Familjen Elliot/23
| ← Tionde kapitlet |
|
Tolfte kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
ELFTE KAPITLET.
En hel dag hade försvunnit sedan Alices samtal med fru Smith, och ännu visste lady Russel ingenting; hon hade varit upptagen af något som mycket lifligare intresserade henne; herr Elliot var henne så likgiltig, och hans uppförande rörde henne så ringa, att hon följande morgonen beslöt att ännu uppskjuta sin förklaring med sin gamla vän. Hon hade lofvat Musgroves att vara hos dem ifrån frukosten till middagen; hon hade mer än ett skäl att hålla sitt löfte.
Emellertid kunde hon ej gå till sina vänner Musgroves så snart som hon velat: då hon var uppstigen hindrades hon af ett starkt regn att begifva sig ut till fots; det bedröfvade henne för Henriettes och Marias skull, som ännu väntade henne i afseende på deras handel. Ändtligen upphörde regnet vid middagstiden; hon begaf sig på väg, var snart vid Hvita Hjorten och steg in utan att låta anmäla sig. Maria och Henriette, som med otålighet väntat på henne, hade gått ut just som regnet upphörde; men de skulle snart återkomma och hade tagit löfte af deras mor, att hon skulle qvarhålla Alice till dess de kommo hem. Hon var ej allena, andra främmande hade nyss kommit: det var fru Croft och hennes bror, kapten Wentworth. Den sistnämde pratade med sin vän Harvill; fruarne Croft och Musgrove talade med hvarandra; Alice satte sig bredvid dem, och kände ånyo all den oro, som hon erfarit aftonen förut, hvilken hon bjudit till att förgäta, i det hon bemödade sig att tänka på något annat; men i samma ögonblick hon blef varse Wentworth kände hon åter samma hjertklappning, samma rörelse, samma ovisshet, med ett ord allt som gjorde henne både så lycklig och så olycklig i Fredriks närvaro; hon hade kunnat säga att det var en sällhet full af qval, och ett qval fullt af sällhet. På afstånd hade han helsat på henne, utan att närma sig. Två minuter derefter hörde hon honom säga till Harvill: ”om du vill så gå vi att skrifva det bref, som du talt med mig om; skaffa mig papper och ett bleckhorn.” På ett bord, något derifrån, fanns allt hvad han behöfde; han gick dit, och satte sig der, vändande ryggen till sällskapet. Fru Musgrove berättade för fru Croft historien om hennes äldsta dotters giftermål, utan att förbigå den ringaste omständighet, och med en ton som skulle man tro det vara sagt i förtroende, och som alla kunde höra. Alice deltog ej i detta samtal; hon hade önskat tala med kapten Harvill, men han nalkades ej Alice: hon måste således tåligt afhöra fru Musgroves berättelse, som hon redan hört aftonen förut.
Sedan hon berättat de dagliga samtalen emellan sin syster Hayter och sin svåger, tillade hon: ”vi ville icke helt och hållet samtycka därtill; det förekom oss som vår Henriette med sitt utseende och sin goda uppfostran kunde göra anspråk på ett bättre parti än Georg Hayter, en vacker gosse, det är väl sant, som har mycket förstånd och talanger, och är på god väg att erhålla en lägenhet, men han har den ej ännu; och att så gifva bort en ung flicka åt den första karl, som hon älskar eller tror sig älska, dervid vore mycket att anmärka: hvad tänker ni derom, Fru Croft?”
Alice fann ett oväntadt intresse i detta samtal, som påminte henne om hennes kärlek, då lady Russel sade henne alldeles detsamma som fru Musgrove nu sagt; hon afvaktade med mycken hjertklappning fru Crofts svar, och kunde icke afhålla sig ifrån att kasta en blick på Wentworth: han höll pennan stilla och upplyfte sitt hufvud i den ställning som en, hvilken vill höra på; han vände det åt hennes sida, Alice hade tillfälle att emottaga en blick, som väckte hos henne minnet af den unga Fredrik. Fru Croft, till hvars omdöme man vädjade, gaf det tillkänna med sin vanliga uppriktighet.
”Nej, min bästa fru, sade hon, jag tänker sannerligen icke så: hvarföre förtro sitt barns sällhet åt slumpen, då man har tillfälle att förvissa sig om den? Och kan man väl för snart blifva lycklig? Jag har ofta med ledsnad tänkt på de år, då jag ej kände min man; efter hvad ni säger mig och hvad jag hört talas om er herr systerson, så kunde er Henriette ej göra ett bättre parti, få en man som gjorde sig lyckligare. När en ung person har gjort ett dåligt val, då är det rätt att man begagnar sin myndighet; men när detta val faller på en aktningsvärd, dygdig, artig karl, som enligt er utsago har den önskan och det tillfälle till befordran, behöfs väl då något mer? Kanske mycken förmögenhet och en titel? Gör det någon lycklig, om hjertat ej blifver hufvudsaken? Jag ser med nöje, Fru Musgrove, att ni tänker lika med mig, då ni gifvit edert samtycke till detta giftermål, och jag lyckönskar er dertill.”
”Ja , ja, sade fru Musgrove, jag har tagit allt detta i öfvervägande; jag har sagt till herr Musgrove: Min systerson dör af sorg, Henriette förlorar förståndet, således tycker jag att det är bäst att gifta dem tillsammans; han samtyckte dertill, omtalade då att förlofva dem, och att uppskjuta giftermålet till dess Georg fick ett pastorat; han ville under tiden låta honom resa, för att ingifva honom tålamod; men det har jag framför allt lagt mig emot; jag fördömer de långa förbindelser, som man på förhand ingått: huru anser ni det, fru Croft? Jag har alltid protesterat deremot för mina barn. Hvad händer? Man åtskiljes i endera af dem, och det är merendels mannen, som ledsnar, älskar kanske någon annan; och hvad blefve då af den stackars flickan, om hon förblifvit trogen? Nej, jag vill icke se min vackra Henriette blifva ett offer för en olycklig passion, och jag har sagt åt herr Musgrove, att det är bäst att sammanviga dem. Hennes syster gifter sig med kapten Bentick, tillade jag, vill ni att en af edra döttrar skall blifva lycklig och ej den andra? Han fann att jag hade rätt, och allt är nu anordnadt.”
”Så borde man alltid handla, sade fru Croft, och skulle få se många lyckliga: det tyckes för föräldrar, som åtta eller tio års frånvaro, oro, väntan är ett intet; de glömma alltför ofta att de varit unga; hvad mig beträffar, så förklarar jag, att om jag haft barn, hade jag hellre valt att gifta dem i ungdomen, äfven med ringa inkomst, då de kunde arbeta med förenade krafter att förmera den, än att se dem förspilla sin ungdomstid med förslager, felslagna förhoppningar, och slutligen gifta sig med någon rik person, som ej älskade dem.”
Alice hörde ej mer hvad som sades; en krampaktig frossa öfverföll henne; hennes hufvud och hennes hjerta var i den yttersta förvirring; hon hörde sin egen belägenhet afmålad med en öfverraskande sanning: ”Ack! tänkte hon, om min far och om lady Russel hade så tänkt, huru många år hade jag icke redan kunnat vara lycklig och nu blir jag det aldrig.” Som hon ej ville nedtynga sitt sinne med dessa idéer, steg hon opp och gick kapten Harvill till mötes, som gaf henne ett tecken att närma sig; han betraktade henne leende och med en liten rörelse på hufvudet, som tycktes gifva tillkänna att han ville säga henne något som intresserade henne: hans så enkla, vänskapliga sätt bekräftade denna bjudning. Hon gick då med honom till ett af fönstren, vid andra ändan af rummet; bordet, vid hvilket Wentworth skref, stod emellan dem, men närmare detta fönster än soffan, der de begge fruarne suto. De talade nu om Alice och hennes förtjenster, och voro äfven deruti fullkomligt ense. ”Jag ville att hon blef väl gift, sade fru Musgrove, som var i begrepp att gifta bort hela verlden: man säger att hon skall hafva sin kusin Elliot; känner ni honom?”
”Nej, svarade fru Croft kallt, men det är ej den man, som jag önskar henne.”
Vi låta dessa goda fruar prata med hvarandra och återvända till fönstret till denna älskvärda Alice och den förträfflige kapten Harvill. Han log ej mer: hans fysionomi hade återtagit sitt vanliga uttryck af känslofullhet och melankoli. ”Här vill jag visa er något, sade han i det han uppvecklade ett litet papper, som han höll i handen, och presenterade henne en miniatur-målning: känner ni igen denna person?”
”Ja visst, det är kapten Bentick.”
”Ja, det är han; och ni gissar åt hvem det är ämnadt? Men, tillade han med en rörd och sorglig stämma, det blef icke gjordt för Lovisa. Kommer ni ihåg, miss Elliot, vår promenad vid Lyme, den del ni tog i min olycklige väns djupa bedröfvelse? Jag sade er hvad som var orsaken till den, och, sådan jag föreställde mig den, sörjde jag öfver dess styrka och varaktighet; jag tänkte icke då, att han skulle på så kort tid blifva fullkomligt tröstad; men jag vill tala mer härom. Detta porträt är måladt i Cap; han träffade der en ung Tysk artist, och för att uppfylla ett löfte, som han hade gifvit min syster, lät han måla denna miniatur, som han sjelf förde hem åt den, som ej mer existerade, och lemnade det åt mig. Nu begär han det åter, och anförtror mig att låta infatta det, för att erbjuda det åt den, som efterträder min syster. Är det väl till mig, som en sådan kommission borde anförtros, till mig som ännu gråter denna älskade syster? Men till hvilken skulle han adressera sig? Och bevisar han ej derigenom, att han tror min vänskap för honom är redbarare än hans kärlek? Den goda Wentworth skrifver till London i detta ändamål.” Han sänkte sin röst, och han tillade under synbar förlägenhet: ”Stackars Fanny! hon hade icke så snart förgätit honom!”
”Visst icke, svarade Alice med känsla, det kan jag lättligen tro.”
”Lättsinnigheten låg ej i hennes natur, invände Harvill, hon tillbad honom, och räknade på hans beständighet som på sin egen.”
”Lättsinnigheten, sade Alice, är aldrig naturlig hos en qvinna som verkligen älskar.”
”Harvill log, och sade: ”Åberopar ni beständigheten som en rättighet för edert kön?”
Hon smålog äfven, men svarade ståndaktigt: ”Ja, utan all tvifvel; det, som en gång varit oss kärt, glömma vi ej så lätt som ni; kanske är det hos oss snarare en följd af våra pligter, af vår uppfostran än en förtjenst: vi kunne ej genom egen kraft glömma våra känslor, de äro införlifvade med oss, de upptaga vårt minne, och bemäktiga sig helt och hållet vårt hjerta, då karlarne deremot äro tvungna att förströ sig. Eder kallelse, edra affärer öfverväldiga eder; ni ser andra föremål; och verlden och beständiga sysselsättningar hafva snart utplånadt det första intrycket.”
”Jag medger, svarade Harvill, att de karlar, som lefva i stora verldens förströelser, hafva mer tillfälle till obeständighet; ehuru jag icke tror att denna regel är allmän; känslor finnas, som så kraftigt intrycka sig i hjertat, att hvarken tiden, frånvarelsen eller verldsbullret kunna utplåna dem.”
Alice förmådde ej återhålla en djup suck. Harvill fortfor: ”Bentick kunde icke förebara som ursäkt sitt stånds eller verldens förströelser; freden hade satt honom i overksamhet vid den tidpunkt, då han förlorade min syster, och sedermera har han alltid lefvat med oss i vår lilla familjkrets.”
”Det är sant, ganska sant, svarade Alice, jag kom ej ihåg det; men just det gifver styrka åt hvad jag sagt: ostadighet och glömska ligger otvifvelaktigt i karlarnes natur; det behöfves något mer för dem än minnet, för att lifva och uppfylla deras lefnad. Fanny var ej mer — ett annat föremål framställde sig och intog det förras ställe. Bentick är ej brottsligare än hvarje annan karl skulle hafva varit: glömskan, flyktigheten, höra till edert köns natur.”
”Jag nekar bestämdt dertill, sade Harvill: jag medger er aldrig, att det är lättare för karlarne än för qvinnorna, att vara obeständige och att glömma dem de älska eller hafva älskat; ty man får ej förblanda den sanna kärleken med infall, behagsjuka, som råder lika hos begge könen, och som omvexla med hvarandra; men hvad kärleken beträffar bekänner jag att jag tror motsatsen, att den är lifligare och beständigare hos karlarne än hos qvinnorna; jag tror att det finnes ett förhållande, en likhet emellan den yttre och inre lifskraften, och att vår fysiska natur är starkare än eder; likaledes förhåller det sig med våra känslor, som utan att försvagas bära motgången och olyckan, som vi bära ovädret och stormen.”
”Edra känslor kunna verkligen vara starkare, häftigare, invände Alice, men våra äro ömmare och följaktligen varaktigare. Eken störtas omkull af stormen, och det svaga röret viker sig undan och afbrytes aldrig. Karlarne hafva starkare kroppsbyggnad än qvinnorna, men hafva så lång lefnadstid som de, hvilket riktigt förklarar hvad jag ville säga om arten af deras tillgifvenhet: jag går än längre; det vore alltför hårdt för eder om det förhöll sig annorlunda; i eder verksamhet hafven J nog svårigheteter, försakelser och faror, för att vidmakthålla eder varelse; J ären alltid öfverhopade af arbeten, blottställde för tusende faror; J lemnen edert hus, edert land, edra vänner; hvarken eder tid, eder helsa, eller eder lifstid, tillhörer eder; J voren också alltför olycklige, om med så många mödor och lidanden, J äfven förenade qvinnans känslofullhet, och de bekymmer som den tillskyndar henne.”
”Vi komma aldrig öfverens i denna punkt, sade Harvill; men jag tror att jag känner . . . .” Ett sakta buller drog deras uppmärksamhet åt den sidan, der kapten Wentworth satt, som ända hittills setat mycket stilla; pennan hade fallit ner, han sköt litet på bordet, för att taga upp den. Alice blef förskräckt öfver att se honom sitta dem närmare än hon trodde; Hon misstänkte att ett ögonblicks tankspriddhet varit orsaken att han fällt pennan. Utan tvifvel hade Wentworth velat höra på dem; men de talade blott halfhögt, och afståndet var äfven nog långt, för att låta henne hoppas att han ingenting hade hört. Han tog upp sin penna och satte sig åter att skrifva.
”Har du slutat ditt bref?” sade kapten Harvill skrattande. — ”Icke ännu, svarade Wentworth, men jag har endast några rader qvar; jag begär blott fem minuter.”
”Nyttja din bekvämlighet, sade Harvill skrattande och visade på Alice; jag väntar nog, jag är i ett farvatten, der jag har allt efter önskan, och jag är ej angelägen att lyfta ankar; gif mig signal till afresan det sednaste som är möjligt, men då lyder jag dig. Jag ville öfvertyga er, bästa miss Elliot, sade han, i det han åter vände sig till henne, och sänkte rösten, att vi aldrig blifva ense i afseende på det ena eller andra könets lättsinnighet; hvar och en bör försvara sitt; men tillåt mig endast väcka eder uppmärksamhet derpå, att alla författares skrifter, alla epigrammer äro emot eder. Om jag hade ett så godt minne som Bentick, så kunde jag anföra femtio exempel derpå; jag tror att jag aldrig öppnat någon bok, der jag icke strax sett någon satir emot qvinnan och hennes lättsinnighet: visor, ordspråk, allt handlar om henne, anklagar henne. Ni skall kanske svara mig, att allt detta är skrifvit af karlar; det är ett så mycket starkare bevis emot edert kön: just derföre, att de lidit af eder obeständighet, hämnas de med att utsprida den.”
”Nej, nej, utropade Alice; det onda, det dåliga bevisar ingenting emot andra, det drabbar smädaren sjelf. Visserligen finnes ingen regel utan undantag och jag vill ej påstå att det icke ges qvinnor, som följt edert exempel, men endast att ostadigheten är naturligare hos karlar än hos qvinnor: naturen har så velat det. Karlarne hafva många företräden, då de skrifva om sig sjelfve; de smäda den arma qvinnan; de våga säga allt, och qvinnan törs ej svara; det är henne förbjudit att anfalla — att försvara sig inför Publikens domstol: den qvinna, som hade nog djerfhet att täfla med dem, skulle blott derigenom förtjena beskyllningen: dessutom hafva karlarne, i synnerhet de, som äro författare, fått en uppfostran, som erbjuder dem medel att öfvertyga om det som de uppfinna och som de utgifva för sanningar: huru många villomeningar hafva icke blifvit fortplantade genom sådane författare! Nej, jag medgifver icke, att det som utgifves från trycket är ett bevis emot oss.”
”Alice, svarade kapten Harvill, jag går in på att icke sätta tro till de skrifter, som smäda qvinnan, men hvilket bevis skola vi då erhålla?”
”Ej något; det är en skiljaktighet i tänkesätt, som ej tillåter något bevis. Utan tvifvel hafve vi begge en liten förkärlek till det kön vi tillhöre; hvar och en af oss skulle, som bevis för det man antager, kunna anföra några drag af beständighet eller otrohet, som man varit vittne till; men utom det att enskildta händelser ingenting bevisa i det allmänna, så är det ganska sannolikt, att de bevis som mest frapperat oss, äro just sådana man ej kan framdraga utan att förråda ett förtroende, eller uppenbara det man borde dölja: således, min bästa kapten, blir hvar och en af oss vid sin sats, då vi icke kunna ömsesidigt öfvertyga hvarandra.”
”Ack! utropade han med ett uttryck af den lifligaste känsla, jag skulle vara öfvertygad att leda eder till mitt tänkesätt, om jag kunde göra det begripligt för eder, hvad en sjöman lider när signalen till afresan är gifven, då han kastar den sista blicken på sin hustru och sina barn; när han står på däck af det fartyg, som skall aflägsna honom ifrån allt hvad han älskar, och med ögat följer den båt i hvilken han skickar dem tillbaka, då han slutligen ser den försvinna ur ögonsigte, och säger till sig sjelf i hjertats förskräckliga ångest: Gud vet om vi någonsin återse hvarandra! Om jag kunde beskrifva för eder rågan af hans sällhet, då han är nära att återse dem! Han räknar då otålig hvarje minut som åtskiljer dem. Tvungen att någon gång löpa in i en annan hamn än der han lemnade dem, räknar han efter hvilken dag det är möjligt att de komma och möta honom; och då han ser dem nalkas, liksom himmelen hade gifvit dem vingar, innan han ännu hoppades att träffa dem åter; nej, miss Alice, ingen qvinna i verlden kan känna hvad en man, en far erfar i ett sådant ögonblick: alla de älskade varelser, från hvilka han varit skiljd, äro honom på en gång återgifna. Ack! hvarföre kan jag ej göra det begripligt för eder, hvad en karl kan göra och uthärda af kärlek till dessa varelser, som äro införlifvade med hans eget jag! Ni skulle då se, miss Alice, att de kunna älska likaså mycket och ändå mer än qvinnan: jag talar här endast om sådane karlar som hafva ett ömt hjerta.” (Då han sade detta, tecknade han med rörelse till sitt eget).
Alice var äfven ganska rörd; tårar fuktade hennes ögon; denna tafla af en öm maka och far, så lifligt framställd, genomträngde hennes själ. Sådan skulle Wentworth vara, tänkte hon, men aldrig skulle vi blifvit åtskiljde; liksom hans syster, skulle jag delat min mans faror. ”Ack! utropade hon slutligen, om alla karlar liknade er, hvad qvinnorna skulle vara lyckliga och beständiga! Himlen bevare mig ifrån att tvifla på den verkliga ömheten, på värman af edra känslor, och att förmoda att en sann och trogen tillgifvenhet endast finnes hos qvinnan! Ja, jag tror att de karlar, som äga ett sådant hjerta som ni beskrifver, äro mäktige till allt stort och skönt i lifvet; jag tror dem hafva lika förmåga i afseende på allt, hvilket fordrar kraft och mod, som att känna det husliga lifvets njutningar, så länge den qvinnan de älska lefver och endast lefver för dem. Ack! det företräde jag åberopar for mitt kön, är visserligen icke afundsvärdt; det består uti att ännu älska, att alltid älska när dess existence eller hoppet försvunnit, när den . . .” Hon kunde icke fullfölja, orden dogo på hennes läppar; hennes hjerta försmäktade och hennes bröst ville brista.
”Ni är en förträfflig qvinna! utropade den gode Harvill i det han lade sin hand på Alices arm, lycklig den, som kan förtjena ett sådant hjerta som edert! Jag vill ej längre oroa er med ett sådant samtal. När jag tänker på Bentick, så har jag ingenting att säga till försvar för karlarnes beständighet, och då jag ser er och hör er tala, så höjes min aktning för qvinnan. Men medgif åtminstone att karlarne äro pålitlige vänner. Se på Wentworth: med hvilket nit behandlar han icke den kommission jag gifvit honom! Skulle man ej kunna säga, att det gäller den vigtigaste sak för honom sjelf? jag kan ej förstå att det behöfves så många förklaringar, för att få ett porträtt infattadt.”
Alice svarade ej härpå, i detta ögonblick tänkte hon, att det kanske var ännu hårdare att gifva denna kommission åt Wentworth än åt Fannys bror, och att den tid han använde att skrifva, bevisade huru det kostade på honom. Om hon hade varit allena med kapten Harvill, hade hon ej tvekat att säga honom detta, men så nära Wentworth, i samma rum, det var omöjligt; hon var således tyst. Man skulle kunna säga att kapten Harvill gissade hvad hon tänkte; han närmade sig till henne, sänkte rösten så att han ej kunde höras af någon annan än henne, och sade leende: ”Jag skall ännu påminna er om Lyme: ingen af oss trodde då, att det skulle anförtros Wentworth att lemna Lovisa Musgrove någon annans porträt än sitt eget; Nå väl! vi irrade oss alla. Det dröjde ej länge innan jag såg, att denna förmenta kärlek blott fanns i deras tankar och ej i deras hjertan. Marken vid Cobb var för dem en probersten: tänker ni icke detsamma, miss Elliot?” Hon blef förskonad från att svara.
Fru Croft steg just nu in, för att säga sällskapet farväl; hon nalkades Alice, som förekom henne och gick fram. Efter den ömsesidiga afskedstagningen, sade hon till sin bror, som förseglade sitt bref: ”Jag lemnar dig här, Fredrik, jag går hem, och du har en överenskommelse med din vän. I afton få vi alla det nöjet att träffas på thé hos eder syster, tillade hon vändande sig till Alice; man lemnade oss korten dertill i går, och jag har fått veta att Fredrik också har ett. Har du antagit bjudningen, min vän?”
”Ja, min syster; jag ville göra dig sällskap, men Harvill och jag komma snart efter. Är du färdig, Harvill, så är jag det äfven om en minut; jag vet att du ej illa tager detta uppehåll.”
Fru Croft reste, och sedan Wentworth med mycken ifver hade försegladt sitt bref, utropade han: ”Jag är färdig.” I hans sätt låg något brådskande och han syntes upprörd, Alice visste icke huru hon skulle uttyda det, han tycktes vara ganska otålig att få komma derifrån. Af kapten Harvill fick hon den vänskapligaste afskedshelsning, och af honom aldrig ett ord, ej en blick; han hade gått ur rummet utan att visa henne den ringaste uppmärksamhet. Han skyndade så, att han glömde sina handskar och sin näsduk på bordet der han skrifvit. Alice såg det, stadnade ett ögonblick, tog upp en af handskarne som fallit ner, och lade den åter på bordet, då det hördes någon komma. Dörren öppnades, det var Wentworth som återkom. Han ursäktade sig, sade att han glömt sina handskar, och, då han närmade sig bordet och vände ryggen till fru Musgrove, drog han fram ett oförsegladt bref, som låg under ett blad läskpapper, och lade det framför Alice utan att säga ett enda ord; men den blick han fästade på henne, utmärkte att hon borde läsa det; slutligen tog han sina handskar och sin näsduk, stoppade dem i fickan, och var ur rummet nästan innan fru Musgrove hade sett honom komma in. Allt detta var ett ögonblicks verk. Den revolution, som detta ögonblick åstadkom hos Alice, var öfver all beskrifning; man såg tydligt, att brefvet med utanskriften till miss Alice Elliot, var det han nyss skrifvit, och som han med en sådan ifver ihoplagt. Då hon trodde, att han endast var sysselsatt med sin väns kommission, var det henne som han egnade sina tankar. Af detta brefs innehåll, som hon höll i sina darrande händer utan att våga öppna det, berodde hela hennes lefnads eviga väl eller ve; allt är möjligt, allt är ovisst. Hon kastade en blick på fru Musgrove, som hon såg vara nog sysselsatt med några små anordningar, för att lemna henne tid att läsa det; hon satte sig på den stol han sutit, lutad emot samma bord, vid hvilket han nyss skrifvit till henne detta bref, som hon så gerna genomsåg och slutligen läste. Här meddela vi dess innehåll:
”Jag kan ej längre vara en tyst åhörare, och jag har ej någon annan utväg att tala eder till; ni måste ännu läsa i detta hjerta, som var öppet för er, der ni endast fann er bild och min kärlek; ni finner dem der ännu, och detta hjerta är alltid detsamma. Ni störer min själs lugn, Alice, med edert yttrande till Harvill. Ack! om det vore sant, om, då ni talar om qvinnans beständighet, ni tänkte på er sjelf! Jag vill skrifva, jag vill höra på er, och jag sväfvar emellan fruktan och hopp. Säg mig att det ej är för sent, att jag kan återvinna den skatt som rycktes ifrån mig; att dessa dyrbara känslor icke för alltid äro försvunna: när jag återfinner samma anletsdrag för evigt intryckta i min själ, denna röst som så ljuft inträngde, dessa så ädla, rena känslor, skulle väl hjertat ensamt vara förändradt? Jag trodde det några ögonblick, och jag var mycket olycklig! Men en stråle af hopp tändes åter i min själ, älskade Alice; jag öfverlemnar mig ännu åt er med ett hjerta, som mera än någonsin tillhör er, som ni för åtta år sedan, nästan alldeles förkrossade, men det jag ej kunnat skilja ifrån eder. Ack! huru vågar ni att så kraftigt tala emot karlarnes beständighet? Jag är ett bevis på eder orättvisa; oaktadt min fortfarande önskan att glömma er, har jag ej kunnat göra det, och jag har aldrig älskat någon annan än er. Jag har varit orättvis, högmodig, kanske äfven hämdgirig, men aldrig obeständig! Vid Upercross ville jag hämna mig öfver edert vägrande, öfver eder köld, och jag förmådde blott att älska er ännu mer, utan någon förhoppning att vidare kunna behaga er; jag har ej en gång velat bjuda till det; ännu ett nej . . . Alice, betänk det väl! Det första aflägsnade mig för åtta år, det andra skulle göra det för alltid. Har ni ej sett att jag endast för er skull kommit till Bath? Har ni ej förstått mina önskningar? Bedrag dem icke, jag besvär er derom! Jag skulle icke hafva afvaktat dessa tio dagar, utan att helt och hållet erbjuda eder mitt hjerta, om jag hade läst i edert som jag nu tycker mig läsa deruti, som ni läser i mitt. Jag kan knappt skrifva . . . . I hvarje ögonblick hör jag ord, som både förkrossa och förtjusa mig . . . Ni sänker rösten, men jag urskiljer hvarje ord af denna älskade och så väl kända röst: en annan skulle kanske icke höra er; men jag! Var det icke så, som ni talade till eder lycklige Wentworth, då ni sade att ni alltid skulle älska honom? Ni har sagt — och känt det! . . . Ni skall ännu säga, ännu känna det. Redan gör ni mig rättvisa, då ni tror att en verklig tillgifvenhet och beständighet är möjlig hos karlarne; tro då på den rena, sanna och oföränderliga tillgifvenheten hos eder Fredrik Wentworth.”
P. S. ”Jag måste gå, oviss om mitt öde, icke en gång säker om ni hittar på detta bref; men jag skall snart återkomma, och jag lemnar er icke förr än jag erhållit ett ord eller en blick: det skall vara nog för att stadga mitt beslut, om jag skall gå till eder far i afton eller aflägsna mig för alltid.”