Dahlbäck Sokrates 1906/2

[ 26 ]

II.

Sokrates’ tankar om en medborgares plikter mot staten och förhållande till de gällande lagarne äro så sanna och upphöjda, att de måste väcka vår största beundran. I full öfverensstämmelse med sin grundåsikt hyllade han den satsen, att de gällande lagarnes riktighet berodde af deras öfverensstämmelse med de gudomliga lagarne i människans inre, hvilka Sokrates kallade de oskrifna. Men han ansåg dock, att huru ofullkomliga och bristfälliga de i staten gällande lagarne än vore, ägde likväl staten full befogenhet så väl att fordra laglydnad af sina medborgare som att straffa hvarje lagöfverträdelse, emedan intet förnuftigt lif — vare sig statens eller den enskildes — kan äga bestånd utan lagbundenhet. Individen måste anses, i och med det han inträdt såsom medlem i staten, hafva förbundit sig att lyda statens lagar och erkänt deras förpliktande kraft, till och med om de i följd af sin ofullkomlighet i en eller annan punkt skulle bjuda någonting, som [ 27 ]efter hans åsikt vore obilligt. Ty — tillägger Sokrates förklarande — man får ej ens mot de orättvisa eller orättrådiga göra orätt eller vedergälla ondt med ondt, emedan man aldrig får göra det orätta. Skulle medborgarens öfvertygelse eller intressen råka i strid med lagen, borde det stå honom fritt att med skäl ådagalägga sin bättre rätt eller sanningen af sin sak, men ingalunda att med våld eller list öfva lagbrott. Gjorde han sig skyldig till sådana, kunde det icke annat än lända honom till fördel, om han straffades; ja; han borde icke allenast villigt underkasta sig straffet, utan till och med själf anmäla sig till dess undergående.

Med dessa Sokrates’ tankar om människans plikter mot det borgerliga samhället är ock Sokrates själf såsom medborgare korteligen tecknad; ty lif och lära voro hos honom ett. Han var ett sällsynt mönster af en laglydig, plikttrogen och rättrådig medborgare, hvarpå historien lämnat oss en mängd bevis. Ehuru han högeligen ogillade Perikles’ politik, deltog han dock som simpel soldat i flere genom denna politik framkallade krig och ådagalade därvid minnesvärda prof på kallblodighet och uppoffrande kärlek till nödställda vänner och krigskamrater. Såsom bevis på hans omutliga rättrådighet och hans orubbliga ståndaktighet vid försvarandet af sanningens sak må här nämnas, att när han en gång innehade ordförandeplatsen vid domarebordet, då några fältherrar voro stämda inför rätta, kunde hvarken hans meddomares hot eller det rasande folkets skrän förmå honom att afkunna den fällande domen, emedan de anklagade icke blifvit hörda eller fått tala till sitt försvar — en rättighet, som enligt lag var dem [ 28 ]medgifven. I trots af hotet och den växande förbittringen förblef han sin öfvertygelse orubbligt trogen och väckte därigenom respekt, så att hans mening slutligen blef den segrande. Äfven under de 30 tyrannernas skräckvälde i Atén framstod han såsom en själfständig medborgare och sann fosterlandsvän. Dessa odjur i människoskepnad läto under sitt föga långvariga regemente bringa om lifvet ej mindre än 13,000 af de rikaste och anseddaste atenarne; och folket, som suckade under tyrannernas godtyckliga grymhet, hade ingen utsikt till räddning ur detta elände, intet hopp om frihetens återvinnande. Men äfven då var Sokrates den, som icke misströstade. Hans mål var förlagdt utom tidens och förgängelsens gränser, och detta mål hade han städse klart för sig. Därför gick han äfven nu, liksom förut, omkring bland medborgarne, tröstande de bedröfvade, uppmuntrande dem, som förtviflade om friheten, och förebrående de rika, som nu fruktade för sina skatter, att de beklagligen för sent ångrade sin girighet. Öfver allt lyste han såsom ett härligt föredöme af lugn frimodighet och förhoppningsfull undergifvenhet, i det han såsom en själfständig medborgare utan fruktan uppträdde inför de 30 tyrannernas ögon, undervisande, förmanande, tröstande och uppmuntrande, där så erfordrades.

Sokrates fullgjorde städse med ordentlighet och samvetsgrannhet de offentliga uppdrag, som föllo på hans lott; men hans sträfvan var aldrig att blifva en offentlig man i detta ords vanliga bemärkelse. Tvärt om afsade han sig alla sådana uppdrag för det allmänna, hvilkas öfvertagande berodde af hans egen fria [ 29 ]vilja, på det han så mycket mer ostördt skulle kunna ägna sig åt hvad han ansåg vara sin gudomliga kallelse och sin förnämsta medborgerliga plikt, hvars fullgörande framför allt annat låg honom om hjärtat. Dagligen måste han bevittna den städse tilltagande osedligheten inom samhället, och han kände sig därför oemotståndligt manad att uppträda till sina medborgares moraliska frälsning, genom att undervisa och lära dem, hvari den sanna dygden består, samt att de endast i hennes ägande och utöfvande hade att söka sitt högsta goda. I sitt försvarstal inför sina domare redogör han själf närmare så väl för beskaffenheten af den uppgift, han såsom vishetslärare fått sig af gudomen tilldelad, som ock för det egendomliga förfaringssätt, han för lösandet af denna uppgift användt, och det mottagande, han därvid rönte. Då det karaktäristiska hos honom såsom lärare just i denna redogörelse äger sitt sannaste uttryck, skola vi här göra ett utdrag af hans försvarstal och därvid låta honom själf föra ordet, för att därjämte lämna ett prof på den höga enkelhet, som utmärker den sokratisk-platonska stilen:

“Kairefon är en person, hvilken I, atenare, utan tvifvel kännen. Denne var min vän allt ifrån ungdomsåren, och äfven med de fleste af eder var han genom vänskapens band förenad. I veten ju också, hurudan Kairefon var, med hvilken ifver han plägade fullfölja hvad han föresatte sig. En gång begaf han sig till Delfi och sporde oraklet därstädes, om det fanns någon, som var visare än jag; hvarpå han erhöll det svaret, att ingen var visare än Sokrates. Då jag härom fick kännedom, tänkte jag för mig själf: hvad kan väl guden hafva för [ 30 ]en mening med sitt svar? Å ena sidan visste jag ganska väl, att jag hvarken var mycket eller litet vis, och å den andra hyste jag den öfvertygelsen, att guden omöjligen kunde säga en osanning; därför kunde jag icke strax fatta hans mening. Jag bestämde mig då för följande sätt att komma till visshet i denna sak. Jag gick till en person, som allmänt räknades bland de vise, i afsikt att söka utröna, om icke han var visare än jag. Då jag nu pröfvade honom — jag behöfver icke här nämna hans namn, men det var en af våra statsmän, som utgjorde föremålet för denna min vishetspröfning — och inlät mig i samtal med honom, fann jag, att han själf tyckte sig vara synnerligen vis, hvilket ock många andra ansågo honom vara, men att han alldeles icke var det i verkligheten. Jag sökte då öfvertyga honom, att han inbillade sig vara vis, utan att dock vara det; men följden af detta mitt bemödande blef, att både han och flere af de vid tillfället närvarande blefvo förbittrade på mig. Då jag gick ifrån honom, tänkte jag vid mig själf: jag är åtminstone visare än denne man, ty ehuru ingendera af oss tyckes mig hafva något synnerligt vetande, öfverträffar jag dock denne man i det hänseendet, att jag icke inbillar mig veta hvad jag icke vet. Därefter gick jag till en annan, som ansågs vara ännu visare än den förre, men jag gjorde där samma iakttagelse och väckte samma förbittring mot min person. Ehuru detta föreföll mig tungt och ehuru jag fruktade att genom fortsatta vishetspröfningar göra mig ännu mer hatad, måste jag likväl hörsamma gudens maning och hålla hans sak viktigare än allt annat samt fortsätta mina försök att utforska hans mening med sitt [ 31 ]orakelsvar. Därunder gjorde jag den sorgliga erfarenheten, att de, som stodo högst i ropet för sin vishet, befunnos nästan i alla afseenden underlägsna andra, hvaremot de, som åtnjöto mindre anseende, föreföllo mig vida förståndigare.

“Efter att hafva besökt statsmännen gick jag till poeterna, med utsikt att uppenbarligen blifva öfverbevisad därom, att jag var okunnigare än de. Bland deras skaldestycken utvalde jag sådana, som tycktes mig vara bäst utarbetade, och sporde deras författare, hvad de haft för mening med det de diktat, på det jag tillika måtte få lära mig någonting af dem. Jag blyges i sanning att för eder, atenare, omtala verkliga förhållandet; men jag måste dock korteligen säga eder, att nästan alla vid tillfället närvarande personer yttrade sig bättre än poeterna om de ämnen, som desse i sina egna sånger behandlat. Äfven i afseende på poeterna gjorde jag således snart den iakttagelsen, att de i sin diktareverksamhet varit ledda, icke af vishet eller förnuft, utan af lyckliga naturanlag och stundens ingifvelse, likasom spåmän och siare, hvilka säga en mängd sköna saker, utan att därom hafva något vetande. Sådant fann jag förhållandet vara med poeterna. Dessutom märkte jag, att de i följd af sin poetiska begåfning inbillade sig äfven i allting annat vara visare än andra människor, hvilket de dock icke voro. Följaktligen lämnade jag äfven dem med den öfvertygelsen, att jag öfverträffade poeterna i samma afseende, hvari jag funnit mig vara öfverlägsen statsmännen.

“Slutligen gick jag äfven till handtverkarne. Likasom det på förhand var mig ganska väl bekant, att [ 32 ]jag nästan helt och hållet saknade insikter i deras skilda yrken, så förmodade jag ock, att de skulle befinnas hemmastadda i många sköna saker; och i denna min förmodan bedrog jag mig icke. De förstodo verkligen åtskilligt, som jag icke förstod, och därutinnan voro de visare än jag. Men äfven desse kunnige och skicklige män syntes mig lida af samma fel som det, hvarmed poeterna voro behäftade. Enär hvar och en af dem idkade sitt yrke med skicklighet, gjorde han anspråk på att vara den visaste äfven i andra saker, hvilka för människan äro de viktigaste; och detta deras fel fördunklade deras förut nämnda vetande. Å oraklets vägnar sporde jag då mig själf, hvilketdera jag borde föredraga, att vara sådan jag var, i det jag å ena sidan icke hade något vetande i deras yrkesgrenar, men å andra sidan ej heller delade deras okunnighet, eller att i båda dessa afseenden likna dem; och jag måste gifva mig själf och oraklet det svaret, att det var bättre att vara sådan jag var.

“Genom detta slags undersökning har jag ådragit mig en svår och häftig fiendskap af en mängd människor, som förtala och hata mig och tillägga mig benämningen vis, emedan de personer, som varit närvarande vid mina undersökningar, städse förmenat, att jag själf besitter den visdom, hvaraf jag bevisar andra vara i saknad. Men i själfva verket är det väl ingen annan än gud, som förtjänar att kallas vis, och han synes därför med det ifrågavarande orakelsvaret hafva menat, att den mänskliga visheten är af ringa, ja af intet värde. Hans ord synas också icke gälla särskildt Sokrates, ehuru han behagat välja mig till exempel och [ 33 ]begagna mitt namn, likasom hade han velat säga: den visaste bland eder, I minniskobarn, är den, som i likhet med Sokrates inser, att han i fråga om att vara vis i själfva verket är värd ingenting. Det är detta, kom jag går omkring för att enligt gudens anvisning undersöka och utforska, så snart jag påträffar någon, vare sig medborgare eller främling, som jag tror vara vis. Och så ofta jag finner, att han icke är det, hjälper jag guden att öfvertyga den tillsporde, att han icke är vis. Sysselsättningen härmed har upptagit mig till den grad, att jag icke haft någon nämnyvärd tid att ägna vare sig åt statens angelägenheter eller åt mina egna husliga förhållanden, utan jag har varit nödsakad att lefva i den yttersta fattigdom, emedan jag ägnat guden min tjänst.

“Härvid hafva de ynglingar, son varit mest lediga från andra sysselsättningar, nämligen de rikaste medborgarnes söner, frivilligt följt mig och funnit sitt nöje i att höra människorna af mig pröfvas. Ofta hafva de äfven tagit mitt förfarande till exempel och på egen hand pröfvat andra, och jag skulle tro, att äfven de påträffat en mängd människor, hvilka trott sig veta åtskilligt, men i själfva verket vetat föga eller ingenting. De personer som sålunda blifvit af dem pröfvade och öfverbevisade (om sin inbilskhet), vredgas sedan på mig i stället för på sig själfva och säga: den där Sokrates är dock en hänsynslös människa, som fördärfvar vår ungdom. Men frågar man dem, huru man då förfar med ynglingarne, och hvad han lär dem, så hafva de i sin okunnighet ingenting att säga; men för att hjälpa sig ur förlägenheten, tillgripa de den anklagelse, som alltid plägar [ 34 ]riktas mot filosoferna, och upprepa den utnötta frasen: han undersöker allt i himmelen och under jorden och tror icke på gudarne och gör orätt till rätt. Förmodligen vilja de icke gärna fram med sanningen, nämligen att de själfva blifvit uppenbarligen öfverbevisade om sin okunnighet i de stycken, i hvilka de föregifvit sig hafva insikt och vetande.“

Af detta Sokrates förfarande vid de vishetspröfningar han anställde kan man lätt göra sig ett begrepp om, hvad man rätteligen bör förstå med den s. k. sokratiska ironien, hvilket är ett högst olämpligt uttryck, så vida man därvid fäster den meningen, att Sokrates vid sina undersökningar med flit låtsade okunnighet för att kunna gäcka eller utskämma andra. Sådant var aldrig Sokrates’ syfte. Att undersökningarna, då de gällde inbilska och uppblåsta personer, stannade vid det blott negativa resultat, att dessa personer blefvo öfverbevisade om sin okunnighet i de viktigaste tingen, det härledde sig däraf, att dessa personer befunnos otillgängliga för det positiva i Sokrates’ lära. Likasom vi, kristna, hylla den sanningen, att en uppriktig öfvertygelse om vår andliga fattigdom är ett nödvändigt villkor för en sann och lefvande tro på Gud eller för vinnande af medborgerskap i hans rike; så ansåg ock Sokrates, att människan först måste erkänna sin egen okunnighet och ovishet, innan hon kunde erfara ett verkligt behof af den gudomliga vishetens ledning. Det var därför hans undervisning närmast gick ut på att nedslå det högmod, som alstras af inbillade företräden, för att därigenom ingifva vördnad för gudomligheten såsom det enda verkligt fullkomliga. Där nu [ 35 ]högmodet och inbilskheten voro så fast rotade, att detta icke lyckades honom, ansåg han sig icke hafva någonting att vinna, och därför måste han ofta stanna vid att blott negativt resultat och utsätta sig själf för faran att af kortsynte åbhörare blifva bedömd såsom den där mod sina samtal endast åsyftade att gäcka och utskämma de personer, med hvilka han samtalade. Men när han träffade åhörare, hvilkas hjärtan voro öppna för sanningen, stannade han icke på denna punkt, utan skyndade att i den förberedda jordmånen nedlägga de sanningsfrön, som kunde bära goda och välsignelserika frukter för lifvet. Genom den hänförande kraften af sin bevisning öfvertygade han den villige lärjungen därom, att dygden utgjorde det högsta goda, den enda sanna visheten, samt att allt sinnligt godt, all timlig lycka i jämförelse med dygdens ägande och utöfvande vore af ringa, ja ingen nytta. Hvar och en, som blifvit bragt till denna öfvertygelse, förhjälpte han ock till själfkännedom eller till en rätt insikt, en klar och tydlig kunskap (= begrepp) om det högsta goda och om gudomligheten såsom det högsta godas upphof och vårdare.

Hvarje människa bär, enligt Sokrates’ åsikt, inom sig medfödda anlag till begrepp eller begreppsmässigt vetande, och dessa anlag behöfva endast väckas af någon annan för att bringas till full verklighet eller blifva verklig begreppskunskap, som medför full visshet och öfvertygelse. Detta är den stora hemligheten i all undervisningskonst, och upptäckten af denna hemlighet är Sokrates’ odödliga förtjänst. Då nu hvarje människa i och genom sin inre, andliga natur har del i [ 36 ]det gudomliga, så kan äfven denna hennes gudaartade natur, hvilken till en början ter sig endast såsom ett slumrande anlag, genom undervisning eller lärande väckas och bringas till begreppskunskap, och denna kunskap blir då den sanna själfkännedomen, hvilken Sokrates ansåg vara icke blott ett nödvändigt villkor för dygden, utan snart sagdt det samma som dygden själf, eller på sin höjd en annan sida af samma sak. Såsom vi redan förut antydt, kunde han icke föreställa sig, att någon människa, som verkligen var öfvertygad om dygden såsom det högsta goda, skulle underlåta att i lif och handling förverkliga denna sin öfvertygelse. Han trodde icke, att det kunde falla någon in att, sedan han vunnit en klar insikt om dygdens betydelse, i hennes ställe vilja det orätta och osedliga, och det var därför, som han satte sin förnämsta uppgift i att lära sina medborgare vishet eller dygd, hvilka båda ord af nämnda skäl voro för honom liktydiga eller betecknade samma sak.

Vi upprepa här hvad vi ofta förut sagt, att lära och lif hos Sokrates hade sammansmält till ett enda harmoniskt helt. På båda måste därför uppmärksamheten riktas, om Sokratismen skall erhålla sin rätta förklaring och fulla belysning. Då vi nu gå att gifva en kort sammanfattning af Sokratismens betydelse och ställning till Sokrates’ egen samtid, skola vi därvid kasta en återblick först på hans lära och sedan på hans lifs karaktär eller det mest utmärkande för hans personlighet.

Blicka vi tillbaka på Sokrates’ lära, befinnes hon innebära så storartade upptäckter inom människoandens [ 37 ]område och så upphöjda sanningar, att till och med år tids kristne sedeläre måste skänka denna lära sin största beundran. Man kan då lätt föreställa sig, huru högt hon stod öfver allt hvad den forngrekiska världsånkådningen på Sökrates’ tid hade att erbjuda. Då enligt forngrekens föreställningssätt lifvet här på jorden, det sinnliga och timliga, med dess fröjder och njutningar var det enda verkliga, det enda eftersträfvansvärda så väl för gudar som för människor, hvaremot lifvet efter döden, i underjorden, endast var ett tomt skenlif, där till och med gudaborne hjältars skuggor ansågos njuta mindre fröjd än den ringaste daglönare på jorden, hvars lott de gärna skulle önskat tillbyta sig; så lärde däremot Sokrates, att människans medvetande är icke blott af en sinnlig och timlig, utan äfven af en osinnlig och evig, förnuftig och gudomlig natur, att den senare utgör hennes medvetandes sanna väsen, i hvilket gudomligheten förnämligast uppenbarar sig, samt att själens harmoniska lif i enlighet med människans gudaartade natur är, så väl i detta som i det tillkommande lifvet, hennes enda och högsta goda, hennes sanna lif, hvaremot jordelifvet endast har ett tvetydigt värde, endast skänker en högst flyktig lycka, som icke förtjänar att för sin egen skuld sökas eller eftersträfvas. I en tidpunkt, då man allmänt dref den satsen, att ändamålet helgar medlen, att egen fördel, makt, ära, anseende och njutning äro handlingens enda berättigade motiv, predikade Sokrates den läran, att man borde göra det goda och rätta för deras egen skuld eller för att lyda de gudomliga lagarne i människans inre och därigenom förekomma disharmoni i själslifvet, hvilken [ 38 ]disharmoni han ansåg för det enda onda, som människan hade att frukta. Och då i socialt och politiskt hänseende kränkning af eder, löften och aftal samt kringgående af lagbuden dagligen öfvades och lärdes, yrkade Sokrates däremot ovillkorlig ordhållighet jämte lydnad för gällande lagar och öfverhet, dock under full frihet att öppet få uttala sin åsikt om de gällande lagarnes ofullkomlighet eller bristfällighet. Denna sanning tillämpade han äfven på familjelifvet, i det han lärde, att barnen under alla förhållanden borde visa aktning och vördnad för sina föräldrar.

Betrakta vi åter karaktären af Sokrates’ lif eller den mest framstående sidan af hans personlighet, skola vi finna, att hans lif företedde den upphöjda ädelhet och sanna humanitet, som endast en genomgående gudsfruktan eller en till fulländad själsharmoni utvecklad sedlighet förmår alstra. Han var således en stor man i detta ords högsta och ädlaste bemärkelse, och endast häraf kan man förklara det underbara i hans person, det oemotståndligt fängslande i hans umgänge. Det måste hafva varit detta och ingenting annat, som hänförde den djupsinnige tänkaren Platon, och som i Sokrates sedefördärfvade tidehvarf förmådde locka i mästarens fotspår en lyssnande skara ynglingar af de förnämsta familjer — blifvande statsmän, talare och fältherrar — och fästa dem vid honom med så starka band af vördnad och tillgifvenhet, att endast kristendomens historiska morgongryning har att uppvisa ett dylikt förhållande mellan lärjungar och lärare.

Det inflytande, Sokrates utöfvade på sina verkliga lärjungar, var i sanning utomordentligt. Vi hafva [ 39 ]redan hört, hvad verkan hans ord och hela personlighet hade på den lika lättsinnige som snillrike Alkibiades, ehuru den store mästarens läror föga rotfäste sig i den unge folkledarens själ. Den både trognaste och tacksammaste af Sokrates’ alla lärjungar var den rikt begåfvade Platon, hvilken ock sedermera närmare utvecklade hans lära och satte henne i system. Äfven den ryktbare skriftställaren, talaren och fältherren Xenofon var intagen af den djupaste beundran för sin ungdoms lärare och ledare; och denne lärjunge har äfven efterlämnat skrifter till förhärligande af lärarens minne. Men dels var Xenofon borta i främmande land under sista delen af Sokrates’ lefnad, dels var han ock till sin begålfning mera riktad åt yttre, praktiska värf, hvilka han alltid med stor talang skötte, hvaremot han ägde föga sinne för djupgående spekulationer; och därför är han ock mindre lycklig i sin framställning af Sokratismen. Vidare kunna vi nämna såsom Sokrates’ lärjungar Antistenes och Kriton, om hvilka vi förut yttrat några ord, samt stiftaren af den s. k. Megariska skolan, Eukleides från Megara, hvilken ofta spatserade 4 mils väg för att blott en enda dag få umgås med Sokrates och äfven, under de krigiska förvecklingarna mellan Atén och Megara, gjorde dessa besök förklädd till kvinna samt vid äfventyr att därför straffas till lifvet, i händelse han upptäcktes. Alla Sokrates’ lärjungar voro honom varmt tillgifna, och de räknade för sitt största nöje att få omgifva honom och åhöra honom. Till och med Xenofon, som likväl icke fick dela sin mästares sällskap under hans sista lefnadsår, hvilka tvifvelsutan voro de mest lärorika, gifver oss den försäkran, att ingenting [ 40 ]kunde vara mera hälsosamt än umgänget med Sokrates, samt att äfven vid de tillfällen, då Sokrates icke var närvarande, blotta hågkomsten af honom hade tillräcklig kraft att styrka och befästa hans lärjungar i det goda.

Men det är icke svårt att inse, att en man sådan som Sokrates lätteligen skulle blifva ett föremål för sina samtidas ovilja och fiendskap. Det höga och ädla mål, han med sin verksamhet åsyftade, nämligen att göra sina medborgare dygdiga och sålunda verkligt lyckliga, blef af de fleste missförstådt och misstydt, hvarjämte själfva förfaringssättet vid hans vishetspröfningar, såsom redan nämndt är, väckte mycken anstöt och förbittring. I allmänhet förväxlade man honom med den tidens Sofister, med hvilkas verksamhet hans egen hade mycken yttre likhet. Hans bestämda riktning åt det praktiska, i det han lärde dygd, hans uteslutande sysselsättning med ungdomens bildande, hans sätt att reflektera öfver alla förhållanden i lifvet, hans oaflåtliga sträfvande att kritiskt bemöta oklara föreställningar och ogrundade meningar — allt detta var ägnadt att på honom kasta skenet af en sofist samt väcka anstöt och förbittring. Vidare hade han vid åtskilliga tillfällen öppet och frimodigt, såsom hans sed alltid var, uttalat sitt ogillande af flere demokratiska lagar och inrättningar; och slutligen hade män sådana som en Alkibiades, den lättsinnigaste bland Aténs ungdom, och en Kritias, den grymmaste af de 30 tyrannerna, hvilka båda tillfogat det atenska folket så mycket ondt, en tid varit Sokrates’ lärjungar. Man kan därför icke undra, att personer, som stodo honom fjärmare [ 41 ]och endast ytligt bedömde hans verksamhet, skulle anse honom för en dålig fosterlandsvän, för att icke säga en farlig medborgare. Till och med den store lustspelsdiktaren Aristofanes var bornerad nog att ur denna synpunkt bedöma sin större samtida och i sin komedi Molnen prisgifva honom åt den atenska pöbelns spott och hån. Men till Aristofanes’ ursäkt må lända, att han var missledd af sin fullkomliga okunnighet om Sokrates’ verkliga lära i förening med sitt ovissa nit mot hvad han ansåg vara ingenting annat än en samhällsvådlig nyhet. Bevekelsegrunden till hans beteende mot Sokrates var helt visst icke något enskildt hat eller hämndbegär. Emellertid hade hans komedi den verkan, att hela den stora mängd af medborgare, som funnit sig förnärmade af Sokrates’ hjärterannsakande vishetspröfningar, nu kunde, med den snillrike bespottaren såsom föredöme, i rikt mått öfverhopa Sokrates med hvarjehanda förlöjligande smidelser.

Till någon våldsam ytterlighet eller uppenbar förföljelse öfvergick dock icke oviljan mot Sokrates förr än efter de 30 tyrannernas fördrifvande, då en hetsjakt anställdes på alla dem, som med eller utan skäl ansågos för aristokrater till tänke- eller handlingssätt och således för demokratiens motståndare. Det var först under denna förföljelseyra, som det enskilda hatet fick ett lägligt tillfälle att bringa Sokrates om lifvet, naturligtvis under den förevändning, att han var en fiende till den bestående ordningen och således farlig för staten.

Det fanns i Atén på Sokrates’ tid en garfvare vid namn Anytos, som efter att hafva förskaffat sig en betydlig förmögenhet lyckades till den grad tillvinna sig [ 42 ]atenska folkets förtroende, att han slutligen upphöjdes till de viktigaste hedersposter i samhället. Denne hade en son, som skall hafva varit tämligen begåfvad å hufvudets vägnar. Så väl fadren som sonen hade utgjort föremål för Sokrates’ vishetspröfningar, hvilka utföllo föga lyckligt för den själfkloke och uppblåste Anytos. Denne sporde en gång Sokrates, hvad han tyckte om sonen, och Sokrates skall hafva gifvit honom det svar, att han ansåg ynglingen för god att uppfostras bland hudar; hvilket svar, såsom erinrande om den högt uppsatte statsmannens i hans egna ögon mindre hedrande handtverk, skall hafva högeligen förbittrat honom och mer än någonting annat bidragit till hans beslut att bereda Sokrates’ fall. Själf ville eller vågade han dock icke ställa sig i spetsen för detta nedriga dåd, men han hittade snart på en utväg, som ganska riktigt ledde till det åsyftade målet. Mot kontant erkänsla förmådde han nämligen en usel tragediförfattare vid namn Meletos att åtaga sig hufvudrollen vid anklagelsen och därvid uppträda särskildt å de på Sokrates förbittrade poeternas vägnar, då Anytos själf skulle uppträda å handtverkarnes och statsmännens, och en annan eljes obetydlig person vid namn Lykon å talarnes. Desse tre män med Meletos i spetsen slöto alltså förbund och drogo Sokrates inför rätta. Anklagelsen innehöll, att Sokrates med sina läror fördärfvade ungdomen och icke trodde på fäderneslandets gudar; och på grund häraf yrkades, att han såsom farlig för samhällets bestånd skulle dömas till döden.

Då Sokrates efter att hafva uppnått sitt 70:de lefnadsår blef föremål för denna anklagelse, tvekade han icke att personligen infinna sig inför domstolen. [ 43 ]Han icke blott infann sig där för att åhöra anklagelsen, utan han höll äfven inför sina domare ett försvarstal, som Platon med den största möjliga trohet upptecknat efter mönstret af det tal, hvilket Sokrates verkligen höll inför sina domare. Den som vill göra sig förtrogen med bilden af en gudfruktig och dygdig människa, af en i sanning vis och rättfärdig man, af en medborgare, som är genomträngd af den renaste fosterlandskärlek — han läse detta tal. Där möter oss en beundransvärd själsstorhet i förening med ett rent och städse vaket samvetes lugna frimodighet. Öfver allt i hans tal förnimmer man fläkten af den gudfruktighetens mäktige ande, hvaraf endast den människa kan vara besjälad, som inom sig hyser en orubblig öfvertygelse därom, att hon af gudomligheten är särskildt kallad att förfäkta och befrämja den sanna vishetens och dygdens heliga sak bland vilseförda medmänniskor. Också förde Sokrates sitt försvar så, att han med förakt för alla de konstgrepp, som de anklagade den tiden plägade bruka, fritt och öppet för domarena framställde, hurnudant hans offentliga och husliga lif under de 30 sista åren varit; och med ädel stolthet yttrade han, att han icke gjort sig skyldig till något straff, utan snarare värd den stora hedern att, i likhet med vissa högre ämbetsmän, på statens bekostnad åtnjuta underhåll på Prytaneion, därvid förklarande, att då han aldrig tillfogat andra någon orätt, borde han icke häller vara orättvis mot sig själf. Men denna frimodighet hade en för Sokrates menlig verkan på domarena, hvilka hade väntat, att han i öfverensstämmelse med den tidens bruk, då någon var anklagad för lifssak, skulle under böner och tårar anropa dem om [ 44 ]nåd och förskoning. Då detta icke skedde, insattes han tills vidare i fängelse för att där afbida nästa rättegångsdag. Men som han icke häller vid detta tillfälle gick domarenas förväntan till mötes, blef han slutligen vid anställd omröstning, dock med högst obetydlig röstöfvervikt, dömd att tömma giftbägaren. Sin dödsdom åhörde han själf med största lugn; men icke så hans vid tillfället närvarande lärjungar, hvilka med tårar i ögonen samlade sig omkring domarena, anropade dem om medlidande och bjödo en högst betydlig penningsumma för den älskade mästarens lif. I de fällande domarenas inre jäste dock ännu förbittringen öfver Sokrates’ frimodighet i försvaret, och de lyssnade därför icke till lärjungarnes böner och anbud, utan stadfästade den dom, de en gång redan fällt. Sokrates tog då ett rörande afsked af de domare, som frikänt honom, och tackade dem, hvarefter han uttalade förlåtelsens milda ord till dem, som dömt honom till döden. Därpå aflägsnade han sig med lugn uppsyn, stadig gång och ädel hållning och begaf sig tillbaka till fängelset, åtföljd af sina vänner och lärjungar, under vägen tröstande dem i deras djupa sorg och därvid yttrande bland annat följande minnesvärda ord: “Hvarför fällen I tårar först i dag? Vissten I icke, att naturen dömde mig till döden på samma gång hon gaf mig lifvet?“ Därjämte bad han dem söka sin förnämsta tröst i den öfvertygelsen, att han dog oskyldig och icke såsom en brottsling.

En för lärjungarne lycklig händelse gjorde, att dödsdagen måste uppskjutas en hel månad. De omständigheter, som därtill föranledde, voro följande. Då Tesevs, såsom sagan förtäljer, tillika med några [ 45 ]andra ynglingar och flickor från Atén skulle affärdas till Kreta för att offras åt Minotavros, gjorde atenarne det löfte till Apollon, att om Tesevs och hans sällskap kunde räddas till lifvet, skulle de årligen sända en helgad beskickning till ön Delos, för att med offer och lofsånger fira en fest till Apollons ära. Tesevs lyckades verkligen rädda sig och sina kamrater, och atenarne funno sig därför skyldiga till löftets fullgörande. På samma skepp, på hvilket Tesevs enligt sagan hade seglat, och hvilket städse vidmakthölls på offentlig bekostnad, sändes sedermera årligen i maj månad den lofvade beskickningen till Delos. Från det ögonblick, då skeppets bakstam blifvit af Apollons präst bekransad med lager, ända till skeppets återkomst fick staden icke förorenas genom något slags afrättning. Alldenstund det nu hände sig så, att det s. k. heliga skeppet bekransades dagen före afkunnandet af domen öfver Sokrates, måste han stanna kvar i fängelset för att afbida skeppets återkomst, som först efter 30 dagar ägde rum.

Den jämförelsevis långa tidrymd, som förflöt mellan domens afkunnande och dödsdagen, blef för lärjungarne oförgätligt dyrbar. Också uraktläto de icke att flitigt begagna densamma. Dagligen besökte de Sokrates i fängelset och tillbragte där tiden med att lyssna till den vise mästarens lärdomar, hvilka nu inpräglades hos dem så mycket djupare, som de med full visshet hade sig bekant, att de inom kort måste förlora denne aldrig stapplande vägledare på dygdens stig. Tanken därpå, att han så snart skulle gå bort ifrån dem, föreföll dem likväl alltför smärtsam, hvarför ock försök gjordes att [ 46 ]rädda honom undan dödsstraffet. Det var hans äldste och förtroligaste vän Kriton, som sökte förmå honom att fly ur fängelset, hvartill Kriton på förhand beredt honom tillfälle, i det han mutat fångvaktaren. Försöket strandade helt och hållet mot Sokrates’ rättrådighet och laglydnad. “Äro vi ej“ — yttrade härvid Sokrates — “ense därom, att en medborgares första plikt är laglydnad? Då jag i så många år njutit skydd af min fädernestads lagar — skulle jag väl draga mig undan dem nu, då några illasinnade människor vilja missbruka dem till mitt fördärf?“

Slutligen kom dödsdagen. Redan tidigt på morgonen infunno sig flere af Sokrates’ vänner och lärjungar i hans fängelse, emedan de fått veta, att han den dagen måste tömma giftbägaren. Då de anländt till fängelset, tillsades de af dörrvaktaren att dröja en stund utanför dörren, emedan de s. k. Elfvamännen, som plägade ombesörja de lifdömdas afrättning, just då voro sysselsatta med att befria Sokrates från fjättrarne och gifva honom till känna, att han den dagen måste dö. Kort därefter uppmanades de utanför stående att träda in, och vid sitt inträde funno de Sokrates nyss löst ur bojorna och Xantippe sittande vid hans sida med deras lille son i sitt knä. Så snart Xantippe fick se de besökande, började hon gråta och jämra sig öfverljudt. Sokrates såg då med lugn uppsyn på sin vän Kriton och bad honom se till, att någon ledsagade henne hem, på det de icke skulle störas af hennes klagolåt. Sedan hon af en bland Kritons slafvar blifvit hemförd, slog Sokrates sig ned i kretsen af sina närvarande vänner och lärjungar och höll med dem ett längre samtal om [ 47 ]själens odödlighet, såsom en lämplig förberedelse till hvad som stundade. Sedan Sokrates afslutat detta samtal, sporde Kriton honom, om han hade något uppdrag att gifva sina vänner, genom hvars fullgörande de skulle kunna göra honom till nöjes. Därpå svarade Sokrates: “Mitt uppdrag till eder är detsamma, som jag alltid gifvit eder, nämligen att I städse sörjen för edert eget bästa; ty därigenom skolen I göra icke blott eder själfva, utan äfven mig och de mina till nöjes, hvad hälst I än gören, äfven om I nu icke gifven mig något löfte. Men om I försummen eder själfva och uraktlåten att vandra på den väg, jag så väl i vårt samtal i dag som äfven förut anvisat eder, skall det till intet gagna eder, äfven om I nu gifven mig aldrig så många löften.“ Sedan Sokrates därefter besvarat en af Kriton framställd fråga om sättet för hans blifvande begrafning, steg han upp och gick i Kritons sällskap in i nästgränsande rum för att taga sig ett bad, hvarunder de kvarvarande vännerna försjönko i sorgsna tankar, under närmare betraktande af hvad Sokrates nyss sagt dem och gripna af fruktan, att de efter Sokrates’ bortgång skulle nödgas framlefva sina återstående dagar likasom värnlösa barn, de där förlorat sin rätte fader. Kort efter det han återkommit från badet, kom Elfvamännens tjänare in, ställde sig framför Sokrates och sade: “Öfver dig, Sokrates, skall jag icke finna skäl till klagan, såsom jag haft skäl att beklaga mig öfver andra, som vredgats på mig och bemött mig med otidigheter, då jag på mina herrars befallning tillsagt dem att tömma giftbägaren. Jag har under denna tid lärt känna dig såsom den ädlaste, fogligaste och bäste man, som någonsin vistats här, och [ 48 ]jag vet förvisso, att du icke skall vredgas på mig, utan på dem, som vållat din olycka; och hvilka desse äro, känner du nogsamt. Jag torde icke behöfva säga dig, i hvad afsikt jag nu kommit hit, ty det förstår du nog. Far då väl, och sök att bära ditt förestående öde så lätt som möjligt!“ Efter dessa ord aflägsnade sig tjänaren under tårar, och Sokrates yttrade sig med största beröm om den vänlighet, hvarmed denne man under hela fängelsetiden bemött honom, hvarefter han uppmanade Kriton att skaffa in giftbägaren. Häremot gjorde Kriton invändningar, i det han fäste Sokrates’ uppmärksamhet därpå, att solen ännu icke gått ned, och att många personer plägade dricka giftet långt efter det de blifvit därom tillsagda. Men Sokrates svarade: ”Genom att tömma giftbägaren något senare tror jag mig icke vinna någonting annat än det, att jag skulle förefalla mig själf löjlig, om jag med begärlighet ville hänga fast vid lifvet och söka spara, sedan det är slut. Lyd mig därför, och gör hvad jag bedit dig om!“ Sedan Kriton ombesörjt, att giftbägaren blef inburen, yttrade Sokrates till den person, som till honom framräckte den mördande drycken: “Välan, min vän! Du, som förstår dig på sådana här saker, säg mig, hvad jag nu har att göra!“ — “Ingenting annat“ — svarade mannen — “än att dricka och sedan vandra litet omkring, till dess benen börja kännas tunga. Då bör du lägga dig, och därefter skall giftet göra sin verkan.“ Nu mottog Sokrates bägaren gladt och frimodigt, utan att darra eller förändra en min, och sedan han bedit till gudarne, att den förestående sista färden för honom måtte blifva lyckosam, förde han [ 49 ]bägaren till munnen och tömde honom raskt och med förnöjsamt sinne.

Hittills hade de närvarande vännerna sökt tillbakahålla sina tårar, hvilket endast med största möda lyckats dem; men nu, då de sågo honom dricka giftet, kunde de icke annat än lämna fritt lopp åt den hämmade tårefloden, och några af dem klagade till och med högljudt och föllo i den häftigaste sinnesrörelse. Då sade Sokrates: “Hvad tagen I eder nu före, käre vänner? Jag har ju sändt kvinnorna bort härifrån, för att förekomma dylikt oförståndigt uppträde; ty jag har hört sägas, att man bör dö i lugn och stillhet. Varen därför lugne och ståndaktige!“ Då de det hörde, lugnade de sig och hejdade sina tårar. Under tiden fortfor Sokrates att gå af och an, till dess han började känna en besvärande tyngd i benen, hvarefter han lade sig på rygg i sängen, såsom mannen hade föreskrifvit, och afbidade i denna ställning giftets slutliga verkan. När dödskylan redan hade uppnått underlifvet, lyftade Sokrates på den slöja, hvarmed hans ansikte dittills varit betäckt, och yttrade till Kriton följande ord, hvilka voro hans sista i lifvet: “Vi äro skyldiga läkekonstens gud ett tackoffer. Glömmen ej att infria denna vår skuld!“ Kriton lofvade att fullgöra denna hans bön och sporde sedan den döende, om han önskade någonting annat. I stället för svar uppgaf Sokrates anden lugnt och stilla, hvarefter hans ansikte aftäcktes, och den trogna vännen Kriton tillslöt den dödes mun och ögon. “Så dog“ — tillägger Faidon, skildraren af denna rörande tilldragelse — “vår vän, den förträffligaste, visaste och rättrådigaste man, vi någonsin lärt känna.”

[ 50 ]Detta tilldrog sig i början af sommaren år 399 före kristna tideräkningen, i Sokrates’ sjutionde lefnadsår.

Gripna af den djupaste sorg öfvergåfvo lärjungarne den olyckliga staden och flydde undan sin mästares förföljare och banemän. De fleste — bland dem Platon — begåfvo sig till Megara, där Eukleides lyckades någon tid hålla dem dolda och sålunda rädda dem undan förföljelserna. Men icke långt därefter skall samvetet hafva vaknat hos det atenska folket, som vid närmare besinning fann sig vara fördt bakom ljuset i denna sak och därför kände ett oafvisligt behof att två sina händer rena från fläckarne efter detta omänskliga mord på dess uppriktigaste vän och störste välgörare. Denna atenska folkets förändrade sinnesstämning röjde sig tydligt dels i det någon tid efter Sokrates’ död gillande förbudet att nämna den aflifvades namn, dels ock i det sätt, hvarpå Sokrates’ anklagare blefvo bemötta. Man påstår nämligen, att föraktet och afskyn för de nedrige blodsmännen slutligen gick så långt, att ingen ville tilltala dem, ej ens besvara deras frågor. De skola också inom kort fallit offer för sitt usla handlingssätt. Meletos, som var deras hufvudman, skall vid mycket unga år hafva ljutit döden, sannolikt genom själfmord. Anytos blef dömd till landsflykt och begaf sig till Herakleia i Pontos, men blef samma dag, han dit anlände, utdrifven ur staden, eller, såsom andra förtälja, till och med stenad till döds. Äfven Lykon skall hafva fått en våldsam död, i det han genom hängning skall hafva gjort slut på sitt lif, då han icke längre förmådde uthärda sina medborgares förakt.

[ 51 ]Sokrates efterlämnade inga skrifter af sin egen hand, och åt sin lära gaf han ej heller formen af ett strängt system. Sådant var aldrig hans afsikt. Genom personligt inflytande och med användande af det lefvande ordets kraft var det som han sökte verka i sitt ädla kall. Han insåg nogsamt, att ögonblicklig hjälp var af nöden, om hans samtida skulle kunna räddas ur det moraliska elände, hvari de försjunkit, och därför valde han det verksammaste af alla läromedel. Men likasom solljuset i naturen bryter sig i on mängd olika riktningar och åstadkommer de mest olika verkningar på de särskilda naturföremålen, allt efter deras olika natur och ställning till ljusets källa; så var ock förhållandet med det andliga ljus, som i och med Sokrates tändes i världen. Om det i allmänhet är en sanning, att lärjungen icke är öfver sin mästare, så gäller detta i synnerhet om lärjungarne af en sådan mästare som Sokrates. Desse skulle nu gå att på egen hand fullfölja den väg genom lifvet, på hvilken han hittills varit dem en osviklig vägvisare och en trofast ledare, och därtill skulle de äfven visa vägen för andra. Men då de icke hade tillgång till en bestämd, vetenskapligt utbildad lära, utan endast hade att hålla sig till minnet och intrycket af mästarens djupa och rika personlighet, så var det naturligt, att hvar och en därur tog hvad han fann mest öfverensstämmande med sin egen begåfning och sinnesart. Alla voro de med mästaren ense däri, att människan i främsta rummet borde beflita sig om dygd och lycksalighet, och att grunden för ett dygdigt och lycksaligt lif vore att söka, icke i yttre bud och stadgar, eller andras väx[ 52 ]lande meningar, utan i människans eget inre. Men nu är detta inre tvåfaldigt: antingen sinnligt och djuriskt, eller osinnligt, förnuftigt och gudomligt; och det var denna viktiga skillnad, som de fleste af Sokrates’ närmaste efterföljare förbisågo. Några af dem satte dygden och det högsta goda i vissa tänke- och handlingssätt, som antingen voro mer framstående yttringar af Sokrates’ egen dygdiga karaktär, eller ock för honom hade betydelse endast såsom dygdens nödvändiga villkor och förutsättning. De flesta af hans efterföljare blefvo därför mer eller mindre ensidiga; och hos en och annan öfvergick ensidigheten till det befängda.

Så var den förut nämnde Antistenes, hvilken sedermera blef stiftare af den skola för praktisk lefnadsvishet, som fått namnet den Kyniska, en stor beundrare af den sidan af Sokrates’ karaktär, hvilken yttrade sig i måttlighet och återhållsamhet eller i förmågan att hålla sig oberoende af alla frestelser och begär. Därför lärde ock Antistenes, att dygden så väl som det högsta goda består i frihet från alla behof, förakt för all slags njutning samt förmåga att tåligt och med själsstyrka uthärda hvarje olust, sorg eller smärta. Den som det förmår, han är — menade Antistenes — vis och lycksalig, ty han är sig själf nog, han är ock frigjord från alla band af lagar, påbud och plägseder, från allt hvad man förstår under benämningen det passande eller etiketten, hvilken också i intet hänseende besvärade de mera framstående medlemmarne af denna skola. Men så negativ, egoistisk och förvänd denna moral än förefaller oss och väl äfven i verkligheten var, måste man likväl skänka en viss aktning åt [ 53 ]anhängarne af Antistenes’ skola och ännu mera åt deras efterföljare i samma riktning, Stoikerna; ty båda dessa skolor utgjorde, så i lif som lära, en den kraftigaste protest hvar mot sitt tidehvarfs oerhörda njutningslystnad.

En annan, som äfven hörde till Sokrates’ omedelbara lärjungar, men likväl aldrig stod i något innerligare förhållande till mästaren, utan snarare med turistens nyfikenhet följde hans undervisning, föga bekymrande sig om lärans ande, var Aristippos, stiftaren af den s. k. Kyrenaiska skolan och nästan rena motsatsen till Antistenes. Född och uppfostrad i det yppiga Kyrene på Afrikas nordkust, hade han af ryktet om Sokrates’ vishet blifvit lockad till Atén, där han umgicks med Sokrates och hans lärjungar, dock utan att därunder i någon mån försaka de njutningar, vid hvilka han såväl i barndomshemmet som under sina vidsträckta resor hade vant sig. Med ett af naturen glädtigt sinne, fin umgängeston, rika tillgångar och stor minniskokännedom var han en man, som visste att skicka sig i alla lifvets lägen. Då det någon gång föll honom in att underkasta sig försakelser, kunde han till och med lägga i dagen det mest beundransvärda jämnmod; men så visste han ock bättre än någon annan, huru man, äfven under de kinkigaste förhållanden, skulle kunna förskaffa sig vällefnadens njutningar. Lifvets högsta goda — så lärde Aristippos — består i ögonblickets njutning eller angenäma sinnesstämning, alltså på sätt och vis i en själsharmoni, ehuru af det flyktigaste slag. Dygden bestämde han såsom skickligheten att förskaffa sig en sådan njutning; och för att [ 54 ]vinna denna skicklighet fordras insikt, nämligen om de bästa njutningar och om sättet att förskaffa sig dem, hvilken insikt man genom umgänge med andra, och i synnerhet genom erfarne mäns undervisning, kunde vinna. Man finner här tydligen en yttre likhet med Sokrates’ lära snart sagdt i alla hennes hufvudpunkter; men denna likhet är dock så ytlig, att all ande i läran är försvunnen. Den njutning eller själsharmoni, som Aristippos afser, är förnämligast stundens sinnliga njutning, hvilken han ansåg för den bästa, såsom varande den starkaste. Insikten bidrager att göra njutningen så förfinad som möjligt; och Aristippos tillägger — äfven däri ytligt imiterande Sokrates — att man vid njutningen bör iakttaga hofsamhet och måtta, men detta endast af det skäl, att omåttligheten kan medföra njutningens motsats, smärtan, hvilken enligt samma lära är att betrakta såsom det största onda, som människan har att bekämpa eller undvika. Ja, omåttligheten kan slutligen till och med omintetgöra människans kraft och förmåga att njuta vidare, d. v. s. göra henne oförmögen att fortfarande förskaffa sig hvad Aristippos ansåg för det högsta goda.

En tredje ensidig riktning, som framgick ur Sokratismen, var den s. k. Megariska skolan, som visserligen i likhet med Sokrates själf hade ett öppet sinne för motsatsen mellan den sinnliga och den osinnliga världen, men till följd af inflytelser från den Eleatiska skolan fattade den senare på ett sådant sätt, att hon förlorade allt bestämdt innehåll.

Att dylika ensidiga riktningar kunde framgå ur Sokratismen är af förut angifna skäl naturligt. Sokra[ 55 ]tismen utgör ock den gemensamma utgångspunkten för hela den följande grekiska och grekisk-romerska filosofien, hvilken därigenom hänvisades att i främsta rummet lösa de i högre mening praktiska lifsfrågorna, nämligen frågorna om dygden och det högsta goda för människan. Men vi lämna nu de sokratiska skolor, som måste karaktäriseras såsom ensidiga och ytliga, dock under erkännande, att deras framträdande icke förefaller oss mer öfverraskande, än att läror sådana som Mormonismen kunnat uppspira på kristen grund. Lika litet som Mormonismen förringar den sanna Kristendomens visen, lika litet hafva den Kyniska och Stoiska, den Kyrenaiska och Epikureiska skolan förmått att grumla den rena källa, från hvilken de medelbarligen eller omedelbarligen ledde sin upprinnelse; och källan åter kan ej bära skulden för, att hennes flöden under vägen uppblandades med hvarjehanda orenligheter.

Men ett flöde ur den sokratiska källan fanns det likväl, som gaf rent och klart vatten, och det är detta, som både gifvit oss ett rätt begrepp om Sokratismen och därjämte spridt välsignelserna af denna lära till den aflägsnaste eftervärld. Det var nämligen blott en onda af Sokrates’ många lärjungar, som var kallad att blifva Sokratismens rätte apostel; och det var filosofen Platon. Han har icke blott gifvit oss en ren och trogen bild af Sokrates såsom människa, medborgare och lärare, utan han har ock med hjärtats hänförelse och snillets djupa blick trängt in i Sokratismens innersta väson och däråt gifvit ett sant uttryck i en filosofisk lärobyggnad, som ej mindre för framställningssättets fulländade konstnärlighet än för innehållets ädla huma[ 56 ]nitet och bevisningens ovanliga skärpa under årtusenden utgjort och ännu i dag utgör ett föremål för de djupsinnigaste tänkares odelade beundran. Men icke nog härmed. Den platonska Sokratismen har ock — så besynnerligt det än må förefalla den oinvigde — mången gång vägledt själfva kristenheten genom den katolska medeltidens hemska mörker, räddat henne från att insnärjas i tomma, formalistiska spetsfundigheter och bragt henne till besinning af hvad som utgjorde hennes sanna och eviga väl. Och detta förmådde Sokratismen åstadkomma, ehuru hvarken mästaren eller hans ende rätte lärjunge hade något begrepp om en personlig Gud. Platon bevisade väl ovederläggligt — och fröet därtill låg äfven i Sokrates’ egen lära — att Gud måste vara en, äfvensom att han är den fullkomliga enheten af allt skönt, sant och godt; men att han såsom enhet är personlig, det var ingendera af desse män förunnat att upptäcka, ännu mindre att fatta som en själfklar sanning, den där snart sagdt kunde insupas med modersmjölken. Ja, man kan till och med påstå, att Sokrates själf icke ens var på det klara i frågan om Guds enhet; och ändock kände han det gudomligas fordran på människan, dess allt genomträngande, lifgifvande och helgande kraft vida innerligare och sannare, än mången af kristenhetens s. k. reformatorer. Det ljus från höjden, hvilket vägledde honom, var således långt svagare och dunklare, än strålarne från den stjärnan, som stannade öfver krubban i Betlehem; men så mycket mer beundransvärdt är det då, att han i denna svagare belysning vandrade lifsens väg med så säkra och fasta steg, [ 57 ]att han i trohet mot det undfångna ljuset aldrig, vare sig förut eller sedermera, varit af någon öfverträffad.

Särskildt böra vi, kristna, uppriktigt tacka Gud för det han sände Sokrates i världen. Ty hade icke denne Forngreklands visaste man gifvit uppslaget till den riktning på människans inre, hvilken för hans lära är så utmärkande; hade han icke lärt människan att i främsta rummet forska efter de osvikliga grunderna för själens frid i Gud, dygden och ett godt samvete; då hade mänskligheten sannolikt ej heller 400 år senare känt denna innerliga längtan, icke af alla krafter äflats med detta aktningsvärda, om ock missriktade, ängsliga sökande efter ett ännu högre och klarare inre ljus — en längtan, ett sökande, som gjorde, att de förste kristne apostlarnes hednamission vann en så lysande framgång i den grekisk-romerska bildningens hufvudorter och af allvarsammare sinnen möttes med en hängifvenhet, som intet yttre våld, ingen art af upptänklig grymhet förmådde nedstämma eller förkväfva. Man kunde häremot invända, att den form, hvilken Sokratismen slutligen erhöll i och med den s. k. Neoplatonismen, intog en fientlig ställning till Kristendomen, ja med denna till och med kämpade en förtviflad kamp för sitt bestånd. Detta är en sanning, likasom ock att Neoplatonismen i denna kamp slutligen dukade under. Men hvad mer? Icke bevisar detta, att de icke voro fränder i ande och sanning. Huru många kristna sekter halva icke, blott för skiljaktighet i en enda läropunkt, utkämpat strider på lif och död med hvarandra? Hvad nu Neoplatonismens kamp med Kristendomen beträffar, dukade den förre under för den senare på samma sätt, [ 58 ]som allt lägre i mänsklighetens utveckling städse dukar under för ett högre, nämligen så, att det förra upphör att vara en härskande makt och i stället uppgår i det senare, därigenom att det skänker detta en insats af allt hvad det själf hade sant och godt — en insats, som sedan blir mänsklighetens oförgängliga egendom.

Så har denne Forngreklands visaste man inverkat välsignelserikt till och med på den senaste eftervärld. Må vi därför icke ångra, att vi ägnat några lediga stunder åt betraktandet af hans underbara personlighet och hans höga lefnadsvishet! Det bör därunder hafva blifvit oss klart, att Herren Gud i alla tider hållit samma vårdande hand öfver människosläktet, och att hans särskilda omsorg om dess andliga och eviga väl hvarken i forntiden inskränkte sig endast till Abrahams efterkommande, ej heller tog sin början först under kejsar Augusti regering i Rom; men att han äfven till andra folk och i andra tidehvarf sändt sina utkorade redskap att väcka släktet till besinning af hvad dess sanna frid tillhörer och städse i sin allvishet afpassat dessa redskap efter för handen varande behof och folkens andliga utvecklingsgrad. En annan vinst af denna vår betraktelse kunde ock blifva den, att vi icke vidare behöfde anse oss af ett slags kristlig nitälskan förbundna att låna ett lyssnande öra åt dem, som inbilla sig med slagordet hedning uttala en afgörande förkastelsedom öfver Sokrates och hans lefnadsvishet. Ty om ock Sokrates kan kallas för en hedning, så [ 59 ]var han likväl icke blott Forngreklands visaste man, utan äfven — till och med efter våra begrepp — en rättfärdig man och en af mänsklighetens störste välgörare.