Carl David Marcus Goethe 1907/1

Goethe av Carl David Marcus

II.  →

Redan en flyktig blick på en bild af den unge Goethe visar en helt och hållet ny människotyp. Det är ej längre det stereotypa lärdomshufvudet under den stora allongeperuken, som med välfödd värdighet bär sitt pedanteri i dagen. Hela den smärta och höga gestalten stormar in i lifvet som en riddare för nya tider och ideal, en ny och berusande luft är omkring honom. Det som genast öfverraskar är den lidelsefullt utpräglade karaktären hos detta hufvud med de svängda, djärfva dragen och ett par mörka af genialitet lysande ögon, rymmande hela den nya tidens sus och stormar, och bakom honom reser sig ej längre de sedvanliga renässanskolonnerna, utan Strassburgerdömens mäktiga hvalf och lätta fialer. Så står han där, vacker och ung, med hufvudet lyft, i hans öron susa lifvets alla stämmor och i hans bröst dölja sig naturens alla hemliga krafter.

Från första stunden var han alla goda geniers älskling, sina förmögna föräldrars förstfödde. Visserligen hade ödet gifvit honom en far som var idealet af en pedant, men hans inflytande skymmes undan af moderns, fru Aja’s, utomordentligt lifliga, af skälmskhet och fantasi sprudlande gestalt. Staden, Frankfurt am Main, som födde honom, såg ut som ett lefvande minne från medeltiden, med stämningsfulla gafvelhus, trånga gator och gråa murar, men den fria riksstaden ägde en stark borgaranda och var genom sitt läge i hjärtat af landet en knutpunkt, där det nordtyska och sydtyska lifvet strömmade fram och åter. Redan tidigt börjar barnet att skrifva vers och som alla fantasibarn är han en passionerad utöfvare af dockteatern, där gossen tycker sig leda lifvets mångfald i dess trådar.

Efter en för tiden omsorgsfull bildning anträdes den obligatoriska färden till universitetet.

Liksom alla geniala söners pedantiska fäder hade den gamle Goethe utvalt juristens yrke som det lämpligaste, och det var Leipzigs universitet som skulle få äran att inviga sonen i detta underbara yrkes mysterier. Goethe var vid affärden, som skedde år 1765, blott sexton år. Men nu lika litet som i framtiden öfveransträngde Goethe sig med juridiska studier. Öfver hufvud upptäckte han snart nog att universitetets flertal af professorer utgjorde en ståtlig samling perukstockar. Och han ägnade sig i stället åt umgängeslifvet och åt konsten. Länge nog invaggades han näm­ligen i den illusionen att det var med pensel och penna han skulle eröfra världen.

Leipzig hade eljes varit stamsätet för den franska smaken och stilen i tysk diktning. Och en bild från den tidens gatulif visar societeten krumbuktande sig i rococosvängar alldeles som sachsiska porslinsfigurer. Och i själfva värket bär Goethes diktning från denna tidiga period, lyrik och små skådespel, tydliga spår af fransk invärkan och lyriken är med undantag af några hjärtegripande toner, som sändes till modern, studier i det härskande s. k. anakreontiska maneret, mera inspireradt af vatten än vin. Ändå hade den unge lyrikerns diktning ett värkligt föremål: en rätt stark lidelse hade gripit honom om hjärtat.

Efter detta oroliga förspel återvänder han 1768 till fädernestaden, pessimistisk, öfveransträngd och oviss om riktningen af sina krafter. En långvarig sjukdom kommer som en paus och härunder genomgår han en tillfällig religiös kris under inflytande af en pietistisk strömning. Men han behöfde luft och nya människor och 1770 är han i Strassburg för att afsluta sina juridiska studier. Det är den afgörande vändpunkten i hela hans lif och tillika i hela den tyska diktningen. Här råkar han Herder.

Hela den stora jäsningsprocess hvars yppersta namn heter Goethe, är till sin innebörd en germansk reaktion mot den franska kulturen, som under namn af pseudoklassicism behärskade Europa. Den centralisation, som Frankrikes mest typiska monark, den store Ludvig, genomfört inom sitt rikes gränser hade dragit hela det bildade Europa inom sin trollkrets. Den kristallklara formen och den logiska byggnaden, den galliska rasens mest lysande arfvedel, hade sålunda uppammat 1700-talets stora typiska förståndsströmning, d. s. k. rationalismen. Det var förståndet som satt på tronen i Paris och regerade världen. Men förståndets skärpta syn blef snart nog till en fruktansvärd kritik af det stolta samhälle från hvilket det utgått. Det var Vol­taire’s stora epok. Denna intellektuella entusiasm gaf åt den europeiska kulturen både i söder och norr samma kloka, en smula stela anletsdrag och kväfde så småningom det personliga hos individ och folk. Dessa Europas förenade stater bundos af doktriner, men ej af band från hjärta till hjärta, doktriner som hvad diktningen beträffar ytterst stammade från den fromma och här kritiklösa beundran man offrade på de antika föredömena. Häraf ursprunget till namnet pseudoklassicism.

Till en våra dagars allmänhet behöfver det knappast sägas, att en diktning vattnad af förståndets skedvatten måste befinna sig i en synnerligen svår torka. Och så småningom vakna äfven de förmögenheter, som ensamma kunna skapa det vi kalla poesi, den omedel­bara känslan och den fria fantasien. Men denna begynnande känsloströmning blandar sig med rationalismens källor och blir närmast en sentimental predikan om dygd och moral, ty hela tiden är gripen af ett pedagogiskt raseri efter att förbättra samhälle och individer. Det är ett germanskt land som ger an den första tonen, det är det isolerade engelska rikets fria borgarstånd som skapar sig en egen litteratur.

Den tyska bildningen hade under det 30-åriga kriget slagits i spillror och följde med en slafvisk osjälfständighet den allmänna strömningen. Men utom­ordentligt belysande för den tyska rasens idoghet och grundlighet är den folkliga kulturens i början hardt när förtviflade arbete för att vinna åter jord och fotfäste. De friskare fläktarna från öriket mottogos med girighet och snart nog spirar det öfver hela linjen. Den som till slut gör en väldig bresch i den galliska muren genom sin vetenskap och lysande kritik är Lessing. Han manar fram britternas heros Shakespeare, men framför allt vänder han sig till ett fördjupadt studium af antiken.

Under tiden har den franska kulturen själf alstrat naturens och känslans store apostel, Rousseau, äfven han barn af rationalismen, men han blef dock hjärtats store resonnör och dialektiker, och talade som sådan subjektivitetens och kärlekens passioneradt svärmiska språk. Upproret var i full gång.

Och nu Herder och Goethe! Det är den unga våren, det unga lifvet som bryter in och en oändlig horisont öppnar sig. Herder blef hela jäsningens eller Sturm och Drangs altmeister, såsom rörelsen så ypperligt har uppkallats efter ett af dess dramer. Herder var det mest universella geniet af alla dessa stora reformatorer. Det var han som förklarade poesiens språk vara alla folks ursprungliga modersmål. Det var han som samlade gamla sånger på världens alla språk och återgaf dem i en genial tolkning. Herder griper med genial instinkt om ett historiskt perspektiv af världskulturen och inleder härmed den modärna forskningen, samt bryter samtidigt mest afgjordt med 1700-talet, hvars grundfel var dess ohistoriska syn på lif och kultur.

Och åter lefva hjärtats och fantasiens oförgätligaste skapelser, bibeln, Homer, Shakespeare. Herder befruktar den tyska diktningen med det vackraste som diktats i alla tider och blir därför sitt folks store såningsman. Ty det tyska folkets styrka ännu i dag är just att ha alla fönster öppna och låta alla vindar strömma in öfver landet för att till slut låta den egna stämman öfverrösta alla andra ljud.

Denna oerhörda receptivitet ägde just den unge Goethe som nu blef Herders sällskap och lärjunge. Det var den stora islossningen i hans lif, då allt det konventionella och utifrån förvärfvade föll af honom för att i stället ersättas af en enda brusande ungdomslängtan att skapa det nya och det unga. Det var därför han ensam i sin samtid faller i extas inför det gotiska templet, Strassburger-Münstern, ty dess djärfva resning och skarpt utpräglade former voro i släkt med hans egen skyhöga fantasi.

Här upplefver han åter en kärlekssaga, som kan­ske har det mest poetiska vårskimmer öfver sig af alla och som säkerligen lämnat de djupaste spåren efter sig i hans diktning. Det är den bekanta och berömda prästgårdsidyllen med Friederike Brion i Sesenheim. Bedårad af hela det vårliga och älskliga hos denna blomlika uppenbarelse fängslas hans så oändligt lättantändliga hjärta helt och hållet. Men blott under några veckor. Det fanns något starkare i honom, som ropade på luft och manade till frihet från alla band. Det var värkets kamp med kärleken. Att den blef så våldsam berodde därpå att Goethe befann sig i en sådan oerhörd Sturm och Drang, där kriserna aflöste hvarann som stormar och där ögonblicket spelade rollen af ett helt lif. Hennes gestalt sväfvade under långa tider för honom och idyllens sorgsna upplösning har kostat honom mycket och djupt lidande.

Redan i hans lyrik lefver hon. Och hvilken lyrik är inte detta! Den ursprungliga och egentliga formen för det germanska lynnet var härmed återfunnen. Helt och hållet död hade den väl aldrig varit, men öfverskuggad af utländsk bombast och onatur hade den fört en obemärkt och tynande tillvaro. Af Goethes störste poetiske föregångare, Klopstock, lefva ännu i dag några små lyriska dikter. Men knappast mera. Ty hans skaldiska flykt steg så högt mot stjärnorna att den i hela sin okroppslighet försvann mellan skyarna.

Goethe står på jorden och det värkliga lifvets kraft och must flyter i hans ådror. Det var ej blott kärleken till det kvinnliga utan också för första gången kärleken till naturen som här på allvar grep honom. Och det är ju den personligt kända kärleken som inspirerar lyriken. Goethe kände nu fullväl att lyriken var det mest omedelbara och ursprungliga språket. Dessa hyllningspoem till den älskade och till naturen, göra ett intryck af prosa, så konstlösa och enkla äro de byggda. Och en lyrisk dikt, det är komprimerad prosa, det är en hel roman, ett drama, som aldrig blef skrifvet därför att ett par rader uttryckte hela stämningen som ville ha luft. Ty det är icke Goethes lyriska form som nu eller sedan öfverraskar genom sina konstgrepp. Hur betecknande för lyrikens historia är det inte att han först på sin ålderdom skref sonetter och då för att täfla med en versifikatör. Det är det omedelbara lifvet och den måleriska kraften, det är hjärtats oemotståndliga behof att tala, det är den dansande gracen vi älska i denna ungdomslyrik och i hela Goethes lyrik. En större lyriker finns inte.

Med fantasien fylld af gestalter och dikter reste han från Strassburg och tillbragte åren 1771—75 på olika platser, i Frankfurt och i Wetzlar för att praktisera som jurist. Men dessutom befann han sig ofta nog på resor och sammanträffade med en hel rad märkliga personer. Öfver allt tjusar han omgifningen med sin älskvärdhet och sitt snille. Det är som ett enda fästtåg utmed Rhendalen, medan drufvorna mogna och lysa hvar han kommer fram. Och han behöfde rörelse och lif omkring sig under denna sin rikaste skapartid, då nästan alla hans stora värk frösättas. Denna inspirerade kraftperiod, då fantasiens bilder slutligen fingo former och linjer, var kanske Goethes lyckligaste tid. Intet syntes omöjligt för snillet att skapa, för människan att förvärfva sig, framgången brusade rundt om honom, den nya tiden var född och han var dess konung. Men med de tvära omkastningar som utmärka ungdomen är det också troligt, att lifvet kunde förmörkas så som aldrig förr eller sedan, och att lidelsens patos hotade spränga hans bröst. Devisen öfver hela denna tid har han själf gifvit i de odödliga raderna (skrifna 1777) som gälla för det konstnärliga geniet öfver hufvud.

Alles geben die Götter, die unendlichen,
Ihren Lieblingen ganz:
Alle Freuden, die unendlichen,
Alle Schmerzen, die unendlichen, ganz.

Den titaniska själfförtröstan växte under denna tid som en orkan och nådde till slut gudarna själf. Det typiska för Goethes religion, sedan han befriat sig från de kyrkliga traditionerna, är hans utpräglade känsla af att guden bor inte ofvan stjärnorna, utan hvar och en bär honom inom det egna bröstet.

Denna åskådning når sin spets i den våldsamt ståtliga dikten “Prometheus“ (1774), som på det blodigaste hånar Zeus och hans anhang för att kulminera i skapandets öfvermänskligt stolta strof:

Hier sitz’ ich, forme Menschen
Nach meinem Bilde,
Ein Geschlecht, das mir gleich sei,
Zu leiden, zu weinen,
Zu geniessen und zu freuen sich
Und dein nicht zu achten
Wie ich.

Utom Prometheus var det alla tiders kraftnaturer som sysselsatte honom, Alexander, Cæsar, Muhammed. Men det bief en annan gestalt han ägnade ett helt drama. Det var “Götz von Berlichingen mit der eisernen Hand“. Det är den första frukten af hans Shakespearestudier. Men i revolten mot det fransk-klassiska regeltvånget öfverdrefs betydelsen af den snabba scenväxlingen och resultatet blef i stället en följd af raskt växlande scener, där till och med hjältens roll icke alltid dominerar. Också underkastade Goethe sitt stycke flerfaldiga bearbetningar för att göra det scendugligt utan att egentligen lyckas. Den första fattningen kritiserades skarpt af Herder, hvilken ogillade Sturm och Drangs formlösa Shakespeareefterbildning. Dramats betydelse är i alla händelser enormt. Med full afsikt gick Goethe tillbaka till den epok i den tyska historien som syntes honom vara den allra yppersta, första hälften af 1500-talet, Luthers och Dürers tid. Ty den utpräglade, i detalj genomförda karaktären hos Dürer hade redan under vistelsen i Sydtyskland hänfört honom. Det är således den stora religiösa och konstnärliga renässans som dessa män och andra begynt under 1500-talet, hvilken nu af Goethe ändtligen fortsättes och föres öfver på diktens område. Det var en helt och hållet ny stil som med denna våldsamma Shakespeare-efterbildning bröt in i den tyska litteraturen: den naturalistiska stilen. Det är en utomordentligt stark och trotsig karaktäristik af Götz, det är Dürers träsnitt i ord. Och scenerna från hofvet och krogen äro skildrade med samma brutala uppriktighet och osminkade natur. Själfva prosaspråket är af en dittills okänd saft och must och fylldt af provinsialismer. Dramat väckte jubel och skapade en ny sorts skådespel, riddarestycket.

Ännu större värkan utöfvade en annan dikt från dessa år, som på ett intimare sätt än Götz hängde samman med Goethes egna hjärtetrådar, och det visar hur Goethe alltid är störst, då hans diktning springer fram ur det upplefdas jubel och sorger. Det är den lilla brefromanen “Werther“ (1774). Den erotiska bekännelseromanen, som af Rousseau gjorts berömd får här sin klassiska form. Det var i Wetzlar som Goethe åter flammade upp för Lotte Buff, förlofvad med den sympatiske J. Ch. Kestner. Hela hans själstillstånd var allvarligt nog, men tack vare de andras klokhet besegrade han sig själf och skref sig i dikten fri från sin kärlekssorg.

Ett bläddrande i brefven från Goethe till Kestner, Lotte och den talrika syskonskara, för hvilka Lotte var en förtjusande moder, visar Goethe från hans kanske mest älskvärda sida. Dessa bref äro bräddade af den mest rörande ömhet för dem alla och han följer deras dagliga sysslor med ett naivt intresse, som tillfullo röjer huru diktaren förmådde intränga i hemmets och det lillas värld. Själfva vistelsen på landtgården är ånyo en idyll. Lotte var hela hemmets goda ande och skötte allting som vore det en lek. Och Götz’ robusta diktare arbetade med i trädgården, plockade äpplen och skar bönor. Det är naturens ursprungliga skönhet och morgondagg som lyser öfver dessa Goethes kärleksscener. Lotte förblef trogen. Med våld måste Goethe fly ifrån henne. Utan själfmordstankar har han inte varit. “Werther“ är dock inte en omedelbar berättelse om Goethes lif utan andra trådar löpa samman för att ge­stalta detta utomordentliga konstvärk. Det gäller öfver hufvud för all dikt, som ej har lyrikens form, att den måste växa fram ur lifvet så småningom och först blir ett konstvärk, när den betraktar sitt stoff med en historikers förmåga af psykologi och perspektiv. Det var en annan ung jurists olyckliga kärlek och slutliga själfmord som bragte “Werther“ att mogna. Anslutningen till det upplefda var emellertid intim nog — namnet Lotte bibehölls — och paret Kestner var ej storsint nog att skilja på lif och konst, hvadan förhållandet till Goethe en gång för alla grumlades. Den starkt personliga dikten var då icke så allmän som nu, och för öfrigt skall mänskligheten aldrig lära sig att tolerera sina s. k. afbilder i dikten, om den icke smickras. Och smickrad var nu inte Lottes fästman i “Werther“, därför att Goethe begagnat en hel del drag från andra personer för att få sin gestalt till en diktad gestalt.

Werther själf har af Goethe framför allt fått den lågande känsligheten för allt det sköna i natur och konst. Werther är helt och hållet känsla. Hans älsklingsböcker äro Homer, men också Ossians sånger, dessa mystiska och dunkla efterbildningar af keltiska kväden, som med hafvets dimmor öfver sig flöto ut i det oändliga och blefvo hela den unga svärmande generationens bibel. Denna dominerande känsla stegras nu till en lidelse, som till slut helt och hållet uppslukar hvarje skymt af resonerande förnuft och handlande viljekraft hos den unge och olycklige älskaren. Under berättelsens gång ser det ut som om han skulle kunna rädda sig undan sitt öde, men det är blott ett sken, ty sådana naturer som hans måste gå döden i förväg, därför att lifvet blott sårar dem bittrare för hvarje dag. Han vistas nämligen en tid på en annan ort som attaché. Men dels pinas han af sin förmans pedanteri; dels inträffar det att han vid ett besök hos en grefve blir utvisad därför att de adliga gästerna ej tolerera hans borgerliga existens. Denna skandal är ett svårt slag för hans ära och hela hans uppfattning af mänskligheten. Ty denna geniala yngling, med alla sinnen öppna för det goda och ädla, betraktar alla människor som sina bröder enligt tidehvarfvets vackra åskådning, och kan minst af allt tolerera något band och tryck på sin personliga frihet. De nerärfda fördomarna hos en bornerad adel ha nu sönderslitit hans förbindelser med det samhälle, där han sökte sin värksamhet och sitt sällskapliga uppehälle, och med ens falla alla hans försök att skapa sig en existens sönder som ett korthus. Svag som han i grunden är, därför att hans temperament aldrig förmår att koncentrera sig till en värklig karaktär, är han ur stånd att skaffa sig ett nytt arbete på annan ort. Bryggorna till lifvet äro rifna och som ett viljelöst flarn drages han tillbaka till den nu gifta Lottes trollkrets, men han förmår ej återfinna samma stämning som fordom och till och med naturen förefaller honom som “en lackerad bild“. Under denna tomhet berusar han sig allt starkare med dödstankens gift, tills det ödesdigra skottet faller efter ett passioneradt uppträde hos Lotte.

Goethe har med Werther gifvit den nya tidstypen såsom den kunde ha gestaltat sig hos honom själf, om ej hans starkare ande i tid böjt af för fallet utför branten. Den stegrade sentimentaliteten, det ömma hjärtats kultur hade slutligen med rationalismens kalla luft omkring sig och materialismens exakta encyklopedier för sina ögon slagit öfver alla bräddar och hotade beröfva det unga släktet dess styrka och manlighet. Därför var Werther en varning, men blef i stället ett föredöme för olyckliga älskande, då bokens enorma framgång i olika länder framkallade en formlig själfmordsfeber till Goethes stora förfäran. Öfverallt såg man skuggan af Werther svärma omkring i den ryktbara blå och gula dräkten. Bokens existens förbjöds på åtskilliga håll bl. a. i Danmark. Själf blef Goethe på äldre dagar kall mot denna sin ungdomsprodukt.

Vår generation dömer annorlunda. Den ser hur det långvariga sysslandet med romanen i olika länder här ändtligen alstrat ett litet förtjusande konstvärk, kemiskt rent från de moraliska tendenser så utmärkande ännu för Werthers något långsläpiga föregångare, Rousseau’s “La nouvelle Heloïse“. Redan värkets begränsade omfång visar den store konstnären, som här gestaltar den yppersta romanen i brefform. I konstnärlig fulländning står värket nog allra högst i Goethes hela produktion. Och den vidunderliga friskheten kommer att bevara Werther för alla tider, som väl förstå att uppskatta hvar det för tiden typiska ligger. Lessings mera rationella läggning kom honom att utbrista, om någonsin en grekisk eller romersk yngling skulle tagit lifvet af sig för en sådan orsaks skull! Utan tvifvel skulle hvarken Alcibiades eller Cato kommit på den idén. Men härmed har Lessing just gifvit klafven till värkets betydelse. Det är det första stora evangeliet i den modärna kärlekens bibel. Den antika världens okänsliga eller cyniska åskådning af kvinnan har här vikit för uppfattningen af kvinnan som det enda åtråvärda. Werther är den klassiska skildringen af den olyckliga älskaren. Men han är mera. Han är disharmoniens apostel. Han är det stora naturbarnet, som inte kan komma öfverens med kulturen, och hans problem är därför på sätt och vis i släkt med den filosofiska dualism som snart nog skulle kulminera med Kant, där det en gång för alla fastslogs, att den modärna människan inte är den samma som den antika — Alcibiades eller Cato. Och att Goethe själf räddade sig ur disharmoniens hvirflar, det är symboliskt för hela hans lif, som på ett sådant underbart sätt förmådde sammansmälta ett modärnt innehåll inom en antik form.

Själfva stilen var också den af epokgörande betydelse. Den är af samma omedelbara intensitet som hans lyriska stil, med hvilken den är närmast i släkt, men den visar också samma naturlighet som dialogen hos Götz, ehuru det är en högre och förädlad natur. Den är genomdränkt af den friskaste poesi och vidgar sig till pastorala scener och passionerade utbrott, hvilkas like man ännu i dag får leta efter.

Men Wertherperioden har en ännu mera berömd skapelses födande att uppvisa: Faust. I egentlig mening har Goethe blifvit Fausts diktare och den som intet annat vet om Goethe vet dock att han skrifvit Faust. Faust följer honom hela lifvet. Säkerligen skymtade han redan på gossens dockteater och kort före sin död lägger Goethe sista handen vid värket. Det är därför svårt nog att veta på hvilken tidpunkt i Goethes lif man skall redogöra för Faust. Emellertid synes samma lyckliga stjärna äfven efter hans död lysa öfver hans manuskript, då en afskrift af själfva Ur-Faust år 1886 anträffats i privat ägo och sedan införlifvats med det stora Weimar-arkivet. Det är uppenbart att denna fattning måste förskrifva sig från åren 1772—75. Den består af Fausts monolog, andens uppenbarelse, Mefistofeles’ samtal med lärjungen, Auerbachs källare och hela Gretchentragedien, af Valentinscenen dock blott inledningen. “Auerbachs källare“ och "Fängelset“ äro på prosa. Det väsentliga af denna fattning tillökad med “Häxköket“, “Skog och håla“ och en del af paktscenen utgafs först år 1790 som “Fragment“, och först 1808 utkom första delen af Faust så som den nu föreligger. Ofvanstående ger en aning om hur långsamt värket vuxit fram ur Goethes lif. Då emellertid en så stor och viktig del är diktad under den stora kraftperioden synes det vara riktigast att nu antyda första afdelningens ställning i Goethes produktion.

Ty denna Faustgestalt är en frukt af Sturm och Drang, som utan honom icke får sin öfverväldigande betydelse. Ur-Faust upplästes för en krets vänner och föranledde efterbildningar snart nog.

Det har ju en gång lefvat en Faust, hälften charlatan och hälften snille, i 1500-talets Tyskland. Allt­så åter 1500-talet! Snart nog bemäktigade sig folk­fantasien honom och hans öden skildrades i en omtyckt folkbok och sedermera i en rad folkdramer. Men alla s. k. folkböcker föraktades djupt af den pudrade akademiska smaken. Först i revolternas stora tid dök Faust åter upp och betecknande nog sysselsatte sig ingen mindre än Lessing med en dramatisering.

Det congeniala mellan folkdiktens Faust och Sturm och Drangs Goethe var vetenskapsmannens längtan efter lifvet. Hela Faustproblemet kan tillspetsas i frågan: är det kunskapen som skapar lifvet eller skapar lifvet kunskapen? Det var den naiva och klassiska åskådligheten i folkbokens framställning af denna strid som måste tilltala Goethes realistiska fantasi: djäfvulen som drager den jordiske häxmästaren inom sina ringars trollkrets och till slut åker i väg med honom till helvetet. Det var det goda och det onda i den mest sinnliga typik, det var det modärna lifvets dualism i den mest lättfattliga gestalt.

Men detta faustiska problem är tillika människans och mänsklighetens. Och Goethes lif är mänsklighetens lif samladt i en typisk gestalt, liksom Goethe bland växternas oändliga mångfald sökte efter urplantan, och därför vardt det honom förunnadt att i dikterisk form skildra utvecklingen af detta stoff som likt en jätteskugga står öfver världen. Faust formulerar själf hela värkets syfte under den stora paktdialogen med Mefistofeles.

Hvad ödet åt mitt hela släkte delat
Vill jag uti mitt eget inre njuta,
Hvad högt, hvad djupast, allt hvad det må äga
Af väl och ve, på egna skuldror väga.
Mitt jag, till mänsklighetens jag förstoradt,
Skall gå till slut, med henne själf, förloradt.^[1]

Den storartade och universella forskning, som fyllt Fausts år har slutligen drifvit honom till den öfvertygelsen att vetenskapen tjänar till intet och att han ej kommit det oändliga närmare än han var från begynnelsen. Murarna ramla kring honom och grunden vacklar, då jordanden utslungar sitt förkrossande

Den ande liknar du, som du förstår,
Ej mig!

Du gleichst dem Geist, den du begreifst,
Nicht mir!

Och han är beredd att i stället försvinna i dödens stora mysterium, då minnet om barndomens vackra påskfest tänder den nya lifslusten i hans blod. Som kallad står frestaren vid hans sida och den afgörande öfverenskommelsen slutes med begärlighet af Faust. Ty Faust vill lif, framför allt lif, inte längre ord, folianter, laboratorium, han vill vår och ungdom, han vill känna blodet glöda af lidelse, han vill dela skyhöga lidanden, han vill ha hela mänsklighetens dådlystnad samlad i sin knutna hand, ty öfver hans längtan efter sinnlig njutning lyser ändock idealitetens himmel: han är en människa.

Men mörkrets kvicka och skeptiska ande har slagit vad med vår Herre om att det sinnliga skall segra i denna strid och att hela denna sträfvan efter det oändliga skall försvinna som en svart rök i underjorden. Och ändå! Han är allt för skarpsynt för att fullt och fast tro på att han skall lyckas, han känner allt för väl de eviga lagar, som styra världen och ständigt in­kräkta på hans välde. Och i sin presentation för Faust har han med orden

En del utaf den kraft, hvars lott
Är alltid vilja ondt och alltid verka godt.

Ein Teil von jener Kraft,
Die stets das Böse will und stets das Gute schafft.

i grund och botten gifvit spelet förloradt. Men han vore inte Mefistofeles, om han inte trots allt framhärdade, ty han formulerar också sin karaktäristik i de oöfversättliga orden

Ich bin der Geist, der stets verneint!

Således förnekar han också sig själf. Och hela denna lek med en själ lockar och retar honom och hans fåfänga är smickrad af att världens herre inlåter sig i en täflan med en sådan som han. För öfrigt har Faust förklarat, att det är lifvet på jorden han vill ägna sina krafter, medan han inte bekymrar sig om det som skall hända på andra sidan. Men blott när Faust ropar till ögonblicket, att det skall bli evighet är Faust förskrifven till Mefistofeles. Det är de bekanta raderna:

Om jag till ögonblicket säger:
O dröj! du är så skönt ändå!

Werd’ ich zum Augenblicke sagen:
Verweile doch! du bist so schön! —

Så går färden ut i lifvet och stiger från det obetydliga till det betydliga. Ty gycklet med dryckesbröderna i Auerbachs källare är blott ett litet lustigt förspel och en erinran om vinets sällsamma värkan på dess dyrkare. Men scenen är af en ypperlig kontrastvärkan: nyss Fausts höga spekulationer och nu en fläkt från det råare lifvets njutningar. Den härpå följande vilda skildringen af djurens och häxans uppträden i häxköket visar egentligen Mefistofeles i sitt ässe, medan Faust ledes åt allt detta spektakel, som till på köpet maskerar sig med en slags vetenskaplig skrud. Ända tills han skådar bilden af kvinnan i spegeln. Då tändes hans längtan och han vill bort. Häxans trolldryck som räckes honom får väl skrifvas på folksagans konto, hvilken älskar dylika symboler.

Det stora äfventyret i Fausts första del är ju Gretchens kärlekstragedi och det är det första elddopet i Fausts nya lif. Det är idyllen i Sesenheim som här går igen. Men den är förvandlad till tragedi, den rymmer den unga kärlekens hela salighet och hela elände, och täljer därför en saga från mänsklighetens begynnelse till dess undergång så som den aldrig skildrats och aldrig kommer att skildras. Den visar tillika hur strömmen går från lifvet till dikten. Det som en gång varit verklighet, men måst sprängas sönder, har här fått diktens eviga värklighet. Ty kärlek är icke blott ett löfte för framtiden och ett förbund i samhället, utan först och sist värkar den som en natur­kraft och i vissa fall är den blott och bart en sådan. I skapelsens morgon är den intet annat. Och skalden stod i sin skapelses morgon, drifven framåt af krafter och demoner öfver hvilka han ej var herre. Ett förbund med den älskade skulle ha släckt skaparkraften och med största säkerhet drifvit till undergång. Nu gick ingendera under. Friederike lefde vidare och blef en hjälpare för alla som voro i nöd. Det är denna ursprungliga naturkraft som gjort Faust och Gretchen till ett typiskt kärlekspar i all germansk diktning. Gretchen har blifvit inbegreppet af hela den blonda natur och naiva skönhet, hvaraf en ung, blyg, ren och oerfaren flicksjäl är mäktig. Hon är blomman och daggdroppen är hennes själ. Men älskaren är icke lika naiv. Han är henne öfverlägsen i allt utom i själens rena instinkt. Man anar genast att detta blott blir en episod i hans lust att eröfra världen. Det är sinnlighetens berusning och en paradisisk salighet, som förenar honom med denna fagra urbild af den kvinnliga oskulden. Det är lifvets röda blod, som flyter under hans händer och till slut sinar bort, då kärleken till honom störtar henne i det allra djupaste elände. Diktaren har här dragit ut lifvets konsekvenser till den yttersta gränsen liksom i Werther, och det visar mer än tydligt huru skaldeskapet för honom var en uppgörelse med det egna jaget. Hennes fall är oerhördt och skakar lifvet i dess grundvalar. Det är paradiset själf som sjunker i jorden. Från ofvan ljuder det gudomliga ordet, att den arma är räddad. Och det förklingande ropet på Faust, “Heinrich, Heinrich!“ synes varsla om att kvinnan till slut skall draga honom mot höjden, sedan hans första elddop sänkt honom så djupt mot jorden. Mefistofeles försvinner skyndsamt med sin skyddsling.

Denna lefvande gestaltning af Faust och Mefistofeles vid sidan af hvarandra får innerst sin förklaring af att båda naturer lefde samman i Goethe själf. Ty vill Mefistofeles det onda, men skapar det goda, så vill människan lika ofta det goda, men skapar det onda. De båda drifterna det goda och det onda, längtan att stiga och lusten att sjunka, Ariel och Caliban, äro väfda samman till ett helt som kallas människa, och ingen kan skilja ut deras gränser. Det är yttersta grunden till hela Faust och till sammanhanget med dess diktare. Denna djupsinniga typik finnes renast utkristalliserad i den germanska diktningens största folkepos, i Nibelungenlieds Siegfried och Hagen, men uppträder äfven i ett par af det nittonde århundradets yppersta värk. Det kan naturligtvis blott antydas här, men belyser med en världshistorisk glimt den oförgängliga betydelsen af Faust, som af alla skådat djupast in i lifvets mysterium.

Redan Ur-Faust betecknar ett storartadt grepp och inspireradt af en enda väldig stämning som det är, har Goethe icke sedan öfverträffat den ursprungliga kraften hos detta sitt mest geniala ungdomsarbete. Ty Sturm och Drangs titaniska syftning, dess språng ut i det nya och okända, dess vidgande af lifssfären från studiekammaren ut i naturens och kärlekens rymder är här skildradt med den mest elementära skönhet. Det är den naturalistiska stilen på sin höjdpunkt och hela dramats art och form kan i sin frodiga fantasi, i sin kraftfulla och fylliga karaktärsskildring blott jäm­föras med Shakespeare och den nederländska konstens saftigaste alster. Den rika och pregnanta rhenländska dialekten skakar i öronen som hammarslag och har denna doft af mylla som våra dagars hembygdsdiktning älskar. Själfva värsmåttet, den germanska, fria och gudomligt själfsvåldiga knitteln, hämtad från Hans Sachs’ otaliga alster, var en oerhörd nyhet, men när innehållet blir alltför brusande spränges också denna form och en prosa med korta pulsslag och flämtande lidelse träder i stället.

Det rent andliga innehållet har naturligtvis i de senare fattningarna vidgats ofantligt, alltefter som Goethes egen horisont blifvit fri och stor, men samtidigt har den enhetliga stämningen och stilen gått förlorad, och satiren, så välgörande i Wagners figur, Fausts vrångbild, och Mefistofeles’ gisslande, har bland annat skapat den romantiska valpurgisnatten med sina talrika anspelningar på dagens företeelser. Dessa och andra reflektioner förstummas dock snabbt nog vid tanken på hvad värket är, då först den senare gestaltningen gör Faust till en representant för mänskligheten och här ligger hemligheten till refvorna i värkets båda delar. Dikter af en sådan universell syftning som Faust kunna aldrig nå fram till en slutgiltig gestalt, ty så länge mänskligheten strider och sträfvar kan ingen svara på frågan hvart det hela till slut bär oss alla enligt Skaparens ord i prologen:

Så länge mänskan sträfvar, far hon vill.

Es irrt der Mensch, so lang er strebt.

Bland raden af öfriga värk från dessa år finnas en del satiriska små spel, i släkt med samma element i Faust, men ystrare och öfverdådigare. Ett par af Goethes allra scendugligaste skådespel sågo nu dagen, men betecknande nog för arten af hans dramatiska läggning är, att deras poetiska värde ej kan mäta sig med de dramatiska alster som ej kunna berömma sig af en enhetlig dramatisk handling, sådana som Götz, Faust och Egmont. Den väsentliga delen af detta sorgespel skrefs nu. Liksom Götz är det snarare en dramatisk biografi öfver hjälten, hvars historiska drag af Goethe omkomponerats. Egmonts ljusstrålande gestalt erinrar om det oemotståndliga tjusardraget hos Goethe själf och Klärchen är Gretchens starkare syster. Med deras undergång försvinner det sköna och goda som i sin godtrogenhet dukat under för makten. Dock triumferar Egmont ända in i det sista ögonblicket, det är den personliga tapperheten och friheten, som aldrig kan duka under, och på ett klassiskt vis har Goethes största samtida snille på konstens område, Beethoven, tolkat den jublande segermusiken vid Egmonts död. Det är dessa sublima dödsscener och poesin i Egmonts och Klärchens kärlek som framför allt bära skådespelet. En rad måleriska folkscener erinra om Götz, medan de politiska diskussionerna kring ståthållaren Margareta af Parma äro något långrandiga. Hela värkets komposition röjer att Goethe börjar aflägsna sig från periodens typiska stil, men ännu inte har nått fram till en ny uttrycksform.

Lyriken, som beledsagar Goethes hela diktning strömmar rikligt under denna så skiftande tid och bevarar dels sin folkligt naiva ton som i den allbekanta “Das Veilchen“, men får dessutom den djärfva tankestyrka och spekulativa bredd öfver sig som karaktäri­serar den Goetheska idélyriken. Ej som om denna lyrik skulle ha ett spår af tidens torra lärdomsdikt. Tanken flyger fram lika omedelbart och jäsande som känslan, och får därför dessa underbart uttrycksfulla och storartade rader, som göra Goethes diktning näst efter religiösa skrifter till den flitigast citerade i världslitteraturen. Det förefaller värkligen — som Schiller en gång sade — som om Goethe blott behöfde lätt skaka på trädet för att frukterna skulle falla mogna i hans knän. Utom “Prometheus“ äro dikter sådana som “Mahomet“, “Mahomets Gesang“, “Ganymed“ och “Künstlers Abendlied“ skrifna dessa år.

Mot slutet af genitiden råkade Goethe åter ut för ett kärleksöde. Det var denna gång dottern i ett patricierhem i Frankfurt, Lili Schöneman, som han hastigt och lustigt förälskade sig i och det hela slutade med en officiell förlofning. Den ovanligt vackra, unga damen var dock vida mer mondän än hans föregående föremål, och snart nog började diktaren känna att han förenat sig med något som var främmande för hans egentliga väsen och dessutom plågades han af att uppträda som kavaljer och fästman — en roll som ju inte tillhör de mera afundsvärda. Han visste till slut inte hvart han skulle ta vägen, och det syntes honom som om en ond demon dref honom till gärningar, som han inte borde göra. Redan var han på väg till Italien, då han ändrade sig och i stället antog den inbjudning, som skulle blifva ödesdiger för hela hans återstående lif: att besöka furstehuset i Weimar. Det var den 7 november 1775 som han inträffade i Weimar. Förlofningen med Lili upplöstes.

---

1. Viktor Rydbergs öfversättning liksom följande citat.

Upp till början av sidan.

II.  →