Kalevala/Sång 26
| ← Sång 25. |
|
Sång 27. → |
TJUGUSJÄTTE SÅNGEN.
Ahti bodde på en holme,
Vid en bukt av Kaukoniemi,
Plöjde där uppå sin åker,
Drog uppå sitt plogland fåror.
Goda öron hade Ahti,
En ovanligt säker hörsel;
Hörde då från byn ett buller,
Bortom sjöarna ett skrammel,
Hovslag från den hala isen,
10. Slädars slamrande på tallmon.
I hans håg då väcks en aning,
I hans hjärna föds en tanke:
Bröllop firar man i Pohja,
Håller gästabud i lönndom!
Vred sin mun, sitt huvud svängde
Och sitt svarta hår han slängde,
Blodet flydde från hans anlet,
Jagades ifrån hans kinder;
Strax han lämnade sin plöjning,
20. Avbröt fåran mitt på fältet,
Och till häst han steg från marken,
Styrde hemåt nu sin kosa
Till sin kära, goda moder,
Till den ålderstignas boning.
Sade, då han hemmet hunnit,
Yttrade, då dit han anlänt:
»Du min gamla, goda moder,
Hämta mat så fort som möjligt,
Så den hungrig är, får äta,
30. Så den lystne kan sig mätta;
Elda bastun med detsamma,
Värm ett bad med största snabbhet,
Så att mannen får sig tvätta,
Hjältars prydnad kan sig skölja!»
Det var Lemminkäinens moder:
Mat hon frambar ofördröjligt
Till den hungriges förplägning,
Till den lystne mannens mättnad,
Under det ett bad bereddes,
40. Medan bastun ombesörjdes.
Nu den muntre Lemminkäinen
Gör i största hast sin måltid,
Går med samma fart i bastun,
Träder i sitt värmda badrum;
Finken tvår sig nu där inne,
Gårdens snösparv där sig badar
Tills hans huvud linet liknar,
Tills hans hals av vithet glänser.
Från sitt bad han kom i stugan,
50. Yttrade ett ord och sade:
»O min gamla, goda moder,
Gå i boden nu på backen,
Hämta mina skönsta kläder,
Bringa mig en dräkt som duger,
Som jag kunde på mig draga,
Som mig lända kan till prydnad!»
Modern skyndar då att spörja,
Frågar honom då, den gamla:
»Vart, min son, vill du bege dig?
60. Går du ut att lodjur fånga,
Eller kanske ut på älgjakt,
Eller ock på ekorrskytte?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
»O min moder, som mig fostrat!
Ej jag går att lodjur fånga,
Ämnar ej mig ut på älgjakt,
Ej på ekorrskytte heller;
Jag till Pohja far på bröllop,
70. Till den fest som hemligt firas.
Hämta mina skönsta kläder,
Bringa mig en dräkt som duger,
Att i den jag får mig svänga,
Bära den vid bröllopsfesten!»
Modern då sin son förmanar,
Hustrun ber sin make dröja,
Tvenne kvinnor honom varna,
Trenne Luonnottaret bedja
Lemminkäinen att ej fara
80. Till det goda Pohjas bröllop.
Så till sonen modern talar,
Till sitt barn den gamla säger:
»Gå ej, du min egen gosse,
Du min gosse, du min Kauko,
Till det bröllopet i Pohja,
Till det stora dryckeslaget,
Ty du är ju icke bjuden,
Och ej torde där du saknas!»
Men den muntre Lemminkäinen
90. Yttrar då ett ord och säger:
»Bjuden kommer endast stackarn,
Utan kallelse den gode;
Här jag har en evig bjudning,
Äger en beständig maning
I min eldigt skarpa klinga,
I mitt svärd, som blixtar ljungar!»
Lemminkäinens gamla moder
Fortfar dock att varna honom:
»O min son, du må ej fara
100. Bort till Pohja-gästabudet!
Vägen dit är rik på under,
Färden full av farligheter,
Värst dock äro trenne faror,
Som åt hjältar döden bringa.»
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
»Överallt se kvinnor döden,
Spana faror allestädes,
Dem ej någon hjälte fruktar,
110. Icke synnerligen aktar;
Men likväl och det oaktat:
Säg, på det jag må förnimma,
Nämn av farorna den första,
Nämn den första, nämn den sista!»
Sade Lemminkäinens moder,
Yttrade den gamla kvinnan:
»Sanningsenligt dem jag nämner,
Icke så som du dem önskar.
Nämna vill jag första faran,
120. Denna fara är den första:
När ett stycke väg du vandrat,
Ändat första dagens resa,
Möter dig en älv i lågor
Tvärt på vägen, där du färdas;
Mitt i älven är en eldfors,
Mitt i den en glödhet klippa,
Högst på den en kam av lågor,
Och på denna kam en eldörn.
Natten om han slipar näbben,
130. Vässer klorna hela dagen
Mot den främling, som sig närmar,
Mot den vandrare, som nalkas.»
Sade ystre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Kvinnors död är denna fara,
Icke någon hjältes bane!
Råd mot detta nog jag finner,
Hittar lätt ett lämpligt medel:
Fram en häst av al jag trollar,
140. Kväder fram en alträdshjälte,
Som förbi min sida skrider,
Färdas fram uti mitt ställe;
Själv liksom en and jag dyker,
Sänker mig liksom en alla
Undan örnens klor, den starkes,
Undan fågelns vassa naglar.
O min moder, som mig burit,
Nämn för mig den andra faran!»
Sade Lemminkäinens moder:
150. »Denna fara är den andra:
När ett stycke väg du vandrat,
Ändat andra dagens resa,
Möter dig ett svalg i lågor,
Som sig sträcker över vägen
Gränslöst fjärran ut mot öster
Och emot nordväst oändligt,
Fullt av heta kullerstenar,
Hällar, som av hetta glöda.
Hundra män ditin ha’ råkat,
160. Tusende förgätts i svalget,
Hundra män med svärd vid sidan,
Tusen hästar, järnbeklädda.»
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
»Detta kan en man ej döda,
Kan ej bli en hjältes bane!
Råd mot detta nog jag finner,
Vet ett råd och minns ett medel:
Jag av snö en kämpe kväder,
170. Skapar fram en man ur drivan,
Honom störtar jag i lågan,
Driver honom in i elden,
Att uti den heta bastun
Med en kopparkvast sig bada.
Själv jag drager mig åt sidan,
Tränger mig igenom elden,
Utan att jag skägget sveder,
Eller minsta hårstrå bränner;
O min moder, som mig burit,
180. Nämn mig nu den sista faran!»
Lemminkäinens moder svarar:
»Detta är den tredje faran:
När du än ett stycke vandrat,
Kommit med ännu en dagsfärd
Fram till Pohja-portens ingång,
Till det allra trängsta stället,
Skall en varg uppå dig rusa
Och en björn med honom följa,
Tätt vid Pohja-portens ingång,
190. Just där vägen är som smalast.
Hundra män de redan slukat,
Bragt om livet tusen kämpar;
Skulle dig då ej de sluka,
Ej en värnlös man förgöra?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den vackre Kauko:
»Fåret må som färskt bli slukat,
Levande i stycken slitas,
Ej en man, om än så dålig,
200. Ej, hur klen som helst, en hjälte!
Jag på mannavis är gjordad,
Tillspänd medelst karlahäktor,
I en hjältes spännen sluten,
Lär väl då så lätt ej råka
Uti Untamo-ulvars käftar,
In i gap av vilda odjur!
»Råd mot vargen nog jag finner,
Vet mot björnen ock en utväg:
Vargen kväder jag i betsel,
210. Björnen uti fasta bojor,
Eller krossar dem till agnar,
Sållar dem till fina smulor,
Så jag reder mig ifrån dem,
Hinner målet för min resa.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Målet därmed ej du hunnit!
På den väg du dittills vandrat
Finnas redan dessa under,
Dessa trenne grymma fasor,
220. Dessa tre fördärv för hjältar,
Men till själva stället kommen,
Finner du de värsta undren.
När ett stycke väg du vandrat,
Uppnått gården uti Pohja,
Möter du av järn en gärdsgård,
Ett av stål hophamrat stängsel,
Som från jorden når till himlen
Och från himmelen till jorden;
Spjut det har till gärdsgårdsstörar
230. Och till gärdsel etterormar,
Som med äspingar man hopfäst
Och med ödlor sammanknutit;
Svansarna man lämnat lösa,
Låtit fritt vart huvud hänga,
Gapen obehindrat väsa,
Skallarna sig utåt svänga.
»Andra kräk på marken kräla,
Etterormar uti rader,
Som med utsträckt tunga väsa,
240. Slingra fram med svansen nedåt;
En, mer gräslig än de andra,
Ligger utsträckt tvärt för porten,
Längre än ett stugutimmer,
Tjockare än skjulets stolpe,
Väser högt med framsträckt tunga,
Gapar med det öppna svalget
Icke alls mot någon annan,
Än mot dig, min arme gosse!»
Sade muntre Lemminkäinen,
250. Talte vackre Kaukomieli:
»Det är blott en barnafara,
Icke någon hjältes bane!
Jag kan eldens kraft besvärja,
Kan betvinga vilda lågor,
Även ormar kan jag kväsa,
Undanmana leda kräldjur;
Ganska nyss, i går på dagen,
Har jag plöjt en huggormsåker,
Vänt ett fält, av ormar uppfyllt,
260. Med fullkomligt bara händer;
Äspingar jag tog i handen,
Ormar mellan mina fingrar,
Tiotals av dem jag dräpte,
Säkert hundra svarta ormar;
Ormblod har jag än på nageln,
Fett av äspingar på handen.
Därför torde jag ej bliva,
Lär ej lätteligen varda
Tagen av en orm som munsbit,
270. Slukad av det stora kräket.
Själv jag krama vill de lede,
Krossar dessa kräk för alltid,
Kväder alla ormar fjärran,
Driver äspingarna undan,
Stiger in från Pohjas gårdsplan,
Träder in i själva stugan.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Träd dock ej, min gode gosse,
In i Pohjagårdens stuga,
280. Inom Sariolas väggar!
Svärd i bältet bära männen,
Vapen alla gårdens kämpar,
Rusiga de äro alla,
Vilda av för mycken drickning,
Och de kväda dig, du arme,
Mot din egen skarpa klinga;
Bättre män med sång besegrats,
Större hjältar övervunnits!»
Sade muntre Lemminkäinen,
290. Talte vackre Kaukomieli:
»Ren förut jag dvalts och vistats
Uti Pohjagårdens stugor;
Mig kan ej en lapp besvärja,
Ej en Turja-son betvinga;
Själv jag lappen lätt besegrar,
Mäktar nog med Turja-sonen;
Jag med sång hans skuldra klyver,
Genomborrar mannens käkar,
Sjunger skjortans krage sönder,
300. Sliter upp hans bröstbetäckning.»
Sade Lemminkäinens moder:
»O du arme olycksgosse!
Än om forna dar du talar,
Skryter med din förra ditfärd:
Ja, förut du dvalts och vistats
Uti Pohjagårdens stugor,
Simmat genom varje insjö,
Genom sund, likt tungor smala,
Flutit ner med dån i forsar,
310. Skymtat fram i strömmars virvlar,
Prövat alla Tuonis älvar,
Mätt i Manala dess floder;
Där ännu i dag du låge,
Om din arma mor ej funnits.
»Lägg på minnet vad jag säger:
När du Pohjas stugor uppnått,
Ser du backen full av störar,
Gården full av idel stolpar,
På envar ett mannahuvud;
320. Blott en enda stör är ledig,
Och för att dess spets betäcka
Skall man hugga av ditt huvud.»
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
»Uslingar må därpå akta,
Svaga stackare må frukta
Fem, ja sex års långa fejder,
Strider, som i sju år vara!
Ringa aktar dem en hjälte,
330. Ej för dem han giver vika.
Bär då fram min pansarskjorta,
Bringa mig min gamla rustning,
Själv min faders svärd jag hämtar,
Letar fram min ärvda klinga;
Länge ren hon dvalts i kölden,
Legat länge i det dolda,
Gjutit tårar där beständigt,
Saknat den som henne burit
Fram han fick sin pansarskjorta,
340. Fick sin forna krigarrustning,
Fattade sin faders slagsvärd,
Tog den gamle stridskamraten,
Stötte spetsen ned mot golvet,
Drev dess udd uti en tilja;
Svärdet i hans hand sig böjde,
Liksom häggens topp i skogen,
Eller som den unga enen;
Sade då den muntre Kauko:
»Knappast finnes väl i Pohja,
350. Inom Sariolas väggar
Den som detta svärd vill pröva,
Denna klingas egg försöka!»
Bågen ryckte han från väggen,
Från en knagg sitt starka armborst,
Hov sin röst och tog till orda,
Yttrade och sade detta:
»Den vill jag en man benämna,
Den en verklig hjälte kalla,
Som kan draga upp min båge,
360. Som dess krökta stål kan spänna,
Borta där i Pohjas pörten,
Sariolas timmerstugor!»
Därpå muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Drog uppå sig pansarskjortan,
Klädde sig i krigarrustning,
Till sin träl han därvid sade,
Yttrade och tog till orda:
»Hör mig nu, min träl, du köpte,
370. Slav, som jag för pengar vunnit!
Gör i ordning nu min stridshingst,
Spänn min springare i redet,
Att jag resa kan på bröllop,
Bort till Lempo-folkets högtid!»
Trälen, hörsam, undergiven,
Skyndar genast ut på gården,
Spänner springaren i redet,
Röda fålen för en släde,
Yttrar sedan, återkommen:
380. »Nu jag har mitt värv förrättat,
Gjort din unga hingst i ordning,
Spänt din vackra häst i redet!»
För den muntre Lemminkäinen
Börjar det till avfärd stunda:
En hand manar, en hand hejdar,
Och hans fingersenor värka;
Ut han reser, som han ämnat,
Reser verkligt, rädes icke.
Men sin son förmanar modern,
390. Så sitt barn den gamla varnar,
Stående i dörrn, vid sparren,
Invid kittelns plats i stugan:
»Du min ende, käre gosse,
Du mitt eget barn, min trygghet!
Om i dryckeslag du kommer,
Och var helst du än må vara,
Drick allenast halva stopet,
Töm din kanna blott till hälften,
Giv åt någon annan resten,
400. Sämre delen åt en sämre,
Ty i kannan kräla maskar,
Ormar ligga på dess botten!»
Än förmanar hon sin gosse,
Varnar honom eftertryckligt
Vid den sista åkerns ända,
Vid det mest avlägsna ledet:
»Om i dryckeslag du kommer,
Och varhelst du ock må vara,
Intag endast halva sätet,
410. Stig med halva steg allenast,
Men den andra sämre hälften
Må du lämna ät en sämre,
Ty så kan en karl du bliva,
Träda fram som verklig hjälte,
Välberedd att hålla provet,
Att din avsikt genomdriva
I ett lag av tappre kämpar,
I ett modigt mannasamkväm!»
Därpå reste Lemminkäinen
420. Med sin fåle spänd för släden,
Gav sin häst ett slag med piskan,
Smällde till med pärlesnärten;
Hingsten började att springa,
Travarn lopp framåt med lätthet.
När en liten tid han färdats,
Åkt framåt en stund med snabbhet,
Säg på vägen han en orrskock;
Orrarna till flykten togo,
Fågelsvärmen flydde hastigt
430. Undan för den snabba springarn.
Kvar de lämnat några fjädrar,
Nägra smärre dun på vägen;
Dessa upptog Lemminkäinen,
Gömde dem uti sin ficka;
Ingen vet vad allt kan hända,
Vad som tima kan på resan;
Allt behövas kan i gården,
Kan i nödfall än begagnas.
Icke långt han färdats hade,
440. Åkt ett litet stycke endast,
Då hans fåle plötsligt gnäggar,
Stannar tvärt och spetsar öron.
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
Fram han böjer sig ur släden,
Reser sig och blickar kring sig:
Och så är det, som hans moder,
Som den gamla nyss försäkrat,
Ty en älv av lågor svallar
450. Tvärt framför hans häst på vägen,
Och i älven är en eldfors,
Mitt i den en glödhet klippa,
Högst på den en kam av lågor,
Och på denna kam en eldörn;
Örnens gap av lågor sjuder,
Flammor fräsa fram ur svalget
Och av glöd hans fjädrar spraka,
Strö omkring sig röda gnistor.
Kauko varsnar han på avstånd,
460. Lemminkäinen ren på långt håll:
»Vart skall Kauko sig begiva,
Vart vill Lempi-sonen styra?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den vackre Kauko:
»Jag till Pohja styr på bröllop,
Till dess lönnligt hållna gillen;
Därför, drag dig du åt sidan,
Flytta dig en smula undan,
Lämna väg för vandringsmannen,
470. Främst likväl för Lemminkäinen,
Att han kan förbi dig styra,
Färdas fritt på sidan om dig!»
Örnen dessa ord då svarar,
Väser fram dem ur sitt eldgap:
»Väg jag lämna vill åt vandrarn,
Främst likväl åt Lemminkäinen,
Att sig i mitt gap förfoga,
In i denna strupe styra;
Därigenom leder vägen,
480. Den du gärna kan få vandra
Bort till långa bröllopsfester,
Till evinnerliga gillen!»
Rädd är icke Lemminkäinen,
Blir ej mycket brydd av detta,
Börjar leta i sin ficka,
I sin lilla läderväska;
Ut han tager orrens fjädrar,
Gnider fjädrarna till smulor
Mellan sina bägge händer,
490. Sina tio fingrars fogning;
Därav bliver då en orrskock,
Föds en flock av tjäderhonor,
Som i örnens mun han jagar,
In i gapet på den glupske,
In i svalget, fullt av lågor,
I den grymma fågelns käftar;
Så han härifrån sig redde,
Undkom så den första dagen.
Och han slog sin häst med piskan,
500. Gav ett slag med pärlesnärten,
Framåt lopp i sträck hans fåle,
Hingsten satte av med snabbhet.
När han rest ett litet stycke,
Åkt helt obetydligt framåt,
Stannar hingsten skygg helt plötsligt,
Spritter fålen till och lyssnar.
Upp ur släden han sig höjer,
Ut han sträcker sig att skåda:
Och så är det som den gamla,
510. Som hans egen mor förutsagt:
Framför honom är ett eldsvalg,
Som sig sträcker över vägen
Gränslöst fjärran ut mot öster
Och emot nordväst oändligt,
Fullt av heta kullerstenar,
Hällar, som av hetta glöda.
Lemminkäinen rädes icke,
Sänder upp en bön till Ukko:
»O du Ukko, högst bland gudar,
520. Fader uti himlens rymder!
Höj ifrån nordväst en molnvägg,
Sänd en annan upp från väster,
Låt en tredje gro i öster,
Upp ifrån nordost sig lyfta;
Stöt tillhopa molnens kanter,
Hopslå rand mot rand med dunder,
Låt en stavshög snö sig sänka,
Till ett spjutskafts djup sig breda
Över dessa heta stenar,
530. Dessa glöduppfyllda hällar!»
Ukko, högst bland alla gudar,
Gamle fadern uti himlen,
Höjde från nordväst en molnvägg,
Hov en annan upp från väster,
Lät en tredje gro i öster,
Upp ifrån nordost sig lyfta,
Stötte sedan dem tillsamman,
Hopslog rand mot rand med dunder,
Lät en stavshög snö sig sänka,
540. Till ett spjutskafts djup sig breda
Över svalgets heta stenar,
På dess glöduppfyllda hällar;
Och då blev av snön en insjö,
Bildades ett träsk av stöpet.
Nu den muntre Lemminkäinen
Kväder fram av is en brygga
Över insjöns lösa sörja,
Som från strand till strand sig sträckte;
Så han undkom denna fara,
550. Gjorde så sin andra dagsfärd.
Och sin häst han slog med piskan,
Gav ett slag med pärlesnärten;
Fålen sprang framåt med snabbhet,
Lopp allt vidare med lätthet;
Fålen sprang en värst och tvenne,
Landets bäste lopp ett stycke,
Stannade till slut helt plötsligt,
Rörde sig ej mer från stället.
Lemminkäinen själv, den muntre,
560. Sprang då upp och såg omkring sig,
Såg en varg vid ledets mynning,
Och en björn på byavägen,
Tätt vid Pohja-portens ingång,
Vid de långa tågens ända.
Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Griper hastigt i sin ficka,
Söker i sin lilla väska,
Tager litet ull ur fickan,
570. Gnuggar den och bildar tappar,
Mellan sina tvenne händer,
Sina tio fingrars fogning.
En gång på sin hand han blåser,
Skapar så en hjord av tackor,
Låter fram en fårskock springa,
Lamm i ganska stora flockar.
Vargen nu på dem sig störtar,
Björnen rusar fram med honom,
Men den muntre Lemminkäinen
580. Åker framåt obehindrat.
Fram han färdas än ett stycke,
Kommer då till Pohjas gårdsplan:
Byggd var här av järn en gärdsgård,
Sammansmitt av stål ett stängsel,
Hundra famnar djupt i jorden,
Tusen famnar högt mot himlen.
Spjut man ställt som gärdsgärdsstörar,
Lagt som gärdsel etterormar,
Dem med äspingar man hopfäst
590. Och med ödlor sammanknutit;
Svansarna man lösa lämnat,
Låtit fritt vart huvud hänga,
Varje skalle utåt svänga,
Skallen utåt, stjärten inåt.
Men den muntre Lemminkäinen
Tänker då uti sitt sinne:
»Ja, så är det, som min moder,
Som min fostrarinna sade:
En ansenlig gärdsgård finns här,
600. Byggd från jorden upp till himlen;
Ganska djupt en orm sig gräver,
Djupare likväl går stängslet;
Ganska högt kan fågeln flyga,
Högre dock är denna hägnad!»
Dock var icke Lemminkäinen
Böjd att allt för mycket ängslas;
Ut han drog sin kniv ur slidan,
Blottade det skarpa bettet,
Högg därmed i gärdesgården,
610. Bröt dess gärdsel uti stycken,
Öppnade det smidda stängslet,
Upplät hägnaden av ormar
Mellan fem av vidjebanden,
Mellan sju av stängslets störar;
Själv han åkte obehindrat
Ända fram till Pohja-porten.
Men en orm på vägen krälar,
Sträckt på tvären framför porten,
Längre än ett stugutimmer,
620. Tjockare än portens stolpe;
Hundra ögon äger ormen,
Tusen tungor detta odjur,
Ögon som ett såll så stora,
Tungor långa som ett spjutskaft,
Tänder som ett räfsskaft långa,
Och sju båtars längd har ryggen.
Men den muntre Lemminkäinen
Ej i handgemäng sig vågar
Med den hundraögda ormen,
630. Djuret och dess tusen tungor.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
Tjusningsord
mot ormen.
v. 633—670.
»Svarta orm, ur jorden kommen,
Matk, som höljs i dödens färger,
Du som slingrar fram i gräset
Invid Lempo-blommans rötter,
Du som genom tuvor tränger,
Mellan trädens rötter krälar!
Vem har höjt dig upp ur gräset,
640. Manat fram dig från dess rötter,
Att på bara marken kräla,
Att på vägen fram dig slingra?
Vem har lyftat upp ditt huvud,
Vem har här befallt och bjudit
Att din skalle skall stå upprätt,
Att din hals sig styv skall höja?
Månn’ din fader, månn’ din moder,
Eller ock din äldste broder,
Månn’ din allra yngsta syster
650. Eller andra höga fränder?»
»Slut din mun och hölj ditt huvud,
Undangöm din flinka tunga,
Till en bunt dig sammanrulla,
Vrid ihop dig till ett knippe,
Och giv väg, giv halva vägen,
Att förbi dig vandrarn slipper,
Eller drag dig bort från vägen,
Smyg dig, lede, i en rishög,
Kräla undan, in i ljungen,
660. Sök att gömma dig i mossan,
Drag dig undan som en ulltott,
Bortgå lik en aspträds-kävling!
Stick ditt huvud in i torvan,
Murket som det är, i tuvan,
Ty i torvan är ditt hemvist,
Under tuvan är din boning;
Om du där ditt huvud höjer,
Skall av Ukko själv det krossas,
Av hans viggars vassa ståludd,
670. Av hans hagel, hårt som järnet!»
Detta sade Lemminkäinen;
Ormen aktar dock ej detta,
Väser endast oupphörligt,
Fräser jämt med utsträckt tunga,
Höjer upp det vida gapet
För att sluka Lemminkäinen.
Men den muntre Lemminkäinen
Drog sig forntidsord till minnes,
Dem han lärt sig av sin moder,
680. Hört i tiden av den gamla;
Sade muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
»Om på detta ej du aktar,
Icke vika vill med mindre,
Skall du, stinn av egna smärtor,
Svullen upp av inre plågor,
Spricka själv i tu, du lede,
Brista uti trenne bitar,
Blott jag spanat upp din moder,
690. Tagit reda på den gamla,
Ty ditt ursprung väl jag känner,
Vet, du lede, nog din uppkomst:
Syöjätär din moder varit,
Vetehinen dig har fostrat.
Ormens ursprung.
v. 695—768.
»Syöjätär spottade i vattnet,
Fällde dregel ner i vågen.
Denna vaggades av vinden,
Gungades av havets fläktar,
Under sex års tid beständigt,
700. Sju om icke flere somrar,
Uppå havets klara yta,
På dess högtuppvälvda vågor;
Vattnet drog den ut på längden,
Mjuk den blev i solens strålar,
Bränningar i land den förde,
Vågor vräkte den mot stranden.
»Tre naturens döttrar gingo
På det vilda havets stränder,
Vid dess rand, där vågor dåna;
710. Slemmet sågo de vid stranden,
Yttrade ett ord och sade:
»»Vad månn’ därav kunde bliva,
Om av skaparn liv det finge,
Om han ögon det beskärde?»
»Detta råkar skaparn höra,
Yttrar då ett ord och säger:
»»Endast ont av ont kan bliva,
Slemhet av den styggas slem blott,
Om jag även liv det gåve,
720. Om jag ögon det beskärde.»
»Detta råkar Hiisi höra,
Det förnimmer nu den lede
Och begynner själv att skapa;
Hiisi giver liv åt slemmet,
Åt den vämjeligas dregel,
Syöjätärs utspydda vätska,
Som nu blev förbytt till huggorm,
Till en matk, helt svart, förvandlad.
»Vadan är hans liv då kommet?
730. Liv han fick ur Hiisis koleld;
Vadan är hans hjärta taget?
Syöjätär hans hjärta givit;
Varav ficks den stygges hjärna?
Av den strida strömmens fradga;
Vadan skadedjurets känsel?
Djupt ur svallet av en eldfors;
Vadan ficks den ondes huvud?
Av en bönas kärna ficks det.
»Varav skapades hans ögon?
740. Utav frön av Lempo-linet;
Varav detta odjurs öron?
Utav löv från Lempo-björken.
Varav är då munnen formad?
Utav Syöjä-dotterns spänne;
Varav tungan uti munnen?
Utav Keitolainens stridsspjut;
Vadan fick den stygge tänder?
Utav Tuoni-kornets skalborst;
Varav togs den ledes tandkött?
750. Utav Kalma-jungfruns tandkött.
»Men av vad är ryggen formad?
Utav Hiisis koleldsstake.
Varav är då svansen svarvad?
Utav Pahalainens fläta;
Varav knötos hop hans tarmar?
Utav dödens eget bälte.
»Dädan leder du ditt ursprung,
Sådant är ditt namn och rykte,
Svarta kräk, ur jorden kommet,
760. Matk, som höljs i dödens färger,
Uti jordens färg och ljungens,
Uti himlavalvets färger!
Giv då väg för vandringsmannen,
För en hjälte stadd på resa;
Låt du vandraren få styra,
Lemminkäinen sig begiva
Fram till Pohjagårdens fester,
Till den höga ättens gästbud!»
Matken börjar nu sig röra,
770. Viker, hundraögd, åt sidan,
Ormen, tjock och stor, sig vänder,
Drar sig undan långsmed vägen,
Låter vandringsmannen styra,
Lemminkäinen sig begiva
Fram till Pohjagårdens fester,
Till det lönnliga gelaget.
Vid en bukt av Kaukoniemi,
Plöjde där uppå sin åker,
Drog uppå sitt plogland fåror.
Goda öron hade Ahti,
En ovanligt säker hörsel;
Hörde då från byn ett buller,
Bortom sjöarna ett skrammel,
Hovslag från den hala isen,
10. Slädars slamrande på tallmon.
I hans håg då väcks en aning,
I hans hjärna föds en tanke:
Bröllop firar man i Pohja,
Håller gästabud i lönndom!
Vred sin mun, sitt huvud svängde
Och sitt svarta hår han slängde,
Blodet flydde från hans anlet,
Jagades ifrån hans kinder;
Strax han lämnade sin plöjning,
20. Avbröt fåran mitt på fältet,
Och till häst han steg från marken,
Styrde hemåt nu sin kosa
Till sin kära, goda moder,
Till den ålderstignas boning.
Sade, då han hemmet hunnit,
Yttrade, då dit han anlänt:
»Du min gamla, goda moder,
Hämta mat så fort som möjligt,
Så den hungrig är, får äta,
30. Så den lystne kan sig mätta;
Elda bastun med detsamma,
Värm ett bad med största snabbhet,
Så att mannen får sig tvätta,
Hjältars prydnad kan sig skölja!»
Det var Lemminkäinens moder:
Mat hon frambar ofördröjligt
Till den hungriges förplägning,
Till den lystne mannens mättnad,
Under det ett bad bereddes,
40. Medan bastun ombesörjdes.
Nu den muntre Lemminkäinen
Gör i största hast sin måltid,
Går med samma fart i bastun,
Träder i sitt värmda badrum;
Finken tvår sig nu där inne,
Gårdens snösparv där sig badar
Tills hans huvud linet liknar,
Tills hans hals av vithet glänser.
Från sitt bad han kom i stugan,
50. Yttrade ett ord och sade:
»O min gamla, goda moder,
Gå i boden nu på backen,
Hämta mina skönsta kläder,
Bringa mig en dräkt som duger,
Som jag kunde på mig draga,
Som mig lända kan till prydnad!»
Modern skyndar då att spörja,
Frågar honom då, den gamla:
»Vart, min son, vill du bege dig?
60. Går du ut att lodjur fånga,
Eller kanske ut på älgjakt,
Eller ock på ekorrskytte?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
»O min moder, som mig fostrat!
Ej jag går att lodjur fånga,
Ämnar ej mig ut på älgjakt,
Ej på ekorrskytte heller;
Jag till Pohja far på bröllop,
70. Till den fest som hemligt firas.
Hämta mina skönsta kläder,
Bringa mig en dräkt som duger,
Att i den jag får mig svänga,
Bära den vid bröllopsfesten!»
Modern då sin son förmanar,
Hustrun ber sin make dröja,
Tvenne kvinnor honom varna,
Trenne Luonnottaret bedja
Lemminkäinen att ej fara
80. Till det goda Pohjas bröllop.
Så till sonen modern talar,
Till sitt barn den gamla säger:
»Gå ej, du min egen gosse,
Du min gosse, du min Kauko,
Till det bröllopet i Pohja,
Till det stora dryckeslaget,
Ty du är ju icke bjuden,
Och ej torde där du saknas!»
Men den muntre Lemminkäinen
90. Yttrar då ett ord och säger:
»Bjuden kommer endast stackarn,
Utan kallelse den gode;
Här jag har en evig bjudning,
Äger en beständig maning
I min eldigt skarpa klinga,
I mitt svärd, som blixtar ljungar!»
Lemminkäinens gamla moder
Fortfar dock att varna honom:
»O min son, du må ej fara
100. Bort till Pohja-gästabudet!
Vägen dit är rik på under,
Färden full av farligheter,
Värst dock äro trenne faror,
Som åt hjältar döden bringa.»
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
»Överallt se kvinnor döden,
Spana faror allestädes,
Dem ej någon hjälte fruktar,
110. Icke synnerligen aktar;
Men likväl och det oaktat:
Säg, på det jag må förnimma,
Nämn av farorna den första,
Nämn den första, nämn den sista!»
Sade Lemminkäinens moder,
Yttrade den gamla kvinnan:
»Sanningsenligt dem jag nämner,
Icke så som du dem önskar.
Nämna vill jag första faran,
120. Denna fara är den första:
När ett stycke väg du vandrat,
Ändat första dagens resa,
Möter dig en älv i lågor
Tvärt på vägen, där du färdas;
Mitt i älven är en eldfors,
Mitt i den en glödhet klippa,
Högst på den en kam av lågor,
Och på denna kam en eldörn.
Natten om han slipar näbben,
130. Vässer klorna hela dagen
Mot den främling, som sig närmar,
Mot den vandrare, som nalkas.»
Sade ystre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Kvinnors död är denna fara,
Icke någon hjältes bane!
Råd mot detta nog jag finner,
Hittar lätt ett lämpligt medel:
Fram en häst av al jag trollar,
140. Kväder fram en alträdshjälte,
Som förbi min sida skrider,
Färdas fram uti mitt ställe;
Själv liksom en and jag dyker,
Sänker mig liksom en alla
Undan örnens klor, den starkes,
Undan fågelns vassa naglar.
O min moder, som mig burit,
Nämn för mig den andra faran!»
Sade Lemminkäinens moder:
150. »Denna fara är den andra:
När ett stycke väg du vandrat,
Ändat andra dagens resa,
Möter dig ett svalg i lågor,
Som sig sträcker över vägen
Gränslöst fjärran ut mot öster
Och emot nordväst oändligt,
Fullt av heta kullerstenar,
Hällar, som av hetta glöda.
Hundra män ditin ha’ råkat,
160. Tusende förgätts i svalget,
Hundra män med svärd vid sidan,
Tusen hästar, järnbeklädda.»
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
»Detta kan en man ej döda,
Kan ej bli en hjältes bane!
Råd mot detta nog jag finner,
Vet ett råd och minns ett medel:
Jag av snö en kämpe kväder,
170. Skapar fram en man ur drivan,
Honom störtar jag i lågan,
Driver honom in i elden,
Att uti den heta bastun
Med en kopparkvast sig bada.
Själv jag drager mig åt sidan,
Tränger mig igenom elden,
Utan att jag skägget sveder,
Eller minsta hårstrå bränner;
O min moder, som mig burit,
180. Nämn mig nu den sista faran!»
Lemminkäinens moder svarar:
»Detta är den tredje faran:
När du än ett stycke vandrat,
Kommit med ännu en dagsfärd
Fram till Pohja-portens ingång,
Till det allra trängsta stället,
Skall en varg uppå dig rusa
Och en björn med honom följa,
Tätt vid Pohja-portens ingång,
190. Just där vägen är som smalast.
Hundra män de redan slukat,
Bragt om livet tusen kämpar;
Skulle dig då ej de sluka,
Ej en värnlös man förgöra?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den vackre Kauko:
»Fåret må som färskt bli slukat,
Levande i stycken slitas,
Ej en man, om än så dålig,
200. Ej, hur klen som helst, en hjälte!
Jag på mannavis är gjordad,
Tillspänd medelst karlahäktor,
I en hjältes spännen sluten,
Lär väl då så lätt ej råka
Uti Untamo-ulvars käftar,
In i gap av vilda odjur!
»Råd mot vargen nog jag finner,
Vet mot björnen ock en utväg:
Vargen kväder jag i betsel,
210. Björnen uti fasta bojor,
Eller krossar dem till agnar,
Sållar dem till fina smulor,
Så jag reder mig ifrån dem,
Hinner målet för min resa.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Målet därmed ej du hunnit!
På den väg du dittills vandrat
Finnas redan dessa under,
Dessa trenne grymma fasor,
220. Dessa tre fördärv för hjältar,
Men till själva stället kommen,
Finner du de värsta undren.
När ett stycke väg du vandrat,
Uppnått gården uti Pohja,
Möter du av järn en gärdsgård,
Ett av stål hophamrat stängsel,
Som från jorden når till himlen
Och från himmelen till jorden;
Spjut det har till gärdsgårdsstörar
230. Och till gärdsel etterormar,
Som med äspingar man hopfäst
Och med ödlor sammanknutit;
Svansarna man lämnat lösa,
Låtit fritt vart huvud hänga,
Gapen obehindrat väsa,
Skallarna sig utåt svänga.
»Andra kräk på marken kräla,
Etterormar uti rader,
Som med utsträckt tunga väsa,
240. Slingra fram med svansen nedåt;
En, mer gräslig än de andra,
Ligger utsträckt tvärt för porten,
Längre än ett stugutimmer,
Tjockare än skjulets stolpe,
Väser högt med framsträckt tunga,
Gapar med det öppna svalget
Icke alls mot någon annan,
Än mot dig, min arme gosse!»
Sade muntre Lemminkäinen,
250. Talte vackre Kaukomieli:
»Det är blott en barnafara,
Icke någon hjältes bane!
Jag kan eldens kraft besvärja,
Kan betvinga vilda lågor,
Även ormar kan jag kväsa,
Undanmana leda kräldjur;
Ganska nyss, i går på dagen,
Har jag plöjt en huggormsåker,
Vänt ett fält, av ormar uppfyllt,
260. Med fullkomligt bara händer;
Äspingar jag tog i handen,
Ormar mellan mina fingrar,
Tiotals av dem jag dräpte,
Säkert hundra svarta ormar;
Ormblod har jag än på nageln,
Fett av äspingar på handen.
Därför torde jag ej bliva,
Lär ej lätteligen varda
Tagen av en orm som munsbit,
270. Slukad av det stora kräket.
Själv jag krama vill de lede,
Krossar dessa kräk för alltid,
Kväder alla ormar fjärran,
Driver äspingarna undan,
Stiger in från Pohjas gårdsplan,
Träder in i själva stugan.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Träd dock ej, min gode gosse,
In i Pohjagårdens stuga,
280. Inom Sariolas väggar!
Svärd i bältet bära männen,
Vapen alla gårdens kämpar,
Rusiga de äro alla,
Vilda av för mycken drickning,
Och de kväda dig, du arme,
Mot din egen skarpa klinga;
Bättre män med sång besegrats,
Större hjältar övervunnits!»
Sade muntre Lemminkäinen,
290. Talte vackre Kaukomieli:
»Ren förut jag dvalts och vistats
Uti Pohjagårdens stugor;
Mig kan ej en lapp besvärja,
Ej en Turja-son betvinga;
Själv jag lappen lätt besegrar,
Mäktar nog med Turja-sonen;
Jag med sång hans skuldra klyver,
Genomborrar mannens käkar,
Sjunger skjortans krage sönder,
300. Sliter upp hans bröstbetäckning.»
Sade Lemminkäinens moder:
»O du arme olycksgosse!
Än om forna dar du talar,
Skryter med din förra ditfärd:
Ja, förut du dvalts och vistats
Uti Pohjagårdens stugor,
Simmat genom varje insjö,
Genom sund, likt tungor smala,
Flutit ner med dån i forsar,
310. Skymtat fram i strömmars virvlar,
Prövat alla Tuonis älvar,
Mätt i Manala dess floder;
Där ännu i dag du låge,
Om din arma mor ej funnits.
»Lägg på minnet vad jag säger:
När du Pohjas stugor uppnått,
Ser du backen full av störar,
Gården full av idel stolpar,
På envar ett mannahuvud;
320. Blott en enda stör är ledig,
Och för att dess spets betäcka
Skall man hugga av ditt huvud.»
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
»Uslingar må därpå akta,
Svaga stackare må frukta
Fem, ja sex års långa fejder,
Strider, som i sju år vara!
Ringa aktar dem en hjälte,
330. Ej för dem han giver vika.
Bär då fram min pansarskjorta,
Bringa mig min gamla rustning,
Själv min faders svärd jag hämtar,
Letar fram min ärvda klinga;
Länge ren hon dvalts i kölden,
Legat länge i det dolda,
Gjutit tårar där beständigt,
Saknat den som henne burit
Fram han fick sin pansarskjorta,
340. Fick sin forna krigarrustning,
Fattade sin faders slagsvärd,
Tog den gamle stridskamraten,
Stötte spetsen ned mot golvet,
Drev dess udd uti en tilja;
Svärdet i hans hand sig böjde,
Liksom häggens topp i skogen,
Eller som den unga enen;
Sade då den muntre Kauko:
»Knappast finnes väl i Pohja,
350. Inom Sariolas väggar
Den som detta svärd vill pröva,
Denna klingas egg försöka!»
Bågen ryckte han från väggen,
Från en knagg sitt starka armborst,
Hov sin röst och tog till orda,
Yttrade och sade detta:
»Den vill jag en man benämna,
Den en verklig hjälte kalla,
Som kan draga upp min båge,
360. Som dess krökta stål kan spänna,
Borta där i Pohjas pörten,
Sariolas timmerstugor!»
Därpå muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Drog uppå sig pansarskjortan,
Klädde sig i krigarrustning,
Till sin träl han därvid sade,
Yttrade och tog till orda:
»Hör mig nu, min träl, du köpte,
370. Slav, som jag för pengar vunnit!
Gör i ordning nu min stridshingst,
Spänn min springare i redet,
Att jag resa kan på bröllop,
Bort till Lempo-folkets högtid!»
Trälen, hörsam, undergiven,
Skyndar genast ut på gården,
Spänner springaren i redet,
Röda fålen för en släde,
Yttrar sedan, återkommen:
380. »Nu jag har mitt värv förrättat,
Gjort din unga hingst i ordning,
Spänt din vackra häst i redet!»
För den muntre Lemminkäinen
Börjar det till avfärd stunda:
En hand manar, en hand hejdar,
Och hans fingersenor värka;
Ut han reser, som han ämnat,
Reser verkligt, rädes icke.
Men sin son förmanar modern,
390. Så sitt barn den gamla varnar,
Stående i dörrn, vid sparren,
Invid kittelns plats i stugan:
»Du min ende, käre gosse,
Du mitt eget barn, min trygghet!
Om i dryckeslag du kommer,
Och var helst du än må vara,
Drick allenast halva stopet,
Töm din kanna blott till hälften,
Giv åt någon annan resten,
400. Sämre delen åt en sämre,
Ty i kannan kräla maskar,
Ormar ligga på dess botten!»
Än förmanar hon sin gosse,
Varnar honom eftertryckligt
Vid den sista åkerns ända,
Vid det mest avlägsna ledet:
»Om i dryckeslag du kommer,
Och varhelst du ock må vara,
Intag endast halva sätet,
410. Stig med halva steg allenast,
Men den andra sämre hälften
Må du lämna ät en sämre,
Ty så kan en karl du bliva,
Träda fram som verklig hjälte,
Välberedd att hålla provet,
Att din avsikt genomdriva
I ett lag av tappre kämpar,
I ett modigt mannasamkväm!»
Därpå reste Lemminkäinen
420. Med sin fåle spänd för släden,
Gav sin häst ett slag med piskan,
Smällde till med pärlesnärten;
Hingsten började att springa,
Travarn lopp framåt med lätthet.
När en liten tid han färdats,
Åkt framåt en stund med snabbhet,
Säg på vägen han en orrskock;
Orrarna till flykten togo,
Fågelsvärmen flydde hastigt
430. Undan för den snabba springarn.
Kvar de lämnat några fjädrar,
Nägra smärre dun på vägen;
Dessa upptog Lemminkäinen,
Gömde dem uti sin ficka;
Ingen vet vad allt kan hända,
Vad som tima kan på resan;
Allt behövas kan i gården,
Kan i nödfall än begagnas.
Icke långt han färdats hade,
440. Åkt ett litet stycke endast,
Då hans fåle plötsligt gnäggar,
Stannar tvärt och spetsar öron.
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
Fram han böjer sig ur släden,
Reser sig och blickar kring sig:
Och så är det, som hans moder,
Som den gamla nyss försäkrat,
Ty en älv av lågor svallar
450. Tvärt framför hans häst på vägen,
Och i älven är en eldfors,
Mitt i den en glödhet klippa,
Högst på den en kam av lågor,
Och på denna kam en eldörn;
Örnens gap av lågor sjuder,
Flammor fräsa fram ur svalget
Och av glöd hans fjädrar spraka,
Strö omkring sig röda gnistor.
Kauko varsnar han på avstånd,
460. Lemminkäinen ren på långt håll:
»Vart skall Kauko sig begiva,
Vart vill Lempi-sonen styra?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den vackre Kauko:
»Jag till Pohja styr på bröllop,
Till dess lönnligt hållna gillen;
Därför, drag dig du åt sidan,
Flytta dig en smula undan,
Lämna väg för vandringsmannen,
470. Främst likväl för Lemminkäinen,
Att han kan förbi dig styra,
Färdas fritt på sidan om dig!»
Örnen dessa ord då svarar,
Väser fram dem ur sitt eldgap:
»Väg jag lämna vill åt vandrarn,
Främst likväl åt Lemminkäinen,
Att sig i mitt gap förfoga,
In i denna strupe styra;
Därigenom leder vägen,
480. Den du gärna kan få vandra
Bort till långa bröllopsfester,
Till evinnerliga gillen!»
Rädd är icke Lemminkäinen,
Blir ej mycket brydd av detta,
Börjar leta i sin ficka,
I sin lilla läderväska;
Ut han tager orrens fjädrar,
Gnider fjädrarna till smulor
Mellan sina bägge händer,
490. Sina tio fingrars fogning;
Därav bliver då en orrskock,
Föds en flock av tjäderhonor,
Som i örnens mun han jagar,
In i gapet på den glupske,
In i svalget, fullt av lågor,
I den grymma fågelns käftar;
Så han härifrån sig redde,
Undkom så den första dagen.
Och han slog sin häst med piskan,
500. Gav ett slag med pärlesnärten,
Framåt lopp i sträck hans fåle,
Hingsten satte av med snabbhet.
När han rest ett litet stycke,
Åkt helt obetydligt framåt,
Stannar hingsten skygg helt plötsligt,
Spritter fålen till och lyssnar.
Upp ur släden han sig höjer,
Ut han sträcker sig att skåda:
Och så är det som den gamla,
510. Som hans egen mor förutsagt:
Framför honom är ett eldsvalg,
Som sig sträcker över vägen
Gränslöst fjärran ut mot öster
Och emot nordväst oändligt,
Fullt av heta kullerstenar,
Hällar, som av hetta glöda.
Lemminkäinen rädes icke,
Sänder upp en bön till Ukko:
»O du Ukko, högst bland gudar,
520. Fader uti himlens rymder!
Höj ifrån nordväst en molnvägg,
Sänd en annan upp från väster,
Låt en tredje gro i öster,
Upp ifrån nordost sig lyfta;
Stöt tillhopa molnens kanter,
Hopslå rand mot rand med dunder,
Låt en stavshög snö sig sänka,
Till ett spjutskafts djup sig breda
Över dessa heta stenar,
530. Dessa glöduppfyllda hällar!»
Ukko, högst bland alla gudar,
Gamle fadern uti himlen,
Höjde från nordväst en molnvägg,
Hov en annan upp från väster,
Lät en tredje gro i öster,
Upp ifrån nordost sig lyfta,
Stötte sedan dem tillsamman,
Hopslog rand mot rand med dunder,
Lät en stavshög snö sig sänka,
540. Till ett spjutskafts djup sig breda
Över svalgets heta stenar,
På dess glöduppfyllda hällar;
Och då blev av snön en insjö,
Bildades ett träsk av stöpet.
Nu den muntre Lemminkäinen
Kväder fram av is en brygga
Över insjöns lösa sörja,
Som från strand till strand sig sträckte;
Så han undkom denna fara,
550. Gjorde så sin andra dagsfärd.
Och sin häst han slog med piskan,
Gav ett slag med pärlesnärten;
Fålen sprang framåt med snabbhet,
Lopp allt vidare med lätthet;
Fålen sprang en värst och tvenne,
Landets bäste lopp ett stycke,
Stannade till slut helt plötsligt,
Rörde sig ej mer från stället.
Lemminkäinen själv, den muntre,
560. Sprang då upp och såg omkring sig,
Såg en varg vid ledets mynning,
Och en björn på byavägen,
Tätt vid Pohja-portens ingång,
Vid de långa tågens ända.
Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Griper hastigt i sin ficka,
Söker i sin lilla väska,
Tager litet ull ur fickan,
570. Gnuggar den och bildar tappar,
Mellan sina tvenne händer,
Sina tio fingrars fogning.
En gång på sin hand han blåser,
Skapar så en hjord av tackor,
Låter fram en fårskock springa,
Lamm i ganska stora flockar.
Vargen nu på dem sig störtar,
Björnen rusar fram med honom,
Men den muntre Lemminkäinen
580. Åker framåt obehindrat.
Fram han färdas än ett stycke,
Kommer då till Pohjas gårdsplan:
Byggd var här av järn en gärdsgård,
Sammansmitt av stål ett stängsel,
Hundra famnar djupt i jorden,
Tusen famnar högt mot himlen.
Spjut man ställt som gärdsgärdsstörar,
Lagt som gärdsel etterormar,
Dem med äspingar man hopfäst
590. Och med ödlor sammanknutit;
Svansarna man lösa lämnat,
Låtit fritt vart huvud hänga,
Varje skalle utåt svänga,
Skallen utåt, stjärten inåt.
Men den muntre Lemminkäinen
Tänker då uti sitt sinne:
»Ja, så är det, som min moder,
Som min fostrarinna sade:
En ansenlig gärdsgård finns här,
600. Byggd från jorden upp till himlen;
Ganska djupt en orm sig gräver,
Djupare likväl går stängslet;
Ganska högt kan fågeln flyga,
Högre dock är denna hägnad!»
Dock var icke Lemminkäinen
Böjd att allt för mycket ängslas;
Ut han drog sin kniv ur slidan,
Blottade det skarpa bettet,
Högg därmed i gärdesgården,
610. Bröt dess gärdsel uti stycken,
Öppnade det smidda stängslet,
Upplät hägnaden av ormar
Mellan fem av vidjebanden,
Mellan sju av stängslets störar;
Själv han åkte obehindrat
Ända fram till Pohja-porten.
Men en orm på vägen krälar,
Sträckt på tvären framför porten,
Längre än ett stugutimmer,
620. Tjockare än portens stolpe;
Hundra ögon äger ormen,
Tusen tungor detta odjur,
Ögon som ett såll så stora,
Tungor långa som ett spjutskaft,
Tänder som ett räfsskaft långa,
Och sju båtars längd har ryggen.
Men den muntre Lemminkäinen
Ej i handgemäng sig vågar
Med den hundraögda ormen,
630. Djuret och dess tusen tungor.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
Tjusningsord
mot ormen.
v. 633—670.
»Svarta orm, ur jorden kommen,
Matk, som höljs i dödens färger,
Du som slingrar fram i gräset
Invid Lempo-blommans rötter,
Du som genom tuvor tränger,
Mellan trädens rötter krälar!
Vem har höjt dig upp ur gräset,
640. Manat fram dig från dess rötter,
Att på bara marken kräla,
Att på vägen fram dig slingra?
Vem har lyftat upp ditt huvud,
Vem har här befallt och bjudit
Att din skalle skall stå upprätt,
Att din hals sig styv skall höja?
Månn’ din fader, månn’ din moder,
Eller ock din äldste broder,
Månn’ din allra yngsta syster
650. Eller andra höga fränder?»
»Slut din mun och hölj ditt huvud,
Undangöm din flinka tunga,
Till en bunt dig sammanrulla,
Vrid ihop dig till ett knippe,
Och giv väg, giv halva vägen,
Att förbi dig vandrarn slipper,
Eller drag dig bort från vägen,
Smyg dig, lede, i en rishög,
Kräla undan, in i ljungen,
660. Sök att gömma dig i mossan,
Drag dig undan som en ulltott,
Bortgå lik en aspträds-kävling!
Stick ditt huvud in i torvan,
Murket som det är, i tuvan,
Ty i torvan är ditt hemvist,
Under tuvan är din boning;
Om du där ditt huvud höjer,
Skall av Ukko själv det krossas,
Av hans viggars vassa ståludd,
670. Av hans hagel, hårt som järnet!»
Detta sade Lemminkäinen;
Ormen aktar dock ej detta,
Väser endast oupphörligt,
Fräser jämt med utsträckt tunga,
Höjer upp det vida gapet
För att sluka Lemminkäinen.
Men den muntre Lemminkäinen
Drog sig forntidsord till minnes,
Dem han lärt sig av sin moder,
680. Hört i tiden av den gamla;
Sade muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
»Om på detta ej du aktar,
Icke vika vill med mindre,
Skall du, stinn av egna smärtor,
Svullen upp av inre plågor,
Spricka själv i tu, du lede,
Brista uti trenne bitar,
Blott jag spanat upp din moder,
690. Tagit reda på den gamla,
Ty ditt ursprung väl jag känner,
Vet, du lede, nog din uppkomst:
Syöjätär din moder varit,
Vetehinen dig har fostrat.
Ormens ursprung.
v. 695—768.
»Syöjätär spottade i vattnet,
Fällde dregel ner i vågen.
Denna vaggades av vinden,
Gungades av havets fläktar,
Under sex års tid beständigt,
700. Sju om icke flere somrar,
Uppå havets klara yta,
På dess högtuppvälvda vågor;
Vattnet drog den ut på längden,
Mjuk den blev i solens strålar,
Bränningar i land den förde,
Vågor vräkte den mot stranden.
»Tre naturens döttrar gingo
På det vilda havets stränder,
Vid dess rand, där vågor dåna;
710. Slemmet sågo de vid stranden,
Yttrade ett ord och sade:
»»Vad månn’ därav kunde bliva,
Om av skaparn liv det finge,
Om han ögon det beskärde?»
»Detta råkar skaparn höra,
Yttrar då ett ord och säger:
»»Endast ont av ont kan bliva,
Slemhet av den styggas slem blott,
Om jag även liv det gåve,
720. Om jag ögon det beskärde.»
»Detta råkar Hiisi höra,
Det förnimmer nu den lede
Och begynner själv att skapa;
Hiisi giver liv åt slemmet,
Åt den vämjeligas dregel,
Syöjätärs utspydda vätska,
Som nu blev förbytt till huggorm,
Till en matk, helt svart, förvandlad.
»Vadan är hans liv då kommet?
730. Liv han fick ur Hiisis koleld;
Vadan är hans hjärta taget?
Syöjätär hans hjärta givit;
Varav ficks den stygges hjärna?
Av den strida strömmens fradga;
Vadan skadedjurets känsel?
Djupt ur svallet av en eldfors;
Vadan ficks den ondes huvud?
Av en bönas kärna ficks det.
»Varav skapades hans ögon?
740. Utav frön av Lempo-linet;
Varav detta odjurs öron?
Utav löv från Lempo-björken.
Varav är då munnen formad?
Utav Syöjä-dotterns spänne;
Varav tungan uti munnen?
Utav Keitolainens stridsspjut;
Vadan fick den stygge tänder?
Utav Tuoni-kornets skalborst;
Varav togs den ledes tandkött?
750. Utav Kalma-jungfruns tandkött.
»Men av vad är ryggen formad?
Utav Hiisis koleldsstake.
Varav är då svansen svarvad?
Utav Pahalainens fläta;
Varav knötos hop hans tarmar?
Utav dödens eget bälte.
»Dädan leder du ditt ursprung,
Sådant är ditt namn och rykte,
Svarta kräk, ur jorden kommet,
760. Matk, som höljs i dödens färger,
Uti jordens färg och ljungens,
Uti himlavalvets färger!
Giv då väg för vandringsmannen,
För en hjälte stadd på resa;
Låt du vandraren få styra,
Lemminkäinen sig begiva
Fram till Pohjagårdens fester,
Till den höga ättens gästbud!»
Matken börjar nu sig röra,
770. Viker, hundraögd, åt sidan,
Ormen, tjock och stor, sig vänder,
Drar sig undan långsmed vägen,
Låter vandringsmannen styra,
Lemminkäinen sig begiva
Fram till Pohjagårdens fester,
Till det lönnliga gelaget.
| ← Sång 25. | Upp till början av sidan. | Sång 27. → |