Kris i befolkningsfrågan folkupplaga/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 199 ]Om man önskar en konstant befolkning

SJÄTTE KAPITLET.

Socialpolitiken och det ekonomiska produktions- och

fördelningsproblemet.

Genom sista kapitlets analys av det svenska folkets faktiska levnadsstandard ha vi vunnit en bakgrund till förståelse av den alltjämt sjunkande fruktsamheten i Sverige. För att ha en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen av vissa centrala socialpolitiska problem välja vi nu den arbetshypotes, som vi i fjärde kapitlet redan sökt underbygga: att medborgarna i framtiden mera allmänt icke vilja motse en minskning av befolkningen under en viss gräns.

Denna nedre gräns för befolkningens storlek kan utan fara för resonemanget lämnas helt obestämd. Hur denna gräns än bestämmes, är innebörden av ett sådant befolkningspolitiskt önskemål nämligen det, att vi på längre sikt vilja inrikta oss på ett barnantal av i genomsnitt upp emot tre barn per familj. En konstant befolkning – hur liten eller hur stor den än är – kräver nämligen en så hög genomsnittlig äktenskaplig fruktsamhet. Då en del familjer på grund av endera eller båda makarnas sterilitet och av andra orsaker alltid komma att ha ett mindre antal barn, betyder detta, att vissa familjer måste ha mer än tre barn. Denna genomsnittliga fruktsamhet är inemot 40 % större än den nu rådande. Om vår analys i tredje kapitlet av fruktsamhetens utvecklingstendens är riktig, kommer den fruktsamhet, som skulle kunna stoppa avfolkningen, att ligga ännu mycket högre i förhållande till den lägre faktiska [ 200 ]fruktsamhet, som vi ha att räkna med inom en mycket nära framtid.

För fullständighetens skull vilja vi vidare erinra om att, därest man önskar en konstant befolkningsstorlek, som överstiger den väsentligt lägre befolkningsstorlek som så småningom skulle inställa sig sedan fruktsamheten åter nått upp till reproduktionsgränsen – vilket under inga förhållanden kan ske i brådrasket – så skulle därefter ytterligare en fruktsamhetsstegring vara påfordrad, till dess att denna högre konstanta folkmängd säkrats. Den som dessutom till äventyrs rentav skulle önska ej blott en konstant befolkning vid viss storlek utan en så småningom i viss grad stigande folkmängd, skulle i motsvarande grad behöva eftersträva, att en dylik extra fruktsamhet över reproduktionsnivån hölle i sig även på längre sikt.

Det skulle i hög grad öka klarbeten i den befolkningspolitiska diskussionen, om de här och på andra ställen i texten angivna kvantitativa relationerna i möjligaste mån fasthölles. Allmänna kvalitativa omdömen förvirra lätt denna diskussion, och erfarenheten visar även, att de bidraga till att vidmakthålla sådana onödiga skiljaktigheter i befolkningspolitiska åsikter, som icke äro av real karaktär utan bortfalla vid en kvantitativ precisering av dessa åsikter och deras kunskapsunderlag.


Den praktiska befolkningspolitikens allmänna uppläggning.

Utifrån den så valda befolkningspolitiska värdepremissen – att medborgarna i framtiden mera allmänt icke vilja motse en minskning av befolkningsstocken under en viss gräns – framstår det då såsom en social livsfråga: hur skola vi kunna vända den pågående fruktsamhetsnedgången i en ny uppgång och en så kraftig uppgång, som det här måste gälla? Detta är det befolkningspolitiska problemet. Medlen måste sökas i sådana åtgärder, som dels kunna leda till en ökad äktenskapsbildning och en äktenskapsbildning i yngre år och dels kunna föra till en ökad fruktsamhet inom äktenskapen. Det finns visserligen [ 201 ]Ökad äktenskapsbildning och höjd fruktsamhetall anledning att söka bortarbeta den skamliga bojkott, som ogifta mödrar alltjämt äro utsatta för – icke minst från det allmännas sida, som i detta hänseende förvisso icke genomgående varit en mönsterarbetsgivare – och att även i övrigt i högre grad understödja de ogifta mödrarna i deras ofta hopplösa kamp att säkra åt sina barn bostad, föda, vård och fostran. Men dels kunna väsentliga verkningar på totala fruktsamheten i landet icke väntas genom ett bättre skyddande av just det ansvariga föräldraskap, som kan påräknas utom äktenskapet, dels hålla vi och väl sannolikt de flesta före att i det stora flertalet fall blott äktenskapliga relationer mellan föräldrarna garantera en möjligast god uppväxtmiljö för barnen.

Då man går att behandla detta stora problem gäller det att värna sig för två ytterlighetsuppfattningar, som båda äro oriktiga. Den ena av dessa uppfattningar är den alltför optimistiska: att saken kommer att ordna sig av sig själv. Denna uppfattning ha vi rätt ingående sökt motbevisa i tredje kapitlet. Alla tecken tyda på att, om inga åtgärder vidtagas, fruktsamheten kommer att ytterligare nedgå. Vi understryka särskilt, att om ej en ändring i fruktsamheten bringas till stånd inom de närmaste decennierna, komma alla befolkningspolitiska åtgärder att möta det väsentliga hinder som ligger däri att antalet i de fruktsamma åldrarna då blir mycket litet. De fruktsamma åldrarna sammanfalla i stor utsträckning med de arbetsföra åldrarna. Eftersom vid denna tid i stället de icke arbetsföra åldringarna bli mycket övertaliga kommer därför dessutom ett rent ekonomiskt hinder för en positiv befolkningspolitik att möta i den då mycket större försörjningsbördan för de gamla.

Den alltför optimistiska uppfattningen har bl. a. av Sven Wicksell stötts med även det påståendet, att befolkningsutvecklingen själv kommer att någorlunda lätt och naturligt driva till sådana samhällsreformer, som kunna verka till stegrad äktenskapsbildning och höjd äktenskaplig fruktsamhet. Denna mening kunna vi icke dela. Dessa reformer, som i det följande [ 202 ]komma att rätt ingående diskuteras, måste för att kunna föra till målet bli så genomgripande och möta därför ett så mäktigt motstånd i annorlunda inriktade intressen och åsikter, att det i och för sig är mycket osäkert om de överhuvudtaget tillräckligt hastigt och tillräckligt fullständigt kunna genomföras. I alla händelser går det icke utan hård strid.

Den motsatta, alltför pessimistiska uppfattningen måste emellertid lika bestämt avböjas: att vi icke skulle äga några medel alls att påverka äktenskapsbildningen och fruktsamhetsutvecklingen och att saken därför vore hopplös. Ingen människa kan naturligtvis garantera, att de medel vi ha i vår hand verkligen äro tillräckliga för att rädda den svenska folkstammen från undergång. Men man kan så gott det låter sig göra studera den fruktsamhetsutveckling som försiggår, analysera motivspelet och de bakomliggande sociala orsakerna och så undersöka genom vilka åtgärder denna utveckling kan påverkas i önskad riktning. Man inte blott kan, man måste. När själva folkstammen håller på att dö, är det en plikt – om man icke anser saken likgiltig – att efter bästa förstånd söka finna de medel, som i högsta grad äro ägnade att möta faran.

Vid studiet av detta den positiva befolkningspolitikens praktiska problem utgå vi från att det är en naturlig benägenhet för unga människor att gifta sig och att föda barn. Den saken måste märkvärdigt nog understrykas. Det hör nämligen till egendomligheterna i den nuvarande befolkningspolitiska åsiktsförvirringen i vårt land, att författare som allvarligt inrikta sig pa att finna orsakerna, varför unga människor icke längre följa denna benägenhet, och att även finna medlen att häva dessa orsaker, garna anklagas för att ha förbisett, att denna naturliga benägenhet existerar! Funnes emellertid icke denna vilja, skulle givetvis ingenting hjälpa; därom borde inga tvister behöva råda. Men vi måste tydligen vara angelägna att framhäva, att vi betrakta denna vilja hos unga människor att bilda familj och föda barn såsom en socialt och moraliskt sund benägenhet. [ 203 ]Motiven för barnbegränsningDen är den självklara utgångspunkten för hela vår fortsatta undersökning. Den moderna familjens så småningom inträdande sterilitet räkna vi såsom ett allvarligt ont ej blott ur allmänt befolkningspolitisk synpunkt utan även med hänsyn till de enskilda människornas levnadslycka. En familj utan barn blir stundom ingenting annat än ett konkubinat, genomsnittligt sett är den en instabil och psykologiskt förkrympt form av livsgemenskap, blott undantagsvis kan den utgöra grundvalen för ett fullvärdigt liv. Med ett barn blir den dessutom ett svårartat, i de flesta fall pedagogiskt olösligt uppfostringsproblem.

Denna familjens desorganisation, som dessutom visar sig på många andra sätt än i dess inträdande sterilitet, framträder i vårt land såsom ett alltmera tydligt faktum. I sista hand är det mot denna familjens desorganisation som de socialpolitiska strävandena böra inriktas. Och det finns för oss ingen anledning att förtiga, att vi för dessa strävanden se ett vidare samhälls- uppbyggande mål än det enbart befolkningspolitiska att upprätthålla folkstammen.

Denna benägenhet att bilda familj och att föda barn – och framför allt det sista – har nu bringats under rationell kontroll: människor väga skälen för och skälen mot och välja om de vilja ha barn eller icke. I närvarande läge är det då viktigast att studera de avhållande motiven, vilka nu till skillnad från förr blivit verksamma i den grad att barnbegränsningen förlöpt till en för familjens harmoni och folkstammens uppehållande skadlig ytterlighet. I en mycket allmän och sammanfattande formulering, skulle dessa motiv sådana de i de individuella familjerna framträda kunna sammanfattas ungefär sålunda: barnafödande är förbundet med obehag och risker för den kvinnliga parten, vållar avbräck i hennes arbete och övriga livsföring, är tillfälligt hindrande för ett tillfredsställande sexualliv, medför därför fara för trohetsförhållandet inom äktenskapet; barnafödande innebär vidare en mycket betydande kostnadsökning i familjebudgeten, som förnimmes desto mera [ 204 ]avhållande då de ekonomiska förhållandena framstå så osäkra som nu under efterkrigstiden, samt därtill allehanda uppfostringsbekymmer för framtiden. Hänsynen till barnens egna uppväxtvillkor och kanske icke minst den intensiva känslan av osäkerhet för deras framtida försörjningsmöjligheter samt överhuvudtaget tvivlen på att deras liv kommer att vara värt att leva ha än vidare – icke minst för just de mera ansvarskännande inom de mindre bemedlade samhällslagren – kommit att framträda såsom starka motiv för barnbegränsning och därtill motiv av natur att icke kunna avvisas såsom egoistiska.

Vi ha redan i slutet av fjärde kapitlet framhållit och skola i avslutningskapitlet mera ingående skildra, hur i synnerhet vissa av dessa avhållande motiv förstärkts genom den med den pågående industrialiseringen förbundna sociala utvecklingen. Således ha både uppfödningskostnaderna och uppfostringsbesvären ökats avsevärt. Människorna fullfölja vidare numera långt medvetnare och intensivare sina strävanden att nå stegrad levnadsstandard. I de lägre inkomstklasserna har genom. de livligare sociala kommunikationerna med andra samhällsklasser uppstått ett mera klart fattigdomsmedvetande än tidigare samt en större obenägenhet att ödmjukt resignera. Genom att inskränka på barnaveln bibehåller man för sig själv och även för de barn man skaffar sig en högre standard. Alla dessa avhållande motiv ha nu därtill fått i högre grad möjlighet att göra sig gällande, tack vare den alltmera utbredda kunskapen om rationella medel för födelsekontroll.

Det är möjligt att redan en mera utbredd kännedom om hur det befolkningspolitiska läget faktiskt ligger till för vårt folk i någon man kan motverka familjens tilltagande sterilitet. Effekten av denna upplysningsverkan får emellertid icke överdrivas, så individualistisk – icke minst på det sexualetiska området – som människors inställning alltmera blivit. Långt betydelsefullare skulle det i så fall vara, om själva denna trångt individualistiska inställning kunde tyglas genom framskapandet av [ 205 ]Individualism och egoismen stegrad social ansvarskänsla. Erfarenheten lär, att man för att nå en på detta vis förändrad moralisk inställning i första hand får inrikta sig på de ungas fostran. Det kan icke förnekas, att hela vårt uppfostringsväsen från denna synpunkt är felinriktat: i sjunde och åttonde kapitlen komma vi att gå ganska hårt åt det nuvarande systemet just från denna synpunkt. Vårt krav är, att uppfostran skall i ökad grad söka socialt inpassa de unga människorna i samhället, ge dem en på social känsla och icke en på trångt individualistisk konkurrensegoism grundad livsinställning. Det är möjligt och i viss mån troligt att sådana uppfostringsreformer, vilka i första hand äro motiverade av hänsyn till folkmaterialets kvalitet – människornas arbetseffektivitet och arbetslycka – i sin mån även kunna verka hämmande på den särskilda art av självbedräglig egoism, som nu såsom en del av det stora orsakskomplexet ligger bakom familjens inträdande sterilitet, instabilitet och desorganisation.

Vi vilja således alls icke förneka utan tvärtom understryka, att det inom den praktiska befolkningspolitiken finnes utrymme även för en påverkan av moralisk, socialt fostrande art. Såsom ensamt medel kunde detta måhända tänkas räcka inom den dessvärre mycket fåtaliga över- och medelklass, där de ekonomiska förhållandena icke äro så trånga. För dessa socialskikts del finns det ett visst fog för förebråelserna mot kvinnorna för "bekvämlighet och nöjeslystnad" och mot både männen och kvinnorna för att de stundom undvara barn för att kunna tillfredsställa sina ganska konstlade behov av cocktails, automobiler, knähundar och andra njutningar. som livligt skildrats i pressdiskussionen. Där finns det fullt utrymme för en propaganda för en "ändrad sinnesförfattning i fråga om ideal och krav", för "plikten att underordna personliga tycken under familjens och den sexuella etikens krav", för "plikten att bidraga till folkets uppehållande".

Även om man ibland blir något överraskad över det håll, varifrån nu detta moraliska intresse framträder och även en [ 206 ]smula misstänksam med hänsyn till att det ofta blott synes ha till uppgift att skyla en i övrigt negativ inställning till vår befolkningsfråga, kunna sådana försök till moralisk påverkan endast hälsas med glädje av dem som dela vår inställning till familjeproblemet, om dessa försök bara klart riktas mot rätt håll, d. v. s. mot det socialskikt som har en ekonomiskt mera bekymmersfri existens. Den reservationen bör likväl tillfogas, att all praktisk erfarenhet lär att sådan direkt moralisk påverkan blir ganska ineffektiv, såvida den inte tar sikte på just de unga och således får betyda en omriktning av uppfostran. De redan vuxna äro även moraliskt ofta "färdiga"; de äro i allmänhet icke möjliga att rättvrida. Vidare kan hela frågan – om man inskränker sig till att blott kräva en moralisk uppryckning – icke vara av större betydelse ur befolkningspolitisk synpunkt, eftersom dessa socialskikt äro så relativt fåtaliga.

För de breda lagren av vårt folk räcker det nämligen icke med en aldrig så förbättrad familjemoral. Det är icke med predikningar om förnöjsamhet man skall möta deras sociala problem. Med kännedom om de förhållanden som blottlades i sista kapitlet, borde det i och för sig förefalla mera besvärligt att bara moralisera. Vi föreställa oss visserligen inte att bönder, jordbruksarbetare, industriarbetare och lägre tjänstemän stå så särdeles mycket högre i fråga om samhälls- och familjemoral än över- och medelklassen. Men åtminstone dessa samhällsklassers motiv för barnbegränsningen äro sådana, att de icke utan vidare kunna karakteriseras såsom blott bristande moral. \i understryka. att ett normalt barnafödande i dessa folklager kommer i konflikt med familjernas elementära livsbehov, deras behov av en sund och rymlig bostad, en närande och tillräcklig föda, en ändamålsenlig hälsovård och uppfostran. Även om man ej skulle ställa sig förstående till föräldrarnas vägran att själva underkasta sig försakelser, måste man – synes det oss – erkänna deras omtänksamhet att icke utsätta barnen för så kvalitetsneddragande uppväxtbetingelser.

[ 207 ]Berättigade ekonomiska hänsynBland de uppräknade motiven utskilja vi här närmast det ekonomiska – vi ha nyss antytt en hel rad av övriga och komma i fortsättningen särskilt att behandla det som gäller kvinnornas behov av rörlighet och arbete – men göra så närmast, emedan de ekonomiska hänsynen i dessa samllällsklasser äro så grundläggande, att de förhållanden varmed de hänga samman måste ändras om fruktsamhetsutvecklingen skall kunna vändas. Barn betyda extrakostnader, och ett ökat barnantal skulle därför trycka ned levnadsstandarden för föräldrarna, för syskonen och för de ifrågasätta barnen själva.

För att minska detta avhållande motiv räcker det uppenbarligen ej med en allmän stegring av levnadsstandarden. Den omständigheten, att i de enskilda familjerna strävandena efter en bibehållen levnadsstandard varit en barnbegränsningens orsak, får icke vändas i ett påstående, att en höjd levnadsstandard också skulle ha till resultat en stegrad fruktsamhet. Överklassskikten i vårt land lämna åskådningsundervisning: på deras levnadsstandard är inte mycket att klaga, men deras fruktsamhet är undernormal. Ett visst samband mellan fruktsamheten och levnadsstandarden finnes det likväl, men det tillhör en helt annan kategori: de differentiella kostnaderna, som växa med barnantalet.

Det är ett annat bevis på hur illa orienterad i befolkningspolitiska frågor man är i vårt land, att en mycket stor del av den livliga diskussionen kring första upplagan av denna bok kommit att gälla verkan av en allmän levnadsstandardstegring på fruktsamhetsutvecklingen. I synnerhet i manchesterliberala kretsar har man vägrat att begripa, att samtliga de nedan framförda socialpolitiska förslagen gå ut på något helt annat än en dylik allmän levnadsstandardstegring. Professor Heckscher har vägrat att förstå detta även sedan saken uttryckligen och ihärdigt påpekats för honom och hans missuppfattning har gjort det lätt för honom att sedan påstå, att de föreslagna åtgärderna äro verkningslösa. En annan liberal nationalekonom, professor [ 208 ]Brisman, har helt enkelt i största allmänhet hävdat – naturligtvis ävenledes utan realdebatt – att de av oss berörda sociala frågorna överhuvudtaget icke ha med befolkningsfrågan att göra! – Denna grovt förenklade syn på den praktiskt ekonomiska sidan av det befolkningspolitiska spörsmålet, är eljest för länge sedan övergiven i fackkretsar.

Har man nämligen en gång gjort den saken klar för sig, att sambandet mellan levnadsstandard och fruktsamhet går över de differentiella extrakostnaderna att ha barn, måste själva frågeställningen bli en alldeles annan. Åtgärder i syfte att minska det ekonomiska motivet för barnbegränsning måste då gå ut på att minska dessa extrakostnader att ha barn, vilket är något helt annat än allmän levnadsstandardstegring. Sådana åtgärder förutsätta i sin tur en omfördelning av inkomsterna efter barnförsörjningsbördan. Det gäller ju att ställa de enskilda familjerna i det läget, att ett ökat barnantal icke i samma grad skall trycka ned deras levnadsstandard, så att de icke skola se sig tvingade att avstå från barn för att icke få sin levnadsstandard sänkt.

För att i detta syfte minska extrakostnaden att ha barn måste man beskatta vissa och understödja andra. Man har att företaga en relativ levnadsstandardförskjutning, som visserligen – om produktionen icke stegrades – skulle betyda en standardstegring för flerbarnsfamiljerna men en standardsänkning för ungkarlar och mer eller mindre sterila familjer. Problemet skall mera ingående behandlas längre fram i detta kapitel. Här må blott ytterligare förutskickas att, om en dylik omfördelning av inkomsterna efter barnförsörjningsbördan skall vara effektiv. måste avgifterna läggas så, att de växa ej blott med relativ barnlöshet utan även med stigande inkomst och ekonomisk bärkraft.

Ingen på detta område sakkunnig bedömare har nu någonsin påstått annat, än att det bakom födelsebegränsningen även finns ett ekonomiskt motiv bestående i de enskilda familjernas [ 209 ]Misstaget om verkan av standardstegringsträvanden att uppehålla sin levnadsstandard. Man kan till detta motiv ställa sig olika; man kan, som vi, anse dessa strävanden fullt förståeliga och i de breda lagren fullt försvarliga, icke minst i den mån de ta sikte på de eventuella barnens egna livsvillkor; man kan även ta en annan ståndpunkt, ehuru man – om man vill vara vederhäftig – dock icke får söka bortljuga den faktiskt mycket låga levnadsstandard, som är förhärskande i dessa samhällslager, och det samband, som orsaksmässigt består mellan stort barnantal och låg levnadsstandard. Men hur man än personligen bedömer detta motiv, måste man erkänna att det existerar. Man måste då även medge, att fördelningspolitiska åtgärder i syfte att minska de med barnen följande merkostnaderna icke kunna annat än ha gynnsamma verkningar på både äktenskapsbildning och fruktsamhet. Förnekar man detta gör man sig skyldig till en orimlighet – i diskussionen har denna orimlighet blott kunnat till nöds döljas genom att man envisats med att tala om omfördelningen såsom blott syftande till en allmän levnadsstandardstegring för de fattigare klasserna.

En annan och svårare fråga är: hur stor kan denna verkan på äktenskapsbildningen och fruktsamheten väntas bli? Verkningsgraden måste i första hand bero på hur kraftig (len omfördelning är som genomföres. Ingen tvivlar väl således på att om omfördelningen fördes så långt, att den familjeindividuella extrakostnaden att ha barn helt borttoges eller rentav vändes i en ekonomisk fördel, så skulle fruktsamheten drivas upp. och sannolikt mycket kraftigt. En omfördelning, som icke föres så långt, måste ha verkningar i samma riktning ehuru icke så stora. Såsom ett tankeexperiment kan det vara nyttigt att i stället föreställa oss att vi lade upp en barnbeskattning som ökade extrakostnaden. Tvivlar någon på att man genom en tillräckligt kraftig barnskatt skulle kunna bringa ned barnantalet än mera? Antag för att göra exemplet naturligare. att vi lagstiftningsvägen uppehölle samma allmänna krav på barnens [ 210 ]vård, hygien, skolgång o. s. v. som nu, men överläte helt åt de enskilda föräldrarna att per barn betala allt det, som för dessa ändamål nu finansieras skattevägen efter inkomst. De därigenom mycket starkt ökade individuella extrakostnaderna att ha barn skulle naturligtvis då framstå fullkomligt prohibitiva för flertalet familjer. Den omfördelning, vi förorda, innebär blott ett fullföljande av den socialpolitik vi redan ha.

En av familjevärnande och befolkningspolitiska skäl motiverad omfördelning till familjerna i förhållande till deras barnförsörjningsbörda kunde dessutom icke annat än ha gynnsamma verkningar på äktenskapsbildningen och fruktsamheten även på en annan väg än genom det direkta försvagandet av det ekonomiska motivet för barnbegränsning. Genom dess förverkligande skulle såsom ofta i denna bok framhållits en grundval läggas för även moraliska krav och moralisk påverkan. Därigenom skulle vidare ges uttryck åt en nu nödvändig social omvärdering av familjeliv och barnalstring. Det har ju gått så långt – och sannerligen ej blott i de allra fattigaste folklagren – att det börjat betraktas såsom mindre fint att ha barn, i alla händelser flera barn än ett eller möjligen två. Samhället har här en plikt att även i handling bringa till uttryck en annan social värdesättning av de föräldrar, som sörja för att folket får en nästa generation. Denna för de enskilda familjerna kostsamma samhälleliga kapitalbildning bör enligt vår mening vara mera värd att ekonomiskt gynnas och socialt värdestegras än någon annan, t. ex. försäkringssparandet.

För den sista synpunkten kan man förstå att den som blott fatt en nationalekonomisk skolning av liberal typ är rätt fackblind (den hör till vad som där ibland med viss skygghet brukar rubriceras: de "utomekonomiska" motiven). Den rena fördelningssynpunkten borde man emellertid kunna fatta – åtminstone teoretiskt, d. v. s. även om man praktiskt och politiskt icke är villig att träda in för den. Nationalekonomerna ha emellertid alltid varit inriktade på att se de ekonomiska [ 211 ]Inkomstfördelning efter familjestorlekförhållandena under olika – stundom rätt ytliga – totalitetssynpunkter: nationalinkomsten, det allmänna framåtskridandet, produktionens och konsumtionens totala volym o. s. v. I den mån de varit intresserade för fördelningsfrågorna har det vanligen blott gällt fördelningen på näringsgrenar, yrkesgrupper och inkomstklasser. Lägger man nu en annan uppdelningssynpunkt till grund för fördelningsdiskussionen, blir det uppenbarligen svårare att följa resonemanget. För att analysera befolkningsfrågans praktiska problem får man emellertid bekväma sig att börja tänka på inkomstfördelningen från familjesynpunkt och därvid framför allt med hänsyn till familjestorlek. Studiet måste gälla sambandet mellan lön och försörjningsplikt, mellan närings- och bostadsstandard och barnantal. Vår levnadsstandardundersökning i föregående kapitel har haft just denna inriktning; samtliga våra praktiska förslag i det följande kunna blott begripas under samma synvinkel.

Att den fördelningsfrågan är en av våra ekonomiska huvudfrågor har nu mycket sällan uppmärksammats av fackekonomerna, för vilka affärslivets ekonomiska villkor tett sig som ett så mycket värdigare studieobjekt än familjernas. För den som är mera förtrogen med den ekonomiska vetenskapens utveckling ter sig detta förhållande i själva verket ganska besynnerligt. Under hela det liberala skedet av denna vetenskaps utveckling hade den ekonomiska teorien dock sin grundval i en lära om de mänskliga behoven – mest utförligt upplagd i den s. k. gränsnytteläran – och man var vidare alltid angelägen att betona, att den ekonomiska fördelningen blott var en sida av den allmänna prisbildningen. Men vid behandlingen av de praktiska fördelningsfrågorna undflydde man vanligen samvetsgrant varje sammankoppling med behovsläran. Bättre än de flesta andra exempel visar detta, hur föga realistisk den ekonomiska vetenskapen under denna period varit just i de sociala frågeställningarna. – I kvinnokretsar och även inom arbetarrörelsen har saken däremot länge och intensivt diskuterats och man har sökt [ 212 ]lösningen på dessa familjeförsörjningsproblem i "familjelön", "barntillägg". "barnpensionering", familjeförsäkring" o. s. v.

Har man emellertid nu vidare en klar förståelse för hur lågt de breda lagrens levnadsstandard faktiskt ligger trots ett redan i mycket hög grad inskränkt barnafödande – och till en sådan förståelse bör sista kapitlets statistiska sammanställning ha bidragit – och vägrar man som vi att begära en stegrad fruktsamhet, som skulle behöva köpas på bekostnad av en ytterligare nedpressad levnadsstandard inom familjerna i proportion till barnantalet, måste man såsom en förutsättning för den familjemässiga inkomstfördelningen kräva en stegrad produktion. Det är eljest så litet att dela, hur mycket riktigare det delas; de fattiga äro så många. Anser man, som vi, att familjer som skola föda barn icke böra bo i lägenheter om ett rum och kök eller mindre, måste det byggas mycket mera bostäder, i synnerhet om man samtidigt vill att det skall födas flera barn. Anser man, som vi, att barnen böra få äta mer av smör, mjölk, ägg, frukt och grönsaker, måste dessa födoämnen produceras i ökad mängd. Anser man dessutom att barnen böra få en mycket förbättrad hälsovård och uppfostran, kostar det också pengar, vilket i sista hand ävenledes förutsätter en effektiviserad produktion. Vi äro helt enkelt för närvarande icke tillräckligt rika att – även om vi för barnens skull hårt beskattade de mera bemedlade och de som ha en mindre försörjningsbörda – kunna uppföda ett ökat barnantal på en sådan standard som vi anse dräglig.

Denna förutsättning – vilken väl att märka icke är tänkt såsom en i sig själv tillräcklig orsak till ökad äktenskapsbildning och stegrad fruktsamhet – är nu en politisk premiss, som kanske icke alla tro går att förverkliga i erforderlig grad. För dem återstår det då att söka övertala medborgarna att godkänna den i så fall mycket hårdare tryckande familjeomfördelningen av inkomsterna på nuvarande produktionsbas. En omfördelning efter försörjningsbördan ir nämligen i och för sig ett [ 213 ]Ökad produktion en förutsättningnödvändigt inslag i varje positiv befolkningspolitik. För vår del hålla vi likväl före, att en sådan skulle stöta på alltför stort politiskt motstånd om ej förbättrade förutsättningar skapas genom en stegrad produktion, som garanterar en i det hela uppehållen levnadsstandard trots ökat barnantal. Vår politiska premiss synes oss därför icke vara godtyckligt vald. Givetvis medför den att de socialpolitiska åtgärder vi i befolkningspolitiskt syfte rekommendera ej alla äga dagsaktualitet. Men de kunna ej heller skjutas åt sidan till dess att välståndsökningen åstadkommits. Det gäller tvärtom att föra fram dem som dagsprogram etappvis och just i takt med produktionsstegringen själv.

En viss sida av den rådande levnadsstandarden har emellertid – vilket till slut må starkt understrykas – ett mycket direkt orsakssamband med barnbegränsningen, nämligen den under nuvarande förhållanden förhärskande stora ekonomiska osäkerheten. Arbetslösheten och risken för att bli arbetslös är ett av de mera betydelsefulla exemplen på denna osäkerhet. Det råder knappast tvivel om att icke denna osäkerhet i stor utsträckning både avhåller unga människor från att ingå äktenskap och framför allt avhåller dem från barnafödande.

Osäkerheten, och den intensiva känslan av denna osäkerhet, är kanske tidens värsta onda. Åtgärder i syfte att trygga familjernas ekonomiska existens, oavsett i detta samband på vilken levnadsstandardnivå i Övrigt, äro därför nödvändiga inslag i den positiva befolkningspolitiken. Det är det tredje och icke mindre märkliga exemplet på hur föga känning man i Sverige har med befolkningsfrågans realiteter, att denna viktiga faktor i problemet visat en påtaglig tendens att i diskussionen alltför ofta falla under bordet.

Vi nå alltså följande resultat. Man har ingen grundad anledning att antaga, att enbart en allmän levnadsstandardstegring skulle stimulera till äktenskapsbildning och fortplantning. I vissa samhällslager kan det bli fallet; i andra kan motsatsen [ 214 ]bli följden. Det gäller fastmera att företaga en sådan omfördelning av de tillgängliga inkomsterna att de med barnens uppfödande och uppfostran under moderna industriella förhållanden direkt förenade ekonomiska bördorna minskas för de enskilda familjerna. Detta är en krass formulering av det program, som blir en given slutsats av varje positivt och ingående studium av vår befolkningsfråga. Vill man ha en mera idealistisk formulering kan man uttrycka saken så, att hela nationen måste i högre grad än hittills besinna sitt gemensamma ansvar för de barn, som skola bilda dess nästa generation. Ungkarlar, barnlösa familjer och enbarnsfamiljer få ej undandra sig sin del i detta ansvar helt enkelt genom att icke vilja – eller av fysiologiska eller andra skäl icke kunna – sätta barn till världen.

Vilja vi ha flera barn och vilja vi ge dessa barn en rimlig ekonomisk standard i fråga om bostad, föda, hälsovård och uppfostran kräves dessutom och såsom ett villkor för att fördelningsprogrammet skall kunna på avsett sätt förverkligas en effektiviserad produktion. Denna slutsats har även av Gustav Cassel understrukits, hur olika inställning han än har i fråga om medlen för den effektiviserade produktionens åvägabringande. Såsom en väsentlig beståndsdel av omedelbar betydelse för äktenskapsbildningen och för fruktsamheten måste därvid särskilt framhävas behovet av åtgärder som minska själva den osäkerhet som nu råder för familjernas ekonomiska existens.

En befolkningspolitisk inställning med nyss antydd målsättning leder således, då den är klarsynt och ärlig, rakt fram till krav på radikala samhällsreformer. Man må moralisera hur mycket man vill (men med kännedom om de förhållanden, som i sista kapitlet blottlades, förefaller det i och för sig mera besvärligt att moralisera): tillfredsställer man icke dessa reformkrav, kommer man förgäves att söka övertyga människor att de skola sätta flera barn till världen.


[ 215 ]En försörjningsplan

Tryggandet av folkets försörjning.

Det primära reformkravet går därvid ut på, att familjernas ekonomiska tillvaro måste tryggas. De fattiga familjernas nu övermåttan stora risk för sin materiella existens måste minskas till en bråkdel, och deras allmänna levnadsstandard måste även vid ökat barnantal uppehållas.

Detta krav tillfredsställes icke på långa vägar genom arbetslöshetsförsäkring, fattigvård och understöd av olika slag, reservarbeten o. s. v., hur nödvändiga än dylika åtgärder kunna te sig i ett samhällets nödläge. Vad gäller familjernas förmåga och vilja att föda barn, komma de nämligen praktiskt taget varken att göra från eller till. Vilja vi nå befolkningspolitiska resultat är första villkoret att vi lägga upp och därefter genomföra en ekonomisk försörjningsplan, som ger arbetarna produktiv sysselsättning och som garanterar även bönderna en rimlig och någorlunda säker inkomst. Endast om vi få hela folket i arbete kan trygghet och höjd levnadsstandard uppnås i den grad, som från befolkningspolitisk synpunkt är nödvändig. – Att lägga upp ytterkonturerna för en dylik svensk försörjningsplan skulle kräva en bok för sig självt, och problemet måste här lämnas öppet. Endast vissa anmärkningar skola göras, närmast blott för att ge de praktiska frågeställningarna.

En väsentligt försvårande omständighet är att vi ställas inför detta försörjningsproblem just i en tid, då den internationella handeln och arbetsfördelningen är starkt desorganiserad. Och det är dessvärre ytterst sannolikt, att så kommer att vara fallet för en praktiskt överskådbar framtid. Våra möjligheter att påverka den internationella utvecklingen äro starkt begränsade. Vi äro emellertid i vårt land allmänt eniga om att i den mindre mån sådana möjligheter existera, böra vi i vårt eget och hela världens intresse utnyttja dem för att främja det internationella samarbetets återuppbyggande. En tur i oturen är [ 216 ]i alla händelser, att våra viktigaste exportvaror äro förhållandevis nödvändiga och begärliga utomlands.

Utrikeshandeln står såsom den givna ramen för en svensk försörjningsplan. Ju större vårt utbyte med främmande länder 4 och närmast vår export – blir, desto lättare blir det även att lösa försörjningsproblemet i landet. Desto större utkomstmöjligheter erbjuda nämligen då exportnäringarna. Även vid en förhållandevis kraftig expansion av dessa näringar – och tyvärr är det sannolikt att en dylik expansion skall möta hinder – måste emellertid, i synnerhet med nuvarande snabba produktionsrationalisering, hemmamarknadsnäringarna ävenledes undergå en mycket betydande produktionsutvidgning, därest vi nämligen vilja bringa ned arbetslösheten inom landet och fullt utnyttja det produktionskapital som blir tillgängligt.

Denna produktionsutvidgning inom hemmamarknadsnäringarna förutsätter en motsvarande konsumtionsstegring. Att en konsumtionsstegring icke är omöjlig av hänsyn till en real "mättnad", torde framgå av sista kapitlets analys av svenska folkets faktiska levnadsstandard. Däremot är den för närvarande omöjlig på grund av inkomsternas begränsning. Genom en produktionsstegring ökas emellertid dessa inkomster i den grad som erfordras. Liksom en stegrad konsumtion är en nödvändig förutsättning för en ökad produktion, så skapar just produktionsstegringen själv förutsättningarna för den erforderliga konsumtionsökningen. Svårigheten ligger helt i genomförandet av denna likmässiga stegring av produktion och konsumtion. Från en annan synpunkt sett kan man säga, att den nuvarande produktionsordningens väsentliga brist är, att den icke garanterar en jämvikt mellan produktionen och konsumtionen. Därav komma kriserna och den allmänna otryggheten, därav den permanenta massarbetslösheten. Den uppväxande generationens stora ekonomiskt organisatoriska uppgift är att med bibehållande av den genom industrialismen möjliggjorda, produktionsstegrande arbetsfördelningen dock göra produktionen till en [ 217 ]Balans mellan produktion och konsumtionsamhällelig behovshushållning, där en maximal produktion är basen för en maximal konsumtion och vice versa.

Se vi till de särskilda näringarna och vända vi oss därvid först till jordbruket, så kunna vi till en början konstatera, att jordbruket för närvarande håller på att bli nationellt balanserat. Import av jordbruksprodukter blir mer och mer överflödig; även import av produktionsvaror för jordbruket och den med jordbruket konkurrerande margarinindustrien har börjat nedskäras. Några ökade exportmöjligheter i framtiden göra vi å andra sidan klokt i att inte räkna med; en hel del av den export av smör, ägg och fläsk vi nu uppehålla är i hög grad oekonomisk, och kan blott försvaras med att vi ha ett överskott av dessa jordbruksprodukter, som vi måste avföra från den inhemska marknaden, om prisen där icke skola bli för lantbruket ruinerande. Såsom långsiktig jordbrukspolitik är denna "dumping" oförsvarlig. Det gäller att i stället driva upp den inhemska konsumtionen av smör, mjölk och andra animaliska produkter och av frukt och grönsaker.

Som vi visat i föregående kapitel existerar även en mycket stor outnyttjad konsumtionsreserv just av dessa varor. De breda massorna ha för närvarande icke på långa vägar råd att äta så mycket kött och fläsk, mjölk och smör, ost, ägg och i synnerhet grönsaker, som de skulle vilja och behöva. Särskilt barnen i uppväxtåldern få underkasta sig försakelser, som äro omöjliga att senare gottgöra; vi återkomma längre fram till detta viktiga problem om barnens näringsstandard.

För en vidgad konsumtion av potatis och brödspannmål finns däremot ingen konsumtionsreserv. Den nu pågående levnadskostnadsundersökningen synes visa en fullkomligt förvånande nedgång i konsumtionen av i synnerhet spannmålsprodukter inom alla samhällslager. Enligt preliminära uppgifter från statens spannmålsnämnd skulle den sammanlagda förbrukningen av bröd och mjöl per konsumtionsenhet och år för lantarbetarklassen ha minskat med omkring 7 % från 1920 till [ 218 ]1933.[1] Lantarbetarklassens levnadsvillkor har emellertid under det sista decenniet undergått en relativt mindre förbättring än andra arbetargruppers. Det visar sig«även att en motsvarande beräkning för industriarbetar- och tjänstemannaklasserna från 1923 till 1933 ger till resultat en med hela 21 % minskad förbrukning av bröd och mjöl. För medelklassen, som redan 1923 hade en mindre förbrukning av bröd och mjöl, är minskningsprooenten likaledes 21 %. Härtill är vidare att anmärka, att dessa tal äro beräknade på familjebestånd med i stort sett oförändrad familjestorlek. Befolkningen såsom helhet har emellertid kraftigt minskat sitt barnantal, vilket i sin mån bör göra nedgången av den verkliga konsumtionen större än den kalkylerade utvisar. Av vissa andra skäl är det antagligt, att denna stora konsumtionsnedgång framför allt inträffat just under de sista åren.

Man kan inför dessa siffror icke underlåta den reflexionen att hela vår spannmålspolitik under de gångna åren skulle ha framstått i helt annan belysning, om vi redan tidigare haft bättre kunskap om de faktiska konsumtionstendenserna. Vi stå här inför ett av exemplen på hur en näringspolitik är blind, om den inte kan grundas på en rationellt upplagd och analyserad, fortlöpande konsumtionsstatistik. Trots de goda skördarna och arealutvidgningarna skulle spannmålspolitiken icke nu digna under orimliga överskott, såvida 1920 och 1923 års konsumtionssiffror fortfarande voro riktiga. Det är framför allt konsumtionsomläggningen, som fört spannmålspolitiken till sammanbrott.

Spannmålspolitiken är vidare ett exempel på hur – utan direkta produktionsregleringar, som svårligen låta sig [ 219 ]Jordbrukspolitikengenomföra inom jordbruket – en prispolitik måste vara planmässigt allsidig och innefatta en för jordbruksproduktionens alla produkter så väl avvägd inbördes prissättning, att resultatet verkligen kan väntas ge den produktionsutveckling –man önskar vid den konsumtionsutveckling man har att räkna med. Detta ekonomiska avvägningsproblem har icke kommit till sin rätt i de politiska kompromisserna. Men en "planhushållning" utan en rationellt ordnad information och utan en därå grundad planmässighet leder nödvändigtvis till misslyckande.

Det är hög tid att kriskompromisserna avlösas av ett genomtänkt stödsystem, vari spannmålspolitiken infogas såsom en del. Inmalningen får därvid bibehållas och ett visst prisstöd likaså, helst givet i sådan form att prisens stadga om ej deras höjd blir bättre säkrad. Men framför allt måste impulser ges till en produktionsomläggning, som går i riktning från odlandet av brödsäd och till ökad produktion av produkter, för vilka utrymme fortfarande i viss mån kan beredas genom importregleringar (fodermedel) och för vilka konsumtionen inom landet kan ökas (animaliska produkter och grönsaker). Och man bör söka finna avsättning för de animaliska slutprodukterna inom landet och om möjligt ej fördärva jordbrukets ekonomi och våra utomlandsmarknader genom fortsatt planlös dumping.

Den andra slutsatsen är: vilja vi söka utnyttja konsumtionsreserven inom landet, är en jordbrukspolitik, som huvudsakligen arbetar på att hålla uppe prisen, på lång sikt ytterligt oändamålsenlig. Det gäller tvärtom att få ner prisen för att stegra konsumtionen. Den nödvändiga jordbrukssubventionen får då i möjligaste grad ges i andra former. hl. a. förbilligad fastighets- och driftskredit och kanske genom skuldnedskrivning. Överhuvudtaget är det ett gemensamt intresse för såväl jordbrukarna som livsmedelskonsumenterna att så stor del av den nödvändiga jordbrukssubventionen som möjligt lägges in i nedsatta produktionskostnader i stället för i uppehållna produktpris. Då livsmedelsprocentens storlek inom konsumtionsbudgeten stiger [ 220 ]med fallande inkomst, ligger däri även ett fördelningspolitiskt intresse. Tryggar man därtill genom en rationaliserad marknadsorganisation jordbrukarnas pris- och avsättningsförhållanden mot häftiga och ändamålslösa förändringar, kan krediten även hållas väsentligt billigare t. o. m. utan räntesubvention, samtidigt som genom en dylik marknadsrationalisering jordbrukets salupris kunna hållas relativt högre utan i motsvarande mån stegrade inköpspris för konsumenterna.

Även vid en kraftigt utökad avsättning för animaliska jordbruksprodukter samt frukt och grönsaker kommer ändock jordbruksnäringen icke att i framtiden kunna sysselsätta den arbetskraft, som nu är bunden till jordbruket (förutsatt att man inte räknar med nu oanade exportmöjligheter). Det är för övrigt bekant, att redan nu ej blott en viss redovisad öppen arbetslöshet utan därjämte en mycket större oredovisad "latent" arbetslöshet finns i jordbruket. Jordbruket har nämligen nu kommit in i en väldig teknisk utveckling, som motsvarar den industriella revolutionen. Den nya tekniken är kraftigt arbetsbesparande. Denna tekniska rationalisering är i och för sig ingenting att sörja över. I sista hand är den en nödvändig förutsättning för ernåendet av en högre levnadsstandard för bonde- och lantarbetarklassen och likaså för möjliggörandet av låga pris på jordbruksprodukter utan alltför stora subventioner. Men för landets försörjningsproblem är konsekvensen, att stadsmannanäringarna måste uppsuga ej blott hela den nu rådande arbetslösheten och den stora ökning av arbetare i arbetsför ålder, som inom den närmaste tiden alltjämt kommer att äga rum, utan även från jordbruket sa småningom frigjord arbetskraft.

För en kortare tid kan visserligen en del av detta överskott tagas i bruk för de kapitalinvesteringar i jordbruket, som just på grund av dess tekniska omläggning äro erforderliga, och för vägarbeten m. m., vilket vid en klok jordbrukspolitik uppskjuter den tidpunkt, då industrien har att upplaga stora mängder av från jordbruket frigjord arbetskraft. Strömmen av [ 221 ]Hemmamarknadsindustriernaarbetskraft från jordbruket blir då emellertid desto kraftigare, när den efter detta uppskov en gång kommer. På längre sikt måste denna arbetskraft upptagas i industrien och därvid – som världshandeln utvecklar sig – framför allt i hemmamarknadsindustrien. Vi ha vidare att ihågkomma, att denna industri själv kommer att fortsätta att rationaliseras, vilket betyder att en desto kraftigare produktionsökning blir erforderlig, om vi verkligen vilja utnyttja våra resurser. Såsom ett livsvillkor kommer då att framstå en starkt stegrad konsumtion av en hel mängd industrivaror, som vi kunna tillverka här i landet. Någon "mättnad" är det som redan sagts inte frågan om på något område, så från den synpunkten råder det inga svårigheter. Svårigheterna äro helt av organisatoriskt ekonomisk och politisk beskaffenhet, vilket dock icke betyder att de äro mindre. Framför allt behöva vi bättre och rymligare bostäder. Gäller det att utvidga vår hemmamarknadsindustri, bör bostadsproduktionen få komma i första rummet. Detta av flera skäl. Ett skäl, som vidlyftigare skall utvecklas i fortsättningen, är det rent bostadshygieniska. Ett annat skäl är det handelspolitiska. Bostadsproduktionen är i särskilt hög grad en i sig själv skyddad hemmamarknadsindustri. Man kan inte importera hus. Vilja vi utvidga bostadskonsumtionen, behöva vi inga tullar eller andra importrestriktioner för att förbehålla oss själva den därmed följande produktions- och sysselsättningsökningen. Vi dra full nytta av sysselsättningsökningen utan att därvid riskera att komma i krångel med andra stater och eventuellt försämra våra exportmöjligheter.

Men det viktigaste skälet har att göra med själva bostadsproduktionens egen natur. Utmärkande för bostadsproduktionen är nämligen för det första att den direkt bereder arbete i så relativt hög grad. Ungefär hälften av de totala byggnadskostnaderna representerar arbetslöner. Indirekt beredes ännu mera arbete. Återstoden av byggnadskostnaden utgör nämligen efterfrågan på byggnadsmaterial av olika slag, och dessa äro i sin [ 222 ]tur nästan genomgående av beskaffenhet att tillverkas i Sverige. I sista hand utgör en stegrad byggnadsproduktion nästan helt och hållet blott ett ökat ianspråkstagande av svensk arbetskraft, svenskt trä, svenskt järn o. s. v.

Härtill kommer, att byggnadsproduktionen såsom en typisk realinvesteringsindustri i särskilt hög grad bestämmer hela växlingen mellan allmänna uppgångs- och nedgångstider. Vilja vi få i gång näringslivet på alla områden, finnes ingen säkrare metod än att stimulera byggnadsproduktionen. Detta blir särskilt viktigt nu, om vi, såsom av alla tecken att döma är fallet, gå emot en period av undernormal investeringsverksamhet på många andra områden. Fabriker och anläggningar äro i stor utsträckning uppbyggda för en större kapacitet, än den som inom den närmaste framtiden kan komma till användning. Och så särskilt mycket mer ämna vi väl heller inte kosta på våra vägar och övriga kommunikationsmedel. Det är då viktigt att få i gång byggnadsindustrien, om vi inte vilja se hela näringslivet stagnera. Här ha vi att erinra oss byggnadsindustriens karaktär att vara en "nyckelindustri", med verkningar långt över dess eget område. Och eftersom det är fråga om varaktiga investeringar, där den årliga konsumtionskostnaden för de nya byggnadernas användande blott uppgår till en bråkdel av hela produktionskostnaden och en än mindre bråkdel av totala inkomststegringen i samhället, utvidga sig dessa produktionsstegrande, sysselsättningsökande och inkomsthöjande verkningar särskilt kraftigt till alla områden av näringslivet.

En viktig beståndsdel av en svensk försörjningsplan är en förbättrad organisation av alla slags marknader, ej blott varumarknaderna utan även kredit- och arbetsmarknaden. Detta problem sammanhänger i hög grad med frågan om produktionens stabilisering i tiden, d. v. s. utslätandet av de konjunktur- och i vissa fall säsongväxlingar, som för närvarande utgöra en svår effektivitetsläcka i vår ekonomiska organisation. För att här blott ta ett exempel anknytande till den sist [ 223 ]Bostadsproduktionen som arbetsreservberörda byggnadsproduktionen, är det klart, att om vi kunde stabilisera denna produktion i tiden och tillförsäkra byggnadsarbetarna en stadigare sysselsättning, så finge arbetsmarknaden ett helt annat utseende. Vi kunde då tänka oss en väsentlig sänkning av de ackords- och timlönesatser, vilka bestämma arbetskostnaden, medan byggnadsarbetarnas samlade årslön, deras arbetsinkomst, i alla fall stegrades. En dylik utjämning av säsong- och konjunkturfluktuationerna inom byggnadsindustrien är tekniskt fullt möjlig, och vi ha blott att på allvar börja undersöka vägarna att även organisatoriskt skapa förutsättningar för denna utjämnings genomförande. Även inom andra industrier finnas dylika reformer att göra.

Vid genomtänkandet av detta stora försörjningspolitiska problem, vars ytterlinjer här blott kunnat antydas, gäller det att göra en klar skillnad mellan å ena sidan krisåtgärder och å andra sidan den långsiktiga produktionsplanläggningen. Vi ha redan understrukit, att arbetslöshetsförsäkring, fattigvård och understöd av olika slag, reservarbeten o. s. v. enbart äro motiverade såsom medel att överbrygga ekonomiska kriser för individerna och samhället. De lösa däremot på intet sätt det stora produktionspolitiska problemet. De skapa på sin höjd ett rådrum för dettas utredning och för mera grundläggande reformers påbörjande.

På samma sätt ligger den aktuella frågan om arbetstidens förkortning. Genomförandet av lagstadgad åttatimmarsdag var visserligen på sin tid påkallat ej blott av arbetarnas behov av större fritid för personligt liv utan i stort sett även av rent produktionstekniska effektivitetsskäl. På vissa områden kunna ytterligare arbetstidsnedsättningar vara av motsvarande skäl motiverade. Framför allt är det naturligtvis ett önskemål att lantarbetarna, hembiträdena och andra arbetarkategorier utom arbetstidslagstiftningens ram få sin arbetstid reglerad. I huvudsak gå emellertid reformkraven ut på införandet av ordnade semesterförhållanden även för arbetare och lägre tjänstemän i [ 224 ]det enskilda näringslivet och eventuellt på en lämpligare fördelning av helgdagarna över året och en bättre lokalisering av arbetstiden under veckans sex arbetsdagar i syfte att göra lördagen mera fri o. s. v.

Allmänna krav på en ytterligare förkortad arbetstid – t. ex. ned till en 40- eller 36-timmars arbetsvecka – böra däremot just från arbetarsynpunkt mötas med stor misstänksamhet (därest de icke kunna motiveras ur effektivitetssynpunkt; dessa frågor borde då göras till föremål för mera ingående och för olika yrken differentierade psykotekniska studier). Så låg som vår levnadsstandard faktiskt är, göra vi med all säkerhet klokt i att inrikta oss på att verkligen alla få arbeta just upp till effektivitetsgränsen. Det ligger därvid mera vikt på att söka förändra själva arbetsförhållandena därhän, att arbetet blir vad det naturligt bör vara för friska och lyckliga människor, nämligen en källa till glädje och en väsentlig del av vårt livsinnehåll. I det hänseendet återstår ännu mycket att reformera särskilt inom vår industriella produktion. Men göra vi bara klart för oss, att arbetet alls icke behöver vara och ofta ej heller är ointressant och glädjedödande, och få vi därtill upp ögonen för hur viktig – både med hänsyn till personlig lycka och till produktionens effektivitet – arbetsglädjens bevarande inom näringslivet faktiskt är, böra strävandena i denna riktning icke te sig hopplösa.

En förkortad arbetstid är visserligen en mycket förnuftig krisåtgärd i syfte att fördela en uppkommande eller bestående arbetslöshet. vilket är en helt annan sak. Den ingår därför i en förbättrad krisberedskap. Men vi få därur icke dra den slutsatsen, att den skulle vara önsklig eller nödvändig i en långsiktig försörjningsplan, som ju åsyftar icke att fördela arbetslösheten utan att utrota den och att just därigenom stegra vår produktion såsom underlag för en stegrad levnadsstandard.

Något motsvarande gäller de aktuella kraven på en genom understöd från det allmänna möjliggjord tidigare pensionering [ 225 ]Förkortad arbetstid och förtidspensioneringav arbetare, till och mod mot deras önskan. I en tid med stor arbetslöshet kan en sådan åtgärd vara lämplig i syfte att öka arbetstillfällena för de unga på de gamlas bekostnad. Men i en planmässig produktionspolitik på längre sikt motsvarar den icke ett samhälleligt intresse. I synnerhet med den växande övertalighet av personer i de äldre årgångarna, som vi under återstoden av detta århundrade ha att räkna med, skulle en dylik förtidspensionering av de gamla vara oss alltför kostsam. Här som i fråga om arbetstiden blir med rådande mycket låga levnadsstandard vårt huvudintresse att med fullt utnyttjande av våra resurser kunna stegra produktionen så mycket som möjligt. De gamla bli så många och den allmänna levnadsstandarden är så låg, att vi icke utan att i möjligaste mån utnyttja även våra gamlas arbete kunna försörja oss och dem på den standard som vi eftersträva.

En annan sak är att i offentlig tjänst de högre befattningshavarna lyckats tillskansa sig en så sen avgångsålder, att de i många fall komma att kvarstå i tjänst, även sedan deras arbetskapacitet sjunkit så mycket att de faktiskt äro hinderliga för arbetets effektivitet. Just de egenskaper som äro mest värdefulla i den ledande ställning, vartill det förhärskande på anciennitet byggda befordringssystemet då ofta fört dem. nämligen intellektuell rörlighet och kraft till inlevelse, framåtblick och initiativ, drabbas tyvärr också allra mest av senilitetsprocessen och göra dessa mäns kvarstannande i tjänsten dubbelt skadligt. För lägre tjänstemän har en tidigare avgångsålder alltid motiverats med att dessa behöva bibehållen fysisk vigör. De högre. bättre betalda tjänstemännen åter skulle utan fara kunna kvarstanna längre, då de blott ha "skrivbordsarbete". Men för just detta slags skrivbordsarbete behövs inte bara kraft att sitta plus stor administrativ erfarenhet. En nedskärning av de högre befattningshavarnas avgångsålder är nog påkallad – årets reform är blott en början – men detta är motiverat ur arbetseffektivitetssynpunkt.

[ 226 ]Framför allt skulle det emellertid vara fördelaktigt, om en någorlunda strängt tillämpad förtidspensionering kunde genomföras för ämbetsmän, som på grund av förtidssenilitet eller andra orsaker uppenbarligen borde i arbetets intresse avkopplas från sin tjänst. En sådan reform är emellertid särskilt svår: att genomföra i vårt land, där just tjänstemännen vetat att till det yttersta omgärda sina intressen och där en allmän tjänst i första hand betraktas såsom en enskild persons ekonomiska rättighet. Var och en som känner svensk förvaltning vet att knappast någon verksamhetsgren saknar en eller flera tjänstemän, som det faktiskt skulle löna sig mycket väl att avkoppla från arbete, t. o. m. om villkoret vore bibehållandet för honom av full avlöning, vilket ju inte är nödvändigt, åtminstone om vi få ändra grundlagen en smula. Å andra sidan är det lika uppenbart, att mången äldre tjänsteman är fullt arbetsför även över sin pensionsålder och att han med fördel för det allmänna skulle kunna utnyttjas ännu i åtskilliga år. Det fallet är kanske till och med betydelsefullare. Men då en i båda riktningarna ökad individuell smidighet vid reglerandet av avgångsåldern näppeligen torde kunna infogas i svenskt förvaltningsväsen, och då vidare med hänsyn till de ökade effektivitetsanspråken även de nu gällande avgångsåldrarna ligga högt ur genomsnittssynpunkt, finnas starka skäl för en ytterligare nedsättning.

Men detta är en alldeles speciell fråga. Och det är en mycket liten grupp som på grund av sin ställning och sitt inflytande lyckats tillskansa sig en för hög avgångsålder. Så är icke förhållandet med den stora mängden av lägre tjänstemän. I det enskilda näringslivet regleras även vanligen denna fråga enklare och med direktare hänsyn just till effektiviteten. För arbetarna är det praktiska problemet rentav det alldeles motsatta: hur skall man kunna förhindra ett för tidigt ratande av de arbetare som hunnit över medelåldern? Till det problemet skola vi återkomma i samband med den allmänna frågan om de skärpta kvalitetskraven i det moderna näringslivet och de praktiska [ 227 ]Inkomststandard och existensriskersvårigheterna att försvara även de icke toppvärdiga arbetarnas rätt till delaktighet i nationens arbetsliv. Här ha vi blott velat understryka, att en förtidspensionering icke är ett önskemål ur långsiktig försörjningssynpunkt fastän möjligen en lämplig krisåtgärd mot en arbetslöshet, som man icke genom produktionspolitiska reformer tror sig om att tillräckligt kraftigt eller snabbt kunna bemästra.

Det produktionspolitiska problemet måste efter dessa korta antydningar i detta samband lämnas outrett. Det skall blott ånyo understrykas, att tekniskt och ekonomiskt föreligga inga oöverstigliga hinder för en sådan politik. Vi ha arbetslösa i stora massor, vi ha överflöd av naturtillgångar att utnyttja. Tekniken står på en ännu för en generation sedan oanad höjd. Och nog finns det behov att fylla. Svårigheterna äro uteslutande av organisatorisk och politisk art. De äro stora men de måste övervinnas. Ur befolkningspolitisk synpunkt är detta nödvändigt. De som ställa sig pessimistiska i fråga om möjligheten av en produktions- och konsumtionsstegrande ekonomisk politik ha att minnas, att de i så fall icke kunna ange någon möjlighet att hindra landets avfolkning. Ty den saken är viss: minskas icke arbetslöshets- och existensriskerna till en bråkdel av vad de i dag äro, så ligger redan i människornas osäkerhetskänsla ett kraftigt motiv för fortsatt barnbegränsning. Och stegras icke realinkomsterna i landet väsentligt, så sakna vi de ekonomiska möjligheterna till de fördelningspolitiska åtgärder, som måste tillgripas för att minska familjernas extrakostnader att ha barn – om vi nämligen vilja trygga åt barnen en rimlig standard och samtidigt stegra barnantalet. Alla andra åtgärder för att uppehålla den äktenskapliga fruktsamheten komma då att vara gagnlösa eller i alla händelser politiskt ogenomförbara.

I det följande tages såsom en vald förutsättning att folkets realinkomst kraftigt stegras och existensriskerna nedskäras, så att icke samhällets fattigdom står såsom ett allt annat [ 228 ]överskuggande motiv för extrem barnbegränsning och såsom ett hinder för en radikal fördelnings- och socialpolitik. Den som till äventyrs finner författarnas fördelnings- och socialpolitiska analys i fortsättningen väl optimistisk i fråga om de ekonomiska möjligheterna i landet, har att minnas denna grundläggande reservation.


Utjämning av de individuella inkomsterna efter

barnförsörjningsbördan.

Det räcker emellertid alls icke med produktionspolitik. Produktionspolitiken kan visserligen genom sin verkan att skapa ökad ekonomisk trygghet ha en direkt befolkningspolitisk verkan, men framstår i övrigt huvudsakligen blott såsom en förutsättning för fördelningspolitiken. Det är en omfördelning av inkomsterna efter barnförsörjningsbördan, som är det främsta befolkningspolitiska medlet.

I den psykologiska motivmekanism, som kan skönjas bakom den kring sig gripande födelsebegränsningen, står själva den med barnafödandet förenade familjeindividuella extrakostnaden såsom främsta avhållande motiv. Det måste därför gälla att minska familjernas extra kostnader att ha barn. I synnerhet för familjer på en relativt låg inkomststandard men även för familjer på en högre – den må vara aldrig så tryggad – står för närvarande tillvaron av mycket stora dylika extrakostnader såsom huvudmotivet för födelsebegränsning. Man kan rentav påstå, att det nu rådande inkomst- och fördelningssystemet, som nästan helt och hållet överlåter åt de enskilda familjerna att bära de med barnafödandet och barnavården förbundna kostnaderna, är såsom skapat för att i en tid som vår med dess alltmer rationaliserade psykologi driva födelsebegränsningen fram emot det barnlösa äktenskapet.

Vi ha alla skrattat åt förslag om ungkarlsskatter och fruktsamhetspremieringar. Men löjliga ha dessa förslag mest varit [ 229 ]Nationens gemensamma ansvar för barnenpå grund av beloppens obetydlighet (och stundom på grund av motiveringarna). Frågan är emellertid, om vi icke gå fram emot en tid, då man mera allmänt kommer att finna det alldeles oriktigt och i grunden onaturligt, att var och en skall så fullständigt bära den ekonomiska bördan för sina egna barn.

Vissa kostnader komma alltid att kvarstå och än mera vissa bekymmer och ett visst ansvar. Men behöva de verkligen vara så stora? De individuella lönerna och inkomsterna utgå ju vanligen utan hänsyn till barnförsörjningsbördan. Vore det inte då naturligt, att det allmänna trädde in och övertoge åtminstone en väsentlig del av den direkta kostnadsbördan? Borde inte dessa kostnader fördelas på hela folket efter vars och ens bärkraft? Blir man intresserad av att uppehålla födelsetalen, kommer man även att känna en förpliktelse att ekonomiskt stödja de familjer, som uppföda folkets nästa generation.

Men inte endast hänsynen till den eljest hotande oavbrutna folkminskningen kommer att driva fram intresse för reformer i denna riktning. Ännu viktigare är den omedelbara omsorgen att trygga barnens existens och ställa denna i viss mån oberoende av familjeförsörjarnas inkomstöde. När barnen bli sällsyntare, bli vi kanske mera benägna att känna ett solidariskt ansvar för att ta vård om den lyckosamma utvecklingen av de barn vi få.

Det framstår således icke rimligt och heller icke nödvändigt. att barnen skola helt följa familjen i dess ekonomiska berg- och dalbana. Risken för att familjefadern skall bli arbetslös eller sjuk och familjeinkomsten därför sina eller att han med samma resultat skall bli alkoholist och familjetyrann, skall begå brott och komma i fängelse eller helt enkelt överge de av honom beroende, får inte riskera även barnens livsuppehälle. Samhället måste ansvara för att den stora sociala felanpassning, som ligger i den ojämna och otrygga [ 230 ]inkomstfördelningen, inte alltför dyrt får umgällas av de dock mest oskyldiga: barnen.

Frågan är på vilka vägar och i vilken utsträckning en sådan utjämning av de individuella inkomsterna efter barnförsörjningsbördan skall kunna vinnas. Innan vi ge oss in på detta problem vilja vi emellertid upplaga till bemötande en allmän invändning, som man vid diskussionen av dessa spörsmål nästan alltid möter.

Man brukar framhålla, att familjerna med de mycket stora barnkullarna icke äro socialt önskliga. Det stora barnantalet säges i och för sig ådagalägga en lättsinnig disposition hos föräldrarna. Dessa familjer, framhåller man, bli ej blott fattiga, de äro i stor utsträckning misskötsamma eller rentav asociala. Ofta anlägger man även en rashygienisk synpunkt och påstår, att dessa föräldrar till stora barnkullar äro mindervärdiga arvsbärare. Från dessa premisser drar man då ofta den slutsatsen att alla ekonomiska åtgärder att lätta barnförsörjningsbördan för barnrika familjer äro betänkliga. De lägga hyende under lasten, de uppmuntra till en socialt skadlig fortplantning]

I själva premisserna till denna slutsats finns det en kärna av riktighet. Mycket stora barnkullar äro förvisso vanligen icke önskliga. Även om vi i hög grad underlätta barnförsörjningen skulle dessa barns vård och fostran ofta bli försummad. En positiv befolkningspolitik bör icke inriktas på att få enstaka fattiga familjer att föda ett mycket stort antal barn utan att forma det stora flertalet att föda låt oss säga t. ex. 3 barn. Det må också vara medgivet att ett mycket stort barnantal ofta tyder på bristande förutseende och social ambition hos föräldrarna. I all synnerhet kommer detta omdöme att vara befogat, när preventivlagen avskaffats och en ansvarig och omfattande sexuell upplysning och rådgivning kommit till stånd. Vi vilja emellertid påpeka, att om de mycket stora familjernas hem te sig slarviga och om barnen verka försummade och illa uppfostrade. är detta i första hand blott ett direkt resultat av [ 231 ]Mycket stora familjer icke önskvärdajust det stora barnantalet och den vanligen därav orsakade fattigdomen, trångboddheten och nöden. Den rashygieniska synpunkten kan vara befogad i fråga om sinnesslöa föräldrar, vilka även utom äktenskapet stundom avla stora barnkullar. Den frågan skall beröras i nästa kapitel. En vederhäftigt grundad bevisning för att flertalet föräldrar till stora barnkullar skulle vara mindervärdiga arvsbärare föreligger däremot icke. Av skäl motsvarande dem som anförts på tal om de förmenta arvsbiologiska skillnaderna mellan socialklasserna har man all anledning att ställa sig skeptisk (naturligtvis i all synnerhet så länge icke födelsekontrollpropagandan helt trängt igenom och endast lämnat de "lättsinniga" oberörda). De alltför tvärsäkra påståendena om dessa föräldrars mindervärdighet som arvsbärare höra blott till uttrycken för de ytliga och okritiska rasbiologiska föreställningar som överallt göra sig gällande och som på senare tid fått nya politiska impulser. Socialvetenskapligt beteckna de en art av bekväm tankelättja: från otillfredsställande familjeförhållanden sluter man sig – utan djupare social analys – till en ursprunglig värdeskillnad mellan människorna. Detta ytliga betraktelsesätt påträffar man tyvärr ofta både hos läkare och andra i socialpolitiken verksamma personer, vilka ju med sin vanligen otillfredsställande sociala utbildning och med sin benägenhet till statistiskt okontrollerade allmänna erfarenhetsomdömen stundom visa den speciella yrkessvagheten att på synnerligen komplicerade sociologiska problem långt utöver vad som är vetenskapligt tillåtligt anlägga ett förenklat biologiskt betraktelsesätt.

Det kan nu i och för sig vara likgiltigt av vilka skäl man anser de mycket stora barnkullarna oönskliga. Är man bara överens om den saken borde man även kunna bli överens om åtgärder att i möjligaste mån förhindra deras tillkomst. Såsom effektiva åtgärder äro i första hand att rekommendera en vidgad sexuell upplysning och rådgivning, kostnadsfritt [ 232 ]tillhandahållande av preventivmedel och i vissa fall åstadkommandet av (frivillig) abort och sterilisering.

Den fråga vi här ha att diskutera är emellertid denna: har man anledning att räkna med att åtgärder till lättandet av barnförsörjningsbördan skall uppmuntra tillkomsten av speciellt dessa ur hälso- och fostringssynpunkt alltför stora barnkullar. Enligt vår uppfattning är detta icke utan vidare givet. Man har ju just framhållit att det är de förtänksamma och försiktiga, de ekonomiskt kalkylerande föräldrarna, som nu inskränka sitt barnafödande, medan de barnrika föräldrarna karakteriserats såsom lättsinniga, slarviga etc. Är det då så säkert att det just är det sistnämnda slaget av föräldrar, som i första hand komma att förändra sin inställning till fortplantningen på grund av en minskad barnkostnad? Är det inte sannolikare att de andra, de rationellt kalkylerande, skulle vara lättare att påverka genom en åtgärd av denna ekonomiska beskaffenhet?

Framför allt bero emellertid verkningarna i detta hänseende på den form vari denna fördelningspolitiska omläggning företages. Det är möjligt, att kontanta bidrag skulle i viss utsträckning kunna uppmuntra till ett oansvarigt föräldraskap. Göres emellertid denna omfördelning av barnförsörjningsbördan i form av konkreta socialpolitiska insatser, direkt inriktade på barnens eget bästa och omöjliga att ekonomiskt utnyttja för föräldrarna, är det än osannolikare att en dylik icke önskvärd verkan skulle följa. Detta är för övrigt ett extra skäl till alla de i slutet av detta kapitel angivna för att göra omfördelningen just genom profylaktisk, direkt på barnavården inriktad socialpolitik.

I sista hand måste man dessutom framhålla en huvudsak, som besynnerligt nog ofta glömmes bort vid frågans diskussion, nämligen barnens och samhällets intressen. Här ha vi dessa många barn i de mycket barnrika familjerna. Lämna vi försörjningsbördan helt åt föräldrarna, så blir följden oftast ytterlig fattigdom, trångboddhet och alla slags fysiska och psykiska [ 233 ]Lön efter behovumbäranden. Barnen bli då kanske även undervärdiga, ibland rentav asociala. I synnerhet i det senare fallet bli de framdeles mycket skadliga och kostsamma för samhället. Även om man skulle helt bortse från dessa barns egna krav på en lycklig, –socialt anpassad tillvaro – vilket man naturligtvis icke får göra – skulle det ändå löna sig att förbättra deras uppväxtmiljö. Till och med i de fall då man skulle vara benägen att tala om arvsbiologisk mindervärdighet är det ett stort socialt intresse att dessa därigenom handikappade barns utveckling icke ytterligare nedpressas och snedvrides av de med ekonomisk nöd följande försämrade uppväxtvillkoren. Redan av detta skäl är det givet, att ej ens de mycket stora familjerna – och de kanske allra minst – få uteslutas från försöken att nå en jämnare fördelning inom nationen av barnförsörjningen. Nu har en dylik inkomst- och kostnadsutjämning för barnförsörjningens tryggande ofta föreslagits och på sina håll även i mindre skala praktiserats. Men eftersom man vanligen inte haft tillräcklig insikt om den ekonomiska och sociala verklighet, som man sökt reformera, har man sällan förmått spänna in problemet i hela dess sociala räckvidd. Man har stannat vid kravet på en direkt kontantöverföring av vissa utjämningsbelopp, vanligen inom en mindre, i inkomsthänseende homogen yrkesgrupp.

Vid behandlingen av detta problem har det nämligen legat närmast till hands att uppmärksamma själva lönesystemets ofullkomligheter i detta avseende och att med reformförslag söka gripa tillbaka till principen om behovslön. Detta lönesystem är ingalunda oprövat. Under gamla patriarkaliska förhållanden, då företagen i stor utsträckning kunde räkna med att arbetarna föddes och dogo på platsen, plågade ofta våra bruk genom "barntillägg" gradera lönen efter barnantalet. De gjorde det i viss grad även i eget intresse, eftersom eljest lätt de barnrika familjerna skulle falla fattigvården och i sista hand de stora bruksföretagen till last.

[ 234 ]Vi veta även, att lönerna för arbeten och tjänstemän i statens och kommunernas tjänst i viss utsträckning äro graderade efter barnantalet. På sätt och vis kan behovssynpunkten rent allmänt sägas vara tillvaratagen i de "högre" intellektuella yrkena, där arbetsgivarna känna sig mer som samma slags människor som de anställda, och där – i viss mån på trots emot konkurrensprisbildningens tendenser – en mängd mänskliga hänsyn få spela in, fastslagna i allmänt respekterade konventioner och institutionella villkor av olika slag. Sålunda stiger i kasa yrken oftast lönen med ålder och tjänsteår, och eftersom barnförsörjningsbördan åtminstone till en tid följer samma kurva, ha vi här i viss mån behovsprincipen tillvaratagen.

Särskilt för kroppsarbetarna ställer sig saken alldeles annorlunda. Näringslivet är icke längre, och kan icke vara, patriarkaliskt ordnat. Arbetarna ha för övrigt själva genom organiserade ansträngningar bekämpat det patriarkaliska momentet i arbetsavtalen, vari de med full rätt sett en delvis frihetshämmande och för lönekampen hindrande faktor. De inslag av "familjelön" vi även i Sverige hade under krigs- och krisåren, voro närmast ett försök från arbetsgivarnas sida att möta de stigande levnadskostnaderna utan att behöva höja lönerna allmänt, och så tolkades de även av arbetarna.

Arbetslönen har så alltmer blivit en ren marknadsföreteelse, och resultatet är, att arbetaren hastigt kommer upp i hög lön. Oftast får han rentav sin högsta löneinkomst, innan han ännu har några barn att försörja, medan vissa svårigheter att uppehålla full arbetskapacitet och kräva full arbetslön kunna uppenbara sig redan då han står med den största försörjningsbördan. Och så måste det nog vara. Ville man införa behovslön i ökad utsträckning, ginge det mycket lätt för sig i stat och kommun. I ett socialiserat samhälle vore det även en rätt naturlig sak att lägga in hela industriens lönesystem under sociala synpunkter. Men i det enskilda näringslivet går det icke. Där [ 235 ]Barnförsäkring inom lönesystemetmåste arbetet betalas efter sitt produktionskostnadsmässiga värde.

Bestämmer man nämligen högre lönesatser för arbetare med "barn (genom en minimilönelagstiftning eller direkt i kollektivavtalen), skapar man ett direkt ekonomiskt intresse för varje företagare att blott anställa ungkarlar eller arbetare med ett eller två barn. Familjeförsörjare med flera barn skulle bli handikappade i konkurrensen om arbetstillfällen. Denna verkan skulle drabba desto hårdare just nu, eftersom den tekniska utvecklingen, som vi i annat samband skola beröra, ökat effektivitetsanspråken oerhört och stegrat arbetslöshetsrisken för arbetare i slutet av medelåldern. Genom att försöka återgå till behovsprincipen kunde man råka förvärra i stället för bättra och verkligen göra barn till en faktiskt outhärdlig ekonomisk börda.

Reformatorer, som fått denna sak klar för sig, ha måst fundera över möjliga metoder att förena inkomst efter försörjningsbehov med konkurrensbestämda marknadslöner på ett sådant sätt, att dessa följder icke inträda. Dylika metoder – mer eller mindre väl genomtänkta – ha även tid efter annan framlagts i form av förslag om familjetillägg, "barnförsäkring" eller "barnkompensation". På sina håll och särskilt i Frankrike har även ett dylikt system i ganska stor utsträckning praktiserats inom vissa industridistrikt.

Den gemensamma innebörden av dylika förslag är i korthet följande. För en yrkesgrupp, för ett större företag eller för en sammanslutning av företag organiseras en barnförsörjningskassa. Till denna kassa avsättes en del av samtliga anställdas lön, oavsett om de äro ogifta eller gifta och oavsett barnantalet. Premieinbetalningen göres av arbetsgivaren, arbetarna eller av båda i viss proportion – detta är emellertid blott en bokföringsteknisk angelägenhet utan ekonomisk betydelse. Kassan gör sedan i sin tur utbetalningar till de arbetare, som [ 236 ]ha barn, och dessa utbetalningar stå i viss proportion till barnantalet.

Såsom en mera rent organisatorisk svårighet vid detta systems genomförande står det förhållandet, att – även om man tar lagstiftningen till hjälp – det är svårt att få in alla företag inom systemets ram. Framförallt gäller som huvudinvändning att alla "självständiga" yrkesutövare, som icke åtnjuta sin inkomst i form av lön, äro ställda utanför och deras barn äro ohulpna. Det finns hela områden av näringslivet, som icke kunna tänkas inordnade i systemet. Dit hör jordbruket, en stor del av handeln och hantverket.

En från barnförsörjningssynpunkt synnerligen väsentlig brist – eller i alla händelser en ytterligt svår organisatorisk nöt att knäcka – är vidare, att barntilläggets (liksom lönens) utbetalande måste bli beroende av de ekonomiska konjunkturerna och av individuella växlingar inom familjeförsörjarens yrkesliv. Man måste ju överhuvudtaget ha arbete och åtnjuta lön för att kunna tillgodoräkna sina barn dessa barntillägg. Och även om för iråkad arbetslöshet en viss överskjutande tid! stipulerades, varunder barntillägget skulle utgå fastän en löneinkomst icke intjänades, så kunde denna tid i alla händelser icke göras tillräckligt lång, utan att detta i sin tur skulle riskera hela systemets effektivitet för alla de andra delägarna i kassan. Barntilläggen skulle därför nödgas upphöra, när de som bäst behövdes.

Den nyss berörda omständigheten, att stora områden av näringslivet skulle komma att stå utanför, har emellertid en annan och för hela systemet synnerligen farlig konsekvens. Ju mindre del av näringslivet det omsluter, i desto lägre grad har man nämligen verkligen undgått lönekonkurrensen. Systemet kan av detta skäl inte tänkas först genomfört i mindre skala för att sedan växa ut – annat än möjligtvis för vissa filantropiskt lagda företag med monopolvinster, som de välja att fördela på [ 237 ]Löser icke problemetdetta sätt. Företagen respektive yrkesgrenarna utom systemet kunna nämligen av naturliga skäl erbjuda ungkarlar och likaså familjeförsörjare, som bestämt sig för mer än genomsnittlig återhållsamhet i barnavlingen, en högre behållen inkomst än dessa personer ha att påräkna, om de taga anställning hos företag eller yrkesgrenar inom systemet. De företag och näringar, som befinna sig inom systemet, måste därför antagas dra till sig barnrika försörjare och stöta ifrån sig ungkarlar och barnlösa, varvid i samma mån barntilläggens storlek och hela systemets effektivitet skulle betänkligt minskas.

Men bortsett från dessa och andra svagheter, så är den stora och ofrånkomliga bristen från socialpolitisk synpunkt, att inkomst- och levnadsstandardutjämningen blott är horisontell. Den är tänkt blott mellan familjer med olika barnantal inom samma yrkesgrupp och på samma inkomstnivå.

Denna invändning är desto viktigare, eftersom det genomsnittliga barnantalet växlar betydligt från grupp till grupp. Medan t. ex. statarna år 1920 hade mer än 2 barn per familjeförsörjare, så hade textilarbetarna med sin lägre fruktsamhet och flera kvinnliga yrkesutövare knappt 1/3 barn; murarna hade ungefär jämnt 1 barn per yrkesutövare. Det finns alltså betydligt flera löntagare per barn inom textilindustrien än inom lantbruket, vilket i praktiken betyder, att barntillägget inom det förra området men ej inom det senare skulle kunna göras relativt stort utan att likväl vara alltför tyngande och därför komma även de små familjerna till godo. Ett räkneexempel: om man ville ge varje barn 150 kronor per år och sloge ut denna kostnad på alla löntagare inom den särskilda gruppen genom ett lika stort avdrag, skulle en barnlös textilarbetare få ett årligt löneavdrag på 50 kronor, en barnlös statare däremot på 300 kronor. Inkomstnettoökningen för en textilarbetare med 2 barn skulle bli 250 kronor, men för en statare med 2 barn jämnt ingenting. En tektilarbetare med 1 barn finge en inkomstökning av 100 kronor men en statare med 1 barn en inkomstsänkning [ 238 ]med 150 kronor. Man kan givetvis fördela kostnaderna annorlunda: exemplet avser endast att visa, hur verkningarna bli alldeles skiljaktiga för grupper med olika barnantal.

Men framför allt är det givetvis de olika gruppernas skiljaktiga inkomstnivå, som gör hela det inkrånglade systemet socialpolitiskt tämligen nyttjelöst. Ett utjämningssystem, som icke ger de fattiga och barnrika samhällsklasserna ett starkare stöd i barnförsörjningen, än det som kan åvägabringas genom deras uppsplittring i smågrupper och genom en därefter genomförd omfördelning av löneinkomsterna inom varje sådan grupp i förhållande till varje arbetares större eller mindre försörjningsplikt, är icke värt att vidare diskutera, åtminstone icke i detta samband och mot bakgrunden av de uppgifter som lämnades i föregående kapitel. Det är också fullt förståeligt, att man aldrig lyckats politiskt intressera arbetarklassen för experiment i denna riktning.

Slutsatsen skulle då bli, att den önskade barnförsörjningsutjämningen för att bli av socialpolitisk betydelse icke kan uppnås genom tekniska tricks med lönesystemet utan att reformen måste avkopplas från direkt förbindelse med arbetsmarknaden och anställningsförhållandena och göras fullt allmän och obligatorisk samt framför allt kombineras med ett väsentligt moment av inkomstutjämning mellan de olika inkomstklasserna.

Sättet för finansieringen av en dylik offentlig barnpensionering kan tänkas växla, beroende på om statsmakterna föredra att betala barnpremierna direkt ur den allmänna budgeten eller genom särskilda premieinbetalningar påförda medborgarna. Finansierades barntilläggen genom en särskild beskattning av ungkarlar och personer med liten försörjningsplikt, kunde de barntillägg som sedan utbetalades givetvis göras i motsvarande mån mindre. I samma riktning skulle verka en stegring av de skattefria inkomstavdragen för hemmavarande barn.

Det naturligaste vid ett dylikt system av statsgaranterad barnförsörjning vore att tänka sig lika stora barnpensioner för alla [ 239 ]Allmän och obligatorisk barnpensioneringbarn oavsett familjeförsörjarens yrke och kön och oavsett, om han är arbetslös eller blott har ringa inkomst, ja, oavsett om det finns någon familjeförsörjare alls (änkor med många barn, hustrur till män, som äro sjuka, intagna på anstalter o. dyl). Där familjeförsörjaren har viss högre inkomst kan man givetvis inbespara barnbidraget. Vill man emellertid nå en mera allmän stimulans till stegrad fruktsamhet i äktenskapen, bör man akta sig att sätta denna maximiinkomst för lågt. Det per barn utgående barnbidraget kan vidare intill en viss gräns stegras i den mån inkomsten per konsumtionsenhet sjunker.

Ett dylikt system för barnpensionering saknar alla de brister, som angåvos vidlåda det nyss diskuterade lönetilläggssystemet, och är således klart att föredraga framför detta.[2] Givet är, att det förverkligat skulle innebära ett synnerligen betydelsefullt framsteg framför det nuvarande tillståndet. För att vara fullt effektivt skulle det emellertid kräva mycket pengar, och frågan är om de pengarna, använda på annat sätt, inte skulle kunna tjäna samma syfte än bättre.

Ett stort flertal barnrika familjer i små omständigheter komme otvivelaktigt att vinna en viss standardhöjning. Men man har å andra sidan inga garantier för att dessa bidrag verkligen i mera väsentlig grad skulle komma barnen till godo. Här får man nöja sig med en förmodan, att kvaliteten på barnens vård och fostran förbättras i viss takt med den allmänna höjningen av familjens standard. Barnen blevo fortfarande utlämnade åt föräldrarnas växlande grad av förstånd och omtanke. [ 240 ]Eftersom barnbidraget knappast under några förhållanden kunde bli ett kraftigare tillägg till levnadsstandarden, som ju är bestämd av den övriga inkomsten (utom för familjer med mycket låg inkomst, såsom statare och med dem ekonomiskt jämställda arbetarlager), bleve bostadens beskaffenhet, barnavårdens ändamålsenlighet, barnens utbildningsmöjligheter o. s. v. fortfarande i huvudsak beroende av föräldrarnas ekonomiska klasstillhörighet och levnadsvanor.

Vi böra vidare hålla alldeles klart för oss, att det, som redan antytts, rör sig om en överflyttning av mycket stora penningsummor, och detta även om bidragsbeloppen skulle göras mycket anspråkslösa. Antaga vi, att vi i Sverige skulle nöja oss med att betala 3 kronor per vecka till alla barn under 15 år (156 kronor per år), skulle dock för att finansiera dessa bidrag krävas en summa av nära 235 millioner kronor årligen. Skulle barnbidragen sättas så högt, att de kommo närmare den verkliga försörjningskostnaden, stegrades den finansiella kostnaden flerdubbelt.

Visserligen är det härvidlag egentligen blott fråga om en omfördelning av inkomster. Barnen underhållas ju även nu, fastän med nästan hela kostnaden lagd på dem som råkat få dem. Men uppbringandet av så höga belopp möter förvisso stora svårigheter och man kan påräkna ett hätskt motstånd. Ställda inför dylika konsekvenser skulle måhända en hel del samhällsbevarande personer ta sig för huvudet och allvarligt ifrågasätta, om verkligen det svenska folket har råd att hålla sig med så många barn. som vi trots den pågående avfolkningen dock föda upp med ianspråkstagande till största delen av mycket fattiga föräldrars försakelser.


Utjämning av barnförsörjningskostnaden genom

socialpolitik.

Vore man nu säker att verkligen vinna en maximal socialpolitisk verkan, borde emellertid icke dessa [ 241 ]Kontanta barnbidrag i enstaka fallfinansieringssvårigheter få stå hindrande i vägen. Men inför beloppens storlek vinner den frågan givetvis ökad vikt, om man inte kan nå längre genom att mera direkt inrikta anslagen på ett sådant sätt, att de med full säkerhet och i högsta grad verkligen komma barnen till godo. Man kan söka vinna den behövliga utjämningen via en utvidgad socialpolitik. Själva utjämningen kan då även göras mera effektiv.

Så mycket bör dock vidmakthållas av barnpensioneringstanken, att man med barnpensioner bisträcker ensamma mödrar, som på ett eller annat sätt förlorat sina familjeförsörjare och som av någon anledning icke själva kunna träda in som familjeförsörjare. Överhuvudtaget bör den offentliga understödsverksamhet, som för närvarande rent faktiskt är motiverad av att barnförsörjningsbördan överstiger inkomsten, avlyftas från fattigvården. Skälet är det vanliga: det föreligger här ett objektivt fastställbart socialt förhållande, som kan regleras genom lagstiftning och vanlig förvaltning och som icke erfordrar den deklasserande och ambitionskvävande art av kontinuerlig behovsprövning, som ligger i fattigvårdens väsen. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utreda denna fråga och framlägga förslag till reform i denna riktning.

Vidare bör moderskapsunderstödet på ett rationellt sätt utbyggas. Detta utgår nu med ett alltför litet och otillräckligt belopp (i allmänhet netto 28 kronor) samt utbetalas endast till mycket små inkomsttagare. För att vara mera effektivt måste det utökas så, att det täcker alla kostnader för själva förlossningen samt dessutom ersätter moderns kostnader för livsuppehälle under den tid hon på grund av barnafödandet står utan arbetsinkomst. Detta kan ju i viss mån sägas ske genom den till sjukkassorna knutna moderskapshjälpen, men den behöver utökas både till belopp och verkningsområde. I samband därmed – ehuru på sidan om den kostnadsutjämning vi just nu diskutera – borde åtgärder vidtagas för [ 242 ]tillförsäkrande av tillräcklig, frivillig arbetsledighet för barnaföderskor samt tryggad rätt till återanställning i arbetet.

Vidare finns det naturligtvis, som ofta framhållits, mycket goda skäl för kraftigt utvidgade skattefria avdrag för hemmavarande oförsörjda barn. Men något vidlyftigare överförande av kontanta penningbelopp i stil med en allmän barnförsäkring kan knappast ifrågasättas, så länge vi inte hunnit längre på den egentliga socialpolitikens väg.

De socialpolitiska åtgärder, som i stället skulle komma i fråga, måste för att fylla sitt ändamål vara vittsyftande reformer med kraftiga verkningar att nedbringa den familjeindividuella kostnaden för barnen och måste då samtidigt åstadkomma en viss klassutjämning åtminstone för just barnens vidkommande. Det kommer att gälla till exempel:

bostadssubvention för barnrika familjer;

allmän och kostnadsfri hälsovård för alla barn (inklusive psykisk hälsovård, tandvård och medikamenter);

fri skollunch åt alla barn;

prisrabatter å nödvändiga födoämnen för hemmavarande barn;

alla kostnader för skolgång avlägsnade: fria skolböcker och fri skolmaterial, skolskjutsar och skolhem där så behövas o. s. v.;

fria offentliga barnkammarskolor, barnkrubbor, kindergarten, eftermiddagshem, arbetsstugor, sommarkolonier etc. av hög kvalitet för att ge barnen en ändamålsenlig tillvaro de tider, då föräldrarna behöva avbryta bundenheten eller då barnen för sitt eget bästa behöva en annan livsform;

utbildningsstipendier för ungdom med begåvning och lämplighet för särskild utbildning, tillräckligt många för att möta behovet och tillräckligt stora för att verkligen betala livsuppehället under studieåren.

[ 243 ]Utjämning genom social barnavårdEn viktig synpunkt i samtliga dessa hänseenden är, att det allmännas tillskott till barnavården ej bör ges i sådana former, att de få en nedsättande karaktär av fattigvård. Dessa samhälleligt bekostade barnavårdsnyttigheter böra därför i möjligaste mån komma alla barn till godo, oavsett föräldrarnas ekonomiska villkor, alltså utan behovsprövning. Eljest mista nyttigheterna psykologiskt i värde, och de kunna då ej heller väntas ha de åsyftade verkningarna på villigheten att föda barn. Här kommer den nya ideologien om nationens gemensamma ansvar för barnen att behöva påkopplas. – Även rent tekniska barnavårdssynpunkter tala i denna riktning. Ett flertal av de här föreslagna utvidgningarna av det allmännas vårdnadsplikt – t. ex. hela hälsovården, skollunchen, skolmaterialen, småbarnsskolorna – äro av natur att ej heller böra förmenas de mera välsituerades barn.

Socialpolitiken ger ej bara en möjlighet att stå såsom medel till en radikal inkomstutjämning i syfte att fördela inkomsterna mera efter de verkliga behoven i samhället. Inkomstutjämningsresultatet är faktiskt mera en biprodukt. Socialpolitikens viktigaste uppgift, dess omedelbara syftemål är att organisera och styra den nationella konsumtionen efter andra linjer än dem, som det s. k. fria konsumtionsvalet inom de konsumtionstekniskt ofta alltför små hushållsenheterna och under suggestionens och massreklamens tryck eljest följa. Och den saken kommer att framstå desto viktigare i samma mån standarden likväl stiger, ty i samma mån utvidgas de individuella valmöjligheterna vad gäller inkomstanvändningen.

Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning inom familjerna. En dylik [ 244 ]påverkan av de enskilda familjernas konsumtionsval – ibland innebärande ett förhindrande av ett skadligt konsumtionsval (t. ex. bostadsinspektion), ibland åter ett gynnande av ett nyttigare konsumtionsval (t. ex. bostadssubvention) – ligger i socialpolitikens egen natur och har redan förts långt. Och det är endast genom att söka förstärka denna tendens och genom att styra den i en viss riktning, som även de för fruktsamhetstalen bestämmande inställningarna till familjebildning och fortplantning kunna förändras.

Denna utvidgning av socialpolitiken och dess inriktning på barnavård är framtidslinjen. Nästan hela vår socialpolitik är ju hitintills inställd på att bota symtom – hjälpa fattiga, arbetslösa och sjuka, sätta brottslingar i fängelse, sinnessjuka på hospital, alkoholister och lösdrivare på vårdanstalter o. s. v. – i stället för att vara profylaktisk och gå till de sociala missförhållandenas orsaker. Vi kunna emellertid förebygga – tekniskt är det möjligt i ganska hög grad – sjukdom, brottslighet och asociala tendenser av olika slag. All socialteknisk expertis är inställd på en dylik utveckling av socialpolitiken.

Denna nya profylaktiska socialpolitik måste i första hand innebära en mycket utvidgad social omvårdnad om barnen och de unga. Och i den mån den blir genomförd, innebär den icke blott en väsentlig kvalitativ stegring av det uppväxande släktets levnads- och utvecklingsmöjligheter – vilket i och för sig är en social investering, som från samhällets synpunkt är räntabel – utan samtidigt ett avlyftande av kostnader och ansvar från de enskilda familjeförsörjarna till hela nationen. Icke minst ur befolkningssynpunkt ter sig en dylik socialpolitisk utveckling som en nödvändig förutsättning för att vårt folk skall leva.



  1. Vid bedömandet av denna siffra måste man erinra sig, att 1920 från lönesynpunkt betecknade ett relativt gynnsamt år för just lantarbetarklassen. Särskilt kontantlönen var hög och en något lägre förbrukning av spannmålsprodukter än vanligt torde ha varit följden. Procenttalet 7 torde därför ligga i underkant såsom uttryck för den verkliga utvecklingstendensen.
  2. 1926 genomfördes ett dylikt system i New Zealand, där ett visst belopp tillförsäkrades varje barn fr. o. m. det tredje att utbetalas till modern under förutsättning, att familjeinkomsten understiger visst maximibelopp. – För litteratur i principfrågan hänvisas särskilt till en bok av professor Paul Douglas, "Wages and the Family". Chicago 1925. samt till en utredning av internationella arbetsbyrån i Genève, "Family Allowances" (serie D, nr. 13, 1924). En god framställning ger även Eleanor Rathbone, "The Ethics and Economics of Family Endowments", London 1927. På svenska föreligger en liten klargörande skrift av Eva Wigforss, "Arbetsinkomst och familjeförsörjning", Stockholm 1929.