Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Virginia/Fjerde akten
| ← Tredje akten |
|
Femte akten → |
FJERDE AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
APPIUS. CLAUDIUS.
CLAUDIUS.
Ja, Drott, Sicinius frälst ur fiendernas händer,
Som rasar midt i Rom, och allt i låga tänder;
Vår plan, tillintetgjord af vreda ödens makt;
Ert bref, er egen skrift, som den i dagen lagt;
Men, mest af allt, den hämd Virginii högmod njutit;
Hans häkte, af hans vän, med väpnad styrka brutit;
Se der ett sammanlopp af nya faror, Drott,
Som växa, stund från stund, och kunna hämmas blott,
Med dristigt gifna slag, som djerfheten förskräcka.
APPIUS.
Förrädarn! till den höjd förmätenheten sträcka!
I spetsen för en flock af svurna upprorsmän,
Med svärdsmakt bryta in i statens fängelsen;
Och rycka, midt i Rom, ur bojans vård tillbaka,
En lugnets fiende, som lagarna bevaka!
Nej, detta öfverdåd, som utan like var,
Begär, till maktens hämd, till lagarnas försvar,
Af fruktansvärda straff, att föreskriften lifvas.
En eftersyn behöfs; kanhända skall den gifvas.
Hvad gör Virginius?
CLAUDIUS,
Följd af sin befriare,
Och skaror folk, som dem förtjusta bifall ge,
Han går, för Rådets dom, att hämd på Appius vinna.
APPIUS.
Väl Rom! Du längtar då att Appius återfinna!
Jag var det ren ej mer, men allt kan rättas än,
Och Claudius, äfven du, skall känna mig igen.
Inför en feg Senat, låt fritt Virginius klaga;
Hvad blir, af detta steg, den frukt han hoppas draga?
Bevis om ett försåt emot Sicinii dar,
Fins redan blott, min vän, i lågornas förvar.
Mitt bref, i bojans natt, förrädarn undanrycktes,
Förrn hvalfven gömt sitt rof, och häktets dörrar lycktes.
Sicinius är i Rom, och denna tidning spord,
Gör hären redan trygg mot ryktet om ett mord.
Den del som lopp till hämd, i själfva loppet stillad,
Står häpen, — tror sig sjelf af svekets konst förvillad,
Och svär med retad harm mot diktens upphofsmän,
En trohet, utan gräns, åt stat och lag igen.
Men, Claudius, icke nog att farorna försvinna;
Hämd måste njutas: hämd, mig återstår att vinna!
CLAUDIUS.
Er trygghet fordrar den.
APPIUS.
Mitt högmod ännu mer.
CLAUDIUS.
I dessa känslor, Drott, jag återfinner Er.
Jag ser med fröjd, i dem, er svaghet öfvervunnen,
Beherrskarn vaknande, och kärleken försvunnen!
APPIUS.
Nej, Claudius, tro det ej: du skulle dårad bli.
Men kärleken, hos mig, är ändtlig raseri.
Det är ej mer en eld, som himmelsk låga tänder.
Det är en Furies bloss, i hatets, hämdens händer.
Jag, — till Virginias hand, mitt anspråk öfverge!
Och se den skänkas, hvem? min största fiende!
Jag, — af den sällhetshöjd hon skulle honom gifva,
Ej endast offret sjelf, men äfven vittnet blifva!
Nej, Appius, om du ej din egen sällhet gör,
Till minsta tag din hämd, och en rivals förstör!
Ja, Claudius, tro mitt ord: Sicinii skall förstöras,
Till hvad förfärligt pris, det ock må böra göras.
CLAUDIUS.
Det sägs att allt, i dag, bereds till detta band;
Att af Virginias far, Sicinius får dess hand;
Och om det äger grund, hvad redan allmänt höres,
Att hon, från detta slott, till Hymens altar föres.
APPIUS.
Först, Claudius, gälde han det våld som han begått!
Rom förolämpadt är, och Rom skall straffa brott.
Sicinius är en Gud, hvars makt ej öfvervinnes,
Om han ännu i Rom, vid solens nedgång finnes.
CLAUDIUS.
Jag gissar ert beslut, och vet hvad ni förmår.
Men, om emedlertid, Virginia....
APPIUS.
Hennes spår,
Kring slottet, rum från rum, af mina vakter följas.
Hon kan ej ryckas bort, och flykten kan ej döljas.
Jag vet hvad grymma namn hon denna hårdhet ger,
Men, detta slott skall ej af henne lemnas mer.
Hon slet sig obevekt från älskarn, medborgsmannen;
Hon skall, i trots af allt, behållas af tyrannen.
Kom Claudius. — Hvilken syn! Sicinius! —
ANDRA SCENEN.
APPIUS. CLAUDIUS. SICINIUS.
SICINIUS.
Dröj, barbar!
Och med bestörtning se, hvem du framför dig har!
Se här den fiende, för hvilkens lif du ställde
Det svartaste försåt, som stämplat än ditt välde;
Den hatade rival, hvars maka, och hvars blod,
Ditt dubbla tyranni förrädligt efterstod!
För bättre ut de mord som hädanefter ämnas;
Sicinius lefver än, och lefver, för att hämnas.
Ja, om det ej är dikt, att öfver molnen der,
Det fins en osedd makt, som straffets åska bär;
Om nånsin den blef sänd emot förrädarns panna;
Om Rom har kraft till mer, än blott att tyst förbanna
Ditt våld, din trolöshet, sin skymf och sina band,
Då, mördare, förskräcks; då är ditt straff för hand!
Min hämd till minsta, ren, en börjad framgång njutit.
Din stämpling är bekant; Virginii fängsel brutit.
Hans dotter återstår att slitas ur din makt.
Hon var, då hon var din, ett mål för ditt förakt:
Rom vet, hur trolöst grym du henne öfvergifvit.
Nu rycks hon bort, barbar, sen hon en annans blifvit,
Och älskas först af dig, när kärleken är brott!
Men hon skall följa mig, skall lemna detta slott;
Se der det värf, den pligt, jag kom att här bevaka.
Fort, släpp ditt rof, tyrann, och gif min brud tillbaka!
APPIUS.
Hon är det ej ännu; och, trots ditt raseri,
Skall, förrn mitt blod är tömdt, det heller aldrig bli,
Se der, hvad henne rör, det svar jag har att gifva.
Men du, som djerfs så långt förmätenheten drifva,
Har du förglömt det våld, det brott mot stat och lag,
För hvilket deras röst skall dömma dig i dag?
Jag går, att låta dig med hastig visshet finna,
Hvem straffets blixt, af oss, är närmare att hinna.
Ryck bort, emedlertid, om du har dertill makt,
Din föregifna brud, ur kretsen af min vakt...
TREDJE SCENEN.
APPIUS. CLAUDIUS. SICINIUS. VIRGINIA.
VIRGINIA, (inkommer med hastighet och vänder sig till Sicinius.)
O ni, som till mitt värn en rättvis himmel sänder,
Sjelf räddad af hans vård, ur edra bödlars händer,
Fräls dottern af er vän, ur ett förhatligt slott,
Der hon en fristad sökt, och mött — ett häkte blott!
Med ohördt våld, fördömd, att här en fånge vara,
Till hvilken skall jag fly? och hvem skall mig försvara?
Jag omges, hvart jag ser, af grymma vakters hop.
Min far, i bojans natt, är stängd från mina rop.
Min obetänksamhet har straffat mig omsider!
Jag åberopar ej, mot det förtryck jag lider,
För den, som var er brud, ert fordna tänkesatt:
Jag flyr till edert hat mot våld och oförrätt...
SICINIUS, (till Appius.)
Du rodnar ej, tyrann, att hennes klagan höra?
APPIUS, (med förbittring.)
Jag rodnar, det är sant; men, blott att längre störa,
För tvenne trogna bröst, så afunsdvärdig stund.
Förnyen, ädle två, ert lyckliga förbund!
För min del, skyndar jag att andra värf bevaka.
(till Sicinius.)
Och du skall snart, från mig, få tidningar tillbaka.
(Han skyndar bort med Claudius.)
FJERDE SCENEN.
VIRGINIA. SICINIUS.
SICINIUS, (efter någon tystnad, hvarunder Virginia uttrycker sin förvirring.)
Då från ett nedrigt mord, som hotat mina dar,
Till brottets bäfvan frälst, kanske, till Roms försvar,
Jag skyndat åter dit, att hämd på stämplarn söka;
Döm sjelf, om det min harm, min häpnad bordt föröka,
Att finna här min brud, i mördarns eget Slott! —
(Efter någon tystnad.)
Det var då ej mitt lif, hvaråt man syftat blott!
Jag skyr att upplyst bli, om Appius äga torde
Medbrotsliga, kanske, som minst det vara borde.
Virginia dömme sjelf sitt hjertas tänkesätt.
Nog af, ni tillhör mig igenom löftens rätt,
Som vid min hand, mitt namn, olösligt fästat Eder.
Försäkrad, om ej mer, att skonas till min heder,
Jag väntade ej se min brud förnedra sig,
Att söka skydd hos den, hvars fiendskap mot mig,
Hvars våld mot hennes far, bort henne pligtig göra
Att, om ej hämdens röst, likväl naturens höra.
Mitt tal förtörnar Er; jag förutsåg det väl.
Mitt uttryck, hårdt men sant, tar stämpeln af min själ.
Låt hvem som kan, sin skymf med lindrig stämma klaga:
Jag — har ej, ens i ord, lärt konsten att bedraga.
Soldat och Romare, med lika redlighet,
Jag fordrar pligters vård, som jag dem vårda vet.
Er far i bojan sänkt, mot Roms och hederns lagar,
På samma nidings bud som stäckte mina dagar,
Mitt första föremål, med rättvis fordran var.
Hans band, hans oförrätt Virginia gråtit har:
Var tröstad! han är fri, och Rom hans oskuld känner.
I spetsen för en tropp af lyckligt fundna vänner
Jag flög till fängelset, dess bommar sönderbröt;
Steg ner, i gömmans natt, som honom inneslöt;
Och, på en hopad vakt, som stalp, till jorden slagen,
Drog våldets offer fram för folkets syn och dagen.
Ren, förd af all den kraft hans ålder samla kan,
Han gått, för Rådets dom, att fordra sin tyrann.
Snart skall han äfven der, sin vän vid sidan finna.
Men sen jag sett er far sin frihet återvinna,
Och förrn, till egen hämd, ett steg ännu är gjordt,
Min tjenst och mitt försvar Virginia bjudas bordt.
Jag är, för mig och Er, bestört, förtruten öfver,
Att se, till hvilken höjd er fara dem behöfver,
Och hvart ni funnit Er af pligters glömska bragt,
Till hvilkas fordna röst ni upphört att ge akt.
VIRGINIA.
Ert tal har lika rätt, att min förundran göra.
Jag var ej lärd ännu, att dessa uttryck höra;
Och trodde ej, den stund jag sökte ert försvar,
Att förebråelsen ett villkor derför var.
Kanske det kunnat här, mer ädelmodigt finnas,
Att glömma domarns kall, och blott beskyddarns minnas.
Kanhända hör det ej till hjeltens tänkesätt,
Att såra en förtryckt med ökad oförrätt.
Men föreställ Er ej, (hur brottslig jag må dömas)
Att sanningen, af mig, kan fruktas eller gömmas;
Och hvilken hatad färg man mina uppsåt ger,
Att, till försvarets konst, Virginia stiger ner.
Det var ett ögonblick, jag tillstår det med smärta,
Då Appius fann, på nytt, en väg till detta hjerta;
Och då en dämpad eld, kanske ej slocknad nog,
Vid ryktet om er död, sin styrka återtog.
Om jag bedragen var, till himlens pröfning lemnas.
Nog af; ni vet mitt brott, — och Er står fritt att hämnas.
Betänk Er: överväg hvad ni för min skull gör;
Och om det är mitt hägn, er arm bör väpnas för.
SICINIUS.
Hvad rätt ni dertill har, jag lemnar Er att finna;
Och vill ej förutse, hvad lön jag går att vinna.
Ej, hvem ni denna stund, kanhända, priset ger,
Den hand som Er förtryckt, den hand som räddar Er.
Nog af, det angår här, er frihet och er heder.
Jag kan ej smickra Er, men jag kan dö for Eder.
Än finns den tappra flock som bröt Virginii jern:
Bedragen eller ej, jag flyger till ert värn.
Min arm skall hämna Er, min heder sedan dömma,
Hvad jag, af det som skett, bör minnas, eller glömma.
FEMTE SCENEN.
VIRGINIA, derefter JULIA.
VIRGINIA.
Gå, skynda, återtag ditt löfte och din hand,
Och fräls mig, om ej mer, från ett förhatligt band!
Se der, af ditt beskydd, det prof du önska låter,
Och till min tacksamhet den väg som står dig åter!
(Till Julia som kommer in.)
Hvad högmod utan gräns! Nej, Julia, tro mig, nej,
Man vexlar ej natur, och klippan veknar ej.
Sicinius liknar sig. Hvad språk den stolte brukar!
Allt söndersliter mig, och allt mig förödmjukar!
Det var ej nog, min vän, att älska en barbar,
Som stört mitt hjertas lugn och skymfat mina dar;
Att nödgas mig till den om värn och räddning vända,
Hvars hägn jag hatar mer än allt förtryck kan hända;
Det feltes, — (till den gräns är min förnedring bragt)
Att tigga hans beskydd, och möta hans förakt!
Nej, hvad du sjelf ej rönt, beskrifning ej förklarar:
En slaf, i brottets jern, som inför domarn svarar,
Bemöts med mindre skymf, blir tilltalad och spord,
Med mera lindrig röst och mindre bittra ord!
JULIA.
Förtruten att sin brud i Appii välde finna,
Han kunnat, kanske ej, ett utbrott öfvervinna,
Förlåtligt, i en stund af retad, svartsjuk harm.
Fördöm hans våldsamhet, men räkna på hans arm.
Er far ur bojan frälst, som ryktet redan säger,
Ger borgen för hans nit, som för den makt han äger.
VIRGINIA.
För andras tjenst än min, låt honom bruka den!
Men hvad? min far är fri, — och syns ej här igen!
Och medan han sig sjelf med verksam ifver hämnar,
Sin dotter, till ett mål för oförrätter lemnar!
Förtror han mitt försvar åt andra än åt sig?
Hör jag till ingen mer, som vårdar skydda mig?
J Gudar! är det då ej länge nog omsider,
Som jag, i detta slott, förtviflar mig och lider!
Hvem räknar mina qval? Nej Julia, äfven du,
Du känner ej bland dem, det grymmaste ännu!
JULIA.
Ack! känner jag ej nog, då jag af tårar qväfves?
VIRGINIA.
Nej, detta vet du ej, och gissar det förgäfves.
Du vet blott hitintills, hur brottslig Appius är;
Min far i bojan sänkt; jag sjelf, en fånge här;
Roms frihet kränkt, i trots af Gudar och af lagar;
Hans rysliga försåt emot Sicinii dagar;
Allt detta har du sport, allt detta vet du blott:
Du känner, endast hans, men ej — Virginias brott!
JULIA.
Ert?
VIRGINIA.
Hör mig, och begrip min straffbarhet omsider.
Med allt min fars förtryck, med all den skymf jag lider,
I trots af allt — förskräcks, och rodna för din vän!
Min brottsliga tyrann — jag — tillber honom än!
JULIA.
Virginia, återtag er ädla, fordna styrka,
Och mins hvad pligt af Er, en far, en make yrka!
VIRGINIA.
En make! — grymma vän, du läser i min själ:
Och detta dödens ord, det nämner du likväl!
JULIA.
Hvad tårar, hvilken lott jag förutser för Eder!
VIRGINIA.
Tro, Julia, tro dock ej, att glömsk af pligt och heder,
Jag mig, inom mig sjelf, en skamlig sällhet gör
Af en fördömlig eld, som jag bör fasa för!
Du kan ej, mer än jag, den afskyvärdig finna.
Jag strider deremot, och skall den öfvervinna.
Ja, hvilken makt den ock på mina känslor har,
Skall segern ges, var viss, åt fosterland och far.
För denna högsta pligt, all svaghet måste vika,
Och deras fiende blir evigt min tillika.
Men ock, sen hvarje tröst af lyckligare hopp,
För deras helga rätt jag villigt offrat opp,
Må jag det enda val med rättvis frihet göra,
Att evigt blott till dem, och min förtviflan höra!
Må ej en våldsam far befalla mig, att mer
Förnedras till det ok Sicinii högmod ger;
Och, med ett tyranni som alla känslor sårar,
Betala, till sin vän, sin skuld med mina tårar!
Om sådan blir min lott, då står blott döden qvar
Till tröst...
JULIA.
Er far är här.
SJETTE SCENEN.
VIRGINIA. JULIA. VIRGINIUS.
VIRGINIA, (som skyndar sig emot Virginius.)
Med hvilken fröjd, min far,
Ur våldets boja ryckt, jag Er tillbaka skådar!
Men Gud, hvad smärtad blick, som ny förtviflan bådar!
VIRGINIUS.
O att, i häktets natt, af bojan sluten än,
Din far låg evigt böjd, och Rom ej bure den!
Men oket från dess hals ej mer sig hvälfva låter.
Allt hopp till hämd har flytt. Allt. Appius segrat åter.
Inför Senat och folk jag fåfäng klagan höjt;
Hans mordiska försåt med fåfäng sanning röjt;
Hans oförrätt mot mig, förgäfves lagt i dagen:
Af rysning för hans våld, men egen skräck betagen,
En hvar, med tystnad blott och sänkta ögon, hört,
Mot Roms och min tyrann, det djerfva språk jag fört.
Ej en fann röst — ej en, — att hämdens fordran yrka,
I hvart förkolnadt mod, tyrannen såg sin styrka;
Och njöt den låga fröjd, så vidsträckt han gaf akt,
Att vara vittne, sjelf, till tyngden af sin makt.
VIRGINIA.
Välan! I vårt förtryck, hvad återstår att göra?
VIRGINIUS.
Du vet ej allt ännu, och du har mer att höra.
Förgäfves, till den harm, som röt ifrån mitt bröst,
Sicinius, fordom hörd, förenade sin röst.
Vi sågo begge snart, i samfält motgång lika,
Vår fiendes triumf, och våra vänner svika.
I hopp, åtminstone, att ge sin brud ett värn,
Han sökte nu den tropp som krossat mina jern.
Hvad ser han? Denna tropp af mördarns anhang bruten,
I vapen lemnad nyss, och nu i bojor sluten!
Omkringstängd med försåt, och skingrad, man från man,
Den blott, i häktets djup, sig nu förenad fann.
Än mer: Sicinius sjelf, för Appii domstol dragen,
Beröfvad borgarns rätt, beröfvad skydd af lagen,
Är dömd, till trots af allt, som ger hans dygd försvar,
I evig flykt från Rom att sluta sina dar.
VIRGINIA.
Till denna höjd af brott, man Appius rasa låter!
VIRGINIUS.
Hvad bistånd väntar du af slafvar, mot Despoter?
Men blifve, Furiers tropp, mitt bröst ett rof för er,
Om jag en störtad vän i fallet öfverger!
Vårt band af olyckan och tacksamheten knytes.
VIRGINIA.
Men då, i trots af allt, det nu af ödet brytes?
Och då han, biltog dömd, från Er och fosterland...
VIRGINIUS.
Förändrar det min pligt? befriar det din hand?
Och togs, med borgarns rätt, jemväl den rätt tillbaka,
Att följas af en vän, och tröstas af en maka?
VIRGINIA.
I himlens namn, min far, hvart syftar detta tal?
Fördubbla ej min skräck med skäl till nya qval!
Jag gör Sicinius rätt: jag hedrar och beklagar
Hans obestridda dygd, förtryckt af våldets lagar.
Men, om jag offras opp att fästas vid hans flykt,
Då, då är jag, min far, af alla mest förtryckt!
Blef honom då min hand på sådant vilkor gifven,
Att, ryckt från bygd och slägt, förnedrad och fördrifven,
Jag skulle, under tyngd af allt hvad grymmast var,
I tårar utan slut, förtära mina dar?
Begärs det af en man, som ädelt tänka lärde?
Och vore han det värd, i fall han det begärde?
VIRGINIUS.
Och säg mig, är du värd, du sjelf, det namn du bär,
Om ej din egen dygd, är den som det begär?
Vet du ett lägre brott, en feghet längre drifven,
Än öfverge en vän, af lyckan öfvergifven?
En lott, mer skön tvertom, för någon qvinnas hand,
Än bli förtjenstens lön, som offras för sitt land?
Hvem djerfs, att framför den af sälla öden skryta,
Som till ett segertåg kan landsflykten förbyta?
Och som, vid hjeltens hand, i kojan dit han gått,
Kan säga inom sig: med mig är den ett slott!
Men gå, att, om du vill, ditt namn med nesa hölja:
Din ålderstigne far skall ensam honom följa.
VIRGINIA.
Och ert beslut, min far, är sådant?
VIRGINIUS.
Är att fly
En syn af tyranni, som mina ögon sky;
Att söndras från ett folk, som ej för bojan fasar;
Att undandraga dig ett villdjurs våld, som rasar;
Att söka mig ett lugn, för mina sista dar,
Der jag ej rodna skall för namnet af din far.
Du tiger; kan mitt hopp, min sista önskan fela?
Min dotter, tröttas hon att mina öden dela?
VIRGINIA.
Hon är vid faror van, hon fruktar dem ej mer;
Sin svaghet och sitt kön, hon glömmer allt för Er.
Men, att i evig flykt kring verlden kastad blifva;
Åt obekanta folk, att ömkans ämnen gifva;
Att se Er, långt från Rom, förlora edra år,
Och sluta, i förakt, den tid Er återstår;
Att, då ni mer ej fins, en makas offer vara,
Emot hvars tänkesätt min själ ej kunnat svara,
Och som, kanhända, glömsk af billighetens lag,
Skall förebrå ert blod sin olycka en dag:
Se der, se der, min far, den lott ni mig bereder.
Ni fordrar det: välan, var nöjd, jag följer Eder!
VIRGINIUS.
Din lott skall blifva säll, tro känslan i mitt bröst,
Säll, genom uppfylld pligt, och Roms förenta röst!
Kom, skyndom. Utgången kan dig ej mer betagas,
Då, af en faders hand, du skyddas och ledsagas.
Kom.
VIRGINIA, (lemnande, i det hon går, handen åt sin far och stödjande sig, på andra sidan, emot Julia.)
Gudar! Gudar!
SJUNDE SCENEN.
VIRGINIA. VIRGINIUS. JULIA. APPIUS. CLAUDIUS.
APPIUS, (möter med häftighet Virginius.)
Dröj! hvarthän? hvart hastar du?
VIRGINIUS.
Från Rom och slafveri't, så långt man flytt ännu!
APPIUS.
Från Rom? Jag är då ej af ryktets röst bedragen?
Du skyndar, full af hat mot ordningen och lagen,
Att, med en biltog dömd, till värdig likhet bragt,
Uppoffra dina dar åt landsflyktens förakt?
VIRGINIUS.
Föraktet följer ej den flyktiga, men brottet.
Vi lemna det i Rom. — Det bor i detta slottet.
Regera här, tyrann, med bödelsvärdens hot,
Ett fjettradt fosterland som darrar vid din fot!
Sträck mordets nät för hvem som uppstår mot ditt välde;
Döm landsflykt öfver dem, som ej försåtet fällde;
Bemantla dina brott med lagen, ordningen;
Och röfva qvinnorna från fäder och från män!
Min dotter skall ditt rof, åtminstone ej blifva.
Jag går, att hennes hand en brudgum återgifva,
Som du med hopadt våld af mord och skymf och rån,
Förgäfves sökt ett sätt, att slita den ifrån.
Belönande hans dygd, och tröstande hans öden,
Hon honom följa skall, i landsflykten, i döden!
Och äga blott af dig, till värdigt minne qvar,
En delad uselhet med make och med far.
APPIUS.
Förrädare, din hämd, skall här sitt mål förfela.
Virginia skall med dig ej flyktens nesa dela.
Hon är i Statens makt. Du har ej rätt som far,
Att tvinga hennes val, att offra hennes dar.
Hon skall, tills lagen talt, och dess beslut förklaras,
Mot fadermaktens våld, af mitt beskydd försvaras.
VIRGINIA.
Af ditt? — Du rodnar ej! Ditt skydd, omensklige,
Jag sökte det en gång, — det blef ett fängelse!
Ett fängelse, tyrann, der jag, i trots af lagen,
Sett mig den frias rätt, och slafvens flykt betagen;
Och sett, vid hvarje fjät att frälsas derifrån,
Mitt svikna hopp ett mål för dina vakters hån!
Hvad rätt gaf Staten dig att fjettra och förtrycka,
Som icke gafs en far att mig ur bojan rycka?
Som ej en dotter gafs, att offra sina dar
Till tröst och tjenst åt den, som deras upphof var?
Hvar fins den villdjurs-lag, som vägar mig bestrida
Att dela, af hans flykt, besvären vid hans sida?
Och du, som yrkar den, hvar lånar du väl här,
Af våld och tvunget val, den dikt du förebär?
Tror du mig brottslig nog mot skyldighetens lagar,
Att öfverge en far, vid gränsen af hans dagar?
Och, sen jag skänkt min hand, nog låg, att rycka den,
I orättvisans stund, från hans förföljda vän?
Gå, — tro mig, att en flykt som evigt afstånd sätter
Emellan detta bröst, och dina oförrätter;
Som flyttar mig, om längst i ödemarkers famn,
Blott undan dina brott, din åsyn, och ditt namn,
Är allt hvad jag kan högst af himlens gunst begära,
Till tröst i mina qval, till räddning af min ära.
Se der mitt tänkesätt, mitt fria val, barbar!
Och nu — se här min hand! ledsaga mig, min far!
VIRGINIUS.
Jag njuter då, tyrann, till minsta i min smärta,
Den tröst, att lemna dig med dolken i ditt hjerta!
APPIUS.
Räds, om du gör ett steg, att den kan träffa ditt! —
Virginia, ditt beslut är afsagdt. Hör nu mitt.
Tänk ej att Rom, att mig, att dessa murar lemna;
Min arm, i brist af lag, försöket skulle hämna.
Der står framför din syn, din ålderstegne far:
I fall han är dig kär, tag omsorg om hans dar.
Han skall ej bära mer, i häktets mörker sluten,
En boja, smidd i dag, i morgon åter bruten.
Men, vid ditt första steg, till åtföljd af hans fjät,
Skall dolken i hans bröst, för evigt hindra det.
VIRGINIA.
Gud!... Villdjur!
APPIUS.
Det är sant, jag det omsider blifvit;
Men lotten kastad är, och valet är dig gifvit.
VIRGINIUS.
Och tror du, nedrige, att det ej fins ännu
En makt, som tygla kan ett missfoster som du?
Min arm, från vapen skild, må föga dig förfära,
Men Rom har vapen nog, och armar som dem bära.
Från Palatinens fot, till Jofurs tempelborg,
Min röst skall blifva hörd, kring boningar och torg;
Skall fordra, öfverallt, af hvarje far och maka,
Min faderliga rätt, ur våldets hand tillbaka.
Ve dig, då jag från Rom, å nyo synes här.
Om tyranni't ej qväft all mensklig känsla der!
ÅTTONDE SCENEN.
VIRGINIA. APPIUS. CLAUDIUS. JULIA.
APPIUS.
Väl, grymma, se ditt verk! De första stegen gjorda,
Far fort, och tvinga mig att hämdens våld fullborda.
Ditt hat...
VIRGINIA.
Förtjena det; — men spar mitt öra blott!
Att se dig, är ett straff, att höra dig, ett brott.
(Hon går med Julia.)
NIONDE SCENEN.
APPIUS. CLAUDIUS.
CLAUDIUS.
Drott, hvad ni vågat här, står ej att återkalla.
Ni har nu valet blott, att krossa, — eller falla.
Virginius ropar hämd. Hans rätt ej nekas kan:
Så länge han är far, är Appius en tyrann.
Ni kan ge band åt Rom, kan Råd och Stat förtrycka,
Ej dottren från sin far, i folkets åsyn, rycka.
Virginius, bäfva Drott, skall segra här på Er,
Om ej en tvistig rätt, en färg åt våldet ger.
Hans dotter höre opp att mer hans dotter vara.
Omsider följ mitt råd, i stunden af er fara.
Er tvekan öfvervinn, och tro mig, tro mig, Drott,
Ni strider här för mer än för er kärlek blott
APPIUS.
Och hvem skall tro, i Rom, af denna dikt bedragen,
Att åt Virginia ej Virginius gifvit dagen?
CLAUDIUS.
Hvem ej? sen jag bevist, med vittnen understödd,
Att i mitt eget hus, af min slafvinna född,
Hon blef ur vaggan såld åt denna Romarns maka,
Hvars döda barn blef lagdt för trälbarnet tillbaka?...
Ni häpnar, Drott. — Välan, om detta häpnad ger,
Låt dottern fly er famn, och fadern trotsa Er!
APPIUS.
Bland grymheter, barbar, det återstod mig denne.
Men jag kan allt, kan allt, blott ej förlora henne.
Ja, förrn åt en rival hon offrar sina dar,
Förr må hon, offrad sjelf, och ryckt från slägt och far,
Ledsagas till ditt hus, en gråtande slafvinna!
Hvad ädelmod ej vann, det måste våldet vinna.
Man söndersliter mig, jag det tillbaka gör,
Och hatets barbari med hämdens mötas bör.
Till brottets högsta gräns jag ser mig ändtlig drifven.
Men hvad? Är jag då ren ej hennes afsky blifven?
Ett steg var öfrigt än, och i mitt raseri,
Det feltes, att jemväl min egen afsky bli!