Världsmarknaden/Kap 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 24
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Vari alla huvudpersonerna anse lämpligt att lämna Brighton
Kapitel 26  →


[ 334 ]

TJUGUFEMTE KAPITLET.
Vari alla huvudpersonerna anse lämpligt att lämna Brighton.

Då Dobbin fördes till damerna på hotellet, antog han ett muntert och livligt sätt, vilket visade att denne unge officer för varje dag blev en alltmera fulländad skrymtare. Han sökte först och främst att dölja sina egna, personliga känslor vid åsynen av mrs George Osborne i hennes nya ställning och för det andra, att maskera de farhågor han hyste rörande den verkan som de av honom medförda bedrövliga nyheterna utan tvivel skulle komma att utöva på henne.

— Min tanke är den, min käre George, sade han, att franske kejsaren kommer över oss både till häst och fot innan tre veckor äro förlidna och att han kommer att bjuda upp hertigen till en dans, mot vilken den i Spanien endast ska förefalla som en barnlek. Men naturligtvis behöver du inte säga detta till din hustru. Det är mycket möjligt att vi inte alls komma att slåss och att vårt bestyr i Belgien kommer att inskränka sig till en militärisk ockupation. Många personer äro av denna åsikt, och Brüssel är fullt av fint folk och eleganta damer. Och sålunda kom man överens om att för Amalia framställa engelska arméns bestyr i Belgien i denna oskyldiga dager.

Sedan denna komplott hade blivit uppgjord, hälsade den skrymtaktige Dobbin helt glatt på Amalia, sökte att säga henne några artigheter rörande hennes nya ställning som ung fru (vilka artigheter likväl, sanningen att säga, voro mycket klumpiga och tafatta) och började därefter att tala om Brighton och havsluften och nöjena på [ 335 ]platsen och den vackra vägen och förtjänsterna hos diligensen "Blixten" och dess hästar — alltsammans på ett för Amalia fullkomligt obegripligt sätt och till stor förlustelse för Rebecka, som noga observerade kaptenen, liksom hon i allmänhet gjorde med envar som kom i hennes närhet.

Lilla Amalia hade, uppriktigt lat, en tämligen klen tanke om sin mans vän, kapten Dobbin. Han läspade och såg tämligen enkel och tarvlig ut och var i hög grad tafatt och otymplig. Hon höll av honom för hans tillgivenhet för hennes man och tyckte att George var särdeles god och ädelmodig, som ägnade sin underlägsne kamrat så mycken vänskap. George hade mången gång inför henne härmat Dobbins läspning och löjliga sätt, ehuru han, för att göra honom rättvisa, alltid högeligen berömde sin väns goda egenskaper. Under sin lyckas korta solskensdagar och medan hon ännu icke kände den hederlige William något närmare, hyste hon, som sagt, en tämligen klen tanke om honom — och han å sin sida kände mycket väl hennes tanke om honom och fann sig helt fromt däri. Den tid kom, då hon lärde känna honom bättre och ändrade sin tanke om honom, men denna tid var ännu avlägsen.

Vad Rebecka angår, så hade hon icke varit två timmar i kapten Dobbins sällskap, förrän hon fullt genomskådade hans hemlighet. Hon tyckte om honom och fruktade honom i tysthet, liksom han å sin sida icke var särdeles förtjust i henne. Han var en så i botten hederlig karl, att hennes konster och inställsamhet icke gjorde något intryck på honom, och han skyggade med instinktlik ovilja tillbaka för henne, och som hon för ingen del var till den grad överlägsen sitt kön att hon var höjd över svartsjuka, tålde hon honom ännu mindre därför att han tillbad Amalia. Icke desto mindre var hon mycket aktningsfull och hjärtlig i i sitt sätt emot honom. En vän till Osborne! En vän till hennes mest älskade välgörare! Hon bedyrade, att hon alltid skulle hålla uppriktigt av honom, och förklarade, att hon mycket väl mindes honom sedan den där [ 336 ]aftonen i Vauxhalln och gycklade en smula med honom, då de två damerna gingo för att kläda sig till middagen. Rawdon Crawley ägnade Dobbin knappast någon uppmärksamhet och betraktade honom såsom en enfaldig och beskedlig stackare och en i allmänhet tämligen simpel person. Josef spelade beskyddare åt honom med mycken värdighet.

Då George och Dobbin voro allena i den senares rum, dit George hade följt honom, tog Dobbin ur sin skrivpulpet fram det brev, som mr Osborne hade givit honom i uppdrag att lämna hans son.

— Det är inte min fars stil, sade George och såg helt förskräckt ut. Så var det icke heller, ty brevet var från Osbornes juridiska ombud och lydde sålunda:

Bedford Row, maj 7, 1815.

"Sir!

Jag har av mr Osborne fått i uppdrag att underrätta er om att han står fast vid det beslut han förut nämnt för er och att han på grund av det gifte, ni behagat ingå, hädanefter icke vidare anser er såsom en medlem av sin familj. Detta beslut är fast och orubbligt.

Ehuru de summor, som utgivits för er under er minderårighet, och de växlar, ni så frikostigt dragit på honom under de senare åren, vida överstiga det penningbelopp, varpå ni har personliga anspråk, eller tredjedelen av er mors, salig mrs Osbornes förmögenhet, som vid hennes död tillföll er, miss Jane Osborne och miss Maria Frances Osborne i tre lika delar, har jag likväl av mr Osborne fått i uppdrag att underrätta er om att en summa av 2,000 pund i fyra procentsobligationer (utgörande en tredjedel av det nämnda arvet, stort 6,000 pund) kommer att mot kvitto utbetalas till er eller ert ombud av

er ödmjuke tjänare
S. Higgs.

[ 337 ]P. S. Mr Osborne ber mig säga er, en gång för alla, att han vägrar att mottaga varje bud eller brev eller meddelande från er rörande detta eller varje annat ämne."

— Jo, du har just skött affären på ett snyggt sätt! sade George och kastade en ursinnig blick på William Dobbin. Se här ser du själv! och med dessa ord slängde han faderns brev till sin vän. Jag är, förbanna mig, en tiggare, och allt detta till följd av min fördömda sentimentalitet. Varför kunde vi inte ha väntat? En kula kunde ha gjort slut på mig under kriget och kan ännu möjligen göra det, och jag undrar just om Amalia mår något bättre genom att bli änka efter en tiggare! Men alltsammans var ditt verk. Du gav dig aldrig någon ro förrän du fick mig gift och ruinerad. Vad tusan ska jag göra med tvåtusen pund? Den summan räcker inte i två år. Jag har förlorat hundrafyrtio pund till Crawley på kortspel och biljard sedan jag kom hit ned. Jo, du är min själ den rätte att sköta en persons affärer!

— Det kan inte nekas att din ställning är svår och obehaglig, svarade Dobbin helt blek, sedan han läst brevet, och som du säger, har jag en icke ringa andel däri. Emellertid, tillade han med ett bittert leende, finns det allt åtskilliga som skulle vilja byta med dig. Hur många kaptener vid regementet ha väl tvåtusen pund att vinka på? Du får lov att leva på din lön, till dess din far ger med sig, och om du dör, lämnar du din hustru hundra pund om året.

— Tror du att en person med mina vanor kan leva på sin lön och hundra pund om året? utbrast George i högsta förtrytelse. Du måste vara en narr, om du kan tala så, Dobbin. Hur tusan ska jag kunna uppehålla min ställning i världen med en så eländig inkomst? Jag kan inte ändra mina vanor. Jag måste ha mina bekvämligheter. Jag har inte blivit uppfödd med välling, som Mac Whirter, eller med potatis, som gamle O'Dowd. Vill du kanske att min hustru ska föda sig med tvätt eller åka på en trossvagn efter regementet?

[ 338 ]— Nå, nå, sade Dobbin godmodigt, vi få väl söka skaffa henne ett bättre åkdon. Men sök att komma ihåg att du tills vidare endast är en avsatt prins, min bästa George, och var lugn till dess stormen går över. Låt bara ditt namn bli nämnt i tidningarna, så svarar jag för att gubben nog ska bli mera medgörlig.

— Nämnd i tidningarna? svarade George. Och var där? Sannolikt högst upp, bland de döda eller sårade?

— Bah! Det är tids nog att klaga när olyckan kommer, sade Dobbin, och om någonting skulle hända, min bästa George, så har jag litet pengar och är en person, som inte tänker på giftas och glömmer inte min gudson i mitt testamente, tillade han med ett leende. Och därmed slutades tvisten — såsom så många dylika samtal mellan Osborne och hans vän förr hade slutat — med att den förre förklarade, att det icke var möjligt att länge vara ond på Dobbin och med att ädelmodigt förlåta honom, sedan han grälat på honom utan något skäl.

— Vet du, Becky, ropade Rawdon Crawley från sitt toalettrum ut till sin fru, som stod i sitt eget rum och klädde sig till middagen.

— Nå, vad är det? svarade Becky med gäll röst. Hon stod och såg sig över axeln i spegeln. Hon hade tagit på sig den nättaste och vackraste vita klänning man någonsin kunde tänka sig och med bara axlar och ett litet halsband och ett ljusblått skärp var hon den förkroppsligade bilden av ungdom, oskuld och sällhet.

— Jo, jag undrar hur mrs Osborne ska bete sig, när hennes man tågar ut med regementet, sade Crawley, i det han trädde ut i rummet och utförde en duett på sitt huvud med två stora hårborstar och med beundrande min tittade fram under sitt hår på sin täcka lilla hustru.

— Jag förmodar att hon gråter sina ögon fördärvade, svarade Becky. Hon har redan pipit och jämrat sig ett halvt dussin gånger för mig vid blotta tanken därpå.

Du frågar väl inte efter det, förmodar jag! sade Rawdon, halvt förtretad över sin hustrus brist på känsla.

— Du stygga varelse! vet du inte att jag tänker följa [ 339 ]med dig? svarade Becky. För övrigt är det en annan sak med dig. Du går ut som general Tuftos adjutant. Vi höra inte till linjen, sade mrs Crawley och gjorde en knyck på nacken med en min, som till den grad förtjuste hennes man, att han böjde sig ned och kysste den.

— Min söta Rawdon — tror du inte — vore det inte bäst att du toge ut det du har att fordra av Cupido, innan han beger sig ut? fortfor Rebecka, i det hon fäste på sig en riktigt hjärtmördande bandros. Hon kallade George Osborne Cupido. Hon hade redan mången gång smickrat honom i anledning av hans vackra yttre och vänligt vakat över honom vid en aftonecarté, då han tittade in till Rawdons för en halvtimme före sängdags.

Hon hade ofta kallat honom en förskräckligt lättsinnig rustare och hotat att berätta för Amalia hans syndiga leverne och stygga, överdådiga vanor. Hon bar till honom hans cigarr och tände den åt honom; hon kände till verkan av denna manöver, emedan hon i forna dagar hade praktiserat den på Rawdon Crawley. George tyckte att hon var glad och livlig, skalkaktig, distingerad och högst intagande. Under deras små utfärder och vid middagsbordet stack Becky naturligtvis helt och hållet ut stackars Amalia, som satt helt stum och blyg, medan mrs Crawley och George pratade och skrattade med varandra och ryttmästare Crawley (och Josef, sedan han sällat sig till det unga nygifta paret) smorde kråset utan att yttra många ord.

Amalia började snart att hysa en viss oro i avseende på sin vän. Rebeckas kvickhet, livlighet och talanger ingåvo henne bävan och misstro till sig själv. Hon hade icke varit gift mer än en vecka, och George visade redan spår till ledsnad och längtan efter andras sällskap. Hon darrade för framtiden. — Hur skall jag väl kunna vara ett passande sällskap åt honom, tänkte hon, han som har ett så gott huvud och är en så elegant kavaljer, medan jag är en sådan enfaldig stackare? Hur ädelt var det icke av honom att gifta sig med mig — att avstå från allting och sänka sig ned till mig! Jag borde ha vägrat att [ 340 ]mottaga hans anbud, men jag saknade styrka därtill. Jag borde ha stannat hemma och tagit vård om stackars pappa. Och hennes försummelse mot föräldrarna (det fanns verkligen en viss grund för den anklagelse som det stackars barnets oroliga samvete nu gjorde henne) framträdde för första gången för hennes själ och fick henne att rodna av förödmjukelse. Ack, tänkte hon, jag har varit bra syndig och självisk — självisk i att glömma dem i deras sorg — självisk i att tvinga George att gifta sig med mig. Jag vet att jag inte är honom värdig — jag vet att han skulle ha blivit lycklig utan mig — och likväl vet jag att jag verkligen försökte att avsäga mig honom, ehuru jag inte kunde det.

Det är hårt då sådana tankar och bekännelser som dessa tvinga sig på en ung frus själ, innan åtta dagar av hennes äktenskap ännu förlidit. Men så förhöll det sig, och på kvällen, innan Dobbin kom ned till detta unga par — en vacker, härligt månljus majafton — så varm och balsamisk att fönstren voro uppslagna till balkongen, från vilken George och mrs Crawley sutto och betraktade det lugna havet, som utbredde sin strålande yta framför dem, medan Josef och Rawdon sutto och spelade bräde — satt Amalia uppkrupen i en stor länstol och betraktade båda dessa par och kände en förtvivlan och ett samvetsagg, som onekligen utgjorde ett bra bittert sällskap åt en så öm och enslig själ. Knappast en vecka hade förflutit, och det hade redan gått så långt! Framtiden skulle ha erbjudit en bra dyster utsikt, om hon hade betraktat den, men Amalia var så att säga alltför skygg för att se den till mötes och ur stånd att utan en ledare och beskyddare segla ensam ut på detta vida hav.

— Vilken vacker afton det är och hur klart månen lyser! sade George med ett bloss ur sin cigarr, vars rök gick virvlande upp mot skyn.

— Hur förtjusande en cigarr doftar i friska luften! Jag riktigt tillber den! sade Rebecka. Vem skulle väl kunna tro att månen är sina tvåhundratrettiosextusen åttahundrafyrtiosju mil bort härifrån? tillade hon, i det [ 341 ]hon betraktade det strålande klotet med ett leende. Är det inte vackert av mig att komma ihåg detta? Vi lärde oss allt detta hos miss Pinkerton. Så lugnt havet ligger och hur klart allting är! Jag tror rentav att jag kan urskilja den franska kusten! och hennes klara gröna ögon strålade ut och lyste i natten, som om hon verkligen kunde se igenom den.

— Vet ni vad jag ämnar göra en morgon? sade hon. Jag finner att jag kan simma rätt snällt, och en vacker dag, då tant Crawleys sällskapsdam — gamla Briggs, ni vet — ni kommer ju ihåg henne? — det där kroknästa fruntimret med de långa hårtestarna — då Briggs beger sig ut för att bada, ämnar jag dyka in under hennes tält och påyrka en försoning i vattnet. Är det inte ett bra krigsputs?

George brast ut i skratt vid tanken på detta aquatiska möte, och Rawdon ropade i det han skakade tärningsbägaren: — Vad är det ni har för roligt där ute? medan Amalia i en helt hysterisk stämning drog sig tillbaka till sitt rum för att gråta i tysthet.

Men vi måste nu återgå till det ögonblick, då våra huvudpersoner höllo på att kläda sig till middagen den dag då Dobbin anlände.

George var alltför finkänslig eller alltför mycket sysselsatt med att knyta sin halsduk för att genast meddela Amalia alla de nyheter hans kamrat hade fört med sig från London. Han trädde emellertid in i hennes rum med advokatens brev i sin hand och med en så högtidlig och viktig min, att hans hustru, som alltid var mycket snabb med att ana olycka, tänkte att det värsta hade inträffat och skyndade fram till sin man och bad sin älskade George att berätta henne alltsammans — han hade naturligtvis fått order att tåga ut; det skulle bli en strid nästa vecka — hon visste att det skulle det.

Den älskade George undvek frågan om avmarschen och sade med en melankolisk skakning på huvudet: — Nej, min vän, det är inte det; det är inte för min egen skull jag är bekymrad, utan för din. Jag har fått ledsamma [ 342 ]nyheter från min far. Han vägrar att vidare meddela sig med mig; han vill inte vidare kännas vid mig och överämnar oss åt fattigdom och brist. Jag kan nog bära det, men du, min söta vän, hur ska väl du kunna bära det? Se här, tag och läs! och därmed räckte han henne brevet.

Med en blick av öm oro i sina ögon lyssnade Amalia till sin ädle hjälte, då han yttrade dessa högsinta tankar, och sättande sig ned på sängen läste hon det brev som George räckte henne med en sådan högtravande martyrik min. Hennes ansikte klarnade emellertid upp, då hon läste brevet. Tanken på att dela fattigdom och umbäranden med det älskade föremålet är, såsom vi ovan yttrat, långtifrån att vara obehagligt för en varmhjärtad kvinna. Denna föreställning var rentav angenäm för Amalia. Därefter blygdes hon som vanligt över sig själv, för att hon kunde känna sig lycklig i ett så olämpligt ögonblick, stävjade sin glädje och sade i sorgsen ton:

— Ack, George, hur måste inte ditt stackars hjärta blöda vid tanken på att bli skild från din far!

— Det gör så, sade George med en bedrövlig uppsyn.

— Men han kan inte länge vara ond på dig, fortfor hon. Jag är säker om att ingen skulle kunna det. Han måste förlåta dig, min dyre, älskade man. Ack, jag ska aldrig förlåta mig själv om han inte gör det!

— Vad som plågar mig, min stackars Amalia, är inte mitt missöde utan ditt, sade George. Jag bryr mig inte en smul om fattigdom, och jag tror mig utan smicker kunna säga, att jag har tillräckligt med talanger för att kunna slå mig fram på egen hand.

— Ja, det har du, inföll hans hustru, som tänkte på att kriget snart skulle taga slut och att hennes man genast därefter skulle bli utnämnd till general.

— Ja, jag ska nog taga mig fram likaväl som någon annan, fortfor George, men du, min söta flicka, hur ska jag väl kunna uthärda att se dig berövad de bekvämligheter och den ställning i livet, som min hustru hade rättighet att vänta? Min lilla älskade flicka i en kasern [ 343 ]eller medföljande ett marscherande regemente och underkastad alla slags obehag och umbäranden! Detta gör mig olycklig!

Helt glad över att detta var den enda orsaken till hennes mans nedslagenhet, fattade Amalia hans hand och började med strålande anlete och ett muntert leende att gnola på den där strofen i den gamla visan, där hjältinnan, sedan hon förebrått sin Tom hans brist på uppmärksamhet, lovar "hans byxor att laga och toddyn också", om han bara vill bli trogen och snäll och icke övergiva henne. — Dessutom, sade hon, efter ett litet uppehåll, varunder hon såg så täck och lycklig ut som någon ung fru kan vara, är ju tvåtusen pund en förskräcklig hop pengar, George.

George skrattade åt hennes naivitet, och slutligen gingo de ned till middagen, Amalia hängande vid Georges arm och ännu gnolande tonen på den gamla visan och mera lätt och glad till sinnes, än hon hade varit under flera dagar.

Och sålunda blev denna måltid, i stället för dyster, i högsta grad munter och livlig. Den retning, som låg i det stundande fälttåget, motvägde i Georges sinne den nedstämning, som brevet om arvlösheten hade väckt hos honom. Dobbin bibehöll sin roll av pratmakare och roade sällskapet med beskrivningar av armén i Belgien, där endast fester och ett glatt liv ägde rum. Därefter började den sluge kaptenen med ett visst mål i sikte, att beskriva hur fru majorskan O'Dowd packade in sin egen och majorens garderob, och hur hans bästa epåletter hade blivit instuvade i en telåda, medan hennes egen ryktbara gula turban, med paradisfågeln insvept i karduspapper, var inlåst i den blecklåda, i vilken majoren plägade förvara sin trekantiga hatt, samt undrade vilken effekt denna skulle göra vid franske konungens hov i Gent eller de stora militärbalerna i Brüssel.

— Gent! Brüssel! utropade Amalia och ryckte häftigt till. Har regementet fått order — fått order att tåga ut, George? Ett uttryck av förskräckelse smög sig över det [ 344 ]ljuva, leende ansiktet, och hon tryckte sig instinktlikt intill George.

— Var inte rädd, min söta vän, sade han godlynt, det är bara en tolv timmars färd. Den kommer inte att göra dig något ont. Du ska följa med, Malla lilla.

— Jag ämnar följa med, sade Becky. Jag hör till staben, och general Tufto är en stor beundrare av mig — inte sant Rawdon?

Rawdon gav till sitt vanliga gapskratt, medan William blev blodröd i ansiktet.

— Hon kan inte följa med, sade han. Tänk bara på — på faran, ämnade han tillägga, men hela samtalet under middagen hade ju gått ut på att bevisa, att det icke fanns någon sådan — och så blev han helt förlägen och tyst.

— Jag vill och måste följa med, ropade Amalia med den allra största iver, och George applåderade hennes beslut, och klappade henne under hakan och frågade alla de närvarande, om de någonsin hade sett en mera manhaftig hustru och förklarade att hon skulle få följa med.

— Vi skola låta mrs O'Dowd bli förkläde åt dig, sade han. Men hon förklarade att hon icke brydde sig om någonting så länge hennes man var hos henne. På detta sätt bortskämtades skilsmässans bitterhet till en viss grad. Ehuru krig och fara hotade på avstånd, kunde de möjligen ännu dröja i månader. I alla händelser var ett uppskov för handen, vilket gjorde den rädda lilla Amalia nästan lika lycklig som en fullständig befrielse skulle ha gjort och vilket även Dobbin i sitt hjärta hälsade välkommet. Ty att få tillfälle att se henne, utgjorde nu hans livs största sällhet och han tänkte i tysthet på hur han skulle vaka över henne och beskydda henne. Jag skulle inte låtit henne följa med, om hon hade varit min hustru, tänkte han, men George var den som bestämde i denna sak, och hans vän ansåg icke lämpligt att komma med några invändningar.

Slingrande sin arm kring sin väns liv, förde slutligen Rebecka Amalia från middagsbordet, där så många viktiga saker hade diskuterats, och lämnade herrarna i [ 345 ]en mycket livad stämning, drickande och språkande helt muntert.

Under aftonens lopp fick Rawdon en liten biljett från sin hustru, vilken vi hade den lyckan att kunna läsa över hans axel, ehuru han strax därefter kramade ihop den och brände upp den vid ljuslågan. "Stora nyheter!" skrev hon. "Mrs Bute har rest. Tag ut din fordran av Cupido i kväll, eftersom han sannolikt reser i morgon. Kom väl ihåg detta. R." — Då sålunda det lilla sällskapet skulle gå och dricka kaffe i damernas rum, vidrörde Rawdon Georges arm och sade helt glatt: — Hör nu, Osborne, min gosse, ifall det faller sig lägligt skulle jag vilja be er om den där lilla småsaken. Det föll sig visserligen icke lägligt, men icke desto mindre gav George honom en summa kontanter ur sin plånbok och för återstoden en växel på en veckas sikt att draga på hans kommissionär.

Sedan detta blivit arrangerat, höllo George och Josef och Dobbin ett krigsråd vid sina cigarrer och kommo överens om att man den följande dagen skulle resa till London i Josefs kalesch. Josef skulle visserligen hellre velat stanna till dess Rawdon Crawley lämnade Brighton, men Dobbin och George fingo snart bukt med honom och han gick in på att köra sällskapet till London och sade till om fyra hästar, såsom det anstod hans värdighet. Med dessa foro de av helt ståtligt den följande dagen efter frukosten. Amalia hade stigit upp mycket tidigt på morgonen och packade sina små kappsäckar med den största glättighet, medan George låg kvar i sängen och beklagade, att hon icke hade en kammarjungfru som kunde hjälpa henne. Hon var emellertid särdeles glad att själv få uträtta detta bestyr. En dunkel, orolig känsla i fråga om Rebecka fyllde redan hennes själ, och ehuru de vid skilsmässan kysste varandra mycket ömt, veta vi dock vad svartsjuka är, och mrs Amalia ägde denna bland andra sitt köns dygder.

Utom dessa personer, som komma och gå, måste vi erinra oss, att det i Brighton även fanns några andra av våra gamla vänner, nämligen miss Crawley och hennes [ 346 ]uppvaktning. Ehuru Rebecka och hennes man bodde endast några stenkast från den bostad, där den sjukliga miss Crawley hade slagit sig ned, förblev den gamla damens port lika obevekligt stängd för dem, som den hittills hade varit i London. Så länge mrs Bute Crawley stannade vid sin svägerskas sida, drog hon försorg om att hennes älskade Mathilda icke skulle bli störd och uppskakad genom ett möte med sin brorson. Då den gamla damen tog sin promenad, satt den trogna mrs Bute bredvid henne i vagnen. Då miss Crawley hämtade frisk luft i en bärstol, marscherade mrs Bute vid den ena sidan av fordonet, medan den hederliga Briggs betäckte den andra flygeln, och om de händelsevis mötte Rawdon och hans hustru, så, ehuru den förre ständigt och underdånigt tog av sig hatten, passerade miss Crawleys sällskap förbi honom med en så kall och mördande likgiltighet, att Rawdon började att förtvivla.

— Vi kunde lika gärna vara i London som här, sade Rawdon ofta med en nedslagen min.

— Ett bekvämt hotell i Brighton är bättre än ett bysättningshäkte i London, svarade hans maka, som hade ett mera glatt lynne. Kom ihåg Moses' två adjutanter, de båda exekutionsbetjänterna, som bevakade vårt hus en hel vecka. Våra vänner här äro visserligen tämligen stupida, men mr Josef och kapten Cupido äro dock alltid ett bättre sällskap än mr Moses' hantlangare, min bäste Rawdon.

— Det förvånar mig att inte bysättningsutslaget följt mig hit ned, fortfor Rawdon ännu helt nedslagen.

— Då det gör det, skola vi finna medel att draga oss ur spelet, sade den oförskräckta lilla Rebecka och påpekade därefter för sin man trevnaden och förmånen av sammanträffandet med Josef och Osborne, vilkas umgänge hade skaffat Rawdon en liten särdeles behövlig förstärkning i kassan.

— Den räcker knappast till att betala räkningen på hotellet, brummade dragonen.

[ 347 ]— Varför skola vi just behöva betala den? sade damen, som hade ett svar på allting.

Genom Rawdons betjänt, som ännu underhöll en liten bekantskap med de manliga medlemmarna av miss Crawleys tjänstfolk och hade fått order att bjuda kusken på en snaps var gång han sammanträffade med honom, voro gamla miss Crawleys rörelser så tämligen kända av vårt unga par, och Rebecka kom snart på den lyckliga tanken att bli illamående och påkalla samma apotekare, som skötte den gamla damen, så att deras kunskap om ställningar och förhållanden var tämligen fullständig. Icke heller var miss Briggs, ehuru tvungen att antaga en fientlig hållning, inom sig ovänligt stämd mot Rawdon och hans hustru. Hon hade av naturen ett milt och försonligt lynne, och som anledningen till hennes svartsjuka nu var undanröjd, hade även hennes ovilja mot Rebecka försvunnit, och hon erinrade sig denna senares oföränderliga vänlighet och godlynthet — och härtill kom ännu ytterligare, att både hon och mrs Firkin och hela miss Crawleys hushåll i hemlighet suckade under den segrande mrs Butes tyranni.

Såsom det ofta händer, drev denna goda, men befallande dam sina fördelar för långt och fullföljde sina framgångar utan någon skonsamhet. Hon hade under loppet av några få veckor bragt sin sjukling till ett sådant tillstånd av hjälplös undergivenhet, att den arma själen obetingat lydde sin svägerskas order och icke ens vågade beklaga sig över sitt slaveri för Briggs och Firkin. Mrs Bute utmätte med oemotståndlig noggrannhet de vinrationer, vilka miss Crawley tilläts att dagligen intaga, till stor förtret för Firkin och taffeltäckaren, vilka funno sig berövade till och med uppsikten över sherrybuteljen. Likaså portionerade hon ut hennes kalvbräss, kyckling och geléer och bestämde i vilken ordning hon skulle förtära dem. Kväll, morgon och middag kom hon med de avskyvärda drycker, doktorn hade ordinerat, och fick sin patient att svälja dem med en så rörande lydnad, att Firkin sade, att hennes stackars matmor tog sina läke[ 348 ]medel alldeles som ett lamm. Hon ordinerade promenaden i vagnen eller bärstolen och, kort sagt, toppred den gamla damen under hennes tillfriskningstillstånd på ett sätt, som endast våra styrande och ställande, moderliga och moraliska fruntimmer förstå sig på. Om patienten någon gång gjorde ett svagt motstånd och anhöll om litet mera mat eller en liten droppe mindre medikamenter, hotade sköterskan henne med en ögonblicklig död, varvid patienten genast gav med sig.

— Hon har inte ett tecken till humör kvar, anmärkte Firkin till Briggs, hon har inte på hela tre veckor kallat mig en åsna.

Slutligen hade mrs Bute fattat det beslutet att avskeda förbemälda hederliga kammarpiga, den väldige mr Bowls och även Briggs själv och skicka efter sina döttrar från prästgården, innan hon flyttade den kära sjuklingen i egen person till Drottningens Crawley, då en ledsam händelse inträffade, vilken kallade henne bort från uppfyllandet av en så angenäm plikt. Hans ärevördighet Bute Crawley, hennes man, stupade nämligen med sin häst en kväll, då han red hem, och bröt av sig nyckelbenet. Feber och inflammatoriska symtom infunno sig, och mrs Bute var tvungen att utbyta Sussex mot Hampshire. Hon lovade att hon genast skulle komma tillbaka, så snart som Bute var återställd, och avreste, sedan hon givit tjänstfolket de strängaste order rörande deras beteende mot sin matmor, och hon hade icke väl stigit upp i Southamptondiligensen, förrän ett sådant jubel och en sådan känsla av lättnad uppstodo i miss Crawleys hus, att de där församlade personerna icke på mången god dag hade känt sig så nöjda och lyckliga. Denna samma dag lät miss Crawley bli att taga in sin eftermiddagsdosis av medicinen; denna samma eftermiddag slogo Bowls och Firkin upp en extra sherrybutelj åt sig själva, och denna samma afton roade sig miss Crawley och miss Briggs med ett parti piket i stället för med en av Porteus' predikningar. Det var alldeles som i historien om katten och [ 349 ]råttorna, och hela händelsernas lopp antog en fredlig och lycklig förändring.

Briggs plägade två eller tre gånger i veckan vid en helt tidig timme på morgonen begiva sig till en badmaskin och muntra sig i vattnet i en flanellskjol och en oljeskinnsmössa. Såsom vi redan sett, visste Rebecka av denna omständighet, och ehuru hon icke försökte att taga Briggs' badmaskin med storm, såsom hon hade hotat, och att dyka in till denna dam och överraska henne inom tältdukens fridlysta område, beslöt hon att angripa Briggs då hon kom från badet, uppfriskad och stärkt av sin lilla doppning och sannolikt vid gott lynne.

Becky steg därför tidigt upp den följande morgonen, ställde teleskopet där inne i den utåt havet liggande salongen så, att det lämnade utsikt åt de på stranden uppställda badmaskinerna; såg Briggs anlända, träda in i sin låda och styra ut åt havet samt befann sig på stranden just som den nymf, hon sökte, steg ur sin badmaskin ned på stenarna på stranden. Det var en vacker tavla: stranden, badmadammernas ansikten samt den långa raden av klippor och byggningar rodnade och logo i solen. Rebecka bar ett vänligt, ömt leende på sitt ansikte och höll ut sin vackra vita hand, då Briggs klev ut ur lådan. Vad kunde väl Briggs göra annat än besvara hälsningen?

— Miss Sh…, mrs Crawley! utbrast hon.

Mrs Crawley fattade hennes hand, tryckte den till sitt hjärta och slog därefter med en plötslig ingivelse sina armar omkring Briggs och kysste henne ömt. Min goda, goda vän! sade hon med ett sådant uttryck av naturlig känsla, att Briggs naturligtvis genast började att smälta och själva badmaskinen blev uppmjukad.

Rebecka fann icke någon svårighet i att få Briggs att inlåta sig i ett långt, förtroligt och angenämt samtal. Allt som hade tilldragit sig sedan den morgon, då Becky så plötsligt avlägsnade sig från miss Crawleys hus i Park Lane ända till närvarande dag jämte mrs Butes välsignade avtåg, diskuterades och beskrevs av Briggs. Alla miss Crawleys symtom och detaljerna av hennes sjuk[ 350 ]dom och medicinska behandling berättades av den förtrogna sällskapsdamen med denna noggrannhet och fullständighet, som fruntimren tycka så mycket om. Tröttna väl någonsin damerna att tala med varandra om sina krämpor och sina läkare? Briggs gjorde det åtminstone icke vid detta tillfälle, och icke heller tröttnade Rebecka vid att lyssna. Hon var tacksam, djupt tacksam för att den kära, goda Briggs och den trogna, ovärderliga Firkin fått stanna kvar hos deras välgörarinna under hennes sjukdom. Herregud! ehuru Rebecka hade kunnat synas ha handlat orätt mot miss Crawley, så var ju likväl hennes fel ett naturligt och ursäktligt! Kunde hon väl annat än räcka sin hand åt den man, som hade vunnit hennes hjärta? Den känslosamma Briggs kunde vid denna vädjan endast lyfta sina ögon mot himmelen och draga en sympatetisk suck och tänka, att även hon för många och långa år sedan hade skänkt bort sin kärlek och medgiva, att Rebecka icke var så fasligt brottslig.

— Kan jag väl någonsin glömma henne, som visade sig så god mot den fader- och moderlösa? sade den senare. Nej, ehuru hon inte mera vill kännas vid mig, ska jag dock aldrig upphöra att älska henne och skulle vilja ägna mitt liv åt att tjäna henne. Såsom min egen välgörarinna och min älskade Rawdons tillbedda anförvant, älskar och beundrar jag miss Crawley, min bästa miss Briggs, högre än någon annan kvinna i världen, och näst henne håller jag av alla dem, som äro trogna mot henne. Jag skulle aldrig ha behandlat miss Crawleys trogna vänner så som den där otäcka och egennyttiga mrs Bute gjort. Rawdon, som är idel hjärta, fortfor Rebecka, ehuru hans yttre personlighet kan förefalla sträv och likgiltig, hade väl hundra gånger förklarat med tårar i ögonen, att han tackade himmeln, som hade sänt hans älskade lilla tant två sådana beundransvärda sköterskor, som hennes tillgivne Firkin och hennes beundransvärda miss Briggs. Ifall den ohyggliga mrs Butes' stämplingar skulle sluta så som hon högeligen befarade att de skulle, med att från miss Crawleys sida fördriva envar som älskade henne och [ 351 ]lämna denna stackars dam såsom ett rov åt de där harpyorna i prästgården, bad Rebecka miss Briggs lägga på minnet, att hennes hus, så ringa det än var, alltid stod färdigt att mottaga henne. Kära vän, utbrast hon i ett utbrott av hänförelse, somliga hjärtan kunna aldrig glömma visade välgärningar, och alla kvinnor äro inte Bute Crawley! Men varför skulle jag beklaga mig över henne? tillade Rebecka. Ty ehuru jag varit en lekboll och ett offer för hennes illsluga konster, så har jag ju ändå henne att tacka för att jag nu har min älskade Rawdon! Och Rebecka beskrev för miss Briggs hela mrs Butes uppförande på Drottningens Crawley, vilket, ehuru då obegripligt för henne, nu hade blivit tydligt förklarat genom de senaste händelserna — sedan den böjelse, som mrs Bute genom tusentals konstgrepp hade uppmuntrat, hade växt upp och sedan de båda oskyldiga varelserna hade fallit i de snaror, vilka hon hade lagt ut för dem, och fattat kärlek för och gift sig med varandra och blivit olyckliga genom hennes låga stämplingar.

Allt detta var mycket sant och riktigt. Briggs genomskådade dessa stämplingar så klart som möjligt. Mrs Bute hade framkallat giftermålet mellan Rawdon och Rebecka, men ehuru den senare var ett fullkomligt oskyldigt offer, kunde miss Briggs icke dölja för sin vän sina farhågor, att miss Crawleys tillgivenhet var på ett hopplöst sätt avvänd från Rebecka och att den gamla damen aldrig skulle förlåta sin brorson i anledning av det oförståndiga gifte han hade ingått.

I denna punkt hade Rebecka sin egen tanke och var fortfarande vid gott mod. Om miss Crawley icke förlät för ögonblicket, skulle hon åtminstone kunna komma att göra det någon annan dag längre fram. Redan nu var det endast den klene och sjuklige Fox Crawley mellan Rawdon och ett baronetskap, och om någonting hände den förre skulle allt bli bra. I alla fall var det en tillfredsställelse att få avslöja mrs Butes planer och smäda henne duktigt, utom att det även möjligen kunde vara nyttigt för Rawdons intressen; och efter en timmes prat [ 352 ]med sin återfunna vän lämnade Rebecka henne med de ömmaste vänskapsbetygelser och fullt säker om att det samtal, de hade haft med varandra, skulle komma att rapporteras för miss Crawley, innan många timmar voro förbi.

Då detta samtal hade slutat, blev det tid för Rebecka att återvända till hotellet, där hela den föregående dagens sällskap var samlat till en avskedsfrukost. Rebecka tog ett så ömt farväl av Amalia, som det anstod två unga damer, som älskade varandra som systrar, och sedan hon gjort ett rikligt bruk av sin näsduk och hängt omkring sin väns hals, som om de skulle skiljas för alltid, och viftat med näsduken (som i parentes sagt var alldeles torr) ut genom fönstret, då vagnen körde bort, kom hon tillbaka till frukostbordet och åt några kräftor med rätt god aptit för att vara så upprörd; och medan hon smorde sig med dessa läckerheter berättade hon för Rawdon vad som hade tilldragit sig mellan henne och Briggs under hennes morgonpromenad. Hennes förhoppningar voro mycket stora och hon fick sin man att dela dem, liksom hon i allmänhet fick honom att dela alla hennes åsikter, vare sig dystra. eller glada.

— Hör nu, min vän, skulle du inte vilja vara snäll och sätta dig ned vid skrivbordet och skriva ihop ett litet vackert brev till miss Crawley, i vilket du säger att du är en snäll och hygglig gosse och allt det där? sade Rebecka.

Rawdon satte sig genast ned och skrev "Brighton, torsdagen" och "bästa tant" med mycken livlighet, men där lämnade den käcke officerens inbillning honom i sticket, och han började att tugga på ändan av sin penna och såg helt förbryllad upp i sin hustrus ansikte. Hon kunde icke låta bli att skratta åt hans olyckliga min, och gående fram och tillbaka på golvet med händerna på ryggen, började hon nu att diktera för honom ett brev, som han satte på papperet.

"Innan jag lämnar mitt fosterland och drager ut i ett krig, som möjligen kan bli olycksbringande för mig."

— Hur? inföll Rawdon tämligen överraskad, men [ 353 ]uppfattade slutligen det komiska i frasen och nedskrev den med ett grin.

"Bli olycksbringande för mig, har jag kommit hit för att taga farväl av min käraste och äldsta vän. Jag besvär er att ni, innan jag avlägsnar mig för att måhända aldrig mera komma tillbaka, måtte låta mig ännu en gång få trycka den hand, av vilken jag i hela mitt liv aldrig mottagit annat än godhet."

— Annat än godhet, upprepade Rawdon i det han skrev ned orden och kände sig helt förvånad över den lätthet, varmed han satte ihop sitt brev.

"Jag begär ingenting av er, utom att vi måtte skiljas åt utan ovänskap. Jag har min familjs stolthet i somliga punkter, ehuru icke i alla. Jag gifte mig med en målares dotter och blygs inte över föreningen."

— Nej, förbanna mig om jag det gör! utropade Rawdon.

— Du gamla, goda tok, sade Rebecka, i det hon gav honom ett nyp i örat och lutade sig ned över honom för att se efter huruvida han hade begått några misstag i stavningen; vänskap stavas inte med e, och stolthet stavas med o i stället för å; och så ändrade han dessa ord, bugande sig för sin lilla hustrus överlägsna kunskap.

"Jag trodde att ni kände till min böjelse", fortfor Rebecka att diktera, "ty jag visste, att mrs Bute Crawley gjorde allt för att uppliva och underblåsa den, men jag gör inte några förebråelser. Jag gifte mig med en fattig flicka och underkastar mig följderna av det steg jag tagit. Lämna er förmögenhet åt vem ni behagar, min goda tant; jag skall aldrig komma att beklaga mig över det sätt, varpå ni förfogar över densamma. Jag skulle önska att jag kunde övertyga er om att jag älskar er för er egen skull och inte för edra pengars. Jag vill så gärna bli återförsonad med er, innan jag lämnar England. För all del, låt mig få se er, innan jag reser — jag besvär er därom. Om ett par veckor eller månader härefter torde det möjligen bli för sent, och jag kan inte uthärda tanken på att lämna landet utan ett vänligt avskedsord av er."

[ 354 ]— Hon ska inte kunna tro att det är jag som satt ihop det här, sade Becky. Jag har med flit gjort meningarna korta och tvärt avbrutna. Och så avsändes episteln under kuvert till miss Briggs.

Gamla miss Crawley skrattade då Briggs med mycken hemlighetsfullhet räckte henne denna uppriktiga och okonstlade skrivelse.

— Vi kunna läsa den nu, eftersom mrs Bute är borta, sade hon. Läs upp den för mig, Briggs.

Då Briggs hade läst episteln till slut, skrattade hennes beskyddarinna ännu mera och sade till Briggs, som tycktes vara rörd av den uppriktiga tillgivenhet, som genomgick skrivelsen:

— Inser ni inte, ni gamla gås, att Rawdon inte har skrivit ett enda ord av allt det där. Han har aldrig i sitt liv skrivit till mig utom för att be om pengar, och hans brev äro fulla av dålig stavning och utstrykningar. Det är den lilla ormen till guvernant, som dikterat det åt honom. De äro alla lika, tänkte miss Crawley, alla önska de min död och längta efter mina pengar.

— Det gör ingenting att jag tager emot Rawdon, tillade hon efter ett ögonblicks tystnad och i en ton av fullkomlig likgiltighet. Jag kan lika gärna skaka hand med honom som låta bli att göra det. Bara det inte blir någon scen, kunna vi gärna träffas. Men mänskligt tålamod har sina gränser, och kom ihåg, min kära Briggs, att jag på det bestämdaste nekar att taga emot mrs Rawdon — det är något som jag inte kan uthärda!

Miss Briggs var helt belåten med denna halva försoning och tänkte, att det bästa sättet att föra den gamla damen och hennes brorson tillsammans vore att be Rawdon vara nere vid stranden, då miss Crawley begav sig ut för att hämta frisk luft i sin stol.

Där möttes de även ganska riktigt. Jag vet inte huruvida miss Crawley hade någon hemlig känsla av deltagande, då hon fick se sin gamla gunstling, men hon räckte honom ett par fingrar med en så leende och godlynt min, som om det icke hade varit längre än sedan [ 355 ]i går som de hade träffats. Vad Rawdon angår, blev han blodröd i ansiktet och nästan kramade sönder miss Briggs hand, så stor var hans förtjusning och hans förlägenhet i anledning av detta möte. Kanske var det egennytta som förorsakade denna rörelse eller kanske var det tillgivenhet; kanske kände han sig även rörd av den förändring som de sista veckornas sjukdom hade åstadkommit hos hans tant.

— Den gamla flickan har alltid betett sig hederligt och galant emot mig, sade han till sin hustru, då han berättade henne detta möte, och jag kände mig riktigt konstig och allt det där och gick bredvid vad heter det nu igen och ända fram till hennes port, där Bowls kom ut för att hjälpa henne in. Och jag hade så gärna velat gå med in, men…

— Du gick således inte in, Rawdon? ropade hans hustru.

— Nej, vet du, min vän, jag var fördöme mig riktigt harig, då det kom därhän.

— Din narr! du borde ha gått in och aldrig kommit ut igen! sade Rebecka.

— Se så, kom inte med några otidigheter! sade den tjocke dragonen helt buttert. Det kan visst vara möjligt, att jag var en narr, Becky, men du borde inte säga det! och därmed gav han sin hustru en blick, sådan han kunde giva den då han var ond, och som icke var angenäm att skåda.

— Nå ja, min vän, i morgon måste du hålla utkik och gå och besöka henne, vare sig att hon ber dig göra det eller inte, sade Rebecka, sökande att lugna sin vreda äkta hälft, som härpå svarade, att han ämnade göra som han behagade och skulle be henne att en annan gång vara litet hövligare — och så gick den sårade äkta mannen ut och tillbragte förmiddagen i biljardrummet, butter, tyst och misstänksam.

Men innan kvällen var förbi, måste han ge vika och som vanligt erkänna sin hustrus överlägsna klokhet och förtänksamhet, på grund av det bedrövliga sätt, varpå [ 356 ]hennes aning om följderna av hans missgrepp gick i fullbordan.

Miss Crawley måste onekligen ha känt någon rörelse, då hon efter en så lång brytning åter fick se honom. Hon grubblade länge över detta möte och sade slutligen till sin sällskapsdam:

— Rawdon har blivit bra fet och gammal, Briggs. Hans näsa har blivit röd, och han ser verkligen fasligt simpel ut. Det är hans giftermål med den där kvinnan, som gjort honom sådan. Mrs Bute sade alltid, att de söpo tillsammans, och jag är övertygad att de göra det. Ja, han luktade brännvin alldeles förskräckligt. Jag märkte det; gjorde inte ni detsamma?

Briggs anmärkte förgäves, att mrs Bute talade illa om alla människor och att hon, efter vad en person i hennes ringa ställning kunde döma, var en…

— En listig och ränkfull varelse? Ja visst, det är hon och illa talar hon om alla människor — men jag är fullt övertygad att den där kvinnan har fått Rawdon att dricka. Allt simpelt folk gör det.

— Han blev mycket rörd då han fick se er, sade sällskapsdamen, och då ni kommer ihåg, att han går att möta faran på ärans fält…

— Hur mycket pengar har han lovat er, Briggs? ropade den gamla damen i ett anfall av nervöst raseri. Så där ja, nu börjar ni naturligtvis att gråta! Jag hatar alla scener. Varför skola alla människor plåga mig? Gå upp till er och grina ut och skicka Firkin in till mig — men nej, stanna och snyt er och upphör att gråta och sätt er ned och skriv ett brev till ryttmästare Crawley.

Stackars Briggs gick helt lydigt och satte sig ned vid skrivportföljen, på vars alla blad syntes märken efter den fasta, kraftiga och snabba stil, som utmärkte den gamla damens handsekreterare, mrs Bute Crawley.

— Börja med "Bäste sir" och säg att mrs Bute Crawley — nej, miss Crawleys läkare förklarat, att min hälsa är så klen, att alla starka sinnesrörelser äro farliga för mig — och att jag därför måste avböja alla vidare familje[ 357 ]samtal eller möten. Tacka honom sedan för att han kom hit till Brighton och be honom att han icke stannar här längre för min skull. Och så kan ni tillägga, att jag önskar honom en lycklig resa och att, om han vill göra sig besvär med att besöka min kommissionär vid Grays Inn Square, så skall han där finna någonting från mig. Ja, det blir bra och det skall förmå honom att lämna Brighton.

Den beskedliga Briggs nedskrev denna mening med den allra största tillfredsställelse.

— Att komma över mig precis dagen efter sedan mrs Bute rest, fortfor den gamla damen, det var verkligen nästan för magstarkt. Hör nu, min kära Briggs, skriv till mrs Bute Crawley och säg att hon inte behöver komma tillbaka. Nej — hon behöver det inte — och hon ska inte göra det — och jag vill inte vara en slav i mitt eget hus — och jag vill inte bli ihjälhungrad och förgiftad. De vilja allasammans taga livet av mig — allasammans — allasammans, och härmed brast den ensamma gamla damen ut i en storm av hysteriska tårar.

Den sista scenen av hennes bedrövliga världsmarknadskomedi nalkades skyndsamt sitt slut, de brokiga lamporna slocknade, den ena efter den andra, och det mörka förhänget var nästan färdigt att fällas ned.

Den där slutmeningen, som hänvisade Rawdon till miss Crawleys juridiska ombud i London, och som Briggs med så mycken belåtenhet hade nedskrivit, tröstade till en viss grad dragonen och hans maka efter deras första nedslagenhet då de fingo läsa den gamla damens vägran att taga emot dem, och den åstadkom även den verkan, som därmed åsyftats, och gjorde Rawdon ivrig att få komma till London.

Med Josefs spelförluster och George Osbornes sedlar betalte han räkningen på hotellet, vars värd sannolikt ännu i dag icke anar hur nära han var att gå miste om alltsammans. Ty såsom en general sänder allt sitt bagage till eftertruppen, innan striden börjar, så hade även Rebecka visligen packat in alla deras saker som voro av något värde och skickat bort dem under uppsikt av Georges [ 358 ]betjänt, som med kappsäckarna under sin vård for med diligensen tillbaka till London. Rawdon och hans hustru reste den följande dagen tillbaka dit med samma fortskaffningsmedel.

— Jag skulle allt bra gärna ha velat träffa den gamla flickan innan vi reste, sade Rawdon. Hon ser så skral och förändrad ut, att jag är säker om att hon inte kan leva länge. Jag undrar just hur stor växel jag har att få hos hennes advokat. Tvåhundra pund — mindre kan det väl inte bli, Becky?

Till följd av de upprepade besöken av de herrar, vilka vi förut omnämnt, vågade Rawdon och hans hustru icke återvända till sina rum i Brompton, utan togo in på ett hotell. Tidigt den följande morgonen fick Rebecka tillfälle att se en skymt av dem, i det hon gick förbi där på väg till gamla mrs Sedleys hus i Fulham, dit hon begav sig för att söka upp sin kära Amalia och sina vänner från Brighton, men allasammans hade de redan rest till Chatham för att sedan fara till Harwich för att med regementet inskeppa sig till Belgien, och den hederliga gamla mrs Sedley var mycket nedslagen och tårfull och ensam. Då Rebecka kom tillbaka från sitt besök, träffade hon sin man, som hade varit till Grays Inn och fått veta sitt öde. Han var alldeles ursinnig.

— Kan du väl tänka dig, Becky, sade han, att hon inte givit mig mer än tjugu pund!

Ehuru det drabbade henne själv lika mycket, var dock skämtet alltför gott, och Rebecka brast ut i ett högt skratt åt sin mans långa näsa.