Om svensk jordäganderätt/Om territoriell och publik jordäganderätt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 77 ]

KAP. V.

Om territoriell och publik jordäganderätt.

Vi hafva visat, att de forntida ätternas och ättförbundens öfveräganderätt, hvar till sitt landområde, medelst universalsuccession öfvergått till de forntida och medeltida lokala staternas öfveräganderätt, hvar till sitt landområde, samt att slutligen dessa senare staters öfveräganderätt i sin ordning på enahanda sätt öfvergått till helstatens öfveräganderätt till dess landområde.

Beträffande den nutida svenska helstatens öfveräganderätt till Sveriges territorium (dominium territoriale) vilja vi nu något vidröra frågorna om dess begrepp, dess uppkomst, dess omfång och innehåll samt dess plats i rättssystemet.

Härvid anmärka vi då först, att Sveriges öfveräganderätt till landområdet är ett rättsligt uttryck för den svenska statens utbredning i rummet i förhållande till andra stater, likasom medeltidskantonernas, de forntida lokala staternas och de urgamla ättstaternas öfveräganderätt uttryckte dessa staters inbördes lokala utbredning. Statens öfveräganderätt till jord är sålunda i första hand ett internationellt begrepp och faller inom den yttre offentliga rättens råmärken.

Däremot är det icke i sig ett moment af statens suveränitet.[1]

Om statens allmänna jordäganderätt utgjorde ett integrerande moment af statens suveränitet, skulle bådadera till sitt omfång sammanfalla. Men så är icke händelsen. Den s. k. exterritorialitetsprincipen, som utan tvifvel på det närmaste sammanhänger med en stats suveränitet, gifver härom vittnesbörd. Sveriges sändebud hos främmande stater och svenska fartyg i främmande hamnar lyda under Sveriges suveränitet, ehuru utom den svenska jordäganderättens område.[2] Å andra sidan lyda främmande sändebud i Sverige, hvar under sitt lands suveränitet, ehuru de vistas inom svenska statens landområde.

[ 78 ]Härjämte må anföras, att om statens öfveräganderätt till dess territorium vore en integrerande del i statens suveränitet, skulle ett visst landområde alltid vara ett conditio sine qva non för en stats existens. Så är det likväl icke. Endast de s. k. lokala statssamhällena äro bundna vid vissa jordområden. De s. k. personliga äro det däremot icke. Ett nomadfolk, som i öfrigt kan vara såsom stat mycket fast organiseradt, torde icke kunna förnekas ett slags suveränitet, ehuru det icke har något bestämdt landområde till sitt förfogande.

Statens öfveräganderätt till visst landområde är ett från suveräniteten fullständigt skildt begrepp, ehuru landets tillvaro och utsträckning samt naturliga beskaffenhet är af omätlig betydelse för stats- och folkhushållningen.

Sveriges öfveräganderätt till dess nuvarande landområde har uppkommit genom endast derivativa fång. De sydsvenska provinserna, Bohuslän, Jämtland o. s. v. hafva erhållits på grund af fredsslut eller fördrag med grannstaterna. Grundstommen åter har uppkommit genom universal-succession från medeltidens förbundsstat. Först när vi i tiden gå tillbaka till forntidens ätter, träffa vi på ett originärt fång – en occupatio af en res nullius.

Omfånget åter för statens öfveräganderätt sammanfaller med statsterritoriets utsträckning, sådant detta är bestämdt medelst rågångsregleringar mot Norge eller Finland eller medelst folkrättsligt eller annorledes bestämda vattengränser i de Sverige omgifvande hafven.

Beträffande vidare innehållet af statens öfveräganderätt till dess territorium, är detta, såsom den romersk-rättsliga prudencen ang. privat äganderätt vill hafva det, fullkomligt absolut. Det egna området är ju endast och allenast beroende af den suveräna statens vilja.

Andra inskränkningar kunna näppeligen tänkas än de, som bero på aftal med andra stater. Genom aftal kunna likväl uppkomma jura in re aliena, såväl panträtt som nyttjanderätt och servitut. Exempel på panträtt är staden Wismar. som af Sverige år 1803 blifvit pantsatt till Tyskland. Och i förpliktelsen för Ryssland att icke befästa Bomarsund ligger ett till Sveriges förmån upprättadt negativt servitut.

Med anledning af det sagda torde man nu kunna säga, att statens territoriella äganderätt är statens i sig obegränsade rättighet att förfoga öfver statsområdet.

[ 79 ]Vända vi oss nu från den territoriella öfveräganderättens mot angränsande stater vända, rent yttre, sida, och betrakta densamma i dess förhållande inåt, torde vi böra särskilja densamma under tvenne väsentligen olika former: publik och privat jordäganderätt.

Alla inom staten förekommande rättssubjekt, staten själf medräknad, kunna uppdelas i tvenne väsentligen skilda grupper: publika och privata. Till den förra höra stat, kommuner, kyrkosamfund m. fl.; till den senare enskilda individer, föreningar, aktiebolag m. fl.

Alla de delar af statsterritoriet, som tillhöra publika rättssubjekt, benämna vi publik jordegendom, och de delar däraf, som tillhöra privata, kalla vi privat jordegendom. Det förra slaget innehafves under publik äganderätt, det senare under privat.

Utan att för närvarande ingå i undersökning om deras inbördes ställning vilja vi här endast anmärka, att publik egendom är all jord, som icke innehafves af enskilda rättssubjekt. Viktigast af de publika rättssubjekten är naturligtvis staten, liksom enskilda fysiska personer utgöra det viktigaste slaget af privata.

Härefter vilja vi närmare undersöka, hvad som hör till det ena slaget af egendom och hvad som hör till det andra.

Till ock med barnet i folkskolan kan för oss på kartan utpeka Sveriges gränser. Sverige säger det, gränsar i norr till Finland och Norge, i väster till Norge, Skagerack, Kattegatt och Öresund, i söder till Östersjön, samt i öster till Östersjön, Bottenhafvet och Finland. Det omfattar härjämte ön Gotland.

Iakttaga vi något närmare det så begränsade landområdets naturliga beskaffenhet kunna vi till en början lätt nog uppdraga skillnaden emellan vatten och land. Det förra består först och främst af alla kustvattenområdena från Torne älfs mynning rundt om hela kusten till Norges gräns jämte det vattenområde, som omgifver Gotland. Vidare består det af alla insjöarna från och med Vänern, Vättern och Mälaren till och med den minsta tjärn. Slutligen hör också hit allt rinnande vatten, som i älfvar, strömmar, åar m. m. direkt eller indirekt söker sig väg till hafvet. Allt det öfriga kalla vi land.

[ 80 ]Om vi vidare, hvad den sålunda bestämda landmassan angår, i ordets bokstafliga bemärkelse tränga ned på djupet af densamma, kunna vi vidare särskilja ett ytområde och ett djupområde. Det förra kännetecknas däraf, att det ligger i dagen och utgör alstrings- och uppehållsort för den oerhörda mängd af organiska varelser (växter och djur), som å vatten- och landområdet har sin tillvaro. Det senare återigen, eller djupområdet, sträcker sig från det på sådant sätt bestämda ytområdet till, om man så vill, jordens medelpunkt och utgör landmassans rent oorganiska del, en produkt af de geologiska krafternas verksamhet.

Hela Sveriges territorium består alltså af tre på naturligt sätt åtskilda delar: 1:o landområdet, 2:o vattenområdet samt 3:o djupområdet.

Alla dessa områden stå under människans herravälde.

Till hvart och ett af dem har också rättsordningen på ett särskildt sätt anknutit sig och bildat särskilda rättssfärer.

Vi skola nu undersöka, om och i hvad mån publik äganderätt finnes till hvart och ett af dessa områden.

Det är lätt insedt, att dessa begrepp måste stå i visst sammanhang med regalbegreppet – bergs-, vatten- och jordregalet.

Förstår man nu med ett allmänt grundregal en staten såsom sådan tillhörig äganderätt till jorden, blir vår uppgift att undersöka, om och i hvad mån ett bergs-, ett vatten- och ett jordregal kan antagas existera.

Vi göra början med djupområdet.

Af de i djupområdet förekommande ämnena skiljer nu gällande svensk grufvelagstiftning på å ena sidan dels ett bestämdt angifvet antal nya eller sönade mineralfyndigheter[3], dels stenkolsfyndigheter (och i sammanhang därmed förekommande eldfasta leror[4]) samt å andra sidan öfriga på djupet förekommande mineraliska ämnen.[5] Under »öfriga mineraliska ämnen» torde för öfrigt kunna inbegripas all öfrig å djupområdet förekommande fast massa, såsom lagrade bergarter (lera, märgel, sandsten, kalk m. m.), massformiga bergarter (granit, porfyr, trakyt, basalt m. m.), kristalliniska skiffrar (gnejs, glimmerskiffer m. m.) samt försteningar eller fossil.

[ 81 ]Till dessa å djupområdet förekommande ämnen förvärfva enskilda personer brytningsrätt på trenne olika sätt, nämligen till i grufvestadgan särskildt uppräknade mineralfyndigheter genom inmutning, till stenkol (och i sammanhang därmed förekommande eldfasta leror) genom koncession samt till alla öfriga ämnen genom förvärf af det öfver samma ämnen varande ytområdet.

Hvad nu först inmutningen angår, så är föremålet för densamma, såsom sagdt, vissa i § 1 af gällande grufvestadga uppräknade nya eller sönade mineralfyndigheter. Rätt att erhålla inmutning tillkommer hvarje svensk medborgare, som därom ingifver skriftlig ansökning till bergmästaren. Sökanden behöfver ej vara upptäckare af fyndet, men om han är detta, är han i första hand berättigad till inmutning af samma fyndighet.[6] Bifalles ansökningen, erhåller inmutaren s. k. matsedel, som utgör bevis för hans rätt. Fullgör han därefter vissa stadgade skyldigheter, afseende mutsedelns kungörande, arbetets påbörjande, delgifning af mutsedeln till jordägaren m. m., så äger han rätt att. anställa försöksarbete å en cirkelyta med 100 meters radie från närmare angifven medelpunkt. Sedan försöksarbetet framskridit så långt, att man erhållit tillförlitlig kännedom om fyndighetens art och läge, erhåller inmutaren på ansökan genom den s. k. utmålsläggningen en definitivt bestämd grufbrytningsrätt till visst område, s. k. utmål.

Men härjämte må påpekas det tämligen enastående och mycket egendomliga förhållandet, att enligt svensk rätt jordägaren, d. v. s. ägaren af den mark hvarå utmålet är beläget, äger rätt att högst till hälften med inmutaren deltaga i grufvearbetet.

Grufägarens förnämsta rättighet består uti att bearbeta och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten som andra inom utmålet förekommande inmutningsbara mineral samt villkorligt jämväl »öfriga mineraliska ämnen». Hans viktigaste skyldighet däremot består uti att för hvarje kalenderår utföra ett visst närmare bestämdt, verkligt grufarbete, s. k. försvarsarbete, där han ej erhåller antingen rätt att i stället erlägga viss afgift eller tillstånd till befrielse från arbetsskyldigheten, s. k. hvilostånd. Påföljden för under ett arbetsår försummadt [ 82 ]fullgörande af stadgadt försvarsarbete eller uraktlåtet erläggande af afgift eller underlåtet utverkande af hvilostånd är inmutningsrättens förlust.

Hvad därefter koncessionsrätten angår, så utgöres föremålet här af stenkolsfyndigheter jämte i sammanhang därmed förekommande eldfasta leror.

Koncession meddelas icke af bergmästaren utan af konungen. Härvid är konungen icke bunden af någon den förste sökandens rätt utan äger meddela eller afslå begärd koncession efter hvad som finnes för riket nyttigast. Bland flera sökande kan han antaga hvilken han vill, oafsedt om denne är jordägare, upptäckare eller annan. I koncessionen meddelas de närmare bestämmelserna ang. koncessionsinnehafvarens rättigheter och skyldigheter, såsom »gränserna för det område, koncessionen omfattar», »den ytvidd i dagen inom sagda område, som må sökanden för arbetet anvisas», »den årliga arbetsskyldighet, koncessionens innehafvare minst skall fullgöra» o. s. v.

Någon andelsrätt uti koncessionen tillkommer ej jordägaren, men skall han, utom lösen för dagområden, afgäld för sådan jord, som endast för försöksarbete tages i anspråk, ersättning för skada och intrång m. m., erhålla en årlig afgift motsvarande 1/75 af uppfordrade stenkol och i sammanhang därmed förekommande eldfasta leror; dock utan deltagande i brytningskostnaden.

Koncessionsinnehafvarens förnämsta rättighet är att eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig inom området befintliga stenkolsfyndigheter äfvensom de eldfasta leror, hvilka i sammanhang med sådana fyndigheter förekomma; hvarjämte han äfven äger en Villkorlig brytningsrätt till »öfriga på djupet anträffade mineraliska ämnen inom området för koncessionen».

Koncessionsinnehafvarens motsvarande skyldighet är att årligen minst fullgöra visst, i koncessionen till dess minimum definitivt bestämdt och i lagen latitudinärt begränsadt, försvarsarbete. Äfven här gäller, att försvarsarbetet kan under vissa villkor efterlåtas, hvaremot afgift i st. f. försvarsarbete icke kan förekomma.

Försummar koncessionsinnehafvaren utan behörig tillåtelse den i koncessionen bestämda arbetsskyldigheten för något arbetsår, varder vid det årets utgång koncessionen och den därpå grundade rätten förverkad.

[ 83 ]Till alla andra å djupområdet förekommande ämnen anses den, som antingen med äganderätt eller för visst fall med nyttjanderätt innehafver motsvarande ytområde, eo ipso äga uteslutande rätt.

Sedan vi nu sökt i få drag angifva de sätt, hvarpå enskilde kunna förvärfva brytningsrätt till inom djupområdet befintliga fasta ämnen, vilja vi till en början undersöka, huruvida det kan anses med svensk rätt öfverensstämmande att på sätt ofvan skett uppdraga en gräns emellan landets ytområde och djupområde.

I enlighet med det moderna privata äganderättsbegreppets formulering och den antagna förklaringsgrunden till samma äganderätts uppkomst anses, att »jordäganderätten icke blott omfattar jordytan och hvad närmast därunder ligger, utan sträcker sig hur långt som helst på djupet med lodräta gränsen.[7] Vore detta sant, vore det tydligen omöjligt att från rättslig synpunkt tala om ett särskildt ytområde och ett särskildt djupområde. Allt som låge inom jordägarens rå och rör från dagen räknadt till jordens medelpunkt vore att betrakta såsom en rättsligen enhetlig massa, beroende af ägarens vilja. Den af oss på grund af naturliga åtskillnader uppdragna gränsen emellan yt- och djupområdet skulle följaktligen vara af rättsordningen obeaktad.

Låtom oss alltså tillse, huru härmed förhåller sig.

Till en början vilja vi då påpeka den omständigheten, att åtminstone från midten at 1500-talet ända till midten af innevarande århundrade den grundsatsen varit så väl i lagar och författningar uttryckt som ock i verkligheten i nästan hela sin vidd tillämpad, att rätten att tillgodogöra sig djupområdets fasta massa varit beroende af särskilda och från rätten att tillgodogöra sig ytområdet afvikande rättsregler.

Ytområdet lydde jordägarerätten, djupområdet inmutarerätt, förläningsrätt m. m.

Plakatet och Förordningen d. 27 aug. 1723 angifver sålunda såsom föremål for särskild grufbrytningsrätt: »Metaller, såsom Guld, Silfver, Koppar, Tenn, Bly, Qvicksilfver och Jern, item allehanda Mineralier, och nyttiga Fossilier, eller Berg- och Jordarter, af hvad namn de helst vara måge».

[ 84 ]Denna författning, som var en för hela riket gällande lag, uttalar alltså den grundsatsen, att allt, som låg, såsom det heter, »djupare ned i jorden än plogen går», skulle vara föremål för grufdrift.[8]

Grundsatsen torde ej heller genom den närmast följande lagstiftningen[9] hafva lidit någon väsentlig inskränkning, äfven om man vid tillämpningen sökt gifva densamma en något modifierad form.[10]

Men grundsatsen blef också i verkligheten nära nog till hela sin vidd tillämpad.

Ännu vid midten af innevarande århundrade utfärdades mutsedlar icke blott å guld, silfver, koppar, bly, tenn, järn, brunsten, kobolt, nickel, zink, molybden, arsenik, kromjärn, svafvelkis, kalk och limsten, ställsten, pipsten, blyerts,stenkol, alunskiffer och alunjord, porfyr, marmor, serpentin, grönsten, bergkristall, äfvensom å vitriol, järnockra, kyllerfärg (ett slags järnockra), gulockra, rödfärg, utan ock å skiffer, kvarnsten, kvarts, märgel, krita, flintsten, gjutsand, täljsten och sandsten, slip- och brynsten, byggnadssten, fältspat, kisel, porslinslera och granit samt t. o. m. å lera och sand.[11]

Ända till utfärdandet af 1855 års grufvestadga torde det därför vara obestridligt, att landmassans yt- och dagområden jämväl varit särskilda rättsområden.

Vanskligare är saken att afgöra, sedan från och med berörda grufvestadgas tillkomst vissa betydliga förändringar vidtagits inom grufvelagstiftningens område.

Genom 1855 års grufvestadga inskränktes nämligen inmutningsrätten till »alla metaller och malmer, ehvad de anträffas i berg eller jordlagem, samt till »svafvelkis, blyerts och stenkol» jämte varp vid vissa ödelagda grufvor.[12] Och nu gällande grufvestadga af d. 16 maj 1884 går ännu längre. Föremål för inmutning äro numera endast nya eller sönade mineralfyndigheter, som innehålla »malmerna» till ett antal bestämdt angifna metaller, samt sådana mineralfyndigheter, som innehålla »svafvelkis, magnetkis och grafit», hvarjämte enligt lagen angående [ 85 ]eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter d. 28 maj 1886 stenkol är föremål för koncession.

Nu kan man uppställa den frågan: har någon del af djupområdet genom den nyare lagstiftningen undandragits grufverättsordningens omedelbara inflytande och eo ipso öfverförts till den för ytområdet gällande rättsordningen?

Besvaras den frågan jakande, har tydligen å ena sidan ytområdets rättsordning fått en räckvidd, som den förut icke haft, liksom å andra sidan djupområdets rättsordning blifvit till omfånget för sin giltighet i betydlig grad inskränkt.

Besvaras den åter nekande, blifver följden den, att rättsordningen för djupområdet väl måste anses bibehålla sitt forna omfång, men att den undergått förändring i afseende å sitt innehåll.

Frågans besvarande tarfvar en närmare utredning.

Vi hafva redan förut anfört, att föremål för inmutningsrätt äro de mineralfyndigheter, som innehålla: malmerna till ett antal bestämdt angifna metaller jämte »svafvelkis, magnetkis och grafit». Vi benämna dem djupområdets inmutbara ämnen.

Föremål för koncessionsrätt äro däremot stenkolsfyndigheter jämte vissa eldfasta leror.

Utan att det är någonstädes uttryckligen och allmänneligen uttaladt, anses härjämte jordägaren (å kronojord innehafvaren) äga brytningsrätt till alla andra inom djupområdet förekommande fasta ämnen.

Vore det nu så, att de inmutningsrätten och koncessionsrätten underkastade ämnena å ena sidan och jordäganderätten tillkommande ämnen å andra sidan voro belägna hvardera för sig inom individuellt och objektivt bestämbara rum, skulle det utan tvifvel finnas skäl för antagandet, att de delar af djupområdet, som innehöllo jordägaren tillkommande ämnen, numera icke vidare vore af den för djupområdet gällande rättsordningen beroende.

Men så är ingalunda förhållandet.

Föremålet för så väl inmutarens och koncessionsinnehafvarens som jordägarens rätt uti djupområdet är nämligen på förhand okändt samt objektivt obestämbart.

Det är på förhand okändt, ty man kan ej veta, om och på i

hvad sätt det förekommer vare sig i norden eller södern, östern eller västern af rikets djupområde.

[ 86 ]Möjligheten att bestämma gränserna för hvars och ens rätt förutsätter fullständig kännedom om utsträckningen och läget af alla förekommande fasta ämnen eller åtminstone af dem, som äro föremål för inmutning och koncession. Men detta är tydligen omöjligt. Dessa ämnen kunna finnas blandade om hvarandra såväl i Norrbotten som i Skåne, på såväl X:s som Y:s egendom.

Men äfven om de vore kända, skulle det dock vara alldeles omöjligt att bestämma gränserna emellan å ena sidan inmutarens och koncessionsinnehafvarens och å andra sidan jordägarens rättsområden.

Begreppet »fyndighet» uti sammansättningarna »mineralfyndighet» och »stenkolsfyndighet» hänför sig nämligen i första hand icke till ett rum utan till ett ämne.[13] Någon lokal begränsning af hvad som är fyndighet och icke fyndighet är redan häraf omöjlig. Men detta framgår ännu tydligare, om vi, hvad inmutningsrätten angår, se till, på hvad sätt inmutningsrätten är begränsad. Föremål för inmutning är nämligen icke hvarje minneralfyndighet utan endast sådana mineralfyndigheter, som innehålla malmerna till vissa metaller. Hvad förstås då med malm? Malm är »en mineralfyndighet, som förekommer i sådan mängd och på sådant sätt, att den kan med tillgängliga metoder fördelaktigt tillgodogöras eller blifva föremål för teknisk användning».[14] Är fyndigheten icke tekniskt eller ekonomiskt brytvärd, är den således icke malm enligt grufvestadgans innebörd, och hvilka växlingar som häraf kunna uppkomma, inses lätt, om man betänker, att på hvarje tid den ekonomiska och tekniska brytvärdheten bestämmes af världsmarknadens läge samt af vetenskapens och de tekniska hjälpmedlens utveckling.

Äfven om å ena sidan inmutnings- och koncessionsrättens samt å andra sidan jordäganderättens giltighetsområden vore på förhand kända – hvilket de emellertid icke äro – skulle det ändock vara alldeles omöjligt att hänföra den enes eller andres rätt till det eller det rummet. Rättsområdenas gränser äro nämligen föränderliga allt efter växlingen af vissa yttre förhållanden.

Då sålunda å ena sidan inmutarens och koncessionsinnehafvarens samt å andra sidan jordägarens rättsområden med [ 87 ]afseende å i djupet förekommande fasta ämnen hvarken äro på förhand kända ej heller objektivt bestämbara och då alltså kollisionsfall emellan dessa rättsområden kunna förekomma på hvarje punkt af rikets djupområde, måste tydligen den gällande bergsrättsordningen omfatta hela rikets djupområda.

Vi måste således förneka, att någon del af djupområdet undandragits grufverättsordningens inflytande genom de förändringar, som tillkommit genom 1855, 1884 och 1886 års grufvelagstiftning.

Omfånget af förberörda grufverättsordning är alltså oförändradt. Och nu såsom förut har djupområdet sin särskilda rättssfär.

Förändringen kan däremot endast hafva träffat berörda rättsordnings innehåll, och denna har tydligen gått i riktning af ett inskränkande af inmutarens och koncessionsinnehafvarens rättsliga befogenheter mot en däremot svarande utvidgning af jordägarens.

Från jordägarnes synpunkt afse förändringarna icke, om den ena eller den andra delen af hans ägovälde skall fortfarande vara underkastad bergsrättsordningens inflytande eller icke, utan om mer eller mindre befogenheter öfver samma ägovälde skola tillkomma honom.

Sedan vi sålunda sökt visa, att landmassans yt- och djupområden fortfarande äro särskilda rättsområden, vilja vi undersöka och närmare angifva beskaffenheten af den rätt, som hvar för sig tillkommer inmutaren, koncessionsinnehafvaren och jordägaren.

Till en början säga vi då, att inmutarens och koncessionsinnehafvarens rätt icke är äganderätt till någon del af djupområdet.

Föremålet för vare sig inmutnings- eller koncessionsrätten kan icke vara objekt för privat äganderätt.

Det är först och främst okändt.[15] Hvarken inmutaren eller koncessionsinnehafvaren kan hafva någon fullständig kunskap om omfånget i djup och utsträckning eller den inre beskaffenheten af de ämnen, till hvilka han inom utmålet resp. koncessionsområdet har en ovillkorlig rätt.

Det är vidare objektivt obestämbart.[16] Rättighetens omfång är nämligen föränderligt dels på den grund, att betydelsen af [ 88 ]begreppen fyndighet eller malm växlar, såsom vi förut antydt, till följd af ekonomiska och tekniska faktorers inverkan, dels på den grund, att inmutarens resp. koncessionsinnehafvarens behof af och rätt till inom utmålet resp. koncessionsområdet förekommande icke inmutbara eller i koncessionen icke inbegripna ämnen beror af en så växlande omständighet som grufdriftens omfång och metod, t. ex. om den sker med igensättning eller icke,[17] dels på den grund, att till följd af vissa föremåls fridlysning inmutarens och koncessionsinnehafvarens brytningsrätt blir beroende af sådana rent tillfälliga omständigheter som vederbörande ägares tillstånd, inköp och förflyttning af föremål o. s. v.,[18] dels ock på den grund, att då inmutare och koncessionsinnehafvare komma i kollision med hvarandra på samma område, kunna de komma att lida ömsesidig inskränkning uti hvarandras rätt till icke inmutbara eller i koncessionen icke inbegripna ämnen endast till följd af en så variabel omständighet som grufdriftens omfattning och ändamålsenliga utöfvande.[19]

Följaktligen är föremålet för inmutnings- och koncessionsrätten osjälfständigt och omöjligt att individualtsera.[20] Men för att en sak, som står i organiskt sammanhang med och utgör en beståndsdel af jorden, skall kunna vara föremål för särskild äganderätt, skild från jordäganderätten, måste den på ett från början objektivt bestämdt sätt kunna tänkas skild från jorden. I lag ang. hvad till fast egendom är att hänföra, d. 24 maj 1895 säges uti § 4 mom. 1: »Har någon – – – äganderätt till byggnad eller annat, som efter ty i 2 eller 3 § sägs, skulle till annans fasta egendom höra, då må det ej till den fasta egendomen höra». Och § 2 stadgar: »Till jorden höra: – – å rot stående träd och andra växter, tillika med frukt därå.» För att en särskild äganderätt till växande gröda eller växande skog skall förefinnas, måste emellertid såväl det ena som det andra vara på förhand bestämdt och individualiseradt, såsom t. ex. all skog å ett visst område eller ett bestämdt antal utstämplade träd eller växande gröda å en viss åker, en viss egendom o. s. v.[21] Men nu äro »malmer (jämte svafvelkis, magnetkis och grafit) samt stenkol (jämte eldfasta leror) såsom [ 89 ]integrerande delar af grundens massa i saknad af själfstäridighet» och utesluta sålunda privat äganderätt.[22]

Härjämte må äfven påpekas, att hvarken grufvestadgan eller lagen angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter någonstädes framhåller, att inmutares eller koncessionsinnehafvares brytningsrätt grundar sig på äganderätt till de inmutbara eller i koncessionen inbegripna föremålen.[23]

Torde det således få anses såsom obestridligt, att hvarken inmutaren eller koncessionsinnehafvaren kan innehafva någon del at djupområdet med äganderätt, kan icke heller jordägaren innehafva någon del af djupområdet med äganderätt.

Denna slutsats måste med logisk nödvändighet följa at det föregående.

Hvarje utmål eller koncessionsområde är – vi tala fortfarande endast om djupområdet – omgifvet af en eller flera jordägares djupområden. Men gränsen är omöjlig att uppdraga. Det heter visserligen numera, att för såväl utmål som koncessionsområde »skola gränserna på djupet räknas lodräta»[24] – enligt 1855 års grufvestadga hade t. o. m. denna regel undantag[25] –, men dessa gränser utgöra endast den maximalgräns, utöfver hvilken inmutaren eller koncessionsinnehafvaren icke får gå. Inom utmålet eller koncessionsområdet äger inmutaren resp. koncessionsinnehafvaren ingalunda rätt till alla inom berörda område förekommande ämnen. Tvärtom drages gränsen emellan å ena sidan inmutarens och koncessionsinnehafvarens och å andra sidan jordägarens rättsområden inne å utmålet resp. koncessionsområdet.

Men nu är denna. gräns i högsta måtto föränderlig och obestämbar, i samma mån som föremålet för å ena sidan inmutarens och konccssionsinnehatvarens och å andra sidan jordägarens rätt är föränderligt och obestämbart.

Är, såsom vi förut påvisat, föremålet för inmutarens och koncessionsinnehafvarens rätt okändt, obestämbart och osjälfständigt, så måste jämväl föremålet för jordägarens rätt, som å andra sidan möter, vara okändt, obestämbart och osjälfständigt. Och samma grunder, som talade för omöjligheten af inmutarens [ 90 ]och koncessionsinnehafvarens äganderätt till dem tillkommande föremål, tala ock med alldeles lika styrka för omöjligheten af jordägarens äganderätt till honom tillkommande föremål.

Häremot kan väl invändas, att gränsen emellan de kolliderande rättsområdena inne å utmålet eller koncessionsområdet måtte vara så föränderlig som helst, så vore dock gränsen emellan utmålet resp. koncessionsområdet och angränsande jordägares ägovälden absolut bestämd, hvaraf då skulle kunna hämtas ett stöd för antagandet af jordägarens absoluta äganderätt till djupområdet, i hvilken inmutnings- resp. koncessionsrätten vore att anse såsom en inskränkning.

Men hvad utesluter möjligheten för att å en jordägares mark, där t. ex. ett utmål redan finnes, kunna påträffas ännu flera fyndigheter och utläggas ännu flera utmål, ja t. o. m. så att hela ägoväldet blir upptaget af utmål?[26]

Under den förutsättningen att en jordägares hela ägovälde vore upptaget af utmål, stode jordägarens och inmutarens rätt fullständigt i kollision emot hvarandra på samma område. Deras rättsområden begränsade och inskränkte hvarandra ömsesidigt. Den mellanliggande rättsgränsen vore för bådadera i lika måtto obestämd och föränderlig. Och lika litet som inmutaren kunde tillerkännas äganderätt till sitt föremål, lika litet kunde jordägaren tillerkännas äganderätt till sitt.

Och ej heller skulle man med skäl kunna tillerkänna vissa jordägare, exempelvis jordägare utom Bergslagen, äganderätt, men frånkänna andra jordägare, t. ex. inom Bergslagen, denna rätt. Detta skulle förutsätta bergsrättsordningens giltighet endast öfver vissa delar af djupområdet, och detta hafva vi förut påvisat vara orimligt, ty hvem kan veta, om icke t. o. m. å hvarje del af djupområdet finnes ett eller annat inmutbart mineral.

Hvarken jordägaren eller inmutaren och koncessionsinnehafvaren hafva alltså äganderätt till någon del af rikets djupområde.

Men hvad rätt hafva de då?

Naturligtvis först och främst en sakrätt, eftersom ifrågavarande rätt har en sak till omedelbart föremål, och vidare en rätt till främmande sak, eftersom jordägaren, inmutaren och koncessionsinnehafvaren icke hafva äganderätt.

[ 91 ]Men de begränsade sakrätterna – jura in re aliena – äro af flera slag, såsom panträtt, nyttjanderätt, servitutsrätt m. fl.

Att endast nyttjanderätt här kan komma i betraktande torde vara själfklart.[27]

Nyttjanderätt innebär en befogenhet att begagna och draga gagn eller vinst af en annan person tillhörig sak i öfverensstämmelse med sakens ändamål.[28]

Objektet för denna rättighet är delar af djupområdet, öfver hvilka inmutaren eller koncessionsinnehafvaren eller jordägaren till olika omfång äger förfogande. Och att detta objekt är att hänföra till fasta saker torde vara obestridligt.

Emellertid är nyttjanderätten till sitt innehåll af högst olika beskaffenhet.

I förbigående må anmärkas, att s. k. konsumptibla saker, d. v. s. sådana som förbrukas i och med brukandet, icke kunna vara föremål för nyttjanderätt.[29]

Af icke konsumptibla ting, d. v. s. sådana som tillåta ett mera långvarigt begagnande, kan man skilja på fasta och lösa saker och af de förstnämnda sådana delar af fast egendom, som äro resultatet af mänskligt arbete och kapital, och sådana, som äro rena naturprodukter.

Till dessa olika delar af fast egendom blir nyttjanderätten af väsentligt olika karaktär.

Nyttjanderätt till exempelvis en åker eller en kulturskog innebär en rätt att med tillhjälp af arbete och kapital på sådant sätt förfoga öfver jorden och de i densamma inneboende naturkrafterna, som lämpar sig för alstrandet af organiska varelser.

Nyttjanderätt däremot till en naturskog, ett naturligt fiskeområde o. dyl. innebär däremot en rätt att tillägna sig af naturens krafter fritt alstrade föremål. Till detta senare slag hör såväl jordägarens som inmutarens och koncessionsinnehafvarens nyttjanderätt till delar af landets djupområde.

Den olikheten förefinnes likväl emellan föremålet för en nyttjanderätt till en naturskog och en grufva, att medan [ 92 ]naturskogen efter nedhuggandet vanligen af sig själf återväxer, kan däremot en grufvas innehåll icke å nyo reproduceras, men denna omständighet, huru viktig den än är från nationalekonomisk synpunkt, torde icke utöfva något inflytande på nyttjanderättens karaktär.

Till sin form åter är nyttjanderätten af flerfaldig art, såsom arrenderätt, lifstidsstädja, ständig besittningsrätt o. s. v.

Att ifrågavarande nyttjanderätt till jordens fasta innandöme icke kan vara arrenderätt eller lifstidsstädja ligger i öppen dag.

Däremot motsvarar den fullkomligt hvad som innefattas uti institutet ständig besittningsrätt.

Berörda rättsinstitut företer visserligen ett stort antal i väsentliga stycken skiftande rättsförhållanden, men om man söker bringa allasammans under en gemensam regel, torde man kunna säga, att ständig besittningsrätt är en till möjligheten perpetuell nyttjanderätt af ärftlig och stundom transportabel natur.

Grufverätten är också praktiskt sedt af perpetuell varaktighet samt ärftlig och transportabel.

Inmutarens och koncessionsinnehafvarens »grufegendom» består alltså af en till möjligheten perpetuell nyttjanderätt, som emellan enskilde kan köpas och säljas, ärfvas, borttestarnenteras, utmätas o. s. v. såsom hvilket som helst annat förmögenhetsobjekt.

Såsom rättighet i främmande sak är det därför också alldeles följdriktigt att, såsom i svensk rätt är fallet, betrakta grufva såsom lös egendom.[30]

Men jämväl jordägarens brytningsrätt är på grund af det föregående att anse såsom en ständig besittningsrätt, utgörande bihang till hans äganderätt till ytområdet.

Till stöd härför må ytterligare påpekas några omständigheter.

Härvid må först anmärkas, att något verksamt rättsskydd icke är af lagstiftningen förlänadt åt jordägarens underjordiska områden.[31] Enl. 24 kap. 1 § strafflagen är visserligen ett [ 93 ]olofligt »gräfvande» å annans mark belagdt med åverkansbot. Men detta torde också vara det enda tillämpliga allmänna[32] lagbudet mot olofligt användande af annans djupområde.

Man har visserligen vid ett tillfälle tillämpat 24 kap. 4 § strafflagen (»tager man olofligen vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt än) å det fall, att en person olofligen tillägnat sig sten å annans stenbundna betesmark,[33] men detta är tydligen att i lagbudet inlägga betydligt mera än hvad lagstiftaren åsyftat.

Ja, det är icke ens nog därmed, att jordägaren är i saknad af verksamt rättsskydd för sitt djupområde, han har ock intill senaste tid varit förpliktad att tillåta andra personer att för visst ändamål fritt tillägna sig vissa till djupområdet hörande ämnen. Sålunda hade man ända till år 1893 rätt att för vägbyggnad utan ersättning taga sand och grus å annans skog och utmark samt mot ersättning å annans inägor.[34] Numera har man, men efter häradsrättens förordnande och mot ersättning, rätt att taga såväl grus och sand som sten ej mindre å utägor än äfven å inägor.[35]

Men fortfarande torde jordägaren vara i saknad af rättsskydd för t. ex. ett olofligt bergsprängande å dennes mark, såvida det icke tillika är straffbart på grund af någon annan omständighet.

I själfva verket förutsätter grufvelagstiftningen ännu till någon del ett därmed jämförligt arbete å annans mark, nämligen i den mån det kan vara erforderligt för att blifva »fyndig»[36].

Uti K. F. o. Plak. d. 27 aug. 1723, p. 7, medgifves upptäckare at något »metall- eller mineralstrek» att för bergmästaren eller vissa andra i närheten varande tjänstemän »utvisa själfva stället» samt »uppvisa prof» af fyndigheten, innan han kunde erhålla inmutningsrätt. Äfven utmålsförordningen d. 20 okt. 1741 p. 1 förutsätter för inmutning prof å fyndigheten, och 1855 års grufvestadga fördrar före tilldelandet af mutsedel, att [ 94 ]fyndigheten är så känd, att den kan noggrant beskrifvas till »belägenhet, art och beskaffenhet», hvarjämte det heter, att prof därå skall företes, »såvidt den angifna mineralanledningen är blottad och åtkomlig».[37]

Enligt nu gällande grufvelagstiftning skall i ansökan om mutsedel visserligen endast förekomma uppgift om »mineralanledningens art», men äfven om med mineralanledning endast förstås »hvarje af sökanden uppgifvet sannolikt skäl för mineralets förekomst»,[38] förutsätter redan detta någon föregående undersökning.

Härvid må dessutom erinras, att ännu enl. 1741 års utmålsförordning kunde bergmästaren meddela mutsedel å fyndighet, utan att jordägaren ägde kräfva ersättning för mark, där denna endast bestod af skog och utmark.

Slutligen må ock påpekas, att enligt hvad Hj. L. Hammarskjöld erfarit, »har vid statens järnvägsanläggningar någon expropriation af den för tunnlar använda grunden icke ägt rum, liksom ej heller någon tillåtelse af jordägaren inhämtats».[39]

Då sålunda jordägaren både rättsligt och faktiskt varit och delvis ännu kan vara inskränkt i sin dispositionsrätt öfver djupområdet, allra helst som han icke är försäkrad om något effektivt rättsskydd i detta afseende, lär icke något väsentligt hinder förefinnas för antagandet af endast en ständig besittningsrätt till djupområdet.

Och detta antagande torde hafva så mycket mera skäl för sig, som den rätt, med hvilken han innehafver jordytan eller äganderätten, i sina praktiska verkningar icke står så synnerligen långt aflägsen från den ständiga besittningsrätten, åtminstone i dess mera fullständiga form.

Utgår man från den åsikten, att »äganderätt är den i sig obegränsade rättigheten att förfoga öfver en sak», torde visserligen skillnaden förefalla himmelsvid. Men ett är att uppställa en allmän rättsregel, ett annat att under densamma inordna vidkommande rättsförhållanden. Medgifver man, såsom de mest intensiva anhängare af den absoluta jordäganderättsteorien stundom göra, att äganderätt kan förverkas genom underlåtet uppfyllande af vissa förpliktelser;[40] att äganderätt till följd [ 95 ]är endast »till möjligheten af obegränsad varaktighets;[41] att å andra sidan en perpetuell nyttjanderätt kan en gång för alla liksom äganderätten förvärfvas for en bestämd köpeskilling,[42] samt att ägandet-ätten är åtminstone behäftad med s. k. legala inskränkningar, är den faktiska skillnaden mellan äganderätt och ständig besittningsrätt mindre, än man vid första påseendet föreställer sig.

Också hafva dessa båda rättsinstitut under en lång period af vår rättshistoria nästan gått upp i hvarandra.

Vi torde sålunda hafva uppnått det resultatet, att såväl jordägaren som inmutaren och koncessionsinnehafvaren hvar för sig hafva ständig besittningsrätt till djupområdet.

Vi vilja nu öfvergå till ett annat spörsmål för vår undersökning.

Om såväl jordägaren som inmutaren och koncessionsinnehafvaren i afseende å djupområdet endast hafva nyttjanderätt till annans sak, hvem, innehar då äganderätten?

Endast i föregående anse vi oss böra påpeka, att djupområdet icke kan vara en res nullius, eftersom det förvärfvas genom rättshandlingar, nämligen af inmutaren genom uttagande af mutsedel, af koncessionsinnehafvaren genom erhållande af koncession och af jordägaren genom förvärf af motsvarande ytområde.

Äganderätten till djupområdet kan därföre icke tillerkännas någon annan än staten.

Detta följer redan dels däraf, att ingen enskild kan innehafva annat än nyttjanderätt till någon del af detsamma, dels ock däraf, att det ej kan vara res nullius.

Men äfven positiva bevis finnas.

Först vilja vi dock taga i betraktande några af de grunder, som hafva framställts mot antagande af ett allmänt bergsregal.

Först och främst har det påståtts, att på grund af de inmutbara mineralfyndigheternas och stenkolsfyndigheternas obestämdhet och omöjlighet af individualisation desamma icke kunna. vara föremål för någon som helst särskild äganderätt.[43]

Slutsatsen hvilar emellertid på den förutsättningen. att regalrätten endast skulle hafva till föremål de ämnen, till hvilka man kan förvärfva en inmutnings- eller koncessionsrätt.

[ 96 ]Då likväl, såsom vi här sökt påvisa., bergsrättsordningen måste tänkas gälla hela djupområdet, då vidare såväl jordägaren som ock inmutaren och koncessionsinnehafvaren endast hafva ständig besittningsrätt till dem tillkommande delar af djupområdet, och då slutligen någon måste tänkas innehafva äganderätten till detsamma, är det icke otänkbart, att denne någon är staten. Det är visserligen omöjligt t. o. m. för staten att innehafva en särskild äganderätt till vissa ämnen, som utgöra integrerande delar af grundens massa,[44] men det är ingalunda omöjligt att tänka sig en statens äganderätt öfver alla ämnen, som finnas inom ett utmål, hvars gränser sammanfalla med gränserna för statens hela landområde och som sträcker sig från ytan till jordens medelpunkt. Detta område är tillräckligt bestämdt och individualiseradt för att medgifva en äganderätt.

Härmed sammanhänger den omständigheten, att man från visst håll sökt leda i bevis en jordägarens själfständiga brytningsrätt till inmutbara mineral- och stenkolsfyndigheter, oberoende af inmutning och koncession, samt jämväl till »öfriga ämnen» uti inmutad och bearbetad grufva eller efter koncession förvärfvad och bearbetad stenkolsgrufva. Häraf skulle då följa, att jordäganderätten sträcker sig så långt, att den mötes af annans inmutnings- eller koncessionsrätt. Och då under förutsättning af ett regals tillvaro detta endast fattas såsom inbegripande alla af inmutning eller koncession beroende föremål, skulle häraf följa ett regals oantaglighet. Ett regal måste nämligen åtminstone hafva så stort omfång som möjligheten till inmutning eller koncession.

Utan att i allo kunna medgifva riktigheten af den förda bevisningen vilja vi dock instämma uti resultatet och sålunda medgifva, att jordägarens brytningsrätt sträcker sig så långt, tills den mötes af annans inmutnings- eller koncessionsrätt.

Inmutarens, koncessionsinnehafvarens och jordägarens rättigheter inskränka och begränsa hvarandra ömsesidigt.

Men detta står i fullkomlig öfverensstämmelse med antagandet af alla tre berörda rättigheters underordnande under en* gemensam högre rätt, statens bergsregalrätt, tänkt såsom omfattande hela djupområdet.

Det har vidare anförts mot tillvaron af ett grufregal, att den allmänna uppfattningen af kronans rätt till landets jord [ 97 ]undergått förändring i den riktning, att berörda rätt skulle förvandlats från en regalrätt till en höghetsrätt och att, hvad grufregalet angår, väg banats för denna förändring genom 1723 års grufvelagstiftning, hvilken påstås hafva afskurit »möjligligheten af regalrättens begagnande efter dess egentliga ändamål».[45]

Häremot anmärka vi till en början, att vid angifvandet af en rättighets karaktär det icke torde vara "nog att hänvisa till den på hvarje tid förhärskande subjektiva uppfattningen af densamma, utan att den i första hand måste bedömas efter objektiva och allmängiltiga grunder. Icke torde man väl med fog kunna påstå, att statens gamla rätt till grundränta af viss jord väsentligen förändrat karaktär, därför att man i senaste tid benämnt densamma grundskatt.

Dessutom förtjänar påpekas, att den förändring, som år 1723 infördes, i själfva verket icke torde hafva varit så genomgripande, som man på flera håll älskar att framhålla. Långt ifrån att grufregalet då afskaffades, förutsätter tvärtom 1723 års K. F. och Plak. dess fortsatta tillvaro. Ja, än mer, lagstiftaren säger själf i berörda författning, att han med densamma endast afser att »confirmera och stadfästa de förra ofvannämnde och flera i detta mål utgångne Privilegier och hälsosamma Förordningar» samt till »hvars och ens desto större säkerhet och bättre underrättelse, efter närvarande tiders beskaffenhet, densamma ytterligare at förklara, och med än flera. förmåner at tilöka». Författningens uppgift var alltså icke att införa några nya grundprinciper inom grufverätten, utan endast att förklara och modifiera redan varande rätt.

Och för att förklara de förändringar, som verkligen gjordes, är det alldeles onödigt att hänvisa till regalrättens »egentliga ändamål». Afser man nämligen med regal endast en näring, hvars bedrifvande uteslutande tillkommer staten, så har ett bergsregal aldrig förekommit i Sverige lika litet som i Tyskland.

Under 1500- och 1600-talen, för hvilken tid man i öfrigt aldrig bestridt grufregalets tillvaro, begagnade kronan sin rätt efter förekommande omständigheter. Dels dref hon bergsbruk för egen räkning, dels öfverlämnade hon det under form af special-privilegium åt bestämda enskilda personer, dels under [ 98 ]form af general-privilegium till obestämda personer t. ex uppfinnaren, dels till alla innevånarne i ett visst landskap o. s. v.[46]

Den förändring, som 1723 infördes, innebar endast det, att kronan fastslog en allmän ordning för regalrättens begagnande. nämligen att djupområdets fasta ämnen skulle upplåtas till bearbetande af dem, som på behörigt sätt därtill gjorde sig berättigade.

Och denna förändring var delvis redan förut förberedd och genomförd.

Härjämte må det väl ifrågasättas, om möjligheten af regalrättens begagnande vare sig »efter dess egentliga ändamål» eller annorledes är för alltid afskuren genom 1723 års författning eller någon» som helst senare författning i ämnet.

Sålunda afstod kronan genom 1855 års författning från den s. k. jordägareandelen å kronojord, d. v. s. rätt för jordägaren att under vissa villkor och till visst omfång deltaga med inmutaren i ett grufarbete. Enligt K. Kung. d. 19 aug. 1889 har kronan likvisst förbehållit sig rätt att framdeles få »deltaga i grufarbetet och den däraf fallande vinsten» med afseende å därefter skeende inmutningar.

Vidare lär det väl näppeligen kunna på allvar bestridas, att icke vår allra sista grufvelagstiftning eller lagen ang. eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter d. 28 maj 1886 med afseende å rätten till grufbrytning infört en grundsats, som väsentligen afviker från 1723 års. Inmutningsrätt tillkommer hvar och en, som i laga ordning därtill gör sig berättigad, koncessionsrätt däremot endast den, som erhåller konungens särskilda tillstånd. Den förra är en allmänningsrätt i ordets bokstafliga betydelse, den senare beror på hvad man före 1723 kallade ett special-privilegium.

Den princip för erhållande af grufbrytningsrätt, som 1723 fastslogs såsom en allmän regel, likasom den, som 1855 tillämpades ang. kronans jordägare-andel, kunna alltså icke längre anses gälla i sitt orubbade skick; och ingenting lär väl hindra staten att ytterligare modifiera dem, om så skulle finnas lämpligt.

Så har det påståtts, att koncession, d. v. s. en af konungen fritt meddelad brytningsrätt till stenkolsfyndigheter, »på intet [ 99 ]sätt har karaktären at en öfverlåtelse- eller upplåtelsehandling», utan att denna är »jämförlig t. ex. med den tillåtelse, som kan meddelas utländsk man att i riket besitta fast egendom, eller med medgifvande, att jord eller lägenhet eller vatten får för allmänt behof tvångsvis förvärfvas».[47]

Men emellan tillstånd att bryta en stenkolsfyndighet och tillstånd att expropriera jord, t. ex. till en stenkolsgrufvas dagområde, råder en väsentlig olikhet. I förra fallet förvärfvar rättsinnehafvaren en omedelbar rätt till ett föremål, i senare fallet däremot endast en rätt att oberoende af enskild öfverenskommelse förvärfva rätt till ett föremål. I förra fallet förvärfvar han ständig besittningsrätt till delar af djupområdet, i senare fallet erhåller han endast rätt att förvärfva ständig besittningsratt till delar af ytområdet.

Här må ock påpekas, att man under förnekande af en regalrätt till djupområdets fasta ämnen jämväl sökt gifva en positiv förklaring af inmutnings- resp. koncessionsrättens karaktär. Däraf torde emellertid bjärtast framgå omöjligheten af grufregalets förnekande.

Från antydda håll har man under fasthållande af inmutningsrättens och koncessionsrättens egenskap af nyttjanderätt i främmande sak försökt förklara jordägarens behof at inmutning eller koncession å egen jord. Men detta har nödgat till antagande af slutsatsen, att man kan hafva sakrätt uti en sak, som på samma gång är annans och ens egen – en »jus in re aliena» in re sua.

I denna ordning vilja vi slutligen angifva de positiva skäl, som utöfver hvad förut anförts enligt vår åsikt med nödvändighet föranleda till antagande af ett bergsregal.

Till en början anmärka vi härvid, att själfva grufvelagstiftningen förutsätter ett bergsregal eller en statens äganderätt till djupområdet.

Enligt Nordling är speciell privaträtt »de rättsregler, som bestämma enskilda personers rättsförhållande till hvarandra med hänseende till olika yrkena Granska vi nu våra gällande grufvelagars innehåll, så finna vi väl, att de, utom bestämmelser at politirättslig, straffrättslig och processuell natur, innehålla ett stort antal rättssatser ang. reglerandet af grufägares, jordägares [ 100 ]m. fl. inbördes rättsförhållanden. Men härutöfver innehålla berörda lagar ännu något mera. De bestämma nämligen de former och de villkor, hvarunder enskilda personer omedelbart förvärfva och därefter försvara eller förverka rättigheten till vissa delar af rikets djupområde, oberoende af, ja, i strid emot enskilda personers vilja. Dessa rättigheter äro själfva inmutnings- och koncessionsrätten. Nu säges det visserligen icke någonstädes, att det är staten, af hvilken den enskilde förvärfvar dessa rättigheter, men då det är staten, som genom sin lag bestämt sätt och villkor för förvärfvandet, måste ock staten haft makt och rätt att tillåta förvärfvandet eller, med andra ord, kan staten öfverlåta till enskilda inmutare, koncessionsinnehafvare och jordägare – ständig besittningsrätt till delar af djupområdet, måste han också själf hafva minst samma rätt, d. v. s. ständig besittningsrätt till djupområdet. Men då ständig besittningsrätt förutsätter en äganderätt och staten icke kan tänkas själf hafva fått denna rätt i förläning från något annat rättssubjekt, måste staten jämväl själf tillerkännas äganderätt.

Vidare vilja vi framhålla, att de enskilda personerna förvärfva rätt till delar af djupområdet genom verkliga upplåtelsehandlingar – inmutning och koncession. Upplåtaren är staten, mottagaren inmutaren eller koncessionsinnehafvaren. Uttrycket för upplåtelsehandlingen är ett skriftligt dokument, matsedel eller koncessionsbref.

Jordägaren däremot anses förvärfva rätt till de honom tillkommande delar af djupområdet omedelbart genom förvärf af ytområdet.

Redan förut är påpekadt, att t. ex. en mutsedel eller ett koncessionsbref är af väsentligen olika karaktär med t. ex. ett tillstånd till expropriation.

Däremot är det fullt jämförligt med ett skatteköpebref eller i ett förläningsbref eller ett tillstånd till nybyggesanläggning.

Vid upplåtelsehandlingens utfärdande betjänar sig staten af olika organ, när det är fråga om inmutning eller koncession, nämligen i förra fallet af bergmästaren, i senare fallet af konungen.

Att jordägaren gent emot inmutaren har rätt att till viss andel deltaga i grufbrytningsrätten eller gent emot koncessionsinnehafvaren till viss afgift förändrar icke handlingens karaktär af upplåtelsehandling. Såväl mutsedeln som koncessionsbrefvet [ 101 ]måste anses innehålla det villkor, att i förra fallet inmutaren förpliktas tåla jordägarens andelsrätt i grufföretaget, och att i senare fallet koncessionsinnehafvaren förpliktas betala till honom en viss afgift.

Men härigenom grundar sig äfven berörda jordägares rättigheter på en förläning eller upplåtelse, låt vara på indirekt sätt, af staten.[48]

Ytterligare må anföras, att den årsafgift, som grufägaren i st. f. fullgörande af föreskrifven arbetsskyldighet enligt § 41 af grufvestadgan får betala till kronan och jordägaren, med nödvändighet förutsätter ett bergsregal. Härom skrifver presidenten H. Forssell i en till lagutskottets utlåtande n:r 37 vid 1884 års riksdag fogad reservation: »Man kan svårligen till stöd för detta lagbud åberopa annan grund än att kronan har något slags rätt till den malm, som jorden gömmer under enskild jordägares mark. Godkännes förslaget i denna del, hafva således 19:de seklets lagstiftare infört bergsregalet i allmän lag».[49]

Härjämte må anföras, att sönad grufva icke tillfaller jordägaren utan anses »lika med fritt och oinmutadt fält» samt är fortfarande i stadgad ordning föremål för ny inmutning och ny utmålsläggning.[50]

Liknande förhållande äger rum å koncessionsområde.[51]

Slutligen vilja vi till ytterligare bestyrkande af bergsregalets befintlighet påpeka, att ett bergsregal under 1500- och 1600-talen faktiskt förefunnits, att detta bergsregal genom 1723 års författning icke blifvit afskaffadt utan endast förklaradt, utveckladt och modifieradt, att ännu i dag gällande lagstiftning, hvad inmutningsrätt angår, väsentligen hvilar på den år 1723 lagda grunden, samt att nu gällande lagstiftning ang. [ 102 ]koncessionsrätten närmast påminner om ett s. k. special-privilegium eller en af de former för grufverätts upplåtelse, som före 1723 ofta förekom.

Härmed anse vi oss hafva ådagalagt en statens äganderätt till djupområdet.

Emellertid må här vara platsen att påpeka några af de villfarelser, som den absoluta jordäganderättens anhängare i fråga om grufverätten älskat att tro på och framställt såsom själfklara axiom.

Ett allmänt misstag är det, att rätten till mineral »ursprungligen» varit förenad med jordäganderätten. »I Sverige; säger Rabenius, var »säkerligen, likasom hos andra folk, jordägaren ursprungligen ägare till de med hans grund förenade mineralier.» Till stöd härför kommer han med följande dråpliga bevisföring: »Ett sådant förhållande måste vara det ursprungliga, emedan det enligt äganderättens begrepp är det naturligaste» Hvarför omfattade ursprungligen jordäganderätten jämväl rätten till mineral? Emedan det är det naturligaste. Men hvarför är det det naturligaste? Emedan det öfverensstämmer med äganderättens begrepp.

Men icke ens hans åberopande af andra folks exempel håller streck. Rabenius har själf i sitt arbete påvisat, att förhållandena varit annorlunda såväl för Tysklands som för Frankrikes vidkommande.

Rätten att eftersöka och bearbeta mineral har såväl i Tyskland och Frankrike som i Sverige ursprungligen varit en för hvar man tillgänglig allmänningsrätt.

En annan härmed sammanhängande villfarelse är den, att inmutningsrätten icke beror på ett regal utan utgör allenast »ett för nyttans skull godkändt intrång i den enskildes äganderätt». Vore detta sant, vore det väl alldeles onödigt att påbjuda inmutning eller koncession jämväl för jordägaren. Statsändamålet med grufvelagstiftningen, upptäckande och tillgodogörande af dolda mineralskatter, blefve ju ändå lika bra uppfylldt. Vore berörda påstående sant, skulle väl ock, när inskränkningen bortfölle, d. v. s. när en inmutningsrätt eller koncessionsrätt blefve förverkad, också äganderätten svälla ut till sitt gamla omfång och jordägaren eo ipso återtaga väldet öfver den sönade grufvan. Men detta är, såsom vi redan förut påpekat, ingalunda förhållandet. Den sönade grufvan är fritt fält och föremål för [ 103 ]ny inmutning, och anläggningarna däri få icke förstöras eller grufvan igenfyllas utan särskildt tillstånd från statens sida.

Grufvan är en själfständig och för sig bestående sak, t. o. m. om den är i jordägarens uteslutande besittning. Härom kan man göra sig förvissad genom lag ang. hvad till fast egendom är att hänföra den 24 maj 1895, där det i 4 § 2 mom. stadgas, att för grufdrift afsedd byggnad, stängsel, ledning eller annan anläggning »må ej, ändå att den tillhör ägaren af den jord, hvarå grufvan är belägen, till den jord hänföras».

En tredje villfarelse är den, att, såsom Rabenius antager, regalrätten endast skulle omfatta de inmutbara (och under koncession inbegripna) föremålen.[52] Naturligtvis är detta endast en följd af förut antydda villfarelser. Såsom Hammarskjöld mycket riktigt påvisar, är emellertid ett sådant antagande omöjligt.[53] Jordägaren, som i vissa fall måste tillerkännas grufbrytningsrätt, oberoende af inmutning, skulle därigenom på grund af de inmutbara och i koncession inbegripna ämnenas obestämbarhet och osjälfständighet så begränsa regalrätten, att denna blefve faktiskt omöjlig. Någon äganderätt till dem kunde icke förekomma. Men hvad H. anfört gent emot inmutaren och koncessionsinnehafvaren gäller ock, såsom förut påpekats, med alldeles lika stort fog mot jordägaren själf Jämväl jordägarens äganderätt till samma föremål blefve på samma grund omöjliggjord. Och resultatet blefve då det, att ingen skulle hafva äganderätt till djupområdet. Men vore djupområdet en res nullius, skulle det vara föremål för ockupation af hvem som helst, hvilket tydligen är orimligt.

Såsom en fjärde villfarelse vilja vi ändtligen framhålla det allmänna antagandet, att jordäganderätten, i enlighet med den romerska äganderättsteorien, sträcker sig med lodräta gränser på djupet till jordens medelpunkt. Detta är naturligtvis roten och upphofvet till alla oriktiga föreställningar om rätten till djupområdet.[54]

Vi hafva också vid början af våra undersökningar på grufverättens område tagit denna uppfattning till utgångspunkt och påvisat, att djupområdet och ytområdet tillhöra alldeles särskilda rättsområden. Här må ytterligare framhållas, att vid grufva är [ 104 ]utmålet eller koncessionsområdet gränserna för grufbrytningens omfång på djupet, men de inlösta dagområdena gränserna för arbetet i dagen, samt att vid grufvas sönande »den mark, hvilken varit till grufägaren upplåten», hemfaller till jordägaren utan ersättning, men att djupområdet med däri befintliga byggnader blir, såsom förut sagts, fritt fält för ny inmutning, d. v. s. hemfaller till staten.[55]

Härjämte må anföras, att en persons besittningstagande af ett visst ytområde icke kan enligt gällande rättsregler anses jämväl omfatta det därunder dolda djupområdet.

Ett dylikt besittningstagande af fast egendom förutsätter två moment, nämligen dels afsikt att besitta, dels ett faktiskt besittningstagande. Men då afsikten vanligen innefattar besittning i och för frambringandet eller tillgodogörandet af å ytan varande organiska ämnen, felas i de flesta fall detta moment i fråga om djupområdet.[56]

Men äfven om ett visst djupområde skulle kunna tänkas vara i någon jordägares uteslutande besittning, så saknar han i allt fall rättsmedel till skydd för sin rätt. Om t. ex. en person från sin» egendom företager sig att på djupet drifva en fältort eller anlägga en tunnel och eftersätta fyndigheten eller fortsätta. tunneln in på grannens djupområde, så torde icke något rättsmedel stå den senare till buds vare sig för att förhindra ett sådant intrång eller för att få det redan gjorda intrånget upphäfdt.

Slutligen vilja vi anmärka, att bergsregalets vedersakare med en viss skärpa framhäft, dels att bergsregalet är direkt importeradt från Tyskland och utbildadt efter detta lands rättsgrundsatser,[57] dels ock att motivet till den särskilda lagstiftningen på .ifrågavarande område vore att söka i »de härskandes vinningslystnad».[58]

Hvad det första påståendet angår, må det väl medgifvas, att man vid formuleringen af de för grufverättsordningen gällande lagbestämmelser kan hafva tagit den tyska rättens [ 105 ]dithörande rättsregler till ledning ja, t. o. m. till mönster. Men detta är en förebråelse mot grufvelagstiftningen, som denna väl får dela med mycken annan lagstiftning, icke minst i vår tid, utan att därför vara sämre för det.

I hvilket fall som helst kan någon med det rent yttre uppkomstsättet förenad omständighet icke förringa det faktum, att grufregalet i vår rätt existerat och tillämpats.

Hufvudsaken är, att ett behof uti samhället förefunnits af innehåll, att tillgodogörandet af i jorden gömda skatter blefve tillgängligt för menige man, oberoende af jordägaren, samt att detta behof verkligen blifvit tillfredsställdt.

Det är just denna omständighet, som ock Gustaf Vasa sätter i förgrunden vid sin lagstiftning på berörda område. Han säger icke,[59] att alla malmberg i Sverige skulle »ljide till Sverigis Crone», på det kronan skulle kunna utöfva malmbrytningen i fiskaliskt intresse eller på det kronan i första hand skulle få »skatt och rättighet», utan han säger, att några vilja slå under sig flera grufvor, än de förmå bruka, samt att, till följd däraf att malmbergen är ett regal, »wele Wij icke effterlate, att någre Bergzmän eller Bönder, skole hägne vnder sich för:ne Wåre och Cronones iernberg vtann at bergzbrukningen skall ware frij och öpenn så wäll för fattige som för rijke och att alla obehindrede Cronones iernberg bruke skole».

Det är sträfvan att förhindra några få i samhället att underlägga sig mera grufvor, än de förmå att bruka, samt att lämna rätt öppen för alla samhällets medlemmar, »så wäll för fattige som för rijke», att i mån af förmåga tillgodogöra sig landets naturliga förmåner, som utgör själfva hjärtpunkten i den store landsfaderns visa grufvelagstiftning.

Härjämte vilja vi påpeka, att, såsom förut redan sagts, rätten till grufbrytning i medeltidens förbundsstat var en allmänningsrätt, beroende på de medeltida staternas äganderätt till djupområdet, hvadan hela rikets bergsregal eller bergsallmänning endast var en naturlig följd af förbundsstatens öfvergång till helstaten.

Det faktum, att konungen ofta reglerade och distribuerade grufbrytningsrätten, bevisade icke, att konungen hade äganderätt till djupområdet, utan att han på de särskilda småstaternas [ 106 ]vägnar lagstiftade i sådana fall, som icke voro i landskapslagarna satta.

Hvad angår påståendet, att motivet till regalrättens införande varit de maktägandes vinningslystnad, torde detta af hvad här ofvan sagts om regalrättens naturenliga utveckling nr medeltidens allmänningsväsende få sin rätta belysning.

De s. k. maktägande hafva väl för dessa tider gjort sig skyldiga till tillräckligt många öfvergrepp ändå, utan att man behöfver förevita dem sådant i de fall, då de verkligen varit oskyldiga.

Dessutom kan det väl sättas i fråga, om det bör betraktas såsom utslag af vinningslystnad, om staten upprätthåller den grundsatsen, att den enskilde för rätten att bruka och nyttja viss allmän egendom betalar en däremot svarande afgäld.

Vi vilja nu öfvergå till frågan, om och i hvad mån det finnes en statens äganderätt till rikets vattenområde.

Såsom förut framhållits, består Sveriges vattenområde af trenne olika hufvuddelar: saltsjö- eller kustområdet, insjöområdet samt de områden, som innehålla rinnande vatten.

Hela detta vattenområde utgör ett enda, oerhördt utgrenadt och kompliceradt nät af större och mindre vattendrag, älfvar, strömmar, åar, bäckar, rännilar och så vidare med en massa stora och små reservoarer, insjöar, tjärnar o. s. v., hvilka alla förr eller senare afbörda sitt innehåll i det Sverige omgifvande hafvet.

Uti naturens stora hushållning har vattnet en oerhörd betydelse. Nedfallande från de jorden omslutande luftlagren i form af regn eller snö, nedtränger det i jorden och gifver en af de viktigaste existensbetingelserna för växter och djur. I den mån det icke – af dessa konsumeras söker det sig väg nedför jordens sluttande yta, sipprar till en början droppvis fram, förenar sig till större fåror, växer till bäckar, åar och älfvar, samlar sig i större fördjupningar till insjöar samt utfaller slutligen i hafvet, alltjämt beredande möjligheten för den organiska världens tillvaro.

För människan ej mindre än för öfriga lefvande varelser är vattnet nödvändigt. Hon behöfver det för sina personliga behofs tillfredsställande, hon använder det såsom samfärdselled, hon fångar däri eller därpå förekommande djur och växter, hon reglerar dess flöden för sina ändamål och hon tämjer dess krafter att drifva för sig nyttigt arbete.

[ 107 ]Genom mänskliga åtgärder blir vattnet delvis förvandladt från en naturfaktor till en kulturfaktor.

Det t. ex. i vår tid förekommande vattensystemet består sålunda icke allenast af de naturliga vattensamlingarna utan jämväl af ett på mänskligt arbete grundadt vattensystem. Det senares vanligaste former äro kanaler och andra samfärdselleder, vattenafledningar och diken.

I den mån vattnet är för ekonomiska ändamål beroende af människans vilja, är det föremål för det mänskliga samhällets rättsbildande verksamhet och gifver upphof till en s. k. vattenrätt.

Utan öfverdrift torde man kunna påstå, att vattenrätten utgör ett af de allra svåraste områdena för statens näringslagstiftning: Härtill bidraga åtskilliga omständigheter. Vattnet utgör en föränderlig och rörlig massa. Det växlar i omfång efter årstider och tillfälliga naturhändelser. Det sträfvar oupphörligt i enlighet med en obeveklig naturlags bud framåt, från fjäll, berg och höjder till hafvet. Det kan aldrig bindas vid ett bestämdt rum. Dess förekomst eller icke förekomst inverkar på landets ekonomiska, klimatologiska och sanitära förhållanden. Det användes för mångfaldiga mänskliga ändamål, såsom jakt och fiske, samfärdsel och drifkraft, bevattning och omedelbar konsumtion. Jorden har väl ock en flerfaldig ekonomisk användning. Men hvarje användningssätt är bundet vid en viss del af densamma. Ett visst vattenområde medgifver däremot på en gång flera olika användningssätt.

Häraf följer en invecklad konkurrens emellan flera olika intressen, enskilda personer och särskilda näringar. Sålunda komma jordbruksnäringen, industrien, fiskerinäringen, skogshushållningen och kommunikationsnäringen ofta i konkurrens med hvarandra.

Svårare och mera grannlaga än å andra delar af landområdet blir det för staten att mot hvarandra väga de olika näringsintressena samt tilldela hvarje näring dess rättsområde i ändamål att befordra det helas väl.

En naturlig följd häraf blir ock, att staten långt mindre än hvad fallet är med jorden i öfrigt kan öfverlämna vattenområdet åt de enskilda intressenas fria spel. Däraf skulle endast uppstå ett »allas krig mot alla».

Också visar vattenrätten vida tydligare än både jordbruksrätten och bergsrätten, huru orimligt det är att uppställa fordran på en absolut jordäganderätt.

[ 108 ]På allra senaste tiden har nästan hela vattenrätten varit föremål för ny lagstiftning. På ett i hög grad erkännansvärdt sätt har man därvid så mycket, som nutidens mera utvecklade förhållanden medgifvit, anslutit sig till den nationella och nedärfda rättsordningen i ämnet.[60] Däremot har man icke, såsom önskligt vore, sammanfört vattenrättens bestämmelser uti en enda lag utan söndersplittrat desamma på flera olika lagar. De förnämsta af dessa äro Kungl. förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, Kungl. förordningen om allmän farled, Kungl. förordningen om allmän flottled och Kungl. förordningen om tillägg till förordningen d. 14 april 1866 ang. jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, samtliga af d. 30 dec. 1880, lag om dikning och annan afledning af vatten d. 20 juni 1879, K. kung. ang. vissa villkor för tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning m. m. d. 31 dec. 1879 samt lag om rätt till fiske den 27 juni 1896.

Efter inre grunder sönderfaller vattenrätten i tvenne hufvuddelar, den defensiva och den lukrativa.

Med den förra förstår man de lagbud, som hafva till föremål undanrödjande af de skadliga verkningar eller hinder emot jords odling, hvilka vållas af vattensamlingar på eller nära intill jordytan. Med den senare åter de rättsbestämmelser, som afse vattnets tillgodogörande för allmänt eller enskildt nyttiga syften.[61]

Vi hafva förut uppdelat hela landets massa uti ett djupområde, ett vattenområde och ett ytområde samt underordnat dem alla under det gemensamma begreppet jord. Att härvid landets fasta massa, dess yt- och djupområde, kan kallas jord torde vara tämligen naturligt. Men att däremot ett vattenområde också kan kallas »jord», torde däremot behöfva någon förklaring. För det vanliga föreställningssättet äro ju vatten och jord af mycket olika natur. De gamle uppfattade dem såsom tvenne af världens grundämnen. Ej heller synes den rättsliga uppfattningen hafva intagit en fullt klar ståndpunkt vid bedömande af vattenområdenas rättsliga ställning. Särskildt framstår detta vid angifvande af beskaffenheten af den rätt, hvarmed någon äger förfoga öfver vatten. Det talas sålunda i ungefär samma betydelse om både äganderätt och nyttjanderätt till vatten.[62]

[ 109 ]Emot antagandet af en äganderätt till en vattensamling i och för sig talar också med fullt fog vattnets egenskap att vara rörligt, föränderligt och obestämbart. Likasom luften räknas det också i och för sig till de fria nyttigheternas klass.

Men saken gestaltar sig annorlunda, om man tager hänsyn till en viss vattensamling såsom bunden till en viss del af jordytan. Visserligen må det medgifvas, att uttrycket »bunden vid jordytan» är i viss mån oriktigt. Men afser man härmed endast det, att en vattensamling för hvarje särskildt tidsmoment existerar å ett visst jordområde, så måste berörda vattensamling betraktas såsom beståndsdel af grunden och tillika med denna utgöra rättsobjekt för det berättigade subjektet. Vattnets förhållande till grunden är af alldeles enahanda beskaffenhet som å rot stående träd eller växande gröda eller mineralfyndigheter i jordens inre. I följd af sitt samband med jorden äro vattenpartiklarna att betrakta såsom tillfälliga beståndsdelar af denna. Och såsom beståndsdelar måste vattnet inbegripas i jorden och hafva samma egenskap af fast egendom som denna.

Föremålet för en vattenrättighet utgöres sålunda af en viss del af jordytan med därå för hvarje tid varande vattensamling.

Häraf inses, att det är fullt riktigt att, såsom här ofvan skett, betrakta vattenområdet såsom föremål för jordäganderätt.

Härmed öfverensstämmer ock nya lagberedningens motiv till § 1 af lag d. 24 maj 1895 ang. hvad till fast egendom är att hänföra. Då det i denna § heter: »fast egendom är jord å landet och i stad», förklaras »jord» vara taget» i så vidsträckt bemärkelse, att därunder innefattas alla de inom svensk jurisdiktion belägna delar af jordytan, som äro föremål för äganderätt, vare sig de utgöras af torr mark eller äro täckta af vatten».

Att vattnet är tillfällig beståndsdel af jorden, bestyrkes för öfrigt däraf, att ett vattenområde kan genom vattenledning, sjösänkning, landets höjning, insjös uttorkande o. s. v. förvandlas [ 110 ]till land, likasom å andra sidan ett landområde kan genom uppdämning, dikning, kanalbyggnad, vattendrags genombrott i ny fåra m. m. förvandlas till vattenområde. Området i fråga undergår härigenom ingen förändring med hänsyn till äganderätten. Den, som förut ägde vattenområdet, äger jämväl efter förändringen det nyvunna landområdet och tvärtom. I ena som i andra fallet är rättsobjektet fast egendom.[63]

Sättet för gränsbestämningen af ett vattenområde afviker väsentligen icke från det för fastigheter vanliga. Fastigheter kunna icke skiljas från hvarandra genom verklig delning, »utan genom skiljelinjer, dem man i föreställningen tänker sig likasom dragna öfver jordytan och hvilka man utmärker med bestämda märken vid hvarje vändning i linjen och äfven mellan tvenne sådana, där detta behöfves för bevarandet af uppfattningen af linjens rätta sträckning.»[64] Endast i det fallet är förfarandet i fråga om vattenområdet olika med yt- och djupområdet, att gränserna tänkas dragna icke öfver jordytan utan öfver vattenytan.

Efter dessa inledande betraktelser vilja vi till en början uppdraga gränserna mellan å ena sidan statens och å andra sidan enskildes andelar i vattenområdet. Det förra är en allmänning; det senare är föremål för den privata vattenrätten.

Härvid torde genast böra utsägas, att gällande lagar och författningar ingalunda direkt tala om att staten har äganderätt till den eller den delen af vattenområdet, utan endast innehålla ang. förfoganderätten till vissa områden rättsregler, som med nödvändighet måste antagas hvila på förutsättningen af en statens äganderätt till i fråga varande område.

Vi vända oss till en början till kustvatten- eller saltsjöområdena.

Redan förut är det sagdt, att dessa sträcka sig rundt om hela Sveriges kust från Torne älfs mynning till Bohusläns nordliga gräns, hvarjämte det äfven omfattar kustvattenområdet omkring ön Gotland.

Huru nu bestämma gränserna för detta område?

[ 111 ]Från ena sidan, d. v. s. från landsidan, vållar gränsbestämningen ingen svårighet. Där hafva vi först en vattengördel, som sliter sig till landets fasta massa, såsom öppna hafsstränder, skär, klippor, holmar, öar o. s. v., och som i regel anses tillhöra vederbörande strandägare.

Yttergränsen för detta strandägarnes vattenområde blir dock något olika bestämd för den händelse, att stranden utgöres af öppen hafsstrand, såsom fallet är med Sveriges kust från norra Halland till mellersta Blekinge, eller om skärgård förekommer, såsom fallet är med större delen at Sveriges öfriga kuster.

Vid öppen hafsstrand är strandägarnes vattengräns bestämd så, att den sträcker sig från det ställe invid stranden, där stadigt djup af två meter vidtager, »till en därifrån å ett afstånd at 180 meter utåt sjön belägen punkt».[65] För att bestämma vattenområdet för en särskild vid öppen hafsstrand belägen egendom måste man alltså först uppdraga en linje, som går igenom alla de punkter utmed stranden, där stadigt djup af 2 meter vidtager, samt därefter uppdraga en därmed jämnlöpande linje på ett afstånd af 180 meter från den förra.

Förekommer däremot skärgård, är det privata vattenområdet olika begränsadt inom och utom skärgård.

I förra fallet heter det: »Saltsjöfisket inomskärs tillhör dem, som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet.»[66]

Men som denna regel är skäligen obestämd, torde den böra tolkas med stöd at rättsregler för andra liknande fall, d. v. s. för gränsbestämningen i sund och sjö emellan flera byar. Härom heter det: »Äro sjö eller sund sidolångs byar emellan; äger då halft hvardera. Ligger by vid ändan eller å sido vid stora sjöar; äge då i sjö eller holme efter rågång och bolstad sin.»[67]

För det fall åter, att jordegendomar ligga å större öar eller utskjutande landtungor i yttre skärgården, bestämmes jordäganderätten, såsom förut är sagdt om de vid öppna hafsstranden belägna, d. v. s. så att jordäganderätten sträcker sig 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup at två meter vidtager.

Vare sig emellertid en jordegendom ligger vid öppen hafsstrand eller i yttre skären, är att märka, att terminus a qvo [ 112 ]eller den linje, som drages genom de punkter, där stadigt djup af 2 meter vidtager, skall dragas »invid stranden» af fasta landet eller af de öar, där jordegendomarnas bolstad äro belägna, så att denna linje icke får räknas från t. ex. enstaka holmar eller skär, som till äfventyrs ligga utanför fastlandets eller hufvudöns strand.

I ordning följer att bestämma statens vattenområde.

Detta sträcker sig som ett bredt band utanför det privata vattenområdet.

Angående detta är stadgadt i fråga om jakt: »I skärgård på klippor och skär, som ej lyda till visst hemman, samt ute på öppna hafvet vare jakten – – tills vidare fri för hvarje svensk man»,[68] och i fråga om fiske: »I öppna hafvet – – – samt i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehafvas, äge hvarje svensk undersåte rätt att fiska.»[69]

Härigenom är alltså en allmän tillåtelse gifven för hvarje svensk man att nyttja och ekonomiskt tillgodogöra sig i fråga varande vattenområden.

Att det här är fråga om ett område, som sträcker sig utanför den privata äganderättens gränser, är otvifvelaktigt. Utom det särskilda regler, enligt hvad förut är sagdt, äro gifna för de enskildes jakt- och fiskerätt inom egen gräns, talar lagens ordasätt med tillräcklig tydlighet för denna mening. Det heter »i öppna hafvet» i motsats till »inomskärs» och »utom skären samt vid i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehafvas» Angående sistnämnda bestämmelse må i öfrigt anmärkas, att skär och holmar å statens vattenområde mycket väl kunna »innehafvas» af visst hemman eller lägenhet, utan att den enskilde innehafvaren därför kan förhindra andra att idka jakt eller fiske på eller invid desamma. Det händer nämligen, attenskilda strandägare för något visst ändamål helt enkelt taga i besittning skär och holmar, som efter hvad förut sagts ligga utom deras ägovälde. Oaktadt besittningstagandet hafva de dock till desamma icke mera rätt än hvilken som helst annan svensk undersåte, för så vidt icke till deras innehaf kommit urminnes häfd, tillstånd af vederbörande myndighet eller dylikt.

[ 113 ]Denna omständighet gifver ock vid handen, att i fråga varande vattenområden med därinom befintliga skär och holmar icke kunna vara res nullius. Vore så förhållandet, skulle de tydligen kunna vara föremål för ockupation.

En ockupation af en holme i hafvet utanför enskildes grund förlänar nämligen endast en prekär rätt. Den gäller endast så länge den lämnas oantastad. Erhåller en »fiskeriidkare» af Kon. Bef. upplåtelse af samma holme – hvartill han i mån af tillgång är berättigad[70] – måste den förre innehafvaren vika.

Beträffande beskaffenheten af den rätt, som kan tillkomma den enskilde å det yttre vattenområdet, är det till en början klart, att det icke kan vara äganderätt. Rättigheten tillkommer nämligen alla statsborgare och en hvar i alldeles samma omfattning till hela eller obestämd del af vattenområdet, och är alltså allt för obestämd och obegränsad för att förutsätta äganderätt.

Af den framställning, vi förut gifvit af nyttjanderätten till fast sak, torde det utan vidare framgå att jakt- och fiskerätten är nyttjanderätt af likartad beskaffenhet med den, som förekommer å djupområdet, alldenstund den har till ändamål tillägnande af rena naturprodukter.

Vidare är den i ordets bokstafliga mening en allmänningsrätt, d. v. s. endast på medlemsskap af staten beroende.

Då det sålunda gäller en nyttjanderätt till annans sak, måste äganderätten tillkomma något från nyttjanderättsinnehafvarne skildt rättssubjekt.

Och hvilket annat skulle det kunna vara än staten?

Till bestyrkande häraf vilja vi först tillse, om i fråga varande vattenområde är så bestämdt och individualiseradt, att det kan utgöra föremål för en äganderätt. Naturligen tillspetsar sig denna fråga sålunda: Kan någon bestämd gräns för berörda vattenområde uppdragas? Ena gränsen, d. v. s. de enskilda jordägarnes vattengräns, är redan bestämd. Det gäller att uppsöka vattenallmänningens yttersta gräns i hafvet.

Härför gifvas emellertid icke hvarken i jakt- eller fiskestadgan några bestämmelser. Det heter där helt allmänt: »i öppna hafvet.»

[ 114 ]Naturligtvis måste dock finnas en sådan gräns, ty eljest kommer man förr eller senare i kollision med de angränsande folkens, ryssars, tyskars och danskars, rätt till sina vattenområden.

Tydligt är, att berörda allmänningsområdes yttergräns sammanfaller med den svenska territoriella äganderättens yttergräns. Den är alltså beroende af folkrättsliga regler. Enligt numera gängse åsikt torde en stats yttre vattengräns sträcka sig så långt från stranden som skotthållet från en kanon.[71] För särskilda fall kan dock gränsen vara bestämd genom aftal eller genom särskild lag. I detta senare afseende må erinras därom, att enligt K. kung. d. 5 maj 1871 sträcker sig Sveriges vattengräns från Kullens fyr till norska gränsen en geografisk mil från land eller ytterst från svenska kusten beläget skär, som icke ständigt af hafvet öfversköljes.

Härigenom är emellertid statens vattenområde begränsadt och individualiseradt och kan alltså utgöra föremål för äganderätt.

Förut är sagdt, att staten är ägare till det yttre vattenområdet. Vi vilja nu anföra positiva bevis härför.

Den speciella privaträtten har endast att reglera rättsförhållanden mellan enskilda personer med hänsyn till vissa yrken. Men gällande lagar angående jakt- och fiskerätt innehålla icke endast rättsregler, som sålunda falla under privaträttens område, utan jämväl rättsregler, hvarigenom staten åt enskilde omedelbart öfverlämnar nyttjanderätt, som de förut icke haft.

Då nu staten på ett generellt sätt genom sin lag utdelar

dessa rättigheter och då vidare staten icke kan härleda sin rätt från annat rättssubjekt, måste staten hafva äganderätt till i fråga varande vattenområde.

Detta bestyrkes jämväl af vissa bestämmelser uti gällande lag om rätt till fiske.

Förfoganderätten till statens vattenområde tillkommer i regel hvarje svensk undersåte, som däraf vill begagna sig – allmänningsrätt. För vissa fall fordras dock särskildt tillstånd af statens högste representant konungen eller af dennes befallningshafvande.

Om enskild strandägare vill idka fiske å allmänningsområdet medelst utsträckande af fast redskap, såsom fiskegård eller [ 115 ]ryssja från sitt ägovälde, måste han därför söka särskildt tillstånd af konungens befallningshafvande, som endast har rätt att bifalla ansökningen, om genom den utsträckta fiskerätten icke därigenom men tillskyndas annan fiskande.[72]

Om vidare svensk undersåte, hvilken som helst, vill utsätta sådan fast fiskeredskap, som ofvan är nämnd, uti allmänningsområdet, måste han därtill utverka sig särskild tillåtelse af konungen.[73]

Härmed sammanhänger ock den bestämmelsen, att om fiskeriidkare vill å kronan, inom allmänningsområdet, tillhöriga skär och holmar »erhålla upplåtelse af mark för uppförande af boningshus, byggnad af fartyg samt förfärdigande af kärl och redskap, måste han dertill utverka sig tillstånd af konungens befallningshafvande.[74]

Vända vi oss nu till insjöområdet, lyder hufvudregeln angående fiskerätten sålunda: »Uti insjöar – nyttje strandägare, utan intrång af annan, fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör, eller eljest till dess ägor hörer.»[75]

Härvid bör dock göras skillnad emellan mindre och större insjöar.

Uti de förra bestämmes, i brist på andra regler, de enskildes vattenrätt i enlighet med ofvan anförda regel i Jordabalken 12 kap. 4 §, men uti de senare däremot på samma sätt, som förut är sagdt ang. uppdragande af enskildes vattengräns uti saltvattenområdet vid öppen hafsstrand.

De delar af större insjöar, som icke anses tillhöra enskildas vattenområden, äro i regel allmänning och ägas af staten, och gälla för deras nyttjande samma regler som för statens allmänningsområde i saltsjön.

Samma skäl, som talade för en statens äganderätt till det yttre saltsjöområdet, äro i fråga om insjöar i lika måtto för handen.

Öfvergå vi ändtligen till de områden, som bestå af rinnande vatten, och söka uppdraga gränsen emellan enskildes och statens rätt till desamma, finna vi först, att de enskildes fiskerätt är på samma sätt bestämd, som hvad förut anförts ang. insjöar,

d. v. s. har samma omfång som själfva ägoväldet.

[ 116 ]Äfven här hafva vi således att först besvara den frågan: Huru långt sträcker sig den enskilda äganderätten i rinnande vatten?

För detta fall hafva. vi likasom i fråga om insjöar en allmän hufvudregel i ofvan åberopade lagställe af 12 kap. 4 § Jordabalken så lydande: »är å – – sidolångs byar emellan; ägen då halft hvardera».

Häraf ser det således ut, som om något rum ej skulle finnas för statens äganderätt till rinnande vatten. Detta torde dock ej vara förhållandet, Det anförda stadgandet är endast, som sagdt, en allmän regel, som begränsas af ett viktigt undantag.

Ofvan anförda lagställe hänvisar själft därpå, då det heter: »om Kungsådra i sjöar och strömmar urskils i Byggninga Balken».

Det är alltså till reglerna för kungsådra, som statens rätt till rinnande vatten ansluter sig.

Kungsådra är en närmare bestämd del af vissa älfvar, åar och strömmar, som ej får af enskilda disponeras. Dess uppgift är att förmedla fri fiskegång, fri samfärdsel och fritt vattenlopp.

Enligt nu gällande lag är kungsådran till sitt läge bestämd sålunda, att den »anses framgå i djupaste vattnet till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd».[76] Med kännedom af det vanligast förekommande låga vattenståndet, med ledning af t. ex. vattenmärke samt medelst lodning af vattendragets djup är således hvarje kungsådra bestämbar samt möjlig att begränsa och individualisera.

Kungsådra kan alltså vara föremål för äganderätt.

Härvid uppställer sig då själfmant det spörsmålet: Är kungsådra föremål för enskild äganderätt enligt gällande lag?

Ang. de enskildes fiskerätt är stadgadt: »fast eller rörlig i fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå, må ej utsättas i kungsådra».[77] Förbudet är absolut. I vattendrag, där kungsådra ej finnes, kan Kon. Bef. gifva lof till utsättande af fast fiskeredskap. Men denna befogenhet äger ej Kon. Bef. i fråga om kungsådra.[78] Den skall vara fullkomligt ostängd. Öfverträdes förbudet, äge den exekutiva myndigheten i orten på ansökan af [ 117 ]hvar och en, som af stängningen lider men, att återställa det rubbade rättstillståndet.[79] Åtalsrätten tillkommer, då stängning af kungsådra medelst fiskeredskap uppenbarligen kränker det allmännas rätt, allmän åklagare.[80] Straffpåföljden är böter. Tvifvelaktigt torde däremot vara, huruvida fångsten eller dess värde skall vara förverkad eller om allmän åklagare eller enskild person äger att »af den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant och behålla det, till dess han rätt för sig bjuder».[81]

Till förmån för ett sådant antagande kan anföras, att fångsten förklaras förverkad, om »någon fiskar utan lof i fiskevatten, där han ej äger rätt till det idkade fisket» Men å andra sidan torde kunna anföras, att åklagarens rätt till fångst så väl som dennes eller enskild persons retentionsrätt till fiskeredskap uttryckligen är utsagd endast om »allmänt kronofiske» eller »allmänningsfiske», samt att lagstiftaren ej synes under allmänningsfiske hafva inbegripit kungsådra.

Härvid torde emellertid böra utrönas, om allt fiske i kungsådra är förbjudet, och om så icke är förhållandet, hvilken sådan rätt tillkommer.

Det lagrum, som förbjuder utsättande af fiskeredskap, inskränker förbudet endast till sådan redskap, »som kan hindra fisken att framgå». Häraf torde man omvändt vara berättigad till den slutsatsen, att fiske med sådan redskap, som ej hindrar fiskens gång, t. ex. fiske med krok, får i kungsådra bedrifvas. Men hvilken tillkommer dylik fiskerätt? Frågan lämnas af fiskestadgan obesvarad. Möjligen kan den angränsande vattenrättsägaren anses hafva förmånsrätt till dylikt fiske. Men då frågan lämnas af lagstiftaren öppen, kan man ock antaga, att berörda fiskerätt tillkommer hvarje svensk man, i likhet med hvad som är stadgadt angående kronans vattenområde i saltsjön eller insjöar.

Är denna tolkning riktig, bör det i kungsådran tillåtna fisket anses såsom ett allmänningsfiske samt lyda under de för sådant fiske i allmänhet gifna regler.

Denna tolkning öfverensstämmer ock med ofvan berörda lagrums allmänna affattning.

[ 118 ]Förbudet att utsätta fiskeredskap gäller alla både strandägare och andra, och då bör väl ock hvad som kan anses vara medgifvet gälla alla och en hvar.

Från praktisk synpunkt kan det väl medföra svårigheter att hafva ett för hvar och en tillgängligt allmänningsfiske i kungsådran och enskild strandägarerätt å ömse sidor. Men härvid behöfva vi icke fästa afseende här, där det gäller ett rent teoretiskt spörsmål.

Men härjämte är det allom och således äfven strandägare förbudet att stänga kungsådra medelst byggnader, vare ig vatten- eller fiskebyggnader.[82]

Där kungsådra af ålder varit, skall den fortfarande lämnas öppen. Ofverträdes förbudet medelst olaga byggning eller dämning, äge öfverexekutor att gifva handräckning »till rättelse i hvad olagligen skett».[83]

För öfvervakande af det allmännas rätt till kungsådra skall Kon. Bef. förordna ombud att närvara, då ärenden afseende nybyggnad eller förändring af damm vid häradsrätten till handläggning företagas.[84]

Slutligen må ock påpekas, att strandägaren ej heller äger rätt att, utan tillstånd af Kon. Bef. eller eventuellt af Kungl. Maj:t, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom kungsådra förändras till djup och läge.[85]

Då alltså strandägaren hvarken har rätt att utsätta sådan fiskeredskap i kungsådra, som hindrar fiskens fria gång, eller att däri lägga någon som helst byggnad, eller att vidtaga någon annan åtgärd, som kan förändra kungsådras djup och läge, torde det vara alldeles omöjligt att antaga en strandägarens äganderätt till densamma. Huru mycket en äganderätt för vissa fall kan vara inskränkt, måste den dock medföra någon som helst befogenhet.

Visserligen har strandägaren rätt att använda kungsådra för samfärdsel, för flottning och för visst fiske, men dessa befogenheter tillkomma hvarje annan svensk undersåte i lika måtto som strandägaren och kan alltså icke gifva något stöd för en strandägares äganderätt.

[ 119 ]Kungsådra kan tydligen icke heller vara en res nullius.

Det återstår alltså intet annat än att antaga statens äganderätt till kungsådra.

Till stöd härför må anföras, att staten ensam äger förfoganderätt öfver kungsådra, bestämmer sätt och villkor för nybyggnader och ombyggnader uti densamma samt kan ensam gifva tillstånd till förändring af densammas läge och inskränkning af densammas storlek.

Härjämte må anföras det historiska skälet eller att kungsådra i rakt nedstigande led härstammar från den »konungens rätta treding» eller »konungsallmänning» i rinnande vatten, som i forna tider ansetts tillkomma konungen eller staten.

Kungsådra finnes emellertid icke i alla vattendrag utan endast där den »af ålder» varit, och tvist om dess förekomst eller läge och bredd tillkommer domstols pröfning.[86]

Förut hafva vi sagt, att ägogränsen emellan strandägare å ömse sidor om ett vattendrag går midt uti detsamma. Men detta är endast en allmän hufvudregel. Undantag härifrån utgöra de vattendrag, där kungsådra förekommer.

Till skillnad från den kungsådra, som vi hittills talat om, eller den större kungsådran, förekommer jämväl en s. k. mindre kungsådra.

Härom är stadgadt följande: »i älf, ström, å eller sund, där kungsådra ej finnes, men fisken har sitt dref, skall en sjettedel af bredden i djupaste vattnet lämnas fri från fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå».[87]

Ändamålet med denna mindre kungsådra är endast att lämna fiskdriften fri. Där alltså fisken icke har sitt dref, förekommer den ej. Sådan ådra får icke tillstängas medelst utsättande af fast eller rörlig fiskeredskap eller medelst anläggning af sådan fiskebyggnad, »som kan förorsaka uppdämning».[88]

Tillstånd till utsättande af fast och rörlig fiskeredskap kan likväl meddelas af Kon. Bef.

För såväl den större som mindre kungsådran gäller, att de jämväl omfatta själfva vattendragens mynningar, vare sig vid inloppen i sjö eller haf eller vid utflödet från sjö.[89]

[ 120 ]Äger någon af staten erhållet privilegium på att öfverbygga eller tillstänga kungsådra, äger han sin rättighet att tillgodonjuta.[90]

Jämväl den mindre kungsådran torde böra anses såsom statsegendom. Den enskilde äger ej förfoga öfver densamma. Den kan ej vara res nullius. För hvarje speciellt förfogande öfver densamma erfordras tillstånd af staten.

Vi hafva härmed uppdragit gränsen emellan statens och enskildes äganderätt såväl uti saltsjön och insjön som uti rinnande vatten. Och vi hafva påvisat, att en bestämd statens äganderätt finnes till särskilda delar af samtliga dessa vattenområden.

Likasom staten tillkommer äganderätten till det yttre vattenområdet i saltsjön samt till de mellerst belägna områdena i insjöar och rinnande vatten, anses strandägarne hafva rätt till de närmast stränderna belägna delar af vattenområdet.

Hittills hafva vi påvisat statens äganderätt till sådana delar af vattenområdet, som i ett eller annat afseende äro upplåtna till fritt nyttjande åt hvarje svensk man.

Men härjämte har staten äganderätt till betydliga delar af vattenområdet på den grund att han är strandägarne. Så är t. ex. fallet med s. k. allmänna kronofisken, kronans enskilda fisken samt kronans strömfall i Norrland.

De förstnämnda ligga vid kronans öfverloppsmarker, allmänningar, parker och holmar samt vid oafvittrad mark.

Kronans enskilda fisken äro åter de, som vid den år 1850 verkställda regleringen af kronans fisken ansågos vara så gifvande, att de allt framgent borde bibehållas och for kronans räkning utarrenderas.[91]

Beträffande större strömfall på kronomarkerna stadgades uti samtliga afvittringsstadgarna för Norrland, att de skulle för framtida behof bibehållas och nödigt utmål for dem afsättas.[92]

Staten är det första af de publika samhällena. Härjämte finnas ett stort antal underordnade publika samhällen såsom härad, kommuner, allmänna inrättningar m. fl.

Jämväl dessa innehafva äganderätt till betydliga delar afvattenområdet, utan att vi här behöfva ingå i närmare utredning däraf.[93]

[ 121 ]Sedan vi sålunda angifvit gränsen för publik och privat vattenrätt, skola vi något närmare undersöka beskaffenheten af den privata vattenrätten.

Till det ändamålet vilja vi anmärka de inskränkningar, som densamma är underkastad.

Härvid påpeka vi till en början, att »fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården och i hafsbandet äge hvarje svensk undersåte rätt att idka».[94] Ett så beskaffadt fiske är alltså en allmänningsrätt, oberoende af om det är inom eller utom enskildes vattengräns.

Likaså äger hvarje svensk undersåte att idka strömmingsfiske med rörlig redskap längs Norrlands kuster å ställen, »där sådant af ålder varit vanligt». Och detta »äfven vid annans strand, så framt den består af skogsmark eller sten och ej af åker eller äng».[95]

Vidare äger hvar och en rätt att å Västkusten, »där för fångande af hafsfisk, som går till stränderna i stora stim, de fiskande af ålder oklandradt följt fisken efter dess dref och fiskat vid annans strand», fortfarande idka ett så beskaffadt fiske. För detta fall göres ingen skillnad på strandens beskaffenhet.[96]

Jämväl äger hvarje man rätt att allestädes vid öppna hafsstranden och utom skären samt å Västkusten dessutom inomskärs med rörlig redskap utöfva jämväl annat fiske eller agntäkt vid annans strand, för så vidt det af ålder oklandradt bedrifvits.[97]

De fiskande äga t. o. m. rätt att i sist berörda trenne fall använda enskild jordägares strand »för landfäste och sådan tillfällig uppdragning af redskap och båt, som för fiskets utöfvande är af nöden».

Ändtligen må hvarje fiskande mot utgifvande af viss andel i fångsten idka fiske i strandägares å eget vattenområde med kostnad upprensade och upptagna notvarp.[98]

Ofvan berörda inskränkningar gälla saltsjöområdet.

Härmed besläktade inskränkningar finnas också i enskildes vattenrätt uti insjöar och rinnande vatten.

[ 122 ]Sådana äro, dels att staten tilldelar en bland flera delägare i samfäldt vatten rätt att mot de öfriges bestridande uppföra särskilld fiskebyggnad, vattenverk eller annan vattenbyggnad, dels ock att staten tillåter anläggning eller förändring af farled eller flottled.

Härom stadgas i först berörda hänseende, att om en af flera delägare i samfälldt vattenområde, vare sig i saltsjön, insjöar eller rinnande vatten, vill bygga vatten- eller fiskebyggnad och lägenhet ej finnes för hvarje delägare att inrätta nu ifrågakommen byggnad, skall den, som vill bygga, bjuda de andra till att med honom deltaga i mån af sin andelsrätt uti byggnaden; »vilja de ej, och pröfvar rätten, att byggnaden kan göras utan skada för dem, bestämmer rätten, på hvad sätt, villkor och tid byggnaden må uppföras och nyttjas».[99]

Härigenom erhåller tydligen den ene delägaren rätt att emot de öfriges vilja för egen del tillgodogöra sig jämväl dem tillhörande andelar af vattnet.

Ett härmed likartadt fall är det, att den ene strandägaren vid strömfall, som är »så beskaffadt, att för dess tillgodogörande strandägarne å ömse sidor hafva af nöden dammbyggnad hvarå. den andres grund», sedan han i laga ordning ensam byggt dammen, äger rätt att jämväl nyttja den andres lott i vattnet.

Men inskränkningar i enskildes rätt till vatten uppkomma. jämväl såsom följd af – inrättande af ny eller förändring af gammal farled eller flottled.

Dylik led motsvarar närmast väg å land. Både farled och flottled fylla ett allmänt behof och få begagnas af hvar man.[100] För bådadera kräfvas ock vissa anläggningar uti vattnet.

De inskränkningar uti enskildes vattenrätt, som häraf uppstå, äro strandägarne pliktiga att utan vidare underkasta sig. För skada och intrång skola de väl hållas skadelösa, men själfva användningen af vattendraget till dylik led kunna de hvarken förhindra eller därför uppbära ersättning. »Tarfvas allmän farled i vattendrag», heter det, »där sådan förut ej finnes, förordne därom Kon. Bef.», och »kan vattendrag, hvarest allmän flottled ej finnes, därtill användas, äge Kon. Bef. – förordna, att i vattendrag allmän flottled vara skall».

[ 123 ]I fråga om flottled hafva de flottande till och med lof att, där sådant af flottningen nödvändiggöres, utan särskildt tillstånd af ägaren beträda stranden.[101]

Det torde böra erinras därom, att häradsrätts tillstånd för viss delägare i samfällighet att uppföra vatten- eller fiskebyggnad, så väl som Kon. Bef:s förordnande, att visst vattendrag skall vara allmän flottled eller allmän farled, icke är att jämföra med t. ex. tillstånd att expropriera viss egendom. Det senare innebär endast en rätt att tvångsvis förvärfva viss egendom, det förra tilldelar eo ipso en rätt till vidkommande föremål.

I K. F. om allmän farled d. 30 dec. 1880 och K. F. om allmän flottled »af samma dag och år göres ock en bestämd skillnad på dessa båda rättshandlingar. Expropriation af jord eller lägenhet eller vattenmassa för afledning ankommer på konungens pröfning, medan beslut att vattendrag skall vara allmän farled eller flottled fattas af Kon. Bef.

Nu blir frågan: Kunna alla dessa inskränkningar uti de enskildes vattenrätt förlikas med begreppet äganderätt?

Man säger, att begreppet äganderätt innebär en rätt – att förhindra hvarje annan person att inverka på äganderättens föremål.[102]

Men står denna grundfördran i öfverensstämmelse med de enskildes vattenrätt? Enligt hvad vi förut visat, har icke endast en eller flera personer utan alla statsmedlemmar rätt att i väsentliga afseenden bruka och begagna den enskildes vattenområde. Hvar man äger i större eller mindre omfång rätt till fiske i det privata saltsjöområdet och rätt till samfärdsel eller flottning i det privata sötvattenområdet.

Hvad återstår af den enskildes uteslutande rätt till rinnande vatten, sedan en allmän farled eller en allmän flottled inrättats, eller till saltvatten, sedan allmänheten erhållit väsentliga delar af fiskerätten?

Strandägaren synes knappast hafva annat än företrädesrätt att framför alla andra bruka det honom underlydande vattenområdet.

Vid strömmingsfiske å Norrlands kuster äger han sålunda, »där han i fisket deltager», rätt till första notdräkten hvarje måndag och onsdag; vid sillfiske å Västkusten är han under [ 124 ]samma förutsättning berättigad, att vid notfiske bestämma den ordning, hvari hans not skall dragas, och vid annans fiskafänge i hans eget notvarp är han berättigad till 1/30 af fångsten.

Vid flottning har han knappast ens företrädesrätt.

Husbehofsvirke, som strandägaren från egen skog framflottar, får han visserligen kostnadsfritt flotta, men endast för så vidt det kan ske utan sammanblandning med annat flottgods och utan hinder för den allmänna flottningen.[103]

Då alltså hvarje svensk man måste anses hafva en viss nyttjanderätt till jämväl det privata vattenområdet. och då den enskilde strandägarens rätt icke synes i annat hänseende skilja sig från hvar och en annans rätt än att den är utrustad med en viss företrädesrätt till ett bestämdt område, torde strandägarens vattenrätt icke kunna anses motsvara de fordringar, som rättsvetenskapen ställer på begreppet äganderätt.

Däremot är den en sådan nyttjanderätt till bestämdt område, som är perpetuell, ärftlig och transportabel, d. v. s. en ständig besittningsrätt.

Såsom bihang till annan strandägarens egendom följer den dennas öden: säljes, ärfves o. s. v. i sammanhang med denna.

Är emellertid den privates vattenrätt endast att anse såsom ständig besittningsrätt, måste också staten anses vara ägare till jämväl det privata vattenområdet. Då nämligen samhällets alla medlemmar hafva samfälld nyttjanderätt till berörda område, måste ock staten, som är samhällets representant, anses innehafva äganderätten.

Privat äganderätt till vattenområdet förekommer endast i afseende å de delar däraf, som äro med arbete belagda. Så äro fallet med vattenbyggnader af alla slag, kanaler, vattenafledningar, diken m. m.

Härmed tro vi oss hafva ådagalagt tillvaron af ett allmänt vattenregal i svensk nutidsrätt.

Låtom oss nu återgå till rikets ytområde.

Vid vår framställning af såväl de forntida ättstaternas som de medeltida lokala småstaternas jordäganderätt gjorde vi en bestämd skillnad emellan kultiverad och icke kultiverad jord. Den förra var i regel under privat äganderätt. Den senare däremot var åtminstone ursprungligen under publik äganderätt, d. v. s. [ 125 ]tillhörde den ifrågavarande staten. Efter hand gjorde emellertid jordägarne anspråk på en del af den okultiverade jorden såsom privat egendom. Resten blef dock alltid publik, hela samhället tillhörig och af hela samhället brukad, egendom, s. k. allmänning. Utgående från den synpunkten, att tillvaron af allmänning ådagalade tillvaron af en publik äganderätt, motsatt den privata, påvisade vi tillvaron af allmänningar i flertalet af Sveriges medeltida småstater.

Hvad den nutida svenska helstaten angår, skola vi förfara på samma sätt.

Vi skola påvisa tillvaron af en för helstaten gemensam riksallmänning.

Finnes en sådan allmänning, utgör den publik samhällig egendom i dess renaste gestalt.

Under tidernas lopp har emellertid uppkommit publik jordegendom af flera slag. Vi kunna särskilja densamma med hänsyn dels till subjektet dels till objektet. I förra afseendet böra vi skilja på statsegendom och de underordnade publika samhällenas egendom. Viktigast bland de underordnade publika samhällena torde vara städer och landskommuner, län och härad samt allmänna inrättningar och stiftelser. I senare afseendet böra vi åter särskilja jordegendomen med hänsyn till dess olika användning, såsom tomter och byggnadsplatser, vägar och kommunikationsleder, jordbruksfastigheter och skogsområden.

Hvarje publikt samhälle kan innehafva mer eller mindre af samtliga dessa egendomskategorier. Störste jordägaren är naturligtvis staten.

I regel är emellertid dispositionen till största delen af den publika egendomen numera bunden och begränsad. Järnvägar, jordbruksfastigheter och vissa skogar t. ex. förvaltas såsom privat egendom. Och äfven där vissa skogsområden äro allmänningar, äro endast vidkommande samfälligheter (härad eller socknar) berättigade att draga nytta utaf dem.

Hvad södra och mellersta Sverige angår, lär numera ingen i egentlig riksallmänning kunna uppvisas.

Vid innevarande århundrades början torde väl däremot såsom en riksallmänning i ordets egentliga betydelse kunnat anses» hela Norrland och Dalarne.

Genom den ekonomiska reglering af jorden inom dessa landsändar, som sedan dess pågått och delvis ännu pågår, har [ 126 ]visserligen riksallmänningen sammansmält till ett minimum, men finnes i allt fall ännu till någon del kvar.

För att gifva en föreställning dels om den rättsliga beskaffenheten af denna oerhörda riksallmänning, dels om den privata jordäganderättens utveckling inom ramen af densamma, skola vi därför beskrifva förloppet af ofvan berörda ekonomiska reglering till den del, som kan hafva betydelse för vårt ämne. Vi skola alltså söka att redogöra för hufvuddragen af det s. k. allmänna storskiftet i Dalarne och afvittringen i Norrland.

Storskiftet i Dalarne började i mars 1803 inom Nås socken och slutade i sept. 1894 inom Särna.

Vid företagets begynnelse, anmärka vi till en början, funnos sällan bestämda rågångar hvarken mot angränsande landskap eller emellan inom landskapet varande socknar eller byar. I ena som andra fallet befunnos rågångsutstakningar och gränsbestämningar nödvändiga. Sålunda omtalas såväl gränsregleringar mellan å ena sidan Äppelbo[104] och Malungs[105] socknar i Väster-Dalarne och å andra sidan Värmland som ock å ena sidan mellan Rättviks, Boda,[106] Svärdsjö och Envikens[107] socknar och å andra sidan socknar i Gestrikland och Helsingland.

Emellan de storskiftade socknarna själfva voro gränserna ännu obestämdare. Ingen af öfre Dalelagets socknar torde före storskiftet kunnat påvisa en bestämd gräns. Också föranledde socknarnas stridiga intressen i berörda hänseende ofta tvister och mödosamt åstadkomna förlikningar.[108]

[ 127 ]I sammanhang med storskiftet utbrötos jämväl hela nya socknar från modersocknarna, såsom Järna och Äppelbo[109] från Nås, Transtrand från Lima.[110] Efter storskiftet hafva t. ex. Siljansnäs skilts från Leksand och Våmhus från Mora,[111] och förekomma härigenom ägoblandningar emellan dessa socknar ännu i dag.

Socknarna utgjorde vid storskiftet de egentliga skifteslagen. Om bestämda byagränser kan därför knappast vara tal. Hvarje sockenman kunde hafva sina ägor förlagda i ett färre eller större antal olika byar, hvilka ägor skulle, så vidt ske kunde, sammandragas till en by.[112]

Före storskiftet torde man alltså kunna anse nästan hela Dalarne såsom ett enda af inga bestämda gränser afbrutet landområde. Det hade t. o. m. osäkra rågångar mot angränsande landskap.

Landskapets hela jordområde kunde på grund häraf icke vara föremål för privat äganderätt. Härför saknades nämligen den första betingelsen: de olika jordstyckenas individuella begränsning.

Ingen kunde å marken utpeka ett eller flera bestämda jordområden och säga: »detta är mitt, allt annat är icke mitt».

Härmed är naturligtvis icke sagdt, att icke en del af jordområdet redan före storskiftet var underkastadt den privata jordäganderättens bestämmelser. Och härvid komma vi till den viktiga uppgiften att uppdraga gränsen för hvad som före storskiftet var privat jordegendom eller icke.

Då storskiftet icke afsåg »att minska de ägor, den ene eller den andre innehade, utan endast att på ett ställe sammanlägga särskilda och på fjärmare eller närmare afstånd skingrade jordlappar»,[113] var alltså »innehafvet» jordägaren utan vidare och uttryckligen tillerkändt. Efter skiftet skulle jordägaren således icke hafva mindre jord än förut, utan åtminstone alldeles lika mycket. men i afseende å läget så förändradt, att, hvad som före skiftet måhända varit spridt på 50 eller 60 olika ställen, [ 128 ]skulle sammanläggas till ett enda område. Fråga vi nu ytterligare, hvad med innehafvet här ofvan förstås, sammanfaller detta med delningsgrunden, och därom är stadgadt: »att den af hvar och en innehafvande skatt, uträknad efter dess reducerade och i socknens sista refbok uppförda jordetal, skall blifva delningsgrunden vid de i Dalarne nu förestående allmänna storskifte».[114] Det heter således här, att skatten skulle blifva i första hand delningsgrund, men då skatten bestämdes efter det reducerade, d. v. s. till fullgod jord uppskattade, jordetalet, blef alltså faktiskt det reducerade jordetalet delningsgrund i Dalarne. Men hvad menas med jordetal? Det i Dalarne vanligast förekommande jordetalet är snesland och bandland. Likasom mantalet i Södra Sverige är ett reduceradt snesland resp. bandland måttstocken för en jordbruksfastighets rättsliga storlek. Men emellan ett mantal och ett reduceradt snesland förefinnes den väsentliga olikheten, att medan det förra omfattar en totalitet af in- och afrösningsjord samt impedimenter jämte vatten, består ett reduceradt snesland endast och ursprungligen af 360 kvadratalnar odlad jord af förstklassig beskaffenhet.[115]

Häraf följer då, att gränsen för den privata jordäganderättens omfång i Dalarne före storskiftet sammanföll med gränsen för den odlade jorden.

Detta är så mycket vissare, som storskiftesförfattningen af den 17 aug. 1804 uttryckligen säger, att »skogens delning eller storskiftande» skulle »tills vidare uppskjutas och storskiftesdelningarna endast sträcka sig till den odlade jorden, bestående af åker och ängsmark samt fäbodeställen och röjningar».

Väl är det sant, att storskiftet redan år 1806 i Nås och sedermera allt framgent kom att omfatta all mark, men detta berodde därpå, att en del af den odlade jorden, nämligen fäbodevallar, och röjningar, lågo spridda här och där å skogarna, så att deras inbegripande i skiftet skulle faktiskt omöjliggjort detsamma, om man nämligen velat bibehålla skiftets karaktär af storskifte.[116]

Den odlade jorden utgjorde alltså föremål för den privata äganderätten.

[ 129 ]Men hvilken var den öfriga jordens, den odlingsbara inrösningsjordens, afrösningsjordens och impedimenters rättsliga beskaffenhet?

Var den okultiverade jorden en res nullius? Tillhörde den socknemännen samfäldt eller staten?

Det torde icke kunna påvisas en enda omständighet, som skulle tyda därpå, att ifrågavarande område vore att anse såsom ingens tillhörighet. Hade den okultiverade jorden varit en res nullius, skulle den naturligtvis varit föremål för ockupation. Hvarje inkräktande af enskild person, eho det än vara månde, af någon del af detta område, vare sig till skogsfångst, mulbete, slåtter eller jordbruk, skulle varit i sig själft giltigt. Men så var ingalunda förhållandet.

Sedan gammalt ansåg sig Stora Kopparbergs bergslag hafva en uteslutande rätt till alla skogar i Väster-Dalarne, så att de under storskiftets fortgång därstädes gjorde anspråk grå skattemannarätt till å berörda skogar tillkomna nybyggen och intagor. Hade skogen varit en res nullius, borde väl ett dylikt anspråk hafva blifvit godkändt, där det icke stred emot tidigare ockupation. Men Kungl. Maj:t resolverade tvärt häremot, att bergslaget endast finge begagna den vid afvittringen öfverblifvande skogen till timmer och grufveved, och detta icke på grund af något fritt inkräktande af det lediga landet utan till följd af en till det gamla Vedkompaniet i Falun 1649 af Kungl. Maj:t medgifven och sedermera 1689 jämväl af Kungl. Maj:t på bergslaget öfverlåten dylik rätt.[117]

Hade landet varit en res nullius, borde vidare hvar och en haft rätt att tillgodogöra sig därå växande skog. Det var dock så långt ifrån att skogsfångsten ansågs fri, att tvärt om tillstånd till hygge af Kungl. Maj:t stundom blef inbyggarne förvägrdt. Sålunda hade t. ex. finnarne i Järna socken anhållit att få afverka ett visst skogsområde, öster om Svartälfven. Denna ansökan blef visserligen »i anseende till den svåra belägenhet, hvaruti de genom sist förlidna års missväxt» befunne sig, så till vida bifallen, att de fingo hugga och sälja timmer från den uppgifna, oafvittrade skogstrakten, men icke så mycket dem behagade, »utan att visst kvantum måtte för dem bestämmas» af K. Bef. efter utsyning.[118]

[ 130 ]Uti den allmänna storskiftesförfattningen af 1804 stadgades det, att om »en eller annan af hvad gemensamheten tillhörde inkräktat fäbodar på flera ställen» skulle han afstå alla de ockuperade fäbodeställena utom ett, för den händelse, att öfriga socknemän vid det allmänna storskiftet skulle komma i saknad af motsvarande förmåner.

Icke kan väl ett sådant stadgande stå tillsammans med antagande af berörda jordområde såsom en res nullius!

Icke ens ockupation med ty åtföljande odling gaf åt odlaren en ovillkorlig äganderätt. Har någon af oskifto, heter det »med vederbörligt tillstånd upptagit och förbättrat kärr, mossar eller annan förut alldeles oduglig mark till åker eller äng», så bör han detsamma eller emot vederlag behålla utom sitt förra byamål. Tillståndet skulle vara tillkommet på sätt då gällande odlingsförfattningar stadgade. Vore däremot odlingen gjord å egenvilligt inkräktad mark, måste han afstå densamma utan ersättning.[119]

Det anförda torde vara nog för att ådagalägga, att det okultiverade landet icke kunde anses såsom en res nullius.

Måhända tillkom det dock sockenmännen såsom en samfällighet?

Vore detta fallet, skulle de naturligtvis haft rätt att fritt förfoga däröfver. Men detta är ingalunda händelsen. Sålunda träffades 1766 en förening emellan Degerleds finnar i Nås socken och Järna sockenmän, hvarigenom en skogstrakt i Järna socken blef af sockenmännen till bemälde finnar upplåten. Men under pågående storskifte i Järna socken förklarades, att denna förening icke kunde hafva bestånd »såsom utan behörigt tillstånd slutad ang. mark, hvaröfver Järna socknemän ej hade full ägande- och upplåtelserätt.»[120]

Sockenmännen kunde ej heller afhålla dem misshagliga inkräktare från sitt område.

Så fördes hos Kungl. Maj:t klagan däröfver, att »alldeles oberättigade personer, till det mesta från Värmland, fått i egenskap af nybyggare nedsätta sig hvar som helst» på Väster-Dals-skogarna, hvaraf den följd skulle uppkommit, att en stor del af dessa nybyggare blifvit tiggare och deras barn kommit orten till last.[121]

[ 131 ]Härjämte omtalas äfven, att finnarne, »såsom utom socknens vetskap och samtycke tillkomne», nedsatt sig å skogarna och upptagit nybyggen.[122]

Om än socknemännen icke ensamt för sig kunde anses såsom ägare till den okultiverade marken, vore det likväl tänkbart, att socknemännen och kronan innehaft densamma såsom samegendom. Att en dylik tanke icke varit för lagstiftaren främmande, framgår af ordalagen i åtskilliga författningar.[123]

För att en viss sockens okultiverade mark skulle kunna vara föremål för någon som helst äganderätt, måste den emellertid vara till sina gränser bestämd och möjlig att individualisera. Före storskiftet var, såsom förut är påvisadt, detta alldeles omöjligt, alldenstund inga bestämda sockengränser funnos. Att allmänningsområdet började vid den odlade jordens yttergränser och sedan sträckte sig öfver en viss skogsås till å andra sidan mötande odlad jord, torde vara själfklart. Men om den odlade jorden å ömse sidor hänfördes till olika socknar, gjorde ju bägge de angränsande socknarna anspråk på samäganderätt med kronan till den mellanliggande skogsmarken. På samma sätt kunde t. ex. 5 eller 6 omkringliggande socknar göra anspråk på samäganderätt med kronan till mellanliggande allmänning. Häraf inses, att de olika sockenallmänningarna icke kunde vara föremål för samegendom emellan kronan och socknemännen.

Härifrån ledes man lätt nog in på den frågan, om däremot kronan ensam kunde med äganderätt innehafva en viss sockenallmänning.

Då området i fråga var till sina gränser obestämdt. är det tydligt, att icke heller kronan kunde med äganderätt innehafva samma område, betraktadt såsom ett individualiseradt jordområde. Däremot fanns intet hinder för en kronans äganderätt till alla Dalarnes sockenallmänningar tillsammans och desslikes hela Norrlands. Och detta måste så mycket mera vara fallet, som man före storskiftet i Dalarne och afvittringarna i Norrland icke kunnat påträffa några fasta gränser för allmänningsområdet eller den okultiverade jorden, förrän man i väster stötte på Kölen, i öster på hafvet och i norr på Finland.

[ 132 ]För att nu hålla oss till Dalarne, torde det alltså vara riktigast att betrakta staten såsom ensam ägare till all okultiverad mark ifrån de odlade parcellernas yttergränser så långt som själfva landskapet kunde anses sträcka sig.

Med ett sådant betraktelsesätt öfverensstämmer t. ex. den framställningen, »att skogarna i Vester-Dalarne inom hvarje sockens gränser, intill dess behörig afvittring skett, vore samfälligheter, hvaruti hemmansägarne hade företrädesrätt till utbrytning af hvad för hemmanens vidmakthållande och bestånd erfordrades, men återstoden tillhörde kronan.»[124] Det säges icke, att hemmansägarne hade äganderätt till någon del af den okultiverade jorden utan endast förmånsrätt till utbrytning.

Vore det nu riktigt att statens äganderätt till de okultiverade områdena sträckte sig ända in på den odlade jordens gränser, skulle naturligtvis den odlade jorden, förrän den blefve odlad, således i okultiveradt tillstånd, hafva tillhört staten. Jämväl öfverensstämmelsen af denna slutsats med verkliga förhållandet stödes af påtagliga bevis. I flera författningar anföres, att »de finnar, hvilka å den gemensamma skogen sig med tillstånd nedsatt och äfven skattelagde blifvit, skola haft den tysta supposition för sig att vara nedsatta å kronans andel i skogen», och detta så mycket mera., som deras nybyggesanläggningar, efter hvad ofvan sagts, tillkommit utom socknens vetskap och samtycke.[125]

Härmed anse vi oss hafva bevisat, att kronan före storskiftet måste betraktas såsom ensam ägare af all okultiverad jord i Dalarna.

Med frågan om äganderätten till berörda område sammanhänger på det närmaste frågan om dess ekonomiska tillgodogörande. Härvid är först och främst att märka, att kronan icke förbehållit sig själf dispositionsrätt till någon del af det okultiverade området. På sin höjd hade hon till några bruk anslagit vissa områden till nyttjande. Sålunda hade Stora Kopparbergs bergslag, Fredriksbergs, Liljendahls, Ufvanå och Ludvika bruk bekommit mer eller minde omfattande nyttjanderättigheter.[126] Men i öfrigt torde nyttjanderätten till hela det okultiverade [ 133 ]landområdet hafva varit fri för hvar man. Det var således en allmänningsrätt i ordets egentliga bemärkelse.

På en tid, då skogen i dessa trakter icke hade något saluvärde att tala om, användes densamma af inbyggarne till husbehof samt till kolning.

På samma sätt hafva jämväl de öfverallt å skogarna spridda betes- och slåtterlägenheterna nyttjats af hvarje man fritt och obehindradt. Dock synes i dessa fall en viss häfd hafva utbildat sig, så att den, som först brukat ett fäbodeställe eller en sloglägenhet och fortfarande brukade dem, ansågs hafva en viss företrädesrätt till desamma.

På denna fria. brukningsrätt för hvar man, oberoende af bostad inom socken, län eller landskap, berodde den förut anmärkta obestämdheten af gränserna emellan socknar och landskap. Så t. ex. heter det, att Sofia Magdalena och Mora socknar äro i afseende på fäbodarna till en del så blandade, att dels hela fäbodeställen dels större eller mindre delar däraf tillhöra den ena socknen inom den andras områden.[127] Och ännu större frihet synes hafva ägt rum i fråga om tillgodonjutande af de s. k. myrslogarna.[128] Såväl Äppelbo som Nås socknemän hade nyttjat slogar i Järna socken;[129] Nås socknemän i Floda socken;[130] Järna socknemän i Leksands socken;[131] pastorsbostället i Venjan hade »slogan inom Lima socken;[132] socknemännen i Särna och Idre på därvarande gamla kronoparker o. s. v.[133]

Fäbodeställena förvandlades ofta till byar. Yngre socknar hade ursprungligen varit täbodeställen till äldre. Mången by [ 134 ]hade för icke så lång tid tillbaka varit säter och, först sedan odlingen och folket vidare utbredt sig, förvandlats till by. Denna utveckling befordrades ytterligare vid storskiftet genom de s. k. utflyttningarna, som företrädesvis företogos till gamla fäbodeställen.[134] Häraf blef naturligtvis ock en följd, att hela byar kunde tillhöra annan socken än den, på hvars område de lågo. Flera exempel omtalas. »Finnbyn Flen, som igenom förut skedd afvittring kommit inom Grangärde sockens rågång, men hörer och räknas till Floda, samt är i dess skatt och rotering inbegripen», innehade inom Floda rågång »häfder till vidd af 197 tunnland 20 kappland».[135] Vrebo by beskrifves »såsom belägen inom Bjursås, Åhls och Leksands socknar».[136] »Gopa tunnelag» blef hänfördt till Leksands sockens areal, ehuru tillhörigt Bjursås socken.[137] Byarna Kjettbo, Gefunda, Landbobyn och Finngrufvan »ansågos vid denna tid (1840) belägna inom Sollerö sockens rågångan, ehuru i öfrigt hörande till Venjans socken. De blefvo ock till sistberörda socken öfverförda.[138]

Det anförda torde vara nog för att bestyrka riktigheten af vårt påstående, att Dalarnes okultiverade mark varit att anse såsom disponibel för alla män.

Och skulle ytterligare bevis vara af nöden, må anföras, att finnarne sedan långt tillbaka kommit och slagit sig ned på skogarna, svedjat och odlat, oberoende af om de kommit från Värmland eller Helsingland eller hvilken som helst af andra angränsande Dalsocknar.[139]

Storskiftet kännetecknas af följande åtgärder:

1. att till afhjälpande af en långt utvecklad ägoblandning[140] sammandraga de olika ägoväldena till ett mindre antal s. k. storskiften;[141]

[ 135 ]2. att till hämmande af en gränslös hemmansklyfning uppdela och provisoriskt sammanlägga de olika ägovälderra till s. k. besuttenheter;[142] och

3. att tilldela de olika skifteslagen viss areal af den okultiverade skogsmarken.[143]

Storskiftet i Dalarne omfattade således dels ägosammandragning till storskiften, dels bildande af besuttenheter, dels ock afvittring.

Det allmänna storskiftet däremot enligt 1700-talets författningar omfattade endast den första af här omnämnda åtgärder eller ägosammandragning till storskiften.

En annan skillnad emellan dessa båda arter af storskiften bestod däri, att storskiftet i Dalarne till hufvudsaklig del bekostades af statsmedel, medan det allmänna storskiftet bekostades af skittesdelägarne.[144]

Under hela den tid, storskiftet pågick i Dalarne, har det likväl icke alltid omfattat samtliga här ofvan uppräknade åtgärder.

Sålunda stadgades genom 1804 års storskiftesförfattning, att, såsom redan ofvan är sagdt, »skogens delning eller storskiftande i Dalarne måtte tills vidare uppskjutas» och storskiftesdelningarna alltså endast sträcka sig till inrösningsjorden. Men redan vid storskiftet i Nås socken visade det sig omöjligt att inom ramen af ett rimligt antal Storskiften verkställa en så begränsad delning, till följd af fäbodeställenas och röjningarnas spridda belägenhet å skogarna, så att innan byområdet i skogen blifvit bestämdt och utstakadt, man icke med visshet kunde veta, hvilken by sådana lägenheter kunde tillfalla.[145] Till följd häraf [ 136 ]anbefalldes ock storskiftets utsträckande jämväl till en afvittringsåtgärd. Detsamma skedde ock vid storskiftet inom Floda, Bjursås och Gagnefs socknar och blef slutligen allmän regel genom Kungl. Br. d. 25 okt. 1826 till kam. koll. ang. gjord framställning rörande skogsdelningar vid storskiftet i Dalarne, som påbjöd att afvittring af skogen alltid skulle ske, men med den inskränkning, att enskilda jordägare tillfallande skog icke på kronans bekostnad finge åbodelas utan endast fördelas på byalagen eller skifteslagen.

Härigenom erhöll storskiftet väsentligen karaktär af afvittring. Och detta blef så mycket mera förhållandet, sedan storskiftet upphört att hafva till föremål bildande af besuttenheter.

Den tanke, som låg till grund för besuttenhetsbildningen, var syftet att åstadkomma jordpossessioner af den storlek, att därpå kunde underhållas ett vanligt bondehushåll. Måttet därför växlade väl från tid till annan, men enligt 1804 års storskiftesförfattning bestämdes det sålunda, att å en besuttenhet i Öfra Dallaget och Säters fögderi borde kunna födas minst 1 häst, 3 kor, 6 getter och 2 eller 3 får samt uti öfriga socknar 1 häst, 4 kor, 2 eller 3 får och 6 getter.[146] Vid storskiftet gick man i detta afseende vanligen så till väga, att man uppgjorde en statistik öfver den i hvarje socken faktiskt befintliga kreatursstocken till art och antal. Enligt träffad öfverenskommelse ang. de olika kreaturens värde i förhållande till hvarandra, såsom att 2 kor svarade mot 1 häst, 3 får mot 1 ko o. s. v., reducerade man därefter såväl hela den i socknen varande kreatursstocken som ock kreaturens antal i besuttenhetsmåttet till ett enda kreatursslag, t. ex. kor, och uträknade därpå det på socknen belöpande antalet besuttenheter genom enkel division af hela socknens reducerade kreatursstock med besuttenhetsmåttets reducerade kreatursstock.[147] Sedan på detta sätt antalet af socknens besuttenheter blifvit funnet – en besuttenhet ansågs motsvara 1/8 mantal i andra delar af riket –, sammanräknades efter verkställd mätning och ägogradering hela socknens reducerade summa af inrösningsjord, uttryckt i reducerade bandland eller snesland, hvarefter denna summa delades med på [ 137 ]socknen belöpande antal besuttenheter. Den funna kvoten uttryckte besuttenheternas storlek i red. snesland eller bandland.[148]

Till följd af den långt gångna hemmansklyfningen befanns. emellertid, att endast ett ringa antal af en sockens ägovälden voro af den storlek, att de hvardera motsvarade en besuttenhet. Det var därför, som 1804 års storskiftesstadga innehåller bestämmelser – man skulle nästan kunna säga af alldeles revolutionär karaktär – om en provisorisk sammanläggning af obesuttna ägovälden, som genom framtida äganderättsförändringar skulle föranleda uppkomsten af verkliga besuttenheter. Därvid tillgick sålunda, att man vid skiftet sammanförde obesuttna ägovälden till grupper, som hvar för sig ansågos motsvara besuttenheter. Den största obesuttna delen betraktades såsom stam för den blifvande besuttenheten och betecknades med ett hufvudnummer eller hufvudlittera, hvaremot de öfriga obesuttna delarna i gruppen hänfördes till stammen såsom bihang och betecknades med subnummer eller sublittera.

För att nu också bringa dessa på marken bredvid hvarandra lagda besuttenhetsgrupper under samma ägovälde, bestämdes genom nyss åberopade storskiftesstadga af 1804, att ingen finge efter storkiftets verkställande sälja en obesuttenhet till annan än den, som ägde jord i samma nummer; att, om likväl så skedde, öfriga delägare i besuttenheten ägde lösningsrätt till den obesuttna delen; att två eller flera i en hand sammankomna obesuttna delar icke finge åtskiljas; att lagfart och fasta å obesuttna delar förbjöds; samt att, om efter tjugu års förlopp från storskiftets afslutande obesuttna delar icke medelst arf, köp, giftorätt eller andra laga fång sammansmält till en besuttenhetinnehafvare af dylika obesuttenheter, som vid storskiftet blifvit föreslagna att bilda en besuttenhet, »böra lotta om besittningen af det hela, sedan likväl mätismän förut pröfvat hvad lösen den afträdande skulle erhålla»

Dessa stränga regler modifierades endast genom stadgandet, att obesutten del kunde under ofvanberörda mellantid af 20 år genom odling eller jordförbättringar beredas till full besuttenhet, i hvilket fall ägaren naturligtvis blef oberoende af ofvan gifna inskränkningar i sin förtbganderätt öfver egendomen.

[ 138 ]Härjämte må påpekas, att hemmansklyfning under full besuttenhet skulle betraktas såsom en nullitet, och ägde »landshöfdingen» utan vidare försätta den rubbade besittningen i dess förra skick.

Såsom lätt inses, åsyftades med ofvan anförda åtgärder en fullkomlig omstöpning af äganderättsförhållandena i Dalarne.

Också stötte man redan vid företagets begynnelse på allmogens motstånd. Flodamännen t. ex. protesterade enhälligt mot hela storskiftet, så att t. o. m. militär måste tillkallas för att upprätthålla ordningen vid de första storskiftesförrättningarna.[149]

Visserligen genomdrefs själfva obesuttenheternas sammanslagning å marken, men ett motsvarande samlande af äganderätten i en persons hand kunde aldrig genomföras.

Sedan den bestämda fristen af 20 år tilländalupit och K. Bef. sammankallat allmogen för att undersöka, huru långt besuttenhetsregleringen hunnit, anhölls om ytterligare uppskof. hvilket ock vanligen medgafs.[150] Härefter synas vederbörande hafva nöjt sig med att undersöka, huruvida de obesuttna delarna genom odling utvecklats till besuttenheter.

Då det sålunda visat sig, att stadgandena ang. besuttenhetsbildningen icke kunde i praktiken genomföras, skred man slutligen till deras fullständiga upphäfvande. I Kungl. kung. d. 18 febr. 1859 ang. förändrade föreskrifter i afseende å besuttenhets- och skiftesväsendet i Stora Kopparbergs län anfördes dels att den i »1804 års Kungl. bref föreskrifna sammanläggning af obesuttenheter ingenstädes ägt rum eller kunnat, i anseende till rådande brist på medel till utlösen, bringas till verkställighets, dels ock »att förbudet emot fastigheters styckning till mindre än medgifna besittningar ej heller varit verksamt i strid med folkets lynne och gamla sedvanor», och förklarades att 1804 års förbud mot köp, lagfart och fasta af obesutten hemmansdel samt stadganden ang. obesuttna delars ovillkorliga sammanläggning skulle upphöra att vidare vara gällande.

Härjämte bestämdes, att de för riket i allmänhet gällande författningar – d. v. s. K. F. d. 19 dec. 1827 med tillägg därtill d. 13 juli 1853 – om grunderna och villkoren för hemmansklyfning skulle jämväl för St. Kopparbergs län vara gällande.

[ 139 ]Sedan genom K. F. d. 6 aug. 1881 ang. hemmansklyfning m. m. förut gällande stadganden »ang. besuttenhet såsom villkor för hemmans klyfvande äfvensom ang. rättighet att lösa s. k. obesutten del» blifvit fullständigt upphäfda, kan man anse det ena af storskiftets ofvan berörda ändamål, näml. bildande af besuttenheter, alldeles förfeladt.

Genom 1859 års ofvan berörda kungörelse erhöll sålunda storskiftet i Dalarne väsentligen karaktär af afvittring.

Härjämte må påpekas, att samma kungörelse ägde betydelse jämväl i ett annat viktigt afseende.

Det föreskrefs nämligen bland annat, att de rörande storskiftesverket i St. Kopparbergs län meddelade föreskrifter skulle äga tillämpning endast i och för verkställigheten af de storskiften, som efter särskild nådig tillåtelse med understöd af allmänna medel inom länet då påginge eller därefter komme att företagas.

Därförut hade i tillämpliga delar iakttagits 1783 års storskiftesstadgas allmänna bestämmelser, hvaremot allmänna skiftesstadgan af d. 4 maj 1827 därefter skulle anses gällande.

Då numera storskiftesverket i Dalarne är afslutadt och något ytterligare storskifte på statens bekostnad ej torde ifrågakomma, blir följden häraf, att de för storskiftet i Dalarne gifna särskilda författningar icke vidare kunna anses vara i gällande kraft. Vid härefter blifvande skiften i Dalarne är sålunda endast 1866 års skiftesstadga tillämplig, dock med de undantag, som ofvan omförmälda Kungl. kung. d. 18 febr. 1859 innehålla ang. skiftesvitsord[151] och skiftenas högsta tillåtna antal.

Beträffande den sistnämnda af dessa undantagsbestämmelser må anmärkas, att då 1859 års kung. medgifver utläggande af högst 3 skiften i inrösningsjord och 3 skiften i afrösningsjord eller tillsammans 6 skiften utan underställning till ägodelningsrätt, men § 87 af gällande skiftesstadga medgifver för laga skiften i St. Kopparbergs län högst 4 skiften utan sådant underställande, synas berörda stadganden stå i uppenbar strid med hvarandra. Motsägelsen är dock endast skenbar. Kung. af år 1859 är nämligen tillämplig endast »då fråga är om laga skifte till rubbning af storskifte, som på bekostnad eller med understöd [ 140 ]af staten blifvit verkställdt», hvaremot 1866 års skiftesstadga kommer till tillämpning vid rubbning af storskiften, som af enskilda jordägare bekostats och företagits i enlighet med det s. k. allmänna storskiftets bestämmelser.

Sedan, på sätt förut är omförmäldt, besuttenheternas antal i hvarje socken blifvit bestämdt, skred man till skogstilldelningen eller afvittringen.

Storleken af det hvarje besuttenhet tillkommande skogsanslaget bestämdes socknevis af Kungl. Maj:t.

I Nås socken tilldelades jordägarne 55,858 tnl. 16 kpl. skogsmark eller med en beräkning af omkring 175 tunnland per besuttenhet. Resten eller 21,060 tnl. 20 kpl. bibehöll kronan. Grunden för skogsanslagcts bestämmande utgjorde gammal »häfd», men togs jämväl behörig hänsyn till hvarje besuttenhets behof af skog.[152]

Kronoallmänningen blef efter storskiftets fullbordande inom socknen under åren 1850–1853 jämväl fördelad emellan de där anlagda finnhemmanen (66 besuttenheter).[153]

Floda socknemän tilldelades 50,046 tnl. 15 kpl. skogsmark eller omkring 124 tnl. för besuttenhet. Resten eller 8,052 tnl. 21 kpl. skogsmark bibehöll kronan.[154]

Jämväl i Floda fördelades sedermera kronoallmänningen på. de därstädes upptagna nybyggena (åren 1849–1861).[155]

I Bjursås socken fördelades all skogen på jordägarne, som ansågos innehafva 274 besuttenheter. Såsom grund härför anfördes uteslutande socknemännens behof.[156] Hela socknens skogsareal utgjorde icke heller mer än 9,838 tnl. eller omkring 36 tnl. pr besuttenhet, hvilket ju var jämförelsevis ringa.

I Gagnefs socken fördelades på samma sätt all skogsmark eller 57,682 tnl. på byalagen (839 besuttenheter). Redan 1728 hade likväl utbrutits en skogstrakt såsom kronoallmänning och innehades emot rekognition af Ludvika bruk i nuinera Ludvika socken.[157]

I Ore socken beräknades ett skogsanslag af 94,800 tnl. eller 300 tnl. på en hvar af socknens 315 besuttenheter. [ 141 ]Återstoden 58,536 tnl. 18 kpl. skulle kronan bibehålla. Men enär socknemännens »häfder uti vakt- och kölslogar» lågo spridda öfver hela socknen och det endast genom hela skogens fördelning vore möjligt att åt de enskilde bevara dessa häfder, medgafs, att socknemännen finge emot ränta och skatteköpeskilling inlösa den skogsandel, som öfverstege 300 tnl. per besutenhet.[158] lfrågavarande öfverloppsmark skulle skattläggas på sätt, som genom Kungl. kung. d. 4 febr. 1811 finnes stadgadt i afseende å skattläggning af till nybygge oduglig öfverloppsmark å rekognitionsskogarna eller i likhet med hvad genom Kungl. bref d. 29 nov. 1796 vore föreskrifvet medelst bestämmande af viss skogsränta i penningar (den s. k. Savolax-metoden).

I Järna socken tilldelades de enskilda jordägarne ett skogsanslag af 105,140 tnl. 11 1/4 kpl. (omkring 317 tnl. per besutenhet). Återstoden 1,811 tnl. 9 3/4 kpl. skulle år kronan bibehållas.

I Äppelbo socken tilldelades soeknemännen 53,260 tnl. 11,552 kpl. skogsmark (omkr. 317 tnl. per besuttenhet). Sedan härjämte 2 mantal nyhemman erhållit ett förökadt skogsanslag af 375 tnl. per besutenhet eller 1/8 mantal, återstod en kronan tillhörig öfverloppsmark af 17,857 tnl. 5,323 kpl.

Kronans öfverloppsmark i bägge socknarna blef dock till hemmantal indelad efter de för rekognitionsskogarna bestämda grunder och efter forutgången skattläggning till skatte försåld.[159]

I Sofia Magdalena socken ansågs all skogsmarken vara nödvändig för socknemännens behof (190 tnl. 20 kpl. per besuttenhet).[160]

Samma förhållande ägde rum i Malungs socken;[161] likaså i Mora,[162] Venjans[163] m. fl. socknar.

I Svärdsjö socken hade kronan redan före storskiftet utbrutit en till Svartnäs bruk upplåten rekognitionsskog om 15,476 tnl. Vid storskiftet afsattes tvenne skogstrakter om tillsammans 17,000 tnl. till häradsallmänningar. Den återstående skogsmarken fördelades byavis på besuttenheterna.[164]

[ 142 ]I Lima och Transtrands socknar tilldelades socknemännen ett skogsanslag beräknadt efter 300 tnl. för besuttenhet, af hvilken mark dock en tredjedel skulle afsättas till besparingsskog eller häradsallmänning, att för socknens samfalda ändamål göras fruktbärande. Återstoden bibehöll kronan, och bildades häraf 3 kronoparker, däraf en i Lima om 67,712 kv.-ref skogsmark och 22,574 kv.-ref impedimenter samt 2 i Transtrand om 65,632 kv.-ref skogsmark och 53,338 kv.-ref impedimenter.[165]

I Orsa socken och Hamra kapellag bestämdes skogsanslaget till 250 tnl. per besuttenhet, däraf dock en tredjedel skulle afsättas till besparingsskog eller häradsallmänning. Äterstoden bibehölls såsom kronoallmänning, och erhöll densamma en storlek af 328,449 kv.-ref skogsmark och 94,812 kv.-ref impedimenter.[166]

I Älfdalen bestämdes skogsanslaget för reduceradt snesland, hvaraf likasom i Lima, Transtrand och Orsa afsattes en tredjedel till besparingsskog eller häradsallmänning. Äterstoden eller 765,800 kv.-ref duglig skogsmark och 269,082 kv.-ref impedimenter bibehölls såsom kronoallmänning.[167]

I Särna socken med ldre kapellag bestämdes likaledes skogsanslaget per red. snesland, hvaraf afsattes 336,000 kv.-ref skogsmark och 197 ,635 kv.-ref impedimenter till besparingsskog. Äterstoden eller 1,606,817 kv.-ref skogsmark med därinom varande impedimenter förklarades vara kronopark.[168]

Såsom allmänna slutsatser af förestående framställning af storskiftes- och afvittringsväsendet i Dalarne torde böra anmärkas, att riksallmänningen i Dalarne genom storskiftet förvandlats dels till enskild skog, dels till sockenskog och dels till kronoparker, att det genomgående grunddraget vid bestämmande af skogsanslagets storlek varit omtanken om jordegendomarnas framtida bestånd och behof; samt att den grundsatsen påtagligen tillämpats, att sedan ett visst skogsanslag tilldelats de enskilde, återstoden eo ipso varit ansedd såsom kronans tillhörighet.[169]

[ 143 ]Några anmärkningar torde här ytterligare böra bifogas.

Först och främst, att de af staten åt enskilda jordägare tilldelade skogsanslagen öfverlämnades fritt och utan förhöjd skatt. Skogsmarken ingick i den odlade jordens skatt och blef endast åtföljd till odlad jord.

Härjämte må ock påpekas, att staten i och med afhändandet af skogarna ingalunda helt och hållet tog sin skyddande hand ifrån dem. I alla de socknar, där besparingsskogar för socknarnas samfälda behof inrättades, bestämdes, att de skulle stå under skogs- och jägeristatens uppsikt samt Kon. Bef:s öfveruppsikt och vård.[170] Och då skogarna i Venjans socken blifvit åt stora trävarubolag under 50-årig afverkningsrätt upplåtna, stadgades, att 1/3 af köpeskillingen för afverkningsrätt, vare sig den redan var upplåten eller komme att upplåtas, skulle afsättas till en gemensam besparingsfond under länsstyrelsens vård och kontroll, hvarjämte socknemännen förbjödos att upplåta vidsträcktare afverkningsrätt än den då öfverenskomna, äfvensom Kon. Bef. ålades att före utgången af de 50 år, under hvilka afverkningsrätten var gällande, till Kungl. Maj:t afgifva »förslag å de åtgärder, som med afseende på den då inträdande förändringen i dispositionsrätten öfver skogmarken må kunna i öfverensstämmelse med då gällande lagstiftning finnas nödiga att vidtaga i ändamål att åt socknemännen fortfarande i någon mån bereda gemensam fördel af skogens afkastning.»[171]

Härigenom förbehöll sig Kungl. Maj:t rätt att efter afverkningstidens utgång vid nya kontrakts eventuella upprättande besluta om nytt afsättande af medel till besparingsfonden eller ock att möjligen af de enskildes mark afsätta t. ex. 1/3 till besparingsskog, allt i ändamål »att åt socknemännen fortfarande i någon mån bereda gemensam fördel af skogarnas afkastning).

Samma genomgående grundsatser, som ledt lagstiftaren med afseende å storskiftet i Dalarne, kunna jämväl påvisas i fråga om afvittringen i Norrland.

Vi hafva förut sagt, att hela Norrland och Dalarne, i stort sedt, voro vid århundradets början att anse såsom en enda stor allmänning utan andra fasta och bestämda gränser än dem, som bildades af den odlade jorden. Hvad Dalarne angår, hafva vi sålunda påvisat, att så väl landskapets gräns mot Värmland [ 144 ]som mot Gestrikland och Helsingland var bristfällig och osäker. Enahanda var förhållandet åtminstone delvis emellan Norrlands öfriga landskap. Den stora vida ödemarken hade merendels fritt brukats at de kringboende och tagits i anspråk för skogsfångst, mulbete, slåtter, röjningar och intagor utan hänsyn till mer eller mindre noggrant bestämda rålinier. Därför voro rågångsförrättningar ofta at nöden icke allenast emellan de olika landskapen utan äfven emellan de olika socknarna. Och hvad socknarna angick voro dylika gränsbestämningar så mycket nödvändigare, som socknarna i regel utgjorde särskilda afvittringsområden.[172] Sålunda må anföras, att gränsen emellan Jämtlands och Västernorrlands län skulle at särskildt därtill förordnade landtmätare på bekostnad af allmänna medel uppgås och rörläggas;[173] att afv. stadgan af 1850 för Luleå lappmark förordnar om gränsbestämningar dels emellan Luleå lappmark och andra svenska lappmarker dels ock emellan Jockmocks och Gellivare socknar;[174] att i Jämtland, oberoende af sockengränse, skulle å marken utstakas lapparnes nödiga betesmarker särskildt för hvarje skattetjäll;[175] samt att i Västerbottens och Norrbottens lappmarker skulle uppdragas en gränslinie »emellan de delar af lappmarken, som äro tjänliga för odling, och den mark, där nybyggesanläggningar icke vidare må tillåtas.»[176]

Emellan de särskilda socknarna voro i allmänhet rågångsförrättningar och ägoutbyten erforderliga.[177]

Föremål för århundradets ännu icke afslutade afvittring har alltså varit hela Norrland.

Undantagna voro endast de delar af landet, som under föregående sekel blifvit afvittrade eller skattlagda och tillika omrösade.[178] De betydligaste områden, som sålunda icke innefattats under här afhandlade afvittring, voro till finnandes inom [ 145 ]Norrlands sydligaste landsändar. Inom Gäfleborgs län voro endast oafvittrade Ljusdals, Färila, Hogdals, Alfta Hanebo och Bollnäs samt Undersviks och Gnarps socknar.[179]

Hela landet från Norges gräns till Bottenhafvet, från Ryssland till Dalarne var med få undantag däremot föremål för afvittring.

Dessa ofantliga landsträckor böra vi, liksom i Dalarne, först uppdela i tvenne olika massor – den odlade och den icke odlade jorden. Den odlade, bestående af åker, äng, fäbodelägenheter, röjningar, ängsslogar m. m., utgjorde undantag; den icke odlade regel. Den förra utgjorde endast mindre intagor på den senare.

För Dalarnes vidkommande hafva vi sett, att omfånget för, den odlade jorden sammanföll med omfånget för den privata äganderätten. Var förhållandet enahanda inom Norrland?

Endels var förhållandet visserligen så.

Angående Härjedalen anföres, att hemmanen därstädes »aldrig blifvit ordentligen refvade och skattlagd», att efter hemmanssättningen odlingar blifvit företagna å den gemensamma marken efter åboarnes olika omtanke och förmåga samt att i följd häraf tillämpningen af allmänna lagens delningsgrund eller hemmanens mantal och ränta komme att medföra en stor förändring i äganderätten till jorden så att en mängd hemmansägare skulle förlora dittills innehafda ägor; och yrkades med anledning häraf, att, i likhet med hvad i St. Kopparbergs län iakttages, häfden uti inägor måtte blifva delningsgrund.[180] Detta blef också af Kungl. Maj:t medgifvet, och förordnades sålunda, att innehafvet eller den jord, som hvarje hemman ägde i odalåker och äng eller i sådana å utmark uppodlade slåttlägenheter och fäbodavallar, som i hemmanens mantal och ränta vore inbegripna, skulle såsom laga delningsgrund anses, ehvad jorden under urminnes häfd innehades eller genom arf, köp eller på annat sätt åtkommen vore.[181]

Härmed öfverensstämde jämväl hvad som för en del af Härjedalen eller Hede pastorat, bestående af Hede, Vemdalens och Tännäs socknar samt Storsjö kapell, vardt särskildt stadgadt. Inom denna ort, där boskapsskötseln utgör invånarnes hufvudsakliga näring, bestämdes skattetalet merendels efter en viss [ 146 ]boskapsstock på hvarje niotal trög eller fjärdedels gärdemantal. För utrönande af hvarje bondes hemmantal skulle med ledning häraf samtliga innehafvare af jord »till namn, läge och lasstal uppgifva alla af dem begagnade och kända slåtter- och odlingslägenheter inom samfällighetem, hvarefter desamma skulle af vederbörande förrättningsmän »noggrant besiktigas och till lasstalet uppskattas».[182]

Beträffande de delar af Gäfleborgs län, som blefvo föremål för afvittring, torde jämväl omfånget af den privata äganderätten hafva sammanfallit med omfånget för den faktiskt odlade jorden. För Ljusdals, Färila och Hogdals socknar bestämdes nämligen, »att inägor tillika med slåtterröjningar och torp» skulle »endast till yttre gränserna» till deras rätta vidd och läge utsättas, men finge icke på kronans bekostnad i och för afvittringen afmätas.[183] All odlad jord torde härigenom vara förutsatt såsom jordägarne eo ipso tillhörig och i deras skattlagda områden inbegripen. Delningsgrunden var likväl för Gäfleborgs län icke innehafvet, utan »ågången skattläggning».[184]

Men hvad däremot angick det öfriga Norrland eller Jämtland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Lappland, har förhållandet varit annorlunda. Här har den odlade jorden, såsom ett helt betraktad, haft större omfång än den privata äganderätten.

Den enskilde jordägaren i dessa landskap hade en ovillkorlig äganderätt endast till de jordområden, som voro under förut ågången skattläggning inbegripna. Till andra odlade och häfdade ägor hade innehafvarne endast rätt att framför andra erhålla äganderätt.

För ådagaläggande häraf är det till en början nödigt att bestämma, hvilken jord var under ågången skattläggning inbegripen.

I förbigående vilja vi erinra om, att då, såsom förut är sagdt, afvittringen icke omfattade de byar, hemman eller lägenheter, som förut voro vare sig afvittrade eller skattlagda och till bestämda områden i in- och utägor afrösade, här endast afses de jordegendomar, som väl voro skattlagda men icke till in- och utägor afrösade, d. v. s. de egendomar, där den [ 147 ]okultiverade marken faktiskt låg i samfällighet med annan okultiverad jord.

Då skattläggningsmetoderna äro olika för de särskilda landskapen, måste de hvar för sig tagas i betraktande.

Ett gemensamt drag i dem alla är dock, att det omedelbara föremålet för skattläggning är kultiverad jord, d. v. s. åker och äng samt därmed jämförliga lägenheter. Ett annat, att måttet för fastigheternas rättsliga storlek är det s. k. gärdemantalet, som dock är proportionellt mot de gamla jordatalen.

Gärdemantalet är olika bestämdt.

I Medelpad består ett gärdemantal af 48 s. k. mål.[185] »Ett mål skulle vara så stort, att därpå kunde sås en spann säd efter helsingespann, d. v. s. 1/4. tunna». »Därjämte var målet ett ytmått af bestämd geometrisk storlek: 16 famnar i längd och 16 i bredd, d. v. s. 256 kv.-famnar.»[186] Ett gärdemantal motsvarade alltså 12 tunnland, eller under förutsättning af trädesbruk 6 tunnors utsäde.[187]

I Ångermanland består ett gärdemantal af 24 s. k. seland, d. v. s. 12 tunnland eller med förutsättning af trädesbruk jämväl af 6 tunnors utsäde.[188] Ett seland var både bestämdt så, att det utgjorde ett ytmått af bestämd storlek och så att det motsvarade ett visst utsäde.[189]

I Västerbotten är gärdemantalet likaledes grundadt på jordatalet. Företrädesvis togs därvid hänsyn till åkern, och denna angafs efter utsädet i tunnor, spann och skäl.[190] I K. bref d. 23 aug. 1607 bestämdes, att ett mantal i regel skulle utgöra 8 tunnors utsäde, utan att särskild hänsyn togs till äng och öfriga förmåner.[191]

I Jämtland är det på liknande sätt bestämdt.

För Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker är det slutligen stadgadt, att hemmantalet skall bestämmas efter »inägornas uppskattade afkastning», hvarvid så väl åker som äng uppskattas efter den normala höafkastningen.[192]

[ 148 ]Häraf är klart, att skattläggningarna endast haft den kultiverade jorden till föremål.

Under privat äganderätt i berörda landskap var alltså inbegripen endast den kultiverade jord, som var i vederbörlig ordning skattlagd.

Hvad däremot angick den jord, som efter skedd skattläggning inkräktats och uppodlats, hade innehafvaren endast en optionsrätt.

Vi skola närmare anföra skäl för detta påstående.

Ett af afvittringens föremål uppgifves vara »att urskilja hvad hemman, utöfver deras mantal och ränta, i ägor innehafva».[193] När det nu under afvittringens fortgång befanns, att en hemmansägare inkräktat eller odlat jord, som icke var i skattlagda hemmantalet inbegripen – s. k. öfverloppsjord – kunde flera händelser inträffa. Om öfverloppsjorden (in- och afrösningsjord) ej var af större omfång än att den jämte hemmanets vid afvittringen bestämda omfång föll inom den gräns, som afvittringsstadgan för sådant hemman högst medgaf, ägde hemmansägaren utan vidare rätt att efter anmälan hos Kon. Bef. och emot tilläggsränta enligt skattläggningsmetoden medelst utöfvande af honom tillerkänd options- eller företrädesrätt förvärfva äganderätt till öfverloppsjorden. Öfverstego åter öfverloppsjorden och hemmanets vid afvittringen bestämda ägoområden sammanräknade den rymd, som ett helt mantal beviljas finge, och motsvarade öfverloppsjorden minst 1/8 mantal, hade hemmansägaren likaledes optionsrätt men var härjämte pliktig att särskildt bebygga, bruka och häfda öfverloppsjorden. Var vidare öfverloppsjorden mindre än 1/8 mtl, skulle hon såsom kronotorp anses. Om slutligen öfverloppsjorden endast utgjordes af afrösningsåord, skulle hon behandlas såsom kronoallmänning.[194]

Å andra sidan kunde en hemmansägare också hafva mindre ägor än hvad som motsvarade mantal och ränta. För detta fall ägde han att antingen af kronans marker erhålla fyllnad i hemmanets behof eller, om detta icke lät sig göra, undfå förmedling.[195]

I ena som andra fallet är det klart, att den privata äganderätten icke sträckte sig utöfver annan jord än den, som var vederbörligen skattlagd.

[ 149 ]Odlad jord, som icke var under hemmanens mantal och ränta inbegripen, var icke annorlunda att anse än såsom okultiverad jord. Innehafvaren hade därtill endast optionsrätt. Begagnades icke denna, öfverlämnades den till någon annan, som ville mottaga öfverloppsjorden, i hvilket fall afträdaren var berättigad till odlingsersättning.[196]

All jord, som låg utom de enskilda hemmansägarnes skattlagda områden, måste altså anses såsom kronans egendom på alldeles samma grunder, som förut anförts beträffande Dalarne.

Detta, vi kunna kalla det kronoområdet, kunde icke vara en res nullius, ty det kunde icke vara föremål för en ockupation. Icke ens ockuperad och odlad, men icke-skattlagd jord förlänade äganderätt, enligt hvad förut påvisats.

Kronoområdet kunde icke heller innehafvas under samfäld äganderätt för socknemännen i de särskilda socknarna eller emellan dem och kronan. Däremot stredo sockenområdenas obegränsade vidder och oafmätta arealer.

Och hvad användningssättet angår förhöll sig därmed ungefär på samma sätt som i Dalarne. Staten hade icke förbehållit sig några områden till enskildt bruk. De enskilde hade såsom en alla män tillkommande nyttjanderätt brukat berörda områden, hvar för sina behof. De betjänade sig af skogen till timmer, stängsel och bränsle m. m., af marken till mulbete och slåtter, röjdningar och nyodlingar o. s. v. Och i full öfverensstämmelse med områdets natur af statsegendom var nyttjanderätten obunden af sockenområdena. Endast statsborgarskapet var det bestämmande för dessa rättigheters utöfvande. Jämtar kunde upptaga nybyggen i Dalarne och dalkarlar i Jämtland o. s. v. Och när sedermera under århundradets lopp vissa bestämmelser gåfvos för enskildes tillgodogörande af skogsprodukter, förklarades äfven detta vara en idet närmaste allmän rätt.[197]

Beträffande afvittringsverkets hufvuddrag, som hafva betydelse för här afhandlade ämne, må anföras, att det afsåg att först och främst afskilja enskildes egendom från kronans.

Detta gick så till, att man i enlighet med den för hvarje ort gällande skattläggningsmetoden afgjorde, huru mycket och hvilka odlade ägor rätteligen tillkomme hvarje hemman. [ 150 ]Därefter tilldelades behörig betesmark och skog efter hvarje hemmans mantal; hvarvid må påpekas den olikheten, att man icke här såsom i Dalarne uppskattade skogsmarken och anslog en viss uppskattad areal å hvarje hemman, utan att anslaget bestämdes inom en viss latitud per hemman, hvarvid tillsågs, att bättre skogsmark tilldelades i mindre omfång mot sämre.[198]

Oafsedt denna olikhet var alltså förfarandet i stort sedt enahanda inom Dalarne och Norrland.

Den skattlagda och odlade jorden eller för vissa landsändar den endast odlade jorden erkändes såsom privat äganderätt eo ipso. Denna kultiverade jord tilldelades därefter vissa områden af kronans okultiverade mark.

Resten bibehöll kronan. Angående det ytterligare användandet häraf behöfva vi här endast anmärka, att det återstående kronoområdet eller riksallmänningen dels indelades till nya hemman och torp enligt samma grunder som för de gamla, dels omrösades till kronoparker, dels ock öfverlämnades åt lapparne såsom renbetesland eller åt hemmansägarne till slåtterlägenheter, fäbodeställen m. m.

Och jämväl vid den sålunda upprättade privategendomen förbehöll sig kronan vissa mot inskränkningar i de enskildes rätt svarande befogenheter. Först och främst må härvid erinras om den inskränktare dispositionsrätten till skogen för vissa nybyggare i Väster- och Norrbottens läns lappmarker.

Genom afvittringen i Norrland har riksallmänningen likasom i Dalarne förvandlats dels till enskild skog och nybyggen, dels till socken- och häradsskogar, dels ock till kronoparker.

Af riksallmänningen i ursprunglig gestalt återstår nu endast de oafvittrade kronomarkerna i de bägge nordligaste länen.

Statens öfveräganderätt till jord (dominium territoriale), som tillhörde den yttre offentliga rättens område, hafva vi, då vi betraktade detsamma i förhållande till inom staten varande rättsobjekt, uppdelat uti dels publik dels privat jordäganderätt.

Det förra faller tydligen inom den inre offentliga rättens råmärken, det senare inom privaträttens.

Här skola vi något antyda den publika jordäganderättens begrepp, omfång, innehåll och uppkomst, dess förhållande till den privata jordäganderätten samt dess plats i rättssystemet.

[ 151 ]Härvid anmärka vi först, att då dominium territoriale och dominium publicum delvis sammanföllo, endast med den skillnaden att man i förra hänseendet betraktar statens jordområde utåt mot andra stater och i senare hänseendet inåt mot de egna statsmedlemmarne, är det tydligt, att dominium publicum har samma begrepp och innehåll som dominium territoriale.

Det är alltså till sitt begrepp och innehåll absolut och oinskränkt.

Häraf inses ock, att åtminstone statens publika jordäganderätt i väsentliga delar uppkommit på samma sätt som den territoriella äganderätten, d. v. s. genom härledda fång nämligen universal-succession från medeltidens småstater samt i nyare tid genom fördrag från angränsande stater.

Beträffande andra publika samhällen är uppkomstsättet olika för olika fall, utan att vi här hafva tillfälle att ingå på en utredning däraf.

I fråga om omfånget böra vi taga hänsyn så väl till djup- och vattenområdet som ytområdet.

Beträffande både djup- och vattenområdet hafva vi i detta kapitel visat, att staten måste betraktas såsom ägare till desamma; dock med undantag af vattenområden, som äro för mänskliga ändamål med arbete belagda.

Angående ytområdet torde vi däremot böra skilja på dels enskildes kultiverade jord, dels ock enskildes okultiverade jord, dels ock slutligen samtliga de publika samhällenas såväl kultiverade som okultiverade jord.

Hvad nu den första och tredje gruppen angår, torde saken vara klar. Första gruppen hör obestridligen, och såsom vi i nästa kapitel skola närmare utreda, till den privata. jordäganderättens område. Tredje gruppen, omfattande vägar, tomter och byggnadsplatser, jordbruks- och skogsfastigheter jämte hvad som återstår af riksallmänningen i Norrland, hör lika obestridligt till de publika samhällena, staten samt de underordnade publika samhällena.

Hvad däremot angår andra gruppen eller okultiverad jord i enskild besittning, torde saken vara vanskligare att afgöra.

I nästa kapitel skola vi emellertid söka gifva skäl för den åsikten, att detta slags jord icke kan vara under enskild äganderätt samt att den form, hvarunder enskilde faktiskt innehafva den, måste betraktas såsom ständig besittningsrätt.

[ 152 ]Är denna åsikt riktig, måste äfven den okultiverade jorden ägas af staten och alltså hänföras till den publika jord. egendomen.

Sammanfatta vi nu det sagda, blir resultatet, att hela djupområdet samt af vatten- och ytområdet allt, med undantag af kultiverad jord och kultiverade vattenområden i enskild ägo, faller under den publika jordäganderätten.

Sammanställa vi detta med de forntida ättstaternas och de lokala medeltidsstaternas jordäganderätt, är likheten påtaglig.

Angående förhållandet emellan publik och privat jordäganderätt är att märka, att den förra är af primär och den senare af sekundär natur; den förra är oinskränkt, den senare inskränkt.

Den publika äganderätten är primär, emedan den är ursprungligare än den privata och utgör den grundval, på hvilken den privata uppkommit. Den privata är å sin sida sekundär, emedan den alltid är härledd från den publika.

Den publika. jordäganderätten är vidare oinskränkt, emedan den är ett utflöde af statens själfbestämmanderätt; den privata är alltid inskränkt, ty den är, såsom vi i nästa kapitel skola närmare utreda, alltid i sig ränteskyldig till staten.

Återstår att till sist bestämma den publika jordäganderättens plats i rättssystemet.

Redan förut är sagdt, att den bör ha sin plats inom den inre offentliga rättens råmärken.

Men härmed börja svårigheterna. Begreppet är tydligen nybildadt i dess här gifna form samt extraheradt från lagar och författningar, som eljest hänföras till skilda discipliner. Någon gifven plats finnes följaktligen ej för detsamma inom den konventionella rättsvetenskapen.

Men finnes begreppet publik jordäganderätt i verkligheten till, måste det naturligtvis också hafva plats inom rättssystemet.

Enligt den vanliga indelningen sönderfaller den inre offentliga rätten uti dels statsförfattningsrätt dels statsförvaltningsrätt. Granska vi emellertid dessa hufvudafdelningar jämte statsförvaltningsrättens samtliga underafdelningar, komma vi lätt nog till det resultat, att det publika jordäganderättsinstitutet icke får helt plats någonstädes. Det hör delvis till öfverallt, men endast delvis. Den publika jordäganderätten kan finnas eller icke finnas vid allesamman.

[ 153 ]Någon annan utväg synes oss därför icke finnas än att nybilda en med statsförfattnings- och statsförvaltningsrätten koordinerad tredje underafdelning under den offentliga rätten, benämnd t. ex. statsförmögenhetsrätten.

Denna skulle då innehålla normerna för statens jämte de underordnade publika samhällenas ekonomiska makt i förhållande till hvarandra och till enskilda personer.

I analogi med den privaträttsliga förmögenhetsrätten borde den lämpligen indelas i personrätt, sakrätt och fordringsrätt; hvaraf personrätten borde innehålla normerna för statens och de underordnade publika samhällenas allmänna byggnad och inbördes förhållanden särskildt i ekonomiskt afseende; sakrätten normerna för de publika samhällenas äganderätt och jura in re aliena, t. ex. statens ränterätt och fordringsrätten normerna för de publika samhällenas medelbara förfoganderätt öfver saker och personliga tjänster.

I förhållande till statsförfattning – och statsförvaltningsrätten borde statsförmögenhetsrätten i systemet gå före statsförvaltningsrätten. Statsförmögenhetsrätten, såsom gifvande svar på frågan, hvilka förmögenhetsdelar stode till statens förfogande, borde naturligtvis föregå redogörelsen för förmögenhetens fördelning på de särskilda förvaltningsgrenarna.

Inom en så beskaffad rättsdisciplin vore platsen för den publika jordäganderätten gifven. r

I den mån samhällslära, nationalekonomi och rättsvetenskap hinna utveckla sig därhän att omfatta alla samhälliga, ekonomiska och rättsliga företeelser, skall rättsvetenskapens utveckling i ofvan antydd riktning också blifva oafvisligt nödvändig.


  1. Hammarskjöld a." a. s. 3, Bergfalk a. a. s. 35 not. o. Linde: FinansR. s. 253 not.
  2. Holtzendorf a. a. s. 56 o. 93.
    Strafflagen kap. 1 § 1. o. 2.
  3. Gr. St. § 1.
  4. Stenk. L. §§ 1 o. 10.
  5. Stenk. L. § 10. Gr. St. § 8.
  6. Gr. St. § 7.
  7. Hammarskjöld a. a. s. 59.
  8. Linde: Ekonomi R. s. 339.
  9. K. 23 K. F. om utmål d. 20 okt. 1741 o. d. 6 dec. 1757. Linde: Ekonomi R. s. 40.
  10. Hammarskjöld a. a. s. 40.
  11. Hammarskjöld a. a. s. 42 not. 1.
  12. 1855 års Gr. St. § 1.
  13. Hammarskjöld a. a. s. 89.
  14. 1884 Kungl. Prop. n:r 2 motiv s. 19.
  15. Hammarskjöld a. a. s. 114 jmf. s. 87.
  16. Hammarskjöld a. a. s. 114.
  17. Hammarskjöld a. a. s. 83; Gr. St. § 8 och Stenk. L. § 10.
  18. Gr. St. § 3. Stenk. L. §§ 13 o. 16.
  19. Hammarskjöld a. a. s. 109. Stenk. L. § 17.
  20. Hammarskjöld a. a. s. 115 o. 89.
  21. Jmf. Nordling: Lagf. o. Int. L. s. 254.
  22. Hammarskjöld a. a. 116.
  23. Ibm s. 118–119.
  24. Gr. St. § 27. Stenk. L. § 9.
  25. §§ 31 o. 33.
  26. Jmf. 1884 Kungl. Prop. n:r 2 statsrådsprot. d. 12 jan. 1884 s. 7 p. 9.
  27. Hammarskjöld a. a. s. 128 säger, att inmutnings- o. koncessionsrätten är till sitt innehåll jämförlig med en nyttjanderätt eller servitutsrätt. Då svensk rätt icke känner till några personal-servituter, kan, med den uppfattning vi här sökt göra gällande, rättigheten icke antagas vara ett servitut.
  28. Ask: Sakrätt s. 178. Winroth: Strödda uppsatser I s. 52.
  29. Winroth a. a. s. 52.
  30. Hammarskjöld a. a. s. 130, Rabenius: Om äganderätt till grufvor s. 64, Nordling: Lagf. o. Int. Lag. 2:dra uppl. s. 46. Jmf. dock Nordling: Ärfdabalken 3:dje uppl. s. 340. Boskilnads Lag. s. 4, Olivecrona: Om makars giftorätt i bo 5:te uplpl. s. 297 ff. Se ock Kungl. Prop. d. 29 jan. 1895 n;r 27 s. 25 o. 1884 Kung Prop. n:r 2; Högsta Domst. Prot. s. 24.
  31. Hammarskjöld a. a. s. 59.
  32. Grufvelagstiftningen innehåller däremot åtskilliga fall, som skola bedömas såsom åverkan.
  33. N. Jur. Ark. 1874 s. 115.
  34. Bygg. B. kap. 25 § 12. Kamm. Coll. Cirk. d. 5 april 1803, d. 4 mars 1825 o. ung. d. 1 april 1838.
  35. Väglagen d. 23 Okt. 1891, § 33.
  36. Rabenius a. a. s. 26 ff.; 1884. Kungl. Prop. n:r 2 s. 6 (Justitierådet Huss): 1886. Lagutskottets utlåt. n:r 55 s. 3; 1886. Kungl. Prop. n:r 4 s. 4.
  37. § 3 o. § 7 p. 1.
  38. Rabenius a. a. s. 27.
  39. Hammarskjöld a. a. s. 59.
  40. Ibm. s. 121.
  41. Ibm.
  42. Ibm. s. 125.
  43. Ibm. s. 50
  44. Hammarskjöld a. a. s. 56.
  45. Hammarskjöld a. a. s. 51.
  46. Hammarskjöld a. a. s. 29, Linde: Ekonomi R. s. 3230 o. Rabenius aa. s. 15.
  47. Hammarskjöld a. a. s. 57.
  48. Kungl. Prop. n:r 2. Högsta Domstolens Prot. d. 13 maj 1881 § 1. Justitierådet Östergren anförde: »Så länge man ej lyckats bortresonera befintligheten af Kronans öfverhöghetsrätt till bergverken, måste jämväl jordäganderätten till grufvor härledas från öfverlåtelse af Kronan. Den har således icke bättre grund än inmutningsrätten.»
    Rabenius a. a. s. 38 o. 52.
  49. Hammarskjöld a. a. s, 55 har visserligen sökt bortförklara detta. Men vare sig grunden för afgiftens erläggande är den ena eller den andra, är det dock faktiskt, att den skall betalas till kronan och jordägaren och måste alltså vara till hela sitt belopp af enahanda karaktär. Och då den enskilde icke kan hafva någon på höghetsrätt beroende rätt till skatt af annan enskild, måste afgiften vara af privat-rättslig natur.
  50. Gr. St. §§ 48, 21 o. 51, 1855 års Gr. St. §§ 50–51, 1884. Kungl. Prop. n:r 2 s. 32–33.
  51. Stenk. L. § 32.
  52. A. a. s. 8.
  53. A. a. s. 56 ff.
  54. Hammarskjöld a. a. s. 59 o. Rabenius a. a. s. 5.
  55. Gr. St. § 48, Stenk. L. § 32.
  56. Rabenius a. a. s. 7, Hammarskjöld a. a. s. 59 not. 2 o. Nordling: Civilrättens s. k. Allmänna del s. 161.
  57. Forssells reservation s. 34 o. Svedelius anf. s. 22: »Väl är det sant, att Sveriges konungar under 16:de seklet, på inrådan af tyska i deras tjänst anställda ämbetsmän, sökt att efter tyskt mönster på administrativ väg införa en sådan regalrätt.
  58. Rabenius a. a. s. 2, 8 m. fl. st.
  59. K. Br. till bergsmännen på Nora skoga d. 27 mars 1551.
  60. Lagutskottets Utlåt. n:r 12 vid 1880 års riksdag s. 17.
  61. Lagutskottets Utlåt. n:r 12 vid 1880 års riksdag s. 18.
  62. I lagutsk. Utl. n:r 12 (1880) s. 17 t. ex. talas om »den enskildes äganderätt till och fria dispositionsrätt öfver det inom hans ägoområde befintliga vatten»; Rikets ständers skrifvelse af d. 14 mars 1863 talar likaledes om »lagbestämmelser rörande vattens ägande», ibm s. 16; J. B. 12: 4 använder uttrycket: »i sjön rådande» Jmf. justitieråden Naumanns och Östergrens yttrande vid Högsta Domstolens granskning d. 13 nov. 1879 af § 1 i förslaget till ny vattenrättsförordning.
    De nya lagarna använda däremot uttryck, som afse en nyttjanderätt, såsom »anläggning för vattnets nyttjande» (Dikn. L.§ 24), »enhvar äger att det vatten som å hans grund finnes sig tillgodogöra (K. F. d. 30 dec. 1880 om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund § 1), »rätt till fiske» (lag om rätt till ske d. 27 juni 1895) o. s. v.
  63. »Kan insjö eller en del däraf till äng växa; äge hvar äng eller land efter ty. som han i sjön rådande varit» J. B. 12: 4; Vatten-Förordn. d. 31 dec. 1880 §§ 1, 14 o. 16; Dikn. L. d. 20 juni 1879 § 76; Skiftesstadgan d. 9 nov. 1866 § 3 mom. 3 m. fl. st.
  64. Nordling: Lagf. o. Int. Iag. s. 42.
  65. Fisk. St. § 2.
  66. Ibm § 2 mom. 1.
  67. J. B. 12: 4.
  68. Jaktst. § 4.
  69. Fisk. st. § 1.
  70. Fisk. st. § 21.
  71. Holtzendorf a. a. s. 71.
  72. Fisk. St. § 2.
  73. Ibm § 1.
  74. Ibm § 21.
  75. Ibm § 5.
  76. Vatten. Förord. d. 30 dec. 1880 § 8.
  77. Fisk. St. § 14.
  78. Ibm § 14 mom. 2.
  79. Ibm § 17.
  80. Fisk. St. d. 29 juni 1852 § 43 o. Straffl. kap. 24 § 15.
  81. Fisk. St. §§ 18 o. 19.
  82. Vatten F. d. 30 dec. 1880 §§ 8, 13 o. 24.
  83. Vatten F. d. 30 dec. 1880 § 21.
  84. Ibm § 10.
  85. K. F. d. 31 dec. 1879 ang. vissa villkor för tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning §§ 1, 5 o. 6.
  86. Vatten F. d. 30 dec. 1880 § 9.
  87. Fisk. St. § 14 mom. 2.
  88. Ibm.
  89. Fisk. St. § 15.
  90. Ibm § 16.
  91. K. Br. t. Kamm. koll. d. 22 mars 1850.
  92. Afvitt. St. 1820 § 11; 1824 § 10; 1850 § 17 o. 1873 § 7.
  93. Fisk. St. § 9.
  94. Fisk. St. § 4.
  95. Ibm § 3 mom. 1.
  96. Fisk. St. § 3 mom. 2.
  97. Ibm § 3 mom. 3.
  98. Ibm § 3 mom. 5.
  99. Fisk. St. § 10. Vatten F. §§ 5 o. 13.
  100. K. F. om allmän farled d. 30 dec. 1880 § 1 o. Flott. St. § 1.
  101. Flott. St. § 5.
  102. Olivecrona: Föreläsningen i Civilrätt s. 19.
  103. Flott. st. § 10.
  104. 1823 öfverfördes 40,000 tunnl. skogsmark till Karlstads län. Se Adde: »Anteckningar rörande Storskiftes- och Afvittringsverket i Dalarne» Sthlm 1895, s. 25.
    1862 d. 28 mars godkändes gränsreglering emellan Äppelbo o. Vermland. A. a. s. 29.
  105. 1848 utstakades Malungs rågång mot Värmland och kompletterades följ. året. Adde a. a. s. 61 o. 62.
  106. 1829 up gicks rågången emellan Boda och Alfta. Adde a. a. s. 48.
  107. 1833 höllos sammanträden för rågångsregleringar emot Bollnäs, Ugglebo och Ofvansjö. Adde a. a. s. 65.
  108. Adde a. a. s. 9 (Nås rågångar), s. 13 (Flodas rå mot Grangärde, Gagnef och Leksand). s. 17 (Bjursås rå mot St. Kopparberg, Svärdsjö, Leksand och Åhl), s. 18 (delning af en skogstrakt, som på grund af Kungl. Maj:ts dom d. 26 maj 1829 öfverförts fr. Rättvik till Bjursås). s. 20 (ägoutbyten emellan Gagnef samt Åhl, Leksand och St. Tuna). s. 23 (rågångsreglering emellan Åhl å ena sidan och å andra Leksand, St. Kopparberg, Aspeboda och St. Tuna), s. 38 (d:o emellan Leksand och Järna), s. 53 (d:o emellan Sollerö samt Mora och Venjan), s. 56 (ny rågång emellan Mora och Sollerö), s. 62 (rågångsreglering emellan Malung och Äppelbo), s. 65 (d:o emellan Svärdsjö och Sundborn) s. 75 (rågångarna mellan Lima samt Särna. och Älfdalen sägas vara obestämda), s. 17 (kartläggning af Svärdsjö och Bjursås pretentionslinjer uti den tvist de hade med hvarandra om rätta skillnaden i skog och utmark vid Marnäs by) m. fl. st.
  109. Adde: a. a. s. 25 o. 30.
  110. Ibm s. 75.
  111. Ibm s. 54 – »och äro ännu deras ägovälden mycket blandade».
  112. K. Br. d. 17 augusti 1804 (Ekström) p. 2. Jmf. K. Kung. d. 18 febr. 1859 3:o litt. b.
  113. K. Br. d. 9 febr. 1802 (Ekström).
  114. K. Br. d. 17 augusti 1804 (Ekström).
  115. Bjursås s:n hade 2330 spannland red. jord, »hvarmed efter Eder (Kon. Bef.) tanke lärer menas ofvannämnda (3213 tunnl.) inägor» K. Br. d. 27 april 1812 (Ekström) s. 132. 1 spannland = 20 snesland. Se ock K. Br. d. 9 mars 1825 (Ekström) s. 36.
  116. K. Br. d. 11 juni 1806 Ekström).
  117. K. Br. d. 8 april 1811 (Ekström).
  118. K. Br. d. 4 febr. 1813 (Ekström).
  119. K. Br. d. 17 aug. 1804 (Ekström) p. 6 o. Landtmäteriförordningen d. 12 aug. 1783 § 75.
  120. K. Br. d. 18 jan. 1841 (Ekström).
  121. K. Br. 1 okt. 1810 (Ekström).
  122. K. Br. d. 11 juni 1806 (Ekström).
  123. Se t. ex. K. Br. d. 18 jan. 1841 (Ekström) – »omförmälda skogstrakter icke kunna annorlunda anses än såsom tillhörande Äppelbo sockens samfälda krono- och skatteallmänning».
  124. K. Br. d. 18 jan. 1841 (Ekström).
  125. K. Br. d. 11 juni 1806 samt 2 K. Br. d. 8 april 1811 (Ekström).
  126. K. Br. d. 8 april 1811 (n:r 43), K. Br. d. 18 jan. 1841, K. Br. d. 21 juli 1854, v. K. Br. d. 27 jan. 1818 (Ekström).
  127. K. Bef. kung. d. 5 maj 1841, Anne a. a. s.52; Stocksbo by och Löfås fäbodeställe i Ofvansjö s:n af Gäfleborgs län hade betesrätt inom Svärdsjö s:n, se K. Br. d. 9 nov. 1861 (n:r 66 Ekström) o. Adde a. a. s. 67; Älfdalens socknemän hade 2 fäbodeställen inom Lillherrdal s:n af Jämtlands län, Adde a. a. s. 90; Jämväl Orsa socknemän o. Våmhus kapellbor hade »häfder» inom samma s:n, Adde a. a. s. 88; »myrslogar och fäbodeställen äro spridda öfver skogsmarkens hela yta», se Br. d. 9 nov. 1861 (n:r 65 o. 66 Ekström).
  128. Med myrslogar, äfven kallade köl-, vakt-, sjö-, och ängslogar, förstås »oinhägnade ängslägenheter i öppna skogen utmed någon bäck eller vattendrag eller igenvallade fläckar i eljest odugliga mossar, vanligen belägna på långt afstånd från byarnas tomter eller inägor» – Ekström s. 143 not. Malungs s:n hade t. ex. 23,232 tnl. 9 kpl. myrslogar spridda öfver hela socknen. Br. d. 21 juli 1854 (n:r 57 Ekström).
  129. K. Br. d. 18 jan. 1841 (n:r 52 Ekström).
  130. Adde a. a. s. 14.
  131. Ibm s. 31.
  132. Ibm s. 76.
  133. Ibm s. 97.
  134. K. Br. d. 11 maj 1854 (n:r 56 Ekström). K. kung. d. 18 febr. 1859 p. 3: g.
  135. Adde a. a. s. 14.
  136. Ibm s. 17.
  137. Ibm s. 19 o. 41.
  138. Adde a. a. s. 52 o. 69.
  139. K. Br. d. 11 juni 1806 s. 123 och 125; K. Br. d. 1 okt. 1810 s. 126; 2 Br. d. 8 april 1811; o. K. Br. d. 18 jan. 1841 s. 148 (n:r 41, 42, 43, 440. 52 Adde).
  140. »Flera exempel finnas därpå, att egendomar utgörande 6 à 8 tnl. areal af inägor varit splittrade på 50 à 60 ställen, ofta på flera mils afstånd från hvarandra» Adde a. a. s. 3 not.
  141. Enl. K. F. om Landtmäteriet i riket d. 12 aug. 1783 § 71 o. 79 var skiftesantalet bestämdt till högst 4 i åker, 4 i äng samt 1 i skog; enl. K. Br. d. 17 aug. 1804 p. 4 o. 9 fick man öfverskrida detta antal hvad åker och äng angår till det oundgängliga och beträffande skog till 3 skiften: hemskog, fäbodeskog och utskog.
  142. K. Br. d. 9 febr. 1802 o. d. 17 aug. 1804 (n:r 39 o. 40 Ekström) jämf. Hjelmérus: Om laga skifte s. 36.
  143. K. Br. d. 25 okt. 1826 (n:r 49 Ekström). Vi hafva här sagt skifteslag, ehuru författningarna använda uttrycket byalag, enär skogen faktiskt uppdelades på särskilda skifteslag, som ofta bestodo af flera byar eller en by och flera särskilda lägenheter eller ock endast flera särskilda lägenheter m. fl. sammanställningar. I Floda funnos t. ex. Sälje, Svedjebyns och Bäckebyns skifteslag, Sunnanbyns, Tallrisets och Forsgärdets skifteslag, Handbackens, Ofvanmejdans och Forssens skifteslag, såsom framgår af e gör Dalasocknarna upprättade särskilda skifteshandlingar och fastighetsböcker.
  144. Storskiften på allmän bekostnad förekommo endast i det s. k. Öfra Dalelaget samt Svärdsjö och Envikens socknar, hvarjämte storskifte med statsbidrag verkställdes inom St. Tuna och Silfbergs, Gustafs, Torsångs, Vika och Säters socknar. Adde a. a. s. 4–7 o. Ekström. 112 not.
  145. K br. d. 11 juni 1806 (n:r 41 Ekström).
  146. Något annorlunda enl. K. Br. d. 9 febr. 1802 (n:r 39 Ekström).
  147. K. Br. d. 8–april 1811 (n:r 44 Ekström).
    I Järna och Äppelbo socknar bestämdes besuttenhetens storlek »genom utställandet af en viss gifven vidd af red. jord, hvarå i bättre och sämre år det antal kreatur, som för en besuttenhet belöpte, borde med säkerhet kunna underhållas», K. Br. d. 5 dec. 1827 (n:r 50 Ekström).
  148. Besuttenheterna äro därför af mycket skiftande storlek: Nås och Floda 30, Äppelbo 90, Järna 120, Åhl och Leksand 140, Bjursås och Gagnef 200, allt reducerade snesland o. s. v. Se Adde: a. a.
  149. Adde a. a. s. 12.
  150. Adde a. a. s. 10 (Nås), s. 15 (Floda), s. 18 (Bjursås) o. s. 21 (Gagnef).
  151. Storskifte i Dalarne kan i regel rubbas genom laga skifte, endast i det fall att de, som innehafva minst 2/3 af skifteslagets skattetal, sig därom förena.
  152. K. Br. d. 11 juni 1806 (n:r 41 Ekström).
  153. Adde a. a. s. 11.
  154. K. Br. d. 8 april 1811 (n:r 44 Ekström). Adde upptager socknemännens skogsanslag till endast 49,818 tnl. 6 kpl.
  155. Adde a. a. s. 15.
  156. K. Br. d. 27 april 1812 (n:r 45 Ekström).
  157. K. Br. d. 27 jan. 1818 (n:r 48 Ekström).
  158. K. Br. d. 17 okt. 1837 (n:r 51 Ekström).
  159. K. Br. d. 18 jan. 1841 (n:r 52 Ekström).
  160. K. Br. d. 8 maj 1846 (n:r 53 Ekström).
  161. K. Br. d. 21 juli 1854 (n:r 57 Ekström).
  162. K. Br. d. 1 juli 1857 (n:r 59 Ekström).
  163. K. Br. d. 9 nov. 1861 (n:r 65 Ekström).
  164. K. Br. d. 9 nov. 1861 (n:r 66 Ekström).
  165. K. Br. d. 8 april 1870 (n:r 48 van der Hagen). Adde a. a. s. 80.
  166. K. Br. d. 19 sept. 1879 (n:r 47 Edman). Adde a. a. s. 87.
  167. K. Br. d. 3 sept. 1885 (n:r 44 Edman). Adde a. a. s. 92.
  168. Adde a. a. s. 99.
  169. Agardh: Försök till en statsekonomisk Statistik. Del II s. 306: »Den grundsats – att all jord, som icke är någon enskilts, tillhör kronan – har alltid varit erkänd uti vår statsförfattning och tillämpas vid upptagande af alla obygda trakter t. ex. ännu i da i Norrland»
    Se ock Hjelmérus: Bidrag t. svenska jordäganderättens historia s. 49 o. Linde: Finansrätt s. 80 not.
    Hammarskjöld a. a. s. 7 not, af annan åsikt.
  170. K. Br. d. 9 nov. 1861 (n:r 66 Ekström).
  171. K. Br. d. 9 nov. 1861 (n:r 65 Ekström).
  172. 1824 Afvitt. St. § 12; 1873 Afvitt. St. § 4 jämf. § 13 andra stycket: K. Br. d. 20 april 1841 § 4 (n:r 14 Ekström; Afvitt. St. d. 13 dec. 1850 § 21; K. Br. d. 12 maj 1832 p. 3 (n:r 37 Ekström) m. fl. st.
  173. K. Br. d. 27 april 1840 (n:r 13 Ekström) o. K. Br. d. 21 april 1832 p. 5. (n:r 24 Ekström).
  174. Afvitt. St. d. 13 dec. 1850 §§ 1, 3, 4 o. 5; K. Br. d. 6maj 1851 (Ekström s. 81 not.): 1873 afvitt. St. § 13.
  175. K. Br. d. 20 april 1841 p. 4 (n:r 15 Ekström).
  176. K. Br. d. 13 dec. 1867 o. d. 8 maj 1868 (n:r 25 o. 27 van der Hagen); 1873 Afvitt. St. § 1.
  177. K. Br. d. 20 april 1841 § 4; K. instruktion d. 8 dec. 1820 §§ 3 o. 7 (n:r 14 o. 2 Ektström).
  178. K. Br. d. 14 juni 1826, p. 10; K. Br. d. 20 april 1841, § 2; 1824 Afvitt. St. § 2 o. 1820 Afvitt. St. § 2 (n:r 8, 14, 16 o. 1 Ekström).
  179. K. Br. d. 12 maj 1832 (n:r 37 Ekström).
  180. K. Br. d. 9 mars 1825 (n:r 6 Ekström).
  181. K. Br. d. 2 maj 1826 (n:r 7 Ekström).
  182. K. Br. d. 20 april 1841 §§ 6–8 (n:r 14 Ekström).
  183. K. Br. d. 12 maj 1832 p. 1 (n:r 37 Ekström).
  184. K. Br. d. 5 april 1770.
  185. Thulin a. a. s. 82.
  186. Ibm s. 70.
  187. Ibm s. 83.
  188. Ibm s. 89.
  189. Ibm s. 86.
  190. Ibm s. 95.
  191. Ibm s. 97.
  192. K. F. d. 30 maj 1873 (n:r 19 Edman).
  193. 1820 Afvitt. St. § 1 o. 1824 Afvitt. St. §§ 1 o. 4.
  194. 1820 Afvitt. St. § 4.
  195. K. Br. d. 14 juni 1826 p. 5 (n:r 8 Ekström).
  196. Sist cit. K. Br. p. 4.
  197. Linde: Finansrätten s. 176 med cit. författningar.
  198. 1820 Afvitt. st. § s; 1824 Afvitt. st. § s; 1850 Afvitt. st. § 10 o. 1873 Afvitt. st. § is m. fl.