företrädet i makt. Ruben skulle i kraft af sin förstfödslorätt hafwa den högsta wärdigheten, det presterliga och konungsliga embetet, men nu blefwo båda tagna ifrån honom; det presterliga embetet gafs åt Levi, och det konungsliga åt Juda stam.

4. Han utlöper med hast som watten: du skall icke wara den öfwerste; ty du hafwer uppstigit i din faders läger, och der hafwer du med det uppstigandet besmittat min säng.* *1 Mos. 35: 22. 1 Chrön. 5: 1.

”Härmed betecknas Synagogan (de skriftlärde och Phariseer), som med sin falska lära besmittat Jacobs säng, d. ä. den Heliga Skrift, och derigenom förlorat både konungariket och prestembetet”. L. Wattnet är en bild af ostadighet, flyktighet, lättsinnighet, ytlighet, som från stamfadren gingo i arf i Rubens stam och gjorde den owärdig att presterligt och konungsligt tjena Gud och folket. Kött och blod kunna icke ärfwa Guds rike. Denna stam hade alltid en ringa betydelse i Israel.

5. De bröder Siemon och Levi, de hafwa hanldat orättfärdeligen med deras mordwapen.* *1 Mos. 34: 25, [et]c. Jud. 9: 2.

Grt. Siemon och Levi, bröder äro de (i tänkesätt och häftighet), mordwerktyg äro deras wapen.

6. Min själ komme icke i deras råd, och min härlighet ware icke i deras förbund: förty uti deras wrede hafwa de dödat mannen, och uti deras öfwerdådighet hafwa de förderfwat oxen.

Min härlighet: det härligaste menniskan har, hennes ande. Mannen: Sichem, Hemor, cap. 34: 26.

Förderfwat oxen; man kan taga dessa ord i egentlig mening, att nemligen Simeon och Levi förderfwade de oxar, som de wid plundringen icke kunde taga med sig. Det brukades i forntiden under krig att afskära senorna i bakfötterna af de hästar eller andra arbetsdjur, som man icke kunde medtaga af bytet, på det att de skulle blifwa obrukbara för det fiendtliga folket.

7. Förbannad ware deras wrede, att hon så styf är, och deras grymhet, att hon så hård är: jag skall skingra dem i Jacob och förströ dem i Israel.

Deras wrede förbannas, men icke de sjelfwa. Synden är förbannad, och derifrån will Gud förlossa menniskan genom delaktighet af återlösningen. Gal. 3: 13. Jag skall skingra m. m. I det prophetiska språket framställes saken ofta så, som om propheten gjorde det han förkunnar. Detta är lätt förklaradt; det är Herrans Ande, som talar prophetian,och han sjelf, som sedan uppfyller den. Jfr Es. 6: 10.

8. Juda, du är det; dig skola dina bröder lofwa; din hand skall wara dina fiender på halsen; för dig skola din faders barn buga sig.

D. ä.: Juda, du är hwad du heter, en bekännare, en berömd; dig skola dina bröder lofwa: deras namn skall lofwa dig, efter ditt namn skola de kallas Judar. En gång skola de blifwa sanne bekännare, af dig skall ock den Högtlofwade en gång komma. David och hans konungaätt war af Juda stam. De böjde sig för honom, och en gång skola de böja sig för Davids Son.

9. Juda är ett ungt lejon; du är högt kommen, min son, genom stor seger: han hafwer nederböjt sig och lägrat sig som ett lejon och som en lejinna. Ho törs sätta sig upp emot honom?* *4 Mos. 24: 9. 1 Chrön. 5: 2.

Juda liknas wid ett lejon, som besegrat sitt byte och ligger stilla utan fruktan, i känsla af sin stora kraft; och wid en lejinna, som oförskräckt beskyddar sina ungar mot alla anfall. Denna liknelse antydde det mod, den kraft, den beslutsamhet och det ädelmod, som utmärkte Juda stam, och hwarmed redan Juda sjelf i sitt beteende emot sin fader och emot Joseph utmärkt sig fördelaktigare än de andra bröderna, cap. 43: 9; cap. 44: 16–34. Redan på tåget genom öknen war Juda stam i spetsen för folket; den återwände ifrån den Babyloniska fångenskapen, och kom återigenom till makt och ära; den är ännu mäktig uti sin långwarigaste och swåraste fångenskap; men dess egentliga lejonkraft skall bewisa sig då, när lejonet af Juda slägte uppenbarar sig och med tron af dem anammas såsom den Segerförste, på hwilken de wänta. Rom. 11: 15–36. Uppb. 5: 5.

10 Spiran skall icke warda tagen ifrån Juda, ej heller en mästare ifrån hans fötter, till dess Hjelten kommer; och Honom skola folket tillfalla.* *Matth. 2: 6.

Spiran: nemligen herrskarestafwen, såsom tecken till den förnämste i hwarje stam. Mästare: hufwudman, som bär herrskarestafwen, Ifrån hans fötter: af hans efterkommande. Hjelten: grt. Schilo, fridstiftaren, fridförsten, hjelten, som med sin seger förwärfwar frid, lugn och sällhet. Jacob ser icke uti sin egen son Juda, utan i hans stam och slägte detta stora framtidshopp. Han förkunnar här, att denna segerhjelte skall komma i Juda stam, innan Juda upphört att hafwa en egen herrskarestaf och ett eget öfwerhufwud såsom stam i Israel. Sin sjelfständighet förlorade Judarne både i Egypten och under Domrarnes tid wid flera tillfällen, samt under den Babyloniska fångenskapen, och sedan beherrskades de af Egyptiska, Grekiska och Romerska makthafwande. Herodes, som war konung då wår Frälsare föddes, war af Esau folk, en Edomee. Meningen kan således icke här wara den, att Juda stam skulle hafwa någon konungslig spira, till dess hjelten kom, utan att den skulle utgöra en särskild stam med egna stadgar och lagar och med egna tillförlitliga stamtaflor, till dess Schilo, fridförsten, wore kommen. Denna inre sjelfständighet och dessa stamtaflor gingo förlorade, då de efter Jerusalems förstöring blefwo förströdda i den Romerska fångenskapen. Jacob förkunnar här äfwen, att folken skola tillfalla denne fridsförste, icke blott Juda folk, utan werldens folk. Es. 11: 4–10; cap. 42: 1; cap. 51: 11; cap. 52: 10–15. Sach. 8: 20–23.

11. Han warder bindande sin fåle wid winträdet och sin åsninnas son wid den ädla winqwisten. Han skall twå sina kläder i win och sin mantel i winbärs blod.

Ymnig winodling kan icke åstadkommas utan i lugna, fredliga tider, i goda och bördiga land, och denna vers framställer således, under bilden af winrankans frodiga trefnad, den sälla frid och den ymnighet äfwen af timlig wälsignelse, som en gång skall finnas i Fridsförstens rike. Winbärens blod är en bild af Christi blod både i det gamla och det nya Testamentet. I detta blod har han twagit sin mantel, sin menskliga natur; genom sin blodsutgjutelse har han blifwit förklarad och förhärligad, och i detta winbärsblod. i denna saft från frukten af lifsens träd, twår han sin församlings mantel och kläder dess lemmar i den skinande rättfärdighet, som detta blod allena kan åstadkomma.

12. Hans ögon äro rödaktigare än win, och hans tänder äro hwitare än mjölk.

Den röda färgen är skön och intagande. Att ögonen äro skönare än win, syftar på ögonens lågande andekraft, och tändernas hwithet är en bild af Christi renhet, oskuld, rättfärdighet och fullkomlighet. Ps. 45: 3. Hög. W. 4: 2; cap. 5: 10–12; cap. 6: 5.

13. Sebulon skall bo wid hafshamnen* och wid skeppshamnen och sträcka sig intill Sidon. *Jos. 19: 10. Es. 9: 1. Matth. 4: 15.

Sebulon nämnes före Isaschar, emedan han är kraftigare och af större andlig betydelse. Stammens tillkommande besittning wid hafwet angifwes, och detta läge war för handelswerksamhet särdeles gynnande.

14. Isaschar skall wara en benåsna och lägra sig emellan gränsorna.

15. Och han såg roligheten, att hon är god, och landet, att det är lustigt, och böjde sina härdar till att bära, och är worden en skattskyldig tjenare.

Benåsna: en arbetsåsna med starka ben och knotor. Härdar: skuldror. — Isaschars stam erhöll till besittning den sköna och fruktbara slätten Jisreel. Detta folk betecknas såsom stilla, tåligt och arbetsamt, fast och tarfligt, som älskar lugn och mellan de öfriga stammarne söker ostörd ro. Den fruktbara marken alstrade hos denna stam tröghet och ett trälaktigt sinne. Den bördiga jordmånen war tungt beskattad, arbetsamhet war nödwändig, men derwid hade folket en riklig utkomst. Man har ofta anmärkt, att den mark, som menniskan bebor, har ett stort inflytande på hennes själs beskaffenhet, på hennes lynne, tänkesätt m. m. ”Ju fetare marken är, desto fetare blifwer hjertat”, säger en erfaren lärare, och i den Heliga Skrift betecknas andelig hårdhet och känslolöshet med bilden af ett fett hjerta. Deras hjerta är fett wordet såsom flott, Ps. 119: 70. Erfarenheten wisar ock, att menniskor, som bebo mindre fruktbara trakter, ofta äro lättare tillgängliga för sanningens ord, och detta är egentligen samma sak, som wår Frälsare antyder, då Han säger: Dem rikom är swårt inkomma i himmelriket; dem fattigom warder predikadt Evangelium. Men härwid måste wäl märkas: först att många undantag gifwas, och för det andra att de, som äro långsammare till att emottaga intryck af Guds ord, hafwa wanligen ett stadigare och fastare sinne, och då den en gång blifwit fattade af sanningens kraft, så slår den hos dem djupare rötter; då deremot de menniskor, som af naturen äro lifliga och lättrörda, äfwen äro föränderliga såsom winden, och hos många af dem slocknar flamman af nådens eld innan troslampan kunnat tändas.

16. Dan skall wara en domare ibland sitt folk, såsom ett annat slägte i Israel.

Dan skall warda, hwad hans namn betyder, en sjelfständig stam i Israel. Simson war af denna stam.

17. Dan skall warda en orm på wägen och en huggorm på stigen och bita hästen i foten, att den derpå rider skall till rygga falla.

Dans list skall blifwa förderflig för hans fiender, och med klokhet skall han uträtta, hwad han icke kan åstadkomma med makt. Det ord, som är öfwersatt: huggorm, betyder ett slags orm, som har små horn och är sandgul till färgen; den lägger sig i sanden wid wägen, och då en ryttare kommer, hugger den hästen i foten, och det förskräckta djuret kastar sin ryttare till marken. Men icke blott emot fiender skulle denna ormnatur göra sig gällande. Dan blef en giftig orm för Israels folk; i Dans stam infördes det första afguderi i Israel, hwilket blef såsom ett gift för hela folket. Troligen skall ännu ett plågoris komma af Dan, I Uppenbarelseboken är Dan utelemnad bland de hundra fyratiofyra tusen tecknade. Cap. 7.

18. Herre, jag wäntar efter din helsa.

Här öfwerskådade Jacobs ande det mörker och de synder med all den nöd, som Dan skulle bringa öfwer Israel, och derföre utbrister han i denna djupa bönesuck: Herre, jag wäntar efter din helsa, jag wäntar på Frälsaren, på helbregdagöraren, helsogifwaren, helsobrunnen, som skall förlossa mitt folk af allt detta elände och trampa ormen på hufwudet. Hjelp eller helsa betyder ofta Hjelparen sjelf, emedan all hjelp kommer af Honom. Ps. 14: 7. Es. 49: 6. Luc. 2: 30. Jfr Ps. 110: 5. Tröst i all nöd finner det hjerta, som kan uppsända en sådan suck till Förlossaren. Es. 12: 2, 3.

19. Gad, wäpnad, skall föra hären och åter igen föra honom.

Grt.: Gad, fiendtliga hopar tränga honom, men han tränger dem tillbaka. (Dom. 10: 8, 17.) Gad låg wid östra gränsen af Canaans land och war mest utsatt för fiendtliga ströftåg och anfall. 5 Mos. 33: 20. 1 Chrön. 5: 18–21. (Gad och Asser, söner af Leas tjensteqwinna, anföras emellan sönerna af Rachels tjensteqwinna.)

20. Af Asser kommer hans feta* bröd, och han skall gifwa konungarne kräselig mat. *5 Mos. 33: 24.

Asser hade öfwerflöd i sitt fruktbara arfland, så att han deraf kunde införa till hufwudstaden. Carmels fruktbara berg låg i denna stam.

21. Naphthali är en snar hjort och gifwer kosteligt tal.

Hjort, hind, är bild af en snabbfotad hjelte, eller af skönhet och behag. I Naphathalis sköna land kunde skaldegåfwa alstras, och der funnos rika ämnen för sångens utgjutelser. Men det kosteliga talet åsyftar hufwudsakligen Evangelii budskap. De flesta af Evangelii första budbärare woro från Naphtali land, eller bodde der. Naphtali utgjorde en stor del af Galileen och omgaf sjön Genesaret på westra sidan. Det war ock i Naphthali, som wår Frälsare sjelf talade mest; der uppehöll Han sig längst, der uppgick ljuset öfwer jorden, der höll Han sin bergspredikan och de flesta af sina tal. I Naphtali hördes ljudet af Hans glädjebud till alla sörjande: Salige äro de bedröfwade, ty de skola få hugswalelse. Matth. 5: 4.

22. Joseph skall tillwäxa; han skall tillwäxa likawisst som wid en källa: döttrarne träda fram uti regementet.

Nu kommer Jacob till den älskade sonen, nu utwidgas hans hjerta, och själen lyftes af högre andekraft. Wälsignelsen öfwer Joseph syftar på det timliga konungariket. Han framställes under bilden af ett träd, som wäxer wid en källa (trädets döttrar äro dess grenar). Källan är Guds ord och den wederqwickande, lifwande, stärkande gudstjensten, hwaraf folket hemtade lefwande watten. Med döttrar menas här städerna i landet. Döttrarne träda fram i regementet, grt.: Hwarje dotter, d. ä. hwarje gren af detta frodiga träd går öfwer muren. — Josephs slägte skall grönskas och blomstra i stor wälsignelse.

23. Och ändock skyttarne woro honom förbittrade, trätte med honom och hatade honom:

24. Så är dock hans båge blifwen fast, och hans händers armar äro förmannade genom den mäktiges händer i Jacob: af honom äro komne herdar, stenar i Israel.

Af den mäktige i Jacob fick Joseph sin kraft, af Honom, nemligen af Gud, kommer herden, Israels grundsten. Den rätte herden, den enda hörnstenen, är Christus; af Honom war Joseph en förebild såsom sitt folks försörjare och grundstenen till det Israelitiska folkets timliga lycka, tillwäxt, makt och anseende.

25. Ifrån din faders Gud är dig kommen hjelp, och af den allsmäktige är du wälsignad med wälsignelse ofwan efter af himmelen: med wälsignelse af djupet, som under ligger; med wälsignelse på bröst och qwed.

Här är en flerfaldig wälsignelse, wälsignelse genom god wäderlek, wälsignelse genom fruktbar mark och wattenrika källor, wälsignelse på barn, m. m.

26. Den wälsignelse, som din fader och mina föräldrar lofwad är, går mäkteligen efter deras önskan, som höge äro i werlden. Utaf Joseph skola hufwuden warda och de öfwerste Nazareer ibland sina bröder.

Närmare: Din faders wälsignelser gå högre än deras wälsignelser, som mig födt hafwa, upp till de ewiga bergens ljuflighet; de komma öfwer Josephs hufwud och öfwer hjessan af honom, som är en Nazareer ibland sina bröder; d. ä.: den wälsignelse jag meddelar dig, räcker in i ewigheten. Joseph, såsom den wigde, den åt Herran helgade ibland sina bröder, hwilken i lidandets skola blifwit beredd till sin upphöjelse, undfår en högre wälsignelse, som uppnår sin fullbordan och sin högsta glanspunkt i Christus sjelf, som Joseph förebildade. De ewiga bergen: Sion, helgedomen; derpå syftade prophetians ande, som talade genom Jacobs mun. Nazareer betyder afskild, wigd, helgad, 4 Mos. 6. 5 Mos. 33: 16. Dom. 13: 5; cap. 16: 17.

27. BenJamin är en glupande ulf: om morgonen skall han äta rof, men om aftonen skall han utskifta rofwet.

Ulfwen är här en bild af krigisk wildhet. BenJamins stam war utmärkt för krigiskt mod, Dom. 19 och 20. Af BenJamins stam war Saul, den förste konungen i Israel.

28. Desse alla äro de tolf Israels slägter, och det är det, som deras fader hafwer talat med dem, då han wälsignade dem, hwar med sin besynnerliga wälsignelse.* *Syr. 44: 26.

Besynnerliga, d. ä. särskilda.

29. Och han bjöd dem och sade till dem: Jag skall samkas till mitt folk; begrafwer mig när mina fäder i den kulan på Ephrons Hetheens åker;

30. I den dubbelkulan, som ligger emot Mamre i Canaans land, whilken Abraham köpte till en arfgrift med åkren af Ephron den Hetheen;* *1 Mos. 23: 16.

31. Der hafwa de begrafwit Abraham och Sara hans hustru: der hafwa de ock begrafwit Isaac och Rebecka hans hustru: der hafwer jag ock begrafwit Lea;* *1 Mos. 23: 19; cap. 25: 9; cap. 35: 29. Apg. 7: 15, 16.

32. I den åkren och den kulan, som af Heths barn köpt är.

Sedan Jacob uttalat den prophetiska wälsignelsen öfwer sina söner, gaf han befallning, att hans stoft skulle föras ut från Egypten och begrafwas i Canaans land i sina fäders graf; han war wiss om, att hans efterkommande skulle få detta land till besittning.

33. Och när Jacob hade lyktat buden till sina barn, lade han sina föttter samman på sängen, led af och wardt samkad till sitt folk.

Med wälsignelse och bön skildes han ifrån werlden och wardt samkad till sitt folk. Med detta uttryck antydes i Gamla Testamentets skrifter själens odödlighet och de trognas förening i ett bättre lif. De höra alla till samma slägt, de utgöra alla ett folk.

50. Capitel.

Joseph begrafwer Jacob, tröstar sina bröder och dör.

Då föll Joseph in på sin faders ansigte och gret och kysste honom.* *1 Mos. 46: 4.

2. Och Joseph befallde sina tjenare läkarena, att de skulle smörja hans fader: och läkarena smorde Israel;

Det brukades i Egypten, att liken af förnäma personer balsamerades. I Egypten woro läkarena talrika; ty för hwarje särskild sjukdom fonnos särskilda läkare. Joseph hade sina egna läkare, och dessa befallde han att balsamera Jacobs lik. I denna konst woro Egyptierna berömda. Detta folk trodde, att den dödes själ omswäfwade kroppen, så länge den kunde bewaras från förruttnelse, men att själen måste wandra genom åtskilliga djur, så snart kroppen blifwit förwandlad till stoft. Både af denna orsak och af wördnad och kärlek för anhöriga uppstod bruket att balsamera de älskade bortgångnas lik. Så kunde barnbarn och de sednaste efterkommande få se sina förfäders ansigten. Hjerna och inelfwor blefwo uttagna, och efter twättning med palmwin fylldes kroppen och hufwudet med kryddor, rökwerk, Cassia, Mirrha, m. m., och liket lades i salpeter, omwecklades med ett stort antal rimsor af renaste linne, bestrukna med gummi (ett slags harts, som fås af Acasiaträdet). Efter fyrtio dagar blef liket återgifwet åt anförwandterna; det lades i en likkista af träd, som öfwerskrefs med hieroglypher (hemlig skrift) och upprestes wid wäggen i grafkor. Sådana balsamerade lik kallas mumier. Man har ännu sådana lik af Egyptens äldsta konungar. Balsameringen war mycket kostsam. Grafwarne eller grafkoren woro än särskildt inhuggna i berg, än hade Egyptierna mumierna af sina anhöriga i en kammare bredwid boningsrummet, så att döda och lefwande bodde tillsamman. De hade således en beständig påminnelse om döden. Detta kan i någon mån hafwa bidragit till det djupa allwar, som rådde hos det Egyptiska folket.

Balsameringen brukades i särskilda fall äfwen bland andra folk. Wår Frälsares närmaste wänner, fulla af den warmaste kärlek, willige till all uppoffring, ämnade balsamera Honom, Matth. 28: 1; Marc. 16: 1; Luc. 24: 1, ty ordet om uppståndelsen hade de icke förstått.

3. Till dess fyrtio dagar woro förgångna; ty så länge warade smörjedagarne; och de Egyptier begreto honom i sjuttio dagar.

I de sjuttio dagarne äro de fyrtio balsameringsdagarne inberäknade. Wid konungars död warade sorgetiden sjuttiotwå dagar; man beströdde sig med aska, och qwinnorna i den sörjande familjen beströko hufwud och ansigte med gyttja, afsleto håret, slogo sig för bröstet och gåfwo lust åt det sörjande hjertat i skärande klagoljud. Med tiden tyckte man detta wara beswärligt, men ansåg det likwäl wara nödwändigt såsom bewis på kärlek till den döde; derföre blefwo sorgens yttringar uppdragna åt legda qwinnor, som hade liksorg till sitt yrke och woro dertill inöfwade.

4. Då nu sörjedagarne ute woro, talade Joseph med Pharaos gårdsfolk och sade: Hafwer jag funnit nåd för eder, så taler med Pharao och säger:

Joseph kunde icke sjelf komma i konungens närwaro, under det sorgen warade. Under sorgetiden skulle hår och skägg wäxa ostörda efter egyptisk sed, men det war förbjudet att nalkas konungen orakad. Jrf. cap. 41: 14. Joseph talade således med konungen genom ombud.

5. Min fader hafwer tagit en ed af mig och sagt: Si, jag dör; begraf mig i min graf, som jag hafwer grafwit mig i Canaans land.* Så will jag nu fara upp och begrafwa min fader och komma igen. *1 Mos. 47: 29, [et]c.

Troligen hade Jacob låtit utwidga Abrahams graf, i hwilken redan flera lik woro begrafna, cap. 49: 31.

6. Pharao sade: Far dit upp och begraf din fader, som du honom swurit hafwer.

7. Så for Joseph upp till att begrafwa sin fader: och med honom foro alla Pharaos tjenare, de äldste af hans folk, och alla de äldste i Egypti land;

8. Dertill allt Josephs folk och hans bröder och hans faders folk; allena deras barn, får och fä lemnade de i det landet Gosen.

9. Och foro desslikes upp med honom wagnar och resenärer, och war en ganska stor skara.

Jacob hade således en förstlig likbegängelse, hwaraf man ser, att Joseph ännu stod i lika stor ära som förut i Egypten.

10. Då de nu kommo in på den planen Atad, som ligger in emot Jordan, då höllo de en ganska stor och bitter dödsklagan; och han sörjde öfwer sin fader i sju dagar.* *Syr. 22: 13.

Atad war en slät plats, som begagnades såsom loge (tröskning skedde på den tiden på öppna fältet på det sätt, att kreatur fördes öfwer sädeslagren för att uttrampa säden). Då detta liktåg ankom till Jordan på östra sidan, så är det tydligt, att de hade gjort en stor omwäg, hwartill krigiska förhållanden med den närmast boende Canaaniterna kunna warit orsaken. De tågade genom öknen omkring Seirs berg, liksom Israeliterna sedan på sin wandring från Egypten till Canaan. Likbegängelsen hade således härutinnan en prophetisk betydelse. Egyptierna stannade qwar på östra sidan om Jordan, och Israels söner allena gingo med sina anhöriga för att begrafwa sin fader i Hebron.

11. Och då folket i landet, de Cananeer, sågo det sörjandet på den planen Atad, sade de: De Egypter sörja der fast. Deraf kallar man det rummet de Egyptiers sorg, hwilket ligger in emot Jordan.

12. Och hans barn gjorde som han dem befallt hade.

13. Och förde honom i Canaans land och begrofwo honom i den dubbelkulan af åkren, som Abraham med åkren köpt hade till arfgrift af Ephron Hetheen, twärt emot Mamre.* *1 Mos. 23: 16. Apg. 7: 16.

14. Så for Joseph åter in i Egypten med sina bröder och med alla dem, som woro farne upp med honom till att begrafwa hans fader, när de hade begrafwit honom.

15. Men Josephs bröder fruktade sig, då deras fader war död, och sade: Kanske att Joseph är oss gramse och måtte wedergälla oss det onda, wi honom gjort hafwa.

Bröderna hade af Josephs uppförande ingen orsak till fruktan, men deras onda samweten uppwäckte farhåga.

Äfwen förlåtna synder kunna anklaga oss och uppfylla oss med fruktan i motgångens och pröfningens dagar, då ett och annat stöd faller undan, då tron är swag, då Herrans ansigtes ljus för själen bortskymmes af frestelser eller sorgemoln.

16. Derföre läto de säga honom: Din fader gaf befallning före sin död och sade:

Det är icke förut berättadt, att Jacob gifwit sina söner detta uppdrag, men vi hafwa ingen grund att betwifla det; det är fullkomligt öfwerenstämmande med hans tänkesätt.

17. Så skolen I säga till Joseph: Käre, förlåt dina bröder deras missgerning och synd, att de så illa hafwa gjort emot dig. Käre, förlåt oss nu, som äro din faders Guds tjenare, denna missgerning. Men Joseph gret, då de sådant talade med honom.

Nu framlägges för honom en ny bekännelse af den orätt de hade begått emot honom, och fadren sjelf beder för dem, att denna synd skulle förlåtas och glömmas. De bedja, att det måtte förlåtas för Herrans skull, som war deras faders Gud, och de förödmjuka sig på nytt inför sin broder.

Wi lära häraf, att, om wi hafwa försyndat oss emot wår nästa, så böra wi ingalunda anse saken för alltid wara godtgjord dermed, att wi en gång hafwa erkänt det. En menniska, mot hwilken wi gjort orätt, eller hwilkens hjerta wi sårat, kan förlåta, men aldrig fullkomligt glömma det, och derföre är det wår pligt, om wi wilja wandra i kärleken, att fortfarande gifwa det sårade hjertat bewis af ett redligt sinne, ömhet och wälwilja. Detta är det enda medlet att bibehålla sämja, frid och trefnad. — Joseph war en förebild af Christus, som gret af sorg öfwer Jerusalem, och öfwer alla dem, som i obotfärdighet gå bort ifrån honom, men gläder sig öfwer hwarje syndare, som ropar om nåd och förbarmande.

18. Och hans bröder gingo till och föllo ned för honom och sade: Si, wi äro dina tjenare.

Då de nu förnummo Josephs warma kärlek, infunno de sig sjelfwa hos honom. Måhända hade förut BenJamin eller Bilha till honom framfört brödernas budskap.

19. Joseph sade till dem: Frukter eder icke, ty jag är under Gud.

Ödmjuker eder inför Herran. Jag fruktar Honom; beder Honom förlåta eder allt. Rom. 12: 19.

20. I tänkten ondt öfwer mig, men Gud hafwer wändt det till godo, att Han gjorde, som för ögon är, till att frälsa mycket folk.* *1 Mos. 45: 5.

Joseph påminner dem åter om Guds wishet och godhet, i hwilkens hand deras onda gerning warit ett medel att åstadkomma deras och ett helt folks wälfärd.

Menniskan är fri inom det område, som Gud föreskrifwit, men öfwer den särskilda friheten, med hwilken menniskan kan förkasta det goda och göra det onda, herrskar den allwise Gudens högsta frihet, som kan ordna och styra menniskors gerningar på ett sådant sätt, att till slut Hans nådiga wälbehag blifwer werkstäldt.

Joseph röfwar icke äran ifrån Gud och talar icke om, att han sjelf hade bewisat sina bröder och sitt folk så mycket godt, utan att Gud hade gjort det.

21. Så frukter eder nu intet, jag will försörja eder och edra barn. Och han stärkte dem och talade wänligen med dem.

Grt.: Han talade dem till hjertat, d. ä. såsom deras af sorg uppfyllda och försagda hjertan behöfde.

22. Så bodde Joseph i Egypten med sin faders hus och lefde hundrade och tio år.

23. Och såg Ephraims barn till tredje led. Föddes också barn på Josephs sköte utaf Machirs barn, hwilken Manasses son war.

24. Och Joseph sade till sina bröder: Jag dör, och Gud warder eder sökande och förande utaf detta landet in uti det landet, som Han hafwer swurit Abraham, Isaac och Jacob.

Josephs höga, ärofulla embete, hade icke utsläckt flamman af hans gudsfruktan och hans tro. Före sin död aflägger han sin trosbekännelse: Gud warder eder sökande, Gud håller hwad Han lofwar.

25. Derföre tog han en ed af Israels barn och sade: När Gud warder eder sökande, så förer mina ben hädan.* *2 Mos. 13: 19. Jos. 24: 32. Syr. 49: 18. Ebr. 11: 22.

Glansen af Egyptens hof hade i Josephs själ icke fördunklat glansen af den härliga utsigt, som Gud hade öppnat för honom och hans folk i kommande tider, och in uti en salig ewighet. Genom tron, då Joseph dö skulle, talade han om Israels barns utgång och gaf befallning om sina ben. Ebr. 11: 22.

Joseph är ännu i dag ett wittne till den sanningen, att, ehuru stora och wigtiga en menniskas embeten och göromål kunna wara, så har hon dock tid att sörja för själens wälfärd, lif och helsa, att tänka på ewigheten och sitt rätta hem, om blott hjertat är, såsom det bör wara, uppfyldt af kärlek till Gud och åstundan efter det rätta fäderneslandet.

Josephs exempel bewisar äfwen, att menniskan kan med Guds hjelp öfwerwinna alla motgångar och alla frestelser, och med trons seger utgå ur hwarje strid, som möter på lefnadswägen.

26. Så dödde Joseph, då han war hundrade och tio år gammal. Och de smorde honom och lade honom uti en kista i Egypten.

Ände på den Första Boken Mose.

1. Den hedniska sagan om Philemon och Baucis synes hwila på berättelsen om Lots räddning undan Sodoms fall. Många hedniska sagor äro mer eller mindre tydliga efterljud af bibliska berättelser.
2. Hedningarne efterapade Jacobs handlingssätt med stenen wid Bethel, men meningen dermed wisste de ej, eller glömde den snart. De göto olja på stenar och ansågo dessa stenar först såsom bilder af Guds närwarelse, och slutligen såsom gudar. Sådana stenar kallade Grekerna Baetylia (som tydligen påminner om Bethel) och här i Norden kallades de Wätta-ljus. Uti Indien ser man en sådan mängd af smorda stenar, att de ej kunna räknas, och hwarje afgudabild smörjes äfwen med olja, hwarje gång den dyrkas.