Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Virginia/Femte akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fjerde akten
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Första Bandet
av Carl Gustaf af Leopold
Anmärkningar  →


[ 207 ]

FEMTE AKTEN.

FÖRSTA SCENEN.


VIRGINIA.
I hvilket dödligt qval man mig förtäras låter!
Stund flyktar, efter stund — och Julia syns ej åter!
Hvad tidning väntar mig? Hvad lott har mött min far?
Fins ej, i hela Rom, en arm till mitt försvar?
Skall jag då strafflöst här i evigt häkte slutas?
Och skall af en tyrann den rätt med trygghet njutas,
Att röfva från en far hans sista dagars tröst,
Och ge mitt namn till pris åt orättvisans röst?
O du, som tvingar mig, med outsäglig smärta,
Att räkna dina brott, — och rodna för mitt hjerta!
Hvad afgrundsmakt, hos dig, förvandlade så lätt
I detta låga våld, de fordna tänkesätt,
Som smickrade din brud med hopp om andra öden?
Ha, — qvälj mig ej, barbar! — gör slut, och gif mig döden!
Det enda återstår, sen lifvet, genom dig
Har blifvit blott ett straff, en längre död för mig!
Hvem kommer? — Julia!


[ 208 ]

ANDRA SCENEN.

VIRGINIA. JULIA.


VIRGINIA.
Väl? — Hvad återstår att lida?
Jag dig tillbaka ser, — men ingen vid din sida!
Men ingen hämnare, som under mina fjät,
Förkrossar detta slott, — och räddar mig ur det!
Välan?...Du svarar ej!...J Gudar i det höga,
Hvad dödsfärg på din kind! hvad tårar i ditt öga!

JULIA.
Ah!...låt mig gjuta dem!...och låt min stängda röst
Få tid att finna väg ur mitt förskräckta bröst. —
Er far har vågat allt,...men allt, men allt har felat!
Rom vet er oförrätt, Rom har den icke delat.
Det ser Tyrannens våld, det sin förnedring ser,
Och kysser darrande på bojan som han ger!
Och ingen reser sig att värnlösheten skydda!
Allt mod, all romersk dygd, all styrka äro flydda!
Men hur förkunna Er, min olyckliga vän,
Det grymmare förtryck hvaraf ni hotas än?

VIRGINIA.
Far fort; jag väntar allt, och är beredd att höra!

[ 209 ]

Jag är så smärtad ren, som plågor kunna göra.
Välan?

JULIA.
Förskräckelsen kanhända mig förledt:
Jag tror ej vad jag hört, jag tror ej hvad jag sett...
En ström af borgersmän kring tribunalet svallar;
Ert namn, från Claudii mun, till Roms bestörtning, skallar;
Jag vet ej, mot er far, vad klagan Claudius för,
Med allmän häpnad blott man återljuden hör
Af svek, — af diktad börd, — af undanköpt slafvinna,
Ord, hvilkas låga grund min tanke skyr att finna.
En här af dubbel vakt, kring Appius väpnad står,
som tyglar folkets våld, med våld som den begår.
Det hörs, i denna krets, ej hvilka värf som skötas;
Jag såg Sicinius blott af Claudius derur stötas:
En biltog, ropte han, har ej bland oss en röst!
Sicinius drog sitt svärd; en Liktor mot hans bröst,
Hof upp sin yx, — och slog, att hugget undanböja.
Min skräck vid denna syn, betog mig kraft att dröja.
Jag fruktar allt.

VIRGINIA.
Och jag, till stum förvåning bragt,
Står sluten som i moln, vid allt hvad du mig sagt,

[ 210 ]

Och söker ljus, — och tror, att örat mig bedrager!

JULIA.
Må ljuset ej, för Er, slå fram med blixtens dager!
Hvad rop!...Hvad gny af svärd! — Hör!...hör hvad striders dån!...
(Ett sorl höres af stridande.)
Hvem nalkas? — ser jag ej Sicinius långt ifrån,
Som störtar blodig fram ur vaktens spridda skara!


TREDJE SCENEN.

VIRGINIA. JULIA. SICINIUS, (sårad och med ett förtvifladt utseende.)


SICINIUS.
Virginia! heder, namn och frihet stå i fara!
Den sista höjd af skymf, är öfver Er bestämd.
Se här, ni ser mitt blod; det flyter för er hämd.
Hvad deraf öfrigt är, ännu för Er skall tömmas.
Sök, om ni kan, att fly — sök, om ni kan, att gömmas.
För min del, flyr jag Rom och lemnar våldets gräns,
Men om min röst ännu af mina kämpar käns,
Om den bedragna här som kringger våra vallar,
Ej glömt att följa mig dit frihets-pligten kallar,

[ 211 ]

Med blygseln i dess bröst, om lågan af dess mod
Till minsta lifvas kan vid åsyn af mitt blod,
Och Gudarne åt Er en blink till räddning unna,
Så skola hämd och död min återkomst förkunna.
Farväl.
(Han skyndar bort.)


FJERDE SCENEN.

VIRGINIA. JULIA.


VIRGINIA.
I Gudars namn!...Förstår jag hvad jag hör?...
Hvad bådas mig?

JULIA.
En lott, som jordens fasa gör!
Det är ej mera tid att tveka, eller tiga:
Brott rasa öfver brott, och upp mot himlen stiga!
Att slita Er med våld ur fadermaktens famn,
bestrider man er börd, förväxlar man ert namn,
Och diktar, — att på Er ett nesligt anspråk vinna, —
Er född i Claudii hus, och född af hans slafvinna.
Förrädarn rodnar ej att fjettra eder hand,
Om ej med kärlekens, med slafveriets band!
Hvad svek, som Gudars hämd och menniskors förtjenar!
Och Claudius är den bof hvars bistånd Appius länar!

[ 212 ]


VIRGINIA.
Finns då min far ej mer?

JULIA.
Med vittnen om er börd,
Han möter smädarns lögn, men utan framgång hörd.
Ett samladt folk sitt rof åt äreskändarn lemnar,
Och ingen träder fram, som talar — eller hämnar.

VIRGINIA, (liksom uppvaktnande ur en dvala.)
Är det en ryslig dröm som sväfvar för mig blott?
Är denna fasa sann? — Och var det då min lott,
Af skymfande förtryck att ett exempel blifva,
Som ingen ålder gett, och ingen mer skall gifva?
Virginia är ej fri! — hon döms till trälars band:
Hvad oerhörda slag! — Och, Julia, från hvad hand!
Jag nertrycks under allt hvad Rom förhatligt hyser,
Och lefver med min skymf, och ser den dag som lyser!
Tyrann! för mina fjät du grafven öppnat har;
Mitt brott förtjente den; du älskades, barbar!
(Till Julia.)
O du, som närmast vet hur nedrigt man mig sårar,
Begriper du mitt qval? förstår du dessa tårar?
De kunna ej för dig min känslas vittnen bli,
Du har ej gjutit dem, som jag, af raseri!
Man har, till slafvars ok ej tryckt din skullra neder,

[ 213 ]

Bestridt dig blodets rätt, din frihet och din heder;
Skilt dina dar vid allt som tröstade dem än;
Och, din förrädare,...du har ej älskat den!
Han var ej, dig till blygd, din far till skymf och smärta,
I trots af blod och pligt, en afgud för ditt hjerta!

JULIA.
Ack! hoppas att en far ännu kan rädda Er...


FEMTE SCENEN.

VIRGINIA. JULIA. VIRGINIUS.

 

VIRGINIUS, (med yttersta förtviflan.)
Han kan, olyckliga, han kan det icke mer!
Oss omger ett försåt i afgrundsnatten spunnit
Namn, ära, frihet, slägt — allt har för dig försvunnit.
Allt hvad din oskulds värn och lifvets glädje var!
Det gifs ej mer, för dig, hem, fränder eller far!
Förtryckets sista tyngd har rågat våra öden.
För dig stå öfriga, blott träldomen och döden!
För mig, en skymfad, qvald, och barnlös ålderdom!

VIRGINIA.
Förbannelse och hämd dig drabbe, fega Rom!
Dem som din jord bebo, och dem som dig regera!

[ 214 ]


VIRGINIUS, (omfamnar henne med smärta.)
Min dotter!
 
VIRGINIA, (skiljande sig ur hans armar med rysning.)
Har ni då, min far, en dotter mera?

VIRGINIUS.
Nej, denna fasas höjd min styrka öfvergår,
Jag bördan samlad bär af sorger och af år;
Jag känner för dess tyngd min trötta skullra vika,
Och krafterna min dygd för första gången svika.
Jag känner ålderns is förstelande mitt blod,
Min tanke utan ljus, mitt hjerta utan mod;
O du, hvaraf min lott var tröstad och var hedrad,
Skall jag i grafven gå, och veta dig förnedrad!

VIRGINIA.
Om åskor funnos än att krossa en barbar...
Hvem syns! —
(Hon löper till, med ett anskri och sluter sig omkring sin fars knän.)
Han kommer...fräls...försvara mig min far!


SJETTE SCENEN.

VIRGINIUS. VIRGINIA. JULIA. APPIUS.

 
VERGINIUS.
Har du, förrädare, en öfrig hämd att njuta?

[ 215 ]

Och kommer du att sjelf i bojan henne sluta?

APPIUS.
Jag kommer, mindre låg, att öfverlemna Er
Ett villdjur, innan kort ur stånd att tyglas mer;
En avskyvärd tyrann, som med ett ord af Eder
Ännu kan bytas om till mensklighet och heder!
Du gör, med detta ord, ännu Virginias lott.
Min kärlek sätter än en gräns för mina brott.
I trots af all den hämd ett såradt högmod yrkar,
Min svaghet skonar än den afgud som jag dyrkar;
Men, darra för den arm som höjs att krossa den!
Än är Virginia fri: jag har ej talat än.
Än har du, gamle man, en dotter. Hör! mig svara:
Är hon ditt hjerta kär? och känner hon sin fara?

VIRGINIUS.
Och har du tänkt, du sjelf, på den som hota kan
En romersk Borgare, förbytt i Roms tyrann?
Betänkt, att detta folk af spridda stumma själar,
Kan en gång bli, för dig, ifrån en mängd af trälar,
En enda villdjurskropp, som starkare än du,
Skall slita sönder den, hvaraf den trampas nu?

APPIUS.
Rom kan beklaga dig, och kan dig icke hämna.
Sänk detta språk af hot, och denna stolthet lemna.
Betänk dig: qväf den blixt som hotar dina dar;
Du är mitt offer, välj, om du ej är min far!

[ 216 ]


VIRGINIUS.
I valet mellan dem, säg tror du Latien äger
En enda man af dygd, som länge tveksam väger?
Din far? — Jag skulle blygs för dagens ljus och Rom!
Se der Virginii svar.

APPIUS.
Välan, — och dotterns dom!
Det är du sjelf, ej jag, som den omsider fäller;
Ditt raseri, ej mitt, som den i verket ställer;
Som trotsar, utan gräns, en retad oväns makt,
Och skyndar hämdens våld, med smädelsens förakt.
(Han vänder sig om att gå.)
 
VIRGINIUS, (håller honom tillbaka.)
Tyrann, om det gör nog att min förtviflan gömma,
Att qväfva hämdens rop, kanske dess fordran glömma;
Att, kufvande mitt nit för frihet och för dygd,
Med tystnad lemna Rom åt sina bojors blygd;
Att aldrig, på dess torg, en fruktad panna höja;
Att ändtlig, för ditt ok, min egen skullra böja:
Om det gör nog, befall! och du mig färdig ser.
Men, om ej dermed nöjd, du fordrar ännu mer,
Om denna fria röst ännu ditt högmod sårar,
Se här, för dina knän, en Romare i tårar!
En far, som dig besvär, vid dessa hvita hår,
Af aktning för hans dygd, af ömkan för hans år,

[ 217 ]

Att, för den sista skymf, hans blod förskonadt göra!
Har jag gjort nog, barbar, att dig till ömkan röra?
Nej, tiger! nej din själ sig ej förändra kan.
Virginius för din fot...du rodnar ej, tyrann!

VIRGINA.
Min far, jag Er besvär, vid himlen och vid Eder,
Förnedra ej ert blod, af omsorg för dess heder!
Fördubbla ej den skymf, som hotar mina dar,
Med nesan af den lott att rodna för min far!
Glöm ej, vid grafvens brädd, en värdig lefnads ära.
Äg styrka nog ännu, att edra öden bära.
Sätt, mot tyranners våld, en romersk själs förakt;
Och mins, att den är fri, som trotsar deras makt!
(Till Appius.)
Gå niding! du har fått det svar, du vänta borde.
Jag vore bojan värd, om den mig nedrig gjorde.

APPIUS.
Nej grymma, hoppas ej att jag dig lemna kan.
Jag är, jag känner det, ett villdjur, en tyrann,
Förtjent af allt det hat ditt hjerta mig förklarat;
Men det är du, du sjelf, som tvungit mig att vara't.
Du hade stängt din själ för min förtviflans röst.
Men sluta mina qval, ryck döden ur mitt bröst,
Räck mig ännu din hand, till fordna löften färdig,
Och Rom skall sedan se, om Appius var den värdig!

[ 218 ]

Virginia, med dig sjelf en rättvis ömkan tag,
Och var, omenskliga, ej mer barbar än jag!

VIRGINIA.
Spill ej ett fåfängt hot, som tröttar mig att höra!
Du kan förnedra mig, det egnar dig att göra;
Men ända ner till dig jag ej förnedras kan.
Jag skulle välja förr en slaf, än en tyrann.

APPIUS.
Du vill din undergång, vill mig omensklig finna:
Ditt hat skall segra, gläds, du skall din önskan vinna.
Hon väntar dig, den fröjd hvaraf du smickras blott,
Att hafva störtat mig, från djup till djup, af brott.
Jag skyndar mig, var nöjd, din afsky att förtjena;
Jag har af barbari, din eftersyn att läna.
Ej nog att slita dig ur famnen af din far,
Att hölja med förakt, ditt namn, och dina dar,
Att se din hand, med blygd åt bojan öfverlemnas.
Mitt hjerta, på ditt blod, skall trötta sig att hämnas,
Din far skall se din skymf, till bilan sjelf bestämd,
Och mord, och slafveri förenas i min hämd.
Mitt raseri ej förr, ej förr skall vända åter,
Än källan för din gråt sig mer ej hämma låter.
Sen klaga — och förtärs — och dö! — Liktorer! vakt!
Man slute portarna, och tage dem i akt.
(Han skyndar bort.)

[ 219 ]


VIRGINIA.
Väl, bödlar! samlen Er att edra brott förena...

VIRGINIUS.
Min vän, jag skall ej fly. Gå.
(till Julia.)
Lemna oss allena.


SJUNDE SCENEN.

VIRGINIUS. VIRGINIA.

 
 
VIRGINIUS.
Min dotter, Rom af dig ett efterdöme får,
Som öfvergår mitt hopp, ditt kön, och dina år.
Din far, förutan värn mot brotten och försåten,
Sönk ner ett ögonblick, af romersk dygd förlåten;
Af dig han till sin pligt ett stort exempel tar,
Och tackar Gudarna ännu, att han är far!
Du äger än en blink att oket undanböja,
Se här den rätta stund, att verklig styrka röja!
Ditt mod det enda är, som nu dig skydda kan.
Säg: har du det nog stort, att höra mig?

VIRGINIA, (med häpnad.)
Välan?...

VIRGINIUS.
Virginia! Älskar du ditt lif framför din ära?

[ 220 ]


VIRGINIA.
Jag?

VIRGINIUS.
Skulle du förr dö, än bojans nesa bära?

VIRGINIA.
Jag bär ert namn, min far, och ni det ni fråga kan?

VIRGINIUS.
Virginia, det är nog. Väl dig, om du är sann!
Om detta ädla val, är det beslut du tager,
Och ej af lånadt mod en storhet som bedrager!
Jag döljer icke mer, jag bör ej dölja det,
Att döden, gömd för dig, går tätt i dina fjät,
Och färdig till ett slag, som din förnedring motar,
Ditt hufvud hvar minut med lyftad lia hotar.
Se der den sista vän, den brudgum, åt hvars famn,
Din far förtror din dygd, din frihet och ditt namn;
En annan fins ej mer! — Om han ditt mod förskräcker,
Om ett förnedradt lif, likväl din saknad väcker,
Om grafven ryslig syns för dina unga år,
Lef! — och det är din far som dit med blygsel går,
Att undan Roms förakt sitt gråa hufvud gömma,
Och fasan af din lott i dödens sömn förglömma.

VIRGINIA.
Min far, i himlens namn, er dotter bättre känn.
För mig är döden ljuf: O gif mig, gif mig den!
Tro, att ni mig i den en högre skänk bereder,

[ 221 ]

Än i det sorgens lif jag hittills ägt af Eder!
Tro, att för detta bröst, änskönt i ålderns vår,
Ej mer ett möjligt hopp till sällhet återstår!
Att jag skall se min graf, och hvilan från min plåga,
Med mera tröstad blick än brölloppsfacklans låga;
Och att den fasans Drott ni mig till brudgum ger,
Skall mötas af min famn, med tacksamhet för Er!
Hvad jorden grymmast ägt, jag redan ung förfarit.
Min lefnad kort af år, men lång af sorger varit.
Hvad lemnar jag? ett lif af smärtor eller flärd,
Förtryckets, tyrranit's, bedröfvelsernas verld!
O dröj ej, tills ni sett min hand i bojan sänkas,
Och våldet gjort för sen den hjelp som kunnat skänkas!
Om döden vägras mig, till mina plågors tröst,
Så straffa då med den, min far, ett brottsligt bröst;
Vet,...vet...


ÅTTONDE SCENEN.

VIRGINIUS. VIRGINIA. JULIA.


JULIA, (instörtande på Scenen med förtviflan.)
Beväpnadt folk, som Appii budskap bära!
Kom...kom, om ni är far, och fräls er dotters ära!

[ 222 ]


VIRGINIUS, (med uttryck af en förtviflad ståndaktighet.)
Det skall jag!

JULIA
Räddning!...flykt!...om flykt ej är för sen.
De nämna hennes namn, de söka henne ren.
En Liktor...
 
VIRGINIA, (med ett rop af förskräckelse.)
Liktor! ha! det ordet redan väcker
En fasa, som sin köld till alla ådror sträcker.
J Gudar! hämnen mig; och förrn han talat har,
Tan ömkan med mitt qval, och sluten mina dar!
(Hon faller afdånad i en stol.)

VIRGINIUS.
(Till Julia längre bort på Scenen.)
Gå — dröj dem — bed, besvär...hvad helst af dem må ämnas,
Att oss, en enda stund, till ensligt afsked lemnas.
Flyg!...allt beror derpå.
(Julia går.)


[ 223 ]

NIONDE SCENEN.

VIRGINIA. VIRGINIUS.


VIRGINIUS, (i fonden.)
Väl! detta återstod.
Nu, far och mördare!...gör slut, och fräls ditt blod!
(Han blottar en dolk och närmar sig.)
Virginia!
(Han finner henne afdånad.)
Hafven tack, J Gudar i det höga,
För denna dvalas natt, som höljer hennes öga!
Till en förtviflad far det är en vink af Er.
(Höjer opp dolken öfver henne.)
Nu skall ej denna blick till tårar öppnas mer.
(Han studsar med fasa tillbaka.)
Förskräckligt!...ögat skyms...och alla krafter flykta...
Må himlen rädda dig, oskyldiga förtryckta!
Jag kan ej...
(Ett kort uppehåll.)
Gamle man! din svaghet är ett brott!
Förnedringen fylls opp, och du, — du gråter blott!
Res opp dig, son af Rom! I sådan stund, besinna,
Det är ej tårar mer, men blod som måste rinna!

[ 224 ]

Blod, eller skymf! — Gör val. — Än dröjer bojan, — än!
(Löper till Virginia.)
Du skall ej vakna mer, olyckliga, till den;
För dig är sömnen huld, och evig blifve denne!
(Med dolken upphöjd öfver henne.)
Nu, graf, i ditt beskydd, af mig emottag henne!
Förtviflad, utan hägn af lag och fosterbygd,
Men fri, — men min ännu — och min, med all din dygd!
Till höjden af förtryck när tyranni't är drifvet,
Är döden af en far en bättre skänk än lifvet!
(Han ger henne dolkstygnet.)

VIRGINIA, (spritter upp med förskräckelse.)
Barbarer...bödlar...
(Faller tillbaka igen.)
Ha!...hvar är jag? Gudar!...hvar?...

VIRGINIUS, (med djup rörelse.)
I deras boning, snart, — och frihetens! —

VIRGINIA, (fattar hans hand med ömhet.)
Min far!

[ 225 ]


VIRGINIUS, (lutad öfver henne.)
Virginia ... lider du?

VIRGINIA, (med svagt, aftynande uttryck.)
Nej...
(Hennes hufvud sjunker tillbaka, nedfallande på skullran.)

VIRGINIUS.
Frälst är hennes heder,
Men komme hennes blod, tyranner, öfver Eder!
Af dessa döende, förstälda anletsdrag,
Förfölje bilden Er, i afgrunden, en dag!
(Han kastar hennes slöja bakifrån skullran, öfver ansigtet på henne. Sedan till Liktorn som visar sig i fonden åtföljd af flera.)
Nu kommen!


TIONDE SCENEN.

VIRGINIUS. VIRGINIA (döende.) LIKTORN. VAKT. APPIUS.


APPIUS, (som höres redan längre ifrån och tränger sig fram genom vakten.)
Hållen opp ... Liktorer, stannen, hören!

[ 226 ]

Virginia njute helgd! — Ett steg, om J det gören,
Förlorar edra lif...

VIRGINIUS.
Tyrann...hvad ärnar du?...

APPIUS.
Förtjena, fastän sent, med någon dygd ännu,
Ett annat namn af dig och tiderna som dömma.
(Efter någon tystnad.)
Virginius, Man af Rom, kan du ett våld förglömma,
Till hvilket kärleken och hämden mig förledt?

VIRGINIUS.
Nej, Man af tusen brott! Det som har skett, har skett.
Slafvinnan är tillreds att bli dig öfverlemnad:
Ej sådan hon af dig, åt dina nöjen ämnad,
Med flygtig fägring prydd, förtjuste ditt begär;
Men oförgängligt skön, — men sådan ändtlig här,
En far, en romersk far, af hennes fägring skryter!
(Han kastar undan slöjan och afhöljer Virginias döende ansigte.)

APPIUS, (med förskräckelse.)
Virginia i sitt blod!

VIRGINIUS.
Du ser det hvar det flyter:
Hvad syns dig? — Är det mitt?

APPIUS, (löper till Virginia.)
Virginia!...Blixt ur skyn!

[ 227 ]

Fall, ljunga!
(till Virginius.)
Missfoster! hvad har du gjort?...
(löper åter till Virginia.)
Hvad syn! —
Hon rörs ... hon andas än ... dess ögon öppnas åter ...
(Han kastar sig på knä bredvid henne.)
Virginia! se mig blott ... och säg ... att du förlåter,
Att du ej hatar mig!...

VIRGINIA, (upplyftande sig litet, och framstapplande med en afbruten och döende röst.)
Barbar ... Jag mera gör:
Jag ... älskar dig ännu ... Jag är belönt derför!
(Hon dör.)

APPIUS.
Du dör...
(Han stiger opp.)
Och jag är till! och blixten dig ej hämnar!
Och jorden som dig mist, för mina fjät ej rämnar!
J murar störten om, och djupt från dagens ljus,
Begrafven mina brott och mig i edert grus!
(Till Virginius.)
Hon dör! ... och hennes stoft ej ren sitt offer njutit!
Hon dör! ... och för din hand mitt blod ej redan flutit!
Var då, för hennes bröst, din dolk allena gjord?

[ 228 ]

Och äger du en arm till blott en dotters mord?
Barbar! i grafvens natt, skall det oss än förmenas,
Att, genom hämdens rätt åtminstone, förenas?
(Man hör på afstånd ett växande buller.)

VIRGINIUS.
Den hämd som du är värd förbidar dina brott.
Hör, hör dem, dessa rop som skalla kring ditt slott!
Rom vaknar! — Hör, och rys för tyranniets faror!
(Appius, ouppmärksam på Virginii ord och på allt det följande, stannar bredvid Virginia, böjd öfver henne, i en orörlig och förtviflad ställning.)


ELFTE SCENEN.

De förre. En centurion.


CENTURIONEN, (till Appius.)
Decemvir! slottet fylls af öfverlägsna skaror;
Sicinius tränger fram för spetsen af sin här;
Din vakt förskingrad flytt, och Claudius fängslad är!
(Folket intränger på Scenen.)
 
RÖSTER I HOPEN.
Hämd på förtryckarn!

NYA RÖSTER.
Hämd!


[ 229 ]

TOLFTE SCENEN.

De förre. SICINIUS. CLAUDIUS (i bojor.) Soldater.

(NB. Dispositionen bör i denna Scene vara sådan, att Virginias kropp bortskymmes för den inkommande, af dem som redan äro på Scenen. Julia ligger på knä framför henne. Appius står vid sidan, halfvänd från de öfriga, i alltid samma ställning.)


SICINIUS, (i fonden omgifven af folkskaran.)
Ja, Landsmän, den skall tagas.
Sen redan, inför Er, i brottets bojor dragas,
Den bof som styrkt och tjent tyrannens öfverdåd,
Med sina stämplingar och afskyvärda råd.
Hans lön står färdig ren. Liktorer, må af Eder,
Högst från Tarpeiens brant, förrädarn stötas neder,
Och kroppen, i sitt blod, till hämdens längre prof,
bli lemnad utan graf, åt foglarna till rof!
(Till Claudius.)
För dina tusen brott, gå, Niding, nu att blöda;
Och vänta den du tjent, till sällskap hos de döda.
(Claudius föres bort.)
(Till Folket.)
Qviriter, hören mig! Det är för Er jag stridt.
Decemviratets våld hör opp, och Rom är fritt! —
Virginius! en barbar skall dig ej mer förtrycka;

[ 230 ]

Jag kommer att min brud från bojans nesa rycka,
Att skydda hennes dar, att hämna hennes qval...

APPIUS, (liksom uppvaknande och halfvänd till Sicinius.)
Din ankomst är för sen, vanmäktige rival.
Du smickras af den skräck, du här omkring dig skådar,
Men tänk ej Appius räds den usla hämd du bådar:
Han är, i denna stund, till pris af sina brott,
Långt öfver den, och Rom, och hela lifvets lott!
Den makt du skryter af att ändtlig mig beröfva,
Hör mig; — Jag har haft tid att värdet deraf pröfva:
Den har ej mer ditt hat, än den har mitt förakt.
Din brud är ej mer din, — och långt utom din makt.
Hon hör på jorden mer till ingen af oss tvenne;
Hon hör, i grafvens natt, till den — som följer henne —
(Han dödar sig.)
Nu — är hon ... min!

SICINIUS, (som träder hastigt fram och får se Virginia.)
Hvad syn!... Virginia är ej mer!...
 
VIRGINIUS.
Var nöjd att hon är fri — att Rom är fritt, — och ser,
Till hämd för hennes dygd, och sig till evigt rykte,
Förtryckarn, i sitt blod, bredvid den han förtryckte!