SOU 1962:36/Kapitel 05

←  Allmänna erfarenheter och önskemål rörande naturvården

SOU 1962:36 — Naturen och samhället. av 1960 års naturvårdsutredning Nuvarande tillgång till och framtida behov av naturområden m m

Det särskilda strandskyddets nuvarande omfattning och utvecklingstendenser  →

FEMTE KAPITLET
Nuvarande tillgång till och framtida behov av naturområden m m

A. Inledning

En av de centrala funktionerna för naturvården är att för framtiden säkerställa olika typer av naturområden. Utredningen har på grund härav ansett sig böra dels presentera en möjligast fullständig överblick över det nuvarande beståndet av områden, dels inskaffa underlag för en bedömning om detta bestånd kan anses tillfredsställande med hänsyn till behoven i dag och på längre sikt.

Redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet visade det sig, att det finns en riklig flora av objekt, som tillkommit på olika sätt och åtnjuter ett högst varierande skydd, men som oberoende härav helt eller delvis tjänar samma syften. Rörande vissa slag av objekt saknades en central sammanställning och beskrivning. På grund härav företog utredningen, i samarbete med statens fritidsnämnd, genom länsstyrelserna en hela landet omfattande inventering av objekt, som var av särskilt intresse för utredningen. I samband med inventeringen ställdes även vissa frågor till länsstyrelserna rörande behovet för framtiden i olika hänseenden.

De objekt, som tillkommit med stöd av äldre och gällande naturskyddslagstiftning, är omsorgsfullt förtecknade och beskrivna, dock med undantag av naturparkerna, för vilka hittills saknats en sammanfattande överblick. Nära jämställda med de nämnda objekten är i första hand domänreservaten, som är många och som i olika hänseenden utgör värdefulla komplement till de egentliga naturskyddsobjekten. En helt ny företeelse på området är fritidsskogarna på kronoparkerna, som till syftet närmast kan jämställas med naturparkerna. Vidare äger eller förvaltar vitterhetsakademien ett omfattande bestånd av fastigheter, bland vilka vissa större företer påtagliga likheter med naturminnen. Liknande områden äges och förvaltas även av föreningar och stiftelser mm.

Det bör i detta sammanhang även uppmärksammas att åtskilliga kommuner har gjort betydelsefulla insatser för att tillskapa fritidsområden. Utredningen har ansett det vara av intresse att få en överblick över dessa åtgärder bl a av den anledningen att hittills föga gjorts för att samordna kommunala och statliga ansträngningar inom naturvården. Ett uttryck för kommunernas allmänna politik på naturvårdens område är vidare de regionplaner och generalplaner som utarbetats och som mångenstädes upptager betydande grönområden för fritids- och rekreationsändamål. De kommunala fritidsområdena har liksom översiktsplanernas grönområden mycket nära samband med naturparksinstitutet och har därför medtagits i utredningens inventering.

Av intresse i nu förevarande sammanhang är även det partiella skydd, som med stöd av speciallagstiftningen kan ges ett område i ett visst hänseende. Hit hör i första hand områden, för vilka förordnanden meddelats enligt kungörelsen om skydd för djurlivet på vissa platser, strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen. Var för sig utgör de viktiga medel att reglera vetenskapliga, sociala eller kulturella naturvårdsintressen. För förstnämnda typ av områden redogöres i korthet i detta kapitel. Till de två senare typerna återkommer utredningen i kap 6 och 10 med mera utförlig redovisning av regleringarnas nuvarande omfattning m m.

Det är slutligen fullt klart att allmänhetens behov av rekreation och friluftsliv i avsevärd utsträckning tillgodoses på marker, som är tillgängliga utan att på något sätt vara reserverade för ändamålet. Utredningen har ansett det vara av betydelse att ha en överblick över de viktigaste regionerna i detta hänseende bl a av det skälet att de kan anses utgöra indikationer på objekt som på grund av sin faktiska betydelse redan i dag bör ägnas särskild uppmärksamhet i den framtida naturvårdspolitiken.

För ovan omnämnda objekttyper redogöres i avd B—E i detta kapitel. Återstående del av kapitlet behandlar den bedömning av behovet för framtiden, som länsstyrelserna gjort rörande naturområden. I kapitlets avslutande avdelning har utredningen lämnat en kort sammanfattande karakteristik av resultatet av inventering och prognos.

B. De nuvarande naturskyddsobjektens omfattning och karaktär

1. Egentliga naturskyddsobjekt

Under rubriken egentliga naturskyddsobjekt behandlas i det följande områden, som har avsatts eller fridlysts jämlikt gällande naturskyddslag eller motsvarande äldre lagstiftning, d v s nationalparker, naturminnen och naturparker. Naturminnena innehåller icke endast områden av olika storlek utan även enstaka naturföremål eller grupper av föremål.

Nationalparkerna

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan tillhörig mark avsättas till nationalpark. I propositionen till 1909 års riksdag föreslogs, att tio områden måtte såsom provstycken på ursprunglig eller märklig natur för framtiden bevaras i huvudsak orubbade såsom nationalparker.

Av förarbetena framgår vidare, att man utgick ifrån att nationalparkerna skulle få en dubbelkaraktär av på en gång naturmärkvärdighet och framstående turistområde.

Nationalparkerna skall enligt Kungl Matj:ts beslut den 30 december 1952 vårdas och förvaltas av domänstyrelsen, som även har att i samråd med vetenskapsakademien utarbeta förslag till reglementen samt meddela ordningsföreskrifter för nationalparkerna.

I allt har 16 nationalparker om sammanlagt cirka 6000 km² avsatts. Här lämnas vissa kortfattade uppgifter om parkerna delvis hämtade från »Svenska nationalparker, naturminnen och domänreservat m m», en förteckning sammanställd av Carl Oldertz och Hans Bäckström och utgiven av domänstyrelsen 1961 (upplaga 2).

Vadvetjåkko nationalpark. Nationalparken är avsatt i syfte att i dess naturliga tillstånd bevara ett område med högnordisk fjällnatur. Den är belägen på Jukkasjärvi kronoöverloppsmark 1¹ i Jukkasjärvi socken av Norrbottens län nordväst om Torneträsk vid 68° 30' nordlig latitud.

Nationalparken omfattar fjället Vadvetjåkko samt en söder därom belägen slättmark med sjöar, videsnår och myrar. På grund av snörikedomen och den nordliga belägenheten är vegetationsperioden kort, men den geologiskt betingade gynnsamma jordmånen medför dock att i nedre delen av fjällets sydsluttning en ganska omväxlande flora trives. Fågellivet är på slättmarken i sjöar, myrar och snår förvånansvärt rikt.

Arealen är omkring 24,5 km².

Abisko nationalpark. Nationalparken är belägen på Jukkasjärvi kronoöverloppsmark 1¹ i Jukkasjärvi socken av Norrbottens län på södra sidan av Torneträsk. Den är avsatt i syfte att i dess naturliga tillstånd bevara ett område med högnordisk fjällnatur som minnesmark och för vetenskaplig forskning.

Nationalparken omfattar Abiskojokks dalgång jämte de närmaste fjällsluttningarna däromkring. Den innesluter även en del av Torneträsk med holmen Abiskosuolo. Större delen av parken tillhör björkskogsregionen — med insprängda tallbestånd i dalens botten. Fjällsidorna når upp i kalfjällsregionen. Abiskodalen är känd för sin rika och omväxlande vegetation; fågel- och insektsliv är även rikligt. På grund av sin lättillgänglighet med järnväg och med Abisko naturvetenskapliga station i närheten och Abisko Turiststation inom gränserna är Abisko nationalpark vårt noggrannast genomforskade fjällområde.

Arealen är omkring 75 km².

Stora Sjöfallets nationalpark. Nationalparken är belägen i Gällivare och Jokkmokks socknar av Norrbottens län kring Stora Lule älvs översta lopp från Langassjön i öster till och med Luoktanjarka i väster. I norr gränsar den till sjöarna Satisjaure, Kakirjaure, Teusajaure, Suorkejaure och Autajaure, i väster till Ritsemjokk och Vuojatätno, i söder till Snutjotesjokk, sjöarna Vardojaure och Gasajaure, vidare till Kukkesvaggejokk, Situoändo, Sluggajokk, Rissajaure och Petsaure samt Langas från Saltoluokta till Tsåkesluokta. Den i Gällivare socken belägna delen består av avsöndring från Gällivare kronoöverloppsmark nr 1 jämte fastigheten Rosendal 1¹, den i Jokkmokks socken belägna delen av avsöndring från dels Jokkmokks kronoöverloppsmark 17¹, dels fastigheten Sjöfallet nr 1. Arealen var ursprungligen 1 500 km². För att möjliggöra skapandet av ett vattenmagasin för kraftverket i Porjus utbröts efter riksdagens medgivande genom Kungl Maj:ts beslut den 26 september 1919 ett större område, ca 120 km², omfattande sjöarna längs parkens mitt från Lilla Sjöfallet (Suorva) väster ut jämte övre hälften av den nedom Lilla Sjöfallet liggande sjön Kårtjejaure, liksom också den korridor söder om Stora Sjöfallet där nu en decauvillebana går fram. Stora Sjöfallet tillhör alltså fortfarande nationalparken.

I den centrala, stora dalgången täckes de nedre sluttningarna av björkskog in genom hela nationalparken. Tall förekommer även genom hela dalgången i smärre dungar, grupper eller enstaka exemplar. Granen når däremot icke längre västerut än till trakten av Stora Sjöfallet.

I västra delen av parken, söder om nuvarande Akkajaure (Suorvasjön) höjer sig det stora Akkamassivet upp till 2 013 m ö h och i norra delen av parken når Kallaktjåkko 1 845 m. I dessa fjällmassiv finns ännu jöklar.

Sareks nationalpark. Nationalparken är belagen på Jokkmokks kronoöverloppsmark 17¹ i Jokkmokks socken av Norrbottens län och är avsatt i syfte att bevara ett område med utpräglad högfjällsnatur.

Nationalparken omfattar bland andra Sarek-, Ålkatj- och Pärtefjällen med toppar upp till 2 000 m (Sarektjåkko 2 090 m), högslätter och mellanliggande dalgångar, exempelvis Rapavagge, Sarvesvagge och Ruotesvagge. Den gränsar i norr till Stora Sjöfallets nationalpark. Endast en ringa del i söder och sydost samt i Rapavagge ligger inom björkskogsregionen. Tall och gran finns insprängda på de lägsta nivåerna. Ett 70-tal jöklar förekommer i högfjällen. Genom beslut av 1962 års riksdag har större delen av Pårekslätten införlivats med Sareks nationalpark (prop 126).

Arealen är omkring 1900 km².

Padjelanta nationalpark. Nationalparken, som inrymmer ett område med utpräglad karaktär av vildmark med en speciellt värdefull flora, har tillkommit genom beslut av 1962 års riksdag (prop 126).

Nationalparken är belägen mellan Sareks nationalpark och norska gränsen. Inom området ligger bla de stora sjöarna Virihaure och Vastenjaure, vilka tillsammans med omgivande lågfjäll och högslätter ger området dess karaktär. Berggrunden utgöres huvudsakligen av kalkrika, lättvittrade lågfjäll. Floran är synnerligen art- och individrik med flera sällsynta arter. I faunan återfinns bl a åtskilliga arktiska djurarter. Padjelanta är jokkmokksamernas sommarland.

Arealen är omkring 1 950 km².

Muddus nationalpark. Muddusområdet är avsatt i syfte att i dess naturliga tillstånd bevara ett större, sammanhängande skogs- och myrmarksområde inom norra Norrlands barrskogsregion.

Nationalparken är belägen i Gällivare och Jokkmokks socknar av Norrbottens län mellan allmänna vägen Porjus—Gällivare i norr och Stora Lule älv i söder. Den omfattar inom Gällivare socken dels fastigheten Muddusträsk 1¹, dels ock delar av fastigheterna Dundret-Råneträsk 1¹ och Gällivare kronoöverloppsmark 1¹, samt inom Jokkmokks socken delar av fastigheterna Ananas 1¹ och Porjus 1¹. Centrum utgöres av sjön Muddusjaure och älven Muddusjokk med omgivande myrar. Västerut når nationalparken till berget Vuosmavare, österut till berget Linavare och sjön Kuobmojaure. I södra delen finns djupa klyftdalar av vilka Muddusjokks kanjon och Moskokorso är de mest framträdande.

Mitt i nationalparken, omslutande Muddusjaure och de närmast kringliggande myrarna och åsarna, är fridlyst ett särskilt fågelskyddsområde om ca 97 km², där tillträde är förbjudet under tiden 15 mars till 31 juli.

Muddus nationalpark omfattar i stort sett Muddusälvens avvattningsområde med skogsåsar och mellanliggande myrar. Stuor Stubba och Vuosmavare når upp över barrskogsgränsen, som ligger på ca 570 m öh. På områdena längst i söder, i närheten av Stora Lule älv har grovskogen avverkats, medan övriga delen ej berörts av avverkning.

Arealen är omkring 492 km².

Peljekaise nationalpark. Nationalparken är belägen i Arjeplogs socken av Norrbottens län på Arjeplogs kronoöverloppsmark 29¹. Den är avsatt i syfte att bevara ett område med fjällbjörkskog. Den omfattar i huvudsak södra och västra sluttningarna av fjället Peljekaise ned till sjöarna Tjalasjaure och Luotaure och innesluter i sydöstra delen sjöarna Peljejaure samt deras utlopp.

Björkskogen uppvisar varierande typer, från örtrika till hedartade. Högsta kammen i norr når ett stycke över trädgränsen. Själva Peljekaisefjället är 1 133 m högt.

Arealen är omkring 146 km².

Sonfjällets nationalpark. Nationalparken omfattar den söder och väster om Valmån belägna delen av Hede kronopark i Hede socken i Härjedalen och innesluter Sonfjällets högsta del, vilken når upp till 1 277 m ö h. Den är avsatt för att bevara ett fjällområde i landets södra fjälltrakter.

Parkens högsta delar ligger ovan trädgränsen, de nedre delarna faller inom barrskogsregionen.

Arealen är omkring 27 km².

Töfsingdalens nationalpark. Nationalparken är avsatt från Idre kronopark i Idre socken av Kopparbergs län i syfte att skydda ett barrskogsområde inom landets sydligaste fjälltrakter. Skogsbeståndet utgöres av gran- och tallurskog på storblockig dödismorän. I söder gränsar nationalparken till Storån, Österdalälvens källflöde. Mot norr når den icke upp i det egentliga kalfjället.

Arealen är 13,65 km².

Hamra nationalpark. Nationalparken är avsatt från Hamra kronopark inom Orsa finnmark, Hamradelen av Los socken i Gävleborgs län, i syfte att bevara ett område med urskogsartad barrskog. Skogen utgöres av såväl ren tall och gran som blandbestånd med inslag av lövskog.

Arealen är 27 ha, varav 20 ha skogsmark och 7 ha mossar och tjärn.

Garphyttans nationalpark. Nationalparken omfattar större delen av Svenshytte Östergård och är belägen i Kilsbergens södra sluttning i Hidinge socken av Örebro län. Den är avsatt i syfte att bevara delar av ett äldre odlingslandskap och innesluter därför inägorna och ängarna kring den gamla tomtplatsen för Svenshytte Östergård. Av byggnaderna på gården finns endast grunderna kvar. Till nationalparken hör även ett 90-tal ha skogsmark, huvudsakligen beväxt med gran.

Arealen är 108 ha.

Ängsö nationalpark. Nationalparken utgöres av holmen Ängsön, förut tillhörande kronoegendomen Väringsö nr 1 och 2 i Länna socken av Stockholms län, och är avsatt i syfte att bevara delar av ett äldre odlingslandskap. Den består av skogsmark med barrskog, lövbackar, hagar, kala gräsmarker samt ett torp med byggnader och något odlad jord. För skötseln är upprättad en detaljerad plan, vilken i huvudsak följts sedan 1943.

Arealen är 75 ha.

Norra Kvills nationalpark. Nationalparken är avsatt i syfte att bevara ett område med urskogsartad barrskog inom den sydsvenska barrskogsregionen. Den är belägen på Norra Kvills kronopark i Rumskulla socken av Kalmar län i en ostlig utkant av det småländska höglandet med ganska kuperad terräng. Skogen består till övervägande del av tall. Gran förekommer i rena bestånd på bördigare lokaler omkring bäckdrog. Numera synes inga som helst spår av avverkning.

Arealen är 27 ha.

Gotska Sandöns nationalpark. Nationalparken är belägen på Gotska Sandön i Fårö socken av Gotlands län och omfattar ett område efter västra stranden av ön, söder om fyrplatsen, med en längd av omkring 2,4 km samt en bredd i norr omkring 1,1 och i söder 2,0 km. Hela parken med undantag av en 100—200 m bred strandremsa upptages av sanddyner, beväxta med huvudsakligen gammal tallskog.

Arealen är 368 ha.

Blå Jungfruns nationalpark. Nationalparken omfattar ön Jungfrun (»Blå Jungfrun») i norra delen av Kalmarsund inom Misterhults socken av Kalmar län. Genom gåvobrev den 9 sept 1925 av landshövding J Falk i Kalmar län överlämnades den till Kungl Maj:t och Kronan för att avsättas som nationalpark. Ön består av röd granit, till större delen i form av kala klippor och hällar. Framför allt i södra delen finns dock även stora blockmarker. Tall, gran och björk förekommer i skrevorna och i södra sluttningen tät ekskog, delvis ekkratt. Den mest intressanta delen av vegetationen utgöres av mossor och i synnerhet lavar. Högsta punkten när nära 88 m ö h.

Arealen är 66 ha.

Dalby Söderskogs nationalpark. Nationalparken omfattar södra och sydvästra delarna — Söderskogen — av Dalby hage i Dalby socken av Malmöhus län. Den har avsatts i syfte att bevara en sydsvensk lövskog och skall vårdas enligt instruktion, utarbetad av domänstyrelsen i samråd med vetenskapsakademien. Marken innehåller baltisk moränlera med hög kalkhalt och skogen utgöres av alm, ek, ask och bok. Området är starkt kulturpåverkat.

Arealen är 36 ha.

Nationalparkerna kan översiktligt indelas i tre grupper, nämligen fjäll — vildmarksparker, urskog — vildmarksparker och kulturlandskapsparker. Till den första gruppen bör föras Vadvetjåkko (24,5 km²), Abisko (75 km²), Stora Sjöfallet (1 380 km²), Sarek (1 900 km²), Padjelanta (1 950 km²), Peljekaise (146 km²) och Sonfjället (27 km²). Dessa sju nationalparker täcker tillsammans över 5 500 km² och torde var för sig uppfylla syftet att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick.

Ojämförligt mest representativt är Sarek-området, vilket icke heller utsatts för mänsklig åverkan med undantag av en mindre magnesitbrytning under andra världskriget. 400 hektar i Rittakdalen kommer dock enligt beslut av 1962 års riksdag att tagas i anspråk för Tjaktjajaure vattenregleringsmagasin.

Av de övriga inom den första gruppen är Stora Sjöfallets nationalpark illa åtgången av Suorvaregleringarna och torde komma att åsamkas ytterligare svåra skador om vattenfallsstyrelsens planer för utbyggnaden av Stora Lule älvs övre del genomförs. Dessa torde medföra reglering av sjöarna Autajaure, Teusajaure, Kakirjaure, Petsats och Satisjaure samt ytterligare höjning av Suorvamagasinet.

Även Peljekaise nationalpark har skadats genom reglering av Sädvajaure. Abisko nationalpark berörs av riksgränsbanan och en 380 kV-kraftledning. Inom parken finns vidare svenska turistföreningens stora turiststation, vilken första gången uppfördes åtta år innan nationalparken avsattes. Föreningen har 1962 fått tillstånd att anlägga en linbana inom nationalparkens område. Denna park har alltmer fått en utpräglat turistisk karaktär och kan närmast jämföras med en naturpark.

De två mindre, Vadvetjåkko och Sonfjällets nationalparker, är helt intakta. Vadvetjåkko är dock avsides belägen och svår att nå. Till den andra gruppen, urskogs- och vildmarksparkerna, kan föras Muddus (491,75 km²), Töfsingdalen ( 13,65 km²), Hamra (0,27 km²), Gotska Sandön (3,68 km²), Norra Kvill (0,27 km²) och Blå Jungfrun (0,66 km²).

Muddus, som omfattar ett stort myr- och urskogsområde, är ur vetenskapliga synpunkter en av de värdefullaste nationalparkerna. En mindre del har tagits i anspråk för Messaure kraftstation. Vandringsleder och övernattningskojor har iordningställts av domänverket.

Av övriga parker inom denna grupp intar Gotska Sandön och Blå Jungfrun en särställning genom det isolerade läget. Bägge har en ömtålig natur, som ej tål stort slitage. Gotska Sandöns nationalpark omfattar blott en tiondel av ön, men resten är dock avsatt som domänreservat med undantag för en mindre del kring fyrstationen. Till sin storlek motsvarar dessa två nationalparker annars bättre bestämmelserna för naturminnen. Deras särpräglade och unika natur gör dock att de ändå väl uppfyller nationalparksfordringarna.

Hamra och Norra Kvills nationalparker är så små att de närmast är jämförbara med naturminnen. Töfsingdalens nationalpark slutligen är visserligen väsentligt större men kan knappast sägas utgöra »större sammanhängande område av viss landskapstyp».

Till den tredje gruppen, kulturlandskapsparker, kan föras Garphyttan (1,08 km²), Ängsö (0,75 km²) och Dalby Söderskog (0,36 km²).

Dessa små nationalparker fordrar en noggrann vård om de skall kunna bevara sin särskilda karaktär som minnen av ett äldre odlingslandskap eller sydsvensk lövskog. Till sin allmänna karaktär är de närmast naturminnen. Ängsö är dock en väl avgränsad enhet. En del av ön utgör också ett urskogsreservat.

Naturminnena

Fridlysning av naturminnen kan av länsstyrelse ske på såväl kronans som enskild mark och avse »område eller till fastighet hörande naturföremål som på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet finnes böra särskilt skyddas».

Inom ramen för detta fridlysningsinstitut återfinnes den största och tillika mest heterogena gruppen av fridlysningsobjekt. Som naturminnen har fridlysts allt från sjöar, häcknings- och rastplatser för fåglar, växtlokaler, urskogspartier, högmossar, myrar, rullstensåsar, öar, utsiktspunkter, lövängar och andra rester av ett äldre odlingslandskap till jätteträd, »suptallar», märkliga klippformationer, raukar och grottor. En del objekt har klart vetenskapligt värde, andra fyller en uppgift för landskapsbilden eller friluftsfolket och vissa har endast ett begränsat lokalt, musealt hembygdsintresse.

Vid årsskiftet 1960/61 fanns 341 fridlysta områden om sammanlagt drygt 3000 ha. Av områdena är 135 eller mer än en tredjedel mindre än 1 ha. Dessutom fanns 1079 fridlysningsresolutioner, avseende olika föremål eller grupper av föremål, omfattande ca 5 500 träd, mest ekar, vidare ett 70-tal flyttblock samt raukar, grottor, klippformationer, jättegrytor, åsgropar mm, i allt drygt 6 000 föremål.

Nedan lämnas i tabellform länsvis en förteckning över antalet fridlysningsresolutioner.

Förteckning över antalet fridlysningsresolutioner

Län	Fridl områden	Av dessa s:a över 1 ha	Res ang geol naturminnen	Res ang träd o trädgrupper m m
Stockholm	31	21	6	102
Uppsala	9	6		8
Södermanlands	17	15	6	20
Östergötlands	15	6		67
Jönköpings	18	10	3	51
Kronobergs	16	9	5	68
Kalmar	31	16	4	199
Gotlands	23	15	4	16
Blekinge	6	3	25	30
Kristianstads	12	9	3	20
Malmöhus	19	12		13
Hallands	9	4	3	33
Göteborgs och Bohus	17	7	3	33
Älvsborgs	9	5	1	43
Skaraborgs	32	21		50
Värmlands	2	1	3	16
Örebro	13	8	8	51
Västmanlands	11	7	3	38
Kopparbergs	19	6	23	89
Gävleborgs	5	3		5
Västernorrlands	4	2		7
Jämtlands	13	11		9
Västerbottens	7	6	1	2
Norrbottens	3	3	1	7

Av tabellen framgår, att fridlysningarna är ojämnt fördelade över landet. Detta återspeglar dock icke det objektiva fridlysningsbehovet. Erfarenheten ger i stället vid handen, att antalet fridlysningar oftast beror av var det har funnits intresserade och initiativkraftiga föreningar och personer. Detta ger också en antydan om att många naturminnen tillkommit av en tillfällighet.

Vad beträffar de fridlysta områdena varierar ofta graden av skydd. Ibland innebär fridlysningen blott en inskränkning i allemansrätten, i andra fall innebär den ett omfattande skydd för området, dess topografi, fauna och flora mm. Som exempel på ett partiellt skydd kan väljas Hjälstaviken, den populära fågelviken i Uppsala län nära Enköping, och på ett fullständigt skydd den av svenska naturskyddsföreningen ägda fågelön Lilla Karlsö utanför Gotland.

Hjälstaviken med tillhörande landområden fridlystes 1948. Fridlysningen innebär att det under tiden 15 mars — 15 juli är förbjudet för allmänheten att vistas på sjön och kringliggande sankängar och mader. Även en del åker och äng samt hag- och skogsmark omfattas av fridlysningen. Runt sjön har utlagts en markerad vandringsled och ordnats ett par rastplatser. Hjälstaviken kan vissa vårsöndagar besökas av mellan 500 och 1000 fågelintresserade personer. Allmänheten har fått vidkännas en ofrånkomligt nödvändig inskränkning i rörelsefriheten. Markägarna har dock full frihet att röra sig inom området, även för fiske i sjön. De håller även betesdjur på strandängarna. Fridlysningen innebär inte något skydd för sjön mot sjösänkning och torrläggning. Inte heller åtnjuter de omgivande markerna, som utgörs av hagmarker och betade enbuskmarker med en rik vårflora av bla backsippor och kungsängsliljor, något skydd mot tex uppodling eller skogsplantering.

För skyddet av Lilla Karlsö, om ca 150 ha, är det bättre ställt. I fridlysningsbestämmelserna av år 1954 anges att fridlysningen avser att skydda öns topografi mot skadegörelse, värna om öns karaktär av ålderdomligt gotländskt beteslandskap samt vårda öns fauna och flora. Rätten till landstigning har reglerats och i övrigt gäller särskilda bestämmelser om bl a camping och uppgörande av eld. Här inkluderas alltså hela biotopen med vad den rymmer av växt- och djurväråd.

En särställning intar i övrigt de rester av äldre odlingslandskap, som fridlysts som exempelvis Lunnelid och Ea hage i Skaraborgs län, Vickteby äng och Borga hage på Öland, Rusarbo äng i Jönköpings län, Örups almskog och Stora Hults fälad i Kristianstads län. Dessa landskaps- och odlingsminnen är till arten nära besläktade med många av vitterhetsakademiens fastigheter. Skall de kunna bevaras och fylla sin uppgift, måste de vårdas efter särskilt uppgjorda planer. Detta kräver dock betydande medel och insats av arbetskraft.

Naturparkerna

Som naturpark må fridlysas område, som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen. I och för sig behöver det alltså icke vara något påfallande märkligt naturområde som fridlyses. Avsikten är i stället att få friluftsområden avsatta för tätortsbefolkningen och skyddade för framtiden.

Vid årsskiftet 1961/62 fanns följande åtta naturparker.

1. Prästöns naturpark, Kopparbergs län, ca 50 ha, fridlyst 1956. En barrskogsklädd ö i Insjön för vilken viss inskränkning i skogsskötseln och allemansrätten genomförts.

2. Hallands Väderö naturpark, Kristianstads län, ca 310 ha, fridlyst 1958. Ön är på grund av sin vackra och säregna natur samt rika möjligheter till bad och friluftsliv av stor betydelse ur rekreationssynpunkt. Detaljerade vård- och ordningsföreskrifter har utfärdats, bl a till skydd för det äldre odlingslandskapet, faunan och floran.

3. Västerås stads fritidsområden. Mälaröarna Östra Holmen, Västra Holmen och Elba (de sk Hästholmarna), Amundsgrund, Kattskär och Björnön, Johannisbergsområdet i Västerås stad samt området Sundängen i Kungsåra kommun fridlystes som naturparker 1959. I fridlysningen ingick även vissa områden i privat eller stiftelses ägo.

Områdena företräder en mängd olika naturtyper från ren vildmark till starkt kulturpåverkade marker med en rik fauna och flora. Naturparken bjuder goda tillfällen till rekreation och bad.

Fridlysningen avser att i huvudsak utgöra ett skydd mot skadegörelse och slitage från allmänhetens sida.

4. Målaskog naturpark, Kronobergs län, 11,5 ha, fridlyst 1959. Naturparken omfattar ett område bevuxet med lövskog och innefattar hagmarker och örtrika ängar. Området skall vårdas så att lövträdsinslaget och kulturlandskapskaraktären bevaras. All blomplockning och kvistbrytning är förbjuden.

5. Ängsö naturpark, Västmanlands län, nära 1 800 ha, fridlyst 1960. I parken ingår dels 1 437 ha av Ängsö fideikommiss, dels ytterligare 346 ha tillhörande pastoratet samt två privata markägare.

Ängsö naturpark skall vara ett för allmänheten tillgängligt område. som skall skyddas och vårdas i allas gemensamma intresse och där särskild hänsyn skall tagas till faunan och floran.

Detaljerade skyddsbestämmelser för området har utfärdats. Bl a gäller att åkerbruk, trädgårdsskötsel, skogsbruk och jakt får bedrivas utan hinder av föreskrifterna; dock med iakttagande av god naturvård och beaktande av landskapets karaktär. Området får icke utnyttjas för fritidsbebyggelse.

6. Hagestads fritidsreservat, Kristianstads län, fridlyst 1960. Området inköptes 1940 med medel ur fonden för friluftslivets främjande. Inom området har anordnats tillfartsvägar för 'motorfordonstrafik, parkeringsplatser och tältplatser. Besöksfrekvensen har under senare år starkt ökat med hårdare marknötning som följd. För att motverka att fritidsreservatet genom onödigt starkt slitage skall mista sitt tilltalande utseende har det skyddats genom fridlysning som naturpark.

7. Strandängområde mellan Lerberget och Svanebäck, Malmöhus län, fridlyst 1961. Markägaren har här medgivit betydande inskränkningar i områdets ekonomiska utnyttjande. Växt- och djurlivet har skyddats och inskränkningar gjorts i allemansrätten.

8. Almö udde, Blekinge län, 120 ha, fridlyst 1961. Avsikten med fridlysningen är att trygga tillgången till ett lättåtkomligt, orört rekreationsområde och samtidigt bevara den för landskapsbilden väsentliga vegetationen av en, hagtorn och vildrosor.

Även naturparkerna bildar en ganska heterogen grupp. För de rekreationssökande värdefullast och som naturparker bäst lämpade är Västerås stads friluftsområden, Ängsö, Hagestad och Hallands Väderö. Den sistnämnda har dock en så särpräglad och värdefull natur, att den väl fyller kraven på nationalpark.

Av övriga områden torde Målaskogs naturpark bättre motsvara kraven på ett naturminne.

2. Domänreservaten

Domänstyrelsen har enligt kungl brev av år 1909 bemyndigande att utfärda skyddsbestämmelser för område eller föremål på domänverkets marker, som är att anse som naturminne. Med stöd av detta bemyndigande avsätts domänreservaten. Vid årsskiftet 1960/61 fanns avsatt 729 reservat om sammanlagt 47 281 ha. Vidare fanns 778 fredade föremål. Fredningarna fördelar sig på följande sätt på de olika överjägmästaredistrikten:

Distrikt	Område		Föremål
	Antal	Areal
Övre Norrbottens	18	3 215	4
Nedre Norrbottens	34	16 383	1
Skellefteå	45	7 417	3
Umeå	38	5 329	3
Sollefteå	26	1 497	5
Östersunds	28	1 052	15
Gävle-Dala	65	3 712	28
Bergslags	99	1 306	62
Östra	119	4 348	254
Västra	107	1 676	130
Södra	150	1 346	273
Summa	729	47 281	778

Områdena representerar typer av skog och mark med värde och intresse från skogliga, natur- och kulturhistoriska, landskapliga och sociala synpunkter och finns spridda över hela landet. Dominerande är de omkring 200 urskogsartade reservaten med en sammanlagd areal av över 29 000 ha. I arealen ingår då även inom reservatets gränser liggande tjärnar, mossar och andra impediment. Helt naturligt finns de flesta urskogsreservaten i norra Sverige. Det största reservatet, Reivoreservatet i Arvidsjaurs socken av Norrbottens län, hör till denna grupp. Det omfattar totalt 8 700 ha, varav 7200 ha produktiv skogsmark, 900 ha myrar, 500 ha berg och lågfjäll samt 100 ha vatten och innesluter beståndstyper av snart sagt alla inom lappmarken förekommande slag såväl blandbestånd som rena tall-, gran- och björkbestånd.

På Gotska Sandön har domänstyrelsen, som tidigare nämnts, från ekonomisk drift undantagit hela den under styrelsens förvaltning stående delen av ön, 3 167 ha. Detta reservat är avsett som en komplettering och en inramning av den år 1909 avsatta nationalparken med samma namn. En viktig kategori skyddade områden utgör lövängar, lövlundar och hagmarker med ädla lövträd av olika slag och särdeles rikhaltig och frodig markvegetation av blommande örter. På kronans marker finns skyddade ungefär 160 sådana områden med en areal av 770 ha och med spridning från Skåne upp till Dalarna. Som exempel kan nämnas Linnebjers hage, omfattande 23 ha ekskog med underväxt av hassel, hagtorn samt frodig örtflora av lundtyp i gläntorna inom kronoparken Dalby i Södra Sandby socken, Malmöhus län. Ett annat exempel är Bölets ängar i Undenäs socken, Skaraborgs län, fredade redan 1915, och Lövsjö ängar i Ekeberga socken, Kronobergs län. En mycket vacker och välhållen löväng är Allekvia äng i Endre socken på Gotland.

Andra exempel på skyddade objekt är rullstens- och grusåsar, såsom Evedalsåsen vid Växjö, myrar som Degerfors stormyr i Västerbotten, kalkmyrar och kalkkärr, högmossar som Blängs mosse på Billingen, flygsandsfält, sjöar, klapperstensfält och växtgeografiskt intressanta områden liksom också boplatser och häckningsterräng för örn, fiskgjuse, lappuggla, sångsvan och andra fåglar.

Domänreservaten har på detta sätt kommit att bli utomordentligt värdefulla komplement till fridlysningarna enligt naturskyddslagen. Områden som det stora Reivoreservatet och Gotska Sandön fyller väl fordringarna för nationalpark.

3. Fågelskyddsområdena

Kungörelsen om skydd för djurlivet på vissa platser (SFS 727/1960) innehåller bestämmelser till skydd för i första hand fågellivet. Kungörelsen möjliggör långtgående inskränkningar i jakträtten. Fågellivet inom 83 områden om drygt 5000 km² var vid årsskiftet 1960/61 helt eller delvis fredat med stöd av dessa bestämmelser. De största områdena är Sjaunja och Svaipaområdena i Norrbottens län om respektive 2900 och 450 km² samt Ljungdalsreservatet i Härjedalen om ca 1 000 km². Även i södra Sverige finns emellertid mycket stora fågelskyddsområden, bl a kusten från Ängelholm t o m Karups kommun i Halland. Fågellivet på och invid Stora och Lilla Karlsö utanför Gotland skyddas också enligt kungörelsen.

Förbuden varierar betydligt ifråga om antalet skyddade arter, från all jakt inom ett område till skydd för endast någon eller några enstaka arter. Ofta omfattar förbuden endast simfåglar och vadare. När det gäller skydd för häckande fågel är bestämmelserna oftast utformade som förbud att med båt angöra eller beträda vissa öar och holmar eller förbud mot att hålla båt i viss sjö. I några fall omfattar förbudet skydd för flyttfåglar. Vissa svagheter behäftar dock detta institut. Sålunda är det ej utsagt, vem som har hand om förvaltning, vård och övervakning. Icke heller utgör regleringen något skydd mot att de områden, där djurlivet fredats, exploateras för bebyggelse, torrläggning, vattenreglering, utsläpp av förorenat vatten m m.

4. Kronans fritidsskogar

Domänstyrelsen har nyligen tagit initiativ till en intensifierad verksamhet för underlättande av friluftslivet på kronans skogar. I första hand avser styrelsen att vissa avgränsade områden skall iordningställas för ett mer intensivt utnyttjande, men avsikten är även att underlätta friluftslivet på de av domänstyrelsen förvaltade skogarna i allmänhet. Såsom typobjekt för den planerade verksamheten har domänstyrelsen utvalt fyra områden med speciellt goda förutsättningar för friluftsliv, nämligen Älvdalens östra revir, kronoparken Hornslandet utanför Hudiksvall, Malingsbo revir i södra Dalarna och Västmanland samt kronoparken Halle- och Hunneberg i Västergötland. Då emellertid Älvdalens östra revir genom riksdagens beslut sedermera disponerats som artilleriskjutfält, utvaldes i stället Hamra revir i Dalarna.

För att erhålla underlag för utväljande av de kronoparker, som i första hand borde ifrågakomma för friluftsändamål, har domänstyrelsen under år 1961 låtit verkställa en inventering av sådana kronoparker. Resultatet av inventeringen upptar ett stort antal större och mindre objekt, fördelade över hela landet, men givetvis med den begränsning i lokaliseringshänseende som kronans markinnehav i olika landsdelar föranleder. Arealmässigt synes en betydande övervikt föreligga för objekten i norrlandslänen jämfört med övriga delar av landet. Förslag till närmast aktuella åtgärder inom de utvalda områdena har även framkommit vid inventeringen. Domänstyrelsen har utvalt sjutton av de föreslagna områdena som förstahandsobjekt. För dessa jämte de tidigare utvalda fyra typobjekten lämnas nedan en på inventeringen grundad kortfattad beskrivning rörande belägenhet, naturförhållanden m m samt viktigare föreslagna åtgärder för främjande av friluftslivet.

Kronoparken Karl Johan, Tomeå revir
Campingområde i anslutning till badstrand med någorlunda lättillgänglig omgivning och med tillgång till fiske.

Räktforsområdet, Kalix revir
Område i Kalixälvens dalgång, som erbjuder en vacker utsikt på flera platser. Lämpligt camping- och sportfiskeområde.

Reivoreservatet, Malmesjaurs revir
Domänreservat om totalt 8 700 ha, väl lämpat som fritidsområde. Lämpliga områden för campingplatser finns och trevliga vandringsleder kan läggas upp.

Fällforsen och Storforsen, Selets revir
Fritidsområde på båda sidor om Pite älv genom hela reviret. Vid Fâllforsen och Storforsen bör camping- och rastplatser anordnas samt i övrigt företagas uthuggning och gallring på lämpliga platser för att förbättra utsikten över älven.

Killingsand, Burträsks revir
Sandstrand vid Bottenviken nära europaväg 4. Tillfartsväg, parkeringsplats och högklassig tältplats föreslås.

Kronoparken Kroksjökälen, Degerfors revir
Område om drygt 2 000 ha, beläget vid vägen Umeå—Lycksele cirka 10 mil från Umeå. Rastplatser föreslås efter den vackra vägen utmed Umeälven. Området innehåller lämplig sportfiskesjö samt ett domänreservat.

Kronoparken Stenbithöjden och Simsjölandet, Dorotea och Åsele revir
Vildmarksområde, som lätt nås från bilvägar. Lämpliga kortfiskevatten inom området. Campingplatser med bilparkering kan anordnas och stigar utmärkas.

Käringbergområdet, Fredrika revir
Stort vildmarksområde omfattande ca 7200 ha med möjligheter till bad och camping.

Kronoparken Tjärndalskilen, Norra Renbetesfjällens revir
Vildmarksområde, lämpligt för kortfiske och camping. Vissa sanitära anläggningar samt uppröjning av lämpliga tältplatser torde bli behövliga.

Hela Hamra revir
Stort vildmarksområde, omfattande ca 45 000 ha, som bör förses med enklare tältplatser och rastställen.

Kronoparken Hornslandet, Hudiksvalls revir
Utnyttjas redan nu som fritidsreservat. Goda badstränder och strövområden. Utbyggnad av området sker efter detaljplan med campingplatsen i Höllick som främsta anläggning.

Fulufjällel, Särna revir
Skogs- och fjällområde, som redan utnyttjas intensivt för friluftsliv. Vissa anläggningar finns inom området. men de bör ytterligare utbyggas. Främst behövs vägar, rastplatser. sanitära anläggningar och campingplatser.

Kronoparken Älvdalen, V:a Älvdalens revir
Genomfartsområde för turlstströmmen Älvdalen—Särna. Enkla rastplatser, tältplatser och parkeringsplatser föreslås vid vägarna inom reviret. Dessutom föreslås anordnande av promenadstigar inom vissa urskogsreservat.

Hela Malingsbo revir
Anordningar för fritidsvistelse har sedan flera år vidtagits inom reviret. Rast- och parkeringsplatsernas antal bör utökas.

Kronoparken Lovö, Stockholms revir
Livligt besökt strövområde. Parkerings- och rastplatser bör anordnas.

Kronoparken Omberg, Ombergs revir
Livligt besökt utflyktsmål. Befintliga parkerings- och rastplatser bör kompletteras, stigar röjas, och bestämmelser utfärdas om blomplockningen. Eventuellt bör den mest trafikerade vägen permanentas.

Kronoparken Granvik, Tivedens revir
Hela kronoparken är ett vildmarksbetonat strövområde med goda sportfiskemöjligheter. Campingplatser föreslås.

Kronoparken Halle- och Hunneberg, Hunnebergs revir
Kronoparken har sedan länge av domänverket behandlats såsom naturpark. Kronoparken utgör en märklig naturformation med sitt i förhållande till omgivningen höga, avskilda läge, sina »klevar» och fornborgar. Rikt djurliv, framför allt älg men även kronhjort. — Parkvakt bör anställas. Sanitära anläggningar, bänkar, bord, skyltning och stigmarkering bör anordnas och åtgärder vidtagas mot nedskräpning m m.

Kronoparken Kroppefjäll, Dalslands revir
Vildmarksbetonat område, som genom lämpliga åtgärder kan iordningställas till ett frilufts- och sportfiskeparadis.

Kronoparken Böda, Ölands revir
Ett idealiskt fritidsområde, som ligger lättåtkomligt och innehåller utmärkta badstränder. Semesterbyar och campingplatser finnes men bör utbyggas och förbättras.

Kronoparken Skäralid, Kolleberga skolrevir
Området är livligt besökt av turister. Rast- och parkeringsplatser samt sanitära anläggningar bör utbyggas.

Under år 1961 igångsatte domänstyrelsen en mera organiserad verksamhet för befrämjande av friluftslivet inom de förut omnämnda fyra typområdena för att därigenom vinna erfarenheter för en kommande utökning av verksamheten. För att erhålla instruktionsmässigt stöd härför har domänstyrelsen i skrivelse till Konungen den 24 augusti 1961 hemställt om ändring av förordningen den 10 maj 1935 (nr 157) angående grunderna för förvaltningen av vissa kronoskogar. Ändringsförslaget innebär ett tillägg till 4 § nämnda förordning med innehåll att domänstyrelsen, där så finnes lämpligt, må vidtaga åtgärder ägnade att öka kronoskogarnas värde såsom fritidsområden för allmänheten. Till skrivelsen har fogats kostnadsberäkningar för verksamheten i fråga. Därav framgår att domänstyrelsen avser att i sitt generalförslag för år 1962 upptaga en kostnad av 500 000 kronor för fritidsverksamheten i huvudsak till åtgärder inom de tidigare utvalda förstahandsobjekten. Beloppet beräknas fördela sig på följande sätt beträffande sakkostnader:

Vägar, parkerings- och mötesplatser samt strövstigar	139 000	kr
Camping- och rastplatser	280 000	»
Kiosker, vägvisare, skyltar, kartor m m	81 000	»

Kostnaderna beräknas även under åren 1963 och 1964 uppgå till cirka 500 000 kronor per år, varefter de bedöms sjunka till en ungefärlig nettokostnad av 200 000 kronor per år. Flertalet objekt väntas nämligen vara utbyggda 1965 och vissa av dem lämna väsentliga intäkter.

I proposition till 1962 års riksdag (nr 39) har domänstyrelsens förslag tagits upp till behandling och tillstyrkts. Kostnaderna för verksamheten skall bestridas av driftmedel. Den årliga medelsdispositionen för ändamålet ansågs böra vara av något mindre omfattning än vad domänstyrelsen föreslagit. Någon ändring i förordningen angående grunderna för förvaltningen av vissa kronoskogar ansågs icke erforderlig.

5. Vitterhetsakademiens fastigheter

Kungl vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien äger eller förvaltar ett antal viktiga kulturhistoriska minnesmärken runt om i landet. De av akademien ägda eller förvaltade minnesmärkena utgöres dels av fasta fornlämningar i egentlig mening, såsom gravfält, enstaka storhögar, fornborgar samt ruiner efter kyrkor, kloster och borgar, och dels av äldre byggnader såsom ödekyrkor, slott eller liknande. Antalet objekt utgör för närvarande över åttio varav tjugotvå är belägna i Visby. Av beskrivning över vitterhetsakademiens fastigheter, intagen som bilaga till akademiens årsbok 1960, framgår närmare de berörda fastigheternas läge och storlek samt skyddsobjektens karaktär.

Av beskrivningen framgår, att akademien förvaltar ett flertal av våra mest kända kulturhistoriska minnesmärken, såsom Glimmingehus, Visby ringmur och kyrkoruinerna i staden, Visingsborgs slott och Varnhems kloster. De områden, som innefattar fasta fornlämningar och som ofta är av avsevärd storlek synes vara av betydande intresse även ur naturvårdssynpunkt på grund av den intensiva vård och det skydd som kommer både själva fornlämningen och området i fråga till del. Bland större områden av detta slag må omnämnas följande exempel.

Ett område om cirka 9 ha i Valleberga socken av Kristianstads län, inom vilket landets största skeppssättning — »Ales stenar» — är belägen.

Ett område om cirka 48 ha innefattande bl a Ölands största fornborg, Gråborg.

Ekornavallen om cirka 81 ha i Hornberga socken, Skaraborgs län. På området finnes gravfält med bla gånggrifter och bronaåldersröse.

Hovgården om cirka 28 ha i Adelsö socken, Stockholms län med Kungshögarna och Alsnö hus.

Ett större område kring kungshögarna vid Gamla Uppsala.

Delar av Björkö i Mälaren. Området innehåller i förhållande till sin areal landets talrikaste fornminnen bl a lämningarna efter den gamla vikingastaden Birka samt betydande gravfält (ett med 1600 tätt liggande gravhögar).

Ett helt nytt slag av objekt har nyligen med stöd av donationer kommit i akademiens ägo, nämligen Stensjö by i Döderhults socken, Kalmar län. Härigenom har den kulturhistoriskt märkliga byn tillförsäkrats skydd för framtiden.

Genom att ägande- eller förvaltningsrätt till fastigheter eller områden sålunda överförts till akademien har områdenas vård kunnat säkerställas på ett helt annat sätt än vad som kunnat förekomma vid enskild äganderätt. I förorden till ovannämnda beskrivning över akademiens fastigheter göres bl a följande uttalande rörande deras vård och förvaltning:

Vården och förvaltningen av akademiens fastigheter omfattar underhåll, reparationer, röjningsarbeten, mark- och landskapsvård. Dessa praktiska arbeten utföras genom riksantikvarieämbetet. De äro emellertid förenade med stora ekonomiska svårigheter. De till akademiens förfogande ställda statsanslagen för vården av landets fornminnen och byggnadsminnesmärken äro nämligen mycket blygsamma. En omfattande verksamhet har dock kunnat pågå genom att akademien till vissa arbeten kunnat bidraga med avkastningen av egna fondmedel och genom att i andra fall donatorer intresserat sig för vårdarbeten på särskilda minnesmärken. I viss utsträckning ha restaureringsarbeten utförts av arbetslösa, bl a såsom statligt beredskapsarbete, i andra fall har riksantikvarieämbetet tilldelats vapenfria värnpliktiga såsom arbetskraft. Sålunda har skötseln av fornminnesområdet på Björkö sedan många år helt baserats på denna arbetsform.

Vid markvårdsarbetena på Björkö ha stegvis nya metoder kunnat utprovas, vilka kommit till användning vid återställandet av landskapsbilden även inom fornlämningsområden på andra håll i landet. Sedan behövliga röjningsarbeten utförts få de återställda ängarna och hagarna samma skötsel, som de fått ända från förhistorisk tid fram till 1800-talet, då de naturliga öppna slåttermarkerna genom den alltmer ökade vallodlingen icke längre behövdes och därför fingo växa igen. Särskilt på Öland ha omfattande arbeten av detta slag utförts på akademiens fastigheter.

6. Kommunalägda fritidsområden

Vid den inventering av naturområden, som utredningen gjort genom länsstyrelserna, har särskilt efterfrågats, vilka större fritidsreservat som finns i länen i kommunal ägo. Såsom större angavs reservat med areal överstigande 100 ha. Vidare begärdes upplysning om det för reservaten utfärdats särskilda föreskrifter rörande naturskyddet eller ordningsföreskrifter.

Efter sammanställning av länsstyrelsernas uppgifter har nedanstående förteckning upprättats över nu befintliga kommunalägda fritidsområden med arealer överstigande 100 ha.

Län	Antal områden	Ungefärlig areal (ha)
Stockholms	21	10 300
Uppsala	4	540
Södermanlands	3	1 220
Jönköpings	1	140
Malmöhus	2	1 370
Göteborgs och Bohus	7	3 150
Värmlands	3	4 000
Örebro	1	100
Västmanlands	3	4 000
Kopparbergs	1	100
Gävleborgs	8	6 000
Västerbottens	3	300
Norrbottens	2	560
Summa	57	27 930

Förteckningen förtjänar att kommenteras närmare i några avseenden. Vad beträffar områdenas fördelning över landet är det markant att nära hälften av länen saknar sådana större områden, som efterfrågats. I övrigt synes föreligga en övervikt för tätortsregionerna och speciellt för Stockholms län. Stockholms stad har nämligen sedan lång tid tillbaka bedrivit en aktiv inköpspolitik i det aktuella syftet, som resulterat i att staden nu äger inte mindre än 18 större områden på Södertörn och i skärgården om sammanlagt cirka 10 000 ha. Bland de största av dessa kan nämnas Gålö om 1 818 ha, Tyresta om 1 416 ha och Ågesta om 1 141 ha. Genom ytterligare förvärv i Tyresö kommun har staden 1962 ytterligare utökat sina reservat med omkring 1 900 ha. — Södertälje stad äger ett område om cirka 950 ha i Enhörna kommun. För att trygga sin vattenförsörjning har Malmö stad förvärvat stora områden vid Vombsjön. Därav synes ett skogsområde om cirka 1 200 ha lämpligt att utnyttja såsom fritidsområde. — Delsjöreservatet i Göteborg och Balltorpsområdet i Mölndal omfattar vardera c:a 1 200 ha. — De inom Västmanlands län redovisade områdena utgörs dels av Västerås stads fritidsområden (jämför under naturparkerna, sid 95) och dels av ett område om cirka 2500 ha tillhörigt Sala stad. — Gävleborgs län uppvisar ett förhållandevis stort antal områden med betydande arealer. Sålunda äger Gävle stad cirka 2 700 ha, varav Norrlandet vid kusten omfattar cirka 1 800 ha. Sandvikens stad är delägare i ett större fritidsområde kring Högbo bruks herrgård om cirka 2 500 ha och Söderhamns stad äger flera kust- och skärgårdsområden om sammanlagt cirka 800 ha.

Naturvårds- eller ordningsföreskrifter har för de angivna områdena utfärdats i ganska ringa utsträckning. Bäst tillgodosedda i detta avseende är Västerås stads fritidsområden (Hästholmarna, Björnön, Johannisberg och Sundängen), vilka fridlysts såsom naturparker. Fridlysningsföreskrifterna innebär bl a förbud mot plockning av vissa blommor, mot skadegörelse å fågelbon samt mot medförande av lös hund. Vidare får camping och affischering endast ske på de platser och villkor i övrigt som markägarna bestämmer. För övriga kommunalägda områden finns i vissa fall utfärdade särskilda ordningsföreskrifter i allmänhet innehållande förbud mot eller lokalisering av camping, föreskrifter angående eldning samt förbud mot åverkan på naturen.

7. Övriga objekt

Från länsstyrelserna har utredningen erhållit uppgifter om vilka större fritidsreservat ägda av föreningar eller stiftelser som finnes i länen. De redovisade områdena, som närmare beskrives nedan, upptar några objekt, som icke direkt kan sägas ha karaktären av fritidsområden men som dock bör omnämnas i detta sammanhang.

Komosse, högmosse om 2 286 ha i Jönköpings län, äges av svenska naturskyddsföreningen.

Storsund, fågelträsk med stora agfält och rikt på orkidéer, 118 ha, beläget i Gorhems socken, Gotlands län. Ägare: svenska naturskyddsföreningen.

Kullagård 1² och 1³ om cirka 257 ha i Brunnby kommun, Malmöhus län. Området, som omfattar bergig och kuperad, havsomfluten terräng med företrädesvis lövskog, äges av AB Kullabergs natur. Bolaget har till uppgift att förvalta området under iakttagande av att egendomarnas natur i största möjliga mån bevaras och skyddas.

Kungsmarken, Södra Sandby kommun, Malmöhus län, omfattar cirka 176 ha delvis skogbevuxet område, inom vilket finns anlagd en golfbana. Ägare: Lunds universitet.

Gustafsbergsstiftelsen i Uddevalla stad äger ett kulturreservat, innehållande skogs- och strövområden.

Storlienområdet om cirka 3100 ha äges av skid- och friluftsfrämjandet. Särskilda donationsbestämmelser hindrar områdets exploatering.

Mörviken 1⁸ m fl, fjäll och skogsmark om cirka 120 ha på Åreskutans sydsluttning, äges av Åre Kurortsaktiebolag.

Aktsehemmanet om cirka 1 460 ha vid sjön Lajdaure i Jokkmokks kommun, Norrbottens län. Området omsluter Rapaälvens deltaland i sjöns västände vid gränsen till Sarek. Svenska naturskyddsföreningen är delägare i fastigheten.

Dessutom kan omnämnas några mindre områden, tillhöriga naturskyddsföreningen, nämligen Alvena lindäng på Gotland, Stora Hults fälad i Kristianstads län och Rusarbo äng i Jönköpings län. Ett område vid Steninge strand i Hallands län äges av Hallands naturskyddsförening. — Även vetenskapsakademien äger ett antal mindre områden av karaktären kultur- eller naturreservat, exempelvis Testholmen och Stångehuvudområdet i Göteborgs och Bohus län.

Det har uppenbarligen varit förenat med vissa svårigheter för länsstyrelserna att redovisa de efterfrågade objekten. På grund härav gör redovisningen ovan icke anspråk på fullständighet utan är mera att betrakta som en exemplifiering.

C. I översiktsplaner reserverade »grönområden»

För att erhålla en uppfattning om den översiktliga planläggningens betydelse för naturvården har utredningen hos länsstyrelserna anhållit om uppgift om de region- och generalplaner som redovisar större grönområden. De inkomna svaren upptar några få regionplaner samt ett flertal generalplaner.

Regionplanen för Stockholmstrakten omfattar större delen av Stockholms län med undantag endast för den nordligaste delen. Planen har fastställts av Kungl Maj:t år 1960. Regionplanen har ett speciellt intresse ur naturvårdssynpunkt på grund av sina riktlinjer för skärgårdsområdets framtida disposition. Sålunda redovisas större delen av ytterskärgården såsom »naturskyddsområde», medan stora delar av den övriga skärgården samt vidsträckta sammanhängande områden närmast permanentbebyggelsen betecknas såsom område »huvudsakligen avsett att lämnas obebyggt som friluftsområde eller i landskapsvårdande syfte». Fastställelsen å regionplanen har icke medfört några rättsverkningar avseende säkerställandet av angivna områden utan planen har närmast rådgivande karaktär.

Över Kalmar-Nybro-området upprättades regionplan år 1957. Stora sammanhängande grönområden redovisas längs stränderna norr och söder om Kalmar. Vid pågående arbeten med generalplan för Kalmar har denna anpassats till regionplanen med avseende på redovisning av grönområden för friluftsliv. — I regionplanen för Boråstrakten redovisas ett trettiotal större grönområden med tillhörande beskrivning. Enligt denna kan friluftsområdena indelas i tre grupper, nämligen de centralt belägna för dagligt bruk (aktiva parker), de perifert belägna för det rörliga friluftslivet samt de avlägset belägna (fjärrområdena) för weekends- och semestervistelse. Vidare påpekas i beskrivningen, att för regionen finns behov av fjärrområden utanför dess gränser, främst vid västkusten. — Grönområden av betydelse finns även redovisade i regionplanerna för Sundsvalls- och Örnsköldsviksregionerna.

Regionplanläggning pågår inom ytterligare några regioner i landet. Särskilt hör omnämnas den planläggning, som pågår inom Göteborgsregionen. Denna region omfattar ett vidsträckt område kring tätortsbebyggelsen i Göteborg med förorter och berör förutom Göteborgs och Bohus län även vissa delar av Hallands och Älvsborgs län. I förslag till lösning av vissa fritidsfrågor inom regionen har regionplanekontoret framlagt förslag till avsättande av ett antal större fritidsområden (Svartedalen, Risveden, Härskogen, Sandsjöbacka, Bergsjöområdet och Delsjöområdet), vilka främst har karaktären av strövområden och som på lång sikt bör bevaras från all exploatering. Eventuellt kommer styrelsen för regionplaneförbundet att senare begära att nämnda områden skall fridlysas såsom naturparker.

Planläggning i större sammanhang berörande ett flertal kommuner bedrives även i andra former än den regionplaneinstitutet anvisar. Av största intresse är därvid de strandutredningar, som på senare år igångsatts inom flera län. Exempel på en sådan utredning är den nyligen framlagda Strandutredningen för Hallands län med tillhörande förslag till markdisposition för fritidsbebyggelsen inom länets strandområden. Strandplaneringen kommer att närmare behandlas nedan i kap 6 (sid 126). Omfattande länsutredningar har även påbörjats under de senaste åren. Även om dessa i allmänhet har andra primära syften än att behandla fritidsfrågorna kan de dock på lång sikt komma att bli av väsentlig betydelse för naturvården. Inom Kopparbergs län pågår en allomfattande länsplanering, där naturvårdsfrågorna tillmätts avsevärd vikt. Speciellt har man ingående behandlat frågan om den lämpligaste hushållningen med länets fjällvärld, som av flera orsaker kommit i farozonen vid en allt intensivare exploatering.

De upprättade generalplanerna, innehållande större grönområden, har icke i något uppgivet fall förts fram till fastställelse. Planerna har sålunda icke erhållit rättsverkningar med avseende på grönområdenas säkerställande. De flesta län redovisar antagna generalplaner eller generalplaneförslag med innehåll som efterfrågats av utredningen. De grönområden som redovisas i dessa planer har dock i många fall icke tillkommit efter överväganden av behovet av fritidsområden utan huvudintresset vid planeringen har varit permanentbebyggelsens lokalisering och omfattning, kommunikationsledernas sträckning etc. Representativt för detta förhållande är ett uttalande av länsstyrelsen i Uppsala län, som anfört att markeringen som grönområden inom generalplanerna närmast har inneburit att områdena av olika anledningar inte hör bebyggas. Det är inte alltid som de är särskilt lämpade för friluftsliv. — I andra fall åter, speciellt när planläggningen verkställts inom landskommuner med attraktiva strandområden, har planen haft till väsentlig uppgift att reglera fritidsbebyggelsen, varvid naturligen behovet av marker för friluftsliv kommit i förgrunden. Planer av detta slag redovisas framför allt från Stockholms och Göteborgs och Bohus län.

En omfattande generalplanering pågår för närvarande över hela landet. Helt naturligt koncentreras denna planläggning i första hand till de stora tätortsregionerna men även landskommuner utanför dessa börjar visa ett aktivt intresse för översiktlig planering.

Exempel på enklare kommunal planering har även lämnats till utredningen. Hit hör i första hand sådan strandplanering, som behandlas i kap 6. Ett annat exempel kan förtjäna att särskilt omnämnas, nämligen den dispositionsplan som upprättats för Limafjällen i Kopparbergs län. Planens syfte är att reglera fritidsbebyggelsens utbredning inom nämnda fjällområde genom att lokalisera bebyggelsen till vissa naturligt avgränsade områden, åtskilda av stora sammanhängande grönområden.

D. Tillgängliga naturområden utan särskilt skydd

Utredningen har i sin inventering även bett länsstyrelserna belysa, vilka större områden i länet som på grund av allemansrätten utnyttjas för friluftsliv utan att desamma genom förbud eller i planer är reserverade för detta ändamål.

De flesta länsstyrelser har icke närmare angivit speciella områden av den art, som avses i frågan, utan framhållit att skogsområden och sjöstränder närmast de större tätorterna utnyttjas mer intensivt än övriga delar av länet. Inom Södermanlands och Blekinge län hävdar man att praktiskt taget hela länen utnyttjas för friluftsliv. Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Praktiskt taget alla de markområden i stockholmsregionen som inte disponeras för bebyggelse kan sägas spela en roll för och utnyttjas av befolkningen för rekreation och friluftsliv. Den intensitet varmed området utnyttjas beror av dess närbelägenhet till befolkningskoncentrationerna och områdets speciella naturliga förutsättningar. Så gott som hela skärgården utnyttjas sålunda intensivt.

Länsstyrelsen i Uppsala län har redovisat sexton områden med tillhörande beskrivning enligt följande:

Av större områden som på grund av allemansrätten utnyttjas för friluftsliv i större omfattning utan att genom förbud eller i planer vara reserverade för detta ändamål, nämns först några kring Uppsala:

27. Galgbacken — G:la Uppsala inkl Tundsen. Öppna eller tallbevuxna åskullar.

28. Berthågaområdet. Skog, åkrar och backar. Permanenta skidspår. Fasta orienteringskontroller och terrängbanor. Området kommer delvis att exploateras för kyrkogård och bebyggelse.

29. Hågadalen inkl Kvarnbo-området och Nåsten, inom Uppsala stad och Södra Hagunda kommun. Hågadalen är delvis militärt övningsomràde, men utnyttjas, då militära övningar ej äger rum, i betydande utsträckning som fritidsområde. Golfbana. Nåsten är ett större skogsområde. Permanenta skidspår och fasta orienteringskontroller och punktorienteringsbanor. Körbar väg med parkeringsmöjligheter genom området.

30. Sunnerstaskogen och Vårdsätraområdet. Skog, backar, åkrar och något Mälarstrand. Märkt permanent vandringsled från Uppsala till Graneberg. Fasta orienteringskontroller. Området blir allt mer inkräktat av bebyggelse; sommarstugebebyggelse i Vårdsätra.

31. Kronåsen och Sunnerstadsen jämte Fyrisåns stränder mellan Uppsala och Flottsund. Promenad- och skidstråk med vackra utsikter. Skidbackar och delvis fasta anläggningar vid Sunnersta.

33. Lunsen-området (delvis i Stockholms län). Större skogsområde med pennanenta skidspår och vandringsleder Bergsbrunna—Flottsund och Alsike—Flottsund. Sammanhängande med Lunsen ligger Kungshamns—Fredrikslundsområdet (i Stockholms län). Donerat till en stiftelse som skall sköta området som ett »minneslandskap». Omväxlande herrgårdslandskap intill Mälaren. Badplatser.

34. Vedyxa-området. Skogsmark med insprângd kulturmark. Fasta orienteringskontroller och permanent skidspår.

35. Jälla-området. Större skogsområde med delvis nedlagd kulturmark. Fasta orienteringskontroller.

Av mer utnyttjade fritidsområden utanför Uppsala-området kan nämnas:

36. Brämsand-Billudden öster om Dalälvens utlopp. Omväxlande kustnatur med stora sandstränder. Vägar, parkeringsplatser och toaletter.

37. Dalälvens stränder och öar kring Söderfors.

38. Lövstabuktens skärgård och delar av dess stränder. I området ingår Nöttöbadet och åtskillig fritidsbebyggelse.

39. Stränderna vid fiskelägena i Hällnäs kommun.

40. Gimodammens sydliga stränder. Badplats.

41. Stränderna kring Österby Stordamm och vid Dannemorasjöns östra sida samt ekbackarna mellan Österby och Dannemora. Starkt omväxlande natur.

42. Öar och en del stmndpartier vid Svinnegarnsviken.

43. Mälaren. Stor betydelse som »sjöströvområde». Särskilt utnyttjade öar är tex V Högholmen och Veckholms Prästholme.

(Siffrorna hänvisar till beteckningar på inventeringskartorna).

Flertalet av de nämnda områdena ingår i de större områden som för framtiden bör reserveras för fritidsändamål. Dessa redovisas å kartutdraget, sid 115.

I några fall har länsstyrelserna i denna fråga hänvisat till detaljerade svar som inkommit från länets kommuner.

I de fall länsstyrelserna i övrigt utpekat vissa områden såsom mer frekventerade än andra har gränserna för desamma ofta varit obestämda. De viktigaste av dessa områden är skärgårdarna i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Norrbottens län, strandområden i Gotlands och Hallands län samt vid Vänern och Mälaren, skogsområden på Omberg, åsarna i Skåne, platåbergen i Västergötland och Kilsbergen samt fjällområden i Dalarna och södra Lappland.

E. Vissa principiella synpunkter och önskemål

Såsom framgått av redovisningen tidigare i detta kapitel utgör de egentliga naturskyddsobjekten en ganska heterogen och svåröverskådlig grupp. De har också tillskapats under en relativt lång tidrymd, under vilken målsättningen för naturskyddet växlat. Det möter därför vissa svårigheter att få en klar bild av objektens faktiska betydelse för samhället i dag. Mycket närbesläktade med de egentliga naturskyddsobjekten är, såsom framgått av den tidigare framställningen, i första hand domänreservaten. De har i likhet med de egentliga naturskyddsobjekten, till stor del avsatts för tillgodoseende av vissa naturvetenskapliga eller kulturella intressen. Det sociala inslaget i naturvårdspolitiken är ju — med undantag för vissa nationalparker — en relativt sen företeelse.

Med anledning av de ovan antydda frågeställningarna har utredningen till länsstyrelserna ställt frågan, om inom länet befintliga nationalparker, naturparker, naturminnen och domänreservat, utan att syftet med deras avsättande äventyras, i högre grad än vad hittills skett kan göras tillgängliga för allmänheten och därmed få ökad betydelse som fritidsområden. Vidare frågade utredningen, om det i övrigt förelåg önskemål om ändrad målsättning för förvaltningen av här ifrågavarande objekt.

Av länsstyrelsernas svar framgår att de ifrågavarande objekten i allmänhet icke har någon mera framträdande betydelse ur friluftslivets synpunkt. Särskilt framhålles att flertalet objekt antingen är så begränsade till arealen att de över huvud icke kan utsättas för någon större besöksfrekvens eller att de är så avlägset belägna, att man icke kan förutsätta att de blir några attraktiva utflyktsmål. Av svarens allmänna karaktär kan man även draga den slutsatsen, att en stor del av objekten är relativt okända både för myndigheter och allmänheten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har utvecklat sin principiella syn på målsättningen utförligt och därvid även tagit ställning till frågan om länets stora nationalparker bör göras tillgängliga för allmänheten i högre grad än nu är fallet. Länsstyrelsen anför följande:

Ett behov av fritidsområden är knutet till tätorterna för vilka erfordras större områden för rekreation och friluftsliv. Kraven på dessa områden är i första hand att de skall vara relativt närbelägna för att kunna utnyttjas ofta och av många.

Behov föreligger dessutom av fritidsområden på vilka kravet främst är att de äger vissa egenskaper — har en speciell miljö. För besök i sådana områden är avståndet av underordnad betydelse.

För att i så hög grad som möjligt berika människans naturupplevelser synes det angeläget att ett så stort antal miljöbetingade områden som möjligt göres tillgängliga som fritidsområden.

Till graden av upplevelse av ett landskap — en miljö bidrar i hög grad sättet att färdas. (Många gånger kan upplevelsen av ett miljöbetingat område vara helt beroende därav). Sättet att färdas förtjänar därför stort beaktande då det gäller att avgöra vilka områden som skall göras mer tillgängliga för allmänheten.

Allmänt sett bör det finnas både sådana områden för vilkas utnyttjande färdsättet är valfritt och sådana områden i vilka huvudsakligen endast ett färdsätt är möjligt.

I Norrbottens län finns sex nationalparker, ett flertal naturminnen och ett stort antal domänreservat. Dessa objekt är huvudsakligen lokaliserade så att de saknar betydelse som lokala fritidsområden för tätorterna i länets kustbygd medan säkerligen flera domänreservat bör kunna få betydelse för tätorterna i länets malmfält och inland. Sin stora betydelse som fritidsområde bör de aktuella objekten kunna få som miljöbetingade fritidsområden.

Sättet för att göra dessa områden tillgängliga är inte bara en fråga om att iordningställa tekniska detaljer på marken, vägar, broar, P-platser, vandringsleder, övernattningsmöjligheter o likn. Det är även och kanske främst en fråga om att presentera områdena för allmänheten, att tala om att de existerar och vad besökaren kan vänta inom området och därigenom skapa behov av att besöka dem. För nationalparkernas del har en sådan presentation kommit i bokhandeln under 1960, 50 år efter det de första områdena avsattes till nationalpark.

Mot bakgrund av vad ovan anförts om kraven på de miljöbetingade områdena dvs rik variation och beaktande av färdsätten för områdenas utnyttjande har nationalparkerna i Norrbottens län bedömts vara tillgängliga för allmänheten i fullt tillräcklig omfattning.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att av de nuvarande naturminnesområdena i länet icke något är lämpat för ett intensivare utnyttjande som fritidsområde. Några är ömtåliga fågellokaler eller vetenskapliga reservat av det slag att allt utnyttjande av dem för friluftsliv är och bör vara förbjudet. Ett par av de avstängda reservaten skulle dock möjligen i begränsad utsträckning kunna öppnas för allmänheten. Från en del något mindre ömtåliga reservat har allmänheten icke utestängts, men de är både för små och ur andra synpunkter olämpliga för ett intensivare friluftsliv. — Däremot är det troligt, att några planerade naturminnen kommer att få den storlek och oömhet, att de även kan fylla en funktion som fritidsområden, närmast av typen strövområden eller vackra utflyktsmål.

Länsstyrelserna i Gotlands, Skaraborgs och Jämtlands län uttalar, att de ifrågavarande objekten redan nu är i tillräcklig grad tillgängliga för allmänheten och att behov av ändrad målsättning ej föreligger.

Länsstyrelsen i Kristianstads län åter anser att åtgärder bör vidtagas för att öka de ifrågavarande områdenas tillgänglighet, bl a genom att ägare av mark ålägges att anordna öppningar i stängsel.

---

Naturskyddslagstiftningen har alltsedan sin tillkomst haft klart uttalade vetenskapliga och allmänkulturella syften. Det är därför av stort intresse att söka göra en bedömning av det vetenskapliga värdet av det nuvarande beståndet av nationalparker, naturminnen och domänreservat. I denna fråga har utredningen haft överläggningar med bl a vetenskapsakademiens naturskyddskommitté. Utredningen anser sig kunna sammanfatta de från vetenskapligt håll framförda synpunkterna på följande sätt.

Ur vetenskaplig synpunkt vore det önskvärt, att de ur olika synpunkter mest skyddsvärda och skyddsbehövande föremålen och områdena objektivt utvaldes och därefter fridlystes med lämpliga skyddsföreskrifter.

Verkligheten är emellertid helt annorlunda. Vad som blivit skyddat är mestadels rester, som förblivit outnyttjade på grund av avlägset läge, ringa ekonomiskt värde vid avsättandet eller andra för skyddsvärdet strängt taget ovidkommande skäl. Största delen av vårt lands objektivt sett mest skyddsvärda naturföremål och naturområden har icke fridlysts och ej heller blivit föreslagna till fridlysning.

De fridlysta objekten är i och för sig talrika. Till stor del är de visserligen kuriosa i ett naturaliekabinett i det fria. Sådana »märkliga» naturföremål, träd, flyttblock o s v bör dock ej föraktas; många av dem är framträdande i landskapet, imponerande genom sina dimensioner eller på annat sätt och långt värdefullare än det som skulle ha kommit i stället om de förstördes. De fridlysta områdena är av mycket mångskiftande karaktär, men kan ändock inte sägas representativt företräda det svenska natur- och kulturlandskapet. I viss mån är detta en följd av att »märklig» naturbeskaffenhet fått betraktas som mer värd att skydda än typisk eller representativ. Naturreservaten är också ofta otillräckliga i storlek. De är mycket ojämnt fördelade på kategorier och geografiska zoner. Bl a har efter utbrytningen av Akkajaure m m ur Stora Sjöfallets nationalpark större sjöar som i sin helhet ligger inom reservaten saknats, ett förhållande som dock i någon mån rättats till genom tillskapandet av Padjelanta nationalpark. Ingen stor eller medelstor älv åtnjuter skydd. Många former av fjällvegetation, olika slags skog, vissa typer av myrvegetation o s v saknas och våra kuster och skärgårdar är endast i ringa omfattning skyddade i form av fridlysta områden.

F. Friluftslivets behov

1. Det framtida behovet av frilufsområden

I samband med inventeringen av naturområden har utredningen till länsstyrelserna ställt frågan, om det med hänsyn speciellt till de växande tätorterna och kommunikationernas utveckling kan bedömas, vilka större områden, som för framtiden bör reserveras för fritidsändamål. Utredningen anhöll vidare att få dessa områden indelade i

a. serviceområden = lättillgängliga områden med serviceanläggningar av olika slag, såsom vägar, parkeringsplatser, bad- och campingplatser, vandrarhem, fritidsgårdar, fjällstationer och raststugor,

b. strövområden = större, sammanhängande skogs- eller fjällområden utan serviceanläggningar eller endast i ringa utsträckning försedda med sådana.

Det har, icke helt oväntat, mött vissa svårigheter för länsstyrelserna att besvara de uppställda frågorna. Det material, som utredningen fått, är sålunda ganska ojämnt. Några länsstyrelser har förklarat att frågorna icke kan besvaras utan ingående, särskilda undersökningar, vilka icke varit möjliga att anordna i detta sammanhang. Vissa andra länsstyrelser nöjer sig med mera allmänt formulerade uttalanden och önskemål. Åtskilliga länsstyrelser har emellertid inkommit med mera konkreta handlingsprogram av varierande innehåll. Det ligger i sakens natur, att behovet av fritidsområden växlar avsevärt från län till län beroende på de allmänna förutsättningarna. På grund av frågans stora betydelse för utredningsarbetet återges i det följande i kort sammandrag samtliga länsstyrelsers bedömning. Utredningen refererar därvid först bedömningen från Uppsala län, som av olika anledningar kommit att bli särskilt utförlig och av betydande principiellt intresse.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Det är icke möjligt att i detta sammanhang åstadkomma annat än ett löst utkast till framdeles lämpliga fritidsområden. Rent allmänt kan först sägas, att det allt vanligare bilägandet medför, att sådana områden, särskilt strövområden, i större utsträckning än tidigare kan förläggas långt från tätorterna. Dock bör vid alla tätorter och större bygder säkerställas åtminstone något närbeläget fritidsområde, även där man bland de närbelägna naturområdena inte kan utpeka något som självklart är lämpligast som fritidsområde. Uppgörande av ett sådant handlingsprogram förutsätter emellertid ett betydligt mer omfattande inventeringsarbete än vad som här kunnat göras.

Indelningen i »service-områden» (a) och »strövområden» (b) i enlighet med frågeformuläret blir delvis ganska konstlad, men nedan görs dock försök att hänföra de uppräknade områdena till endera typen. Stora delar av särskilt de större områdena av typ a bör dock behandlas som strövområden utan särskilda anläggningar.

Det kan ifrågasättas om icke flertalet stränder vid Östersjön och Mälaren bort medtagas.

Omtyckta naturpartier av typ »tilltalande utflyktsmål», som är mindre än några tiotal hektar, har ej medtagits i förteckningen.

Fritidsområdena uppräknas nedan i stort sett från norr mot söder.

1. Öarna i Dalälvsmynningen och en några km lång och någon km bred kustremsa öster därom inkl Brämsand och Bi1ludden. (»Serviceområde», a, men Billudden bör fridlysas som naturminne).

2. Öarna och strandpartierna kring Söderfors (inkl Jörsöns norra och västra delar). Området sträcker sig in i Hedesundafjärden i Västmanlands län (a). — Även andra delar av Dalälvens nedre lopp bör på ett eller annat sätt skyddas. Den märkliga ädellövvegetationen, som till större delen förstörts genom kraftverksdämningarna, finns bäst bevarad i övärlden norr om Untra.

3. Skärgården i och strandpartierna kring Lövstabukten. (Delvis a, delvis b).

4. Större delen av Hållnäskusten, bla kring Fågelsundet och Ãngskär (a).

5. Floran-området, inkl markerna kring sjön Fälaren (b). I fråga om större delen av Floran-området pågår underhandlingar om dess fridlysning som naturminne, något som dock inte alls utesluter, att det utmärks som ett exklusivt strövområde. Det består till ca hälften av myr, nära hälften av barrskog och innehåller dessutom flera sjöar.

6. Gimo Damm med omgivande skogsmarker (a).

7. Österby Stordamm med omgivande skogsmarker, myrar och hagar (a).

8. Ängs- och ekbacksområdet mellan Österbybruk och Dannemora och öster om Filmsjön (a).

9. Ett område söder om Österbybruk och Dannemora, innefattande Dannemorasjön och de uppdämda sjöarna Harviksdammen, Slagsmyren och Hammardammen samt omgivande skogsmarker och kulturmarker. Särskilt må poängteras vissa områden öster om Dannemorasjön, bl a. länets troligen största lövskogsområde, Andersby ängsbackar, som bör fredas som naturminne (a).

10. Delar av Vendelssjöns omgivningar (a).

11. Delar av sjön Tämnarens omgivningar, särskilt nordsidan (a). — Även vissa delar av Tämnaråns dalgång är självklara skyddsobjekt.

12. Det stora sjörika skogsområdet mellan landsvägen Uppsala—Harbo, landsvägen Pålbo—Molnebo, en linje Tarmlångens västände—Huddunge samt landsvägen Huddunge—Harbo. Området, som är Upplands högst belägna, har karaktären av sjörik vildmark (b).

13. Ulleråkers allmänning och skogen ner till Fibysjön. Området är mer lätttillgängligt och lövskogsrikt än föregående område men har delvis samma karaktär (b).

14. Jumkilsåns dalgång mellan Jumkil och Åkerby. Själva ravinen hör till de mest idylliskt natursköna områdena i Uppsala-trakten, och även dess omgivningar har i ovanligt hög grad kvar prägel av gammalt kulturlandskap (a).

15. Området Storvreta—Vittulsberg—Skölsta—Lövsta (i Funbo)—Funbo k:a—Länna gård—Älvsgärde—Frötuna—Storvreta. Detta område består av några större skogsområden med talrika insprängda odlingar; skogsområdena omges av bitvis småkuperad bygd med en del kvarvarande hagar och enbackar. Vidare ingår Funbosjön och delvis Långsjön samt några småsjöar. Området innehåller åtskillig fast bebyggelse och även en del fritidsbebyggelse. Möjligen bör detta område uppdelas på ett par områden och den större odlingsbygden uteslutas. (Delvis a, delvis b).

16. Fyrisåns ravin norr om Uppsala fr o m Lena k:a samt delar av dess omgivningar (t ex Fullerö backar). Visserligen kan endast vissa delar av detta stråk för närvarande sägas utgöra mer utnyttjade fritidsområden. men det bör dock betraktas som en helhet i skyddshänseende. Dalgången kan f ö säkerligen bli mer utnyttjad i sin helhet om blott anstalter görs för att underlätta dess användning som skidstråk och som båtled (a).

17. Uppsalaåsen med närmaste omgivningar norr om staden från G:la Uppsala till Galgbacken. Den värdefullaste delen av området är fornminnesomràdet (inkl Tunåsen) vid G:la Uppsala. Övriga delar av åsen är starkt söndertrasade, men med målmedvetet arbete borde även dessa delar kunna förvandlas till ett närbeläget och tilltalande promenadstråk vid norra delen av Uppsalas stadsbebyggelse (a).

18. Fyrisån och dess omgivningar söder om Uppsala inkl Kungsängen och delar av Uppsalaåsen. Underhandlingar pågår sedan flera år med markägarna angående viss fredning av de öppna markerna kring ån. Kronåsen är redan avsatt som domänreservat, och den likaledes kronoägda Sunnerstaåsen, på vilken finns goda skidbackar med en del fasta anläggningar, sköts i stort sett som ett sådant reservat (a).

19. Skogen Lunsen, som till stor del är ett kargt skogsområde med mycket hällmarker och småmyrar (b). Sammanhängande med Lunsen ligger i Stockholms län Kungshamns—Hedrikslundsområdet.

20. Hågadalen (inkl Kvarnbo-området) och skogen Nåsten. Detta är det mest närbelägna av de större fritidsområdena kring Uppsala. Den tidigare mycket natursköna Hågadalen med dess slånbackar och lundskogsbryn har dock blivit illa åtgången av militär verksamhet och påträngande bebyggelse, och planer finns på en trafikled över dalens norra del. Med lite ansträngning torde dock dalen till stor del kunna återställas och bevaras i ett tilltalande skick. — Skogen Nåsten har en betydligt vildare och oländigare karaktär (a, delvis b).

21. Området Vänge k:a—Hagby k:a—Skärfälten—Läby utgör en fortsättning av föregående. Det består av smärre skogsområden med en del odlade stråk emellan och grupperade kring f d Ekebysjön (b).

22. Området norr om Dalbyviken är ett typiskt omväxlande Mälarherrgårdslandskap med en fågelrik vik, strandängar, utsiktsberg, lundbryn, hagar, åkerfält och barrskogspartier (a?).

23. Det sjörika skogsområdet mellan Ribbingebäck och Skogstibble (b).

24. Uppsalaåsen och en del intilliggande partier utefter Mälarvikarna, Ekoln—Gorran—Oxen—Ryssviken—Stora och Lilla Ullevifjärden samt Biskops-Arnö, Skegarn och ett skogsbälte öster om Ullevifjärdarna (a?).

25. Skogsområdet med Lejondalssjön i centrum (a).

26. Området kring Enköpingsån söder om Enköping och kring Svinnegarnsvikens norra del (inkl bl a Gröngarnsåsen, Haga ekbackar och Nynäs-Fageruddsområdet) samt öarna i Svinnegarnsviken. Området består till stora delar av åkermark och innehåller åtskillig fast bebyggelse och fritidsbebyggelse (a).

27. Bryggholmen i Mälaren. Den har redan köpts av Enköpings stad till fritidsområde (a).

28. Lagnö, en halvö som hör till Mälarens lummigaste herrgårdslandskap och är även ur botanisk synpunkt anmärkningsvärd med hänsyn till de stora mistelförekomsterna. Tyvärr har en kraftledning numera dragits över halvön, men den kan inte anses i någon avgörande grad ha spolierat områdets rekreationsvärden.

29. Mälaren är i sin helhet ett »sjöströvområde», där vissa ögrupper och strandsträckor bör fredas från all bebyggelse och störande ingrepp i övrigt. Som exempel på sådana ögrupper kan nämnas öarna i Görväln sydost om Lennartsnäs, skärgården i Norra Björkfjärden (utom Gräsholmen och Alholmen), skärgården i Grönsöfjärden och öarna i Svinnegarnsviken. Skyddsvärda strandområden kan inte uppräknas här (delvis a, delvis b).

På följande sida återges ett utdrag ur inventeringskartan från Uppsala län. De å kartutdraget redovisade sifferbeteckningarna hänvisar till ovanstående beskrivning över respektive områden.

Stockholms län

Regionplanen för Stockholmstrakten ger i detta avseende vissa anvisningar (se sid 105). Behovet av sk serviceområden har i viss man tllfredsställts genom Stockholms stads engagemang söder om staden. Det synes angeläget att motsvarande behov även täcks norr om staden. I första hand synes därvid Järvafätet med hänsyn till sitt goda läge böra reserveras som friluftsområde o den mån det icke framdeles kommer att utnyttjas för militära eller bostadsändamål. Skärgårdsområdet synes, i den mån detta icke blir hlndrande för den bofasta befolkningen, i stor utsträckning böra bibehålla sin karaktär av strövområde för båtfolket och andra friluftsmänniskor.

Södermanlands län

Kan för närvarande icke bedömas.

Östergötlands län

Enligt naturskyddsrådets mening kan man med stöd av hittillsvarande erfarenheter förmoda, att det framtida behovet av serviceområden kommer att dominera, medan tillgången på strövområden alltid kommer att vara tillfredsställande utan speciella arrangemang.

Såsom lämpliga strövområden med viss service (ett mellanting mellan rena service- och strövområden) nämnes det sammanhängande skogsområdet från Kolmården i öster till Tylöskogen i väster. Ett bälte om ca 10 km bredd längs förkastningslinjen Bråviken-Motala förefaller kunna tjäna ifrågavarande syfte för hela slättbygdens tätortsregion med huvudorterna Norrköping, Linköping, Motala. Här skulle kunna etableras dels rena serviceområden, dels säkerställas strövområden av lämpligt format.

Jönköpings län

Med hänsyn till de mycket svårbedömliga faktorerna ur vilka detta framtida behov framgår synes det mycket svårt att lämna ett direkt svar på frågan. Uppenbarligen måste det emellertid vara värdefullt att i god tid söka reservera områden avsedda för serviceområden såsom fritidsområden. Såsom exempel härpå har angivits ett antal mindre områden som redan nu har karaktären av serviceområden.

Inom Jönköpings län torde huvudparten av länets utmarker utnyttjas som strövområden. Som lämpliga områden har nämnts:

1. Komosse på gränsen till Västergötland

2. Delar av Lunnarbo kronopark, belägen öster om Norra Unnaryds kyrka längs Nissan

3. Torrmyra kronopark norr om Värnamo

4. Sandvik kronopark vid sjön Fegen

5. Ryningsholms kronopark söder om Eksjö

6. Hålaveden, Norra Vedbo häradsallmänning

Kronobergs län

För länets del är det närmast områdena vid Växjö och Ljungby samt utmed riksväg nr 1 som är aktuella i detta sammanhang. Med strandlagsförbud och utomplansbestämmelser har dock de viktiga områdena reserverats.

Kalmar län

Som serviceområden redovisas ett tjugotal områden vid Kalmarsund. De största områdena är belägna på Ölands västkust norr och söder om Borgholm samt mellan Högsrum och Mörbylånga samt i anslutning till Kalmar, Mönsterås, Oskarshamn och Västervik. Som strövområden anges halvön Norrlandet norr om Västervik samt på Öland dels ett större område kring Bödabukten, dels ett område på östsidan mellan Djurstad och Föra och dels större delen av Alvaret. Som strövområden bör för framtiden också skärgårdarna reserveras.

Gotlands län

Behovet av serviceområden bör i en framtida översiktlig planering kunna tillfredsställande bedömas. Schematiskt kan dock redan nu vissa områden bestämmas. De angivna områdena, som uppgår till ett trettiotal, är i allmänhet små och belägna i anslutning till goda badstränder.

Behov av strövområden utöver de lättillgängliga stränderna föreligger knappast.

De för detta ändamål mest lämpliga strandområdena har översiktligt angivits vid inventeringen. Deras djup från stranden överstiger sällan en kilometer.

Blekinge län

Bedömanden knappast möjliga.

Kristianstads län

Efter hörande av länets samtliga kommuner har en sammanställning verkställts genom länsarkitekten. Som resultat härav redovisas några service- och strövområden med i allmänhet rätt begränsade arealer. Serviceområden redovisas vid kusten nordost om Maglehem, vid kusten söder om Yngsjö, söder om V. Vram, vid Osbysjön söder om Osby, på Söderåsen söder om Klippan och på Göingeåsen (ett större område). Större strövområden redovisas på Hallandsåsen, Söderåsen och väster om Kristianstad, mindre strövområden vid Eljaröd, söder om Degeberga, Fjälkinge backe, Fjälkestad och norr om Bromölla.

Malmöhus län

För närvarande är det icke möjligt att närmare angiva de områden, varom nu är fråga. Med tanke på den stora befolkningskoncentrationen som har skett och som kommer att snabbt öka inom länets västra delar blir det nödvändigt att som strövområden i stor utsträckning reservera de skogsklädda delarna av åsarna samt för övrigt bokskogarna i landskapet.

Hallands län

I den inom länet företagna strandutredningen (se sid 106) har angivits vilka områden utmed kusten som för framtiden bör reserveras för fritidsändamål. Även i länets inland bör sådana områden reserveras. En tendens till ökad bebyggelse i inlandet kan förmärkas. Vid Simlångsdalen borde ett dylikt större område reserveras lämpligen i anslutning till Simlångsgården, tillhörig skid- och friluftsfrämjandet.

Göteborgs och Bohus län

Beträffande Göteborgsregionen hänvisas till de prognoser och program som utarbetats av regionplanekontoret (se sid 105). Länet i övrigt är föremål för ännu ej avslutade undersökningar och överväganden. Länsstyrelsen är dock övertygad om att avsevärda områden måste reserveras för fritidsändamål.

Älvsborgs län

I första hand hänvisas till de förslag, som utarbetats vid regionplanläggning för Borås och Göteborg.

Skaraborgs län

Det framtida behovet av större områden för fritidsändamål påverkas givetvis av täorternas och kommunikationernas utveckling, men detta ej endast inom det egna länet. Härtill kommer sådana ännu mera svårbedömliga faktorer såsom allmänna konjunkturer, massans inriktning genom påverkan av massmedier etc. Behovet av strövområden i egentlig bemärkelse torde — utan en i åratal bedriven, målmedveten propaganda — minskas i takt med den växande bilismen.

Värmlands län

Länsstyrelsen uttalar efter att ha samrått med länsarkitekten och Värmlands turisttrafikförbund att det är svårt att utan en mera ingående undersökning göra den av utredningen åsyftade bedömningen. Enligt länsstyrelsens mening torde härför erfordras en undersökning närmast ur statistisk-sociologisk synpunkt, varvid särskilt tätorternas influensfält måste utredas.

Örebro län

Såsom speciellt lämpliga strövområden anges tre avgränsade områden i Kilsbergen samt ett område (Adolfsberg) inom Örebro stad.

Västmanlands län

Länsstyrelsen anser att det för närvarande icke kan bedömas vilka områden inom länet som helhet som för framtiden bör reserveras för fritidsändamål. Länet har emellertid tillgång till mycket stora skogsområden, som även i fortsättningen kommer att bevaras såsom sådana och som kan användas som strövområden.

Kopparbergs län

Tillgången på lättillgängliga och för friluftsliv lämpliga områden är mycket god i länet. Med hänsyn härtill och till väntad utveckling inom länet torde knappast föreligga behov av att i någon större omfattning reservera några under a. angivna områden. En olämplig bebyggelse kan emellertid många gånger starkt förringa det värde ett område besitter ur fritids- och rekreationssynpunkt. Av naturliga skäl har detta givetvis främst avseende å fritidsbebyggelse. I de fall olämplig bebyggelse kan väntas växa upp inom värdefulla fritidsområden, bör denna om möjligt förhindras. Att nu ange några större områden som av detta skäl bör säkerställas låter sig dock ej utan ingående undersökningar göras i ett län som Kopparbergs.

Inom Kopparbergs län finnes stora sammanhängande skogs- och fjällområden. Av dessa har särskilt länets fjälltrakter under senare tid kommit att utnyttjas för friluftsliv i mycket stor omfattning. Ett ytterligare stegrat utnyttjande är att förvänta. Med hänsyn härtill och till områdenas stora värde ur naturvårds- och rekreationssynpunkt, är det ytterst angeläget att de även i framtiden kan användas för detta ändamål. Liksom för de under a. angivna områdena kan även beträffande här ifrågavarande områden olämplig fritidsbebyggelse förringa områdenas värde ur naturvårds- och fritidssynpunkt. Detta har särskilt avseende å bebyggelse ovan trädgränsen i fjälltrakterna.

Gävleborgs län

Redovisning av dylika områden kan icke ske utan särskilda utredningar. Vissa lämpliga reservat är emellertid angivna i de av kommunerna lämnade uppgifterna.

Västernorrlands län

Denna fråga kan icke besvaras utan ingående och tidsödande undersökning.

Jämtlands län

Med hänsyn till tätorternas och kommunikationernas utveckling kommer i framtiden de ännu relativt orörda och vildmarksbetonade fjäll- och skogsområdena att få en alltmer ökad betydelse för allmänhetens friluftsliv och för utvecklingen av turismen i detta län. Vissa områden bör så långt möjligt bevaras vid sin vildmarkskaraktär och icke onödigtvis förses med vägar, medan andra områden måhända genom anläggning av vägar m m bör göras mera tillgängliga för bilturister. Det är emellertid icke möjligt att utan omfattande utredning bedöma i vilken utsträckning och hur dessa ödemarksområden i framtiden kan få disponeras för att tillgodose allmänhetens behov av friluftsliv. Samverkan mellan framför allt kommuner, markägare, vattenkraftsintressen, turistväsendet och lappväsendet måste här ske.

Västerbottens län

a. Svårbedömbart. Det bör emellertid ligga i de större tätorternas intresse att i tid säkerställa serviceområden. Vissa behov härav synes föreligga i några kommuner, men kan endast av några få preciseras.

b. Tillgången på strövområden är nästan obegränsad bl a genom förekomsten av kronomark, allmänningsmark och fjällområden.

Norrbottens län

Beträffande serviceområden hänvisas till en sammanställning av yttranden från länets kommuner innehållande ett flertal preciserade områden. Såsom exempel härpä kan nämnas Ädnamvaare 8 km från Kiruna, Sandön samt delar av Hertsön, Mulön m fl utanför Luleå, Storön, Frevisören, Fälesön och Sandgrynnan i Nederkalix, Kallax, Kvarnträsket, Sinksundet m fl i Nederluleå och Färöarna samt området mellan Ankarskatavägen och Fårösundet i Piteå stad.

Såsom strövområden bör främst reserveras skärgårdarna och fjällen inom länet.

2. Olika sätt att säkerställa frilufisområden

I samband med inventeringen av naturvårdens framtida markbehov har utredningen även inhämtat länsstyrelsernas synpunkter på hur de i föregående avsnitt av betänkandet redovisade områdena kunde säkerställas för användning som fritidsområden. Som olika alternativ har utredningen antytt bl a kommunala förvärv, åtgärder enligt byggnadslagen eller strandlagen samt naturskyddslagens bestämmelser om nationalpark och naturpark.

Flertalet länsstyrelser har ansett att det på lång sikt säkraste sättet att bevara fritidsområdena vid deras karaktär måste vara att dessa genom kommunalt engagemang eventuellt kombinerat med statsbidrag överföres i allmän ägo eller eljest säkerställes för sin användning. Härvid kommer det uppenbarligen att bli fråga om stora ekonomiska insatser för marklösen eller till ersättning för mistad glesbebyggelserätt. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller sålunda, att den starka ägosplittringen inom länet gör att ersättningsbelopp av denna art blir högst betydande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att med nuvarande lagstiftning är kommunernas möjligheter att utan stora ekonomiska insatser trygga behovet av större fritidsområden mycket begränsade. Det påpekas även att de områden som bör avsättas i de flesta fall icke erfordras för den egna kommunens invånare utan i första hand för befolkningen i storstäderna. Länsstyrelsen anför vidare, att det torde vara nödvändigt att genom en hela det skånska landskapet omfattande översiktlig planläggning klargöra, vilka områden som bör säkerställas som fritidsområden. Därvid bör kommunerna aktivt engageras. Vid plangenomförandet synes det vara erforderligt att sådana kommuner, som icke har möjlighet att inom egna gränser ordna erforderliga fritidsområden, förvärvar eller skaffar sig dispositionsrätt till för fritidsändamål avsatta områden inom andra kommuner. Sådana områden bör därtill ytterligare tryggas för avsett ändamål jämlikt naturskyddslagens bestämmelser. Förbud enligt 122 § byggnadslagen torde vara ett lämpligt led i planläggningsarbetet.

Sambandet mellan naturvärden och den översiktliga planläggningen beröres även av länsstyrelsen Kopparbergs län som bl a anför:

Naturvården bör i långt större utsträckning än som sker för närvarande inlemmas i annan samhällsplanering, såväl lokal som regional. Genom översiktlig planering — vare sig denna sker i de former byggnadslagen anvisar eller ej — i vilken kommunerna medverkar, bör utredas vilka områden som för framtiden bör säkerställas för friluftsändamål. I den mån förekommande möjligheter därtill enligt nuvarande lagstiftning år otillräckliga — t ex för att förhindra olämplig bebyggelse — är det givetvis önskvärt att kommunerna genom markinköp eller på annat sätt aktivt engagerar sig i naturvårdsarbetet.

Några länsstyrelser anser att nuvarande lagstiftning i naturskyddslagen, byggnadslagen och strandlagen icke är fullt tillfredsställande för säkerställande av fritidsområden. Bristerna hänför sig framför allt till knappheten på medel vid lagarnas tillämpning, men i något fall även till lagens konstruktion. Sålunda har bl a länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekat att naturparksinstitutet på grund av de villkor som är förbundna med fridlysningen ger alltför ringa möjligheter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har utförligt belyst de uppställda frågorna mot bakgrund av det konkreta handlingsprogram för naturområden, som refererats i föregående avsnitt av betänkandet (sid 112).

Ett säkerställande av ovannämnda områden som fritidsområden betyder i flertalet fall endast begränsade inskränkningar i deras ekonomiska utnyttjande. Dessa inskränkningar gäller först och främst bebyggelsemöjligheterna, där sådana eljest föreligger. I fråga om några större områden av typ a skulle en viss s k glesbebyggelse utöver bebyggelse erforderlig för jord- och skogsbruk kunna tänkas. Enligt byggnadslagstiftningen är bebyggbar mark endast tillförsäkrad glesbebyggelsevärde. Utöver inskränkning i bebyggelserätten är det i viss utsträckning önskvärt, att det inom fritidsområdena görs en del modifieringar i fråga om t ex skogsbruket och vägbyggandet och att hagar, ängsbackar och andra naturliga betesmarker behålles i högre grad än annars. Sådana utgör en mycket stor del av områdena 8, 14 och 16 och är även i fråga om flera andra områden väsentliga inslag.

a. Genom kommunalt engagemang i form av köp eller arrende kan rimligtvis endast högst begränsade fritidsområden säkerställas, främst av typ a. Det är omöjligt att här bedöma vilka områden som skulle kunna komma i fråga utöver redan kommunalt ägda såsom Bryggholmen (område 27).

b. Byggnadsförbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen är liksom förbud enligt strandlagen otillräckliga för att säkerställa fritidsområden som sådana, ty förbuden täcker inte alla de negativt verkande faktorer som är möjliga, t ex olämpligt förlagda eller utformade vägar, militära anläggningar, kraftledningar, granplantering av hagar mm. Byggnadsförbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen torde vidare inte kunna tillämpas i fråga om större strövområden med mer »normal» natur. Däremot torde byggnadsförbudet vara tillämpligt i fråga om sådana områden som 8 och 14 och en del särskilt natursköna partier av flera andra områden, men just i sådana fall framstår deras otillräcklighet särskilt tydligt.

c. Översiktlig planläggning enligt byggnadslagen säkerställer utan fastställelse i och för sig icke några fritidsområden. Möjligheten att fastställa fritidsområden i generalplan torde främst av ekonomiska skäl vara mycket begränsad.

d. Nationalparksinstitutet torde inom länet på sin höjd vara tillämpligt i fråga om smärre kronomarkarealer av speciell beskaffenhet. Ett förslag om att göra Floran-området till nationalpark efter föregående markbyte mellan kronan och enskilda markägare har inte godtagits av Domänverket.

För de kronomarker inom länet, som bör säkerställas som fritidsområden, torde domänreservat eller naturpark mestadels vara de lämpligaste skyddsformerna.

Naturparksintitutet torde dock med nuvarande utformning endast i enstaka fall kunna tillämpas på enskild mark och då närmast i fråga om dels större egendomar med för den sociala naturskyddstanken förstående ägare, samt dels områden, som kan tänkas ingå i fastställd plan. I fråga om ägomässigt starkt splittrade områden torde det vara omöjligt att få alla markägares medgivande till detta slags fridlysning. Sådant medgivande krävs ju enligt lagen, om inte områdena blivit avsatta i fastställd plan.

I en del fall torde en fredning som naturminne vara en framkomlig väg. Det gäller som redan antytts t ex Floran-området och Jumkilsåns ravin. Även i fråga om fritidsområden, som säkerställts på annat sätt, kan ifrågasättas om inte ur naturvetenskapliga eller andra synpunkter särskilt skyddsvärda partier inom områdena borde fredas som naturminnen.

e. En tänkbar lösning att säkerställa vissa områden för användning som fritidsområden torde vara att använda servitutsinteckningar. Den har varit på tal i fritidsutredningen 1940 och förarbetena till strandlagen och torde med fördel nu närmare böra undersökas, varvid ändringar i servitutslagstiftningen eventuellt måste förutsättas.

Ett mer allmänt avsättande och vidmakthållande av större fritidsreservat synes sålunda fordra en ändrad lagstiftning med dels utvidgade servitutsmöjligheter och med dels möjlighet att liksom i fråga om naturminnen avsätta fritidsområden mot markägarens vilja — givetvis med ersättning för »avsevärt men», i varje fall beträffande markens avkastning. Det lätt missförstådda ordet »naturpark» bör f ö i en ändrad lagstiftning utbytas mot ett mer adekvat uttryck.

G. Utredningens sammanfattande bedömning av inventeringsresultatet

Den under avdelning B av detta kapitel lämnade överblicken över de nuvarande naturskyddsobjektens omfattning och karaktär ger anledning till åtskilliga reflexioner.

Ett första slående intryck är den påtagliga bristen på systematik och planmässighet som råder i fråga om områdenas hänförande till viss kategori. I stort sett likartade objekt kan återfinnas under flertalet rubriker. Det synes många gånger ha berott på en slump vilket tillvägagångssätt som kommit att utnyttjas vid ett områdes säkerställande. Bland våra nationalparker finns objekt, som hellre bort vara naturminnen eller kulturreservat. och bland naturminnena finns objekt, som borde vara nationalparker. Domänreservaten representerar en slags naturvård vid sidan av den officiella och innehåller vissa objekt, som fullt ut svarar mot kraven på nationalpark och naturminne. Ett belysande exempel är Gotska Sandön, som uppdelats dels i en mindre nationalpark dels i ett domänreservat, omfattande huvuddelen av ön.

En granskning av det nuvarande områdesbeståndet ur nyssnämnda formella synpunkter ger alltså resultatet att det icke finnes något strängt samband mellan ett områdes rubricering, dess fysiska beskaffenhet och huvudmotivet för dess skydd.

Den samlade överblicken över våra skyddade områden ger även underlag för en mera allmän bedömning av deras faktiska värde för samhället. Ur vetenskaplig synpunkt har i detta hänseende anförts starkt kritiska synpunkter (sid 111), som utredningen anser berättigade. Även en bedömning av objektens värde ur social synpunkt måste bli kritisk. Det finns visserligen både bland våra nationalparker, naturminnen, naturparker och domänreservat ett mindre antal objekt av utomordentligt högt värde, men i stort torde beståndet ha relativt liten betydelse som underlag för den bredare allmänhetens rekreation och friluftsliv. Det viktigaste initiativet från statens sida i detta hänseende torde vara domänstyrelsens förslag om fritidsskogar på kronoparkerna. De faktiska resultaten av denna giv är emellertid ännu begränsade. Den natur, som i dag bildar basen för allmänhetens friluftsliv i vid bemärkelse, saknar i stor utsträckning skydd och hotar inom vissa regioner att snabbt försvinna. Det måste alltså tyvärr konstateras, att den statliga naturvårdspolitiken hittills endast i ringa mån lyckats lösa de uppgifter, som numera framstår som väsentliga för samhället.

De kommunala ansträngningarna att lösa friluftslivets markbehov uppvisar mångenstädes stora ambitioner och inom några kommuner även goda resultat. Men även här är läget mycket ojämnt. Såsom framgår av utredningens sammanställning saknar många viktiga län helt större kommunala reservat. De många ambitiösa översiktsplaner, som under senare tid utarbetats, har vad naturområdena beträffar i stor utsträckning stannat på papperet.

Den av länsstyrelserna gjorda bedömningen av det framtida behovet av friluftsområden kan helt naturligt icke göra anspråk på att vara fullständig eller enhetlig. Icke desto mindre anser utredningen materialet vara mycket värdefullt därigenom att det ger ett allmänt uttryck för det aktuella behovet och innehåller tillräckligt många välmotiverade förslag och synpunkter för att man härur skall kunna härleda nya riktlinjer för samhällets markpolitiska åtgärder på naturvårdens område. Bland de många viktiga spörsmål som aktualiserats kan nämnas behovet av riktlinjer för naturområdenas storlek, allmänna karaktär, utrustning och vård, häri inbegripet frågan i vilken utsträckning kulturella och sociala synpunkter kan samordnas, områdenas lokalisering samt en rad frågor rörande metodiken vid säkerställandet av områdena. Till dessa viktiga frågor återkommer utredningen i det följande.