Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jemförelse mellan menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter
Menniskans härledning och könsurvalet
av Charles Darwin
Översättare: Rudolf Sundström
Sättet för menniskans utveckling från någon lägre form  →


[ 52 ]

Tredje kapitlet.


Jemförelse mellan menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter.
(Fortsättning.)


Den moraliska känslan. — Grundpåstående. — Sällskapliga djurs egenskaper. — Sällskaplighetsböjelsens uppkomst. — Kamp mellan motsatta instinkter. — Menniskan är ett sällskapligt djur. — De ihärdigare sociala instinkterna öfvervinna andra mindre ihållande. — De sociala dygderna ensamma beaktas af vildarne. — De dygder, som beträffa individen, förvärfvas på ett senare utvecklingsstadium. — Betydelsen af samma samhälle tillhörande medlemmars omdöme om uppförande. — Moraliska tendensers förärfning. — Sammanfattning.


Jag instämmer fullkomligt i de skriftställares[1] omdöme, hvilka påstå, att den moraliska känslan eller samvetet är den allra vigtigaste af alla olikheterna mellan menniskan och de lägre djuren. Denna känsla “har — som Mackintosh[2] anmärker — en berättigad supremati öfver hvarje annan grundval för mensklig verksamhet“; den innefattas i detta korta, men befallande ord måste, hvilket har en så upphöjd betydelse. Hon är den ädlaste af alla menniskans egenskaper, hvilken utan ett ögonblicks tvekan förmår henne att våga sitt lif för en medmenniskas eller att, efter noggrannt öfvervägande och drifven endast af den djupa känslan af rättvisa och pligt, offra det för någon upphöjd sak. Emanuel Kant utropar: “Pligt! Du underbara tanke, som verkar hvarken genom att narraktigt ställa dig in genom smicker eller genom något slags hot, utan endast genom lagens nakna framhållande för själen, och så alltid gör dig vördad, om än icke alltid åtlydd, inför hvilken alla begär tystna, ehuru de i hemlighet äro upproriska, hvarifrån leder du ditt ursprung?“[3].

[ 53 ]Denna stora fråga har blifvit diskuterad af många skriftställare[4] med fulländad förmåga, och enda ursäkten för mig att hafva vidrört densamma är omöjligheten att här gå henne förbi, och emedan ingen, så vidt jag känner, har tagit itu med densamma uteslutande från naturhistorisk sida. Undersökningen eger således ett sjelfständigt intresse såsom ett försök att se, i huru vidsträckt grad de lägre djurens studium förmår kasta ljus öfver en af menniskans högsta psychiska förmögenheter.

Följande påstående synes mig i hög grad sannolikt, nämligen att hvilket djur som helst, som är utrustadt med väl utmärkta sociala instinkter[5], skulle oundvikligen erhålla en moralisk känsla eller ett samvete, så snart som dess själsförmögenheter blifva lika väl eller nästan så väl utvecklade som hos menniskan. Ty för det första förmå de sociala instinkterna ett djur att finna behag i sina samslägtingars sällskap, att känna en viss grad af sympathi för dem och att uträtta vissa tjenster åt dem. Dessa tjenster kunna vara af en bestämd och tydligen instinktmessig beskaffenhet, eller kunna de vara endast en önskan eller en beredvillighet, såsom hos de flesta högre sällskapliga djuren, att i vissa allmänna förhållanden hjelpa sina kamrater. Men dessa känslor och tjenster äro ingalunda utsträckta till alla individer af samma art, utan endast till dem i samma samhälle. För det andra skulle, så snart själsförmögenheterna hade hunnit till ett högt utvecklingsstadium, bilderna af alla förflutna händelser och bevekelsegrunder [ 54 ]oupphörligt passera genom hvarje individs hjerna, och den känsla af otillfredsställelse, hvilken, såsom vi längre fram skola se, oföränderligen följer af en ouppfyld instinkt, skulle framträda, så ofta man märkte, att den ihållande och ständigt förhandenvarande sociala instinkten hade fogat sig efter någon annan instinkt, som för tillfället var starkare, men som hvarken vore ihållande till sin natur eller lemnade efter sig något mycket lifligt intryck. Det är klart, att många instinktmessiga begär, t. ex. hunger, till sin natur äro af kort varaktighet, och att de, efter att hafva blifvit tillfredsstälda, icke genast eller lifligt återuppväckas. För det tredje skulle, sedan talförmågan hade förvärfvats och medlemmarnes af samma samhälle önskningar kunde tydligt uttryckas, den gemensamma åsigten, huru hvarje medlem borde verka för det allmänna bästa, naturligtvis i vidsträckt mån blifva rättesnöre för handlingen. Men de sociala instinkterna skulle ännu gifva impulsen till att arbeta för samhällets bästa, och denna impuls skulle förstärkas, ledas och någon gång äfven afledas genom den allmänna meningen, hvars makt, såsom vi genast skola få se, hvilar på instinktartad sympathi. För det sista skulle vanan hos individen slutligen spela en ganska betydande rôle vid bestämmandet af hvarje medlems uppförande, ty de sociala instinkterna och impulserna skulle, i likhet med alla andra instinkter, i hög grad förstärkas genom vana, såsom förhållandet äfven skulle blifva med lydnaden för samhällets önskningar och omdöme. Dessa särskilda subordinerade påståenden måste nu afhandlas och några bland dem till betydande omfång.

Det torde vara på sin plats att till en början förklara, att jag icke vill påstå, det något strängt taget sällskapligt djur, om dess intellektuela egenskaper blefve så verksamma och utvecklades så långt som hos menniskan, skulle erhålla fullkomligt samma moraliska känsla som vår egen. På samma sätt som åtskilliga djur hafva ett slags skönhetssinne, ehuru de beundra långt skilda föremål, så kunde de hafva en känsla af rätt och orätt, ehuru de derigenom förmåddes att följa vidt skilda grunder för sitt handlingssätt. Om t. ex., för att taga ett ytterligt exempel, menniskorna uppfostrades under fullkomligt samma vilkor som bin, kan det knappast vara något tvifvel underkastadt, att våra ogifta qvinnor skulle, i likhet med arbetsbina, hålla det för en helig pligt att döda sina bröder, och att mödrarne skulle sträfva att döda sina fruktsamma döttrar, och ingen skulle ens tänka att sätta sig deremot. Icke desto mindre skulle biet eller något annat sällskapligt djur i vårt supponerade fall förvärfva, såsom det synes [ 55 ]mig, något slags känsla af rätt och orätt eller ett samvete. Ty hvarje individ skulle hafva en inneboende känsla af att ega vissa starkare och mera ihållande instinkter, så att det ofta skulle uppstå en strid om, hvilken impuls skulle följas, äfvensom tillfredsställelse eller missbelåtenhet skulle förnimmas, då de senaste intrycken jemfördes under sin oupphörliga passage genom själen. I denna händelse skulle en inneboende varnande röst säga djuret, att det skulle hafva varit bättre att hafva följt den ena impulsen än den andra. Den ena vägen borde hafva följts, den ena skulle hafva varit rigtig och den andra origtig; men jag skall återkomma till dessa uttryck.


Sällskaplighet. — Djur af mångahanda slag äro sällskapliga; vi finna till och med skilda arter lefva tillsammans, såsom händelsen är med några amerikanska apor samt med de täta skarorna af råkor, kajor och starar. Menniskan lägger samma böjelse i dagen i sin stora kärlek till hunden, hvilken kärlek hunden återgäldar med ränta. Hvar och en bör hafva märkt, huru olyckliga hästar, hundar, får o. s. v. äro, då de skiljas från sina kamrater, och hvilken tillgifvenhet åtminstone de båda förra slagen ådagalägga vid sitt sammanträffande. Det är egendomligt att begrunda känslorna hos en hund, hvilken timtals kan stanna lugnt i ett rum hos sin herre eller någon medlem af familjen, utan att det ringaste afseende fästes vid honom; men om han för en stund lemnas ensam, skäller eller tjuter han förskräckligt. Vi skola inskränka vår uppmärksamhet till de högre sällskapliga djuren med uteslutande af insekterna, ehuru dessa bistå hvarandra på många vigtiga sätt. Den vanligaste tjenst, hvilken de högre djuren bevisa hvarandra, är att varna hvarandra för fara medelst användande af allas sinnen i förening. Hvarje jägare vet, såsom dr Jæger anmärker[6], huru svårt det är att nalkas djur, då de äro förenade i en hjord eller en skara. Vilda hästar och nötkreatur göra icke, efter hvad jag tror, några signaler om fara; men ställningen hos hvar och en, som först upptäcker en fiende, varnar de öfriga. Kaniner stampa med sina bakfötter högljudt på marken till signal; får och stengetter göra på samma sätt, men med framfötterna, och frambringa äfvenledes ett hvisslande läte. Många foglar och några däggdjur utställa poster, hvilka hos skälarne uppgifvas[7] i allmänhet vara honorna. Anföraren för en trupp apor gör tjenst som skildtvakt och utstöter skrik, hvilka uttrycka både fara och [ 56 ]trygghet[8]. Sällskapliga djur bevisa hvarandra många små tjenster; hästar skrubba och kor slicka hvarandra på ställen, som klia; apor uppsöka hvarandras yttre parasiter, och Brehm förklarar, att, sedan en trupp af Cercopithecus griseo-viridis har rusat fram genom ett taggigt busksnår, hvarje apa sträcker ut sig på en gren, och att en annan apa, som satt sig bredvid, “samvetsgrant“ undersöker hennes pels och drager ut hvarje törne eller tagg.

Djur bevisa hvarandra äfvenledes mera betydande tjenster: så jaga vargar och några andra rofdjur i skaror och hjelpa hvarandra att anfalla rofvet. Pelikaner fiska tillsammans[Öfvers. anm. 1]. Hamadryas-babianerna vända om stenar för att finna insekter o. s. v., och då de komma till någon stor sten, vända så många, som kunna ställa sig ikring densamma, honom om med förenade krafter och dela bytet. Sådana djur försvara hvarandra ömsesidigt. Några idislares hanar ställa sig främst, då fara påkommer, och försvara hjorden med sina horn. Jag skall äfven i ett kommande kapitel omnämna två unga vilda tjurar, hvilka gemensamt anföllo en gammal sådan, och två hingstar, hvilka tillsammans försökte drifva bort en tredje hingst från en flock ston. Brehm mötte i Abyssinien en stor skara babianer, hvilka gingo tvärt öfver en dal; några hade redan klättrat upp för det midt emot liggande berget, och några befunno sig ännu i dalen; de senare anföllos af hundarne, men de gamla hanarne skyndade genast ned från klipporna och röto så förskräckligt med vidöppna munnar, att hundarne hastigt drogo sig tillbaka. De uppmuntrades ännu en gång till anfall; men under tiden hade alla babianerna åter kommit upp för klipporna, med undantag af en vid pass sex månader gammal unge, hvilken under högljudda skrik på hjelp klättrade upp på ett stenblock och blef omringad. Nu steg en af de största hanarne, en verklig hjelte, ånyo ned från berget, gick sakta fram till ungen, smekte honom och ledde triumferande bort honom, ty hundarne voro alltför mycket förvånade att anfalla. Jag kan ej afhålla mig från att anföra en annan händelse, som bevitnades af samme naturforskare: en örn grep en ung Cercopithecus, hvilken [ 57 ]icke med ens blef bortförd, emedan hon klängde sig fast vid en gren; hon skrek högt om hjelp, hvarvid de andra medlemmarne af truppen under stort larm rusade till hennes bistånd, omringade örnen och ryckte af honom så många fjädrar, att han icke längre tänkte på sitt byte, utan endast på att undkomma. Denna örn anföll, som Brehm anmärker, säkerligen icke någon mera gång en apa i en flock sådana.

Det är säkert, att i samhällen lefvande djur hafva en känsla af tillgifvenhet för hvarandra, hvilken icke förnimmes af fullvuxna och osällskapliga djur. I huru hög grad de i de flesta fall känna sympathi för hvarandras lidanden och välbefinnande är, särskildt med hänsyn till det senare, mera omtvistadt. Dock förmäler hr Buxton, hvilken hade förträffliga utvägar att anställa iakttagelser[9], att hans macaopapegojor, hvilka lefde i fritt tillstånd i Norfolk, visade “ett utomordentligt intresse“ för ett par, som hade bo, och att honan, då hon lemnade det, omgafs af en skara, hvilken “skränade förskräckliga bifallsyttringar till hennes ära“. Det är ofta svårt att döma, om djur hafva någon känsla för hvarandras lidanden. Hvem kan säga, hvad kor känna, då de stå omkring och ihärdigt stirra på en döende eller död kamrat? Att djur stundom äro långtifrån att känna någon sympathi, är likaledes säkert, ty de drifva bort ett såradt djur från hjorden eller stånga och plåga det till döds. Detta är nästan den mörkaste tilldragelsen i naturalhistorien, så framt icke den förklaring, som har blifvit lemnad, verkligen är sann, att deras instinkt eller förstånd förmår dem att bortdrifva en skadad kamrat, på det att icke rofdjur, menniskan inbegripen, skulle frestas att följa skaran. I denna händelse är deras uppförande icke mycket sämre än de nordamerikanska indianernas, hvilka lemna sina orkeslösa kamrater qvar på slätterna att omkomma, eller Fidji-öarnes invånare, som begrafva sina föräldrar lefvande, då de blifva gamla eller sjuka[10].

Många djur känna likväl helt säkert sympathi för hvarandras nöd eller fara. Detta är händelsen äfven med foglar. Kapten Stansbury[11] fann på en saltsjö i Utah en gammal och alldeles blind pelikan, hvilken var mycket fet och måste hafva blifvit både [ 58 ]länge och väl född af sina kamrater. Hr Blyth såg, efter hvad han meddelar mig, indiska kråkor föda två eller tre af sina kamrater, hvilka voro blinda, och jag har hört ett liknande fall omtalas med den tama tuppen. Vi må, om det så lyster oss, kalla dessa handlingar instinktmessiga; men sådana fall äro alltför sällsynta för utvecklandet af någon speciel instinkt[12]. Jag har sjelf sett en hund, hvilken aldrig gick förbi en af sina synnerliga vänner, en katt, som låg sjuk i en korg, utan att gifva den några slickningar med tungan, det säkraste tecken till en vänlig sinnesstämning hos en hund.

Man måste kalla det sympathi, som drifver en modig hund att flyga på en person, som slår hans herre, hvilket han säkerligen skall göra. Jag såg en person, som låtsade slå ett fruntimmer, hvilket hade en mycket rädd liten hund i sitt knä; detta försök hade aldrig förut blifvit gjordt. Det lilla djuret hoppade genast bort, men sedan det låtsade slaget hade fallit, var det verkligen rörande att se, huru det försökte slicka sin egarinnas ansigte och trösta henne. Brehm[13] berättar, att då en i fångenskap hållen babian förföljdes för att straffas, försökte de andra att beskydda honom. Det måste hafva varit sympathi, som i de ofvannämnda fallen förmådde babianerna och Cercopithecus-aporna att försvara sina unga kamrater mot hundarne och örnen. Jag skall anföra endast ett annat exempel på sympathetiskt och hjeltemodigt uppförande af en liten amerikansk apa. För flera år tillbaka visade en vaktare i Zoological Gardens mig några djupa och knappt läkta sår på baksidan af halsen, hvilka han hade erhållit, då han hade blifvit slagen till marken af en stark babian. Den lilla amerikanska apan, hvilken var en varm vän till sin vårdare, lefde i samma stora rum och hyste en förskräcklig fruktan för den stora babianen. Icke desto mindre rusade hon, så snart hon såg sin vän vaktaren i fara, till hjelp och förbryllade så genom skrik och bett babianen, att karlen kunde komma undan, sedan han hade lupit stor fara för sitt lif, efter hvad läkaren, som vårdade honom, höll för sannolikt.

Utom kärlek och sympathi visa djuren några andra egenskaper, hvilka hos oss skulle kallas moraliska, och jag instämmer med Agassiz[14] i, att hundar ega någonting, som mycket liknar [ 59 ]ett samvete. De ega helt säkert någon sjelfbeherskningsförmåga, och detta synes icke vara helt och hållet följden af fruktan. Som Braubach[15] anmärker, skall en hund afhålla sig från att stjäla mat i sin herres frånvaro. Hundar hafva länge ansetts som den sanna typen för trohet och lydnad. Alla djur, som lefva i flock och försvara hvarandra eller gemensamt anfalla sina fiender, måste i någon mån vara hvarandra trogna, och de, som följa en anförare, måste i viss grad vara lydiga. Då babianerna i Abyssinien[16] plundra en trädgård, följa de sina ledare under tystnad, och om ett oförståndigt ungt djur gör något buller, erhåller det af de andra ett slag för att lära sig tystnad och lydnad; men så snart som de äro säkra på, att icke någon fara är för handen, visa alla sin glädje genom mycket larm.

Med afseende på den impuls, som förmår vissa djur att sluta sig tillsammans och att på mångahanda sätt hjelpa hvarandra, kunna vi sluta, att de i de flesta fall drifvas genom samma känsla af tillfredsställelse eller glädje, hvilken de känna vid utförandet af andra instinktmessiga handlingar, eller genom samma känsla af otillfredsställelse som i andra fall af hindrade instinktmessiga handlingar. Vi se detta i otaliga fall, och det illustreras på ett slående sätt genom våra husdjurs förvärfvade instinkter; så roar det en ung fårhund att drifva och springa omkring en flock får, men icke att sönderslita dem; en ung räfhund finner nöje i att jaga en räf, då deremot andra slags hundar, såsom jag har bevittnat, alldeles förakta räfvar. Hvilken stark känsla af inre tillfredsställelse måste det vara, som förmår en fogel, hvilken är så liflig, att dag efter dag rufva sina ägg. Flyttfoglar äro olyckliga, om de hindras att flytta, och kanske känna de fröjd, då de bryta upp för sin långa flygt. Några få instinkter bestämmas endast af smärtsamma känslor, t. ex. af fruktan, hvilken leder till sjelfbevarelse eller särskildt rigtas mot vissa fiender. Ingen kan, som jag förmodar, analysera förnimmelserna af glädje eller smärta. I många händelser är det dock sannolikt, att instinkter fortfarande följas genom förärfningens blotta kraft, utan någon eggelse hvarken af glädje eller smärta. En ung rapphönshund kan tydligen icke underlåta att göra stånd, då han första gången känner lukten af vildbråd. En i bur hållen ekorre, hvilken sakta bultar på de nötter, hvilka han icke kan äta, liksom för att begrafva dem i marken, kan knappast genom glädje eller smärta hafva lärt sig [ 60 ]att göra så. I följd häraf bör det ovanliga antagandet, att menniskan måste drifvas till hvarje handling genom förnimmelsen af något slags glädje eller smärta, vara origtig. Ehuru en vana kan följas blindt eller obetingadt, oberoende af något slags glädje eller smärta, som förnimmes i samma ögonblick, så erfar man vanligen en obestämd känsla af otillfredsställelse, om den hämmas med våld och hastigt, och detta är särskildt förhållandet med personer, som hafva svagt förstånd.

Man har ofta antagit, att djur på sin första vistelseort förenades i samhällen, och att de i följd häraf känna det obehagligt, då de äro skilda från hvarandra, och belåtenhet, då de äro tillsammans; men det är en sannolikare åsigt, att dessa förnimmelser först utvecklades i den afsigten, att de djur, hvilka skulle draga nytta af att lefva i samhällen, skulle förmås att lefva tillsammans. På samma sätt förvärfvades tvifvelsutan till en början känslan af hunger och lusten att äta för att förmå djur att äta. Känslan af nöje genom sällskap är sannolikt en utvidgning af de faderliga eller de sonliga känslorna, och denna utvidgning må till en betydande del tillskrifvas det naturliga urvalet, men kanske till en del blotta vanan. Ty hos de djur, hvilka hade nytta af att lefva i nära förening, skulle de individer, som funno största behaget i samhällslifvet, bäst undslippa åtskilliga faror, under det att de, som bekymrade sig mindre om sina kamrater och lefde ensamma, till större antal skulle förgås. Angående de faderliga och de sonliga känslornas uppkomst, hvilka tydligen ligga på botten af de sällskapliga böjelserna, är det hopplöst att spekulera; men vi kunna sluta till, att de i en betydande utsträckning hafva förvärfvats genom det naturliga urvalet. Så har det nästan säkert varit med den ovanliga och motsatta känslan af fiendskap mellan de närmaste slägtingarne, t. ex. med arbetsbina, hvilka döda sina bröder drönarne, och med visarne, hvilka beröfva sina dottervisar lifvet; här har begäret att förstöra, i stället för att älska sina närmaste anförvandter, blifvit till nytta för samhället.

Sympathiens högeligen vigtiga känsla är skild från tillgifvenhetens. En moder kan med passion älska sitt sofvande och passiva barn, men hon kan då knappast sägas känna sympathi för detsamma. En menniskas kärlek till sin hund är skild från sympathi, och så är en hunds kärlek till sin herre. Adam Smith påstod fordom, liksom hr Bain nyligen, att grunden till sympathien ligger i vår stora förmåga att bibehålla i minnet forna tillstånd af smärta eller glädje. Af denna anledning “återuppväcker åsynen af en annan person, som lider af hunger, köld [ 61 ]och trötthet, hos oss någon hågkomst af dessa tillstånd, hvilka äfven i tanken äro pinsamma“. Vi förmås sålunda att mildra andras lidanden, på det att våra egna sorgliga känslor på samma gång må hugsvalas. På samma sätt bringas vi derhän att taga del i andras glädje[17]. Men jag kan icke inse, huru denna åsigt förklarar det förhållandet, att sympathi i en omätligt starkare grad uppväckes af en älskad än af en likgiltig person. Blotta åsynen af lidande skulle, oberoende af kärlek, vara tillräcklig att hos oss uppväcka lifliga hågkomster och tankeförbindelser. Sympathi torde först hafva uppkommit på det här ofvan förmodade sättet; men den synes nu hafva blifvit en instinkt, hvilken särskildt är rigtad mot älskade föremål, på samma sätt som fruktan hos djur särskildt rigtas mot vissa fiender. Då sympathien erhåller en sådan rigtning, skall den inbördes kärleken mellan medlemmar af samma samhälle utsträcka sina gränser. Tvifvelsutan känner en tiger eller ett lejon sympathi för sin egen unges lidanden, men icke för något annat djur. Hos strängt taget sällskapliga djur skall känslan mer eller mindre utsträckas till alla medlemmar af samhället, såsom vi veta, att förhållandet är. Hos menniskoslägtet bidraga, såsom hr Bain har ådagalagt, sjelfviskhet, erfarenhet och efterhärmning sannolikt till att öka sympathiens makt, ty vi förmås genom förhoppningen att röna godt i gengäld till att mot andra personer utföra handlingar af sympathetisk tillgifvenhet, och det kan icke betviflas, att känslan af sympathi mycket förökas genom vana. På hvilket kompliceradt sätt denna känsla än må hafva uppkommit, så har den, såsom varande af stor betydelse för alla de djur, hvilka hjelpa och försvara hvarandra, blifvit förökad genom naturligt urval, ty de samhällen, hvilka innefatta det största antalet af de mest sympathetiska medlemmarne, måste trifvas bäst och frambringa den största afkomman.

I många fall är det omöjligt att afgöra, om vissa sociala instinkter hafva blifvit förvärfvade genom naturligt urval eller äro det indirekta resultatet af andra instinkter och förmögenheter, t. ex. [ 62 ]sympathi, förstånd, erfarenhet och en tendens till efterhärmning, eller vidare om de helt enkelt äro följden af länge fortsatt vana. En så anmärkningsvärd instinkt som utställandet af skildtvakter för att varna samhället för fara kan svårligen hafva varit det indirekta resultatet af någon annan egenskap; den måste derför hafva blifvit direkt förvärfvad. Å andra sidan torde den vana, som finnes hos några sällskapliga djurs hanar att försvara samhället och i förening anfalla sina fiender eller sitt byte, kanske hafva uppkommit från ömsesidig sympathi; men mod och, i de flesta fall, styrka måste hafva blifvit förut förvärfvade, sannolikt genom naturligt urval.

Af de olika instinkterna och vanorna äro några mycket starkare än andra, det vill säga, att somliga medföra mera glädje, då de följas, och mera smärta, då de förhindras, än andra, eller att de, hvilket sannolikt är af fullkomligt lika vigt, ihärdigare följas genom förärfning utan att framkalla någon speciel känsla af nöje eller smärta. Vi veta sjelfva med oss, att somliga vanor äro svårare att bota eller förändra än andra. I följd häraf kan hos djur en kamp ofta iakttagas mellan skilda instinkter eller mellan en instinkt och någon inrotad böjelse, t. ex. då en hund, som rusar efter en hare, bannas, stannar, tvekar, ånyo förföljer eller skamflat återvänder till sin herre, eller t. ex. mellan en hyndas kärlek till sina unga valpar och sin herre, ty man kan få se henne smyga sig bort till dem, liksom hon till hälften skämdes öfver att icke följa sin herre. Men det egendomligaste exempel, som jag känner, på en instinkt, som öfvervinner en annan, är instinkten att flytta, som besegrar den moderliga instinkten. Den förra har en underbar styrka; en fången fogel skall vid den ifrågavarande tiden stöta sitt bröst mot ståltrådarne i sin bur, tills det är bart och blodigt. Den drifver unga laxar att hoppa upp ur sött vatten, hvari de ännu fortfarande kunde blifva vid lif, och derigenom ofrivilligt begå sjelfmord. Hvar och en känner, huru stark modersinstinkten är, hvilken drifver äfven rädda foglar att trotsa stor fara, ehuru det sker med tvekan och i strid med sjelfbevarelseinstinkten. Icke desto mindre är flyttningsinstinkten så stark, att hussvalor och andra svalor ofta på hösten öfvergifva sina späda ungar, hvilka lemnas att ömkligt omkomma i sina nästen[18].

[ 63 ]Vi kunna inse, att en instinktartad impuls, om den på något sätt vore nyttigare för en art än en annan eller en motsatt instinkt, skulle genom naturligt urval blifva den starkaste af dem båda, ty de individer, hvilka hade den starkast utvecklad, skulle i större mängd förblifva vid lif. Om detta är händelsen med flyttnings- i jemförelse med modersinstinkten, må väl betviflas. Den förras stora ihållighet eller oafbrutna verksamhet under hela dagen på vissa årstider bör för en tid förläna den en öfvervägande styrka.


Menniskan är ett sällskapligt djur. — De flesta personer erkänna, att menniskan är en sällskaplig varelse. Vi se detta af hennes motvilja mot enslighet och i hennes längtan efter sällskap utom sin egen familj. Enskildt fängelse är ett af de strängaste straff, som kan ådömas. Några författare förmoda, att menniskorna i de äldsta tider lefde i enstaka familjer; men ehuru enstaka familjer eller endast två eller tre tillsammans nu för tiden kunna genomvandra något vildt lands ödemarker, stå de alltid, så vidt som jag kan upptäcka, på vänskaplig fot med andra familjer, som bebo samma område. Sådana familjer sammanträffa då och då till rådplägning och sluta sig tillsammans för sitt gemensamma försvar. Det är intet argument mot att vilden är ett sällskapligt djur, att de stammar, som bebo angränsande distrikt, nästan alltid äro i krig med hvarandra, ty de sociala instinkterna sträcka sig aldrig till alla individer af samma art. Att döma från analogien med det större antalet af fyrhändta är det sannolikt, att menniskans forna aplika förfäder äfvenledes voro sällskapliga, men detta är icke af någon stor betydelse för oss. Ehuru menniskan, sådan hon nu existerar, har få speciela instinkter, alldenstund hon har förlorat några, hvilka hennes tidiga stamfäder kunna hafva egt, är detta icke något skäl till, att hon icke från en ytterligt aflägsen tidrymd skulle hafva bibehållit något slags instinktlik kärlek och sympathi för sina kamrater. Vi veta alla i sanning med oss, att vi ega sådana sympathetiska känslor[19]; men vårt [ 64 ]medvetande säger oss icke, om de äro instinktartade och uppkomna för lång tid sedan som hos de lägre djuren, eller om de hafva blifvit förvärfvade af hvar och en bland oss under tidigare år. Så vida menniskan är ett sällskapligt djur, är det alltså sannolikt, att hon skulle ärfva en benägenhet att vara trofast mot sina kamrater, ty denna egenskap är gemensam för de flesta sällskapliga djur. Hon skulle i följd af en i arf mottagen böjelse ännu vilja i förening med andra försvara sina medmenniskor och skulle vara redo att hjelpa dem på något sätt, som icke alltför mycket strede mot hennes egen välfärd och hennes lifliga önskningar.

De sällskapliga djur, hvilka stå lägst i ordningsföljden, ledas nästan uteslutande, och de, hvilka stå högre i systemet, ledas i vidsträckt mån af speciela instinkter vid den hjelp, som de egna medlemmar af samma samhälle, men de drifvas likaledes till en del af ömsesidig tillgifvenhet och sympathi, hvilka tydligen understödas af något slags förstånd. Ehuru menniskan, såsom nyss anmärktes, icke eger några speciela instinkter, hvilka säga henne, huru hon skall hjelpa sina medmenniskor, eger hon ännu impulsen och skulle med sina förädlade intellektuela förmögenheter i detta hänseende mycket ledas af förnuftet och erfarenheten. Instinktartad sympathi skulle alltså förmå henne att högeligen uppskatta sina medmenniskors bifall; ty, som hr Bain tydligen har visat[20], böra kärleken till beröm och den starka känslan af ära och den ännu starkare förskräckelsen för förakt och vanära “tillskrifvas sympathiens verkningar“. Följaktligen skulle ett stort inflytande utöfvas på menniskan genom hennes medmenniskors önskningar, bifall och tadel, såsom uttryckta genom deras åtbörder och språk. Så gifva de sociala instinkter, hvilka måste hafva förvärfvats af menniskan i ett ganska ohyfsadt tillstånd och sannolikt äfven af hennes forntida aplika stamfäder, ännu impulsen till många af hennes bästa handlingar; men hennes handlingar bestämmas till en stor del af hennes medmenniskors uttalade önskningar och omdöme samt olyckligtvis ännu oftare af hennes egna starka sjelfviska böjelser. Men då känslorna af tillgifvenhet och sympathi samt sjelfbeherskningsförmågan befästas genom vanan, och förmågan att öfverlägga blir klarare, så att menniskan kan uppskatta befogenheten af sina medmenniskors omdömen, skall hon, oberoende af något för [ 65 ]ögonblicket förnummet nöje eller smärta, känna sig drifven till vissa bestämmelser för sitt uppförande. Hon kan då säga: Jag är högste domaren öfver mitt eget uppförande, och, med Kant’s ord, jag vill icke i min egen person ohelga mensklighetens värdighet.


De ihärdigare sociala instinkterna öfvervinna de mindre ihärdiga instinkterna. — Vi hafva likväl ännu icke betraktat den förnämsta omständigheten, hvarpå hela frågan om den moraliska känslan beror. Hvarför skulle en menniska känna, att hon snarare bör lyda en än en annan instinktartad önskan? Hvarför känner hon en bitter ånger, om hon har fogat sig efter den starka sjelfupphållelsedriften och icke vågat sitt lif för att rädda en medmenniskas, eller hvarför ångrar hon sig, om hon har stulit mat för att stilla en häftig hunger?

I första rummet är det tydligt, att de instinktartade impulserna hos menniskoslägtet hafva olika grader af styrka; en ung och rädd moder skall, drifven af sin modersinstinkt, utan ett ögonblicks tvekan underkasta sig den största fara för sitt barn, men icke för en blott medmenniska. Mången man eller till och med gosse, som aldrig förut har vågat sitt lif för någon, men hos hvilken mod och sympathi funnos väl utvecklade, har, utan att fästa sig vid sjelfupphållelseinstinkten, ögonblickligen hoppat i en ström för att rädda en drunknande medmenniska. I detta fall drifves menniskan af samma instinktartade motiv, hvilket förmådde den hjeltemodiga lilla amerikanska apan, som ofvanför omtalades, att anfalla den stora och fruktade babianen för att rädda sin vaktare. Sådana handlingar som de ofvannämnda synas snarare vara den simpla följden af de sällskapliga eller moderliga instinkternas större styrka än af någon annan instinkt eller bevekelsegrund, ty de utföras alltför ögonblickligt för att hinna öfvertänkas, eller för att någon förnimmelse af glädje eller smärta skall kunna uppkomma, ehuru olycka skulle uppstå, om de förhindrades.

Jag vet, att några personer påstå, det handlingar, hvilka utföras i följd af en impuls, såsom i ofvannämnda fall, icke höra till den moraliska känslans gebiet och icke kunna kallas moraliska. De inskränka detta begrepp till handlingar, som utföras med öfverläggning efter en seger öfver motsatta önskningar, eller till handlingar, som befrämjas af något upphöjdt motiv. Men det synes knappast möjligt att uppdraga någon tydlig gränslinia af detta slag, ehuru skilnaden kan vara verklig. Så vida som det är fråga om upphöjda motiv, hafva många exempel blifvit anförda [ 66 ]på vildar, som hafva saknat hvarje känsla af allmän menniskokärlek och icke drifvits af något religiöst motiv, hvilka som fångar med vett och vilja offrat sina lif[21] hellre än att förråda sina kamrater; deras uppförande bör säkerligen betraktas som moraliskt. Så vida som öfverläggning och seger öfver stridiga motiv afses, kan man se djur tveka mellan motsatta instinkter, t. ex. vid att rädda sin afkomma eller sina kamrater från fara; dock kallas deras handlingar icke moraliska, ehuru de utföras för andras bästa. Dessutom skall en handling, som upprepade gånger utföres af oss, slutligen verkställas utan öfverläggning eller tvekan och kan då svårligen åtskiljas från en instinkt; dock skall helt visst ingen påstå, att en så utförd handling upphör att vara moralisk. Tvärtom känna vi alla, att en handling icke kan betraktas som fullkomlig eller som utförd på det ädlaste sätt, så framt hon icke sker i följd af en impuls, utan öfverläggning eller bemödande och på samma sätt, som en menniska skulle göra, hvilken eger de erforderliga egenskaperna medfödda. Den, som nödgas öfvervinna sin fruktan eller brist på sympathi, innan han skrider till handling, förtjenar dock på ett sätt högre erkännande än den menniska, hvilkens medfödda benägenhet utan någon ansträngning förmår henne till en god handling. Som vi icke kunna skilja mellan bevekelsegrunder, uppställa vi alla handlingar af en viss klass som moraliska, då de utföras af en moralisk varelse. En moralisk varelse är en sådan, som är i stånd att jemföra sina forna och kommande handlingar och motiv samt att gilla eller ogilla dem. Vi hafva intet skäl att förmoda, det något af de lägre djuren eger denna förmåga; alltså kalla vi det icke moraliskt uppförande, då en apa trotsar fara för att hjelpa en kamrat eller tager vård om en föräldralös apa. Men i afseende på menniskan, hvilken ensam med säkerhet kan betecknas som en moralisk varelse, kallas handlingar af ett visst slag moraliska, antingen de utföras med öfverläggning efter en kamp med motsatta bevekelsegrunder eller i följd af en långsamt förvärfvad vanas verkningar eller genom instinkt i följd af en impuls.

Men för att återvända till vårt mera omedelbara ämne, så, ehuru somliga instinkter äro kraftigare än andra och derigenom leda till motsvarande handlingar, kan man icke påstå, att de sociala instinkterna hos menniskan gemenligen äro starkare eller [ 67 ]genom länge fortgående vana hafva blifvit starkare än t. ex. sjelfupphållelsedriftens, hungerns, sinlighetens, hämdens instinkter o. s. v. Hvarför ångrar menniskan då, äfven ehuru hon må försöka bannlysa en sådan känsla, att hon har följt den ena naturliga impulsen framför den andra, och hvarför känner hon vidare, att hon bör ångra sitt uppförande? Menniskan skiljer sig i detta hänseende betydligt från de lägre djuren. Icke desto mindre kunna vi, som jag tänker, med en viss grad af tydlighet se orsaken till denna skilnad.

Menniskan kan i följd af sina själsförmögenheters verksamhet icke undvika att reflektera; forna intryck och bilder vandra oupphörligt med full tydlighet genom hennes själ. Nu äro de sociala instinkterna alltjemt tillstädes och ihållande hos de djur, hvilka beständigt lefva tillsammans. Sådana djur äro alltid redo att utstöta signal om fara, att värna samhället, och att i öfverensstämmelse med sina vanor hjelpa sina kamrater; de hysa alltid utan inverkan af någon speciel passion eller önskan en viss grad af kärlek och sympathi för dem; de känna sig olyckliga, om de länge äro skilda från dem, och alltid lyckliga genom att få vara i deras sällskap. Så är det med oss sjelfva. En menniska, som icke egde något spår af sådana känslor, skulle vara ett onaturligt vidunder. Å andra sidan är längtan att tillfredsställa hunger eller en passion, t. ex. hämd, till sin natur öfvergående och kan för en tid fullkomligt tillfredsställas. Ej heller är det lätt, kanske knappast möjligt, att med fullkomlig liflighet framkalla känslan t. ex. af hunger eller af något lidande, såsom det ofta har blifvit anmärkt. Sjelfbevarelseinstinkten är icke känd för att utgöra något undantag i detta hänseende, och mången feg menniska har trott sig tapper, ända till dess hon har stått ansigte mot ansigte med sin fiende. Längtan efter en annan menniskas egendom är kanske en så ihållande önskan som någon annan, hvilken kan nämnas; men äfven i denna händelse är tillfredsställelsen af verkligt egande vanligen en svagare känsla än längtan; mången tjuf har, om det icke varit någon yrkesmessig, efter ett lyckadt företag undrat, hvarför han stal en viss sak.

Alldenstund menniskan icke kan hindra gamla intryck att beständigt ånyo passera genom själen, skall hon sålunda drifvas till att jemföra de svagare intrycken af t. ex. öfverstånden hunger eller af tillfredsstäld hämd eller af en fara, som hon har undgått på andra menniskors bekostnad, med den instinktmessiga sympathi och välvilja mot sina medmenniskor, hvilka ännu finnas qvar och alltjemt i någon mån äro verksamma i hennes själ. Hon skall då i sitt [ 68 ]medvetande känna, att en starkare instinkt har gifvit efter för en, som nu synes jemförelsevis svag, och vidare att denna känsla af missbelåtenhet oundvikligen skall förnimmas, hvarmed hvarje menniska, liksom hvarje annat djur, är utrustad, för att hennes instinkter må blifva åtlydda. Det förut omnämnda fallet med svalan, utgör ett exempel, ehuru af motsatt beskaffenhet, på en temporär, ehuru för denna tid särdeles ihållande instinkt, som besegrar en annan instinkt, hvilken vanligen råder öfver alla andra. Under den derför bestämda årstiden tyckas dessa foglar hela dagen igenom påverkas af längtan att flytta; deras vanor förändras, de blifva oroliga, äro bullersamma och samla sig i flockar. Medan honan matar eller vårdar sina i nästet liggande ungar, är modersinstinkten sannolikt starkare än den, som uppmanar till flyttning; men den instinkt, som är ihärdigare, vinner segern, och slutligen tager hon till vingarne och öfvergifver sina ungar i det ögonblick, då de icke äro i sigte. Hvilka förebråelser skulle icke hvarje fogel känna, då han har kommit till målet för sin långa färd och flyttningsinstinkten upphör att verka, om han, utrustad med stark själsverksamhet, icke kunde hindra, att bilden af hans ungar, som hafva omkommit af köld och hunger i den kalla norden, beständigt föresväfvar hans själ.

I just det ögonblick, då handlingen utföres, skall menniskan tvifvelsutan vara benägen att följa den starkare impulsen, och ehuru denna understundom kan drifva henne till de ädlaste dygder, skall den i långt flera fall förmå henne att tillfredsställa sina egna önskningar på andra menniskors bekostnad. Men efter deras tillfredsställande skall ångern helt säkert komma, då forna och svagare intryck jemföras med de alltjemt fortvarande sociala instinkterna. Menniskan skall då känna sig missbelåten med sig sjelf och med mer eller mindre kraft besluta att för framtiden handla annorlunda. Detta är samvete, ty samvetet skådar tillbaka och dömer forna handlingar, dervid framkallande det slags otillfredsställelse, som kallas beklagande, om den är svag, men samvetsqval, om den är stark.

Dessa förnimmelser äro tvifvelsutan skiljaktiga från dem, som kännas, då andra instinkter eller önskningar lemnas ouppfylda; men hvarje otillfredsstäld instinkt har sin egen till hjelp kommande förnimmelse, såsom vi iakttaga med hunger, törst o. s. v. Menniskan, som så påverkas, skall genom långvarig vana förvärfva en så fullkomlig sjelfbeherrskning, att hennes önskningar och passioner till slut ögonblickligen skola gifva efter för hennes sociala sympathier, och att det icke längre skall vara någon kamp mellan dem. [ 69 ]Den ännu hungriga eller ännu hämdgiriga menniskan skall icke tänka på att stjäla mat eller att utöfva sin hämd. Men det är möjligt och, som vi längre fram skola se, äfven sannolikt, att sjelfbeherskningsvanan, i likhet med andra vanor, kan gå i arf. På detta sätt kommer menniskan genom förvärfvad och kanske förärfd vana slutligen att känna, att det är bäst för henne att lyda sina mera ihållande instinkter. Det befallande ordet måste synes endast innebära medvetandet om tillvaron af en beständig instinkt, den må nu vara medfödd eller till en del förvärfvad, hvilken tjenar henne till ledare, ehuru blottstäld för att icke åtlydas. Vi bruka näppeligen ordet måste i en metaforisk betydelse, men vi säga, att hundar måste jaga, rapphönshundar göra stånd och apportörer hemta upp sitt vildbråd. Om de underlåta att göra detta, fela de i sin pligt och handla orätt.

Om någon längtan eller instinkt, som föranleder en mot andras fördel stridande handling, ännu, då den återkallas i minnet, för en menniska synes så stark eller starkare än hennes sociala instinkt, skall hon icke känna någon bitter ånger öfver att hafva följt den; men hon skall veta med sig, att om hennes uppförande vore kändt af hennes medmenniskor, skulle det röna deras ogillande, och få personer äro så i saknad af sympathi, att de icke känna bedröfvelse, då detta har blifvit händelsen. Om hon icke eger någon sådan sympathi, och om hennes till dåliga handlingar ledande önskningar vid sagda tid äro starka och, återkallade i minnet, icke beherskas af fortvarande sociala instinkter, så är hon verkligen en dålig menniska[22], och det enda tyglande motivet, som återstår, är fruktan för straff och öfvertygelsen, att det i längden skulle vara bäst för hennes egna sjelfviska intressen att fästa afseende vid andras fördelar snarare än vid sina egna.

Det är tydligt, att hvar och en menniska kan med lugnt samvete tillfredsställa sina egna önskningar, om de icke strida mot hennes sociala instinkter, d. v. s. mot andra menniskors bästa; men för att vara fullkomligt fritagen från sjelfförebråelser eller åtminstone oro, är det nästan oundgängligt för henne att undvika sina medmenniskors ogillande, det må nu vara grundadt eller icke. Ej heller må hon bryta mot sitt lifs bestämda vanor, isynnerhet om de understödas af skäl, ty om hon så gör, skall hon helt säkert känna otillfredsställelse. Hon måste likaledes undvika [ 70 ]ogillande af den ende Guden eller af gudar, på hvilka hon enligt sin kunskap eller villfarelse kan tro; men i denna händelse tillkommer ofta den nya fruktan för gudomligt straff.


De strängt sociala dygderna till en början betraktade för sig sjelfva. — Ofvanstående framställning af första ursprunget och beskaffenheten af den moraliska känsla, som säger oss, hvad vi böra göra, och af det medvetande, som anklagar oss, om vi icke äro detsamma lydiga, öfverensstämmer väl med hvad vi se af denna egenskaps tidiga och outvecklade beskaffenhet hos menniskoslägtet. De dygder, hvilka åtminstone i allmänhet måste utöfvas af ohyfsade menniskor, för att de må kunna sluta sig tillhopa i ett samhälle, äro sådana, som ännu erkännas vara de vigtigaste. Men de utöfvas nästan uteslutande i förhållandet till personer af samma stam, och deras motsatser betraktas icke som brott i förhållandet till andra stammar. Ingen stam kunde hålla tillsammans, om mord, plundring, bedrägeri m. m. vore allmänna; följaktligen äro sådana förbrytelser inom samma stams område “bränmärkta med en beständig skam“[23], men framkalla icke ett sådant omdöme utom detta område. En nordamerikansk indian känner sig nöjd med sig sjelf och äras af andra, då han skalperar en menniska ur en annan stam; en dyak hugger af hufvudet på en person, som icke förolämpar honom, och torkar det som en trofé. Barnamord har till det största omfång varit rådande i hela verlden[24] och icke bemötts med något ogillande, utan afdagatagandet af barn, isynnerhet af qvinnokönet, har ansetts nyttigt för stammen eller åtminstone icke skadligt. Sjelfmord betraktades under forna tider i allmänhet icke som något brott[25], utan i anledning af det ådagalagda modet snarare som en berömvärd handling, och det utöfvas ännu i vidsträckt mån af några till hälften civiliserade nationer utan att ogillas, ty förlusten af en enda individ förnimmes icke af en nation; hvilken förklaringen än må vara, så utöfvas sjelfmord, såsom jag erfar af Sir J. Lubbock, sällan af de lägsta barbarer. Det har berättats, att en indisk thug (strypare) i [ 71 ]sitt samvete ångrade, att han icke hade strypt och plundrat så många resande som hans fader före honom. På ett outveckladt civilisationsstadium betraktas i sjelfva verket främlingars utplundrande allmänneligen som en berömvärd handling.

Slafveriets stora synd har varit nästan allmän, och slafvar hafva ofta blifvit behandlade på ett skamligt sätt. Som vildar icke fästa något afseende vid sina qvinnors mening, behandlas hustrur vanligtvis på samma sätt som slafvar. De flesta vildar äro ytterst likgiltiga för främlingars lidanden eller känna till och med nöje i att bevitna dem. Det är väl bekant, att de nordamerikanska indianernas qvinnor och barn hjelpte till att tortera deras fiender. Somliga vildar finna ett ohyggligt behag i grymhet mot djur[26], och mensklighet är en för dem okänd dygd. Icke desto mindre äro sympathiens och ömhetens känslor, isynnerhet under sjukdom, vanliga mellan medlemmar af samma stam och utsträckas någon gång utom stammens område. Mungo Park’s rörande berättelse om negerqvinnornas i det inre af Afrika ömhet mot honom är välbekant. Många exempel kunde anföras på vildars ädla trohet mot hvarandra, men icke mot främlingar; allmänna erfarenheten bekräftar spaniorernas maxim: “Tro aldrig, aldrig på en indian“. Det kan icke finnas någon trohet utan sanning, och denna fundamentaldygd är icke sällsynt mellan medlemmar af samma stam; så hörde Mungo Park negerqvinnor lära sina späda barn att älska sanningen. Denna är åter en af de dygder, som blir så djupt rotad i själen, att den någon gång, äfven till ett högt pris, utöfvas af vildar mot främlingar; men att ljuga för sin fiende har sällan ansetts för en synd, hvilket den moderna diplomatiens historia alltför tydligt visar. Så snart som en stam har ett erkändt öfverhufvud, blir olydnad ett brott, och äfven krypande underdånighet betraktas som en helig dygd.

Eftersom icke någon menniska under råa tider kan utan mod vara till nytta för eller trogen mot sin stam, har denna egenskap allmänt blifvit stäld i främsta rummet, och ehuru en god, fastän timid menniska i civiliserade länder kan vara långt nyttigare för samhället än en tapper, så kunna vi icke hjelpa, att vi instinktartadt hedra den senare framför en feg, om än god person. Å andra sidan har den klokhet, som icke bekymrar sig om andras välfärd, aldrig blifvit högt uppskattad, ehuru den är en ganska nyttig dygd. Som ingen menniska kan utöfva de för

[ 72 ]hennes stams välfärd erforderliga dygderna utan sjelfuppoffring, sjelfbeherskning och ihärdighet, hafva dessa egenskaper alltid blifvit högt och synnerligen rättvist uppskattade. Den amerikanske vilden underkastar sig frivilligt och utan en klagan de förskräckligaste plågor för att visa och befästa sin sinnesstyrka och sitt mod, och vi kunna icke underlåta att beundra honom eller till och med en indisk fakir, hvilken i följd af ett dåraktigt religiöst motiv svänger hit och dit, hängande på en i hans kött instucken krok.

Öfriga individen beträffande dygder, hvilka icke synbarligen, fastän kanske i sjelfva verket, hafva att skaffa med stammens välfärd, hafva aldrig uppskattats af vildar, ehuru de nu högeligen värderas af civiliserade nationer. Den största okyskhet är icke någon skam. Deras ytterliga tygellöshet, att icke nämna onaturliga brott, är någonting förvånande[27]. Så snart som giftermål, antingen månggifte eller engifte, blir allmänt, skall svartsjukan likväl leda till inskärpandet af qvinlig dygd, och dess uppskattande skall bidraga att utbreda den till de ogifta qvinnorna. Huru långsamt den sprider sig inom mankönet, se vi i närvarande stund. Kyskhet kräfver högeligen sjelfbeherskning; derför har den hedrats från en ganska tidig period i den civiliserade menniskans historia. Som en följd häraf har celibatets oförnuftiga utöfvande från en aflägsen tid betraktats som en dygd[28]. Otuktighetens afskyende, hvilket synes oss så naturligt, att man kan tro det medfödt, och som är en så värdefull hjelp för kyskheten, är en modern dygd, hvilken uteslutande tillhör det civiliserade lifvet, såsom Sir G. Staunton anmärker[29]. Detta visar sig af somliga nationers gamla religionsbruk, af teckningarna på väggarne i Pompeji och af många vildars plägseder.

Vi hafva nu sett, att handlingar hållas för goda eller dåliga af vildar — och sannolikt så ansågos af de äldsta menniskorna — endast i den mån, som de på ett i ögonen fallande sätt hafva att skaffa med stammens välfärd, men icke med artens eller menniskans såsom en enskild medlem af stammen. Denna slutsats öfverensstämmer väl med den åsigten, att den så kallade moraliska känslan ursprungligen är härledd från de sociala instinkterna, ty båda hafva till en början uteslutande afseende på samhället. De förnämsta orsakerna till vildarnes låga moralitet, bedömd efter vår måttstock, [ 73 ]är för det första sympathiens inskränkande till samma stam. För det andra bidrager härtill den otillräckliga förmågan af eftertanke, så att många dygders, isynnerhet de individen beträffande dygdernas inverkan på stammens allmänna välfärd icke erkännes. Vildar underlåta t. ex. att efterforska de mångfaldiga olyckor, som följa på bristande måttlighet, kyskhet o. s. v. För det tredje ligger orsaken härtill i en svag sjelfbeherskningsförmåga, ty denna förmåga har icke blifvit befästad genom länge fortsatt och kanske förärfd vana, undervisning och religion.

Jag har ingått i ofvanstående detaljer om vildars moralitet[30], emedan några författare nyligen hafva fattat en hög åsigt om deras moraliska natur eller skrifvit deras flesta brott på missförstådd välvilja[31]. Dessa författare stöda sin slutledning på den omständigheten, att vildar, såsom det otvifvelaktigt är förhållandet, ega, och detta ofta i hög grad, sådana dygder, hvilka äro nyttiga eller till och med nödvändiga för tillvaron af ett sådant samhälle som en stam.


Slutanmärkningar. — Filosofer af den derivativa[32] moraliska skolan antogo förr, att moralitetens grundval låge i ett slags sjelfviskhet, men helt nyligen i “grunden för den största lycka“. I öfverensstämmelse med den ofvanför lemnade framställningen är den moraliska känslan i grunden identisk med de sociala instinkterna, och i afseende på de lägre djuren skulle det vara orimligt att tala om dessa instinkter såsom utvecklade från sjelfviskhet eller för samhällets lycka. De hafva dock helt visst utvecklats för samhällets allmänna bästa. Uttrycket “det allmänna bästa“ kan definieras såsom de medel, hvarigenom det största möjliga antal individer kan uppfostras till full kraft och helsa med alla sina förmögenheter i fullkomligt skick under de lefnadsförhållanden, hvilka de äro underkastade. Som både menniskans och de lägre djurens sociala instinkter tvifvelsutan hafva utvecklats genom samma grader, skulle man kunna tillråda, om det befunnes praktiskt, att i båda fallen använda samma definition och att som moralitetens probersten taga samhällets allmänna bästa eller välfärd hellre än [ 74 ]den allmänna lyckan; men denna definition skulle kanske kräfva någon inskränkning för den politiska sedelärans skull.

Då en menniska vågar sitt lif för att rädda en medmenniskas, synes det vara lämpligare att säga, att hon snarare handlar för menniskoslägtets allmänna bästa eller välfärd än för dess allmänna lycka. Tvifvelsutan sammanfalla individens välfärd och lycka i allmänhet, och en förnöjd och lycklig stam skall bättre blomstra än en, som är missbelåten och olycklig. Vi hafva sett, att i en tidig period af menniskans historia samhällets uttalade önskningar naturligtvis i en vidsträckt mån skola hafva inverkat på hvarje menniskas uppförande, och emedan alla längta efter lycka, skall “grunden för den största lycka“ hafva blifvit ett mycket vigtigt sekundärt rättesnöre och mål, hvarvid de sociala instinkterna, sympathien inberäknad, alltid göra tjenst såsom den första impulsen och ledtråden. Så borttages beskyllningen att förlägga grunden till vår naturs ädlaste del till sjelfviskhetens låga princip, så framt icke den tillfredsställelse, hvilken hvarje djur förnimmer, då det följer sina egna instinkter, och den otillfredsställelse, som inträder, då hinder komma i vägen för dem, kallas sjelfviska.

Uttryckandet af de till samma samhälle hörande medlemmarnes önskningar och omdöme, till en början genom tal- och sedermera genom skriftspråk, gör, såsom nyssanmärktes, i förening med de sociala instinkterna, men någon gång i motsats mot dem, tjenst som ett vigtigt sekundärt rättesnöre för uppförandet. Detta senare faktum bevisas genom hederns lag, det är den lag, som grundas på våra gelikars och icke på alla våra landsmäns mening. Förbrytelse mot denna lag, äfven om förbrytelsen är känd att vara i fullkomlig öfverensstämmelse med den sanna sedligheten, har hos mången menniska framkallat mera ängslan än ett verkligt brott. Vi igenkänna samma inflytande i den brännande känsla af blygsel, hvilken de flesta af oss äfven efter flera års mellanrum hafva förnummit, då vi hafva erinrat oss någon tillfällig förbrytelse mot en obetydlig, men faststäld etikettsregel. Samhällets omdöme skall i allmänhet bestämmas genom någon hård erfarenhet af det, som i längden är bäst för alla medlemmarne; men detta omdöme skall icke sällan blifva felaktigt genom okunnighet och ringa förmåga till eftertanke. I följd häraf hafva de underligaste vanor och villfarelser, i fullkomlig motsats mot menniskoslägtets sanna välfärd och lycka, blifvit allsmäktiga i verlden. Vi se detta af den förskräckelse, som förnimmes af en hindu, hvilken bryter mot sin kasts föreskrifter, af en mahomedansk qvinnas blygsel, om hon har kommit att visa sitt ansigte, och af otaliga andra exempel. [ 75 ]Det skulle vara svårt att skilja mellan de samvetsförebråelser, som förnimmas af en hindu, hvilken har ätit oren föda, och dem, som han känner efter att hafva begått en stöld; men den förra skulle sannolikt vara den starkaste.

Vi veta icke, huru så många orimliga stadganden för uppförandet, liksom så många orimliga religiösa trosläror, hafva uppkommit, ej heller hvarpå det beror, att de i alla delar af verlden hafva blifvit så djupt inpräglade i menniskornas själ, men det är anmärkningsvärdt, att en tro, hvilken under de tidigare åren af ens lif, medan hjernan är tillgänglig för intryck, beständigt inpräglas, synes erhålla nästan en instinkts natur, och en instinkts sanna väsende är, att den följes oberoende af förståndet. Vi kunna ej heller säga, hvarför vissa förträffliga dygder, t. ex. sanningskärleken, uppskattas mycket högre af somliga vilda stammar än af andra[33], eller vidare hvarför sådana olikheter råda äfven bland civiliserade nationer. Då vi veta, huru starkt rotade många underliga vanor och villfarelser hafva blifvit, böra vi icke känna någon förvåning öfver, att de individen beträffande dygderna nu skulle synas oss så naturliga, att de, understödda som de äro af förståndet, kunna anses medfödda, ehuru de icke uppskattades af menniskan på hennes tidigare stadium.

Oaktadt många källor till tvifvelsmål kan menniskan i allmänhet och lätteligen skilja mellan högre och lägre moraliska reglor. De högre äro grundade på de sociala instinkterna och hafva afseende på andras välfärd. De hvila på våra medmenniskors bifall och af förståndet. De lägre reglorna, af hvilka dock några knappast förtjena att kallas lägre, emedan de innefatta sjelfuppoffring, hänföra sig hufvudsakligen till individen sjelf och leda sitt ursprung från allmänna opinionen, då den har mognat genom erfarenhet och förädlats, ty de utöfvas icke af ohyfsade stammar.

Då menniskan går framåt i civilisation och små stammar förenas till större samhällen, skulle det simplaste förstånd säga hvarje menniska, att hon borde utsträcka sina sociala instinkter och sympathier till alla medlemmarne af samma nation, ehuru de äro henne personligen obekanta. Sedan denna ståndpunkt en gång har blifvit uppnådd, finnes det endast ett konstgjordt hinder för hennes sympathiers utsträckande till alla nationers och racers menniskor. Om i sjelfva verket vissa menniskor skilja sig från [ 76 ]henne genom stora olikheter i utseende och vanor, så visar erfarenheten olyckligtvis, huru länge det dröjer, innan vi betrakta dem som våra medmenniskor. Sympathi utöfver mensklighetens område, d. v. s. mildhet mot de lägre djuren, synes vara en af de sista moraliska acqvisitionerna. Den är tydligen obekant för vildar, undantagandes mot deras älsklingar. Huru föga de gamla romrarne kände till densamma, visar sig af deras gladiatorsspel. Blotta ideen om mildhet var, så vidt jag kunde iakttaga, obekant för gauchos på Pampas. Denna dygd, som är en af de ädlaste, hvarmed menniskan är utrustad, synes tillfälligtvis uppkomma derigenom, att våra sympathier blifva ömmare och mera omfattande, tills de hafva sträckt sig till alla med känsla begåfvade varelser. Så snart som denna dygd äras och utöfvas af några få personer, utbreder den sig genom undervisning och exempel till ungdomen och slutligen i allmänna opinionen.

Det högsta stadium af moralisk kultur, hvilket vi kunna hinna, är det, då vi finna, att vi böra kontrollera våra tankar och “icke ens i vår innersta tanke ånyo tänka på de synder, som gjorde det förflutna så angenämt för oss“[34]. Hvad helst som gör en dålig handling förtrolig för själen, gör dess utförande lika mycket lättare. Marcus Aurelius sade också för lång tid tillbaka: “Sådana som dina vanliga tankar äro, sådan skall äfven din själs karakter blifva; ty själen erhåller sin färg af tankarne“[35].

Vår store filosof, Herbert Spencer, har nyligen framstält sina åsigter om den moraliska känslan. Han säger[36]: “Jag tror, att erfarenheter om det nyttiga, hvilka hafva blifvit ordnade och befästade under menniskoslägtets alla förgångna generationer, hafva frambragt motsvarande modifikationer, hvilka genom beständigt öfverflyttande och hopande hos oss hafva förvandlats till en viss förmåga af moralisk intuition, vissa själsrörelser, svarande mot ett godt eller dåligt uppförande, hvilka icke hafva någon synlig grund i de individuela rönen om det nyttiga.“ Det finnes, efter hvad jag tycker, icke den minsta inneboende osannolikhet i, att dygdiga böjelser mer eller mindre fast förärfvas; att nu icke nämna de olika benägenheter och vanor, som öfverflyttas hos många af våra husdjur, har jag hört exempel på, att ett begär att stjäla och en [ 77 ]benägenhet att ljuga synts råda i familjer, tillhörande de högre samhällsklasserna, och som stöld är ett så sällsynt brott inom de förmögna klasserna, kunna vi knappast genom tillfälligt sammanträffande förklara den böjelse, som finnes hos två eller tre medlemmar af samma familj. Om dåliga böjelser öfverflyttas, är det sannolikt, att goda likaledes förärfvas. På annat sätt än genom grundsatsen om de moraliska böjelsernas öfverflyttande kunna vi icke förstå de skilnader, hvilka i detta hänseende anses existera mellan de särskilda menniskoracerna. Vi hafva dock för närvarande knappast tillräckliga bevis härför.

Äfven det partiela öfverflyttandet af dygdiga böjelser skulle vara en ofantlig hjelp för den ursprungliga impuls, som direkt härledes från de sociala instinkterna och indirekt från våra medmenniskors bifall. Om man för ett ögonblick antager, att dygdiga böjelser förärfvas, synes det sannolikt, åtminstone i afseende på kyskhet, måttlighet, mensklighet o. s. v., att de till en början inpräglas i själsorganisationen genom vana, undervisning och exempel, hvilka under åtskilliga generationer fortgå inom samma familj, och i en mycket underordnad, om ens någon grad, derigenom att de individer, hvilka ega sådana dygder, hafva haft största framgången i kampen för tillvaron. Min förnämsta källa till tvifvelsmål med afseende på en sådan förärfning är den omständigheten, att oförnuftiga vanor, villfarelser och känslor, t. ex. en hindus förskräckelse för oren föda, borde enligt samma grund öfvergå i arf. Ehuru detta i och för sig sjelft icke är mindre sannolikt, än att djur skulle genom arf erhålla smak för vissa slag af föda eller fruktan för vissa fiender, har jag icke påträffat något bevis för vidskepliga vanors eller oförnuftiga plägseders öfverflyttande.

Slutligen hafva de sociala instinkter, hvilka tvifvelsutan förvärfvades af menniskan, liksom af de lägre djuren, för samhällets bästa, från första början gifvit henne någon benägenhet att hjelpa sina medmenniskor och någon känsla af sympathi. Sådana impulser hafva i en mycket tidig period tjenat henne som en simpel regel för rätt och orätt. Men allt efter som menniskan småningom framskred i intellektuel förmåga och sattes i stånd att spåra de aflägsnare följderna af sina handlingar, allt efter som hon förvärfvade tillräcklig kunskap att förkasta skadliga vanor och villfarelser, i den mån som hon fäste mer och mer afseende icke endast vid sina medmenniskors välfärd, utan äfven vid deras lycka, i samma grad som hennes sympathier af vana, en följd af nyttig erfarenhet, blefvo innerligare och mera omfattande, så att de sträckte sig till menniskor af alla racer, till den svagsinte, den lytte och andra [ 78 ]onyttiga samhällsmedlemmar samt slutligen till de lägre djuren, skulle hennes moraliska värde blifva allt högre. Och det medgifves af moralister, tillhörande den derivativa skolan, och af somliga intuitionister, att det moraliska värdet har stigit sedan en tidig period af menniskans historia[37].

Som en strid någon gång synes pågå mellan de lägre djurens olika instinkter, är det icke förvånande, att det skulle uppstå en strid inom menniskan mellan hennes sociala instinkter med de derifrån härflytande dygderna och hennes lägre, ehuru för ögonblicket starkare impulser och önskningar. Såsom hr Galton[38] har anmärkt, är detta icke i ringaste mån förvånande, emedan menniskan inom en jemförelsevis ny tidrymd har höjt sig ur ett barbariskt tillstånd. Då vi hafva gifvit efter för någon frestelse, förnimma vi en känsla af otillfredsställelse, analog med den, som förnimmes från andra otillfredsstälda instinkter, och som vi i denna händelse kalla samvete: ty vi kunna icke hindra forna bilder och intryck att ständigt passera genom vår själ, och dessa jemföra vi i deras försvagade tillstånd med de alltid tillstädesvarande sociala instinkterna eller med vanor, som hafva förvärfvats i den tidiga ungdomen och förstärkts under hela vårt lif, kanske äfven erhållits i arf, så att de till slut hafva blifvit nästan så beständiga som instinkter. Då vi blicka hän till kommande generationer, är det ingen orsak att frukta, att de sociala instinkterna skola blifva svagare; vi kunna i stället vänta, att dygdiga vanor skola blifva starkare och kanske befästas genom förärfning. I denna händelse skall kampen mellan våra högre och lägre impulser blifva mindre allvarsam, och dygden skall triumfera.


Öfversigt af de båda senaste kapitlen. — Det kan icke vara något tvifvel underkastadt, att skilnaden mellan den lägsta menniskans och det högsta djurets själ är ofantlig. En anthropomorf apa skulle, om hon kunde taga en fördomsfri öfverblick af sitt eget tillstånd, medgifva, att, ehuru hon kunde uppgöra en listig plan att plundra en trädgård, ehuru hon kunde begagna sig af stenar för att strida eller för att knäcka nötter, tanken på att förändra en sten till ett verktyg låge helt och hållet utom hennes [ 79 ]synkrets. Ännu mindre kunde hon, såsom hon skulle erkänna, genomföra en följd af metafysiska förståndsslut eller tänka på Gud eller beundra en storartad naturföreteelse. Några apor skulle likväl sannolikt förklara, att de kunde beundra och verkligen äfven beundrade sina makars vackert färgade skinn och hår. De skulle medgifva, att, ehuru de genom läten kunde få andra apor att förstå några af deras förnimmelser och simplare önskningar, tanken på att genom bestämda ljud uttrycka bestämda ideer aldrig har genomkorsat deras själ. De kunde påstå, att de voro färdiga att på mångahanda sätt hjelpa sina apkamrater i samma skara, att våga sina lif för dem och att vårda sig om deras föräldralösa ungar, men de skulle nödgas erkänna, att ointresserad kärlek för alla lefvande varelser, menniskans ädlaste egenskap, vore helt och hållet främmande för deras fattningsgåfva.

Ehuru skilnaden till själen mellan menniskan och de högre djuren är ganska stor, existerar den icke desto mindre helt säkert endast till graden och icke i verkligheten. Vi hafva sett, att de känslor och åskådningar, de olika själsrörelser och förmögenheter, t. ex. kärlek, minne, uppmärksamhet, nyfikenhet, efterhärmande, förstånd o. s. v., hvaröfver menniskan yfves, kunna förefinnas i ett begynnande eller till och med någon gång i ett väl utveckladt tillstånd hos de lägre djuren. De äro också i viss grad mäktiga en ärftlig utveckling, såsom vi se, då tama hunden jemföres med vargen eller schakalen. Om man påstår, att vissa förmögenheter, t. ex. sjelfmedvetande, abstraktion o. s. v., äro egendomliga för menniskan, så kan det väl vara händelsen, att de äro de åtföljande resultaten af andra högeligen utvecklade intellektuela förmögenheter, och dessa äro deremot hufvudsakligen resultatet af ett högeligen utveckladt språks fortsatta bruk. I hvilken ålder eger det nyfödda barnet abstraktionsförmåga eller får det sjelfmedvetande och reflekterar öfver sin egen tillvaro? Vi kunna icke svara härpå, ej heller kunna vi afgifva något svar med afseende på den uppstigande organiska ordningsföljden. Det till hälften konstmessiga och till hälften instinktartade hos språket bär ännu prägeln af dess gradvisa utveckling. Den förädlande tron på Gud finnes icke allmänt hos alla menniskor, och tron på verksamma andliga krafter är naturligtvis en följd af hennes andra själsförmögenheter. Den moraliska känslan lemnar kanske den bästa och förnämsta skilnaden mellan menniskan och de lägre djuren; men jag behöfver icke säga någonting härom, och jag har så nyligen försökt visa, att de sociala instinkterna — [ 80 ]första grundvalen för en menniskas moraliska beskaffenhet[39] — med de verksamma intellektuela förmögenheternas bistånd och vanans verkningar helt naturligt leda till den gyllene regeln: “Såsom I viljen, att menniskor skola handla mot eder, bören I handla mot dem“, och detta ligger till grund för sedeläran.

I ett kommande kapitel skall jag framställa några få anmärkningar om de sannolika stadier och medel, hvarigenom de särskilda moraliska och själsförmögenheterna hos menniskan småningom hafva utvecklats. Att detta åtminstone är möjligt, borde icke förnekas, då vi dagligen se dem utvecklas hos hvilket barn som helst, och emedan vi kunna spåra en fullständig gradföljd från en fullkomlig idiots själ, hvilken står lägre än det lägsta djurs, till en Newton’s själ.


  1. Se angående detta ämne t. ex. Quatrefages, Unité de l’Espèce Humaine, 1861, sid. 21 o. s. v.
  2. Dissertation on Ethical Philosophy, 1837, sid. 231 o. s. v.
  3. Metaphysics of Ethics, öfversatt på engelska af J. W. Semple, Edinburgh 1836, sid. 136.
  4. Hr Bain uppräknar (Mental and Moral Science, 1868, sid. 543—725) tjugosex britiska författare, som hafva skrifvit öfver detta ämne, och hvilkas namn äro välbekanta för hvarje läsare; till dessa kunna hr Bain’s eget samt hrr Lecky’s, Shadworth Hodgsons och Sir J. Lubbock’s äfvensom andras namn läggas.
  5. Sir B. Brodie framställer (Psychological Enquiries, 1854, sid. 192), efter att hafva anmärkt, att menniskan är ett sällskapligt djur, den skarpsinniga frågan: “Borde icke detta afgöra den omtvistade frågan om en moralisk känslas tillvaro?“ Liknande ideer hafva sannolikt föresväfvat många personer, såsom förhållandet för långliga tider tillbaka var med Marcus Aurelius. Hr J. S. Mill talar i sitt ryktbara verk, Utilitarianism (1864, sid. 46), om de sociala böjelserna som “en mäktig naturlig känsla“ och som “den naturliga grunden till den utilitariska sedlighetskänslan“; men på den föregående sidan säger han: “om, såsom min öfvertygelse är, de moraliska känslorna icke äro medfödda, utan förvärfvade, så äro de icke af denna anledning mindre naturliga“. Det är med en viss tvekan, som jag vågar vara af olika åsigt med en så djupsinnig tänkare, men det kan knappast ifrågasättas, att de sociala böjelserna äro instinktmessiga eller medfödda hos de lägre djuren; och hvarför skulle de icke vara så hos menniskan? Hr Bain (se t. ex. The Emotions and the Will, 1865, sid. 481) och andra hålla för troligt, att den moraliska känslan förvärfvas af hvarje individ under dess lifstid. I följd af den allmänna utvecklingstheorien är detta åtminstone ytterst osannolikt.
  6. Die Darwin’sche Theorie, sid. 101.
  7. Hr R. Browne i Proceedings of the Zoological Society för 1868, sid. 409.
  8. Brehm, Thierleben, första bandet, 1864, sid. 52 och 79. Angående apor, som draga ut törnen på hvarandra, se sid. 54. Berättelsen om Hamadryas-babianer, hvilka vända om stenar, meddelas (sid. 76) efter Alvarez’ uppgift, hvilkens uppgifter Brehm håller för fullkomligt trovärdiga. Om gamla babianhanar, som anfalla hundar, se sid. 79 och angående örnen sid. 56.
  9. Annals and Magazine of Natural History, 1868, sid. 382.
  10. Sir J. Lubbock, Prehistoric Times, andra upplagan, sid. 446.
  11. Citerad af hr L. H. Morgan i The American Beaver, 1868, sid. 272. Kapten Stansbury lemnar också en intressant berättelse om det sätt, hvarpå en mycket ung pelikan, som fördes bort af en stark ström, leddes och uppmuntrades af ett halft dussin gamla foglar i sina bemödanden att uppnå stranden.
  12. Såsom hr Bain förklarar, “leder verksam hjelp åt en lidande sitt ursprung från enskild sympathi“. (Mental and Moral Science, 1868, sid. 245.)
  13. Thierleben, första bandet, sid. 85.
  14. De l’Espèce et de la Classification, 1869, sid. 97.
  15. Die Darwin’sche Art-Lehre, 1869, sid. 54.
  16. Brehm, Thierleben, första bandet, sid. 76.
  17. Se det första och öfvertygande kapitlet i Adam Smith’s Theory of Moral Sentiments. Äfvenledes hr Bain’s Mental and Moral Science, 1868, sid. 244 och 275—282. Hr Bain påstår, att “sympathi indirekt är en källa till nöje för den, som känner sympathi“, och han förklarar detta genom reciprocitet. Han anmärker, att “den person, hvilken en välgerning bevisas, eller andra i hans ställe kunna genom sympathi och gengäldade goda tjenster återgälda hela uppoffringen“. Men om, hvilket synes vara händelsen, sympathi strängt taget är en instinkt, skulle dess utöfvande skänka ett direkt nöje på samma sätt som utöfningen af nästan hvarje annan instinkt, såsom förut har blifvit anmärkt.
  18. Detta faktum blef, såsom L. Jenyns försäkrar (se hans upplaga af White’s Natural History of Selborne, 1853, sid. 204), först omnämdt af den berömde Jenner i Philosophical Transactions för 1824 och har sedermera bekräftats af åtskilliga observatörer, särskildt af hr Blackwall. Denne senare noggranne observator undersökte under två år sent på hösten trettiosex nästen; han fann, att tolf innehöllo döda ungfoglar, fem innehöllo ägg, färdiga att kläckas, och tre ägg, som icke voro färdiga att kläckas. Många foglar, hvilka icke äro nog gamla för att kunna flyga långt, öfvergifvas likaledes och lemnas qvar. Se Blackwall, Researches in Zoologi, 1834, sid. 108 och 118. För några tilläggsbevis, ehuru detta icke behöfves, se Leroy, Lettres Phil., 1802, sid. 217.
  19. Hume anmärker (An Enquiry Concerning the Principles of Morals, upplagan af 1751, sid. 132), att “det synes vara ett nödtvång att erkänna, att andras lycka eller olycka icke äro för oss fullkomligt giltiga tilldragelser, utan att anblicken af den förra meddelar en hemlig glädje, och att åsynen af den senare kastar en melankolisk modstulenhet öfver inbillningen.“
  20. Mental and Moral Science, 1868, sid. 254.
  21. Jag har anfört ett sådant fall, nämligen med tre patagoniska indianer, hvilka hellre läto skjuta sig, den ena efter den andra, än de uppenbarade sina stridskamraters planer (Journal of Researches, 1845, sid. 103).
  22. Dr Prosper Despine lemnar i sin Psychologie Naturelle, 1868 (tomen I, sid. 243, och tomen II, sid. 269) många egendomliga exempel på de värsta brottslingar, hvilka tydligen hafva alldeles saknat samvete.
  23. Se en god uppsats i North British Review, 1867, sid. 395. Se äfven hr W. Bagehot’s artiklar öfver lydnadens och sammanhållningens betydelse för urmenniskan i Fortnightly Review, 1867, sid. 529, och 1868, sid. 457, o. s. v.
  24. Den fullständigaste redogörelse, hvilken jag har påträffat, finnes hos dr Gerland i hans arbete Ueber das Aussterben der Naturvölker, men jag skall återkomma till frågan om barnamord i ett efterföljande kapitel.
  25. Se den synnerligen intressanta afhandlingen om sjelfmord i Lecky’s History of European Morals, vol. I, 1869, sid. 223.
  26. Se t. ex. hr Hamilton’s berättelse om kaffrerna i Anthropological Review, 1870, sid. XV.
  27. Hr M’Lennan har i Primitive Marriage, 1865, sid. 176, meddelat en god samling fakta angående denna sak.
  28. Lecky, History of European Morals, vol. I, 1869, sid. 109.
  29. Embassy to China, vol. II, sid. 348.
  30. Se härom en riklig bevisning i andra kapitlet af Sir J. Lubbock’s Origin of Civilisation, 1870.
  31. Till exempel Lecky, History of European Morals, vol. I, sid. 124.
  32. Detta uttryck brukas i en utmärkt artikel i Westminster Review för Oktober 1869, sid. 498. Angående »grunden för den största lycka», se J. S. Mill, Utilitarianism, sid. 17.
  33. Goda exempel lemnas af hr Wallace i Scientific Opinion för den 15 September 1869 och ännu fullständigare i hans Contributions to the Theory of Natural Selection, 1870, sid. 353.
  34. Tennyson, Idylls of the King, sid. 244.
  35. The Thoughts of the Emperor M. Aurelius Antoninus, engelska öfversättningen, andra editionen, 1869, sid. 112. Marcus Aurelius föddes år 121 efter Christi födelse.
  36. I ett bref till hr Mill i Bain’s Mental and Moral Science, 1868, sid. 722.
  37. En författare i North British Review (för Juli 1869, sid. 531), hvilken är fullkomligt i stånd att fälla ett sundt omdöme, uttalar sig kraftigt för denna mening. Hr Lecky (History of Morals, vol. I, sid. 143) synes i en viss grad instämma häri.
  38. Se det märkliga arbetet: Hereditary Genius, 1869, sid. 349. Hertigen af Argyll (Primeval Man, 1869, sid. 188) framställer några goda anmärkningar om striden mellan rätt och orätt i menniskans natur.
  39. The Thoughts of Marcus Aurelius o. s. v., sid. 139.


Öfversättarens anmärkningar:

  1. Detta kan med ännu mera skäl sägas om våra stora skrakar (Mergus merganser). Öfvers.