Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 4

←  Jemförelse mellan menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter (Fortsättning)

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

De intellektuela och moraliska förmögenheternas utveckling under förhistoriska och civiliserade tidrymder  →

Fjerde kapitlet.

Sättet för menniskans utveckling från någon lägre form.

Kroppens och själens föränderlighet hos menniskan. — Arf. — Föränderlighetens orsaker. — Lagarne för förändringen äro desamma hos menniskan som hos de lägre djuren. — Direkt verkan af lefnadsvilkoren. — Verkningar af kroppsdelarnes förökade användande eller af deras icke-användande. — Hämmad utveckling. — Återgång. — Korrelativ förändring. — Förökningens förhållande. — Hinder för förökningen. — Naturligt urval. — Menniskan är det mest herskande djuret i verlden. — Betydelsen af hennes kroppsbyggnad. — Orsaker, som hafva förlänat henne en upprät ställning. — Deraf följande förändringar i byggnad. — Hörntändernas aftagande i storlek. — Skallens förökade storlek och förändrade form. — Nakenhet. — Frånvaron af en svans. — Menniskans försvarslösa belägenhet.

I första kapitlet hafva vi sett, att menniskans homologa byggnad, hennes embryonala utveckling och de hos henne ännu befintliga rudimenten, att allt detta på det tydligaste sätt tillkännagifver, att hon härleder sig från någon lägre form. Egandet af höga själsförmögenheter är icke någon oöfvervinnelig invändning mot denna slutsats. För att en aplik varelse skulle hafva förändrats till menniska, är det nödvändigt, att denna äldre form äfvensom många på hvarandra följande leder skulle alla hafva undergått förändringar till själ och kropp. Det är omöjligt att erhålla något direkt bevis härpå; men om det kan ådagaläggas, att menniskan nu varierar, att hennes förändringar föranledas af samma allmänna orsaker och lyda samma allmänna lagar, som förhållandet är med de lägre djuren, så kan det vara endast föga tvifvel underkastadt, att de föregående mellanlederna hafva varierat på ett liknande sätt. Förändringarna under hvarje påföljande härledningsstadium måste också hafva blifvit på något sätt förökade och befästade.

De fakta och slutsatser, som skola framställas i detta kapitel, hänföra sig nästan uteslutande till de sannolika medel, hvarigenom menniskans förändring, så vidt som den afser hennes kroppsbyggnad, har åstadkommits. Nästa kapitel skall egnas åt utvecklingen af hennes intellektuela och moraliska förmögenheter. Men denna undersökning afhandlar likaledes de olika menniskoracernas eller arternas (man må nu föredraga hvilkendera termen som helst) ursprung.

Det är tydligt, att menniskan nu är underkastad mycken föränderlighet. Icke två individer af samma race äro fullkomligt lika. Vi må jemföra milliontals ansigten, och hvart och ett skall vara olika. Det finnes en lika stor grad af olikhet i de särskilda kroppsdelarnes proportioner och dimensioner; extremiteternas längd är ett af de mest vexlande förhållandena^[1]. Ehuru i några delar af verlden en lång och i andra delar en kort skalle är förherskande, råder dock stor olikhet till formen äfven inom gränserna för samma race, t. ex. hos Amerikas och Södra Australiens urinvånare — den senare racen är “sannolikt så ren och homogen till blodet, till sina vanor och till språket som någon nu lefvande“ — och äfven hos invånarne i ett sådant inskränkt område som Sandwichsöarne^[2]. En framstående tandläkare försäkrar mig, att det finnes nästan lika mycken olikhet i tänderna som i dragen. De förnämsta artererna gå så ofta fram i abnorma rigtningar, att det har befunnits nyttigt att för medicinska ändamål från 12,000 kroppar beräkna, huru ofta hvarje rigtning är förherskande^[3]. Musklerna äro synnerligen föränderliga; så fann professor Turner^[4], att de foten tillhöriga icke voro fullkomligt lika hos tvenne kroppar af femtio, och hos några voro afvikelserna betydande. Professor Turner tillägger, att förmågan att utföra de dithörande rörelserna måste hafva förändrats i öfverensstämmelse med de särskilda afvikelserna. Hr J. Wood har omnämnt^[5] förekomsten af 295 muskelvariationer hos 36 personer och af icke mindre än 558 variationer hos en annan till antalet lika stor afdelning, hvarvid kroppens båda sidor räknades som ett. I den senare afdelningen fanns icke en enda kropp bland de trettiosex, “som fullkomligt saknade afvikelser från de normala beskrifningar om muskelsystemet, hvilka lemnas i anatomiska handböcker“. En enda kropp visade det utomordentliga antalet af tjugofem tydliga abnormiteter. Samma muskel varierar stundom på mångahanda sätt; så beskrifver professor Macalister^[6] icke mindre än tjugo olika förändringar hos palmaris accessorius.

Den ryktbare gamle anatomen Wolff^[7] påstår, att inelfvorna äro mera föränderliga än de yttre delarne: Nulla particula est, quæ non aliter et aliter in aliis se habeat hominibus. Han har äfven skrifvit en afhandling angående valet af typexemplar bland inelfvorna för uppvisning. En afhandling om skönhetsidealet för lefvern, lungorna och njurarne o. s. v., liksom gälde den det gudomliga menniskoanletet, ljuder främmande i våra öron.

Själsförmögenheternas föränderlighet eller olikhet hos menniskor af samma race, att icke nämna de större olikheterna mellan menniskor af skilda racer, är så bekant, att icke ett ord derom här behöfver sägas. Så är det äfven med de lägre djuren, hvilket genom några få exempel har blifvit förklaradt i föregående kapitel. Alla, som hafva haft vård om menagerier, medgifva detta faktum, och vi se det tydligt hos våra hundar och andra husdjur. Brehm påstår uttryckligen, att hvarenda apa af dem, som han i Afrika höll i fångenskap, hade sitt särskildta sinnelag och temperament; han omnämner en babian, som var anmärkningsvärd för sitt utmärkta förstånd, och vaktarne i Zoological Gardens utpekade för mig en apa, tillhörande Nya Verldens afdelning, som likaledes var anmärkningsvärd för sitt förstånd. Rengger framhåller äfvenledes olikheten i de särskilda själsförmögenheterna hos de apor af samma art, hvilka han underhöll i Paraguay, och denna olikhet är, såsom han tillägger, dels medfödd, dels resultatet af det sätt, hvarpå de blifvit behandlade eller uppfostrade^[8].

Jag har på annat ställe^[9] så fullständigt afhandlat frågan om förärfningen, att jag här knappast behöfver tillägga något. Med afseende på öfverflyttandet af de obetydligaste liksom af de vigtigaste karakterer har ett större antal fakta blifvit hopsamladt hos menniskan än hos något bland de lägre djuren, ehuru fakta äro talrika nog med hänsyn till de senare. Så är i afseende på själsegenskaper deras öfverflyttande uppenbart hos våra hundar, hästar och andra husdjur. Utom speciela egenskaper och vanor förärfvas allmänneligen förstånd, mod, dåligt och godt sinnelag o. s. v. med säkerhet. Hos menniskan se vi liknande fakta inom nästan hvarje familj; vi veta nu genom hr Galton’s^[10] beundransvärda arbeten, att snille, som innefattar en underbart invecklad kombination af höga egenskaper, tenderar till att öfvergå i arf, och å andra sidan är det alltför säkert, att galenskap och försämrade själsförmögenheter likaledes fortplantas i samma familjer.

Om föränderlighetens orsaker äro vi i alla händelser ganska okunniga; men vi kunna se, att de hos menniskan liksom hos de lägre djuren stå i någon förbindelse med de förhållanden, för hvilka hvarje art har varit utsatt flere generationer bortåt. Tama djur variera mera än de, som befinna sig i naturtillståndet, och detta beror tydligen på den ombytta och vexlande beskaffenheten af deras lefnadsförhållanden. De olika menniskoracerna likna i detta hänseende tama djur, och så göra individerna af samma race, då de bebo ett ganska vidsträckt område, t. ex. Amerika. Vi se de förändrade lefnadsförhållandenas inflytande på de mera civiliserade nationerna, hvilkas medlemmar tillhöra skilda stånd och egna sig åt olika sysselsättningar samt visa en större omvexling till karakteren än medlemmarne af vilda nationer. Men likformigheten hos vildar har ofta öfverdrifvits och kan i somliga fall knappast sägas existera^[11]. Det är icke desto mindre en villfarelse att tala om menniskan, äfven om vi endast afse de förhållanden, hvilka hon har varit underkastad, såsom “långt mera tämjd“^[12] än något annat djur. Några vilda racer, t. ex. australienserna, äro icke utsatta för mera förändrade lefnadsförhållanden, än många arter äro, hvilka hafva ganska vidsträckt utbredning. I ett annat mycket vigtigare hänseende skiljer menniskan sig vida från hvarje, strängt taget, tamt djur, ty hennes förökelse har icke blifvit kontrollerad hvarken genom methodiskt eller omedvetet urval. Hvarken någon race eller något samhälle af menniskor har så fullständigt underkufvats af andra menniskor, att vissa individer hafva blifvit bevarade och dymedelst omedvetet utvalda, emedan de på något sätt hafva varit nyttigare för sina herrar. Ej heller hafva vissa manliga och qvinliga individer med flit blifvit utvalda och gifta, med undantag af det välbekanta fallet med de preussiska grenadiererna, och i detta fall lydde menniskan, såsom man kunde hafva väntat, det methodiska urvalets lag, ty det försäkras, att många storväxta män uppfostrades i de byar, som beboddes af grenadiererna och deras storvuxna hustrur.

Om vi betrakta alla menniskoracerna såsom bildande en enda art, så är dess utbredning ofantlig; några särskilda racer, t. ex. amerikanare och polyneser, hafva dock ganska vidsträckta utbredningsområden. Det är en välbekant sak, att vidt utbredda arter äro mycket föränderligare än arter med inskränkt utbredning, och menniskans föränderlighet kan rigtigare jemföras med de vidt utbredda arternas än med de tama djurens.

Föränderligheten synes icke endast hafva frambringats hos menniskan och de lägre djuren genom samma allmänna orsaker, utan hos båda påverkas samma karakterer på ett nära analogt sätt. Detta har med så synnerligen utförliga detaljer ådagalagts af Godron och Quatrefages, att jag här endast behöfver hänvisa till deras verk^[13]. Monstrositeter, hvilka gradvis öfvergå i obetydliga variationer, äro jemväl så likartade hos menniskan och de lägre djuren, att samma klassifikation och samma termer kunna användas för båda, såsom man kan se i Isidore Geoffroy Saint Hilaire’s stora verk^[14]. Detta är en nödvändig följd af, att samma lagar för förändringen gälla i hela djurriket. I mitt arbete om husdjurens variation har jag försökt att på ett konstlöst sätt ordna lagarne för variationen under följande hufvudafdelningar: — Den direkta och bestämda inverkan af förändrade förhållanden, ådagalagd genom alla eller nästan alla individers af samma art förändring på samma sätt under samma förhållanden. Verkningarna af kroppsdelarnes länge fortsatta användande eller icke-användande. Homologa kroppsdelars förbindelse. Mångfaldigade delars föränderlighet. Utjemnande vid tillväxten; men på denna lag har jag icke funnit några goda exempel hos menniskan. Verkningarna af den ena kroppsdelens mekaniska tryckning på den andra, t. ex. bäckenets på det i moderlifvet liggande barnets kranium. Hinder i utvecklingen, hvilka leda till delarnes förkrympande eller undertryckande. För länge sedan förlorade karakterers återuppträdande genom återgång. Slutligen också korrelativ förändring. Alla dessa så kallade lagar äro lika tillämpliga på menniskan och de lägre djuren, många af dem äfven på växterna. Det skulle vara öfverflödigt att här granska dem alla^[15]; men flere äro af så stor betydelse för oss, att de måste ganska utförligt afhandlas.

Den direkta och bestämda inverkan af förändrade förhållanden. — Detta är ett mycket inveckladt ämne. Man kan icke neka, att förändrade förhållanden utöfva något inflytande, understundom ett ganska betydligt, på alla slags organismer, och det synes till en början sannolikt, att detta skulle vara det oföränderliga resultatet, om tillräcklig tid medgåfves. Men det har icke lyckats mig att erhålla tydliga bevis för denna slutsats, och starka skäl kunna framställas på andra sidan, åtminstone så länge som de otaliga bildningar afses, hvilka äro anpassade för speciela ändamål. Det kan dock icke vara något tvifvel underkastadt, att ombytta förhållanden medföra ett nästan obestämdt mått af vexlande föränderlighet, hvarigenom hela organisationen blir i någon mån plastisk.

I Förenta Staterna mättes mera än en million soldater, hvilka tjenade under det senaste kriget, hvarjemte de stater, i hvilka de voro födda och uppfostrade, antecknades^[16]. Genom detta förvånande antal af iakttagelser har man ådagalagt, att lokala inflytelser af visst slag verka direkt på kroppslängden, och vi erfara vidare, att “den stat, der det fysiska växandet till större delen försiggått, och födelsestaten, hvilken angifver härkomsten, synas utöfva ett tydligt inflytande på kroppslängden“. Det är t. ex. bevisadt, “att vistelse i de vestra staterna under tillväxtåren bidrager till att föröka kroppslängden“. Deremot är det säkert, att sjömäns lefnadssätt hämmar dem i växten, hvilket synes “af den stora skilnad i längd, som råder mellan soldater och sjömän vid 17 och 18 års ålder“. Hr B. A. Gould försökte att förvissa sig om beskaffenheten af den inverkan, som på så sätt utöfvades på kroppsstorleken; men han kom endast till negativa resultat, nämligen att den icke hänförde sig till klimatet, landets höjd öfver hafvet, jordmånen eller ens “i någon märkbar grad“ till öfverflödet eller bristen på lifvets beqvämligheter. Denna sista slutsats strider fullkomligt mot den, som Villermé hemtade från de statistiska uppgifterna om de konskriberades kroppslängd i olika delar af Frankrike. Då vi jemföra skilnaden i kroppsstorlek mellan de polynesiska cheferna och de lägre folkklasserna på samma öar, eller mellan invånarne på de bördiga vulkaniska och de låga, ofruktbara korallöarne i samma ocean^[17], eller slutligen mellan invånarne på Eldslandets östra och vestra kuster, hvarest utvägarne att förskaffa sig sitt uppehälle äro mycket olika, är det knappast möjligt att undvika att draga den slutsatsen, det bättre föda och större beqvämligheter utöfva inflytande på kroppsstorleken. Men de föregående uppgifterna visa, huru svårt det är att komma till något bestämdt resultat. Dr Beddoe har nyligen ådagalagt, att vistelsen i städerna och vissa sysselsättningar förminskande inverka på kroppshöjden hos invånarne i Britannien; han visar äfven, att resultatet i viss mån förärfves, såsom det likaledes är förhållandet i Förenta Staterna. Dr Beddoe tror vidare, att hvarhelst “en race uppnår sin högsta fysiska utveckling, den också stiger högst i energi och moralisk kraft“^[18].

Det är icke bekant, om yttre förhållanden utöfva någon annan direkt verkan på menniskan. Man kunde hafva väntat, att klimatiska olikheter skulle hafva haft ett märkbart inflytande, alldenstund lungorna och njurarne blifva verksammare vid låg temperatur, lefvern och huden deremot, då den är hög^[19]. Man trodde förr, att hudens färg och hårets beskaffenhet berodde på ljus eller värme; ehuru det knappast kan förnekas, att dessa omständigheter ega något slags inverkan, äro nästan alla iakttagare numera ense om, att inflytandet deraf har varit ganska ringa, äfven sedan de fått verka under många generationer. Men detta ämne skall lämpligare afhandlas, då vi sysselsätta oss med de olika menniskoracerna. I afseende på våra husdjur har man skäl för det antagandet, att köld och fukt utöfva en direkt inverkan på hårväxten; men jag har icke funnit något bevis härför, hvad menniskan beträffar.

Verkningar af kroppsdelarnes förökade användande eller icke-användande. — Det är en välbekant sak, att musklernas användande stärker dem, och att deras kompletta overksamhet eller dithörande nervs förstöring försvaga dem hos individen. Då ögat har blifvit förstördt, atrofieras ofta synnerven. Då en pulsåder ombindes, tilltaga sidokärlen icke endast i groflek, utan deras väggar blifva äfven tjockare och starkare. Då en njure i följd af sjukdom upphör att göra tjenst, ökas den andra till storleken och förrättar dubbelt arbete. Ben tilltaga icke endast i tjocklek utan äfven i längd, i följd af att de uppbära en större vigt^[20]. Flera vanliga yrken medföra förändringar i olika kroppsdelars proportion. Så bestyrktes det tydligen af Förenta Staternas kommission^[21], att de i det senaste kriget använda sjömännens ben voro 0,217 tum längre än soldaternas, ehuru sjömännen öfver hufvud taget voro kortare till växten; deras armar deremot voro 1,09 tum kortare och alltså oproportionerligt kortare i förhållande till deras mindre höjd. Denna mindre längd af armarne beror tydligen på deras flitigare användande och är ett oväntadt resultat; men sjömän begagna sina armar förnämligast till att draga, icke till att bära tyngder. Halsens omkrets och vristens höjd äro större, under det att bröstkorgens, veka lifvets och höfternas omkrets är mindre hos sjömän än hos soldater.

Huruvida dessa nyssnämnda förändringar skulle blifva ärftliga, om samma lefnadsvanor iakttoges många generationer bortåt, känner man icke, men det är sannolikt. Rengger^[22] skrifver Payaguas-indianernas smala ben och tjocka armar på den omständigheten, att de under flere generationer efter hvarandra hafva tillbragt nästan hela sitt lif i kanoter, hvarvid deras nedre extremiteter hafva saknat rörelse. Andra skriftställare hafva i andra analoga fall kommit till en liknande slutsats. Enligt Cranz^[23], hvilken en lång tid lefde bland eskimåerna, “tro infödingarne, att skicklighet och färdighet i skälfångst (deras förnämsta konst och dygd) äro ärftliga; häri ligger en viss sanning, ty sonen till en ryktbar skälfångare skall utmärka sig, ehuru han i barndomen har förlorat sin fader“. Men i detta fall synes det vara själens fallenhet lika mycket som kroppsbyggnaden, som går i arf. Det är bevisadt, att händerna hos engelska arbetare, då de födas, äro bredare än inom ståndspersonernas klass^[24]. Genom det inbördes förhållande, som åtminstone i några fall^[25] råder mellan extremiteternas och käkarnes utveckling, är det en möjlighet, att hos de klasser, hvilka icke arbeta mycket med sina händer och fötter, käkarne af denna orsak skulle förminskas i storlek. Att de i allmänhet äro smalare hos bildade och civiliserade menniskor än hos personer, som hafva strängt arbete, eller hos vildar, är säkert. Men hos vildarne skulle, såsom Herbert Spencer^[26] har anmärkt, käkarnes flitigare begagnande till att tugga rå, okokt mat direkt inverka på tuggmusklerna och de ben, vid hvilka de äro fästade. Hos barn är, långt innan de födas, skinnet på fotsulorna tjockare än på något annat ställe af kroppen^[27]; det kan också knappast betviflas, att detta beror på de förärfvade verkningarna af tryck under en lång följd af generationer.

Det är allom bekant, att urmakare och gravörer lätteligen blifva närsynta, hvaremot sjömän och isynnerhet vildar allmänneligen äro långsynta. Närsynthet och långsynthet hafva helt visst en benägenhet att förärfvas^[28]. Europeernas underlägsenhet i synförmåga och andra sinnen i jemförelse med vildarne är tvifvelsutan den hopade och öfverflyttade inverkan af försummadt användande många generationer bortåt; ty Rengger^[29] nämner, att han flere gånger sett europeer, hvilka hade blifvit uppfödda och tillbringat hela sin lefnad tillsammans med vilda indianer, men det oaktadt icke voro jemngoda med dem i sinnenas skärpa. Samme naturforskare anmärker, att håligheterna i skallen för de olika sinnesorganernas mottagande äro större hos de amerikanska infödingarne än hos europeerna, hvilket tvifvelsutan antyder en motsvarande skilnad i sjelfva organernas storlek. Blumenbach har likaledes anmärkt näskaviteternas mera betydande storlek i de amerikanska infödingarnes skallar och ställer denna omständighet i förbindelse med deras märkvärdigt skarpa lukt. Mongolerna på norra Asiens slätter hafva, enligt Pallas, underbart fullkomnade sinnen; Prichard tror också, att deras skallars större bredd öfver okbenen är en följd af deras högeligen utvecklade sinnesorganer^[30].

Quechua-indianerna bebo högslätterna i Peru, och Alcide d’Arbigny påstår,^[31] att de, i följd af att ständigt hafva andats en högeligen förtunnad luft, hafva erhållit bröstkorgar och lungor af ovanlig storlek. Lungcellerna äro äfvenledes större och talrikare än hos europeerna. Dessa iakttagelser hafva blifvit betviflade; men hr D. Forbes har anstält noggranna mätningar på många Aymaras, en närslägtad race, som lefver på en höjd af tio till femton tusen fot, och han har underrättat mig^[32], att de tydligen skilja sig till sina kroppars omkrets och längd från alla andra racer, som han har sett. I hans öfversigt öfver mätningarna är hvarje persons längd betecknad med 1000, och efter denna måttstock hafva de andra mätningarna blifvit förvandlade. Man ser deraf, att Aymaras’ utsträckta armar äro kortare än europeernas och mycket kortare än negrernas. Benen äro äfvenledes kortare, och de visa den märkvärdiga egendomligheten, att lårbenet hos hvarje Aymara, som mättes, i sjelfva verket är kortare än skenbenet. Öfver hufvud taget förhöll sig lårbenets längd till skenbenets som 211 till 252, hvaremot hos två samtidigt mätta europeer lårbenen förhöllo sig till skenbenen som 244 till 230 och hos tre negrer som 258 till 241. Öfverarmen är likaledes proportionsvis kortare än underarmen. Denna förminskning i längd hos den del af extremiteterna, hvilken är närmast intill kroppen, synes, såsom hr Forbes har anmärkt till mig, vara ett slags ersättning i förhållande till bålens mycket förökade längd. Aymaras visa några andra egendomligheter i sin byggnad, t. ex. att hälarne skjuta ut endast helt obetydligt.

Dessa personer äro så fullkomligt acklimatiserade i sin kalla och högt belägna hemort, att, då de af spaniorerna fordom fördes ned till de lågt belägna östra slätterna, och då de nu genom höga löner lockas ned till guldminorna, de underkastas ett fruktansvärdt mortalitetsförhållande. Icke desto mindre träffade hr Forbes på några ouppblandade familjer, hvilka hade fortlefvat två generationer igenom, och han observerade, att de ännu ärfde sina karakteristiska egendomligheter. Men det var tydligt, äfven utan någon mätning, att alla dessa egendomligheter hade förminskats, och vid anstäld mätning befunnos deras kroppar icke vara så mycket utdragna i längd som de på högslätten lefvande personernas, hvaremot deras lårben hade i någon mån blifvit förlängda, hvilket äfven var händelsen med deras skenben, fastän i mindre grad. Sjelfva mätningarna kunna ses i hr Forbes’ uppsats. I följd af dessa värdefulla observationer kan det, som jag tror, icke vara något tvifvel underkastadt, att vistelse många generationer bortåt på stor höjd öfver hafvet både direkt och indirekt bidrager till att i kroppens proportioner införa i arf gående förändringar^[33].

Ehuru menniskan under de senare perioderna af sin tillvaro icke kan hafva undergått stor förändring genom kroppsdelarnes förökade eller förminskade användande, bevisa de nu framstälda fakta, att hennes benägenhet härför ännu icke har gått förlorad, och bestämdt veta vi, att samma lagar gälla för de lägre djuren. Följaktligen kunna vi sluta till, att under en aflägsen tid, då menniskans stamfäder befunno sig på ett öfvergångsstadium och förändrades från fyrfotingar till tvåfotingar, det naturliga urvalet sannolikt skulle hafva mycket underhjelpts genom de förärfda verkningarna af de olika kroppsdelarnes förökade eller förminskade användande.

Hinder för utvecklingen. — Hämmad utveckling skiljer sig från hämmad tillväxt, alldenstund i det förra tillståndet delar fortfara att tillväxa, under det att de ännu bibehålla sin tidigare beskaffenhet. Åtskilliga missbildningar höra hit, och om några vet man, att de stundom gå i arf, t. ex. en klufven gom. Det skall för vår afsigt vara tillräckligt att hänvisa till de mikrocefala idioternas hämmade hjernutveckling, såsom den beskrifves i Vogt’s stora afhandling^[34]. Deras skallar äro smalare och hjernvindningarna mindre invecklade än hos normala personer. Sinus frontales, eller den öfver ögonbrynen utskjutande delen, äro betydligt utvecklade och käkarne i en “förskräcklig“ grad framskjutande, så att dessa idioter i någon mån likna de lägre menniskotyperna. Deras förstånd och flesta själsförmögenheter äro ytterst svaga. De kunna icke tala och äro fullkomligt oförmögna till något långvarigt aktgifvande, men äro mycket benägna för efterhärmning. De äro starka och märkvärdigt lifliga, springa och hoppa alltjemt omkring och göra grimacer. De gå ofta uppför trappor på alla fyra fötterna och äro ovanligt benägna för att klättra upp på möbler och i träd. Vi påminnas härigenom om det nöje, som nästan alla gossar finna i att klättra i träd, och detta i sin ordning erinrar oss om, huru gerna lam och killingar, hvilka djur ursprungligen äro hemma i bergstrakter, hoppa omkring på en, om än liten, kulle.

Återgång. — Många af de exempel, som här skola framställas, kunde hafva anförts under den föregående rubriken. När helst ett organ hämmas i sin utveckling, men ändock fortfar att växa, tills det nära liknar ett motsvarande organ hos någon lägre och fullvuxen medlem af samma grupp, kunna vi i en mening betrakta detta som ett slags återgång. De lägre medlemmarne i en grupp gifva oss någon föreställning om, huru gruppens gemensamma stamfar sannolikt var beskaffad, och det är knappast troligt, att en kroppsdel, som har blifvit hämmad i ett tidigare stadium af sin embryonala utveckling, skulle kunna vara i stånd att vidare tillväxa, så att den skulle kunna utöfva sin egen funktion, så framt den icke hade förvärfvat denna förmåga af fortsatt tillväxande under något tidigare tillvarelsestadium, då den nuvarande exceptionela eller hämmade bildningen var normal. Den enkla hjernan hos en mikrocefal idiot kan, så till vida som hon liknar en apas, i denna mening sägas vara ett fall af återgång. Vissa bildningar, som reguliert möta hos de lägre medlemmarne af den afdelning, till hvilken menniskan hör, framträda tillfälligtvis hos henne, ehuru de icke hafva anträffats hos det normala menniskoembryot, eller utvecklas de, om de finnas hos det normala menniskoembryot, på ett abnormt sätt, ehuru detta utvecklingssätt tillhör de lägre medlemmarne af samma afdelning. Dessa anmärkningar skola blifva tydligare genom följande förklaringar.

Hos åtskilliga däggdjur utvecklas uterus småningom från ett dubbelt organ med två skilda mynningar och två slidkanaler, t. ex. hos marsupialierna, till ett enkelt organ, som icke visar något annat tecken till dubbelhet än ett litet inre veck, såsom hos de högre aporna och menniskorna. Gnagarne visa en fullständig serie af mellanformer mellan dessa båda extrema tillstånd. Hos alla däggdjur utvecklas uterus från två enkla primitiva tuber, hvilkas nedre delar bilda hornen; det är också, att begagna dr Farre’s ord, “genom de båda hornens hopväxande med sina nedre ändar, som uterus-kroppen bildas hos menniskan, hvaremot hos de djur, hos hvilka ingen mellandel eller kropp finnes, hornen förblifva skilda. Allteftersom uterus utvecklas, förkortas småningom de båda hornen, tills de slutligen försvinna eller liksom uppgå i uterus-kroppen“. Hörnen af uterus äro utdragna till horn ännu så högt i ordningsföljden som hos de lägre aporna och deras slägtingar pysslingarne.

Hos qvinnor äro abnorma fall, då den utbildade uterus är försedd med horn eller delvis afdelad i två organer, icke synnerligen sällsynta, och sådana fall upprepa enligt Owen “den grad af concentrativ utveckling“, hvartill vissa gnagare hinna. Här hafva vi kanhända ett exempel på ett simpelt hämmande af den embryonala utvecklingen med påföljande tillväxt och fullständig utveckling till förrättningsskicklighet, ty hvardera sidan af den delvis dubbla uterus är i stånd att göra sin särskilda tjenst vid hafvandeskap. I andra och sällsyntare fall bildas två skilda uteruskaviteter, som hvardera har sin särskilda mynning och slidkanal^[35]. Embryot genomgår icke något sådant stadium vid sin ordentliga utveckling, och det är svårt, ehuru kanske icke omöjligt, att tro, det de två enkla, små, primitiva tuberna kunna veta (om ett sådant uttryck må begagnas), huru de skola växa ut till två skilda uteri, hvardera med en välbildad mynning och slidkanal, hvardera med talrika muskler, nerver, glandler och kärl, om de icke tidigare hade genomgått en liknande utvecklingsprocess, såsom förhållandet är hos de nu lefvande marsupialierna. Ingen skall påstå, att en så fullkomlig bildning som den abnorma dubbla uterus hos qvinnan skulle kunna vara resultatet endast af en slump. Men grundsatsen om återgång, hvarigenom för länge sedan förlorade, hvilande bildningar åter framkallas, kunde tjena som ledning för organets fulla utveckling äfven efter en ofantlig mellantids förlopp.

Professor Canestrini^[36] kommer, efter att hafva afhandlat föregående och åtskilliga analoga fall, till samma slutsats, som den nyss framstälda. Han anför som ett annat exempel öfverkäken, hvilken hos några fyrhändta och andra däggdjur normalt består af två delar. Så är den också beskaffad hos det två månader gamla menniskofostret, och den förblifver också stundom genom hämmad utveckling i detta tillstånd hos den fullvuxna menniskan, och detta oftare hos de lägre racerna med framskjutande käkar. Häraf drager Canestrini den slutsatsen, att någon af menniskans äldre stamfäder måste hafva haft detta ben normalt deladt i två delar, hvilka sedermera hafva förenats. Hos menniskan utgöres pannbenet af ett enda stycke, men hos embryot, hos barn och hos nästan alla de lägre däggdjuren består det af två, genom en tydlig söm skilda stycken. Denna söm finnes tillfälligtvis, mer eller mindre tydlig, qvar hos den fullvuxna menniskan och oftare hos gamla än hos nya kranier, hvilket Canestrini särskildt har iakttagit hos sådana, som uppgräfts ur “driften“, och som tillhöra den brachycefaliska typen. Här kommer han ånyo till samma slutsats som i det analoga fallet med öfverkäksbenen. I dessa och andra exempel, som här skola anföras, synes orsaken till, att de äldre racerna i vissa karakterer oftare likna de lägre djuren, än de nyare racerna göra det, vara den, att de senare i den långa härledningslinien stå på något större afstånd från sina tidigare, halfmenskliga förfäder.

Åtskilliga andra, med de föregående mer eller mindre analoga anomalier hos menniskan hafva framhållits af olika författare^[37] som exempel på återgång; men dessa synas vara icke så litet tvifvel underkastade, ty vi behöfva nedstiga synnerligen lågt i däggdjurens serie, innan vi finna sådana bildningar normalt tillstädes^[38].

Hos menniskan äro hörntänderna fullkomligt dugliga verktyg för tuggning. Men deras verkliga huggtandskarakter “angifves“, såsom Owen^[39] anmärker, “genom den koniska formen på kronan, hvilken slutar i en trubbig spets och utåt är konvex samt platt eller subkonkav inåt, med en obetydlig upphöjning vid denna ytas bas. Den koniska formen är bäst utpräglad hos de mörka racerna, särskildt hos australienserna. Hörntanden är djupare inskjuten och har en starkare rot än framtänderna“. Likväl tjenar denna tand icke längre menniskan som ett särskildt vapen för att sönderslita sina fiender eller sitt byte; den kan alltså betraktas som rudimentär, så vidt som dess speciela förrättning tages i betraktande. I hvarje stor samling af menniskokranier torde, som Häckel^[40] anmärker, några finnas, hvilka hafva hörntänderna i betydlig mån skjutande utom de öfriga på samma sätt, men i mindre grad än hos de anthropomorfa aporna. I dessa fall äro luckor lemnade mellan tänderna i ena käken för att mottaga de till den motsatta käken hörande tänderna. Ett sådant mellanrum hos en kafferskalle, hvilken blifvit afbildad af Wagner, är öfverraskande stort^[41]. Då man tager i betraktande, huru få forntida skallar hafva blifvit undersökta i jemförelse med nya kranier, är det ett intressant faktum, att åtminstone i tre fall hörntänderna skjuta långt ut, och hos Naulette-käken omtalas de som ofantliga^[42].

Endast hanarne hos de anthropomorfa aporna hafva sina hörntänder fullt utvecklade; men hos gorillans och i mindre grad hos orangens honor skjuta dessa tänder betydligt utom de andra. Derför är den omständigheten, att qvinnor, efter hvad det försäkrats mig, någon gång hafva betydligt utskjutande hörntänder, icke något allvarsamt inkast mot den åsigten, att deras tillfälliga betydande utveckling hos menniskan är en återgång mot en aplik stamfar. Den, som med förbittring stöter från sig den åsigten, att formen på hans egna hörntänder och deras tillfälliga stora utveckling hos andra menniskor bero på, att våra äldsta förfäder hafva varit försedda med dessa förskräckliga vapen, skall sannolikt genom att hånle uppenbara sin härledningslinie. Ty ehuru han icke längre har för afsigt eller eger förmåga att bruka dessa tänder som vapen, skall han omedvetet hopdraga sina “morr-muskler“ (så benämnda af Sir C. Bell^[43]) liksom för att, på samma sätt som en till strid rustad hund, visa dem färdiga till användande.

Många muskler, hvilka tillkomma de fyrhändta eller andra däggdjur, äro tillfälligtvis utvecklade hos menniskan. Professor Vlacovich^[44] undersökte fyratio karlar och fann hos nitton bland dem en muskel, som han benämde ischio-pubicus; hos tre andra fanns ett ligament, som representerade denna muskel, och hos de återstående aderton icke ett spår deraf. Bland trettio qvinnor var denna muskel endast hos två utvecklad på båda sidor, men hos tre andra fanns det rudimentära ligamentet. Denna muskel synes alltså vara mycket allmännare hos man- än hos qvinnokönet, och dess förekomst kan inses på grund af principen om menniskans härledning från någon lägre form, ty den har anträffats hos några lägre djur, och hos alla dessa tjenar den uteslutande till att hjelpa hanen vid reproduktionsakten.

Hr J. Wood har i sina värdefulla uppsatser^[45] hos menniskans muskler beskrifvit ett stort antal förändringar, hvilka likna

normala bildningar hos de lägre djuren. Om man endast betraktar de muskler, hvilka synnerligen likna de hos våra närmaste slägtingar, de fyrhändta, reguliert befintliga, äro de alltför talrika att här ens uppräknas. Hos en enda karl, som hade en stark kroppsbyggnad och välbildadt hufvud, anmärktes icke mindre än sju muskelförändringar, hvilka alla fullkomligt representerade muskler, tillhörande åtskilliga slags apor. Denna karl hade t. ex. på ömse sidor af nacken en verklig och stark levator claviculæ, sådan den anträffas hos alla slags apor, och hvilken säges i ett fall af sextio förefinnas hos menniskan^[46]. Vidare hade denna karl “en särskild abductor från femte fingerns metatarsalben, sådan som den, enligt hvad professor Huxley och hr Flower hafva visat, likformigt förefinnes hos de högre och lägre aporna“. Menniskans händer och armar äro synnerligen karakteristiska bildningar, men deras muskler äro ytterst lätt underkastade variationer, hvari de likna de motsvarande musklerna hos de lägre djuren^[47]. Sådana likheter äro antingen fullkomliga och fullständiga eller ofullständiga, i senare händelsen dock tydligen af öfvergående natur. Vissa variationer äro vanligare hos mannen och andra hos qvinnan, utan att vi äro i stånd att angifva något skäl härför. Efter att hafva beskrifvit talrika fall, gör hr Wood följande slående anmärkning: “Märkliga afvikelser från den ordinarie typen för muskelbildningarna löpa i fåror och rigtningar, hvilka måste anses beteckna någon okänd faktor af stor betydelse för den omfattande kännedomen af allmän och vetenskaplig anatomi“^[48].

Att denna okända faktor är återgång till ett föregående tillvarelsestadium, kan antagas såsom i högsta grad sannolikt. Det är alldeles otroligt, att en menniska skulle blott genom en slump i abnormt hänseende likna vissa apor till icke mindre än sju af sina muskler, om det icke hade varit någon genetisk förbindelse mellan dem. Å andra sidan kan, om menniskan härleder sig från någon aplik varelse, icke något giltigt skäl framställas, hvarför vissa muskler icke efter en mellantid af många tusen generationer skulle plötsligt återuppträda, på samma sätt som hos hästar, åsnor och mulor mörka strimmor plötsligt ånyo framträda på benen och bogarne efter en mellantid af hundra eller sannolikare tusen generationer.

De olika fallen af återgång äro så nära förbundna med de exempel på rudimentära organer, som hafva blifvit framstälda i första kapitlet, att många af dem lika väl kunde hafva inflickats i hvilketdera kapitlet som helst. En mensklig uterus, som är försedd med horn, kan lika väl sägas i ett rudimentärt tillstånd representera samma organ i dess normala beskaffenhet hos vissa däggdjur. Några kroppsdelar, hvilka äro rudimentära hos menniskan, t. ex. os coccygis hos båda könen och brösten hos karlarne, förefinnas alltid, under det att andra, såsom foramen supracondyloideum, endast tillfälligtvis uppträda och alltså böra sättas under afdelningen om återgång. Dessa särskilda återgående äfvensom de strängt rudimentära bildningarna förråda på ett omisskänligt sätt menniskans härledning från någon lägre form.

Korrelativ förändring. — Hos menniskan liksom hos de lägre djuren äro många bildningar så innerligt förbundna, att då en kroppsdel varierar, gör en annan detsamma, utan att vi i de flesta fall äro i stånd att angifva något skäl derför. Vi kunna icke säga, om den ena kroppsdelen beherskar den andra, eller huruvida båda beherskas af någon tidigare utvecklad del. Åtskilliga monströsa bildningar äro, som I. Geoffroy upprepade gånger påstår, sålunda innerligt förbundna. Homologa bildningar äro i synnerhet benägna att samtidigt förändras, såsom vi se på kroppens motsatta sidor och på de öfre och nedre extremiteterna. Meckel anmärkte för länge sedan, att då armens muskler afvika från sin egendomliga typ, de nästan alltid efterlikna benens, och så i motsatt rigtning med benens muskler. Organerna för syn och hörsel, tänderna och håret, hudens och hårets färg, ansigtsfärg och kroppsbeskaffenhet ega i mer eller mindre mån ett inbördes sammanhang4^[49]. Professor Schaaffhausen rigtade allra först uppmärksamheten på det sammanhang, som tydligen förefinnes mellan en stark muskelbyggnad och mycket framstående supraorbitalbågar, hvilka äro så utmärkande för de lägre menniskoracerna.

Utom de variationer, hvilka med större eller mindre sannolikhet kunna grupperas under föregående rubriker, finnes det en vidsträckt klass af variationer, hvilka tills vidare kunna kallas frivilliga, ty i följd af vår okunnighet synas de uppkomma utan någon föranledande orsak. Det kan dock visas, att sådana variationer, antingen de bestå i obetydliga individuela olikheter eller i starkt markerade och hastiga afvikelser i byggnad, mycket mera bero på organismens beskaffenhet än på de förhållanden, för hvilka den varit utsatt^[50].

Förökningens förhållande. — Man känner, att civiliserade folk under gynsamma förhållanden, t. ex. i Förenta Staterna, hafva fördubblats i antal på tjugufem år, och detta kan enligt en beräkning af Euler inträffa på litet mera än tolf år^[51]. Enligt det förra förhållandet skulle nämligen Förenta Staternas nuvarande befolkning, trettio millioner, på 657 år så tätt betäcka jordens hela, af land och vatten bestående yta, att fyra personer skulle behöfva stå på hvarje qvadratyard af ytan. Första och förnämsta hindret för menniskans fortsatta förökande är svårigheten att förvärfva sitt uppehälle och föra ett behagligt lif. Vi kunna sluta till, att detta är orsaken, af hvad vi se t. ex. i Förenta Staterna, hvarest det är lätt att förvärfva sitt uppehälle och fullt upp med utrymme. Om sådana utvägar plötsligt fördubblades i Stora Britannien, skulle vårt antal hastigt fördubblas. Hos civiliserade nationer inverkar det ofvannämnda första hindret förnämligast genom att inskränka giftermålens antal. Det större mortalitetsförhållandet bland barn i de fattigaste klasserna är likaledes af stor betydelse, liksom dödligheten i alla åldrar och af olika sjukdomar bland invånarne i öfverbefolkade och dåliga hus. Verkningarna af svåra farsoter och krig uppvägas snart, och mera än uppvägas, hos nationer, som befinna sig i gynsamma förhållanden. Utvandring tillkommer också såsom ett temporärt hinder, men icke till någon stor utsträckning bland de ytterligt fattiga klasserna.

Det är anledning att förmoda, såsom Malthus har anmärkt, att reproduktionsförmågan i sjelfva verket är svagare hos vilda än hos civiliserade racer. Vi känna ingenting bestämdt angående denna sak, ty hos vildar har ingen folkräkning blifvit anstäld; men af missionärernas öfverensstämmande vitnesbörd, äfvensom af andra personers, som länge hafva bott bland sådana folk, visar det sig, att deras familjer vanligtvis äro små, och att stora sådana äro sällsynta. Detta kan, som man tror, till en del förklaras derigenom, att qvinnorna mycket länge gifva sina barn di; men det är högeligen sannolikt, att vildar, hvilka ofta lida mycket betryck och icke erhålla så mycken närande föda som civiliserade personer, i sjelfva verket böra vara mindre fruktsamma. Jag har i ett föregående verk visat^[52], att alla våra tama fyrfotadjur och foglar och alla våra odlade växter äro fruktsammare än motsvarande arter i naturtillståndet. Det är icke någon giltig invändning mot denna slutsats, att djur, som plötsligen erhålla ett öfverflöd på föda, eller som blifva mycket feta, och att de flesta växter, då de hastigt flyttas från en mycket mager till en mycket bördig jordmån, blifva mer eller mindre ofruktsamma. Vi kunde derför vänta, att civiliserade menniskor, hvilka i en mening äro högeligen tama, skulle vara fruktsammare än vilda personer. Det är äfvenledes sannolikt, att civiliserade nationers förökade fruktsamhet skulle, liksom hos våra husdjur, blifva en i arf öfvergående karakter; det är åtminstone kändt, att anlaget att afla tvillingar går i arf inom familjerna^[53].

Oaktadt vildar synas vara mindre fruktsamma än civiliserade menniskor, skulle de tvifvelsutan hastigt förökas, om icke deras antal genom åtskilliga omständigheter starkt nedtrycktes. De i bergstrakter i Indien boende Santali-stammarne hafva nyligen lemnat ett godt exempel härpå, ty de hade, som hr Hunter^[54] visat, i utomordentlig grad förökats efter vaccinationens införande, efter andra farsoters mildrande och krigs allvarliga undertryckande. Denna tillväxt skulle dock icke hafva varit möjlig, om icke dessa råa menniskor hade utbredt sig öfver de angränsande distrikten och arbetat för lega. Vildar gifta sig nästan alltid; dock råder der en förståndig inskränkning, ty i allmänhet gifta de sig icke i den möjligast tidiga ålder. De unga männen behöfva ofta visa, att de kunna föda en hustru, och vanligen böra de först förtjena det pris, för hvilket de skola tillhandla sig henne af hennes föräldrar. Vildars antal begränsas tillfälligtvis på mycket direktare sätt än bland civiliserade menniskor genom svårigheten att förvärfva sitt uppehälle, ty alla stammar lida periodiskt af sträng hungersnöd. Vid sådana tillfällen nödgas vildarne förtära en mängd dålig föda, och deras helsa kan näppeligen annat än taga skada deraf. Många berättelser hafva offentliggjorts om deras framskjutande magar och utmärglade lemmar efter och under hungersnöd. De nödgas då äfvenledes vandra mycket omkring, och deras barn omkomma då i stor mängd, som det försäkrades mig i Australien. Som hungersnöd inträffar periodiskt och hufvudsakligen beror på ogynsamma årstider, måste alla stammar vexla till antalet. De kunna icke förökas oafbrutet och regelbundet, efter som det icke gifves något med konst åstadkommet förökande af tillgången på föda. Då vildar lida hårdt betryck, inkräkta de på hvarandras områden, och följden blir krig; men de äro i sanning nästan alltid i krig med sina grannar. De äro underkastade många olyckshändelser till lands och vatten, då de uppsöka sin föda, och i några länder måste de lida mycket genom de större rofdjuren. Äfven i Indien hafva landsdelar blifvit utblottade på folk genom tigrarnes härjningar.

Malthus har afhandlat dessa olika hinder, men han lägger icke tillräcklig vigt på det sannolikt vigtigaste af alla, nämligen barnens, särskildt flickebarnens, dödande och bruket att befordra missfall. Dessa vanor äro nu förherskande på många ställen i verlden, och barnamord synas, såsom hr M’Lennan^[55] har visat, fordom hafva varit förherskande i ännu vidsträcktare skala. Dessa vanor synas hafva uppstått hos vildar, hvilka hafva insett svårigheten eller snarare omöjligheten att underhålla alla de barn, som blifvit födda. Utsväfningar kunna också fogas till de föregående hindren, men de följa icke af bristande försörjningsmedel; likväl finnes det anledning till den tron, att de i några fall (t. ex. i Japan) med flit blifvit uppmuntrade såsom ett medel att nedtrycka befolkningen.

Om vi blicka tillbaka på en ytterst aflägsen tidrymd, innan menniskan hade hunnit värdigheten af mensklig natur, borde hon mera hafva blifvit ledd af instinkt och mindre genom förstånd, än händelsen för närvarande är med vildarne. Våra äldsta halfmenskliga stamfäder borde icke hafva utöfvat barnamord, ty de lägre djurens instinkter äro aldrig så förvända, att de drifva dem till att reguliert förgöra sin egen afföda. Det borde då icke hafva gifvits någon förståndig inskränkning af giftermålen, och könen borde hafva fritt beblandat sig med hvarandra i tidigare år. I följd häraf borde menniskans stamfäder hafva tenderat till att hastigt förökas, men hinder af något slag, antingen periodiska eller beständiga, måste ännu hastigare hafva inskränkt deras antal, än det sker bland de nu lefvande vildarne. Hurudan dessa hinders bestämda beskaffenhet må hafva varit, kunna vi icke mera säga än i afseende på de flesta andra djur. Vi veta, att hästar och nötboskap, hvilka äro högeligen afvelsamma djur, förökades i ofantlig grad, då de först lössläpptes i Södra Amerika. Elefanten, hvilken är det minst fruktsamma af alla djur, skulle inom några få tusental af år uppfylla hela verlden. Hvarje aparts tillväxt måste på något sätt förhindras, men icke, som Brehm påstår, genom anfall af rofdjur Ingen skall antaga, att den hos de vilda hästarne och nötboskapen i Amerika befintliga reproduktionsförmågan till en början förökades i någon märkbar grad, eller att samma förmåga förminskades, då hvarje distrikt hade blifvit försedt med tillräcklig stam. Utan tvifvel samverka i detta liksom i alla andra fall många hinder och olika hinder under olika omständigheter; sannolikt är periodiskt inträffande hungersnöd, beroende på ogynsamma årstider, det vigtigaste af alla. Så skall det hafva varit med menniskans äldsta förfäder.

Naturligt urval. — Vi hafva nu sett, att menniskan är underkastad variationer till kropp och själ, och att variationerna framkallas, antingen direkt eller indirekt, genom samma allmänna orsaker och lyda samma allmänna lagar som hos de lägre djuren. Menniskan har spridt sig vida omkring öfver jordens yta och måste under sina oupphörliga vandringar^[56] hafva varit utsatt för de mest skiljaktiga förhållanden. Eldslandets, Goda Hoppsuddens och Tasmaniens invånare i ena halfklotet och de arktiska regionernas i det andra måste hafva passerat många klimat och förändrat sina vanor många gånger, innan de hunno sina nuvarande hem^[57]. Menniskans äldsta förfäder måste alltså, i likhet med alla andra djur, hafva tenderat till att förökas utöfver sina försörjningsmedel; de måste derför tillfälligtvis hafva varit underkastade en kamp för tillvaron och i följd deraf det naturliga urvalets stränga lag. Fördelaktiga varieteter af alla slag skola sålunda, antingen tillfälligtvis eller vanligen, hafva bibehållits, och skadliga utrotats. Jag syftar icke på synnerligen utpräglade afvikelser i byggnad, hvilka uppträda endast med långa mellantider, utan blott på individuela olikheter. Vi veta t. ex., att våra händers och fötters muskler, hvilka bestämma vår rörelseförmåga, i likhet med de lägre djurens^[58] äro underkastade oupphörliga variationer. Om då menniskans aplika stamfäder, hvilka bebodde något område, som särskildt undergick någon förändring till sina förhållanden, voro delade i två lika afdelningar, skulle den hälften, som innefattade alla individer, som genom sina rörelseorganer voro bäst lämpade att förskaffa sig sitt uppehälle eller att försvara sig, öfver hufvud taget kunna bibehålla sig vid lif till större antal och frambringa talrikare afföda än den andra, mindre väl begåfvade hälften.

Menniskan är i det råaste tillstånd, hvari hon nu finnes till, det mest herskande djur, som någonsin har uppträdt på jorden. Hon har utbredt sig vidsträcktare omkring än hvarje annan högt organiserad form, och alla andra hafva vikit för henne. Uppenbarligen har hon att för denna ofantliga öfverlägsenhet tacka sina intellektuela förmögenheter, sina sociala vanor, hvilka förmå henne att hjelpa och försvara sina kamrater, och sin kroppsbyggnad. Dessa karakterers öfverlägsna betydelse har bevisats genom den slutliga utgången af kampen för lifvet. Genom hennes förståndsförmögenheter har det artikulerade språket utvecklats, och af detta har hennes underbara framåtskridande hufvudsakligast varit beroende. Hon har uppfunnit och varit i stånd att begagna åtskilliga vapen, verktyg, försåt o. s. v., hvarmed hon försvarar sig sjelf, dödar eller fångar byte och på annat sätt vinner sitt lifsuppehälle. Hon har förfärdigat flottar eller kanoter att begagna vid fiske eller för att sätta öfver till närbelägna bördiga öar. Hon har upptäckt konsten att framkalla eld, hvarigenom hårda och trådiga rötter kunna göras ätliga samt giftiga rötter och örter oskadliga. Denna senaste uppfinning, kanske den största, som, med undantag af språket, någonsin blifvit gjord af menniskan, förskrifver sig från tiden före historiens gryning. Dessa olika uppfinningar, hvarigenom menniskan på det råaste stadiet har blifvit så framstående, äro det direkta resultatet af hennes iakttagelseförmögenheters, minnets, vetgirighetens, inbillningens och förståndets utveckling. Jag kan alltså icke begripa, huru det kommer sig, att hr Wallace^[59] påstår, att “naturligt urval endast kunde hafva utrustat vilden med en hjerna, som var apans något litet öfverlägsen.“

Ehuru menniskans intellektuela förmögenheter och sociala vanor äro af den yttersta vigt för henne, böra vi icke underskatta betydelsen af hennes kroppsbyggnad, åt hvilken sak det återstående af detta kapitel skall egnas. Utvecklingen af de intellektuela, sociala och moraliska förmögenheterna skall behandlas i nästa kapitel.

Det är till och med ingen lätt sak att bulta med noggranhet, hvilket en och hvar, som har lärt snickerikonsten, skall medgifva. Att kasta en sten med så säkert sigte, som en eldsländare förmår, då han försvarar sig sjelf eller dödar foglar, kräfver den mest fullkomnade fulländning af den i ett inbördes förhållande stående verksamheten hos handens, armens och skuldrans muskler, att icke tala om ett fint känselsinne. Då en menniska kastar en sten eller ett spjut, äfvensom vid många andra handlingar, måste hon stå säkert på sina fötter, och detta fordrar i sin ordning talrika musklers fullkomligt samtidiga anpassning. Att hugga en flinta till det simplaste verktyg eller att tillverka ett spjut, försedt med hulling, eller en krok af ett ben, fordrar en van hands användande; ty, såsom en synnerligen skicklig domare, hr Schoolcraft^[60], anmärker, stenbitars förvandlande till knifvar, lansar eller pilspetsar ådagalägger “utomordentlig skicklighet och långvarig öfning.“ Vi hafva bevis för, att detta hos de forntida menniskorna har framkallat en fördelning af arbetet; icke hvarje person förfärdigade sina egna flintverktyg eller simpla krukmakeriarbeten, utan vissa individer synas hafva egnat sig åt sådant arbete, hvarför de tvifvelsutan i ersättning bekommo af jagtbytet. Archæologer äro öfvertygade, att en ofantlig mellantid förflutit, innan våra förfäder tänkte på att slipa slagna flintstycken till släta verktyg. Ett menniskolikt djur, hvilket hade nog fullkomlig hand och arm att med träffsäkerhet kasta en sten eller forma en flintbit till ett simpelt verktyg, skulle, hvilket man knappast kan betvifla, med tillräcklig öfning kunna förfärdiga nästan allting, som en civiliserad menniska kan göra, så vidt som endast mekanisk färdighet afses. Handens byggnad kan i detta hänseende jemföras med röstens organer, hvilka hos aporna användas till utstötande af åtskilliga signalskrik eller, hos en art, af musikaliska ljud; hos menniskan hafva de nästan lika organerna för rösten genom användandets förärfda verkningar blifvit lämpade för frambringandet af artikuleradt språk.

Då vi nu vända oss till menniskans närmaste slägtingar och följaktligen till de bästa representanterna för våra äldsta förfäder, finna vi, att händerna hos Quadrumana äro bygda enligt samma allmänna plan som hos oss, men långt mindre fullkomligt lämpade för olika bruk. Deras händer tjena icke lika bra som en hunds fötter till ställflyttning, hvilket kan ses hos de apor, som gå på flata händernas ytterkanter eller på baksidan af sina knutna händer, t. ex. chimpanseen och orangen^[61]. Deras händer äro likväl beundransvärdt anpassade för klättring i träd. Apor fatta om tunna grenar eller rep med tummen på en sida samt fingrarne och flata handen på den andra på samma sätt, som vi göra. De kunna äfvenledes föra temligen stora föremål, t. ex. halsen på en butelj, till munnen. Babianer vända om stenar och krafsa upp rötter med sina händer. De gripa nötter, insekter eller andra små föremål med tummen stäld mot fingrarne och framdraga utan tvifvel på så sätt ägg och ungar ur fogelnästen. Amerikanska apor slå de vilda orangerna mot grenarne, tills skalet har gått sönder, och slita derefter bort det med båda händernas fingrar. Andra apor öppna musslor med båda tummarne. Med sina fingrar draga de ut törnen och taggar samt fånga parasiterna på hvarandra. I ett naturtillstånd öppna de hårda frukter med tillhjelp af stenar. De rulla ned stenar och kasta dem öfver sina fiender; likväl utföra de dessa särskilda handlingar oskickligt och äro alldeles icke i stånd att med säkerhet kasta en sten, såsom jag sjelf har sett.

Det synes mig vara långt ifrån sannt, att emedan “föremål oskickligt gripas“ af apor, “ett mycket mindre utbildadt griporgan“ skulle hafva gjort dem samma tjenst^[62] som deras nuvarande händer. Tvärtom ser jag icke något skäl att tvifla på, det en fullkomligare konstruerad hand skulle hafva varit en fördel för dem, förutsatt att (och det är af vigt att anmärka detta) deras händer derigenom icke hade blifvit mindre väl anpassade för att klättra i träd. Vi kunna förmoda, att en fullkomlig hand skulle hafva varit menlig för klättring, eftersom de i träd allra mest lefvande apor i verlden, nämligen Ateles i Amerika och Hylobates i Asien, antingen hafva sina tummar mycket reducerade i storlek samt till och med rudimentära eller sina fingrar delvis sammanhängande, så att deras händer äro förvandlade till blotta griphakar^[63].

Så snart som någon forntida medlem i den stora serien af Primates, i följd af en förändring i sitt sätt att skaffa sig föda eller genom en vexling i sitt fäderneslands förhållanden, kom att lefva något mindre i träd och mera på marken, borde hans sätt att röra sig hafva blifvit förändradt, och i denna händelse skulle han hafva blifvit antingen en mera strängt fyrfotad eller tvåfotad varelse. Babianer bebo backiga och klippiga trakter och klättra endast af nödtvång upp i höga träd^[64]; de hafva erhållit nästan en hunds gång. Menniskan ensam har blifvit tvåfotad, och vi kunna, som jag tänker, till en del se, huru hon har kommit att antaga sin uppräta ställning, hvilken bildar en af de tydligaste skilnaderna mellan henne och hennes närmaste slägtingar. Menniskan kunde icke hafva uppnått sin herskande ställning i verlden utan att begagna sina händer, hvilka äro så beundransvärdt anpassade att göra tjenst efter hennes vilja. Sir C. Bell^[65] påstår, att “handen ersätter alla verktyg och genom sin förbindelse med förståndet gifver henne ett universelt herravälde.“ Men händerna och armarne kunde knappast hafva blifvit nog fullkomliga för att hafva tillverkat vapen eller med säkert sigte hafva kastat stenar och spjut, så länge som de vanligen begagnades till ställflyttning och till att uppbära hela kroppens tyngd, eller så länge som de, hvilket vi förut hafva anmärkt, voro synnerligen väl anpassade för klättring i träd. Ett sådant simpelt användande skulle äfvenledes hafva förslöat känselsinnet, hvarpå deras begagnande till finare göromål till en stor del är beroende. Ensamt af dessa orsaker skulle det hafva varit en fördel för menniskan att hafva blifvit en tvåfotad varelse; men för många göromål är det nästan nödvändigt, att båda armarne och hela öfre delen af kroppen skulle vara fria, och härför måste hon stå säkert på sina fötter. För vinnande af denna stora fördel blefvo fötterna platta och stortån egendomligt modifierad, ehuru detta har medfört gripförmågans förlust. Det öfverensstämmer med den för hela djurriket gällande grundsatsen om det fysiologiska arbetets fördelning, att fötterna skulle hafva blifvit fullkomnade till stöd och ställflyttning, då händerna hafva blifvit fullkomnade för att gripa fatt i föremålen. Hos några vildar hafva fötterna likväl icke alldeles förlorat sin gripförmåga, såsom man ser af deras sätt att klättra i träd och att bruka dem på annat vis^[66].

Om det är en fördel för menniskan att hafva sina händer och fötter fria och att stå säkert på sina fötter, hvarom det icke kan vara något tvifvel i följd af hennes synnerliga framgång i kampen för lifvet, så kan jag icke se något skäl, hvarför det icke skulle hafva varit fördelaktigt för menniskans förfäder att hafva blifvit allt mera uppräta eller tvåfotade varelser. De skulle derigenom hafva blifvit bättre i stånd att hafva försvarat sig sjelfva med stenar eller klubbor eller att hafva angripit sitt byte eller på annat sätt förvärfvat sitt uppehälle. De bäst bygda individerna skulle i längden hafva haft bästa framgången och i större antal bibehållit sig vid lif. Om gorillan och en del beslägtade former dött ut, hade det med stor kraft och skenbar sanning kunnat påstås, att ett djur icke kunde hafva småningom förvandlats från fyrfota till tvåfota, emedan alla individer i ett mellantillstånd skulle hafva varit ömkligt illa utrustade för framåtskridande. Men vi veta (och det är väl värdt att besinnas), att åtskilliga slags apor verkligen nu befinna sig i detta mellantillstånd, och ingen betviflar, att de i det hela taget äro väl anpassade för sina lefnadsvilkor. Så måste gorillan röra sig framåt med en åt sidorna vaggande gång; oftare skrider hon framåt, stödjande sig på sina knutna händer. De långarmade aporna begagna understundom sina armar som kryckor, i det de svänga kroppen framåt mellan dem; några Hylobates-arter kunna, utan att man har lärt dem, gå eller springa i upprätt ställning med temlig hastighet; dock röra de sig ovigt och mycket mindre säkert än menniskan. Vi se korteligen hos nu lefvande apor olika gradationer mellan sätten att gå fullkomligt som ett fyrfotadjur och som en tvåfoting eller menniska.

Då menniskans förfäder erhöllo en alltmera upprät ställning och fingo sina händer och armar alltmera modifierade till att gripa fast och till andra ändamål, under det att deras fötter samtidigt förändrades till säkert stöd och till gång, borde till slut andra förändringar i byggnaden hafva blifvit nödvändiga. Bäckenet borde blifva bredare, ryggraden egendomligt krökt och hufvudet fästadt i en förändrad ställning, och alla dessa förändringar hafva uppnåtts af menniskan. Professor Schaaffhausen^[67] påstår, att “de kraftfulla mastoidprocesserna hos menniskans skalle äro följden af hennes uppräta ställning“; dessa processer saknas också hos orangen, chimpanseen o. s. v. och äro hos gorillan mindre än hos menniskan. Åtskilliga andra bildningar kunde här hafva omnämnts, hvilka synas stå i förbindelse med menniskans uppräta ställning. Det är ganska svårt att afgöra, till hvilket omfång dessa i inbördes förhållande stående modifikationer äro följden af naturligt urval, och huru långt de bero på de förärfda verkningarna af vissa kroppsdelars förökade användande eller af en kroppsdels inverkan på en annan del. Tvifvelsutan inverka och återverka dessa medel till förändring på hvarandra; t. ex. då vissa muskler och de benkammar, vid hvilka de äro fästade, förstoras genom flitigt användande, visar detta, att vissa handlingar af vana utföras och måste vara nyttiga. I följd häraf skulle de individer, hvilka bäst utförde dem, hafva lättare att i större antal bibehålla sig vid lif.

Det fria användandet af armarne och händerna, dels orsaken och dels resultatet af menniskans uppräta ställning, synes på ett indirekt sätt hafva ledt till andra förändringar i kroppsbyggnad. Menniskans äldsta manliga förfäder voro, som förut har blifvit framstäldt, sannolikt försedda med stora hörntänder; men som de småningom erhöllo den vanan att bruka stenar, klubbor eller andra vapen i striderna mot sina fiender, borde de allt mindre hafva begagnat sina käkar och tänder. I denna händelse borde käkarne äfvensom tänderna hafva blifvit förminskade i storlek, hvarom vi kunna känna oss förvissade genom otaliga analoga fall. I ett kommande kapitel skola vi träffa på ett mycket likartadt exempel i hörntändernas förminskande eller fullständiga försvinnande hos idislarnes hanar, tydligen i förhållande till utvecklingen af deras horn, och hos hästar i öfverensstämmelse med deras vana att kämpa med sina framtänder och hofvar.

Hos fullvuxna hanar af de anthropomorfa aporna är det, såsom Rütimeyer^[68] och andra hafva påstått, just den verkan, som käkmusklerna genom sin större utveckling hafva utöfvat på skallen, hvilken åstadkommer, att den i många hänseenden skiljer sig så betydligt från menniskans, och som har gifvit den “ett verkligen förskräckligt ansigtsuttryck“. Alltså borde, då käkarne och tänderna hos menniskans stamfäder småningom förminskades i storlek, den fullvuxna skallen hafva uppvisat nästan samma karakterer, hvilka den visar hos de anthropomorfa apornas ungar, och borde således hafva kommit att närmare likna den nu lefvande menniskans. En stor förminskning af hörntänderna hos hanarne skulle nästan med säkerhet, såsom vi längre fram skola se, genom förärfning hafva inverkat på honornas tänder.

Som de olika själsförmögenheterna småningom utvecklades, är det nästan säkert, att hjernan skulle hafva blifvit större. Ingen enda betviflar, som jag förmodar, att hjernans betydande storlek i förhållande till kroppen hos menniskan, i jemförelse med förhållandet hos gorillan och orangen, står i nära sammanhang med hennes högre själsförmögenheter. Vi träffa på nära analoga företeelser hos insekterna, bland hvilka hjernganglierna äro af utomordentlig storlek hos myrorna, hvarjemte dessa ganglier hos alla hymenopterer äro många gånger större än hos de med lägre själsförmögenheter utrustade ordningarna, t. ex. skalbaggarne^[69]. Å andra sidan förmodar ingen, att förståndet hos ett par djur eller ett par menniskor kan noggrant uppskattas efter deras skallars kubikinnehåll. Det är säkert, att det kan finnas en utomordentlig själsverksamhet med en ytterst liten absolut massa af nervämne; så äro myrornas underbart olikartade instinkter, själsförmögenheter och egenskaper allmänt bekanta, ehuru deras hjernganglier icke äro så stora som fjerdedelen af ett litet knappnålshufvud. Från denna senare synpunkt är en myras hjerna en af de underbaraste atomer af materia i verlden, kanske underbarare än menniskans hjerna.

Åsigten, att hos menniskan finnes något nära förhållande mellan hjernans storlek och själsförmögenheternas utveckling, understödes af jemförelsen mellan skallar af vilda och civiliserade racer, af forntida och nyare folkslag och genom analogien med hela vertebratserien. Dr J. Bernard har genom många omsorgsfullt utförda mätningar visat^[70], att medeltalet af skallens rymd hos europeer är 92,3, hos amerikanare 87,5, hos asiater 87,1 och hos australienser endast 81,9 kubiktum. Professor Broca^[71] fann, att skallar ur grafvar i Paris från nittonde seklet voro större än sådana ur grifthvalf från tolfte århundradet, och att förhållandet dem emellan var som talet 1484 till 1426; Prichard är också öfvertygad, att Britanniens nuvarande inbyggare hafva “mycket rymligare hjernkapslar“ än de gamla invånarne. Icke desto mindre måste det medgifvas, att några skallar af mycket hög ålder, t. ex. den beryktade från Neanderthal, äro väl utvecklade och rymliga. Med afseende på de lägre djuren har hr E. Lartet^[72] genom jemförelsers anställande mellan kranier af tertiära och nu lefvande däggdjur, hvilka tillhöra samma grupp, kommit till den märkvärdiga slutsatsen, att hjernan i allmänhet är större och vindningarna mera invecklade än hos den nyare formen. Å andra sidan har jag visat^[73], att hjernorna hos tama kaniner äro betydligt förminskade till sin massa i jemförelse med dem hos vilda kaninen eller haren, och detta kan tillskrifvas den omständigheten, att dessa djur hafva varit trångt inspärrade under många generationer, så att de endast obetydligt hafva användt sitt förstånd, sina instinkter, sinnen och frivilliga rörelser.

Hjernans och skallens gradvis tilltagande vigt hos menniskan måste hafva inverkat på den dem uppbärande ryggradens utveckling och detta mera specielt, sedan den blef upprät. Då denna förändrade ställning kommit till stånd, har också det inre trycket af hjernan inverkat på skallens form, ty många omständigheter visa, huru lätt skallen sålunda påverkas. Ethnologer tro, att den förändras genom det slags vaggor, hvari barnen sofva. Vanliga spasmer i musklerna och ett ärr från ett svårt brännsår hafva för beständigt förändrat ansigtsbenen. Hos unga personer, hvilkas hufvuden genom sjukdom hafva blifvit fästade antingen åt sidan eller bakåt, har ettdera ögat förändrat plats, och skallens ben hafva blifvit modifierade, hvilket synbarligen beror derpå, att hjernan tryckes i en ny riktning^[74]. Jag har visat, att hos långörade kaniner en till och med så obetydlig sak, som att det ena örat hänger framåt, flyttar nästan alla benen på denna sida af skallen framåt, så att de motsatta sidornas ben icke längre fullkomligt motsvara hvarandra. Med ett ord, om något djur förstorades eller förminskades mycket till sin allmänna storlek utan någon förändring till sina själsförmögenheter, eller om själsförmögenheterna i betydlig mån förökades eller aftoge utan någon betydande förändring i kroppens storlek, skulle skallens skapnad nästan säkert förändras. Jag sluter till detta af mina observationer på tama kaniner, af hvilka några racer hafva blifvit mycket större än det vilda djuret, under det att andra hafva bibehållit nästan samma skapnad, men deremot hjernan i båda fallen har blifvit mycket förminskad i förhållande till kroppens storlek. Jag blef till en början mycket öfverraskad af att finna, att skallen hos alla dessa kaniner har blifvit förlängd eller dolichocefal; så var bland två skallar af nästan lika bredd, den ena af en vild kanin och den andra af en storvuxen tam sort, den förra endast 3,15 och den senare 4,3 tum lång^[75]. En af de mest framträdande skilnaderna mellan olika menniskoracer är, att skallen hos somliga är lång och hos andra rundad, och här kan den förklaring, som angifves af förhållandet med kaninerna, till en del hålla streck, ty Welcher finner, att “korta personer mera närma sig den brachycefaliska och långa till den dolichocefaliska formen“^[76], och långa personer kunna jemföras med de storvuxnare och med längre kroppar försedda kaninerna, hvilka alla hafva förlängda skallar eller äro dolichocefaler.

I följd af dessa särskilda företeelser kunna vi till en viss grad inse det sätt, hvarpå menniskan har erhållit en till storleken mera betydande och till formen mer eller mindre rundad skalle, hvilka karakterer äro bestämdt utmärkande för henne i jemförelse med de lägre djuren.

En annan mycket tydlig skilnad mellan menniskan och de lägre djuren är hennes nakna hud. Hvalar och delfiner (Cetacea), dugonger (Sirenia) och flodhästen äro nakna, hvilket må vara fördelaktigt för dem, då de skola glida fram genom vattnet; ej heller borde det vara skadligt för dem genom förlust af värme, alldenstund de arter, som bebo kallare trakter, skyddas genom ett tjockt lager af späck, hvilket gör samma tjenst som skälarnes och uttrarnes pels. Elefanter och noshörningar äro nästan hårlösa, och som vissa utdöda arter, hvilka fordom lefde i ett arktiskt klimat, voro betäckta med lång ull och hår, kunde det nästan synas, som hade båda slägtenas nu lefvande arter förlorat sin hårbetäckning, i följd af att de varit utsatta för hetta. Detta synes så mycket mera sannolikt, som de elefanter i Indien, hvilka lefva i högländta och svala trakter, äro mera hårbevuxna^[77] än lågländernas. Kunna vi då sluta till, att menniskan har blifvit hårlös, emedan hon ursprungligen har bebott något tropiskt land? Den omständigheten, att håret förnämligast har bibehållits hos mankönet på bröstet och i ansigtet samt hos båda könen vid alla fyra extremiteternas förening med bålen, understöder denna slutsats, om man antager att håret gick förloradt, innan menniskan erhöll sin uppräta ställning, ty de delar, hvilka nu ega mest hår, skulle då hafva varit mest skyddade mot solhettan. Öfre sidan af hufvudet visar dock ett egendomligt undantag, ty den måste alltid hafva varit en af de mest utsatta delarne, och det oaktadt är den klädd med tjockt hår. I detta hänseende öfverensstämmer menniskan med flertalet däggdjur, hvilka vanligen hafva sina öfre och utsatta sidor klädda med tjockare hår än den undre sidan. Icke desto mindre strider det faktum, att alla de andra medlemmarne af ordningen Primates, till hvilken menniskan hör, ehuru de bebo åtskilliga heta trakter, äro väl täckta med hår och vanligen tjockast på öfre sidan^[78], starkt mot det antagandet, att menniskan har blifvit naken genom solens inverkan. Jag är böjd för att tro, såsom vi skola se under könsurvalet, att menniskans, eller snarare till en början qvinnans, hår har blifvit borttagit för prydnads skull; enligt denna åsigt är det också icke öfverraskande, att menniskan skulle i hårighet så synnerligen skilja sig från alla sina lägre bröder, ty karakterer, som förvärfvas genom könsurval, äro ofta hos nära förbundna former i utomordentlig grad olika.

Enligt en allmänt spridd åsigt är frånvaron af en svans synnerligen utmärkande för menniskan; men som de apor, hvilka stå närmast intill menniskan, sakna detta organ, så har dess försvinnande ej särskildt med oss att göra. Icke desto mindre må det vara på sin plats att tillstå, att ingen förklaring, så vidt som jag känner, någonsin har blifvit gifven öfver svansens försvinnande hos vissa apor och hos menniskan. Dess försvinnande är dock icke öfverraskande, ty den skiljer sig stundom anmärkningsvärdt i längd hos arter af samma slag; så är hos några makako-arter svansen längre än hela kroppen och består af tjugofyra vertebror; hos andra utgöres den af en knappast märkbar stump, hvilken innehåller endast tre eller fyra vertebror. Hos några arter af babianer finnas tjugofem, men deremot hos mandrillen tio mycket små outvecklade svanskotor eller, enligt Cuvier,^[79] någon gång endast fem. Denna stora olikhet i svansens byggnad och längd hos djur, som tillhöra samma slägten, och som hafva nästan samma lefnadsvanor, gör det sannolikt, att svansen icke är af stor betydelse för dem; om det så vore, kunde vi hafva väntat, att den understundom skulle hafva blifvit mer eller mindre rudimentär, i öfverensstämmelse med hvad vi beständigt se händelsen vara med andra bildningar. Antingen svansen är lång eller kort, smalnar den nästan alltid af mot sin spets, och detta beror, som jag förmodar, på atrofi, förorsakad af bristande användande, i slutmusklerna jemte deras arterer och nerver, hvilken leder till de yttersta benens atrofierande. Med afseende på os coccygis, hvilket hos menniskan och de högre aporna uppenbarligen består af de få afsmalnande basalsegmenten hos en vanlig svans, har jag hört den frågan framställas, huru dessa hafva kunnat blifva inbäddade i kroppen; men det är ingen svårighet i detta hänseende, ty hos många apor är den verkliga svansens basalsegment på så sätt inbäddade. Hr Murie underrättar mig, att han t. ex. hos skelettet af en icke fullvuxen Macacus inornatus räknade nio eller tio svansvertebror, hvilka alla sammantagna höllo endast 1,8 tum i längd. Af dessa syntes de tre vid basen belägna hafva varit inbäddade, hvaremot de återstående bildade svansens fria del, hvilken var endast en tum i längd och en half i diameter. Här svara då de tre inbäddade svanskotorna fullkomligt mot de fyra sammanvuxna vertebrorna i os coccygis hos menniskan.

Jag har nu försökt visa, att några af menniskans mest utmärkande karakterer efter all sannolikhet hafva blifvit förvärfvade, antingen direkt, eller vanligare indirekt, genom naturligt urval. Vi borde ihågkomma, att modifikationer i kroppsbyggnad eller konstitution, hvilka icke medföra någon nytta för en organism genom att anpassa den efter dess lefnadsvanor, efter den föda, som förtäres, eller passivt efter de omgifvande förhållandena, icke på så sätt hafva förvärfvats. Vi böra dock icke vara för säkra i att afgöra, hvilka modifikationer äro till nytta för hvarje varelse; vi borde ihågkomma, huru litet vi känna om många kroppsdelars funktion, eller hvilka förändringar i blodet eller väfnaderna kunna tjena till att lämpa en organism för ett nytt klimat eller ett nytt slags föda. Ej heller borde vi förgäta grundsatsen om det inbördes sammanhanget, hvarigenom, såsom Isidore Geoffroy har visat i afseende på menniskan, många egendomliga afvikelser i byggnad förenas. Oberoende af det inbördes sammanhanget leder en förändring hos en kroppsdel, genom andra delars förökade eller förminskade användande, ofta till andra förändringar af alldeles oväntad beskaffenhet. Det är äfven lämpligt att tänka på sådana företeelser som galläpplens underbara alstrande på växter, hvilket förorsakas genom giftet af en insekt, och på de anmärkningsvärda färgförändringarna hos papegojors fjäderbeklädnad, då de födas med vissa fisksorter, eller då paddgift inympas på dem,^[80] ty vi kunna deraf se, att, om systemets vätskor förändras för något bestämdt ändamål, detta kan medföra andra egendomliga vexlingar. Vi borde särskildt ihågkomma, att modifikationer, som hafva förvärfvats och under kommande tider beständigt användas för något nyttigt ändamål, sannolikt blefve starkt befästade och kunde länge förärfvas.

Således kan en betydande, ehuru obegränsad utsträckning med säkerhet gifvas åt de direkta och indirekta resultaten af det naturliga urvalet; men jag medgifver nu, efter att hafva läst Nägeli’s afhandling om växterna och åtskilliga författares anmärkningar, mera specielt de af professor Broca nyligen framstälda, om djuren, att jag i de äldre upplagorna af min Origin of Species sannolikt skref alltför mycket på verkan af det naturliga urvalet eller de bäst utrustade individernas förblifvande vid lif. Jag har ändrat femte upplagan af Origin, så att jag inskränkte mina anmärkningar till anpassade förändringar i kroppsbyggnad. Jag har icke förut tillräckligt tagit i betraktande förekomsten af många bildningar, hvilka, så vidt som vi kunna döma, synas vara hvarken nyttiga eller skadliga, och detta anser jag vara ett af de största, ännu upptäckta felen i mitt arbete. Det må tillåtas mig att som ett slags ursäkt anföra, det jag hade två bestämda mål i sigte, för det första att visa, att arter icke hafva blifvit särskildt skapade, och för det andra, att naturligt urval varit den förnämsta orsaken till förändringen, ehuru det i betydande mån har underhjelpts af vanans förärfda verkningar och till någon liten del af de omgifvande förhållandenas direkta inverkan. Likväl var jag icke i stånd att upphäfva inflytandet af min förra åsigt, hvilken då var vida omkring rådande, att hvarje art hade blifvit skapad med afsigt, och detta förmådde mig att stillatigande antaga, att hvarje enskildhet i byggnaden, med undantag af rudiment, var till någon speciel, ehuru ännu icke insedd nytta. Hvar och en, som i sitt sinne antog detta, skulle naturligtvis för långt utsträcka verkan af det naturliga urvalet antingen under förfluten eller närvarande tid. Några af dem, som antaga utvecklingsprincipen, men förkasta naturligt urval, synas glömma, då de kriticera min bok, att jag hade de ofvannämnda tvenne målen i sigte; om jag i följd deraf har misstagit mig genom att tilldela naturligt urval stor kraft, hvilket jag är långt ifrån att medgifva, eller genom att öfverskatta dess inflytande, hvilket i sig sjelft är sannolikt, har jag åtminstone, som jag hoppas, gjort god nytta genom att hafva hjelpt till att kullslå tron på skilda skapelser.

Att alla organiska varelser, menniskan inbegripen, visa många modifikationer i sin byggnad, hvilka för närvarande icke äro och förut icke hafva varit till någon nytta för dem, är, som jag nu kan se, sannolikt. Vi veta icke hvad som frambringar de tallösa små olikheterna mellan individerna af samma art, ty återgång för problemet endast några få steg tillbaka; men hvarje egendomlighet måste hafva haft sin egen verksamma orsak. Om dessa orsaker, hvilka de än må vara, verkade mera likartadt och kraftfullare under en förlängd tidrymd (och intet skäl kan uppvisas, hvarför detta icke någon gång skulle hända), blefve resultatet sannolikt icke endast obetydliga individuela olikheter, utan väl betecknade, konstanta modifikationer. Sådana modifikationer, som icke på något sätt äro nyttiga, kunna icke genom naturligt urval hafva bibehållits likartade, ehuru några, som voro skadliga, derigenom hafva blifvit aflägsnade. Likformighet i karakteren borde dock blifva den naturliga följden af den antagna likformigheten i de framkallande orsakerna och likaledes af den obehindrade korsningen mellan många individer. Samma organism kunde under hvarandra efterföljande tidrymder på detta sätt ernå hvarandra efterträdande modifikationer, och dessa skulle på ett nästan likartadt sätt öfverflyttas, så länge som de dem framkallande orsakerna förblefve desamma och fri korsning rådde. Med afseende på de framkallande orsakerna kunna vi endast säga, att de mycket närmare hänföra sig till den varierande organismens konstitution än till beskaffenheten af de förhållanden, för hvilka den har blifvit utsatt.

Sammanfattning. — I detta kapitel hafva vi sett, att, liksom menniskan nu för tiden i öfverenstämmelse med hvarje annat djur är underkastad många individuela skiljaktigheter eller obetydliga förändringar, förhållandet tvifvelsutan var detsamma med menniskans äldsta stamfäder, och att förändringarna då liksom nu framkallades genom samma allmänna orsaker samt leddes af samma allmänna och invecklade lagar. Emedan alla djur sträfva att föröka sig utöfver sina försörjningsmedel, måste det hafva varit samma förhållande med menniskans stamfäder, hvilket oundvikligen skall hafva ledt till en kamp för tillvaron och till naturligt urval. Denna senare omständighet skall i betydlig mån hafva underlättats genom de i arf gångna verkningarna af kroppsdelarnes förökade användande, alldenstund dessa båda saker oupphörligt återverka på hvarandra. Det tyckes dessutom, hvilket vi längre fram skola se, att åtskilliga karakterer af föga vigt hafva genom könsurval blifvit förvärfvade af menniskan. En oförklarad återstod af föränderlighet, kanske af betydande omfång, måste öfverlemnas åt den antagna likartade inverkan af dessa okända krafter, hvilka stundom medföra skarpt framträdande och plötsliga afvikelser i byggnad hos våra inhemska alster.

Att döma af vildarnes och de fleste fyrhändtes vanor lefde den förhistoriska menniskan äfvensom menniskans aplika stamfäder sannolikt flockvis. Hos strängt sällskapliga djur verkar naturligt urval stundom indirekt på individen genom bibehållande af de förändringar, hvilka äro till nytta endast för samhället. Ett samhälle, som innefattar en stor mängd väl begåfvade individer, tillväxer i antal och segrar öfver andra, mindre väl utrustade samhällen, ehuru hvarje särskild medlem möjligen icke erhåller någon fördel öfver de andra medlemmarne af samma samhälle. Hos de i samhällen lefvande insekterna hafva många anmärkningsvärda bildningar, hvilka äro till föga eller ingen nytta för individen och dess egen afföda, t. ex. arbetsbiets organ för insamlande af frömjöl eller dess gadd eller soldatmyrornas stora käkar, så tillkommit. Hos de högre sociala djuren känner jag icke, att någon bildning har blifvit modifierad endast för samhällets bästa, ehuru några äro af underordnad nytta för detsamma. Idislarnes horn och babianernas stora hörntänder t. ex. synas hafva förvärfvats af hanarne såsom vapen för strider mellan könen, men de användas till hjordens eller skarans försvar. I afseende på vissa själsförmögenheter är förhållandet, såsom vi i följande kapitel skola se, helt olika, ty dessa hafva hufvudsakligen eller till och med uteslutande förvärfvats för samhällets bästa, hvarjemte de individer, som bilda samhället, på samma gång hafva blifvit tillgodosedda.

Mot sådana åsigter som de föregående har den invändningen ofta blifvit gjord, att menniskan är en af de mest hjelp- och försvarslösa varelser i verlden, och att hon under sitt tidiga och mindre väl utvecklade tillstånd har varit ännu mera hjelplös. Hertigen af Argyll t. ex. påstår,^[81] att “menniskans gestalt aflägsnat sig från djurens byggnad i rigtning mot större fysisk hjelplöshet och svaghet. Det vill säga, att det finnes en divergens, hvilken bland alla andra omöjligast kan tillskrifvas endast naturligt urval“. Han anför kroppens nakna och obeskyddade tillstånd, frånvaron af stora tänder och klor till försvar, menniskans obetydliga styrka, hennes ringa snabbhet i språng och hennes obetydligt utvecklade luktsinne, hvarmed hon skulle hafva kunnat finna rätt på sin föda eller undvika fara. Till dessa brister kunde hafva lagts den ännu allvarsammare förlusten af förmågan att hastigt klättra upp i träd för att undkomma fiender. Som man ser, att de nakna eldsländarne kunna lefva i sitt bedröfliga klimat, borde hårets förlust icke hafva varit någon stor olägenhet för den forntida menniskan, om hon bebott ett varmt land. Då vi jemföra den försvarslösa menniskan med aporna, af hvilka många äro försedda med fruktansvärda hörntänder, måste vi ihågkomma, att dessa i sitt fullt utbildade tillstånd egas endast af hanarne och af dem förnämligast användas i strider med rivalerna; dock äro honorna, hvilka icke hafva blifvit så utrustade, i stånd att bibehålla sig vid lif.

Med hänsyn till kroppslig gestalt och styrka känna vi icke, om menniskan härleder sig från någon jemförelsevis liten art, lik chimpanseen; eller från en så stark som gorillan, och vi kunna derför icke säga, antingen menniskan i jemförelse med sina förfäder har blifvit större och starkare eller mindre och svagare. Vi borde dock bibehålla i minnet, att ett djur af betydande storlek, styrka och vildhet, som i likhet med gorillan kunde försvara sig sjelft mot alla fiender, sannolikt, ehuru ej nödvändigt, skulle hafva underlåtit att blifva socialt, och detta skulle verksammast hafva hindrat menniskan att förvärfva sina högre själsförmögenheter, såsom sympathi och kärlek till sina medmenniskor. I följd häraf skulle det hafva varit en ofantlig fördel för menniskan att hafva utgått från någon jemförelsevis svag varelse.

Menniskans obetydliga kroppsstyrka, hennes ringa snabbhet, hennes brist på naturliga vapen m. m. uppvägas mer än väl, för det första af hennes intellektuela förmögenheter, genom hvilka hon, ännu qvarstående i ett ohyfsadt tillstånd, åt sig sjelf har format vapen, verktyg m. m., och för det andra af hennes sociala egenskaper, hvilka drefvo henne att bringa sina medmenniskor hjelp och att i erkänsla mottaga sådan. Intet land i verlden är rikare på vilddjur än södra Afrika; intet land erbjuder fruktansvärdare fysiska svårigheter än de arktiska trakterna; dock bibehåller sig en af de minsta racer, nämligen bushmännen, i södra Afrika, hvilket de småväxta eskimåerna äfven göra i de arktiska trakterna. Menniskans äldsta stamfäder voro utan tvifvel de lägsta nu lefvande vildar underlägsna till förstånd och sannolikt i samhällighetsdrift, men det är fullkomligt begripligt, att de kunde hafva fortlefvat eller till och med gått framåt, om de på samma gång, som de småningom förlorade sina djurlika vanor, t. ex. att klättra i träd m. m., utbildades till förståndet. Men medgifvet att menniskans stamfäder voro långt hjelp- och försvarslösare än några nu lefvande vildar, skulle de icke hafva varit utsatta för någon särskild fara, om de hade bebott någon varm kontinent eller stor ö, t. ex. Australien eller Nya Guinea eller Borneo, hvilken sistnämnda ö nu bebos af orangen. På en så stor yta som en af dessa öar skulle täflan stammarne emellan hafva varit tillräcklig att under gynsamma förhållanden genom den bäst utrustades bibehållande vid lif, i förening med vanans förärfda verkningar, lyfta menniskan till hennes nuvarande höga ståndpunkt inom organismernas radföljd.

1. Investigations in Military and Anthropological Statistics of American Soldiers af B. A. Gould, 1869, sid. 256.
2. Se angående Cranial forms of the American aborigines dr Aitken Meigs i Proceedings of the Academy of Natural Sciences in Philadelphia för Maj 1866. Angående australienserna se Huxley i Lyell’s Antiquity of Man, 1863, sid. 87, och om Sandwichsöarnes invånare professor J. Wyman’s Observations on Crania, 1868, sid. 18.
3. Anatomy of the Arteries af R. Quain.
4. Transactions of the Royal Society in Edinburgh, vol. XXIV, sid. 175 och 189.
5. Proceedings of the Royal Society för 1867, sid. 544, äfvensom för 1868 sid. 483 och 524. Det finnes äfven en föregående afhandling i årgången för 1866, sid. 229.
6. Proceedings of the Royal Irish Academy, vol. X, 1868, sid. 141.
7. Acta Academiæ Petropolitanæ, 1778, andra delen, sid. 217.
8. Brehm, Thierleben, band I, sid. 58 och 87. Rengger, Säugethiere von Paraguay, sid. 57.
9. Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, kapitlet XII.
10. Hereditary Genius: an Inquiry into its Laws and Consequences, 1869.
11. Hr Bates anmärker (The Naturalist on the Amazons, 1863, vol. II, sid. 159) med afseende på indianerna af samma sydamerikanska stam: “Icke två af dem voro fullkomligt lika till hufvudets form; en man hade ett ovalt ansigte med fina drag, och ett annat var fullkomligt mongoliskt i anseende till de breda och framskjutande käkarne, näsborrarnes omfång och ögonens snedhet.“
12. Blumenbach, Treatises on Anthropology, engelska öfversättningen, 1865, sid. 205.
13. Godron, De l’Espèce, 1859, andra tomen, tredje boken. Quatrefages, Unité de l’Espèce Humaine, 1861. Äfven föreläsningar i anthropologi i Revue des Cours Scientifiques, 1866—1868.
14. Histoire Generelle et Partielle des Anomalies de l’Organisation i tre volymer, första tomen, 1832.
15. Jag har fullständigt afhandlat dessa lagar i min Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, kap. XXII och XXIII. Hr J. P. Durand har nyligen (1868) utgifvit en värdefull afhandling, De l’Influence des Milieux o. s. v. Han fäster mycken vigt vid markens beskaffenhet.
16. Investigations in Military and Anthropological Statistics o. s. v., 1869, af B. A. Gould, sid. 93, 107, 126, 131 och 134.
17. Hvad polynesierna beträffar, må man se Prichard’s Physical History of Mankind, vol. V, 1847, sid. 145 och 283. Äfvenledes Godron, De l’Espèce, andra tomen, sid. 289. En anmärkningsvärd olikhet finnes också mellan de nära beslägtade hinduer, som bo vid öfra Ganges och i Bengalen; se Elphinstone’s History of India, vol. I, sid. 324.
18. Memoirs, Anthropolog. Soc., vol. III, 1867—1869, sid. 561, 565 och 567.
19. Dr Brakenridge, Theory of Diathesis, Medical Times för den 19 Juni och 17 Juli 1869.
20. Jag har lemnat bevis för dessa olika påståenden i min Variation of Animals under Domestication, vol. II, sid. 297—300. Dr Jæger, Ueber das Längenwachsthum der Knochen i Jenaische Zeitschrift, femte bandet, första häftet.
21. Investigations o. s. v. af B. A. Gould, 1869, sid. 288.
22. Säugethiere von Paraguay, 1830, sid. 4.
23. History of Greenland, engelska öfversättningen, 1767, vol. I, sid. 230.
24. Intermarriage af Alex. Walker, 1838, sid. 377.
25. The Variation of Animals under Domestication, vol. I, sid. 173.
26. Principles of Biology, vol. I, sid. 455.
27. Paget, Lectures on Surgical Pathology, vol. I, 1853, sid. 209.
28. The Variation of Animals under Domestication, vol. II, sid. 8.
29. Säugethiere von Paraguay, sid. 8, 10. Jag har haft godt tillfälle att observera eldsländarnes utomordentliga skarpsynthet. Se äfven Lawrence (Lectures on Physiology o. s. v., 1822, sid. 404) om samma ämne. Hr Giraud-Teulon har nyligen i Revue des Cours Scientifiques, 1870, sid. 625, samlat en mängd värdefulla bevis för det påståendet, att närsynthetens orsak är det ihållande arbetet på nära håll.
30. Prichard, Phys. Hist. of Mankind, enligt Blumenbach’s auktoritet, vol. I, 1851, sid. 311; angående Pallas’ uppgift vol. IV, 1844, sid. 407.
31. Citerad af Prichard, Researches into the Phys. Hist. of Mankind, vol. V, sid. 463.
32. Hr Forbe’s värdefulla uppsats har nu blifvit offentliggjord i Journal of the Ethnological Society of London, ny följd, vol. II, 1870, sid. 193.
33. Dr Wilckens (Landwirthschaftliches Wochenblatt, N:o 10, 1869) har nyligen offentliggjort en intressant uppsats, hvari visas, huru husdjur, som lefva i bergstrakter, få sina framben förändrade.
34. Mémoire sur les Microcéphales, 1867, sid. 50, 125, 169, 171, 184—198.
35. Se dr A. Farre’s välbekanta artikel i Cyclop. of Anat. and Phys., vol. V, 1859, sid. 642. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, 1868, sid. 687. Professor Turner i Edinburgh Medical Journal för Februari 1865.
36. Annuario della Soc. dei Naturalisti in Modena, 1867, sid. 83. Professor Canestrini meddelar citater angående denna sak från åtskilliga auktoriteter. Laurillard anmärker, att som han funnit en fullkomlig likhet till form, proportioner och förbindelse mellan de båda öfverkäksbenen hos åtskilliga menniskor och hos vissa apor, kan han icke betrakta denna anordning af delarne som helt simpelt tillfällig.
37. En hel följd af exempel framställes af Isidor Geoffroy Saint-Hilaire i Histoire des Anomalies, tredje tomen, sid. 437.
38. I min Variation of Animals under Domestication, vol. II, sid. 57, skref jag de icke sällsynta fall, då öfvertaliga bröst finnas hos qvinnor, på återgångens räkning. Jag förmåddes till att antaga denna slutsats som sannolik på den grund, att de tillkomna brösten i allmänhet äro symmetriskt stälda på bröstet, och särskildt från ett fall, då en enda andvändbar spene förefanns på inqvinalregionen hos en qvinna, hvilken var dotter till en annan qvinna med öfvertaliga bröst. Men professor Preyer (Das Kampf um das Dasein, 1869, sid. 45) bekräftar, att mammæ erraticæ, efter hvad man vet, hafva blifvit funna på andra ställen, äfven på ryggen, så att mitt arguments kraft mycket har förminskats eller kanske blifvit helt och hållet tillintetgjord.

    Med mycken tvekan hänförde jag i samma arbete (vol. II, sid. 12) till återgång de talrika fall, då för många fingrar förefinnas hos menniskor. Jag bringades till en del derhän genom professor Owen’s uppgift, att några ichthyopterygier ega flere än fem fingrar, hvarför jag förmodade dem hafva bibehållit en ursprunglig beskaffenhet; men sedan jag läst en uppsats af professor Gegenbauer (Jenaische Zeitschrift, femte bandet, tredje häftet, sid. 341), hvilken är den högsta auktoriteten i Europa i en sådan sak, och som bestrider Owen’s slutsats, ser jag, att det är högst tvifvelaktigt, om öfvertaliga fingrar kunna förklaras på så sätt. Det var ett faktum, att sådana fingrar icke endast ofta förekomma och ihärdigt förärfvas, utan att de, i likhet med normala fingrar hos de lägre vertebraterna, kunna ånyo växa efter amputering, hvilket förnämligast ledde mig till ofvanstående slutledning. Denna ovanliga företeelse med deras återväxt förblir oförklarlig, om tron på en återgång till någon ytterst aflägsen stamfar måste förkastas. Jag kan dock icke med professor Gegenbauer förmoda, att öfvertaliga fingrar icke skulle kunna återuppträda i följd af återgång utan att samtidigt andra delar af skelettet skulle på samma gång och på liknande sätt förändras, ty enstaka karakterer uppträda ofta ånyo genom återgång.

39. Anatomy of Vertebrates, vol. III, 1868, sid. 323.
40. Generelle Morphologie, 1866, andra bandet, sid. CLV.
41. Carl Vogt’s Lectures on Man, engelska öfversättningen, 1864, sid. 151.
42. C. Carter Blake, Om en käk från La Naulette i Anthropological Review. 1867, sid. 295. Schaaffhausen, ibid. 1868, sid. 426.
43. The Anatomy of Expression, 1844, sid. 110, 131.
44. Citerad af professor Canestrini i Annuario o. s. v., 1867, sid. 90.
45. Dessa uppsatser förtjena att uppmärksamt studeras af en och hvar, som önskar lära känna, huru ofta våra muskler variera och vid variationen likna de fyrhändtas. Följande hänvisningar hänföra sig till de få punkter, som hafva blifvit vidrörda i min text: Proc. Roy. Soc., vol. XIV, 1865, sid. 379—384; vol. XV, 1866, sid. 241, 242; vol. XV, 1867, sid. 544; vol. XVI, 1868, sid. 524. Jag kan här tillägga, att dr Murie och hr St. George Mivart i sin Memoir on the Lemuroidea (Transactions of the Zoological Society, vol. VII, 1869, sid. 96) hafva visat, huru utomordentligt några muskler hos dessa djur, de lägsta medlemmarne af Primates, variera. Äfvenledes äro muskelgradationer, hvilka leda till bildningar, som hafva anträffats hos ännu lägre i ordningsföljden stående djur, talrika hos lemuroiderna.
46. Professor Macalister i Proc. R. Irish Academy, vol. X, 1868, sid. 124.
47. Professor Macalister (ibid. sid. 121) har upprättat en tabell öfver sina iakttagelser och finner deraf, att muskelabnormiteter äro talrikast på underarmarne, för det andra i ansigtet, för det tredje i fötterna o. s. v.
48. Dr Haughton tillägger, efter att (Proc. R. Irish Academy, den 27 Juni 1864, sid. 715) hafva anfört ett märkvärdigt exempel på förändring hos menniskans flexor pollicis longus: “Detta märkvärdiga exempel visar, att menniskan någon gång kan ega den anordning af tummens och fingrarnes muskler, som är utmärkande för makakon; men jag kan icke försöka att säga, om ett sådant fall bör betraktas, som ginge en makako uppåt till en menniska eller en menniska nedåt till en makako, eller som en medfödd nyck af naturen.“ Det är tillfredsställande att höra en så skicklig anatom och en så bitter motståndare till evolutionismen medgifva just möjligheten af någon af dess första satser. Professor Macalister har också beskrifvit (Proc. R. Irish Academy, vol. X, 1864, sid. 138) några förändringar hos flexor pollicis longus, hvilka äro anmärkningsvärda för sitt förhållande till samma muskel hos de fyrhändta.
49. Auktoriteterna för dessa särskilda påståenden äro anförda i min Variation, of the Animals under Domestication, vol. II, sid. 320—335.
50. Hela detta ämne har blifvit behandladt i vol. II, kap. XXIII, af min Variation of the Animals and Plants under Domestication.
51. Se det alltid minnesvärda Essay on the Principle of Population af T. Malthus, vol. I, 1826, sid. 6, 517.
52. Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 111—113, 163.
53. Hr Sedgwick, British and Foreign Medico-Chirurg. Review, Juli 1863, sid. 170
54. The Animals of Rural Bengal af W. W. Hunter, 1868, sid. 259.
55. Primitive Marriage, 1865.
56. Se några goda anmärkningar i detta hänseende af W. Stanley Jevons, A Deduction from Darwin’s Theory, i Nature för 1869, sid. 231.
57. Latham, Man and his Migrations, 1851, sid. 135.
58. Herrar Murie och Mivart yttra i sin Anatomy of the Lemuroidea (Transact. Zoolog. Soc., vol. VII, 1869, sid. 96—98), att “några muskler äro så oregelbundna i sin fördelning, att de icke väl kunna klassificeras i någon af de ofvanstående grupperna.“ Dessa muskler äro till och med olika på de motsatta sidorna hos samma individ.
59. Quarterly Review, April 1869, sid. 392. Detta ämne är fullständigare afhandladt i hr Wallace’s Contributions to the Theory of Natural Selection, 1870, hvari alla de i detta verk anförda uppsatser hafva blifvit ånyo publicerade. Essay on Man har med skicklighet blifvit kriticeradt af professor Claparède, en af de utmärktaste zoologer i Europa, i en artikel, som har offentliggjorts i Bibliothèque universelle för Juni 1870. Den anmärkning, som har blifvit citerad i min text, skall öfverraska hvar och en, som har läst hr Wallace’s berömda uppsats om The Origin of Human Races deduced from the Theory of Natural Selection, hvilken allra först offentliggjordes i Anthropological Review, Maj 1864, sid. CLVIII. Jag kan icke här underlåta att anföra en mycket grundad anmärkning af Sir J. Lubbock (Prehistoric Times, 1865, sid. 479) angående denna uppsats, nämligen att hr Wallace »med karakteristisk oegennytta tillskrifver hr Darwin densamma (d. v. s. ideen till det naturliga urvalet), ehuru, såsom man väl vet, han sjelfständigt framträdde med denna idé och samtidigt, om än ej med samma fulländning i utarbetandet, offentliggjorde densamma.»
60. Citerad af hr Lawson Tait i hans Law of Natural Selection (Dublin Quarterly Journal of Medical Science, Februari 1869). Dr Keller citeras äfvenledes i samma ändamål.
61. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 71.
62. Quarterly Review, April 1869, sid. 392.
63. Hos Hylobates syndactylus sammanhänga regelbundet två af fingrarne, såsom namnet antyder, och detta är, efter hvad hr Blyth meddelar, stundom händelsen med fingrarne hos H. agilis, lar och leuciscus.
64. Brehm, Thierleben, första bandet, sid. 80.
65. The Hand, its Mechanism o. s. v. i Bridgewater Treatise, 1833, sid. 38.
66. Häckel har en utmärkt framställning om gången af menniskans förvandling till en tvåfotad varelse: Natürliche Schöpfungsgeschichte, 1868, sid. 507. Dr Büchner (Conférences sur la Théorie Darwinienne, 1869, sid. 135) har gifvit goda exempel på fotens begagnande som ett griporgan, äfvensom på de högre apornas sätt att gå, hvarpå jag syftar i följande paragraf. Se äfven Owen (Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 71) angående detta ämne.
67. On the Primitive Form of the Skull, öfversatt i Anthropological Review, Oktober 1868, sid. 428. Owen (Anatomy of Vertebrates, vol. II, 1866, sid. 551) om mastoidprocesserna hos de högre aporna.
68. Die Grenzen der Thierwelt, eine Betrachtung zu Darwin’s Lehre, 1868, sid. 51.
69. Dujardin, Annales des Sciences Naturelles, tredje serien, zoologi, tom. XIV, 1850, sid. 203. Se äfven hr Lowne, Anatomy and Physiology of the Musca vomitoria, 1870, sid. 14. Min son, hr F. Darwin, dissekerade för mig fram hjernganglierna hos Formica rufa.
70. Philosophical Transactions, 1869, sid. 513.
71. Citerad i C. Vogt’s Lectures on Man, engelska öfversättningen, 1864, sid. 88, 89. Prichard, Phys. History of Mankind, vol. I, 1838, sid. 305.
72. Comptes Rendus des Séances o. s. v., den 1 Juni 1868.
73. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 124—129.
74. Schaaffhausen meddelar i Anthropological Review, Oktober 1868, sid. 420, efter Blumenbach och Burch exempel på spasmer och sår. Dr Jarrold (Anthropologia, 1808, sid. 115, 116) anför, efter Camper och sina egna iakttagelser, exempel på skallens förändring i följd af, att hufvudet har blifvit fästadt i en onaturlig ställning. Han tror, att vissa handtverk, t. ex. skomakarens, göra pannan rundare och mera framskjutande derigenom, att de tvingas till att vanligtvis hålla hufvudet framåtlutadt.
75. Variation of Animals m. m., vol. I, sid. 117, om skallens förlängning och sid. 119 om inverkan af det ena örats hängande.
76. Citerad af Schaaffhausen i Anthropological Review, Oktober 1868, sid. 419.
77. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 619.
78. Isidore Geoffroy Saint-Hilaire anmärker (Hist. Nat. Générale, tom. II, 1859, sid. 215—217) angående den långa hårbetäckningen på menniskans hufvud, att äfvenledes apornas och andra däggdjurs öfre delar äro klädda med tjockare hår än de undre. Detta har likaledes iakttagits af åtskilliga författare. Professor P. Gervais (Hist. Nat. des Mammifères, tom. I, 1854, sid. 28) uppgifver dock, att håret hos gorillan är tunnare på ryggen, der det delvis afgnides, än på undre sidan.
79. Hr St. George Mivart i Proc. Zoolog. Soc., 1865, sid. 562, 583. Dr J. E. Gray, Cat. Brit. Mus.: Skeletons. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. II, sid. 517. Isidore Geoffroy, Hist. Nat. Gén., tom. II, sid. 244.
80. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 280, 282.
81. Primeval Man, 1869, sid. 66.